Skip to main content

Full text of "Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur"

See other formats 


r?ELLr:^  "^  k  .^vol 


Presented  to  the 

UBRARY  ofthe 

UNIVERSITY  OF  TORONTO 


by 


ANNA  AND  WILFRED  UONG 


S\'ENSKA  R\RNASSEN 

ETT   URVAL 

UR 

SVERIGES  KLASSISKA  LITERATUR 

UTGIFVET 
AF 

D^   ERNST   MEYER, 

DOCEXT   I  LITEBATURHI3T0R1A   VID   UPSALA   UNIVERSITET. 


TREDJE    BANDET. 

GUSTAF  III.  -  JOHAN  HENRIK  KELLGREN.  - 

CARL  GUSTAF  af  LEOPOLD.  -  JOHAN  GABRIEL  OXENSTJERNA.  - 

NILS  von  ROSENSTEIN.  -  GUDMUND  JÖRAN  ADLERBETH.  - 

CARL  AUGUST  EHRENSVÄRD. 


STOCKHOLM 


,..    ^-fJf'"'  ?:-?" 


STOCKHOLM 

IVAR   H^GGSTEÖMS   BOKTRYCKERI    189  0. 


INNEHALL. 


GUSTAF   III. 


Sid. 
Inledning     3 

Dramer: 

Siri  Brahe    7 

Den  ene  för  den  andre 70 


Sid. 


Tal: 
Till  Riksens   Ständer  den    21 

Ang.  1772    95 

Till    Eiksens    ständer  den   17 

Febr.  1789    99 


JOHAN  HENRIK  KELLGREN. 


Sid. 

Le/nadsteckning 107 

Poetiska  skrifter: 

En  stadig  man  119 

Mina  löjen 122 

Vara  villor 130 

Vårvisa   133 

Epicurismen  135 

På   musiken  af  Haydns  Ro- 

xelane  136 

Till  Bacclms  och  kärleken...  137 

Till  Rosalie    141 

Gratiernas  döpelse    143 

TiU  grefvinnan  Mejerfelt    ...  146 

Fronderiet    148 

Till    en    förnäm    herre,    som 

skrifvit  ett  teaterstvcke    ...  149 


Sid. 
På  konungens  födelsedag  1782  153 
Foglarnes     vitterhetsakademi  154 

Dumboms  lefverne    157 

Man    äger    ej    snille    för   det 

man  är  galen 161 

Byxorna 167 

Ljusets  liender  171 

Kantat  den  1  Juni  1789 177 

Till  Fredrika  180 

Till  Kristina 182 

Den  nya  skapelsen    186- 

Prosaiska  skrifter: 
Kungörelse  om  sällskapet  Pro 

Sensu  Communi    190 

Bref  till  Rosen stein  (den  13 

Mars  1788) 197 


CARL  GUSTAF  AF  LEOPOLD. 


Sid. 
Le/nadsteckning 213 

Oden  och  stycken  af  cdl- 
varligt  innehåll: 

Erotiska  oden    230 

Öfver  begäret  till  ett  odödligt 

namn   239 

Det  blinda  nitet    243 

Försynen     248 

Det  slutande  ärhundrandet...  251 

Menniskolotten   258 

Ögonkast  på  naturen   262 


Sorgens  son  (efter  Herder)... 
Sagor  och  berättelser: 

Eglé  och  Annett  

De  vackra  bedjerskan  

Talismanen     

Julgrisen 

Basilisken  

Skaldebref: 
TiU  H.  M.  Konungen   1790 
TOl  G.  M.  Armfelt  1789    ... 


Sid. 
265 


264 
272 
290 
299 
301 


302 
311 


Småstycken  af  skämtsamt 
innehöll: 

Hvem  har  rätt  ?    

Fideikommiss     


Sid. 


313 
315 


Sid. 

Till  densamma 320 

Dialog 320 

Eöster  till  Apollo  320 

Prosastycken 


Mina  nya  rum  316     Spökrädslan    321 


Småstycken    af  åtskillig 
anledning  : 

TiU  Fru  Weltzin 316 

Till  H.  M.   Kon.  Gustaf  III  319 


Till  grefvinnan  Eälamb  319         sättet 


Om  smicker  329 

Lärdom.sliistorien  332 

Gens  comme  il  faut 340 

Nåofot  om  det  s.  k,  nva  staf- 


m 


JOHAN  GABRIEL  OXENSTJERNA. 


Sid. 

Lefnadsteckning 359 

Morgonen  371 

Natten 3S7 

Ode  öfver  hoppet 404 

Kon.  Davids  77:e  jisalm..    ..  408 

Kon.  Davids  90:e  psalm 410  , 

DLsa     412  i  Predikanten 

Emm  432  I  Den  Gamle    442 


Kärlekens  re 

Visa 

Skärpet    

Bukett 

TiU  *  *  =^  du 


Sid. 

>a   434 

435 

* 436 

440 

hon  Mde  15  år  440 


Brudskrift 442 

442 


NILS  VON  ROSENSTEIN. 


Inledning  

Tal  öfver  presidenten  frih. 
Rosir    


Sid. 
447 

452 


Om  Upplysnmgen 


Sid. 
454 


GUDMUND  JÖRAN  ADLERBETH. 

Sid.  j  ^        Sid. 

Inledning  492    Ej vindr  Skaldaspillers  liksång  504 

Konung  Gustaf  III:s   karak-  j  Tid  ett  observatorium 506 

teristik     496  :  Grafskrift  Öfver  en  bonde   . .    507 

Cato 501  :  Den  giri^e.  saga    509 


CARL  AUGUST  EHRENSVARD. 


Sid. 

Inledning  513 

Eesa  till  Italien    516 


De  fria  konsterna^^  Filosofi. 
Promemoria  till  Gustaf  III. 


Sid. 
540 
568 


GUSTAF  m, 


Svenska  Parnassen.     JU. 


Gustaf  III. 


,en  period  inom  vår  literatur,  som  blifvit  uppkallad  efter 
Gustaf  III,  bär  detta  namn  ej  blott  emedan  konun- 
gen såsom  den  förste  mecenaten  i  sitt  rike  med  sitt 
verksamma  beskydd  uppmuntrade  vitterhetens  idkare;  han 
var  äfven  sjelf  en  af  tidens  förnämste  talare  och  författare. 
Det  är  i  första  rummet  pä  dramatikens  område  vi  hafva 
att  söka  resultaten  af  hans  literära  verksamhet.  Hans  håg 
låg  redan  från  barndomen  åt  teatern.  »Att  kostymera  sig, 
deklamera  och  agera  var  redan  då»,  enligt  Geijers  utsago, 
xhans  skönaste  lek»,  och  man  bevarar  ännu  från  denna  tid 
några  små  teaterpjeser,  som  han  författat.  Efter  sitt  äntrade 
till  regeringen  egnade  han  alla  sina  lediga  stunder  åt  denna 
sin  älsklingskonst,  och  äfven  under  kritiska  tider,  dä  högre 
fosterländska  intressen  togo  hans  krafter  i  anspråk,  syssel- 
satte honom  utkast  till  nya  skådespel  och  planer  till  för- 
värfvandet  af  nya  krafter  för  scenen.  Det  är  då  helt 
naturligt,  att  den  svenska  teatern,  som  under  frihetstiden  af 
brist  på  uppmuntran  från  hofvets  och  allmänhetens  sida  ej 
nått  någon  högre  grad  af  utveckling,  med  Gustaf  III  tager 
ett  stort  steg  framåt.  Talrika  sällskapsspektakel  vid  hofvet 
och  i  enskilda  hem  upplifvade  och  vidmakthöllo  intresset 
för  teatraliska  öfningar,  och  den  1773  upprättade  sve7iska 
teatern,  stäld  i  nära  förbindelse  med  den  kort  förut  stiftade 
musikaliska  akademien,  samt  ännu  mera  den  1782  invigda 
kungliga  stora  teatern  (operan)  blef  en  stadig\'arande  till- 
flyktsort för  den  sceniska  och  musikaliska  konsten  och  en 
plantskola  för  dess  adepter. 

Såsom  dramatisk  författare  skattas  Gustaf  III  högt. 
Grundligare  än  någon  af  sina  föregångare  inom  denna  dikt- 
art var  han  förtrogen  med  scenens  fordringar  och  ägde  en 
djup  inblick  i  den  dramatiska  tekniken.  Hans  pjeser  äro 
derför  i  hög  grad  spelbara,  karaktersteckningen  utmärker  sig 
för  lif  och  friskhet,  och  handlingen  utvecklar  sig  raskt  och 
konseqvent.    Till  planen  och  dess  genomförande  inskränker 


iTLblAF    111. 


sig  dock  konungens  förtjenster;  i  behandlingen  af  dialogen 
har  han  ej  nått  samma  mästerskap.  Den  öfversvämmar  af 
osvenska  ord  och  fraser,  som  verka  i  hög  grad  stötande, 
och  är  onödigt  uttänjd,  så  att  repliker,  som  kunnat  sägas 
pä  några  få  rader,  ofta  upptaga  hela  sidor. 

Mest  lyckad  är  Gustaf  III  i  den  historiska  dr  amen ;  han 
är  den  förste  som  inom  denna  art  åstadkommit  något  af 
beståndande  värde.  Frånsedt  de  dramer,  till  hvilka  han 
blott  gjort  utkastet  eller  hvilka  af  hans  poetiska  medhjelpare 
omskrifvits  på  vers  (konungen  sjelf  skref  endast  prosa) 
—  Birger  Jarl,  Sune  Jarl,  Gustaf  Vasa,  Gustaf  Adolf  och 
Ebba  Brahe,  Dr.  Christina,  af  h\ilka  Gustaf  Vasa,  omdiktad 
af  Kellgren  och  satt  i  musik  af  Nauman,  sattes  högst  af 
samtiden  och  ända  till  våra  dagar  bibehållit  sig  på  reper- 
toaren —  har  konungen  ur  vårt  lands  häfder  lånat  ämnena 
till  dramerna  Hehnfelt  (1783),  Gustaf  Adolfs  ädelmod  (1783), 
Siri  Brahe  (och  Johan  Gyllensiierna)  (1788).  För  de  mera 
lekande  och  skämtsamma  arterna  af  dramatik  saknade  ko- 
nungen deremot  begåfning.  Han  lyckades  derför  mindre 
\-äl  i  sina  lustspel  —  Bedragne  Paschan,  Frigga,  Alexis 
Michaelocvitsch,  Den  ena  för  den  andra,  Födelsedagen  —  i 
hvilka  ej  allenast  planen  är  svag  och  situationerna  tvungna 
och  onaturliga,  utan  äfven  de  fel  i  språkbehandlingen,  som 
redan  anmärkts  i  de  allvarliga  dramerna,  ännu  bjertare 
framträda.  Hans  sämsta  teaterstycke  är  afgjordt  den  hyper- 
romantiska,  på  ett  orimligt  motiv  baserade  pjesen  Den  svart- 
sjuke Napolitanaren,  ett  stycke  som  för  öfrigt  bildar  en  stark 
kontrast  mot  tidehvarfvets  öfriga  regelrätta  och  nyktra  pseudo- 
klassiska  dramatik. 

I  alla  sina  arbeten  har  konungen  rönt  stort  inflytande 
från  Frankrike;  likasom  hans  språk  var  halffranskt,  så  åter- 
spegla ock  hans  dramer  den  samtida  franska  teaterlitera- 
turen.  Men  om  ock  tekniken  och  åskådningssättet,  ja  stun- 
dom t.  o.  m.  uppslaget  i  hans  dramer  äro  ett  lån  derifrån, 
tillkommer  honom  dock  alltid  den  förtjensten  att  hafva  till- 
lämpat  de  utländska  motiven  på  inhemska  ämnen,  och  detta 
förutsätter  naturligtvis  en  ganska  hög  grad  af  sjelfständighet 
gentemot  förebilderna.  Lika  sä  litet  som  hos  dessa  far  man 
i  den  svenske  konungens  historiska  dramer  vänta  någon 
tidstrohet,  någon  historisk  kostym.  Hela  åskådningssättet  i 
dem  är  modernt,  och  hans  hjeltar  tala  ett  språk,  som  mera 
öfverensstämmer   med   Svenska  Akademiens  eller  hans  eget 


ur  ST  AF    lU,  J 

hofs  än  med  i6oo-talets,  men  —  för  att  använda  en  for- 
skares ord  —  »i  ett  hänseende  har  han  åtminstone  träffat 
den  rätta  historiska  stämningen.  Han  har  förlänat  sina 
skådespel  den  fläkt  af  heroism,  den  ton  af  ädel  och  stolt 
värdighet,  som  vi  oskiljaktikt  förbinda  med  våra  föreställ- 
ningar om  Sverges  storhetstid». 

Bland  Gustaf  III:s  historiska  dramer  meddelas  här 
Si?'i  Brahe.  Historien  upplyser  om  huru  Sigrid  Brahe, 
dotter  till  Per  Brahe  d.  ä.,  under  beskydd  af  Sigismunds 
syster,  prinsessan  Anna,  1595  i  hemlighet  gifte  sig  med 
Johan  Gyllenstiema,  en  af  Sigismunds  förnämste  partigängare 
och  fältherrar.  Då  hon  i  och  genom  detta  äktenskap  öfver- 
gaf  sin  förre  trolofvade  Erik  Turesson  Bielke,  utbrast  en 
häftig  fiendskap  mellan  de  båda  familjerna  Bielke  och  Gyllen- 
stiema, h vilka  dock  förliktes  på  Söderköpings  riksdag  1505, 
hvarvid  Gyllenstiema  af  ständerna  ädömdes  höga  böter  och 
tvangs  att  med  sin  fru  under  ett  hälft  års  tid  draga  sig 
tillbaka  till  sina  gods.  Ända  till  1599  verkade  han  för  Sigis- 
mund, och  då  denne  förlorat  alla  utsigter  att  bibehålla  svenska 
kronan,  begaf  han  sig  till  Polen,  der  han  vistades  till  sin 
död   1617. 

På  detta  historiska  underlag  har  Gustaf  Hl  bygt  sitt 
drama.  Att  Erik  Jöransson  Tegel,  Jöran  Perssons  son,  blifvit 
indragen  i  handlingen  har  så  till  vida  sitt  berättigande,  som 
denne  hämdgirige  och  ränklystne  gunstling  till  olycka  för 
Sigismunds  anhängare,  spelade  en  stor  och  föga  hedrande 
roll  i  Karl  IX:s  tjenst.  Han  var  en  af  de  medverkande 
orsakerna  till  Linköpings  blodbad  och  var  ordförande  i  den 
kommission,  som  dömde  de  anklagade  rådsherrarne  till  döden. 
Hans  karakter  i  dramat  öfverensstämmer  väl  i  det  hela  taget 
med  historien,  dock  har  författaren  framstält  honom  väl 
mycket  lik  de  konventionella  teaterbofvarne.  —  Gustaf  Adolfs 
uppträdande  är  säkerligen  betingadt  af  Gustaf  IHis  förkärlek 
för  denne  konung,  hvilken  ock  är  ■  hufvudpersonen  i  två  af 
hans  öfriga  dramer.  Äfven  om  den  store  konungen  histo- 
riskt sedt  icke  har  något  att  göra  med  den  framstälda  hand- 
lingen, symboliserar  dock  hans  uppträdande  såsom  försonare 
och  medlare  mellan  de  båda  fienderna  afslutningen  på  de 
hatfulla  partistriderna  och  den  morgonrodnad.  som  med  hans 
uppstigande  på  tronen  grydde  för  fosterlandet,  och  är  så 
till  vida  poetiskt  berättigadt  om  ock  ej  historiskt  troget.  — 
2\Iotivet  till  den  egentliga  intrigen,  Anna  Gyllenstiernas  fatala 


GUSTAF    Ul. 


nyfikenhet  och  det  deraf  följande  yppandet  af  Johan  Gyllen- 
stiernas  tillflyktsort,  har  konungen  hemtat  ur  en  fransk  pjes 
af  M:e  de  Genlis:  La  Curieuse  (Den  Nyfikna),  ett  namn, 
som  han  i  början  gaf  äfven  åt  sitt  drama. 

Bland  de  många  Tal,  Gustaf  III  efterlemnat,  meddelas 
här  nedan  de  tvenne,  som  han  hållit  på  rikssalen  vid  de 
märkligaste  tillfällen  under  sin  regering:  hans  tal,  då  han 
1772  för  första  gången  återsåg  Riksens  Ständer  efter  den 
lyckligt  tilländabragta  statshvälfningen,  och  hans  ljungande 
straff'tal  till  den  oppositionella  adeln  på  riksdagen   1789. 

I  afseende  på  utgifvandet  må  slutligen  påpekas,  att 
någon  ändring  af  det  ursprungliga  språket  ej  blifvit  företagen, 
emedan  den  radikala  omgestaltning,  som  blefve  nödvändig 
om  Gustaf  III:s  språk  skulle  reduceras  till  våra  dagars 
svenska,  säkerligen  skulle  gifva  en  skef  bild  af  konungens 
författarskap.  Hans  skrifsätt  återgifves  derför  sådant  det 
föreligger,  med  sina  förtjenster  och  med  sina  fel. 


DRAMER. 


Siri  Brahe  och  Johan  Gyllenstjerna. 

Personerna: 

Ebha  Bjelke,  riksdrotsen  frilierre  Nils  Gyllenstjernas  enka. 

Anna  GyUcnst/erna,  Ebba  Bjelkes  yngsta  dotter. 

Siri  Brahe,   Ebba   Bjelkes   frände,   hofjungfru   hos   prinsessan  Anna. 

Förlofvad  med  Erik  Tureson  Bjelke;  i  hemlighet  gift  med  .Johan 

Gyllenstjerna. 
Stina  Persdotter,  Peder  Stolpes  dotter,  uppfödd  med  Anna  Gyllen- 
stjerna. 
Johan  GijUcnstj erna,    Ebba  Bjelkes  och  riksdrotsens  äldste  son;    af 

Sigismunds  parti.     I  hemlighet  gift  med  Siri  Brahe. 
Erik  Tureson  Bjelke,    ståthållare    öfver  Kalmar  län.     Af  Carl  IX:s 

parti.     Förlofvad  med  Siri  Brahe. 
Erili  Göranson  TegeJ,  konung  Eriks  gunstlings,  Göran  Perssons  enda 

son,  Carl  IX:s  förnämste  ombudsman. 
Peder  Stotpe,  en  gammal  officer,  som  tjent  under  riksdrotsens  fana; 

nu  fru  Ebba  Bjelkes  stallmästare  och  förnämste  betjent. 
Gustaf  Adolf,  Sveriges  kronprins. 
Göran  Nilsson  Gyllenstjerna,  Ebba  Bjelkes  och  riksdrotsens  yngste 

son.     Af  Carl  IX:s  parti.     Officer  i  kronprinsens  krigshär. 


Händelsen  sker  i  Ebba  Bjelkes  enkesäte,  ett  slott  beläget  pä 
gränsen  af  Kalmar  län,  fä  mil  ifrån  Kristianopel  och  Risby  skans. 
Tiden  vid  midsommaren  1611. 


GU8TAF    ni. 


Siri  Brahe. 


FÖRSTA  AKTEN. 

(Teatern  foreställer  under  hela  pjesen  en  rund  sal  i  understa 
våningen.  I  fonden  ses  två  stora  glasdörrar:  igenom  den  ena 
till  höger  om  åskådarne  ses  djurgärden  med  en  läng  allé  samt 
buskar  och  skog.  Denna  allé  slutar  vid  en  backe,  öfver  hvilken 
går  en  skog  och  utgör  fonden.  2s armare  glasdörren  synas  törn- 
rosor,  solblommor  och  klippta  granar,  som  beteckna  nägon  mera 
prydlig  sirat  vid  huset.  Igenom  andra  glasdörren  ses  borggärden 
omgifven  af  mm-ar  eller  vallar,  efter  den  tidens  sed.  En  vind- 
bro, som  slutar  perspektivet,  för  till  landsvägen.  I  rummet  till 
höger  synes  en  tronhimmel  af  brokad,  med  friherrliga  Gyllen- 
stjernska  vapnet  i  sina  ratta  färger  broderadt.  Under  himmelen 
stär  ett  rundt  bord,  med  ett  täcke.  Midt  emot  himmelen,  till 
venster,  är  en  dörr  med  tvä  battans,  som  för  upp  i  Ebba  Bjelkes 
rum.) 

Första  scenen. 

{Stolpe,  utkommen  ifrån  ena  sidan  af  teatern,  med  betjeuter 
som  bära  hillebardar,  morgonstjernor  och  stridsyxor.  Stina  kom- 
mer frän  andra  sidan  efteråt.) 

Stolpe  (till  betjenteraa)  Bär  dessa  vapen  i  tingsstngan 
der  nere  på  gården.  Jag  skall  låta  dela  dem  bland  rättare- 
laget,  så  att  vid  ståthållaren  herr  Erik  Bjelkes  ankomst  han 
finner  allt  i  ordning.  (De  gå.  Till  Stina)  Fru  Ebba  Bjelke 
är  redan  utgången? 

Stina.     Ja,  min  far;  för  tredje  gången  i  dag. 

Stolpe.     ]\Ien  klockan  är  inte  nio  ännu. 

Stina.  Sedan  Hennes  Nåds  mans,  riksdrotsens  herr 
Nils  Gyllenstjernas,  död  har  jag  aldrig  sett  Hennes  Nåd  så 
orohg.  Det  är  besynnerligt.  Månn'  tro  fienden  nalkas  oss? 
Kan  någon  fara  vara  på  färde? 

Stolpe.  Ah  nej.  Kungen  har  tillåtit  Hennes  Nåd  att 
väpna  sina  bönder  mot  ströfvande  partier,  och  hertig  Gustaf 

Tvä  battans  =  dubbeldörrar. 

Morgonstjerna  =  en  art  stridsklubba  med  länare  eller  kortare 
skaft. 


SIBI   BEAHE.  y 

Adolfs  krigshär  beskyddar  oss  för  fiendens  styrka.  Vi  kunna 
med  ali  ro  fira  herr  Erik  Bjelkes  bröllop  med  fröken  Siri 
Brahe. 

Stina.  Men  här  är  något  på  färde,  ty  alla  äro  syssel- 
satta och  alla  så  hviskas  de  vid  i  huset.  Utom  fröken  Anna 
och  jag,  så  veta  alla  hvad  som  är  för  händer;  men  stackars 
fröken  Anna  och  jag,  vi  få  ingenting  veta. 

Stolpe  rgår  några  steg  såsom  för  att  ga  ut)  Jag  har  min- 
sann snart  glömt  .  .  . 

Stina  (håller  honom  tillbaka  och  klappar  honom).  Ack,  min 
söta  pappa,  min  bästa  pappa!  För  barmhertighets  skull  så 
säg  mig  då  hvad  som  här  är  på  färde. 

Stolpe.  Lemna  mig  då  i  fred.  Näst  vår  unga  fröken 
känner  jag  ingen  som  är  så  nyfiken  som  du.  Stina,  Stina, 
Stina!  det  går  aldrig  bra.  En  ung  flicka,  som  vill  veta  allt, 
lär  snart  mer  än  hon  bör  känna. 

Stina.  Men,  min  pappa,  nog  ser  jag  att  här  är  något 
underligt  å  färde.  Sedan  i  går  afton  är  allt  oroligt.  Fröken 
Siri  Brahe  gråter,  då  hon  inte  är  i  Hennes  Nåds  rum,  och 
är  hela  dagen  instängd  med  min  mor.  De  ha  ständigt  att 
hviska  med  hvarann,  och  så  snart  jag  eller  fröken  Anna 
komma  in,  så  tiga  de  som  muren.  Mamma  är  inte  bättre 
till  mods.  Hon  har  gått  hela  afton  i  djurgården,  så  att  hon 
har  fått  frossan  i  dag  och  hgger  till  sängs.  Hennes  Nåd 
åter  är  i  en  oro  som  är  faslig.  Hon  har  inte  fått  en  blund 
i  natt,  och  jag  har  måst  vaka  hos  henne  hela  natten,  så  jag 
är  också  helt  rödögd.  Hon  steg  opp  så  bittida,  så  bittida 
att  det  knappt  var  dager.  Bara  det  knäpper  i  dörren,  så 
spritter  hon  till.  Hon  tror  strax,  att  det  är  något  elakt  bud 
ifrån  kronprinsens  krigshär,  och  att  det  angår  hennes  son. 
Mamma,  som  såg  henne  i  går  afton,  sade  att  hon  ej  var 
så  orolig,  då  hennes  äldsta  son,  herr  Johan  Gyllenstjerna, 
skildes  ifrån  henne  vid  Stångebro,  att  följa  kungen  i  Polen. 
Håller  hon  då  mera  af  unga  baron  Göran?  Och  hvarföre 
lät  hon  honom  då  följa  hertig  Gustaf  Adolf,  om  hon  var  så 
rädd  om  honom? 

Stolpe.  Fru  Ebba  Bjelke  har  erfarit  så  många  olyckor, 
att  det  är  helt  naturligt,  att  hon  fruktar  för  allt,  i  synnerhet 
då  hennes  son  gör  sitt  första  krigsprof  och  följer  hertig 
Gustaf  Adolf.  Desse  begge  unga  krigsmän  lära  visst  inte 
spara  sig,  då  de  visa  sig  för  första  gången  i  elden.  Och 
jag    sjelf  är  minsann  ej  utan  oro:    jag,  som  är  en  gammal 


10  GUSTAF    111. 

knekt,  och  som  tjent  hela  min  hfstid  under  sahg  herr  riks- 
d rotsens  fana.  Jag  ville  väl  hafva  kunnat  följa  sonen  som 
jag  följt  fadern,  ochr  i  synnerhet  under  vår  unga  kronprins; 
ty,  vet  du,  jag  har  alltid  hållit  kungens  parti;  jag  och  Hen- 
nes Nåd,  fast  salig  herr  Nils  ville  vara  väl  på  båda  sidor. 
Stackars  Hennes  Nåd!  Om  det  kom  något  vid  unga  baron, 
då  vore  hon  otröstlig;  ty  hon  anser  herr  Göran  Gyllenstjerna 
för  sin  enda  son,  se'n  hon  för  alltid  förlorat  den  äldste. 

Stina.  Men  han  är  inte  död.  Han  skall  ju  vara  en 
stor  herre  i  Polen. 

Stolpe.  Han  är  så  godt  som  död  för  oss,  sedan  stän- 
derna vid  Linköpings  riksdag  förklarat  Johan  Gyllenstjerna 
för  biltog  och  fogelfri.  Herre  Gud!  Då  jag  uppfödde  gamla 
herr  Nils  Gyllenstjernas  begge  söner,  trodde  jag  väl  aldrig, 
att  den  äldste  skulle  öfvergifva  sitt  fädernesland.  Han,  som 
var  en  så  vacker  och  så  hurtig  herre:  han,  drottning  Gun- 
nils  systerson,  befryndad  med  allt  som  mäktigt  var  i  Sverige, 
som  i  hemlighet  älskade  fröken  Siri  Brahe;  och  ty,  vet  du, 
jag  märkte  nog  att  de  höllo  af  hvarann. 

Stina.  Ja,  det  är  just  det  som  Hennes  Nåd  sade  mig 
i  morgons:  hon  uppräknade  alla  sina  olyckor  och  förtäljde 
mig  så  mycket  om  sin  man,  salig  riksdrotsen,  och  huru  han 
friade  för  konung  Erik  till  drottning  Elisabeth,  och  om  allt 
hvad  hon  och  han  haft  att  stå  ut  för  Göran  Persson,  och 
huru  det  hade  gått  till  när  kung  Johan  friade  till  Hennes 
Nåds  syster,  och  om  hertig  Carl,  och  huru  hon  var  skrämd, 
då  hon  råkade  hos  konungen  i  Linköping  Tegel,  Göran 
Perssons  son,  efter  riksdrotsen  varit  en  af  hans  faders  domare; 
och  se'n  huru  hon  sett  hvad  för  elak  menniska  han  skall 
vara;  och  aht  emellanåt  gret  hon  så  bitterligen,  att  det 
gjorde  mig  så  ondt. 

Stolpe.  Att  hon  var  så  rädd  för  Tegel,  det  förundrar 
mig  inte.  Det  är  en  elak  menniska,  som  utöfvar  under 
konungens  namn  all  sin  ondska;  men  att  hon  kan  ha  någon 
oro  för  honom  här,  då  hennes  son  är  med  hertig  Gustaf 
Adolf,  och  Erik  Bjelke,  hennes  frände,  är  ståthållare  här  i 
länet,  det  är  inte  förnuftigt.  Men,  stackars  fru,  hon  har 
gjort  ett  så  stort  våld  på  sig  att  låta  sin  son  gå  till  armén, 
att  i  det  tillståndet  hon  är,  aUt  synes  henne  att  frukta. 

Stina.  Men  han  är  så  ung  ännu,  så  att  hon  väl  hade 
kunnat  behålla  honom  q  var. 


SIRI    BRAUE.  11 

Stolpe.  Ah  Gud  bevars,  flicka!  Du  talar  som  en  tåpa. 
Huru  skulle  han  bli  hemma,  när  hertig  Gustaf  Adolf,  som 
är  endast  sexton  år,  gör  sitt  förpta  krigsprof?  och  se'n  hen- 
nes äldste  son  har  bhfvit  i  Sigismund»  parti,  och  Hennes 
Nåd  alltid  varit  konung  Carl  tillgifven,  så  har  hon  ej  kunnat 
neka  unga  baron  att  följa  kronprinsen. 

Stina.  Men,  min  pappa,  hvad  unga  baron  var  glad 
att  gå  med  hertigen!  Mins  pappa  hur  han  sade,  att  han 
skulle  vara  den  förste  att  stiga  till  storms? 

Stolpe.  Tänk,  det  vore  underverk  att  ej  minnas  det. 
Det  var  ju  ej  längre  se'n  än  se'n  i  förrgår.  Men  vi  måste 
snart  få  tidningar:  Kristianopel  är  ej  mer  än  tre  mil  härifrån. 

Stina.  Hennes  Nåd  har  redan  varit  tre  gånger  ute  på 
landsvägen.  Hon  gick  nu  åter  igen  med  unga  fröken  att  se 
om  inte  någon  kommer.  Hon  är  för  det  minsta  så  bestört, 
att  det  är  både  ynkligt  och  löjligt.  Rättnunnas  stod  hon  i 
fönstret  och  såg  der  åt  djurgården,  och  på  en  gång  suckade 
hon  och  sade:  Herre  Gud!  jag  trodde  se  min  äldsta  son. 
Stina,  se  hvem  är  det  som  går  der  nere!  Och  jag,  som 
satt  på  golfvet  och  stickade,  jag  blef  så  rädd,  att  jag  stop- 
pade hufvudet  emellan  mina  knän  och  gallskrek.  Jag  var 
rädd,  att  det  var  ett  spöke. 

Stolpe.    Fy  skäms,  flicka;  och  hvad  sade  Hennes  Nåd? 

Stina.  Ack,  hon  var  så  bekymrad,  att  hon  ej  gaf  akt 
på  mig- 

Stolpe.  Stina,  jag  har  sagt  dig  tusen  gånger,  att  du 
aldrig  skall  sladdra  så  mycket.  Allt  hvad  du  ser,  förtäljer 
du.  Du  kan  inte  tiga  med  något.  Du  är  frågvis,  nyfiken 
och  talträngd.  Kom  ihåg  hvad  jag  dig  säger,  att  genom 
oförsigtighet  gör  man  ofta  mer  ondt  än  genom  ilska.  Men 
tiden  går  förbi.  Jag  måste  gå  till  Hennes  Nåd.  Ar  hon  i 
djurgården,  eller  har  hon  gått  åt  landsvägen? 

Stina.     Hon  gick  öfver  vindbryggan. 

Stolpe.     Det  är  bra.     (Han  går) 

Andra  scenen. 

Stina  (ensam)  Pappa  säger  alltid  att  jag  ej  kan  tiga, 
men  jag  vet  ändå  något,  som  jag  ej  sagt  honom.  Han  hade 
varit  mycket  förundrad,  om  han  hade   sett  alla    de    pengar, 

Rättininnas  :=  nvss. 


12  GUSTAF  ni. 

den  herrn,  som  jag  råkade  i  morgons  i  djurgården,  har  gifvit 
mig.  (Hon  tar  ett  bref  iir  barmen)  Han  var  vacker,  den  herrn, 
men  han  måste  va^ä  en  främmande:  han  hade  ett  grönt, 
rödt  och  hvitt  skärp;  men  hvarföre  gifva  mig  så  mycket 
pengar  för  att  bära  denna  hlla  lappen  till  fröken  Brahe? 
Det  är  för  besynnerligt.  Om  jag  hade  förtäljt  det  för  pappa, 
så  hade  han  kunnat  säga  mig  något.  Men  se  der  kommer 
fröken  Siri;  när  hon  har  läst  brefvet,  får  jag  veta  mer. 


Tredje  scenen. 

Siri  Brahe,  Stina. 

Siri  Brahe  (i  fonden)  Erik  Bjelke  väntas  i  dag,  och 
inga  tidningar!  I  hvad  oro  lemnas  jag!  (Till  Stina)  Hvar 
är  fru  Ebba  Bjelke?     Jag  trodde  finna  henne  här. 

Stina.  Hennes  oro  har  fört  henne  på  landsvägen.  Hon 
har  gått  emot  ståthållaren.    Vi  ha  inga  tidningar  från  lägret. 

Siri  Brahe.     Och  ifrån  Kalmar? 

Stina.     Inga. 

Siri  Brahe    (med  en  suck)    Inga! 

Stina.  Men  jag  kunde  väl  berätta  nådig  fröken  något. 
Jag  råkade  i  morgons  här  i  djurgården  .  .  . 

Siri  Brahe    (med  häpenhet)     I   djurgården?  .  .  .  Hvem? 

Stina.  En  vacker  herre,  som  jag  aldrig  förr  sett.  Han 
var  insvept  i  en  brun  kappa,  men  då  han  ville  gifva  mig 
ett  bref  .  .  . 

Siri  Brahe.  Ett  bref  .  .  .  (afsides)  Gud,  låt  mig  kunna 
dölja  min  glädje!     Säg  fort. 

Stina.  Då,  säger  jag,  öppnades  kappan,  och  jag  såg 
honom  bära  på  sitt  kyller  ett  grönt  och  hvitt  och  rödt  skärp. 

Siri  Brahe    (hastigt  med  ghädje)    Det  är  han! 

Stina.     H vilken  han? 

Siri  Brahe  (afsides)  Så  när  hade  min  glädje  för- 
rådt  mig. 

Stina  (afsides)  Hvad  hon  blef  glad.  Hvad  må  det  vara? 
(högt)  Han  bad  mig  så  vackert,  att  jag  skulle  .  .  .  men  se 
der  Hennes  Nåd  och  herr  Erik  Bjelke  .  .  .  och  så  .  .  . 

Siri  Brahe.  Vänta  mig  här  efter  fruko.sten.  Taltes  vi 
mera  vid,  så  trodde  min  faster  att  det  vore  någon  elak  tid- 
ning kommen  ifrån  Kristianopel. 


SIKI    BRAHE.  16 

Fjerde  scenen. 

De  förre.    Ebba  Bjelke,  Anna  Gyllenstjerna,  Erik  Bjelke. 

Erik  Bjelke  (under  det  han  för  in  Ebba  Bjelke)  Jag  för- 
säkrar er  på  min  heder,  att  jag  har  inga  tidningar,  som 
kunna  oroa  er.  Hertig  Gustaf  Adolf  har  brutit  opp  i  förr- 
går afton  från  lägret,  och  i  går  morgons  har  han  kunnat 
vara  vid  portarna  af  Kristianopel.  Om  hvad  sedan  händt, 
är  omöjligt   att  ha  fått  tidningar, 

Ebba  Bjelke  (med  häpenhet)  Ni  säger  mig  detta  med 
en  ton,  som  förskräcker  mig.  Xi  talar  om  uppbrottet  af 
hären,  om  kronprinsen,  om  omöjligheten  att  hafva  kunnat 
få  någon  tidning;  men  ni  säger  mig  icke  ett  ord  om  min 
son.  Ack,  jag  ser  det  nog:  han  är  icke  mer.  Detta  allt 
är  att  bereda  mig  till  den  fashga  tidning,  ni  har  att  berätta 
mig.  Ack,  min  frände!  Om  himmelen  har  straffat  mig,  så 
låt  mig  ej  vara  längre  i  denna  oro.  Osäkerheten  är  det 
fasligaste  tillstånd.     Säg  mig  sanningen. 

Erik  Bjelke.  Jag  svär  vid  allt  som  heligt  är,  att  ni 
har  ingenting  att  frukta.  Er  son  Göran  mådde  väl  i  förrgår 
afton,  och  jag  såg  honom  brinnande  af  lust  att  under  Gustaf 
Adolfs  ögon  utmärka  sig.  Han  delade  denna  håg  med  alla 
de  unga  riddersmän  som  följa  vår  prins. 

Ebba  Bjelke.  Ni  söker  fåfängt,  min  frände,  att  stilla 
min  oro.  Nog  ser  jag,  att  en  man  som  ni  ej  kommit  hit  i 
detta  ögonblick,  om  ej  er  vänskap  eder  fört  ...  om  ej  en 
moders  tårar  .  .  . 

Erik  Bjelke.  De  böra  ej  rinna,  och  min  ankomst  bör 
ej  förundra.  Som  ståthållare  öfver  detta  län  är  min  skyl- 
dighet att  freda  dess  invånare  från  de  ströfvande  partier, 
som  af  fienden  här  ständigt  kringsväfva.  Det  är  ock  derföre 
konungen  tillåtit  eder  att  väpna  edra  bönder,  för  att  mota 
dessa  ströfverier  och  försvara  ert  slott;  och  då  min  skyldig- 
het förenar  sig  med  en  ömmare  pligt,  då  både  vänskapen 
och  kärleken  för  mig  hit:  då  de  begge  af  eder  godhet  erkän- 
nas och  gillas,  bör  min  närvaro  snarare  stilla  än  öka  eder  oro. 

Ebba  Bjelke.  Min  frände!  Er  vänskap  stihar  litet 
min  oro.  Den  är  förlåtlig.  Jag  har  redan  mistat  nog.  Jag 
darrar  att  mista  det  mig  återstår  .  .  .  Men  lemnom  dessa 
sorgsna    tankar.     Jag    bör  göra  våld  på  mitt  sinne,  att  rätt 


1^  fiUSTAF    III. 

emottaga  en  frände,  en  vän,  som  jag  så  högt  aktar,  och  om 
jag  något  deraf  underlåter,  så  lär  Siri  Brahe,  min  kära  foster- 
dotter, uppfylla  .  /. 

Erik  Bjelke  (till  Ebba  Bjelke)  Jag  nekar  det  icke.  Förd 
af  en  kärlek,  ni  gillar,  är  jag  kommen  att  fullborda  de  band, 
som  skola  oss  för  evigt  förena.  (Till  Siri  Brahe)  Min  fröken, 
tillåt  en  älskare,  som  ansett  er  hand,  ert  hjerta  för  högsta 
målet  af  sin  lycka,  tillåt  honom  att  i  dag  skynda  på  upp- 
fyllandet af  de  löften,  ni  genom  edra  bröder  mig  gjort.  Om 
våra  inbördes  oroligheter  dem  uppskjutit,  om  skyldigheten 
att  strida  för  fäderneslandet  skilj  t  mig  i  några  år  ifrån  er, 
om  den  mig  beröfvat  den  sällhet  att  af  er  egen  mun  höra 
min  låga,  mitt  hopp  gillas,  har  jag  trott  desto  mera  förtjena 
nu  er  aktning;  men  understödd,  uppmuntrad  och  försäkrad 
om  ert  hjerta  af  edra  bröder,  har  jag  tryggt  uppoffrat  mig 
åt  min  skyldighet,  säker  att,  då  hedern  gillade  mitt  uppfö- 
rande, skulle  kärleken  det  ock  göra. 

Siri  Brahe.  Ert  mod,  er  börd,  den  vänskap  som  eder 
och  min  äldsta  broder  förenar,  allt  borde  synas  gilla  det 
hopp  ni  hyser;  men  hvad  tid  väljer  ni  att  mig  den  för- 
klara, att  fullborda  vår  förening?  Er  frände,  min  fostermor, 
som  ur  prinsessan  Annas  hof  mig  gifvit  här  en  fristad,  dar- 
rande för  sin  son,  kan  ej  lemna  sig  åt  någon  annan  omsorg; 
och  jag  sjelf,  osäker  om  mina  bröders  öde,  vet  jag  ej  om 
mina  yngre  bröder,  Erik  och  Gustaf  Brahe,  oföränderhge  i 
Sigismunds  parti,  kanske  innan  dagens  slut  nödsakade  att 
strida  mot  er,  ej  uppoffras  af  den  hand,  ni  mig  ärnar.  (Med 
darrande  röst)  Det  säges  att  de  polska  skepp,  som  ligga  för 
Kalmar,  dölja  åtskilhga  svenskar,  och  hvem  af  oss  i  dessa 
tider  har  ej  att  darra  för  bröder,  för  makar,  för  barn?  (Hon 
ser  pä  Ebba  Bjelke)  Och  i  sådana  omständigheter  är  ej  tid  att 
knyta  band,  som  snart  af  naturens  röst  kunde  ogillas. 

Erik  Bjelke.  Min  kärlek  är  för  grannlaga  att  kunna 
klandra  er  fruktan:  min  låga  har  den  föresett.  Min  fröken, 
var  tillfreds.  Gustaf  och  Erik  Brahe  äro  ej  på  polska  flottan ; 
der  finnes  ej  mer  än  en  enda  svensk.  Våra  tidningar  äro 
helt  säkra,  och  en  polsk  öfverste,  tillfångatagen  för  tvenne 
dagar  sedan,  har  oss  försäkrat,  att  ingen  svensk  velat  förena 
sig  med  Sveriges  fiender,  och  den  enda  svensk,  som  der 
finnes  om  bord,  som  sig  döljer  och  hvars  namn  vi  ej  veta, 
har  hemhga  värf  att  uträtta,  och  det  är  dessa  värf  som 
kräfva  min  uppmärksamhet.     Ni  ser,  att  allt    detta    är  vida 


SIRI   BRAHE.  15 

skildt  från  er,  från  er  slägt  och  ett  lyckligt  siat  af  kron- 
prinsens företagande.  Dess  hitkomst,  hvilken  jag  är  säker 
sker  innan  nästa  dag,  ger  mig  hopp  att,  lugnet  återstäldt  i 
begges  edra  sinnen,  jag  då  i  kronprinsens  närvaro  får  se 
iippfyklt  mitt  hopp  och  stadga  min  lycka. 

Siri  Brahe.  Men  så  länge  Sigismund  och  Carl  strida 
om  kronan,  så  länge  hvar  slägt  är  åtskild,  huru  kan  jag 
lemna  mig  åt  andra  intryck  än  fruktan,  än  bestörtning? 
Huru  kan  jag  då  fullborda  en  förening  .  .  . 

Ebba  Bjelke.  Du  kan  visst,  min  Siri,  uppfylla  de 
löften,  som  din  bror  ingått  för  dig,  och  Bjelkes  hand  kan  bli 
för  dig  ett  säkert,  ett  värdigt  skydd,  på  hvad  sida  lyckan 
hvälfver.  (Till  Bjelke)  Ja,  min  frände,  var  försäkrad,  att  så 
snart  vår  oro  är  stillad,  skall  jag  med  all  flit  påskynda  er 
förening.  Jag  nekar  det  ej  .  .  .  min  yngsta  sons  frånvaro, 
de  faror  han  nu  gått  att  möta,  hafva  upplifvat  i  mitt  hjerta 
saknaden  af  min  äldsta  son.  Likasom  Göran,  ifrig  att  tjena 
sin  konung,  ryckte  Johan  sig  ur  mina  armar  att  följa  Sigis- 
mund. Dessa  darrande  händer  fastade  hans  hjelm  på  dess 
hufvud.  Jag  går,  sade  han,  min  ömma  mor!  jag  går  att 
uppfylla  min  skyldighet,  och  Sigismunds  öde  blir  mitt:  jag 
uppoffrar  honom  de  ömmaste  känslor,  naturens  röst;  men 
min  skyldighet  fordrar  att  jag  lyder.  Om  segern  återför  mig 
för  edra  fötter,  så  väntar  jag  af  er  ömhet  belöning  för  min 
trohet.  Stridstecknet  kallade  honom,  han  gick  för  sista  gån- 
gen ur  min  åsyn.  Men  hvad  säger  jag?  .  .  .  hans  bild  följer 
mig  ständigt;  jag  tror  se  honom  i  hvar  olycklig  svensk,  som 
kriget  lemnar  fången  i  Carls  händer.  Jag  suckar  att  aldrig 
ha  hopp  att  återse  honom,  och  jag  darrar  att  se  honom 
tillbaka.  Dessa  stridiga  känslor  sönderslita  min  själ;  då 
fruktan  för  min  andra  son  blandar  sig  med  dem,  är  mitt 
hjerta,  mitt  sinne  öfverlemnadt  till  bestörtning.  Hvad  säger 
jag?  ...  Skall  jag  yppa  all  min  svaghet?  ...  En  mor  kan 
ej  rodna  derföre  .  .  .  helt  och  hållet  öfverlemnad  till  min 
sorg,  har  jag  trott  vid  dagens  början  se  den  son,  som  jag 
så  länge  saknat  ...  Ja,  jag  har  trott  se  honom  nalkas  dessa 
murar  .  .  .  det  var  hans  gång  .  .  .  hans  växt  .  .  .  det  var 
han  sjelf  .  .  . 

Siri  Brahe    (afsides)    Himmel!     Hvad  hör  jag? 

(Ebba    Bjelke    ser    ät    glasdörren,    och  i  detsamma  synes  en 
man,  insvept  i  en  kappa,  gå  i  djurgärden.) 


K  i  GUSTAF   ni. 

Ebha  Bjelke.  Ja,  under  dessa  trän,  som  från  djur- 
gården  föra  till  denna  dörr,  trodde  jag  mig  se  .  .  .  Min  Gud! 
...  det  är  han  .  .-.  ja,  det  är  han  .  .  .  min  syn  bedrar  mig 
ej   .  .  .  Gud!  jag  dör. 

(Hon  går  några  steg  hastigt  fram  pä  golfvet,  sträcker  ut  ar- 
marna; de  som  omgifva  henne,  springa  mot  henne  bestörta  och 
vända  ryggen  åt  dörren.    Hon  faller  dånad  i  Siri  Brahes  armar.) 

Erik  Bjelke.     Hvad  hennes  oro  gör  mig  ondt! 
Siri  Brahe.     Hon  dånar.     Hjelp   mig    att    föra    henne 
opp  i  sitt  rum. 

(Erik  Bjelke  och  de  andra  föra  Ebba  Bjelke  opp  igenom 
dörren,  som  är  midtemot  himmelen.  De  gä  alla  ut,  vändande 
ryggen  åt  glasdörren.) 


Femte  scenen. 

Johan  Gyllensijerna  (ensam,  synes  vid  fönstret  och  orolig 
öppnar  dörren).  Bedraga  mig  mina  ögon?  Var  detta  min  mor, 
som  de  bära  bort?  Är  det  min  åsyn  som  uppväcker  hennes 
skrämsel?  Hvad  mitt  öde  är  hårdt!  jag  törs  ej  en  gång 
underrätta  mig  om  hennes  tillstånd.  Jag  satte,  om  jag  blefve 
igenkänd,  min  mor,  mina  systrar,  mig  sjelf  i  fara.  (Han  går 
in)  Ar  det  i  mina  fäders  hus  jag  igenkommer?  Och  i  hvad 
tillstånd?  Landsflyktig,  tvungen  att  mig  dölja,  fogelfri,  i 
hvart  ögonblick  nära  att  bli  röjd,  att  öfverlemnas  åt  mina 
fiender:  det  är  på  sådant  sätt,  jag  återser  mitt  fädernesland. 
Men  jag  bör  ej  beklaga  mig;  jag  har  gjort  min  skyldighet, 
mitt  samvete  är  lugnt.  Ack!  ägde  jag  endast  den  trösten 
att  taga  afsked  af  en  moder,  att  befria,  att  återföra  en  kär 
maka,  så  vore  jag  tillfredsstäld.  Ack,  Siri  Brahe!  Siri  Brahe! 
Bibehåller  ditt  hjerta  för  mig  den  kärlek  som  deri  brann? 
Är  den  landsflyktige,  den  fogelfrie  Johan  Gyllensijerna  ännu 
dig  kär,  så  är  han  ännu  lycklig.  Han  afundas  ingen,  och 
han  saknar  intet  mera  i  verlden.  Men  hvarföre  har  jag  ej 
ännu  fått  något  svar?  Huru  skall  jag  uttyda  denna  tystnad? 
Och  på  hvad  sätt  skall  jag  få  se  henne?  Jag  känner  ingen 
i  min  moders  hus.  Tio  års  landsflykt  hafva  gjort  mig  främ- 
mande i  mitt  fädernesland.  Min  syster  Anna,  min  broder 
Göran  voro  små  barn,  då  jag  följde  Sigismunds  flykt,  och 
fast  kanske  ingen  känner  mig  här,  så  bör  jag  dock  ej  våga 
mig    längre.     Om    jag  blef  igenkänd,  om  hertig  Carl  derom 


sim  BRAHE.  Ii 

blef  underrättad,  vore  min  närvaro  nog  att  förlora  min  mor, 
mina  syskon.  Om  min  garnla  fosterfar  lefde  ännu,  så  vore 
det  den  enda,  jag  kunde  mig  anförtro.  Jag  ångrar  mig,  att 
jag  frågade  den  unga  flickan,  jag  råkade,  efter  honom.  Men 
dessa  glasdörrar  tillåta  mig  att  se  allt,  som  sker  i  denna  sal. 
Om  jag  endast  finner  en  enda  af  min  mors  betjening,  som 
jag  känt,  kan  jag  bli  underrättad.  Jag  hör  någon  komma. 
Dölj  om  oss  bakom  dessa  trän. 

(Han  gar  ut  och  gömmer  sig  bakom  träden.  Man  ser  honom 

under  nästa  scen  ofta  titta  fram  att  se  hvad  som  sker   i   salen. 

Anna   och    Stina,    som    vända   ryggen    ät    fonden,  kunna  ej  se 

honom.) 


Sjette  scenen. 

Stina  (ensam).  Hennes  nåd  är  Gud  ske  lof  bättre.  Hon 
synes  mindre  orolig,  hon  talar  nu  med  herr  Erik  Bjelke,  och 
jag  har  vinkat  åt  fröken  Siri  att  komma  ner.  Jag  vet  ej, 
men  den  der  lappen  plågar  mig.  Jag  har  en  fashg  lust  att 
veta  hvad  allt  detta  vill  säga;  och  räcker  det  längre,  vet 
jag  inte,  huru  det  går.  Pappa  säger,  att  det  inte  är  bra  att 
vara  nyfiken;  men  huru  skall  man  få  veta  hvad  som  sker, 
om  man  inte  det  vore?  Men  fröken  Anna  kommer.  Hon 
har  visst  märkt,  att  jag  hade  något  att  säga  fröken  Siri. 
Det  är  hon,  som  är  nyfiken.     Gömmom  denna  lapp. 


Sjunde  scenen. 

Anna  Gjjllenstjerna,  Stina. 

Anna  (i  fonden).  Hvad  betydde  alla  de  tecken,  Stina 
gjorde  åt  Siri  Brahe?  det  måste  jag  ändtligen  veta.  (Till 
Stina)   Stina!  hvarför  är  du  här  så  ensam?    Hvem  söker  du? 

Stina  (leker  med  förklädet).  Ingen.  Jag  gick  hit  att  se, 
om  allt  var  i  ordning. 

Anna.  Det  lär  ha  varit  på  fröken  Brahes  befallning; 
hon  är  rätt  ordenthg  hon,  ty  jag  såg,  att  hon  vinkade 
åt  dig. 

Stina.  Förlåt  mig,  nådig  fröken;  det  var  jag  som  vin- 
kade åt  henne. 

Scenska  Parnassen.     III,  2 


18  GUSTAF  m. 

Än?ia.     Hvad  ville  du  henne? 

Stiiia  (småxlai).    Jag?    Intet.    Det  var  bara  för  ro  skull. 

Anna.  Jag  förstår:  det  var  att  narras  med  henne, 
hon  som  plär  ofta  narras  med  dig,  och  som  synes  nu  så 
glad  öfver  Erik  Bjelkes  ankomst. 

Stina.     Nådig  fröken  gör  narr  af  mig. 

Anna  (ironiskt).  Jag?  Gud  bevars!  Men  hvarföre  rod- 
nar du,  Stina? 

Stina.  Jag  ser  väl,  att  nådig  fröken  vill  veta  allt,  och 
då  får  jag  bannor. 

Anna.  Har  du  någon  hemhghet  för  mig?  Ack,  Stina! 
Du  håller  då  inte  af  mig  mera? 

-  Stina.  Jo  visst,  min  bästa  fröken.  Men  pappa  säger 
så,  att  vi  unga  flickor  kunna  inte  tiga;  och  se'n  har  jag 
fått  mycket  pengar  för  att  ej  något  säga. 

A?ina.  Stina,  du  gör  mig  så  nyfiken.  Hvad  är  det 
på  färde? 

Stina.  A,  det  är  en  lång  historia,  en  besynnerlig  hi- 
storia, just  som  den  som  står  der  i  boken  med  sagorna,  som 
Hennes  Nåd  inte  vill,  att  vi  skola  läsa,  och  som  vi  alltid  läsa, 
när  hon  slumrar. 

Anna.  A,  Gud  bevars!  Ar  det  en  spökhistoria,  så 
blir  jag  rädd.^ 

Stina.     A  nej.     Det  är  helt  annat. 

Anna.     Så  säg  då.     Angår  det  Siri  Brahe? 

Stina.     Ja. 

Anna.     Men  säg  då. 

Stina.     Jag  törs  inte.     Hon  blir  visst  ond. 

Anna  (förtretad).     Så  säg  då  intet,  och  lemna  mig. 
(Hon  går  några  steg  for  att  gä  bort.) 

Stina.    Nådig  fröken,  blif  inte  ond,  jag  skall  förtälja  allt. 

Anna  (med  en  smekande  ton).  Är  det  beskedligt  af  en 
vän  att  för  mig  något  dölja?  Du  vet  huru  mycket  jag  håller 
af  dig.     Min  bästa  Stina,  säg  då. 

Stina.  Det  var  i  går  afton  som  jag  gick  ut  i  djur- 
gården.  Der  borta  mot  den  porten,  som  går  åt  stora  skogen, 
såg  jag  mellan  buskarna  något  röra  sig  i  månskenet.  Jag 
trodde,  att  det  var  ett  rådjur;  men  jag  blef  häpen,  då  jag 
såg  att  det  var  en  menniska.  Han  tittade  fram  med  huf- 
vudet  ur  buskarna,  och  så  drog  han  sig  strax  in  igen,  men 


SIK  I    BEAHE.  19 

som  han  såg,  att  jag  var  allena,  så  vågade  han  sig  fram, 
men  så  försigtigt  som  någon,  som  vore  rädd  att  bli  sedd, 
och  när  han  nalkades,  blef  jag  rädd  och  ville  springa  bort; 
men  han  ropade  mig  och  bad  mig  inte  frukta.  Jag  sade: 
Hvad  befaller  nådig  herrn?  .  . .  Mitt  vackra  barn,  är  fröken 
Siri  Brahe  ännu  här?  ...  Ja,  nådig  herre  .  .  . 

Anna.     Var  det  då  en  herre? 

Stina.  Han  såg  så  ut.  —  Var  så  god  och  gif  henne 
detta  bref,  och  tag  för  er  möda  denna  gåfva.  ^len  gif  henne 
sjelf,  så  att  ingen  ser  det.  —  Och  så  gaf  han  mig  brefvet 
och  denna  pungen  och  skyndade  sig  så  fort,  så  fort  bort, 
innan  jag  hann  att  svara;  och  som  min  mor  ropade  mig  att 
komma  till  Hennes  Nåd,  måste  jag  lemna  min  herre  och 
skvnda  mi^  hem. 

Anna.  Vet  du,  Stina,  att  det  var  en  besynnerlig  hi- 
storia.    Hur  såg  han  ut? 

Stina.  Som  en  förnäm  herre.  Han  hade  en  stor  kappa, 
i  hvilken  han  var  insvept;  men  han  måste  ej  vara  svensk, 
ty  under  kappan  hade  han  en  kyller,  och  på  kyllern  ett 
skärp,  som  jag  aldrig  sett. 

A7i7ia.  Kors!  bara  det  inte  är  någon  af  fiendens  trop- 
par, som  vill  plundra  folket. 

Stina.  Skulle  han  då  vilja  skrifva  till  fröken  Brahe, 
och  sedan  gifva  mig  så  mycket  penningar? 

Anna.    Ja,  det  är  sant.    Men  har  du  gifvit  fram  brefvet? 

Stina.  Nej,  det  har  jag  ännu  qvar.  Fröken  Siri  skulle 
taga  emot  brefvet  rättnunnas,  då  Hennes  Nåd  kom  in  med 
ståthållaren,  och  då  tordes  vi  ej  låta  märka  något.  Fröken 
vet,  huru  Hennes  Nåd  skrämmer  sig  öfver  det  minsta,  och 
hon  är  nog  orohg  ändå,  för  att  man  ej  bör  vara  rädd  att 
öka  dess  oro. 

Anria.  Låt  mig  se  på  brefvet,  om  jag  känner  igen 
vapnet  i  signetet.  Nej,  det  är  intet  vapen,  det  är  två  bok- 
stäfver  ...  Ja,  det  är  ett  /,  ja,  ett  /och  ett  C  ...  nej,  det 
är  inte  ett  C  .  .  .  det  är  ett  G  ...  ja,  ett  G.  Ser  du  /.  G. 
Hvad  vill  det  säga?  /  .  .  .  G  ...  men  se,  det  är  ingen 
utanskrift  på. 

Stina.  Låt  oss  se,  om  vi  ej  kunna  se  något  igenom 
brefvet  emot  dagen.  (Hon  håller  opp  brefvet.)  Nej,  det  är 
omöjligt, 

Anna.     Låt  oss  se,  om  vi  böja  det  så.  —  Ja,  på  det 


20  GUSTAF  Ili. 

sättet.  —  Jo,  jag  ser  en  bokstaf;   men  det  är  mig  omöjligt 
att  kunna  läsa. 

Stina.  Vänta^  bara,  om  vi  väncla't  på  detta  sätt.  — 
Se,  låt  mig  göra  ...  Jo,  jag  börjar  kunna  läsa.  (Helt  flat) 
Aj  .  .  .  nu  gick  signetet  sönder.  Hvad  skall  jag  nu  säga 
fröken  Siri,  då  jag  ger  henne  brefvet?  Jag  visste  väl  att 
frökens  förbannade  nyfikenhet  skulle  skaffa  mig  bannor.  Det 
är  också  fasligt,  att  jag  gör  alltid  hvad  ni  vill,  och  ändå 
har  jag  derföre  så  ofta  haft  förtret. 

Anna  (med  höghet)  Men  Stina,  är  det  jag  som  bedt 
dig  bryta  sönder  signetet?  Det  är  besynnerligt,  att  du  skyher 
mig  alltid  för  det  som  din  oförsigtighet  har  skulden  i.  (Med 
annan  ton)  Men  efter  det  nu  är  gjordt,  så  låt  oss  då  läsa 
hvad  som  står  i  brefvet.  (Hon  läser)  »Jag  är  kommen.  Jag 
väntar  er  i  djurgården.  Jag  törs  intet  mera  säga,  i  ovisshet 
om  dessa  rader  blifva  lemnade  i  edra  händer.» 

Stina.  Kors!  Hvad  hör  jag?  Det  ser  ut  som  det 
vore  en  okänd  älskare. 

Anna.  Ja  se,  det  är  intet  under,  att  Erik  Bjelkes  an- 
komst bekymrade  henne  så  mycket. 

Stilla.  Men  den  som  jag  såg  har  visst  aldrig  varit 
här.     Det  var  visst  en  utländning. 

Anna.  Det  måste  vara  något  under  allt  detta.  Ack, 
hur  ska'  vi  få  veta  denna  hemlighet? 

Stina.  Om  vi  gå  åt  djurgården,  så  kanske  råka  vi 
honom. 

Anna.  Om  du  ser  honom,  så  gå  strax  till  honom  och 
säg,  att  du  ej  kunnat  gifva  brefvet  åt  fröken  Brahe.  Jag 
skall  följa  dig. 

Stina.  Ja,  det  är  det  bästa  rådet.  Jag  hör  någon 
komma.   Ack,  om  det  är  fröken  Siri  .  .  .  Jag  är  helt  bestört. 

Anna.  Nej,  det  är  en  karl  ...  Ja,  det  är  din  fars  röst. 
Låt  oss  gå. 

Stina.     Det  är  vid  lilla  djurgårdsporten. 

Anna.     Ja,  kom,  kom! 

(De  gä  ut  åt  djurgården.) 


SIRI   BEAHE.  21 

Åttonde  scenen. 

Stolpe  (ensam).  Hvad  jag  beklagar  Hennes  Nåd!  Hon 
lider  mer  än  man  kan  tro.  Hvem  bör  ej  ha  medlidande 
med  en  mor,  som  sörjer  för  sina  barn?  Ja,  man  må  säga 
hvad  man  vill,  men  vi  smått  folk  äro  lyckhgare  än  de  stora 
med  all  deras  höghet.  Jag  fattig  man,  till  exempel:  jag 
fruktar  hvarken  för  dotter  eller  son,  och  fru  Ebba  Bjelke, 
den  första  herrns  enka  i  riket,  konung  Johans  svägerska, 
kan  aldrig  hoppas  få  återse  sin  äldsta  son.  Ty  att  hon  tror, 
att  han  är  på  polska  flottan,  det  är  bara  inbillning,  eller 
snarare  ett  hopp,  med  hvilket  hennes  kärlek  söker  förblinda 
dess  saknad;  och  ändå  är  detta  hopp  blandadt  med  oro:  ty 
tänk  om  han  kom  hit,  i  hvad  fara  skulle  han  ej  sätta  sig 
och  sin  mors  hus?  Då  vore  visst  tillfälle  för  Tegel  att 
störta  oss  alla  och  utöfva  den  hämd,  han  gömt  i  sitt  hjerta 
så  många  år.  Men  jag  skall  väl  ändå  söka  någon  under- 
rättelse om  de  svenskar,  som  äro  på  polska  flottan.  De 
fångne  polackarne  kunna  gifva  den.  Det  tjenar  åtminstone  att 
sakta  hennes  oro.  (Han  gär  at  djurgärdsdörren)  ^len  hvem  är 
den  okände,  som  jag  ser  i  djurgården?  .  .  .  Bedrager  min 
syn  mig?  .  .  .  Himmel!  är  det  möjligt?  .  .  .  Det  är  hans 
växt  . . .   hans  gång  . . . 

(Johan  Gyllenstjerna  synes  pä  gängen.  Han  drager  känsla 
pä  Stolpe  och  nalkas  närmare.  Vid  uessa  ord  kastar  han  sin 
kappa  tillbaka,  inträder  hastigt  ocli  omfamnar  Stolpe,  som  i 
glädje  kastar  sig  för  hans  fötter.) 


Nionde  scenen. 

Johan  Gyllenstjerna,  Stolpe. 

Gyllenstjerna.     Ja,  det  är  han !     Min  fosterfar  .  .  . 

Stolpe.     Gud!   .  .  .  Min  herres  son!   .  .  . 

Gyllenstjerna.     Min  ungdoms  stöd! 

Stolpe  (utom  sig).  Johan  Gyllenstjerna!  Hvad  lycklig 
dag!  Det  är  ni!  ...  Hvad  glädje!  ...  Ni  lefver!  .  .  .  Min 
son!  Min  goda  herre!  Ni  lefver  .  .  .  och  är  i  Sverige!  .  .  . 
Mitt  hjerta!  ...  Min  kärlek  ...  Ack!  hvad  glädje  för  er 
mor ! 


GUSTAP  in. 


Gyllenstjerna.    Min  vän,  min  bästa  vän!  ja,  det  är  jag. 

Stolpe.  Kom,  följ  mig  till  er  mor,  till  er  syster  ,  .  . 
Låt  alla  få  se  er  .  .^  låt  alla  visa  er  sin  glädje  ...  låt  alla 
dela  den  med  mig  ...  låt  ... 

(Under    detta    talar    Stolpe  med  yttersta  glädje  mycket  högt 

och  synes  vilja  ropa  alla,  som  äro  i  huset.    Gyllenstjerna  synes 

vilja  återhålla  dessa  häftiga  sinnesrörelser  och    visar    oro    öfver 

gubbens  häftighet.) 

Gyllenstjerna.  Sakta,  sakta  för  Guds  skull  dessa  häf- 
tiga utbrott.  Frukta  att  blifva  hörd.  Frukta  att  förråda 
med  din  glädje  en  olycklig  flykting. 

Stolpe  (ännu  i  samma  sinnesförfattning).  Er  mor,  er  ömma 
mor  bör  ej  beröfvas  den  glädjen  att  se  er.  Följ  mig,  följ 
mig;  hvar  minut,  som  ni  dröjer,  är  för  henne  förlorad. 

Gyllenstjerna.  Ack!  Tror  du  ej,  du  ömme  och  trogne 
tjenare,  tror  du  ej  min  längtan  lika  så  stor?  Men  se  mitt 
tillstånd,  och  frukta  att  min  närvaro,  upptäckt,  kastar  mig 
och  henne  i  nya  olyckor  .  .  .  men  betänk  .  .  . 

Stolpe  (kommer  hastigt  ur  den  glädje,  han  visatj.  Hvad  säger 
ni  V  Hur  kan  glädjen  så  förvilla  mig?  Ack,  min  goda  herre! 
.  .  .  ack,  min  son!  Tillåt  mig  ännu  detta  ömma  namn,  jag 
fick  gifva  er  i  er  barndom.  Er  närvaro  bör  visst  döljas, 
om  ni  ej  är  försont  med  kungen. 

Gyllenstjerna  (med  stolthet).  Sigismund  är  min  konung, 
jag  känner  ingen  annan. 

Stolpe.  Och  hvad  faror  kommer  ni  då  här  att  trotsa? 
Hvad  kan  föra  eder  hit? 

Gyllenstjerna.  Allt  som  hehgast  är  i  verlden.  Allt,  för 
hvilket  en  menniska  vågar  mest:  naturen,  hedern,  kärleken. 
Jag  kommer  att  söka  en  maka,  en  mor,  att  uppfylla  mina 
löften,  att  dem  kungöra.  Men  detta  rum,  är  det  säkert? 
Kunna  vi  här  utan  fara  talas  vid?  Jag  har  sett  mycken 
rörelse  i  detta  hus.     Hvem  är  här? 

Stolpe.  Er  mor  har  fått  lof  af  konungen  att  beväpna 
sitt  folk  emot  fiendens  ströfvande  partier,  som  ifrån  Kalmar 
oroa  denna  landsort.  Er  syster  och  Siri  Brahe  äro  de  enda, 
som  här  vistas. 

Gyllenstjerna.     Siri  Brahe! 

Stolpe.  Ståthållaren  öfver  Kalmar  län,  herr  Erik  Bjelke, 
är  här,  och  han  öfverlägger  med  Hennes  Nåd  om  sitt  bröl- 
lop, hvilket  lär  om  några  dagar  fullbordas   med   Siri  Brahe. 

Gyllenstjerna.    Hvad  hör  jag?   Siri  Brahe  förenad  med 


>1RI    BRAHE, 


Erik  Bjelke!  (Afsides)  Hvad  danderslag!  Hvad  grym  tidning! 
(Högt)     Nej,  det  är  ej   möjligt. 

Stolpe.  Förlofvad  snart  mer  än  tio  år,  har  endast  in- 
bördes kriget  hindrat  giftermålet.  Kronprinsen  väntas  i  mor- 
gon, och  i  hans  närvaro  lär  det  fullbordas. 

Gyllenstjerna.  Och  Siri  Brahe  samtycker  dertill?  Hon 
är  ej  tvingad!    (Afsides)    Jag  har  möda  att  dölja  min  harm. 

Stolpe.  Hon  synes  icke  dermed  vara  nöjd;  men  hen- 
nes -bröders  långvariga  löften,  hela  hennes  slägts  vilja,  er 
mors  bemödande,  göra  deraf  en  nödvändighet. 

Gyllenstjerna.  Detta  är  då  det  sista  prof,  lyckan  mig 
förvarat.  Jag  är  återkommen  att  se  mig  beröfvad  Siri  Brahe, 
att  se  henne  i  min  åsyn  af  min  moders  hand  gifvas  åt  Erik 
Bjelke.  Men  ingen  fruktan  kan  mig  återhålla  att  hämnas 
min  heder,  min  kärlek,  att  i  Bjelkens  blod  utsläcka  den  eld, 
som  mig  förtär,  som  i  mitt  hjerta  brinner  för  en  otrogen. 

Stolpe.  Hvad  vrede?  Hvad  häftighet  uppeldar  eder? 
Har  tio  års  frånvaro  ej  kunnat  utplåna  den  kärlek,  ni  har 
för  Siri  Brahe? 

Gyllenstjerna.  Siri  Brahe!  Siri  Brahe!  Om  du  har 
glömt  din  skyldighet,  dina  löften,  så  har  jag  ej  glömt  min 
heder,  den  heliga  ed,  du  mig  svurit;  och  Johan  Gyllenstjerna, 
i  trots  af  alla  faror,  skall  hämnas  din  otrohet.  För  mig  till 
min  mor,  för  mig  till  Bjelken.  Det  är  i  deras  närvaro  jag 
vill  hämnas  på  en  otrogen,  som  öfvergifver  en  landsflyktig, 
en  olycklig  älskare. 

Stolpe.  Betänk  i  hvad  faror  ni  kastar  er  mor,  om  er 
närvaro  här  upptäcktes;  betänk  i  hvad  faror  ni  kastar  er 
sjelf.  Skall  Johan  Gyllenstjerna,  förblindad  af  en  olycklig 
kärlek,  uppoffra  all  sin  slägt  för  en  bhnd,  jag  säger  mer, 
för  en  obillig  hämd?  Tillåt  er  gamla  fosterfar  att  visa  eder 
sanningen  utan  täckelse.  Hvad  rätt  har  ni  att  fordra  en 
beständig  kärlek  af  Siri  Brahe?  Ni  sjelf  har  ju  brutit  alla 
band,  som  ge  en  billig  kärlek  hopp?  Ni  sjelf  har  ju  lemnat 
för  alltid  ert  fädernesland,  skilt  er  från  er  mor,  er  slägt, 
och  långt  ifrån  att  vara  af  Siri  Brahe  öfvergifven,  är  det  ni 
sjelf  som  öfvergifvit  henne. 

Gyllenstjerna.  Jag  har  följt  hvad  skyldigheten  före- 
skrifvit  mig;  men  hon  har  glömt  sin. 

Stolpe.  Hennes  skyldighet  är  att  lyda  sin  slägts  vilja, 
nien  ej  att  allt  uppoffra  för  en  älskare,  hennes  bröder  aldrig 


24  GUSTAF  ni. 

gillat.  Förlåt,  jag  sårar  ert  hjerta,  men  jag  är  eder  skyldig 
sanning. 

Gyllenstjerrta.  Hvad?  Ar  ej  den  största  skyldighet 
att  hålla  heliga  löften  och  att  följa  de  eder,  som  inför  altaret 
äro  gifna,  att  hålla  sin  maka  tro? 

Stolpe.     Hvad  hör  jag?     Ar  hon  er  maka? 

Gyllenstjerna.  Sigismund  och  dess  syster  hafva  varit 
vittnen  till  en  förening,  rehgion  och  kärleken  knutit.  Siri 
Brahe  är  min  maka.  Döden  allena  kan  skilja  en  förening, 
som  jag  trodde  göra  vår  lycka,  men  som  nu  gör  min  sorg. 

Stolpe.  Huru  kan  då  er  mor  hasta  Bjelkens  giftermål? 
Huru  kan  hon  vilja  gifva  honom  sin  sonhustru  till  maka? 

Gyllenstjerna.  Min  mor  känner  ej  de  band,  som  oss 
förena.  Du  vet,  att  innan  kriget  emellan  konungen  och 
hertig  Carl  börjades,  var  Siri  Brahe  förlofvad  med  Bjelke. 
Du  såg  då  min  förtviflan,  min  kärleks  häftighet;  du  mins, 
att  Siri  svarade  mot  min  kärlek;  men  tvungen  af  sin  moders 
vilja,  var  hon  på  vägen  att  uppskjuta  giftermålet,  då  hennes 
moders  död  och  inbördes  krigets  början  tvang  Bjelken  att 
uppskjuta  med  sitt  bröllop.  Siri  Brahe  följde  prinsessan 
Anna  till  Stegeborg,  och  Bjelken  hertig  Carl  till  Xyköping. 
Jag  tvekade  ej  länge  hvad  parti  jag  skulle  taga,  då  jag  såg 
min  konung  strida  för  sin  krona,  och  den  jag  älskade  i 
hans  hof.  Sigismund,  för  att  belöna  min  trohet,  förenade 
mig  i  hemlighet  med  den  jag  älskade.  Konungen,  prinsessan 
Anna,  dess  syster,  voro  endast  vittnen  till  den  förening,  jag 
då  trodde  min  lycka.  Men  nya  faror  hotade  Sigismund,  och 
fruktan  att  ådraga  sig  Bjelkeska  och  Braheska  husens  bit- 
terhet, fordrade,  att  de  band,  jag  hade  knutit,  skulle  döljas. 
Carls  seger  vid  Stångebro  åtskilde  mig  genast  vid  min  maka, 
mitt  fädernesland,  utan  att  en  gång  kunna  underrätta  min 
mor  om  min  förening.  Tio  år  hafva  sedan  förflutit  utan 
tidningar  ifrån  mitt  fädernesland,  då  polska  flottans  ankomst 
för  Kalmar  gaf  mig  hopp  att  kunna  föra  till  mitt  nya  fäder- 
nesland min  hustru.  Jag  trotsar  alla  faror.  Förklädd  kom- 
mer jag  att  kasta  mig  i  min  mors  armar,  att  se,  att  frälsa 
min  maka;  och  då  jag  öfverlemnar  mig  åt  detta  Ijufva  hopp, 
så  är  den  första  tidning  mig  möter  i  mina  fäders  hus,  att 
Siri  Brahe  glömt  hvad  hon  är  mig  skyldig,  att  min  mor  bi- 
drager dertill,  att  hon  skyndar  Bjelkes  bröllop;  och  du  vill, 
att  jag  skall  dölja  min  hämd,  min  sorg,  för  att  spara  några 
få    olyckliga    dagar    mig    än   återstå,  att  skona  ett  uselt  lif, 


.-IKi    BKAHE. 


att  jag  skall  med  saktmodighet  se  mig  förrådd  och  öfver- 
gifven  ...  att  jag     .  . 

Stolpe.  Jag  ser  all  er  förtviflan,  jag  ser  er  billiga 
vrede;  men  hvem  vet,  om  er  maka  är  er  otrogen?  Hvem 
vet,  om  hon  ej  bibehållit  för  er  den  kärlek,  den  tillgifvenhet, 
ni  har  rätt  att  af  henne  vänta?  Okunnig  om  de  band,  som 
förena  er  med  henne,  har  jag  med  förundran  sett  hennes 
oro,  hennes  sorg,  som  hon  söker  fåfängt  dölja,  och  som 
synts  ökas  dessa  sednare  dagar,  då  hon  väntat  Bjelken. 

Gyllenstjerna.  Hon  vet  min  ankomst,  hon  bör  åtmin- 
stone derom  vara  underrättad  sedrai  i  går  afton,  då  jag 
råkade  en  ung  flicka  i  djurgården,  till  hvilken  jag  gifvit  ett 
bref,  som  underrättar  henne  derom,  som  säger  henne  stället, 
hvar  hon  skall  råka  mig.  Men  fåfängt  har  jag  väntat:  jag 
har  ej  fått  något  svar.  Jag  ser  det  nog:  hon  fruktar  min 
åsyn,  hon  fruktar  förebråelser  för  sin  otro. 

Stolpe.  Ju  mera  jag  tänker,  ju  mer  jag  återkallar 
minnet  af  allt,  som  jag  sett  dessa  tvenne  dagar,  ju  mer  fin- 
ner jag  att  edra  misstankar  äro  ogrundade.  Tro  en  gammal 
tjenare:  Siri  Brahe  älskar  er  ännu.  Den  omsorg,  hvarmed 
hon  sökt  att  uppskjuta  bröllopet,  hennes  köld  emot  Bjelken 
gjorde  tillfylles,  om  ej  de  förbindelser  eder  och  henne  förena 
försäkrade  mig  derom.  Stilla  er  oro.  Jag  skall  snart  få 
veta  sanningen  af  hennes  tänkesätt;  men  det  första  är  att 
kunna  dölja  er  för  allas  ögon. 

(Man  ser  Anna  Gyllenstjerna  och  vStina  återkomma  i  fonden 

af  djurgärden;    men  de  äro  för   längt    borta    att    kunna    skönja 

hvem  Stolpe  talar  vid.) 

Jag  ser  någon  komma  ifrån  djurgården.  Kom,  följ  mig: 
jag  skall  föra  er  på  ett  rum,  hvars  ingång  är  endast  känd 
af  mig,  och  der  kan  ni  få  se  er  hustru  utan  fara.  I  dessa 
oroliga  tider,  då  hvar  medborgare  ständigt  darrat  för  sig 
sjelf  eller  för  sina  vänner  och  slägtingar,  ha  vi  tvungits  att 
utse  förborgade  rum,  för  att  frälsa  dem  som  olyckan  för- 
följde. Er  fars  försigtighet  har  låtit  detta  tillredas.  Han 
tänkte  inte  då,  att  dess  älskade  son  skulle  deraf  hafva  behof 
till  en  fristad.  Kom,  följ  mig;  fördold  kan  ni  der  öfver- 
tygas,  att  edra  misstankar  äro  ogrundade.  Kom,  gömd  för 
allas  ögon  kan  ni  der  omfamna  er  mor,  då  jag  fått  tid  att 
bereda  hennes  sinnen  till  den  oförmodade  glädje  henne  väntar. 
Kom  endast  och  följ  mig. 

(Han  drar  undan  bordet  som  stär  under  tronhimmelen,   och 


26  GUSTAF   UI. 

lyfter  opp  ryggen  af  den.  Man  ser  en  jerndörr,  som  for  till 
ett  hvalf.  Han  öppnar  dörren,  som  går  utåt  och  stiger  ett  par 
trappsteg  ner.} 

Gyllenstjerna.  ^  Din  trohet,  din  ömhet  stillar  litet  min 
oro.  Hoppet  att  ännu  vara  älskad  upplifvas  i  mitt  hjerta. 
Jag  anförtror  mitt  öde  i  dina  händer.  Jag  vill  följa  dina 
råd.     Jag  öfverlemnar  mig  åt  din  försigtighet. 

(Han  går  ner  i  hvalf  vet,  Stolpe  följer  honom  och  siar  igen 
dörren  efter  sig,  då  tapeten  faller  före  och  skyler  dörren.  Mu- 
siken börjar;  en  liten  stund  efter  ses  Stolpe  komma  nr  hvalfvet, 
slå  jerndörren  igen,  ställa  ryggen  af  tronhimmelen  i  ordning, 
sätta  bordet  på  sitt  ställe  och  gä  ut  genom  gärdsdörren.) 


ANDRA  AKTEN. 

(Orkestern  spelar  endast  några  takter  mellan  begge  akterna, 
och  genast  komma  Anna  Gyllenstjerna  och  Stina  genom  djur- 
gården  in  på  teatern.) 


Första  scenen. 

Anna  Gyllenstjerna,  Stina. 

Anna.  Jag  försäkrar  dig,  att  det  är  en  främmande, 
som  talte  med  din  far. 

Stina.    A  nej,  nådig  fröken;  det  var  herr  Erik  Bjelke. 

Anyia.  Men  jag  tyckte,  att  han  var  galklädd,  och  Bjelke 
har  en  mörk  klädning. 

Stina.  Det  är  bara  inbillning.  Vi  voro  så  långt  borta, 
att  vi  endast  kunde  se,  att  det  skymtade. 

Anna.    Jag  har  goda  ögon,  och  jag  kände  igen  din  far. 

Stina.  Nådig  frökens  ögon  må  vara  så  goda  de  vilja, 
så  tror  jag  att  inbillningen  hjelpte  denna  gången  synen. 

Anna.     Hvad  har  inbillningen  att  göra  här? 

Stina.     Nå,  jag  vet  väl  hvad  jag  tänker. 

Anna.  Säg  då.  Jag  tycker,  att  din  inbillningsgåfva 
är  större  än  min. 

Stina.  Bekänn,  att  ni  trodde,  att  det  var  den  okände 
herrn,  som  gaf  mig  brefvet. 


^IKI    BKAHE. 


Anna  (smaflat).    Men  huru  kan  da  gissa  det? 

Stina.  Jo  jo,  nyfikenheten  att  se  honom  hjelpte  denna 
gången  edra  ögon,  men  den  bedrog  dem  ock,  ty  visst  var 
det  Bjelken. 

Anna.  Men  du  är  ock  roHg  med  din  Bjelke.  Om  det 
vore  Siri  Brahe,  som  skall  gifta  sig  med  honom,  så  vore  det 
ej  underhgt,  att  hon  trodde  se  honom  öfverallt;  men  du  ... 
men  du  .  .  . 

Stina.  A,  vore  jag  sa  när  som  hon  att  bli  hans 
hustru,  så  .  .  . 

Anna.     Så  säg  då. 

Stina.     A,  jag  vet  väl  hvad  jag  tänker. 

Anna.  Du  vill  alUid  vara  så  slug;  men  hvart  ha  de 
tagit  vägen? 

Stina.  De  ha  gått  opp  till  Hennes  Nåd.  Hvart  skulle 
de  ha  gått  eljes?  Här  är  endast  tre  dörrar  på  salen:  den 
der,  som  går  till  er  mors  rum;  den  der,  som  vi  kommo  från 
djurgården  igenom;  och  den  der,  som  går  ut  åt  landsvägen, 
och  den  är  tillsluten. 

Anna.  Jag  förstår  den  der  sköna  uträkningen:  den 
slutar  med,  att  det  skall  vara  Bjelken.  Men  bekänn,  Stina, 
att  om  det  är  nyfikenheten  hos  mig  att  se  den  okände;  så 
är  det  räddhågan  hos  dig,  som  öppnat  brefvet,  att  han  skall 
upptäcka  din  otrohet. 

Stina.  Ja,  så  gör  alltid  nådig  fröken.  Först  narrar 
hon  mig  att  göra  illa,  och  så  skrattar  hon  efteråt.  Ja,  tänk 
om  det  är  han,  hvad  skall  vi  säga?  Ja,  det  är  visst:  får 
jag  förtret,  så  säger  jag,  att  nådig  fröken  var  första  orsaken, 
och  var  äfven  så  nyfiken,  om  ej  nyfiknare  än  jag. 

Arina.  Tyst,  Stina;  jag  ser  Siri  Brahe.  Det  bästa  är 
att  ej  tala  om  brefvet:  vi  ska'  bry  henne. 


Andra  scenen. 

Siri  Brahe.     De  förre. 

Siri  Brahe  (kommer  ifrån  den  dön-en,  som  gar  opp  till  Ebba 
Bjelkes  rum).  (Afsides)  Jag  trodde  finna  Stina  allena.  Huru 
skall  jag  få  veta  hvad  hon  ville  säga  mig?  (Högt  till  Anna) 
Er  mor,  min  frände,  är  allena.     Jag  tror    att    hon    önskade 


28  GUSTAT   III. 

att  få  se  er.  I  det  tillstånd,  hon  är,  tror  jag,  att  vi  ej  böra 
lemna  henne  allena. 

Anna  (illparigtj.  ■  Ert  sällskap,  min  fröken,  är  henne  så 
kärt,  att  hon  saknar  ^er  visst.  ]\Ien  när  man  skall  gifta  sig, 
när  man  älskar  ...  så  behöfs  någon  stunds  enslighet. 

Siri  Brahe  (afsides).    Hvad  vill  hon  säga? 

Anna  (med  hka  ton).  Jag  bör  ej  uppehålla  er.  Bjelken 
lär  snart  komma.  Jag  ser  er  längtan  att  tala  vid  honom. 
Eller  kanske  det  sköna  vädret  för  er  i  djurgården  ...  Ni 
söker  kanske  någon,  som  önskar  att  se  er  ...  som  endast 
vill  se  er  .  .  .  som  ej  lär  vara  angelägen  att  bli  sedd  .  .  . 

Stina  (rycker  henne  i  kjorteln  ocli  söker  sakta  henne).  Nådig 
fröken,  tänk  då  .  .  . 

Siri  Brahe.  Men,  Anna,  jag  har  aldrig  hört  er  ha  en 
sådan  ton  med  mig  .  .  .  Jag  förstår  hvarken  orsaken  eller 
hvad  ni  menar. 

Anna.  A,  när  man  är  så  försigtig  som  ni,  så  tyst- 
låten .  .  .  när  man  håller  sä  mycket  af  att  göra  hemhgheter 
af  allt  ...  så  uppväcker  man  nyfikenhet,  och  då  blir  snart 
hemhgheten  bekant. 

Siri  Brahe  (bestört).  Hvad  hemlighet?  .  .  .  Hvem  göm- 
mer sig?     Hvad  vet  ni?  ...  Hvem  .  .  . 

Anna.  Ar  det  något,  efter  jag  skall  veta?  ...  jag  vet 
intet  .  .  .  Men  jag  är  ju,  säges  det,  så  talträngd  ...  jag  kan 
ju  aldrig  förborga  en  hemlighet  .  .  . 

Siri  Brahe  i afsides).  Skulle  hon  misstänka?  .  .  .  (Högt) 
Jag  känner  ingen  hemhghet,   .som  jag  för  er  behöfver  dölja. 

Anna.  Men  hvarföre  synas  så  bestört?  Ni  rodnar, 
ni  bleknar  .  .  .  Säg,  hvad  är  det  å  färde? 

Siri  Brahe.  Ingenting.  Om  jag  rodnar,  är  det  af 
medömkan  att  se  er  vid  edra  år  så  barnslig  att  inbilla  er, 
eller  vilja  inbilla  mig,  att  här  är  någon  hemlighet,  och  att 
sysselsätta  er  med  sådant  lappri,  utan  att  tänka  på  att  trösta 
en  mor,  som,  fruktande  för  sina  barn,  behöfver  nu  er  när- 
varo och  er  ömma  omvårdnad,  den  hon  förtjenar  på  så 
mångfaldigt  sätt. 

Anna.  Jag  är  förtretad,  att  ni  har  så  elak  tanka  om 
mig,  att  ni  ej  tror  mig  kunna  för tj ena  ert  förtroende.  (Med 
ömhet)  Ack,  Siri!  hvarföre  är  ni  så  förbehållsam?  Tror  ni 
ej,  att  jag  har  vänskap  för  er?  Er  kallsinnighet  är  allt  hvad 
jag  erfar  af  er.  (Hon  tar  henne  i  famn.)  Ack,  Siri,  förtjenar 
en  frände,  en  vän,  så  mycken  köld?  .  .  . 


."?IKi    BKAHh,  2'\J 

Siri  Brahe  (som  med  ömhet  tager  henne  i  famn).  Min 
frände,  ni  kan  ej  tvifla  om  min  vänskap,  då  så  många  band 
förena  oss  ...  då  er  mors  godhet  ...  då  jag  anser  er  som 
en  syster,  som  en  vän  .  .  . 

Anna.  Men  hvarföre  dölja  för  mig  er  belägenhet?  .  .  . 
hvarför?  .  .  . 

Siri  Brahe  (afsides).    Gud!     Om  jag  mig  förrådt!   ... 

Anna.     Hvarföre  all  denna  föroehållsamhet? 

Siri  Brahe.  Jag  har  ingen.  Då  man  har  ingen  hem- 
lighet att  dölja,  behöfver  man  ing-^-n  förtigenhet. 

Anna  (stucken).  Jag  förstår.  Ni  vill  ej  hedra  mig  med 
ert  förtroende;  men  jag  vet  mer,  än  ni  tror  och  ni  vill. 

Siri  Brahe  (med  häpenhet).    Hvad  då? 

Anna  (gör  för  henne  en  djup  nigning  med  ironi).  Min  mor 
är  allena;  förlåt  att  jag  lemnar  er  .  .  .  i\Ien  jag  kan  också 
tiga,  och  vill  gifva  er  prof  af  min  tystlåtenhet.  Kom,  Stina, 
och  följ  mig. 

(Hon    skjuter    Stina   framför   sig  och  går  ut  igenom  dörren, 
som  går  opp  till  Ebba  Bjelke,  samt  slår  hastigt  igen   den  efter 

sig.) 


Tredje  scenen. 

Siri  Brahe  (ensam).  Hvad  ville  hon  säga?  Hvad  skall 
jag  tro?  Är  mitt  hopp  ej  förhastadt?  ...  De  få  ord,  Stina 
sade  mig  .  .  .  min  sväger.skas  nyfikenhet  ...  Är  verkligen 
min  man  här?  ...  Men  hvad  oförsigtighet,  om  han  sig  visat  .  .  . 
Hans  syster  kan  ej  känna  honom :  hon  var  ett  litet  barn,  då 
han  lemnade  Sverige  .  .  .  Ack,  Gyllenstjerna!  Må  din  äl- 
skade makas  böner  skyla  dina  spår  för  dina  fienders  ögon! 
må  du  snart  komma  att  frälsa  din  älskade  Siri!  men  må 
försigtigheten  och  kärleken  skingra  de  faror,  som  dig  om- 
gifva!  Jag  måste  tala  vid  Stina;  hon  kan  upplysa  min 
oro  ... 


30  orsTAF  m. 

Fjerde  scenen. 

Siri  Bralie,  Stolpe. 

Siri  Brahe  (hastigt  till  Stolpe,  som  inkommer).  Hvar  är 
er  dotter?     Jag   söker  henne. 

Stolpe.  Hon  är  deruppe  hos  Hennes  Nåd  och  lagar 
till  er  brudklädning.  Bröllopet  lär  ske  i  morgon  ...  Ja  ... 
innan  morgon  afton  har  nådig  fröken  en  man.  Jo  jo,  innan 
morgon  afton  .  .  .  kanske  innan  afton  har  ni  en  man  ...  jo 
jo,  bär  ni  ett  annat  namn. 

Siri  Brahe  (afsides).    Ack! 

Stolpe  (alltid  med  samma  ton).  Ni  suckar  I  Hvad  är  för 
oro,  som  er  bekymrar?  Herr  Erik  Bjelke  är  värd  er.  Hans 
långvariga  kärlek  .  .  .  hans  trofasthet  synes  förtjena,  att  ni 
ej  emottager  hans  hand  med  afsky,  med  missnöje  .  .  .  Hur 
är  det?  Ni  synes  brydd?  ...  Ja  ja,  jag  förstår  .  .  .  Gifter- 
målstankarne  behaga  alltid  en  ung  fröken;  men  då  .stunden 
nalkas  ...  å,  då  börjar  man  att  tänka,  att  öfverväga  alla 
obehagligheter  .  .  .  alla  svårigheter  ...  all  den  faran  att  öfver- 
lemna  sig  i  en  mans  våld,  att  underkasta  sig  hans  vilja  .  .  . 
och  då  bhr  man  oviss,  ångerfull  och  tvehågsen,  att  säga  det 
allvarsamma  ja,  som  kommer  att  afgöra  hela  ens  öfriga  lifs- 
tids  öde.  (Leende)  Huru?  År  det  inte  så?  Förlåt  en  gam- 
mal trogen  tjenares  skämt,  som  sett  er  från  barndomen  i 
detta  hus  ...  Ni  synes  så  brydd,  så  orolig,  att  jag  snart 
skulle  tro,  att  Bjelken  ej  vore  älskad:  han,  som  alltid  varit 
af  samma  parti  som  er  bror,  han,  som  alltid  följt  er  mors 
och  fru  Ebba  Bjelkes  tänkesätt. 

Siri  Brahe.  Ack,  min  vän,  hvad  våra  tvedrägtstider 
gjort  många  olyckliga!  Hvad  de  sårat  hjertan,  som  gifvit 
sig,  utan  att  rådfråga  partihat  eller  statshvälfningar. 

Stolpe.  Huru  skall  jag  förstå  detta?  Vet  nådig  fröken, 
att  om  jag  dristade,  skulle  jag  börja  att  misstänka  ert  hjerta 
att  föda  en  hemlig  låga  ...  ja,  om  jag  rätt  minnes,  var  det 
en  ung  riddersman,  som  syntes  ha  uppväckt  hos  er  mera 
böjelse  än  Bjelken  åstadkommit;  men  han  är  så  långt  borta, 
han  är  så  skild  från  Sverige,  att  jag  ej  kan  tro  att  han  kan 
ihågkommas. 

Siin  Brahe  (hastigt).  Ack,  Stolpe!  Hvad  har  ni  sagt? 
Ack,  dölj   ...  ja,  dölj  för  Guds  skull  denna    misstanka    för 


SIRI  BEAHE.  31 

alla!  (Med  en  annan  ton)  dölj  den  för  Bjelken,  för  min  moster!  . . . 
(afsides)  Hvad  säger  jag?  Min  oro  förråder  mig.  (högt)  Det  är 
ej  i  de  omständigheter,  jag  nu  är,  åt  er  att  återkalla  minnet 
af  en  ömhet,  som  är  glömd,  som  få  ha  känt,  och  som  allt 
befaller  att  ur  minnet  utplåna. 

Stolpe  (med  samma  ton  som  under  hela  scenen ;  men  han  ger 
noga  akt  pä  Siri,  hvars  oro  ökar  sig  och  kan  ej  döljas).  Ja;  å,  det 
var  jag  viss  på.  Det  har  jag  alltid  sagt  åt  alla  dem,  som 
trott,  att  ni  ej  gaf  med  nöje  er  hand  åt  Bjelken.  Ja,  nådig 
fröken,  var  tillfreds;  jag  har  försäkrat  dem,  att  ni  har  länge 
sedan  glömt  Johan  Gyllenstjerna.  Och  huru  kunde  väl  någon 
tro,  att  fröken  Siri  Brahe  kunde  förvara  sitt  hjerta,  sin  hand 
åt  en  landsflyktig  herre,  som  öfvergifvit  sitt  fädernesland? 
Och  jag  är  viss  på,  att  han  sjelf  derom  är  öfvertygad.  Det 
var  ändå  synd  med  honom;  det  var  en  så  vacker  och  hurtig 
herre.  Ni  hade  blifvit  uppfödda  ihop.  Allt  syntes  böra 
förena  er,  då  inbördes  kriget  skilde  er.  Tänk,  att  jag  hade 
svurit  på,  att  ni  tänkte  då  att  i  hemlighet  förenas;  men  så 
går  det.  Man  har  ett  ungt,  varmt  hjerta:  det  uppeldas  lätt 
vid  femton,  sexton  år;  det  brinner  med  en  häftighet;  man 
skulle  tro  att  dess  eld  aldrig  kunde  utsläckas;  och  så  komma 
omständigheter,  faror,  krig,  som  skilja  tvenne  älskande,  som 
låta  dem  tro,  att  de  aldrig  kunna  förenas  .  .  .  och  så  gör 
tiden  sin  skyldighet  .  .  .  den  förkolnar  först  hettan  .  .  .  och 
så  småningom,  så  småningom  utplånar  minnet  af  älskaren  — 
och  till  slut  skulle  man  tro,  att  man  aldrig  älskat.  Är  det 
inte  så,  nådig  fröken?  Och  har  icke  Johan  Gyllenstjerna 
på  detta  sätt  blifvit  landsflyktig  ur  ert  hjerta,  som  han  bhfvit 
det  ur  riket? 

Siri  Brahe  (med  tvungen  värdighet).  Jag  är  förundrad, 
att  ni  vågar  upptäcka  mina  hemliga  tankar.  Ar  det  Bjelke, 
som  anmodat  er  att  forska  i  mitt  hjerta,  så  har  han  valt  en 
utväg,  som  jag  ej  kan  gilla;  och  detta  sätt  att  låta  tala  sin 
låga  lär  ej   blifva  det  bästa  sätt  att  förtjena  min  kärlek. 

Stolpe.  Och  med  allt  det  är  jag  viss,  utan  att  vara 
spåman,  att  er  hand  gifves  i  dag  åt  den,  som  förtjenar  ert 
hjerta,  som  älskar  er,  som  ni  älskar;  ty  jag  ser  det  nog, 
ert  hjerta  är  trofast,  ja,  det  är  trofast  .  .  .  och  fast  ni  synes 
visa  mig  er  vrede,  så  spår  jag  att  innan  afton  bär  ni  Bjel- 
kens  .  .  .  eller  Gyllenstjernas  namn. 

Siri  Brahe  (med  bestörtning).  Gyllenstjernas  namn!  ... 
Hvad  säger  ni? 


d'J  GUSTAF   m. 

Stolpe  (med  samma  ton).  Hvarföre  inte  V  Hvad  bestört- 
ning! Hvem  vet,  om  Gyllenstjerna  inte  kan  blifva  försonad 
med  sitt  fädei neslajid  ?  .  .  .  och  då  .  .  .  ni  darrar  .  .  .  skalle 
ni  med  afsky  återse  honom? 

Swi  Brahe.  Edra  ord,  hvad  ni  säger  mig,  allt  gör 
hos  mig  ett  så  häftigt  intryck,  att  jag  ej  kan  längre  mig 
dölja.  Ack,  Stolpe!  haf  medlidande  med  mitt  tillstånd. 
Jag  öfverlemnar  mitt  öde  i  edra  händer;  men  er  trohet  för 
min  faster  och  ännu  mer  nödvändigheten  att  förtro  min  oro, 
mina  tårar  i  någons  omvårdnad,  tvingar  mig  att  tala.  Långt 
ifrån  att  vara  skyldig  till  en  glömska,  en  köld  emot  Johan 
Gyllenstjerna,  som  vore  mer  än  brottslig,  brinner  jag  för 
honom  af  samma  kärlek,  som  i  mina  spädaste  år  uppfylde 
mitt  hjerta.  Hans  olyckor,  hans  frånvaro,  ja,  en  vilhg  skyl- 
dighet äskar  det:  och  då  jag  hotas  i  dag  med  Bjelkens  hand, 
är  jag  ur  stånd  att  gifva  min.  Vet,  att  långt  ifrån  att  kunna 
glömma  Johan  Gyllenstjerna,  är  jag  igenom  heliga  löften 
förenad  med  honom.  Med  ett  ord:  han  är  min  make;  och 
denna  dag,  då  man  tror  mig  vigas  med  Bjelken,  väntar  jag 
honom  att  befria  mig  från  ett  fädernesland,  som  ej  mera  är 
hans.  Och  då  jag  längtar  efter  den  stunden,  darrar  jag  för 
de  faror,  han  trotsar  för  min  räddning.  Af  de  få  ord,  er 
dotter  sade  mig,  tror  jag  honom  här.  Jag  törs  ej  söka 
honom,  jag  törs  ej  fråga  någon,  och  då  jag  är  stadd  i  denna 
oro,  ökas  den  af  ert  tal.  Jag  förråder  min  mans  säkerhet, 
då  jag  upptäcker  allt  för  er;  men  jag  litar  på  ert  hjerta, 
på  er  mensklighet  och  på  den  trohet,  ni  är  skyldig  Gyllen- 
stjernas  faders  minne  .  .  .  Men  huru  kunde  ni  förråda  honom? 
Han  är  ju  er  fosterson,  och  ni  kunde  .  .  . 

Stolpe.  Och  jag  .  .  .  jag  är  nöjd  att  se  min  fosterson 
älskad,  att  se  er  trogen  edra  löften,  att  se  honom  öfvertygad 
om  dess  älskade  Siris  kärlek.  Förlåt,  om  jag  oroat  er.  Jag 
måste  känna  ert  hjertas  tankar,  för  att  tillfredsställa  er  make. 
Var  tillfreds,  min  grefvinna;  han  älskar  er,  han  är  kommen. 

Siri  Brahe  (med  ett  stort  skri).  Han  är  här?  Hvar  är 
han?     För  mig  i  hans  armar. 

5^^o//)e  (ser  Bjelke komma).  Dölj  er  glädje:  Bjelken  kommer. 

Siri  Brahe.     O  Gud!     Hvad  grufligt  tvång! 

Stolpe.  Förställ  ert  sinnestillstånd.  Darra  att  gifva 
Bjelken  misstankar. 


^IRI    BRAHE. 


Femte  scenen. 

De  förre.     Erik  Bjelke. 

Erik  Bjelke.  Min  fröken,  dela  med  mig  den  allmänna 
glädjen.  Vår  kronprins  har  lyckats.  Denna  unga  hjeltes 
första  krigsprof  har  varit  en  seger.  Kristianopel  är  intaget, 
och  denna  ärofulla  dag,  som  krönt  den  unga  Gustaf  Adolf 
med  de  första  lagrar,  är  för  mig  målet  af  min  lycka.  Alla 
skäl,  som  uppsköto  vår  förening,  äro  nu  häfda.  Edra  brö- 
ders och  kronprinsens  hemkomst  i  afton  tillåter  mig  att  full- 
borda ett  giftermål,  som  är  högsta  målet  af  min  önskan. 
Måtte  ert  hjerta  dela  med  mitt  denna  förnöjelse. 

Siri  Brahe  (till  Stolpe  sakta).    Hvad  tidning! 

Stolpe.     Tvinga  er. 

Erik  Bjelke.  Men  hvad  bestörtning!  Hvad  skall  jag 
tro?  Ni  skiftar  färg.  En  dödlig  blekhet  synes  förtaga  den 
liflighet,  som  omgifver  er  skönhet.  Är  det  Gustaf  Adolfs 
seger,  är  det  vår  förening,  som  är  orsaken  till  den  häftiga 
sinnesrörelse  ni  erfar?  Ack,  min  fröken!  Är  jag  nog  olyck- 
hg  att  ej  se  min  låga  gillad?  en  så  lång  och  beständig 
dyrkan,  ett  hopp  af  eder  födt  ...  af  eder  tillåtet? 

Siri  Brahe  (som  sökt  hemta  sig).  Förundra  er  ej  öfver 
min  bestörtning.  Förenad  genom  den  ömmaste  tillgifvenhet 
med  min  moster,  kan  jag  ej  taga  en  kallsinnig  del  i  hennes 
sons  öde.  Jag  hör  att  kronprinsen  har  segrat;  men  jag  hör 
ingenting  sägas  om  unga  Göran  Gyllenstjerna.  Min  första 
tanke  var  att  han  köpt  segern  med  sitt  blod;  och  min  be- 
störtning öfver  dess  moders  sorg  har  jag  ej  velat,  ej  kunnat 
dölja. 

Erik  Bjelke.  JMitt  hjerta  skulle  snart  af  en  svartsjuk 
tanke  oroas,  då  Göran  Gyllenstjerna  uppväcker  hos  er  en 
så  öm  oro.     Jag  afundas  hans  öde. 

Siri  Brahe.  Hans  mor  är  min  ömmaste  vän.  Jag  har 
sett  honom  uppfödas.   Jag  anser  Ebba  Bjelke  som  en  mor  .  .  . 

Erik  Bjelke.  Ni  lyfter  en  tyngd  från  mitt  bröst.  Göran 
Gyllenstjerna  är  oskadd,  fast  värdig  att  hafva  följt  vår  unga 
prins. 

Siri  Brahe.  Men  om  så  är,  hvarföre  ej  skynda  att 
tillfredsställa  hans  moder?  Tillåt  mig  lemna  eder  för  att 
berätta  henne  denna  glada  tidning. 

(Hon  gar  några  steg,  som  hon  ville  gä  ät  Ebba  Bjellces  rum.) 

Svenska  Parnassen.     III.  3 


34  GUSTAF  m. 

Erik  Bjelke.  En  vigtig  orsak  fordrar  edert  samråd, 
för  att  ej  snarare  väcka  hennes  oro  än  den  stilla.  Ni  kän- 
ner Erik  Tegel,  konungens  ombud? 

Siri  Brahe  (hastigt).  Den  rvktbara  Göran  Persons  af- 
föda?  ' 

Erik  Bjelke.  Han  sjelf,  som  detta  hus  har  så  mycken 
orsak  att  frukta,  han  kommer  hit  om  en  liten  stund. 

Siri  Brahe  (häpen).  Han  kommer  hit!  Hvad  orsak, 
hvad  skäl  har  han  att  söka  en  ort,  der  allt  har  rätt  att 
honom  hata? 

Erik  Bjelke.  Han  skrifver  mig  till,  att,  underrättad 
att  svenska  flyktingar,  som  dölj  t  sig  på  polska  flottan,  som 
ligger  för  Kalmar,  stigit  i  land  att  stämpla  mot  konungen, 
har  han  trott  sin  skyldighet  fordra  att  följa  deras  spår;  och 
att  detta  slott,  som  ligger  midt  i  länet,  är  det  beqvämaste 
att  vaka  öfver  allt  som  företages. 

Siri  Brahe.  Ack,  hindra  för  Guds  skull  hans  ankomst. 
Hans  närvaro  kan  ej  annat  än  störa  glädjen,  som  våra  va- 
pens ankomst  åstadkommer.  Denne  elake  man,  ofta  ursprung 
och  alltid  verktyg  till  alla  förföljelser,  som  inbördes  krig  kan 
draga  med  sig,  kan  inte  annat  än  vara  fru  Ebba  Bjelke 
obehaglig.     Hon  känner  all  hans  bitterhet  och  .  .  . 

Erik  Bjelke.  Vi  ha  ingen  tid  att  hindra  dess  ankomst. 
Han  skrifver  mig  tifl,  att  inom  en  timme  är  han  här;  och 
jag  skyndade  mig  till  er,  att  finna  någon  utväg  att  bereda 
fru  Ebba  Bjelke  på  dess  ankomst.     Hon  kommer. 

SJette  scenen. 
De  förre.     Ehha  Bjelke. 

Erik  Bjelke.  ^lin  frände,  er  oro  bör  förvändas  i  glädje; 
er  son  har  stridt  och  är  oskadd  återkommen  från  striden. 
Vår  unga  kronprins  har  fullbordat  sitt  ändamål,  och  innan 
aftonen  kommer  er  son  med  honom  tillbaka. 

Ebba  Bjelke  (utom  sig).  Hvad  lycklig  dag!  Hvad  glädje! 
Jag  törs  knappt  tro  er.   Så  mycken  lycka  är  jag  inte  van  vid. 

Siri  Brahe.  Ack,  måtte  den  blott  bhfva  beständig! 
Men  vårt  hf  är  så  blandadt  af  åtskilhga  öden,  lyckan  och 
olyckan  följa  så  nära  .  .  .  allt  ändras:  endast  kärlekens  och 
naturens  röst,  som  ej  kan  utplånas  i  ädla  och  trogna  hjer- 
tan  ... 


Smi   EEAHE. 


Ebha  TBjelke.  Om  Bjelkens  glädje  ej  försäkrade  mig 
att  snart  få  se  min  son,  så  skulle  den  ömma  sinnesrörelse, 
du  visar,  uppväcka  oro  hos  mig  .  .  Men  säg  .  .  .  bedrar  ni 
ej  en  mor?     Kan  jag  säkert  lemna  mig  åt  min  glädje? 

Erik  Bjelke.  Den  kan  ni  tryggt  behålla,  och  den  kan 
så  mycket  lifligare  visa  sig,  som  den  bhr  ett  nytt  tecken  af 
er  trohet  mot  konung  Carl. 

Ebba  Bjelke.  Jag  bekänner  det  med  uppriktighet: 
denna  stund  uppoffras  endast  åt  naturen.  Min  glädje  att 
återse  min  son  är  så  stor,  att  jag  skulle  omarma  med  för- 
sonelse  den  största  af  mina  fiender. 

Erik  Bjelke.   Ni  skulle  lida  ända  till  Erik  Tegels  åsyn? 

Ebba  Bjelke.  Huru  kan  man  känna  hat,  den  stund 
ens  sorg,  ens  oro  är  försvunnen? 

Erik  Bjelke.  Behåll  detta  ädla  tänkesätt,  min  frände; 
ni  har  snart  tillfälle  att  visa  oss  det. 

Ebba  Bjelke.     Huru? 

Erik  Bjelke.     Bered  er,  att  snart  se  Erik  Tegel. 

Ebba  Bjelke.  Tegel !  .  . .  Och  hvad  kan  åstadkomma 
hans  ankomst?  ...  I  en  annan  tid  skulle  den  oroa  mig. 

Erik  Bjelke.  Han  tror  sin  skyldighet  äska  dess  när- 
varo här.  Men  läs  ...  här  är  hans  bref,  som  jag  nyss 
undfått. 

Ebba  Bjelke  (läser).  Jag  är  säkert  underrättad,  att  de 
svenske  upproriske,  som  varit  om  bord  på  polska  skeppen, 
äro  spridde  i  landet.  Jag  vet  inte  visst,  huru  stort  deras 
antal  är;  men  jag  är  i  synnerhet  tillsagd  af  mina  spejare, 
att  en  ibland  dem  tagit  vägen  till  sahg  riksdrotsens  gård. 
Denne  skall  vara  en  medelålders  man,  och  förnäm.  Han  lär 
visst  ej  våga  sig  så  mycket  utan  att  hafva  vigtiga  orsaker 
och  farliga  stämphngar.  Jag  törs  knappt  anförtro  papperet 
de  grufliga  misstankar,  jag  hyser;  men  det  kommer  an  på 
konungens  och  dess  sons  säkerhet.  Jag  ryser  vid  blotta 
tanken,  och  skyndar  att  snart  meddela  Eders  Nåd  skälen  till 
min  ankomst,  hvilken  innan  en  timmes  förlopp  skall  ske. 

(Hon  ger  brefvet  tillbaka, ) 

Siri  Brahe  (till  Stolpe).  Hvad  faror!  Ack,  öfvergif 
mig  icke! 

Stolpe.     Frukta  intet,  men  tvinga  er. 

Ebba  Bjelke.  Jag  känner  igen  Tegels  ilska,  misstan- 
kar och  ränker.     Hans   glädje  vore,   om   han   kunde   svärta 


ob  GUSTAF    III. 

mig  och  mitt  hus,  så  som  hans  fader  gjorde  med  min  man. 
Men  trogen  konung  Carl,  alltid  tillgifven  fäderneslandet,  har 
jag  ingenting  att  rädas  för.  Han  kan  komma.  Min  vördnad 
för  konungen  befaller'  mig  att  tåla  hans  åsyn;  det  är  allt 
hvad  han  kan  äska  af  mig. 

Stina  (inkommer).  Herr  Erik  Tegel  stiger  nu  af  hästen. 
Han  bad  mig  fråga  efter  ståthållaren. 

Ehha  Sjelke.  Han  kan  fritt  ådagalägga  sina  forsknings- 
kunskaper. Mitt  hus  är  ej  vandt  att  hysa  misstänkta  per- 
soner. Alla,  ja,  de  minsta  gömmor  i  hvalfven,  som  bära 
detta  slott,  skola  öppnas  för  hans  nyfikenhet.  Stolpe,  du 
som  har  alla  nycklar,  jag  vill  att  du  skall  lemna  dem  i  hans 
händer.  Ingenting  afkläder  mera  larfven  af  förställning  och 
ränker  än  uppriktighet  och  förtroende;  och  då  man  har  ett 
rent  samvete,  kan  man  vara  öppenhjertig. 

Siri  Brahe  (afsides).  Olyckliga  mor!  Du  vet  ej  hvad 
du  tillåter. 

Stolpe  (hastigt).  Hennes  Nåds  befallning  skall  uppfyllas. 
Herr  Erik  Göranson  kan  snart  få  se  alla  hvalfven.  De  äro 
ej  många  eller  svåra  att  genomleta.  (Sakta  till  Siri  Brahe) 
Var  tillfreds;  ingen  känner  dem  mer  än  jag. 

Erik  JBjelke.  Tillåt  mig,  min  frände,  att  tala  med 
honom  allena,  innan  han  ser  er. 

Ebha  JBjelke.  Jag  går  opp.  Ni  kan  vara  säker,  min 
frände,  jag  skall  göra  våld  på  mitt  sinne  .  .  .  han  skall  inte 
få  någon  orsak  att  beklaga  sig.     (Hon  går  några  steg.) 

Siri  Brahe  (till  Stolpe  gående  ät  trädgarden).  Låt  OSS 
öfverlägga,  huru  vi  kunna  frälsa  min  man  ur  dessa  faror. 

Ebba  Bjelke.  Kom,  min  Siri;  följ  mig.  Denna  dag 
skall  bhfva  äfven  så  märklig  för  dig,  som  han  är  det  för  mig. 

Siri  Brahe  (till  Stolpe).  Ack!  Vaka  öfver  allt  som 
händer,  och  lemna  icke  detta  rum  ur  edra  ögon. 

Stolpe.     Var  försäkrad  om  min  vaksamhet. 

Siri  Brahe.     Hela  min  tillit  är  till  er. 

(Hon  följer  Ebba  Bjelke.  Stolpe  gar  ut  igenom  trädgårds- 
dörren;  man  ser  honom  ofta  titta  in  genom  glasdörren,  för  att 
se  hvad  som  sker  i  rummet.  Hans  oro  bör  göra  ett  stumt  spel 
under  alla  de  scener,  som  han  ej  är  inne  pä  teatern.) 


>IRI    BRAHE. 


Sjunde  scenen. 

Erik  Bjelke^  Erik  Göranson   Tegel. 

Tegel  (med  en  ödmjuk  skenhelighet).  Min  lycka  är  alltför 
stor,  att  vid  min  ankomst  först  råka  Eders  Nåd. 

Erik  Bjelke  (med  värdighet).  Spar  er,  herr  Erik  Göran- 
son, dessa  ödmjuka  åtbörder.  Menar  ni,  att  jag  inte  känner 
er,  ert  uppförande,  ert  hemliga  tänkesätt  mot  mig,  mot  mina 
likar,  med  ett  ord:  alla  edra  syftemål.  Min  skyldighet  är 
att  gå  er  tillhanda  i  allt,  som  kan  lända  till  konungens 
tjenst.  I  allt  annat  vill  jag  ingenting  hafva  gemensamt  med 
er;  och  all  den  ödmjukhet,  ni  visar  mig,  förbhndar  mig  icke. 
Jag  vet  huru  mycket  jag  kan  räkna  på  er;  det  är  mig  nog. 
Hvad  afsigt  för  er  hit?  Jag  har  svårt  att  tro,  att  det  ni 
skrifvit  mig  till  är  sant;  men  hvad  grund  det  helst  må  hafva, 
så  råder  jag  er  att  med  försigtighet  gå  till  väga.  Detta  hus 
rår  en  fru  om,  befryndad  på  mer  än  ett  sätt  med  konunga- 
huset; en  fru  som,  trogen  Carl,  är  vida  öfver  alla  misstankar 
af  stämplingar,  och  som  man  ej  kan  oroa  i  fåfängan  utan 
ansvar,  då  i  synnerhet  hon  väntar  snart  nog  kronprinsen 
till  gäst. 

Tegel  (slär  sig  med  handen  för  bröstet  med  en  skenhelig  min). 
Himmelen  bevare  mig  att  oroa  här  en  vördnadsvärd  fru, 
som  lefver  här  i  stillhet.  Långt  ifrån  att  störa  hennes  lugn, 
tror  jag  mig  böra  hindra,  att  ilskefulla  menniskors  hemliga 
stämplingar  kasta  skugga  på  hennes  rena  uppsåt.  Ty  om, 
utan  hennes  vetskap,  utan  hennes  förvållande,  i  skygd  af 
denna  mörka  skog,  som  omgifver  detta  slott,  i  skötet  af 
dessa  tjocka  murar,  landsflyktige  förrädare  skylde  deras 
nedriga  stämplingar;  om  de  hade  gemenskap  med  några  af 
hennes  betjenter,  uppfylde  af  riksdrotsens  partiska  tänkesätt 
(ty  Eders  Nåd  vet,  att  denne  herre  misstänktes  aUtid  att  ha 
hemlig  tillgifvenhet  för  Sigismund);  om  desse  betjenter  stämp- 
lade med  dem  i  löndom,  så  finner  väl  Eders  Nåd,  att  långt 
ifrån  att  misstjena  fru  Ebba  Bjelke,  gaf  jag  henne  det  lyck- 
ligaste tillfälle  att  ådagalägga  sin  tdlgifvenhet  för  konungen, 
och  frälste  henne  från  sitt  eget  samvetes  förebråelse  att 
hafva  hyst  för  mycket  förtroende  för  sin  betjening. 

Erik  Bjelke  (med  förakt).  Men  om  alla  dessa  misstan- 
kar äro  falska;  om  genom  en  onödig  åtgärd  ni  fäste  på 
henne  och  på  hennes  hus  hela  Sveriges   ögon,    som    på    en 


38  GUSTAF  in. 

otrogen  undersåte,  eller  åtminstone  som  den,  som  med  otill- 
börlig ömhet  beskyddade  konungens  fiender,  hyste  dem  hos 
sig,  och  ändtligtn  hade  den  fmthgheten  att  undanrödja  dem 
från  edra  händer:  tror  ni  väl  ha  gjort  konungen  en  stor 
tjenst,  att  kasta  uti  dess  nog  upprörda  sinne  nya  skäl  till 
misstankar  mot  sina  tillgifnaste  undersåtare,  och  att  hafva 
beröfvat  en  vördnadsvärd  enka,  hvars  yngsta  son  strider  nu 
under  kronprinsens  baner? 

Tegel.  Men  om  det  stämplades  emot  hertig  Gustaf 
Adolfs  lif;  om  den  som  är  ämnad  till  Sigismunds  verktyg 
väntar  endast  stunden  att  utöfva  dess  hämd;  om  jag  kan 
skingra  dessa  olycksmoln,  lär  Eders  Nåd  ej  finna  min  åt- 
gärd, min  närvaro  öfverflödig.  (Med  ironi)  Fast  jag  finner 
väl,  att  er  frändes  lugns  ostörande  bör  öfverväga  alla  andra 
skäl,  ehuru  vigtiga  de  vara  må. 

Erik  Bjelhe.  Blanda  ej  min  slägtskap,  min  personliga 
vördnad  för  fru  Ebba  Bjelke  med  så  höga,  så  vigtiga  skäl. 
Då  skyldigheten  drifver,  stannar  all  annan  omtanke,  och  vare 
sig  slägt,  vänner,  broder  eller  gemål,  så  känner  jag  ingen 
annan  regel  än  den,  som  mitt  embete,  min  trohet  för  konun- 
gen, för  riket  mig  föreskrifver.  Gif  mig  klara  bevis  på  san- 
ningen af  hvad  ni  framför,  så  är  jag  färdig  att  gå  er  med 
all  den  makt,  jag  hafver,  tillhanda;  men  här  stannar  min 
åtgärd;  med  ett  ord:  om  Gustaf  Adolfs  säkerhet,  om  detta 
läns  lugn  står  i  fara,  så  säg!  så  bevis!  Men  om  falska 
misstankar,  fåkunniga  rykten  eller  irriga  fördomar  er  bedraga, 
så  var  försäkrad,  att  med  samma  ifver  jag  skulle  understödja 
er  att  freda  fäderneslandet,  med  samma  ifver  vore  jag  den 
förste,  som  försvarade  min  frändes  heder,  säkerhet  och  lugn. 
Jag  känner  eder  nog;  jag  vet  allt  det  hat,  ni  hyser  för  eder 
faders  domares  slägt.  Jag  vet,  att  ni  hoppas  att,  under 
larfven  af  tillgifvenhet,  bruka  våra  inbördes  misshäUigheter 
att  utöfva  er  hämd.  Men  vet  att  jag  vakar  öfver  edra  minsta 
företag,  och  att,  så  länge  jag  styr  detta  län,  skall  jag  för- 
svara   dess    inbyggare   och  beskydda  deras  laghga  säkerhet. 

Tegel  (alltid  med  samma  ton).  Eders  Nåds  misstankar  gå 
för  långt.  Mitt  uppsåt  är  fullt  af  nit  för  konungen  och  för 
rättvisan.  Jag  ifrar  endast  mot  ondskan  och  vakar  öfver 
rikets  lugn. 

Erik  Bjelke  (med  stolthet).  Jag  vill  tro  det.  —  Jag  går 
att  anmäla  er  ankomst  hos  fru  Ebba  Bjelke.  Om  ni  verk- 
ligen hyser  detta  tänkesätt,  om  ni  inträder    här    endast    att 


SIRI   BKAHE.  39 

uppfylla  edra  pligter,  om  ni  hyser  försonlighet,  kan  ni  ona 
en  stund  följa  mig.  Xi  får  då  se,  att  hon  ej  har  annat  än 
ett  tänkesätt,  värdigt  hennes  stånd  och  en  god  medborgare. 
(afsidesj  Hans  ilska  visar  sig  nog,  men  min  vaksamhet  skall 
hindra  dess  utbrott. 


Åttonde  scenen. 

Tegel  (ensam).  Ja,  gå.  Högfärdas  öfver  din  myndighet, 
öfver  din  dygd.  Jag  skall  snart  visa  dig  hvad  ett  långsamt 
hat  kan  åstadkomma;  ett  hat,  länge  doldt,  aldrig  förkolnadt, 
men  som  endast  väntat  stunden  att  utbrista,  och  som  det 
funnit  ändthgen.  Erik  Tegel,  Erik  Tegeli  du  ser  nu  dager 
att  hämnas.  Förgäfves  har  lyckan  förföljt  din  ungdom.  För- 
gäfves  i  fattigdom,  i  mörker  har  du  förnött  dina  bästa  år: 
de  år,  som  lyckan  lofvade  dig  vid  din  ungdoms  början  att 
lefva  i  nöjen,  i  storhet,  i  rikedom.  Den  ståndaktighet,  som 
ärelystnaden,  uppeldad  af  hat,  af  hämd,  vet  att  gifva,  den 
har  fört  dig  trappvis  ur  mörkret  till  konungars  hof.  Tvedrägt 
och  inbördes  krig  hafva  tjent  dig.  Du  har  sett  Johans  son 
störtas  från  tronen,  och  Carl,  omgifven  af  faror,  af  förräderi, 
har  lånat  örat  till  ditt  smicker,  och  din  tillgifvenhet  har 
banat  dig  vägen  till  dess  förtroende.  Ännu  ett  steg,  och 
snart  har  du  återvunnit  det  ställe,  från  hvilket  du  sett  din 
far  störtas.  Men  tiden  är  dyrbar:  Carl  nalkas  till  sitt  slut, 
och  en  ny  sol,  som  uppstiger,  en  ung  prins,  kan  ändra  på 
nytt  dina  öden  och  beröfva  dig  frukten  af  all  din  möda. 
Ung,  tapper,  ädelmodig,  förenar  han  alla  de  egenskaper,  som 
pryda  dess  år,  dess  stånd.  Det  första  steg,  han  kommer  att 
göra,  skall  lägga  grunden  till  det  öfriga  af  hans  regering; 
men  dess  eldiga  snille,  Vasablodets  häftighet,  de  brydsamma 
oroligheter,  under  hvilka  han  uppfödes,  kunna  leda  honom 
längre  än  han  tänker,  och  detta  bör  iakttagas.  Ja,  min  tid 
är  ej  all,  om  jag  kan  i  dess  unga  sinne  insmyga  misstankar 
och  farhåga;  om  jag  kan  föreställa  honom  som  fiender  dem 
han  mest  kan  lita  på;  då,  tvehogsen,  osäker,  tvingas  han, 
tvingas  dess  ädelmod  att  uppoffras  åt  dess  säkerhet.  Dess 
mod  blir  ett  nytt  verktyg  för  min  dristighet;  och  snart  om- 
gifven af  verkliga  fiender,  tvingas  han  att  kasta  sig  i  mina 
armar.  Allt  kommer  derföre  an  på  att  inblanda  dess  säker- 
het i  de  misstankar,  jag  skall  kasta  på  Ebba  Bjelke,  ja,  på 


40  GrsTAF  ni. 

ståthållaren  sjelf.  Detta  slott  uppeldar  ännu  mera  mitt  hat. 
Hela  denna  slägt  har  bidragit  till  min  och  de  minas  olycka. 
Jag  skall  betala  dem  all  deras  rättvisa,  och  skyldiga  eller 
oskyldiga,  skola  de  bli  offer  för  min  hämd,  min  ärelystnad; 
men  Guds  ära,  konungens  tjenst,  fäderneslandets  säkerhet, 
skola  bli  larfven,  med  hvilken  jag  skall  skyla  mig.  Med  dessa 
stora  ord  störtar  man  sina  fiender,  upphöjer  sig  sjelf,  och 
vinner  ofta  hopens  aktning.  Ja,  ju  mindre  man  vördar  i 
själen  dessa  namn,  ju  mer  har  man  lätt  att  dem  bruka  med 
förmån. 

Stina  (inkommer).    Hennes  Nåd   väntar   herrn.     Han   är 
rätt  välkommen. 

Tegel  (med  ödmjukhet).    Jag   skyndar  mig  att  följa  hen- 
nes befallningar.     Gud  välsigne  er,  mitt  vackra  barn. 

(Han  går  opp  till  fru  Ebba  Bjelkes  kammare.) 


Nionde  scenen. 

Stolpe,  Stina. 

(Under  hela  denna  föregående  scen  ser  man  Stolpe  gä  orohg 
i  djurgärden.  Han  synes  ofta  vid  glasdörren,  för  att  vaka  på 
Tegels  åtbörder;  sä  snart  han  ser  honom  gä  opp  till  Ebba  Bjelke, 
inträder  han  pä  teatern.) 

Stina  (frampå  teatern).  Den  der  herrn  ser  stygg  ut.  Jag 
skulle  slå  vad  med  hvem  som  ville,  om  jag  inte  visste  det 
förut,  att  det  är  en  elak  menniska.  Hvad  har  han  att  göra 
här?  Skulle  han  väl  känna  den  der  herrn,  som  vi  äro  så 
nyfikna  att  få  veta  hvem  han  är?  Fröken  Anna  söker  ho- 
nom ännu  i  djurgården.  Jag  måste  berätta  henne  herr  Tegels 
ankomst.  Ja,  vi  ska'  lägga  våra  hufvuden  ihop:  kanske  hitta 
vi  på  sanningen.     Jag  måste  skynda  mig. 

(Hon  springer  liopj^ande  till  glasdörren,  men  stannar  smäflat, 

dä  hon  får  se  sin  far,  och  går  några  steg  fram  åt  lamporna.) 

Stolpe.  Hvart  springer  du,  flicka?  Hvart  har  du  så 
brådtom  ? 

Stina  (flat).    Min  pappa! 

Stolpe.    Hm?    Du  har  varit  så  beställsam  hela  dagen; 

du  har  följt  mig  på  spåren;  jag  har  ej  kunnat  göra  ett 
steg    utan    att    se    dig    efter  mig    som  min  skugga.     Stina, 

Stina,  jag  är  viss  på  att  din  och  fröken    Annas    nyfikenhet 


>iEI    BKAHE. 


sätter  er  båda  i  den  beständiga  rörelse,  jag  er  sett  hela 
dagen.     Har  du  sett  fröken  Siri  Brahe? 

Stina  (smaängslig).    Inte  allena,   min  far. 

Stolpe.  Huru?  Inte  allena?  Hvad  menar  du  dermed? 
(afeides)  Månn'  hon  vet  något?  (högt)  Hvad  misstankar  hyser 
du?  Stina,  Stina,  det  går  aldrig  väl.  Den  första  skyldighet 
af  den  som  tjenar,  är  att  ej  söka  upptäcka  de  hemligheter, 
ens  herrar  vilja  dölja. 

Stina  (med  hastighet).  Så  är  det  då  någon  hemlighet  å 
färde,  som  jag  inte  får  veta? 

Stolpe  (afsides).  Jag  tror  hon  vet  intet,  (härdt)  Ah  nej, 
hvad  kunde  den  bestå  uti?  Jag  tycker  endast,  att  du  in- 
billar dig,  att  der  är  någon;  ty  du  har  sprungit  och  fjeskat 
hela  dagen;  och  det  har  jag  sagt  dig  tusen  gånger  .  .  .  men 
se  der  kommer  fröken  Siri  Brahe.     Lemna  oss  allena. 

Stina  (afsides).  Pappa  må  säga  hvad  han  vill:  här  är 
något  besynnerligt.  Det  är  förtretligt  att  inte  få  veta;  men 
fröken  Anna  lär  väl  hitta  på  sanningen.  (Hon  gär  ut  igenom 
dj  m"gärdsdörren . ) 

Tionde  scenen. 

Siri  Brahe,  Stolpe. 

Siri  Brahe  (kommer  ifrån  Ebba  Bjelkes  ram),  ^lin  oro  Och 
min  längtan  för  mig  till  er. 

Stolpe.  Men  är  det  ej  en  oförsigtighet  att  lemna  Hennes 
Nåd  så  hastigt? 

Siri  Brahe.  Frukta  intet.  Jag  har  sagt  mig  ej  vilja 
se  Tegel,  som  varit  orsaken  till  mina  begge  bröders  lands- 
flykt; och  då  han  kom  in,  gick  jag  ut.  Men  i  hvad  fara 
har  ej  hans  ankomst  försatt  oss?  Huru  skall  Gyllenstjerna 
frälsas?  Om.  Tegel  vet  hans  härvaro,  är  han  förlorad.  Hans 
flykt  blir  omöjhg.  Ack!  min  trogne  vän!  Har  han  kommit 
till  sitt  fädernesland  endast  för  att  uppoffras  åt  sina  fiender, 
i  sin  mors  och  makas  åsyn? 

Stolpe.  Ni  bör  ej  misströsta  ännu.  Allt  är  ej  förlo- 
radt;  och  fast  Tegel  har  åtskilHga  underrättelser,  äro  de 
endast  allmänna.  Han  vet  ej,  att  det  är  Johan  Gyllenstjerna; 
han  vet  ej  att  han  är  gömd,  att  han  är  här.  Tror  ni,  om 
han    det    visste,   att  han  skulle  förlora  tiden  att  synas  söka 


42  GUSTAT  ni. 

underrättelser,  som  han  saknar?  Xej,  var  viss  på,  att  ni 
snart  såg  honom  beväpnad  med  all  konungens  makt,  omgif- 
ven  af  soldater  komma  hit,  rycka  er  man  ur  dess  fristad 
och  uppoffra  med  honom  kanske  Bjelken  sjelf.  Men  han 
är  okunnig  om  allt,  fruktar  för  felsteg,  som  kunde  förstöra 
tanken,  konungen  har  om  hans  kunskaper;  derföre  synes  han 
här  ödmjuk,  skenhelig,  försigtig,  och  derföre  synes  han  sna- 
rare utleta  sanningen  än  kunna  öfvertyga  derom.  Frukta 
intet.  Jag  är  den  enda,  i  hvars  händer  er  makes  öde  hvilar; 
och  då  kronprinsens  ankomst  och  tillredelserna  till  ert  bröllop 
med  Bjelke  sätta  hela  slottet  i  rörelse,  då  allas  uppmärk- 
samhet är  fästad  på  vår  unga  prins,  skall  jag  nyttja  den 
stunden  att  föra  Johan  Gyllenstjerna  ifrån  ett  så  farligt  ställe, 
der  allt  hotar  dess  lif  och  ingenting  beskyddar  det. 

Siri  Brahe.  Men  hvad  skall  han  tro,  om  han  skiljes 
härifrån  utan  att  hafva  sett  mig,  utan  att  jag  försäkrat 
honom  om  min  beständighet?  Anstalterne  till  mitt  och  Bjel- 
kens  bröllop,  de  misstankar  ni  sjelf  mig  visat,  edra  tve- 
hogsna  ord:  allt  öfvertygar  mig,  att  min  man  tvekar  om  min 
kärlek.  Ack,  Stolpe!  döm  om  mitt  olyckhga  tillstånd.  Brin- 
nande af  den  rättmätigaste  kärlek,  längtande  att  återse  en 
kär  make,  som  vågat  allt  för  mig,  fruktande  att  se  mig  af 
honom  misstänkt,  bäfvande  för  dess  faror,  att  med  en  tår, 
ett  ord  förråda  dess  närvaro  för  dess  grymmaste  fiender, 
finner  jag  mig  efter  så  lång  tid  nära  honom;  samma  tak, 
samma  murar  hysa  oss,  och  jag  får  hvarken  kasta  mig  i 
hans  armar  eller  rådfråga  honom  om  hans  och  mitt  öde. 
Ack,  Stolpe!  detta  tillstånd  är  för  grymt:  jag  måste  komma 
derutur.  Låt  mig  upptäcka  allt  för  Ebba  Bjelke;  hon  allena 
kan  beskydda  sin  son,  sin  sonhustru.  Vi  ha  varit  nog  länge 
brottshga  emot  henne,  då  vi  dolt  vår  förening;  och  i  hvems 
försvar  kan  jag  med  mera  trygghet  anförtro  en  man,  en  son, 
än  i  en  öm  moders  sköte. 

Stolpe.  Ack!  Besinna  för  hvad  faror  ni  blottställer 
er  man.  Ni  känner  Ebba  Bjelkes  ömhet,  hvad  stor  makt 
naturens  röst  har  på  hennes  hjerta,  de  häftiga  intryck  hen- 
nes sinne  erfar,  och  som  hon  aldrig  är  mäktig  att  dölja. 
Ni  ser  henne  omgifven  af  uppmärksamma  ögon,  af  Bjelke, 
af  Tegel,  hvars  ilska  är  nog  vakande,  som  dömmer  af  en 
enda  tår,  en  enda  orohg  åtbörd.  Vänta  till  Tegels  bortresa, 
tills  vi  hunnit  frälsa  er  man  från  dess  faror.  Om  några 
dagar,    i  morgon  kanske,  kunna  vi  utan  fara  allt  yppa.     Ni 


SlEl   BRAHE.  4:0 

är  förenad  med  Gyllenstjerna  genom  så  heliga  band,  att  de 
ej  kmina  brytas.  Han  en  gång  i  säkerhet,  kan  mgen  neka 
er  att  följa  er  man;  men  nu  är  den  minsta  oförsigtighet 
obotlig. 

Sii^i  Brahe.  J\Ien  om  jag  kunde  ändå  få  se  honom; 
om  jag  kunde  rådfråga  honom  sjelf  om  mitt  öde.  Ack, 
Stolpe!  vi  äro  allena:  vakande  ögon  omgifva  Ebba  Bjelke. 
Stolpe,  trogne  tjenare!  för  mig  till  honom.  Icke  kan  ni 
frukta,  att  jag  förråder  dess  fristad.  Denna  stund  förfluten, 
är  denna  tröst  mig  kanske  för  alltid  beröfvad. 

Stolpe.  Ja,  jag  tror,  att  jag  kan  tillfredsställa  er  ön- 
skan. Vi  äro  här  allena.  Allt  är  sysselsatt  i  slottet  för 
kronprinsens  ankomst,  och  det  är  billigt,  att  Gyllenstjerna 
befaller  sjelf  om  sitt  öde. 

Siri  Brahe.  Ack,  min  vän!  kom,  skynda!  Hvar  är 
vägen "? 

Stolpe.  Låt  mig  först  försäkra  mig,  att  ingen  kommer 
in  i  denna  sal.  Ni  har  ej  långt  att  gå.  Denna  tronhimmel 
skyler  en  dörr,  som  för  till  dess  rum. 

(Han  går  och  läser  igen  båda  dörrarna  till  gården  och  djnr- 
gården,  upplyfter  tapeten  och  öppnar  dörren.  Siri  Brahe  går 
några  steg  och  faller  hälft  afsvimmad  i  Stolpes  armar.) 

Siri  Brahe.  Efter  så  lång  tid  får  jag  då  återse  dig, 
älskade  make  .  .  .  Min  glädje  .  .  .  min  ömhet  ...  ah  ... 
jag    ...    (Hon  svimmar.) 

Stolpe.  Gud!  Hon  svimmar!  .  .  .  Hennes  krafter  stå 
ej   emot  den  häftiga  oro  hennes  sinne  erfar. 

Siri  Brahe  (kommer  sig  före).  Var  tillfreds:  glädjen  gör 
hos  mig  större  intryck  än  sorg  och  förskräckelse.  Kom,  för 
mig  till  min  man. 

(Stolpe  för  henne  in  i  löngängen  och  slår  dörren  igen  som 
i  första  akten.  Orkestern  böljar  spela.  Man  ser  Anna  och 
Stina  komma  från  djm*gäi;den  och  vilja  gå  in  i  salen.  De  synas 
förundrade  att  finna  dörren  igenläst,  vända  småledsna  om  igen, 
gå  åt  fonden  och  synas  se  åt  salen,  då  tredje  akten  börjas.) 


■J4  GUSTAF  ni. 

TREDJE  AKTEN. 
Första  scenen. 

Stolpe,  Siri  Brahe,  Johan  Gyllenstjerna. 

Stolpe  (inkommer  ur  hvalfvet,  vänder  sig  om  och  säger)  Vänta 
litet;  man  kunde  se  er  från  djurgården.  (Han  går  till  glas- 
dörrarna och  släpper  ner  gardinerna.) 

Siri  Brahe  (till  Gyllenstjerna,  som  följer  henne).  Hvad  oför- 
sigtighet,  Gyllenstjerna!     Tänk  om  någon  kom! 

Gyllenstjerna.  Ack,  Siri!  neka  mig  ej  att  njuta  den 
glädjen  att  se  dig  på  dessa  få  stunder,  som  jag  ännu  kan 
ha  öfriga;  tänk  huru  länge  den  varit  mig  beröfvad;  tänk 
huru  länge  den  skall  ännu  beröfvas  mig ;  tänk  i  hvilka  faror 
jag  lemnar  dig;  omgifven  af  mina  fiender  ...  i  mina  förföl- 
jares  våld  ...  i  Bjelkens  våld  .  .  . 

Siri  Brahe.  Kan  du  ännu  hysa  någon  tvekan  om  min 
kärlek?  Denna  tanke  fördubblar  ännu  min  olycka.  Om  ej 
min  heder,  min  skyldighet  äskade  att  med  dig  fly,  så  tro, 
så  var  säker,  att  kärleken  det  gjorde. 

Gyllenstjerna.  Och  du  kan  öfvergifva  för  mig  din 
slägt,  ditt  fädernesland,  och  följa  en  landsflyktigs  öde? 

Siri  Brahe.  Ja,  om  de  heliga  band,  som  oss  förena, 
vore  ej  ännu  knutna;  om  fri  jag  kunde  välja,  så  tro,  så  var 
försäkrad,  att  jag  heldre  delade  med  dig  en  ödemark,  än 
Sveriges  tron  med  en  annan.  Men  vi  skola  ej  skiljas.  I 
morgon,  eller  kanske  i  afton,  skola  vi  för  alltid  följas  åt. 
Vänta  endast  till  dess  mörkret  skyler  vår  flykt.  Räds  att 
upptäcka  för  dina  fiender  din  närvaro.  Jag  rycker  mig  ur 
dina  armar  för  att  snart  aldrig  skiljas  derifrån. 

Gyllenstjerna.     Du  vill  då  lemna  mig? 

Siri  Brahe.  Himmel!  Jag  beklagar  mig  öfver  dess 
för  myckna   kärlek.      (Anna  och  Stina  klappa  pä  fönstret.) 

Stolpe.  Man  klappar  på  djurgårdsdörren.  Det  är  er 
syster  och  min  dotter. 

Siri  Brahe  (liastigt).  Gud!  om  du  blef  sedd!  (Gyllen- 
stjerna går  in  i  hvalfvet,  och  Stolpe,  sedan  han  igenslagit  porten  och 
städat  bordet,  öppnar  djurgårdsdörren  och  drar  opp  gardinerna.) 


!?1-RI    EEAHE.  4:0 

Andra  scenen. 
Anna  Gyllensijerna,  Stina,  Siri  Brahe,  Stolpe. 

Stolpe  (dä  han  släpper  in  dem).  Gud  bevars!  hvad  väsen 
göres  på  denna  port. '  Hvad  är  så  brådtom  ? 

Anna.  Det  är  jag,  som  är  förundrad  att  vara  utstängd. 
Aha!  Hvarföre  äro  gardinerne  nedsläppta?  Det  lär  vara, 
för  att  man  inte  skall  se  in.  Jag  undrar  hvad  alla  dessa 
underliga  anstalter  betyda. 

Siri  Brahe.  Och  jag  undrar,  hvarföre  min  fröken  alltid 
går  allena  med  Stina.  Tillåt  mig  säga  er,  min  frände,  att 
detta  sällskap  är  ej  det  som  bäst  anstår  eder. 

Anna.  Och  tillåt  mig  säga  er,  min  frände,  att  jag  tror 
hennes  sällskap  mycket  oskyldigt;  det  kunde  finnas  de,  som 
hade  mera  svårighet  att  undskylla  dem  de  söka. 

Siri  Brahe.  Ert  tal,  allt  hvad  ni  sagt  mig  i  dag  är 
så  underhgt,  så  främmande,  att  jag  hade  rätt  att  fråga  er 
orsaken  till  ett  uppförande,  som  jag  så  litet  förtjenat. 

Stolpe  (som  talat  med  liäftighet  sakta  med  sin  dotter).  Den 
gåtan  är  lätt  att  upplösa:  min  dotter  har  ett  bref,  som  upp- 
eldat frökens  nyfikenhet. 

Anna.     Hvad  säger  du  om  mig? 

Stina.  Det  angår  det  brefvet,  som  den  der  främmande 
herrn  gaf  mig  i  djurgården,  och  som  fröken  vet  väl. 

Anna  (förlägen).    Jag  vet  inte  af  något  bref. 

Siri  Brahe.  Har  ni  fått  något  bref,  som  ni  ej  visat 
åt  er  mor? 

Anna.  Ni  vet  väl,  att  jag  aldrig  skrifver,  och  derföre 
kan  jag  ej   få  något  svar. 

Stolpe.  Men  Stina  säger,  att  nådig  fröken  tagit  ett  bref, 
som  var  ämnadt  till  fröken  Brahe. 

Anna.     Hur  kan  Stina  säga  det? 

Stina.  Vill  nådig  fröken  skaffa  mig  bannor?  Ja,  visst 
har  fröken  det  brefvet. 

Anna  (med  förlägenhet).  Jag  har  ett  bref,  om  ni  så  ändt- 
ligen  vill  veta,  som  Stina  fått  i  djurgården,  och  som  var 
utan  utanskrift.     Jag  har  tänkt  bära  det  till  min  mor. 

Siri  Brahe.  Men,  min  frände,  det  säges,  att  det  var 
ämnadt  till  mig. 

Stina.     Ja,  det  är  sant,  att  den  herrn  bad  mig  gifva't 


(.TUsTAr  in. 


åt  fröken  Siri  Brahe;  men  nådig  fröken  Anna  har  tagit  det 
.  .  .  det  är  inte  min  gkuld. 

Anna  (förtretad).  Det  är  mycket  väsende  för  en  lapp, 
som  betyder  intet.     Se  här  är  han. 

Siri  Brahe  (med "häpenhet).    Brefvet  är  uppbrutet. 

Anna  (flat).  Jag  har  burit  det  i  min  ficka  hela  dagen. 
Signetet  har  gått  sönder. 

Stina  (medan  Siri  läser).    Se,  hvad  hon  är  bekymrad. 

Anna.     Hon  måste  väl  säga  oss  något. 

Sin  jjrahe  (läser  brefvet  sakta.  Stolpe  läser  det  med  henne). 
Ingenting  är  härigenom  upptäckt.  Jag  är  mindre  orolig. 
Hvad  ska'  vi  säga  henne? 

Stolpe  (till  Siri).    Låt  mig  ha  den  omsorgen. 

Anna.  Xå,  har  ni  nog  öfvervägt  tillsammans,  hur  ni 
en  annan  gång  skall  dölja  era  bref  för  mig? 

Siri  Brahe.  Jag  rodnar  för  er,  min  frände,  att  ni  kan 
låta  förföra  er  af  en  så  barnshg  nyfikenhet  och  tillåta  er 
att  störa  all  säkerhet,  som  inom  ert  eget  hus  af  er  först 
borde  aktas. 

Stolpe.  Och  för  en  sak,  som  angår  er  på  intet  sätt. 
Tillåt  mig  att  säga  er,  min  fröken,  att  detta  går  för  långt, 
och  att  om  er  mor  visste  deraf,  så  borde  ni  straffas  rätt 
strängt.  Det  bästa  rådet,  ni  kan  taga,  är  att  förborga  i  en 
djup  tystnad  det  fel,  ni  begått  emot  er  frände,  och,  tillåt 
mig  att  säga,  emot  mig,  då  ni  förfört  min  dotter  att  bryta 
mot  den  vördnad,  hon  är  skyldig  fröken  Brahe  och  den 
trohet,  hon  var  skyldig  den,  som  anförtrodde  henne  brefvet. 
Vi  skola  ej  tala  derom  för  att  ej  störa  dagens  glädje;  men 
för  att  stilla  er  nyfikenhet,  och  på  det  att  den  ej  för  er  till 
nya  fel,  kan  jag  lofva  er  att  i  morgon  afton  skall  ni  få  veta 
allt.  Vår  kronprins  är  då  här,  och  då  kommer  denna  stats- 
hemlighet att  upptäckas.  Se  bara  hvad  ni  äfventyrar,  om 
någon  som  Tegel,  som  Bjelken  till  exempel  visste  att  ni 
upptäckt  det,  de  ville,  att  ingen  skulle  veta. 

Siri  Brahe.  Hvad  skam  för  er,  min  frände,  att  man 
är  tvungen  lofva  er  dölja  för  er  mor,  en  så  öm  mor,  ert 
uppförande.  (Till  Stolpe)  Våra  faror  ökas.  Skynda  på  tiden 
till  min  mans  flykt. 

Stolpe.  Frukta  intet.  Gå  opp  till  fru  Ebba  Bjelke. 
Syns  ej   bekymrad,  och  lita  på  min  omsorg. 

(Han  går  åt  djurgärden.   Siri  Brahe  gar  opp  till  Ebba  Bjelke.) 


SIEI   BEAHE.  47 

Tredje  scenen. 

Amia  Gyllenstjerna,  Stina. 

Stina.  Jo,  har  det  inte  gått  som  jag  sade  nådig  fröken? 
Hvad  ha  vi  nu  för  vår  nyfikenhet?  Vi  ha  bara  skammen, 
och  inte  veta  vi  ändå  något  mer. 

Anna.  Men  hvart  har  då  den  okände  herrn,  du  såg, 
tagit  vägen'?  Han  är  inte  hos  min  mor,  han  är  inte  i  djur- 
gården;  hvar  kan  han  vara? 

Stina.  Kors!  Grubblar  ännu  nådig  fröken  på  detta? 
Har  inte  min  far  lofvat  er  att  få  i  morgon  veta  allt? 

Anna.  Men  jag  är  förtretad  att  inte  veta  det  nu.  Tänk 
om  vi  kunde  i  morgon,  då  din  far  tror  att  säga  oss  allt, 
tänk  om  vi  kunde  berätta  honom,  att  vi  visste  allt,  och  låta 
honom  tro,  att  vi  visste  redan  hela  hemligheten  i  dag,  då 
han  så  grötmyndigt  förebrådde  oss  vår  nyfikenhet!  Hvad 
han  skulle  då  bh  flat!  och  hvad  jag  skulle  skryta  med  min 
tystlåtenhet!  Jag  är  förargad  på  din  fars  myndighet.  Det 
är  han,  som  tillstält  allt,  och  utan  honom  hade  Siri  Brahe 
förtrott  mig  allt.     Han  har  stökat  här  hela  dagen. 

Stina.  Ja,  det  är  sant.  Jag  har  sett  honom  gå  här 
hela  dagen  i  denna  sal.  Visst  är  den  okände  herrn  gömd 
här  någorstädes. 

Anna.  Vet  du,  rättnunnas  trodde  jag,  att  han  gick 
igenom  väggen.  Han  kom  från  den  der  himmeln.  Låt  oss 
se,  om  här  inte  är   gömställe. 

Stina.  A  nej,  på  den  sidan  är  endast  slottsmuren  och 
vallen. 

Anna.     Låt  oss  se. 

(De  känna  med  handen  långs  med  väggen,  och  omsider  lyfta 

med  möda  opp  tapeten,  som  tjenar  till    rygg    för  tronhimmeln  ; 

dä    Stina   kryper   mellan    tapeten    och    väggen  och  finner  jern- 

dörren.) 

Stina.     Här  känner  jag  som  ett  gångjern. 

Anna.  Hjelp  mig,  skall  vi  lyfta  opp  tapeten.  Ser  du 
något? 

Stina.  Nej,  håll  bättre  opp  tapeten  .  .  .  släpp'en  inte 
på  mig  bara. 

Anna.     Han  är  mycket  tung. 

Stina.  Jag  skall  hålla  honom  opp  med  min  axel;  så, 
det  är  bra. 


48  GUSTAF  m. 

Anna.     Ser  du  något? 

Stina.     Jo,  der  ha  vi  funnit  hvad  vi  sökt. 

Anna.     Hvad  då? 

Stina.  En  stor  jerndörr  med  en  stor  stång  före  och 
tjocka   spikar.      (Hon  kommer  fram  frän  tapeten.) 

Anna.  Nu  är  saken  klar.  Der  var  det,  som  din  far 
kom  ifrån  rättnunnas,  då  han  släppte  gardin  för  fönstret; 
der  bor  den  främmande  herrn. 

Stina.     Men  vi  veta  ändå  intet  mer. 

Anna  (tankfull).  En  stark  hemlighet  ...  en  kyller  .  .  . 
grönt  och  rödt  och  hvitt  skärp  ...  i  morgon  då  kronprinsen 
konnner  .  .  .  (Till  Stina)  Jo,  det  är  säkert  en  underhandling: 
det  är  ett  polskt  eller  danskt  sändebud. 

Stina.     Huru,  en  underhandling? 

Anna.  Jo,  jag  hörde  Bjelken  och  min  mor  tala  i  efter- 
middags om,  att  man  hoppades  snart  kunna  få  fred,  att 
någon  underhandling  vore  på  färde;  och  då  jag  lägger  ihop 
allt  detta  och  hvad  din  far  sade,  så  är  det  säkert  någon 
utskickad. 

Stina.  Men  fröken  Siri,  hvad  har  hon  dermed  att 
göra,  och  hvarföre  den  hemligheten? 

Anna.  A,  det  är  det,  vi  just  ska'  söka  att  få  veta.  Se 
der  kommer  Tegel;  vi  ska'  prata  med  honom.  Kanske  und- 
falla honom  några  ord,  som  kunna  upplysa  oss. 

Stina.  Akta  sig,  nådig  fröken ;  det  är  en  elak  och  slug 
menniska. 

Anna.  A,  det  har  ingen  fara.  Frukta  inte,  jag  skall 
vara  försigtig. 


Fjerde  scenen. 

De  förre.     Tegel. 

Tegel  (kommer  ifi4n  gården.  Afsides)  Mina  spejare  ha  ej 
kunnat  ge  någon  vidare  upplysning,  och  fru  Gyllenstjernas 
stora  saktmodighet  förundrar  mig.  Tiden  går  ur  händerna, 
och  jag  törs  ej  något  våga  på  så  osäkra  grunder.  (Han  ser 
Anna)  Ack!  Jag  ser  dessa  unga  flickor.  De  äro  nyfikna, 
pratsamma  och  okonstlade.  Kanske  kan  jag  genom  dem  få 
någon  upplysning,  (högt)  ]\Iina  vackra  barn,  hvarföre  så 
allena?     (med  ödmjukhet)    Ack,   jag   ber  ödmjukast  om  förlå- 


.SIEI   UEAHE.  40 

telse,  jag  kände  inte  igen  nådig  fröken.  Jag  väntade  ej  att 
fmna  er  så  ensam.  A,  jag  ser  väl,  att  ni  längtar  till  aftonen, 
att  dansa  på  ståthållarens  bröllop.  Ja,  vid  edra  år  är  ingen- 
ting behagligare  än  ett  bröllop.     Huru?  är  det  inte  så? 

Anna  (med  slughet).  Jo,  bröllopsdansen  är  rätt  rolig; 
men  jag  tror  inte,  att  det  blir  bröllop  i  afton. 

TegeL  Hvarför  inte  i  afton?  Jag  tycker,  att  alla  an- 
stalter göras  dertill.  Tror  ni,  att  något  skulle  störa  bröl- 
lopsron? 

Stina.  Men  kronprinsen  skall  ju  vara  brudgummens 
far,  och  han  är  inte  kommen. 

Tegel.  Det  är  möjligt,  att  han  kan  komma  i  afton,  och 
fast  han  inte  kom,  så  synes  ståthållaren  vilja  skynda  vigseln. 

Anna.     Jag  tror  ej,  att  Siri  Brahe  har  så  brådtom. 

Tegel.     Huru?     Tror  ni  ej,  att  hon  gifter  sig  gerna? 

Anna.  Hon  synes  inte  mycket  längta  derefter;  och 
kanske  är  det  rätt  väl,  om  bröllopet  uppskjutes  för  de  stora 
angelägenheter,  som  er  äro  anförtrodda  ...  så  bhr  hon  ej 
misslynt. 

Tegel.  Hvad  för  ena  vigtiga  angelägenheter?  (afeides) 
Hvad  menar  hon? 

Anna.     A,  nog  vet  ni,  fast  ni  ej  vill  säga  mig. 

Tegel.  Jag  är  kommen  hit  för  landets  angelägenheter; 
men  de  ha  inte  någon  gemenskap  med  Bjelkens  giftermål. 

Anna.  Ja,  ja,  fast  ni  gör  er  så  okunnig,  så  bedrar 
ni  mig  ändå  inte.  JMenar  ni,  att  jag  inte  vet,  hvad  som  här 
förehafves? 

Tegel  (afsides).  Jo,  jo,  jag  har  ändå  inte  bedragit  mig. 
(med  falskhet)    Ni  synes  underrättad.     Hvad  menar  fröken? 

Anna.  Ni  är  så  förbehållsam  .  .  .  men  .  .  .  sände- 
budet .  .  . 

Stina  (drar  henne  sakta  i  kjorteln).  Nådig  fröken,  be- 
tänk  .  .  . 

Tegel  (med  förundran).     Sändebudet? 

Anna.  Nog  ser  jag,  att  det  angår  fred.  Det  sägs,  att 
Sverige  och  Danmark  begära  ej   bättre  än  få  vara  vänner  . . . 

Stina.     Och  att  kronprinsen  och  kungen    tänka  så  .  .  . 

Anna.     Och  att  alla  goda  menniskor  tänka  detsamma. 

Stina.    Älen  att  det  är  bara  illviljare,  som  vilja  hindra't. 

Tegel      Deras  möda  blir  visst  till  slut  fåfäng. 

Anna.     Ja,  om  vi  få  stillestånd  med  Polen. 

Tegel  (tonmdrad).    Huru  det? 

Svenska  Parnassen.     JU.  4 


50  GUSTAF   m. 

Stina.    A,  herrn  visar  sig  så  förbehållsam.  Nog  vet  han. 

Tegel  (afsides).  Hvad  vill  hon  säga?  Månn'  hon  vet 
mer,  än  jag  trodde?  (högt  med  en  förbehällsam  ton)  A,  jag  tror 
att  allt  är  möjhgt;  men  det  synes  inte  så  lätt. 

A72na.  Inte  behöfver  ni  dölja  för  oss  underhandlingen; 
\i  veta  hela  hemligheten. 

Tegel  (afsides).  Hemligheten !  Detta  betyder  något.  Månn' 
tro  att  här  voro  vigtigare  saker  å  färde,  än  jag  har  miss- 
tänkt? Jag  måste  ställa  mig,  som  jag  visste  någon  hemlig- 
het, (högt)  Ja,  ...  vet  ni  allt  ...  så  ...  vill  jag  ej  dölja 
något  för  er  ...  men  så  bör  nådig  fröken  också  säga  hvad 
hon  vet,  ty  då  kan  jag  tala  med  henne  utan  förbehållsamhet. 

Anna  (förbryllad).  A  .  .  .  jag  kan  väl  inte  säga,  att  jag 
vet  allt  .  .  .  men  ...  om  jag  skall  säga  sanningen,  så  vet 
jag  något,  och  något  har  jag  gissat. 

Tegel.  Det  förstår  sig.  Ett  ord  undfaller  ofta  i  en 
hastighet,  ett  annat  ord  en  annan  gång;  och  då  man  har 
förstånd,  så  lägges  det  ihop,  och  så  gör  man  deraf  en  slut- 
sats. Denna  slutsats  uppväcker  nyfikenhet:  nyfikenhet  öpp- 
nar ögon  och  öron,  och  vid  edra  år  äro  de  så  skarpa,  så 
fina!  .  .  .  och  på  det  sättet  blifva  stora  hemhgheter  upp- 
täckta ...  Är  det  inte  så? 

Anna.     Ni  tror  mig  då  fasligt  nyfiken? 

Tegel.  A  nej.  Ni  kan  ej  annat  än  taga  del  i  rikets 
händelser.  Det  är  ej  nyfikenhet,  det  är  ömhet  för  fädernes- 
landet:  det  är  ganska  berömhgt. 

Anna.  Ja,  det  är  visst.  Ack!  hvad  jag  är  glad  att 
höra  er  berömma  min  åtrå  att  veta  allt! 

Tegel  (med  förstäld  godhet).  Men  hur  har  ni  upptäckt 
det  som  .  .  . 

Stina.  Vi  ha  sett  sändebudet.  Det  var  en  vacker 
herre. 

Tegel  (afsides).     Aha! 

Anna.  Och  vi  veta,  hvar  han  är  gömd,  till  dess  han 
skall  få  se  kronprinsen  .  .  .  Det  hafva  vi  gissat. 

Tegel.     Ni  har  gissat  rummet,  der  han  är  gömd? 

Ayina.  A,  vi  ha  väl  inte  alldeles  gissat,  men  vi  ha  så 
länge  sökt,  att  vi  hittat  på  stället. 

Tegel  (afsides).  Hvad  hör  jag?  Hvad  lyckan  tjenar  mig 
väl!  ^len  låtom  oss  inte  märka  oss.  (högt  eki-attande)  Min 
fröken  är  rätt  snäll  att  vilja  utleta  hemligheter.  Jag  måste 
säga,  att  hon  kunde  bli  en  ganska  skicklig   statsman.     Men 


SIEI    BKAHE.  51 

tillåt  mig  att  säga  er,  att  jag  låter  inte  narra  mig  af  fagra 
ord.  Jag  ser  nog,  att  hon  vill  inbilla  mig,  att  hon  vet  något 
.  .  .  och  jag  ser,  att  hon  vet  intet. 

Anna.  Förlåt  mig,  jag  vet  stället,  som  för  till  det  rum, 
hvarest  den  främmande  herrn  är  införd.  Det  är  rätt  väl 
gömdt.  Jag  har  aldrig  förr  än  i  dag  vetat,  att  en  sådan 
dörr  funnits  i  slottet. 

Tegel  (småleende).    Men  hvar  är  då  den  dörren? 

Anna.     A,  det  vet  ni  så  väl  som  jag. 

Tegel.  Det  är  visst,  att  jag  vet  det  bättre,  ty  ni  vet 
intet. 

Anna.     Förlåt  mig,  jag  vet  det  rätt  väl. 

Tegel.  Ba!  ...  Det  är  bara  att  utleta  hvad  jag  vet. 
Om  fröken  visste  något,  hade  hon  klarare  utvist  stället  eller 
dörren. 

Anna.  Stället?  Se  på  den  tronhimmeln.  Bakom  dess 
rygg  skyles  dörren. 

Tegel  (hastigt).    Hvad  kunskap! 

Anna.  Och  att  der  bakom  finnes  en  stor  jerndörr, 
som  lär  föra  till  en  löngång,  ty  den  är  läst. 

Stina  (med  glädtighet).    Och  min  far  har  nyckeln. 

Tegel  (afsides).  Jag  visste  väl,  att  den  gubben  var  del- 
aktig i  stämplingen. 

Stina  (till  Anna).    Kors!    Se  hans  förundran! 

Anna.  Hvad  må  det  vara?  (Till  Tegel)  Ser  ni,  att  jag 
är  underrättad. 

Tegel.  Jag  ser,  att  ni  vet  mer,  än  ni  borde  veta,  men 
att  ni  vet  ej  allt.  Min  fröken,  det  ni  upptäckt  emot  er 
vilja,  kunde  skaffa  er  förtret  af  er  mor.  Jag  har  för  mycken 
vänskap  för  er  att  vilja  förorsaka  er  någon  olägenhet.  Jag 
lofvar  er  att  inte  säga  henne,  att  ni  vet  något ;  men  sök  att 
inte  förråda  er  sjelf.  Dölj  för  henne  edra  kunskaper;  hon 
kunde  deröfver  förtörnas. 

Anna.  Men  ni  har  lofvat  att  säga  mig  hvad  jag  inte 
visste,  se'n  jag  sagt  hvad  jag  vet. 

Tegel.  Ni  vet  ej  nog,  för  att  jag  kan  säga  eder  allt. 
Det  är  en  statshemlighet,  som  bör  döljas. 

Anna  (går  bort  med  Stina  flat  och  rycker  på  axlarna).  En 
statshemlighet  ...  Så  sade  ock  fröken  Brahe  ...  En  stats- 
hemlighet .  .  .  Ack!  jag  säger  allt  hvad  jag  vet  och  får 
ändå  inte  veta  mer. 


Gr>TAF    III. 


Tegel  (till  Stina).     3Iitt  barn,    om  ståthållaren  vore  der- 
uppe,  så  var  god  och  bed  honom  stiga  ner. 

Anna.     Kom,  Stina.     Hvad  jag  är  förtretad! 


Femte  scenen. 

J^egel  (ensam).  Älin  fiende  har  falht  i  mina  snaror.  Jag 
är  säker,  att  han  kan  ej  undfly  mig.  Ack,  Tegel!  hvad  dag 
för  dig!  Hvad  din  lycka  tjent  dig  bättre  än  all  din  list! 
Om  jag  ej  bedrar  mig,  så  är  denna  landsflykting  en  märk- 
ligare man,  än  jag  det  trodde.  Jag  vet  ej,  men  mina  miss- 
tankar gå  längre,  än  jag  knappast  törs  önska.  Om  jag  skall 
tro  deras  sista  ord,  är  Siri  Brahe  underrättad.  Skulle  det 
vara  någon  af  hennes  landsflyktiga  bröder:  Erik  och  Gustaf 
Brahe?  Men  hvem  skufle  de  söka  här?  Deras  syster?  .  .  . 
För  hvad  orsak?  Det  är  inte  naturhgt.  Alla  i  detta  hus 
äro  af  konungens  parti.  ]\Ien  jag  påminner  mig  nu,  att 
Ebba  Bjelke  hade  en  son,  som  älskade  Siri  Brahe.  Jag  vet 
ej  visst,  om  han  var  älskad;  men  nog  ser  jag,  att  hon  inte 
älskar  Bjelken.  Om  det  vore  Johan  Gyllenstjerna:  då  vore 
mitt  verk  fullbordad!,  min  hämd  uppfyld.  Då  kunde  jag  på 
en  gång  förlora  modern,  sonen,  och  svärta  sjelfva  Siri  Brahes 
dygd.  Då  blef  Bjelkens  svartsjuka  hämd  beväpnad  för  mig. 
Döljom  emellertid  denna  misstanke:  ju  mer  oväntadt  detta 
är  för  honom,  ju  större  blir  hans  ifver,  ju  mer  känner  han 
sitt  hjerta  förtörnadt;  ...  det  skall  kufva  dess  ädelmod,  dess 
kärlek. 


Sjätte  scenen. 

Tegel,  Erik  Bjelke. 

Tegel.  Jag  hoppas,  att  Eders  Nåd  blir  ändtligen  öfver- 
tygad  om  säkerheten  af  mina  kunskaper.  Nu  är  jag  i  stånd 
att  bevisa  sanningen  utaf  mina  ord,  och  jag  hoppas,  att  ni 
inte  nekar  mig  ert  embetes  åtgärd. 

Erik  Bjelke.  Jag  har  redan  sagt  er,  herr  Erik  Gö- 
ranson, att  då  ni  kan  öfvertyga  mig  om  sanningen  af  edra 
angifvelser,  skall  jag  med  all  min  makt  uppfylla  konungens 


-UU   BRAHE. 


befallning.  Men  jag  råder  er  ännu  en  gång  på  det  allvarli- 
gaste att  ej  på  osäkra  grunder  oroa  min  slägting  och 
detta  hus. 

Tegel.  Men  om  jag  säger  eder,  att  jag  vet  ända  till 
stället,  der  han  är  gömd:  tror  ni  m\g  då? 

Erik  BJelke.     Ja.     Bevis  mig  hvad  ni  säger. 

Tegel.  Nå  väl,  så  vet  alt  bakom  denna  tronhimmel 
är  en  dörr,  som  för  i  något  underjordiskt  rum,  och  att  der 
är  den  förrädaren  gömd,  som  jag  efterspanar.  Tror  ni  mig 
ej,  så  är  det  lätt  att  öfvertyga  er  om  sanningen  af  hvad  jag 
säger.  Det  är  Stolpe,  gamla  riksdrotsens  stallmästare,  som 
har  omsorgen  att  förvara  landsflyktiga,  som  sökas.  Tro  seder- 
mera fru  Gyllenstjerna,  och  döm  om  hon  ej  hade  rätt  att 
vara  så  angelägen,  att  han  skulle  visa  mig  hvalfven  under 
slottet.  Ja,  det  är  visst,  att  ingen  kunde  bättre  än  han  för- 
dölja det,  som  ej  borde  ses.  Store  Gud!  Om  man  hade 
litat  på  hvad  som  sades!  Om  jag  hade  öfverlemnat  mig  till 
ett  blindt  förtroende  för  fru  Gyllenstjerna,  hvad  grufliga  före- 
bråelser kunde  man  icke  göra  mig! 

Erik  Bjelke.  Jag  går  i  borgen  för  fru  Gyllenstjernas 
uppriktighet.  Är  här  någon  fiende  förborgad:  långt  ifrån 
att  beskydda  honom,  utlemnar  hon  visst  den  brottslige  i  edra 
händer.  Hvad  Stolpe  angår,  är  det  en  hederlig  man;  om 
han  gjort  af  medhdande  en  oförsigtighet,  så  bör  den  öfver- 
skylas,  då  sjelfva  saken  är  upptäckt. 

Tegel  (med  skenhelighet).  Ara  vare  Gud,  att  Eders  Nåd 
sätter  en  gång  tro  till  mina  välmenta  föreställningar.  Jag 
skyndar  att  med  nödig  handräckning  uppfylla  mitt  värf. 

Erik  Bjelke.  Nej.  Jag  ber  er  ännu  att  vänta  med 
dessa  våldsamma  medel.  Jag  går  opp  till  fru  Ebba  och 
kommer  snart  att  öfverlemna  er  den  ni  begär.  (Han  går  opp 
till  Ebba  Bjelke.) 

Sjunde  scenen. 

Tegel,  Stolpe. 

Tegel.  Gå,  tveka,  sök  att  i  det  längsta  bibehålla  den 
saktmodighet,  som  du  tror  pryda  dig  med.  Carl  skall  snart 
belöna  din  foglighet,  och  jag  skall  väl  afmåla  din  tillgifven- 
het.  Men  allt  kommer  an  på,  att  mina  misstankar  äro  sanna. 
—  Jag  ser  Stolpe:  sökom  att  upptäcka  hvad  han  vet. 


54  GUSTAF   in. 

Stolpe  (afsides).  Den  der  elaka  mannen  lemnar  ej  detta 
rum.     Det  är,  som  han  aktade  ingången  till  hvalfvet. 

Tegel  {m^.  smekande  ton).  Kom  fram,  min  vän!  Fru 
Gyllenstjerna  har  tillåtit  mig  att  se  hvalfven  under  slottet, 
för  att  kunna  försäkra,  att  ingen  sig  der  förborgat.  Ni  har 
nycklarna.  Om  inte  det  blir  för  mödosamt,  så  hoppas  jag, 
att  ni  vill  ha  den  höfligheten  att  följa  mig. 

Stolpe  (med  snäf  ton).  Alltför  gerna.  Ni  skall  få  se 
dem  alla,  ända  till  lönrummen. 

Tegel  (alltid  med  skenhehg  och  smickrande  ton).  Lönrum- 
men?    Jag  visste  inte,  att  sådana  funnos.     Hvar  äro  de? 

Stolpe  (alltid  med  samma  ton).  Här  äro  tvenne:  ett  un- 
der södra  hvalfvet  och  ett  under  kyrktornet. 

Tegel  (alltid  med  samma  ton).     Och  när  blefvo  de  gjorda? 

Stolpe  (med  samma  ton).  Om  ni  vill  veta' t,  så  var  det, 
då  er  far  utöfvade,  under  konung  Eriks  namn,  sin  elaka 
själ,  såsom  ni  nu  missbrukar  konung  Carls  namn. 

Tegel  (afeides).  Du  näsvisa  gubbe!  (högt)  Ni  är  nog 
hård  i  edra  uttryck;  men  er  tillgifvenhet  för  ert  herrskap 
har  alldeles  vunnit  er  min  aktning.  Det  är  verkligen  synd, 
att  en  så  hederlig  man  som  ni,  som  tjent  kronan  och  sin 
herre  så  väl,  skall  på  sin  ålderdom  blottställa  sig  för  lagens 
stränghet,  för  att  frälsa  en  flykting,  som  ändå  inte  kan 
undshppa.  Mitt  hjerta  blöder  att  se  det  tillstånd,  hvari  ni 
sätter  er  hustru  och  er  dotter;  och  jag  vill  hjelpa  er  ur 
denna  belägenhet.  Ja,  ni  kan  försäkra  edra  gamla  dagar 
en  ro,  er  dotter  en  välmåga,  som  ni  aldrig  kan  vänta  af 
fru  Gyllenstj ernås  eller  dess  barns  erkänsla,  och  det  utan 
att  rubba  er  heder  och  förolämpa  ert  samvete.  Jag  skall 
aldrig  yppa  för  någon  hvad  ni  säger  mig;  och  som  den,  ni 
döljer,  ej  kan  undfly,  så  förråder  ni  honom  i  sjelfva  verket 
inte.  Hvem  vet,  om  jag  ej  kan  ha  skäl,  då  jag  får  känna 
honom,  att  .sjelf  låta  honom  fly;  och  emellertid  då  ni  säger 
mig  stället,  hvar  han  är,  vinner  ni  femhundra  mark  silfver, 
och  saken  ändrar  sig  på  intet  sätt:  ty  hur  det  vänder  sig, 
bhr  det  alltid  detsamma. 

Stolpe  (med  häftighet).  Menar  ni  att  kunna  med  dessa 
fagra  ord  eller  med  rikdomar  förföra  en  gammal  soldat,  som 
med  heder  tjent  i  all  sin  tid?  Nej,  jag  såge  heldre  min 
gamla  hustru  och  min  dotter  tigga  och  hungra  ihjäl  än  att 
se  dem  rika  på  bekostnad  af  en  olycklig,  hvars  välfärd  jag 
hade    sökt    på    bekostnad   af  de  minas  lycka.     Det  vore  en 


»IRI    BRAHE. 


vacker  tacksamhet  för  50  års  bröd  och  godhet,  om  jag  in- 
gick med  er  i  ett  sådant  förräderi. 

Tegel  (afsides).  Hans  ifver  förråder  honom.  Johan 
Gvllenstjerna  är  här,  jag  har  ej  bedragit  mig.  (högt)  Så 
har  ni  då  någon,  ni  kunde  förråda? 

Stolpe  (häftigt).  Vräng  inte  mina  ord.  Ert  anbud  var 
så  nedrigt,  att  min  ifver  förestälde  mig  hfligt  aht  hvad  jag 
borde  göra,  om  jag  hade  kunnat  förråda  någon.  Nej,  jag 
har  redan  sagt  er,  att  här  är  ingen.  Se  här  äro  nyck- 
larna. Vill  ni  taga  dem  sjelf,  så  sök.  (afsides)  Min  hetta 
hade  så  när  förrådt  mig. 

Tegel  (afsides).  Jag  kan  inte  vinna  honom.  Jag  måste 
uppelda  hans  sinne,  att  få  sak  med  honom.  Han  är  häftig, 
och  i  ondskan  säger  han  kanske  mer,  än  han  vill.  (Till  Stolpe 
med  ironi)  Jag  behöfver  inga  nycklar.  När  man  är  en  så 
ärhg  man  som  ni,  när  man  är  så  bepröfvad  i  sin  trohet 
för  riket,  bör  man  vara  trodd.  Jag  tror  också,  att  konungen 
lär  visst  vedergälla  er  rättsinnighet. 

Stolpe.  Missbruka  ej  konungens  namn,  som  ni  miss- 
brukar hans  makt. 

Tegel  (med  ondska).  Gamle  man,  hvad  säger  ni?  Vet 
ni  ej,  att  jag  är  konungens  ombud? 

Stolpe.  Ja,  det  vet  jag.  O  Gud!  I  hvad  händer  lem- 
nas  rättvisan!  Är  det  mecl  förföljelser,  med  hårdheter,  som 
den  skall  utföras?  Nej,  i  andra  tider  har  jag  lefvat  i  min 
ungdom.  Hårda  tider  måste  jag  se  och  känna  deras  tyngd 
i  min  ålderdom. 

Tegel.  Ar  det  hårdhet  att  försvara  konungens  rätt, 
rikets  säkerhet?  Hur  vill  ni  den  skall  vara,  som  styr  rätt- 
visan? Vill  ni,  att  han  skall  vara  svag,  eftergifven,  vack- 
lande? 

Stolpe.  Nej.  Men  jag  vill,  att  han  skall  vara  rättvis, 
oväldig,  ej  hätsk,  ej  hård,  men  ståndaktig;  att  han  skall 
beskydda  oskulden  och  försvara  dygden;  med  ett  ord:  att 
han  ej  skall  missbruka  det  allmännas  namn  för  att  utöfva 
sin  egen  enskilda  hämd.  O  Sverige!  o  mitt  fädernesland! 
När  skall  jag  få  se  den  tid,  då  åt  en  ädel,  from,  dygdig 
man  förtros  rättvisans  skipande;  som  af  sin  ädla  börd 
endast  har  undfått  ett  ädelt  tänkesätt;  som  af  sitt  milda 
hjerta  bhr  bevekt  att  mildra  den  stränghet,  dess  kall  äskar; 
som,  tillgifven  sin  konung,  ståndaktig,  frimodig,  oväldig,  hatar 
lasten,  straffar  förrädaren,  men  har  medömkan  för  personen; 


.jfj  GU.STAF   ni. 

som  med  nog  kroppsstyrka,  med  ungdomens  eld,  med  man- 
ligare ålderns  hurtighet  kan  vara  öfver  allt,  för  att  hindra 
oordning,  befrämja  ordning,  beskydda  de  förtryckta  och  näpsa 
förtryckaren.  Då  blir  hvar  medborgare  säker,  och  om  par- 
tier, om  tvedrägt  söka  att  uppstiga,  att  bryta  de  fjättrar 
som  dem  tynga,  så  blifva  de  snart  förqväfda  genom  den 
allmänna  öfvertygelsen,  att  den  regerande  älskar  säkerhet 
och  rätt,  och  att  dess  högsta  verktyg  befrämjar  dess  vilja. 
Men  nu,  nu,  då  ni  förleder  en  upprörd  konungs  förtroende; 
då  ingen  är  säker  för  ert  tadel,  edra  förföljelser;  då  ni  sö- 
ker att  i  alla  hus  insmyga  misstankar;  då  ni  vill  tvinga 
föräldrar  att  uppoffra  sina  barn,  syskon  att  förråda  sina 
syskon;  då  betjenter  förföras  att  glömma  den  tro,  de  äro 
sina  husbönder  skvldi^e,  att  blifva  fåle  för  edra  »åfvor; 
och  då  ni  med  rikets  väl  och  konungens  helgade  namn  vill 
besmycka  alla  dessa  nedrigheter;  då  kastas  det  hat,  ni  ådra- 
ger er,  på  den,  hvars  namn  ni  missbrukar,  och  då  förledas 
vi  att  låta  våra  hjertan  förkolna  för  den  vi  böra  älska  och 
vörda.  Jag  är  en  gammal  man;  ni  kan  straffa  min  djerf- 
het,  men  lär  af  mig  att  ej  förleda  den,  som  tänker  heder- 
ligare än  ni. 

Tegel.  Vänta,  vänta,  din  djerfhet,  din  dygd  skall  bli 
belönt.  (afsides)  Jag  har  vunnit  mitt  ändamål.  Hans  häf- 
tighet öfvertygar  mig,  att  mina  misstankar  äro  sanna.  Jag 
har  ej  mera  något  att  frukta.  Min  hämd  är  säker:  den 
skall  utöfvas.     (Han  går  ut.) 

Åttonde  scenen. 

Stolpe  (ensam). 

Han  lemnar  mig.  Min  vrede  har  fört  mig  för  långt. 
Men  den  som  kan  tåla  med  kallsinnighet  att  tros  kunna 
göra  en  nedrighet,  den  är  ej  långt  ifrån  att  dertill  förledas. 

Nionde  scenen. 

Siri  Brahe,    Stolpe. 

Siri  Brahe.  Allt  är  förloradt.  Bjelken,  som  tviflade 
om  sanningen  af  Tegels  föregifvande,  synes  nu  derom  öfver- 


SIRI   BEAHE,  O  i 

tygad.  Han  har  i  min  näivaro  förebrått  min  svärmor,  att 
hon  döljt  för  honom  sanningen;  han  har  försäkrat  henne, 
att  en  upprorisk  vore  gömd  i  hennes  slott;  att  Tegel  hotade 
att  bruka  våld  för  att  gripa  honom.  Jag  har  ej  hört  mera. 
Min  bestörtning  gaf  mig  knappast  styrka  att  skynda  mig 
hit.  Olyckliga!  Här  är  ingen  utväg  mer  .  .  .  min  man  är 
förlorad  .  .  . 

Stolpe.  Var  tillfreds.  Ingen  känner  det  rum,  der  jag 
honom  gömt  uti;  Hennes  Nåd  är  sjelf  derom  okunnig;  och 
förr  än  att  upptäcka  detta,  vill  jag  tåla  det  yttersta  våld. 
Bemästra  er  endast  af  er  svägerska  och  min  dotter,  lemna 
dem  ej  ur  ögonsigte;  de  äro  de  enda,  som  känna  något. 
Jag  har  beväpnadt  folk,  och  om  man  vill  bruka  våld,  skall 
jag  med  våld  försvara  oss. 

Tionde  scenen. 

De  förre,    Anna  Gijllenstjerna. 

Anna.  Jag  vet  ej  hvad  oförsigtighet  jag  begått;  men 
den  måste  vara  stor,  och  min  ånger,  min  ängslan  öfver  det 
onda,  jag  gjort  utan  att  det  veta,  är  för  gruflig  att  kunna 
längre  den  dölja;  jag  vill  heldre  den  uppenbara,  då  det  är 
tid  ännu. 

Siri  Brahe  (till  Stolpe).     Hon  förskräcker  mig. 

Stolpe.  Fullfölj,  min  fröken,  och  utan  fruktan  upp- 
täck ert  fel;  det  är  en  stor  dygd  att  uppriktigt  bekänna 
hvad  man  gjort  illa. 

Anna.  Rättnunnas,  då  Tegel  var  här,  har  jag  trott, 
att  han  var  kunnig  on  den  hemlighet,  som  ni  alla  förbor- 
gade för  mig,  och  jag  vet  inte,  om  det  var  genom  hans  list 
eller  min  uppriktighet,  som  jag  underrättade  honom,  att  ett 
främmande  sändebud  var  gömdt  här. 

Stolpe.     Hvar? 

Anna.  I  detta  hvalf,  till  hvilket  den  jerndörrn,  som 
denna  himmel  skyler,  tjenar  till  ingång.  (Siri  faller  i  en  län- 
stol.) Han  syntes  veta  allt  detta,  och  jag  trodde  det,  då 
nyss  i  min  närvaro  Bjelken,  att  styrka  sin  berättelse,  lät 
Stina  komma  in  att  allt  bekänna  för  min  moder.  Jag  ser 
deraf,  att  ingen  vet  af  denna  hemhghet. 

Siri  Brahe  (meti  häftighet).  Var  nöjd;  er  nyfiknnhet, 
er    oförsigtighet   har   förlorat  er  mor,  mig  och  hela  ert  hus. 


58  GUSTAF  ni. 

Anna.     O  Gud!    Huru! 

Sii^i  Brahe.     Fullfölj,    fullfölj,  min  fröken,  och  ni  blir 

ett    värdigt   verktyg   för  Tegels  ilska.     Den  ni  förrådt  är  er 

bror,  min  man,   ja,  er  landsflyktige  bror,  den  ni  nu  lemnar 

i  dess  bödlars,  dess  förfölj ares  händer. 

Anna  (med  ett  skri).    Gud!  O  Gud!  Hvad  har  jag  gjort? 

(Hon  kastar  sig  på  knä  för  Siri)       Siri!      Siri!      Min    syster!  .  .  . 

Min  bror!  ...  förlåt!   förlåt! 

(Hon  faller  med  pannan  emot  golfvet.  Under  detta  är  Siri 
Brahe  tillbakakastad  i  länstolen  uti  en  förtviflad  tystnad.  Hon 
håller  venstra  armen  under  hufvudet  och  stöder  armbågen  pä 
bordet.  Stolpe  står  bestört  och  ser  på  dem  begge.  Efter  en 
liten  tystnad  stiger  Anna  hastigt  opp  och  med  en  deciderad  min) 

Jag  har  gjort  detta   onda;    det   är  åt  mig  att  det  bota. 

(Anna  springer  hastigt  åt  gårdsdörren ;  man  ser  henne  löpa 
öfver  vindbryggan.) 


Elfte  scenen. 

Siri  Brahe,    Stolpe. 

Siri  Brahe.     Hvart  flyr  hon? 

Stolpe  (med  häftighet).  Hvad  bekymrar  jag  mig  derom? 
Här  är  ingen  tid  att  vänta;  här  är  endast  att  hindra  våld 
med  våld.  Ni  känner  mig.  Ni  vet,  att  jag  förr  stridt  tap- 
pert. Jag  kan  ännu  strida.  Jag  är  gammal,  jag  är  svag; 
men  tillgifvenhet  och  förtviflan  ger  styrka,  och  tapperhet  är 
af  alla  år.  (Han  uttrycker  denna  stolta  förtviflan,  och  går  med 
mycken  häftighet  på  scenen.)  I\Iin  fosterson!  ...  se  honom  upp- 
offras för  mina  ögon...  honom  sönderslitas  af  bödlar!  Nej, 
förr  dö...  nej,  förr  krossas!  Jag  går  att  samla  godsets 
folk,  jag  har  dem  beväpnat;  de  skola  slå  en  ringborg  om- 
kring honom,  och  vi  skola  föra  bort  honom. 

Siri  Brahe.  Min  bästa  vän,  min  trogna  Stolpe!  Sakta 
din  häftighet.  Tror  du  ej,  att  jag  känner  samma  förtviflan? 
Men  här  är  ingenting  att  hoppas,  utan  genom  mina  böner. 
Kronprinsen  väntas,  och  han  skall  blidkas. 

Stolpe.  Och  innan  dess  är  er  man  uppoffrad.  Nej, 
jag  går,  jag  följer  mitt  uppsåt.  (Han  kommer  tillbaka).  Jag 
har  en  dotter,  hon  har  felat,  men  hon  är  ung;  om  jag  dör, 
tänk  på  henne. 

Siri  Brahe   (stiger  opp  häftigt).     Nej,   här    är    icke  mer 


SIRI   BRAHE. 


än  ett  beslut  att  taga,  och  det  har  jag  tagit.  Intet  våld, 
ingen  blodsutgjutelse! 

Stolpe.  ^Hvad  då? 

Siri  Brahe.  Det  är  Bjelken,  som  är  mest  förolämpad; 
men  han  är  ädelmodig,  och  det  är  i  hans  beskydd,  jag  skall 
anförtro  min  man.  Ja,  det  är  mitt  sista  hopp.  Han  kom- 
mer; lemna  mig  med  honom. 

Stolpe.  Jag  skall  tjena  er  mot  er  egen  tanke.  (Han 
går  några  steg,  men  kommer  hastigt  tillbaKa  och  kastar  nyckeln  till 
jemdörren  på  bordet.)  Se  här.  Jag  är  så  förvirrad,  att  jag 
glömmer  allt.  Se  här.  Öfverlemna  er  man,  om  ni  det 
vågar.     Jag    skyndar  att  skaffa  honom  ett  säkrare  beskydd. 


Tolfte  scenen. 

Siri  Brahe,    Erik  Bjelke. 

Erik  Bjelke.  Xi  ser  mig  i  den  största  villrådighet, 
som  en  embetsman  kan  finna  sig  uti.  Tegel,  öfvertygad 
att  dess  kunskaper  äro  säkra,  mera  ifrig  i  förföljelser  emot 
Sigismunds  anhängare  än  nitisk  för  konungen,  och  kanske 
af  gammalt  agg  sökande  att  förolämpa  fru  Ebba  Bjelke, 
har  gått,  mot  min  vilja,  mot  mina  föreställningar,  att  söka 
handräckning;  och  fru  Ebba  Bjelke,  af  en  öfverdrifven  ädel- 
modighet, vill  ej  upptäcka  den  olycklige,  som  hennes  folk 
gömt. 

Siri  Brahe.  Ni  förebrår  Ebba  Bjelke  sin  medömkan, 
som  hon  ej  känner.  Hon  är  oskyldig  till  allt,  hon  är  okun- 
nig om  allt.  Ack,  om  hon  visste  hvad  olycka  henne  före- 
står, så  tvifla  ej,  att  ni  såg  henne  i  den  yttersta  oro,  och 
att  ni  sjelf  blef  ett  mål  för  de  hfligaste  böner  och  för  all 
den  häftighet,  som  den  största  förtviflan  åstadkommer. 

Erik  Bjelke.  ^len  hvad  skall  jag  göra?  Hvad  beslut 
taga?  Jag  är  konungens  högste  befallningsman;  jag  kan 
ej  neka  min  åtgärd  till  dess  ombud;  och  då  jag  ger  honom 
det,  så  uppfyller  jag  en  dag  med  oro,  med  sorg,  som  endast 
borde  tecknas  med  glädje. 

Siri  Brahe.  j\Ien  är  det  då  en  så  helig  skyldighet 
att  utlemna  till  sina  fiender  en  olycklig  flykting,  hvars  upp- 
såt är  kanske  inte  annat  än  dygdigt  och  menlöst?  Ack, 
herr    Erik    Bjelke  I    Jag  igenkänner    ej    den  menniskokärlek, 


00  GUSTAF  in. 

som  utmärker  alltid  ert  tänkesätt.  Jag  väntade  snarare  att 
se  er  förena  er  med  oss  för  att  rädda  en  olycklig. 

Ei^ik  Bjelhe'.  Hvad  säger  ni,  min  fröken?  Ack,  miss- 
braka ej  den  medömkan,  som  jag  känner  för  olyckliga,  miss- 
bruka ej  i  synnerhet  den  kärlek,  som  jag  er  bär.  Min  skyl- 
dighet, hedern  att  den  uppfylla,  denna  stränga  lag  talar  för 
svagt.  Jag  behöfver  att  bh  deri  bibehållen  af  er.  .  Tänk 
att  snart  förente,  blir  min  heder  er,  och  att  ni  ej  ville  er 
maka  kunde  förebrås  någon  svaghet.  Jag  dyrkar  er,  jag 
tillber   er;    men  äska  inte  något  så  brottsligt  af  min  kärlek, 

Siri  Brahe.  Jag  har  ingen  rätt  att  något  af  er  äska; 
men  jag  vågar  vänta  allt.  Jag  känner  ert  ädelmod,  jag  vet 
hvad  ett  ädelt  hjerta  är  mäktigt  att  göra,  och  jag  tror  ert 
för  stort,  för  ädelmodigt,  för  att  frukta  något,  som  ej  skulle 
likna  det.  Ack !  ^låtte  ni  i  stället  för  den  kärlek,  som  mitt 
hjerta  er  nekar,  nöjas  med  dess  aktning,  med  dess  vördnad 
för  eder  dygd! 

Erik  Bjelke,  Hvad  ord"?  .  .  .  Hvad  tal?  .  .  .  som  för- 
undrar mig  .  .  .  som  gör  mig  bestört!  .  .  .  Hvad  väntar  ni  af 
mig?     Hvad?... 

Siri  Brahe.  Allt,  ty  jag  känner  ert  ädelmod.  Det 
sättes  i  dag  på  prof.  Det  är  ej  nog  att  begära,  att  ni  qväfver 
er  låga,  att  ni  den  ur  ert  hjerta  utplånar;  jag  begär  att  ni 
segrar  deröfver;  jag  väntar  af  er  dygd,  att  ni  ej  för  min 
skull,  ej  för  mensklighetens  skull,  men  för  er  heder,  för  ert 
ädelmods  skull  försvarar,  beskyddar  och  frälsar  den  som 
ägt  mitt  hjerta,  som  det  eder  beröfvat,  som  det  för  alltid 
äger,  som,  förenad  med  mig  genom  heliga  band,  kan  ej 
från  mig  skiljas,  som  är  förföljd,  olycklig  och  som  nu,  fogel- 
fri,  öfverlemnas  i  ert  beskydd. 

Erik  Bjelke  (med  största  förundran).  Siri  Brahe!  Är 
det  ni,  som  talar?     Är  det  väl  ni?     Ni,  som  .  .  . 

Siri  Brahe.  Bjelke,  jag  vet  huru  mycket  jag  bör 
synas  brottslig  i  edra  ögon;  men  stunderna  äro  dyra.  Hör 
mig  utan  häftighet.  Den  landsflyktige,  hvars  frihet  förföljes, 
den  upproriske,  hvars  fristad  Tegel  med  så  mycken  ifver 
söker  att  upptäcka,  Sigismunds  olyckliga  undersåte,  som  ni 
äskar  att  utlemnas,  är  densamme  landsflyktige,  som  äger 
min  hand,  som  endast  återsett  sitt  fädernesland  för  att  hemta 
en  maka,  som  honom  var  beröfvad.  Och  det  är  han,  hvars 
öde  jag  anförtror  i  ert  beskydd.  Sådant  är  mitt  brott,  så- 
dant är  mitt  förtroende. 


SIRI   BRAHE.  .  Gl 

Erik  Bjelke.  Hvacl?  ...  O  Gud!  och  det  är  jag,  jag, 
som  anropas  om  hjelpl     Det  är  jag!  .  .  . 

Siri  Brahe.  Ja,  det  är  för  er,  för  er  allena,  jag  ho- 
nom upptäcker;  för  er,  som  för  honom  bör  synas  så  farlig. 
Jag  vet,  att  jag  kunde  säga  er,  att  tvungen  af  omständig- 
heterna, af  våra  misshälhgheters  hastiga  lopp  till  en  för- 
tigenhet, som  i  en  annan  tid  ej  kunde  undskyllas,  att  för- 
enad med  den  jag  älskade,  i  min  konungs  och  dess  systers 
närvaro,  mig  icke  var  tillåtet  att  yppa  en  hemhghet,  som 
inte  var  endast  min,  att  jag  ej  återsett  er  efter  tio  år  förr 
än  i  dag,  att  mina  äldsta  bröder  afslutat  er  och  min  för- 
ening utan  min  vetskap  och  bortlofvat  en  hand,  den  jag  ej 
mera  kunde  gifva.  Jag  finner  nog  hvad  dessa  svaga  skäl 
kunna  litet  verka  på  en  kärlek,  ett  hjerta,  så  rättmätigt 
såradt.  Ni  kan  hämnas,  ni  kan  öfverlemna  er  fritt  till  er 
vrede.  Tag  mig  till  målet  af  er  hämd,  jag  rättvisar  den; 
men  om  Siri  Brahe  ej  kunnat  svara  mot  er  låga,  om  dess 
hjerta  ej  kunnat  gifva  sig  mer  än  en  gång,  så  har  dess 
aktning,  den  höga  tanka,  hon  fattat  om  ert  ädelmod,  aldrig 
kunnat  visa  sig  med  mera  sanning  än  i  denna  stund,  då 
hon  anförtror  er  endast  och  i  ert  våld  ett  ännu  kärare  öde 
än  sjelfva  sin  välfärd,  och  då  hon  sätter  er  i  stånd  att 
hämnas  en  senfärdig  bekännelse  af  ett  hjertas  tillstånd,  som 
ej  mera  kan  ändras. 

Erik  Bjelke.     Hvad  hör  jag?     O  Gud! 

Siri  Brahe  (lemnar  honom  nyckeln  till  hvalfvet).  Att  i 
edra  händer  lemnas  mitt,  min  makes,  er  slägtings  öde.  Med 
ett  ord:  Johan  Gyllenstj ernås  frihet  och  hf. 

Erik  Bjelke.     Johan   Gyllenstj  erna! 

Siri  Brahe.  Han  sjelf,  som  skall  i  dag  af  er  åter- 
gifvas  till  sin  maka,  till  sin  konung,  eller  af  er  lemnas  i 
sina  förfölj ares,  i  sina  bödlars  händer.  Ert  val  är  ej  mer 
fritt:   döm  om  min  aktning  .  .  .  döm  om  min  förtviflan. 

Erik  Bjelke.  Af  så  många  dödhga  sting  sårad,  orör- 
lig, tryckt  af  förundran,  harm,  sorg,  kärlek,  beundran,  är 
jag  som  af  tordön  slagen  .  .  .  kärlek  .  .  .  förtviflan  .  .  .  skyl- 
dighet .  .  .  Ack,  Siri!  .  .  .  Grymma  Siri!  .  .  . 

(En  tropx3  soldater  synes  vid  bryggan.) 

Siri  Brahe.     Hvad    förfärhg    skara!     Jag    är   förlorad. 

Erik  Bjelke.  Hvad  grymt  tihståndl  .  .  .  Hvad  strid! 
Jag  ser  allt  .  .  .  min  olycka  .  .  .  min  skyldighet  .  .  .  Hedern 
talar;    det    är   nog...    Jag    skall   följa   dess   förfärliga  röst. 


GUSTAT   m. 

Grymma!  ...    Du    skall    vörda    det   hjerta,    som   du   sönder- 
sliter .  .  . 

Siri  Braiie.     Jag  ser  dem  komma  ...  jag  dör  .  .  .  Hvad 
beslut?... 

Erik  Bjelke.     Ja.    jag   skall ...    ni   skall   snart    känna 
mig  ...  ja  .  .  .  jag  tvekar  ej   mer  .  .  .  Farväl! 

(Han  går  ut  genom  gårdsdörren;  man  ser  honom  räka  Tegel 

på  vindbryggan.) 


Trettonde  scenen. 

Siri  Brahe,    Stolpe. 

Stolpe.  Er  vilja  är  efterföljd.  Ebba  Bjelke  är  under- 
rättad ;  hon  kommer  att  förena  sina  böner  med  edra .  .  . 
men  Bjelken? 

Siri  Brahe.     Han  har  ingenting  lofvat. 

Stolpe.  Och  ni  har  låtit  honom  gå  ut?  Det  tillhör 
mig .  .  .  mig  endast  att  eder  tjena.  Allt  är  tillreds.  Jag 
går,  men  jag  kommer  igen.  Xi  skall  då  dömma  hvad  mod 
och  tillgifvenhet  kan  åstadkomma. 

(Han  går  ut  genom  djurgårdsdörren.) 


Fjortonde  scenen. 

Erik  Bjelke,   Tegel,  Siri  Brahe.     Soldater  af  Tegels  följe. 

Erik  Bjelke  (inkommer  med  Tegel).  Jag  säger  eder  det 
ännu,  herr  Erik  Tegel:  ni  öfverskrider  den  makt,  eder  är 
anförtrodd;  det  är  mig  allena,  som  det  tillkommer  att  här 
befalla. 

Tegel.  Edra  föreställningar  äro  fåfänga.  Jag  trotsar 
edert  hot;  jag  tjenar  min  kung  utan  afseende  på  frändskap 
och  vänsämja. 

Erik  Bjelke.  Det  anstår  er  ej  att  dömma  om  mitt 
uppsåt.  Min  tillgifvenhet  för  konungen  är  bepröfvad,  och 
om  enskilda  tänkesätt,  enskild  hämd  rådfrågades,  kunde  jag 
ha  mäktigare  skäl  än  ni  att  ifra  hvad  som  här  sker .  .  . 
Ni    dömmer    mig    efter    edra    misstankar,   och  jag,  orörhg  i 


5IEI   BRAHE.  Ijö 

min  skyldighet,  tillåter  mig  ej  att  af  fraktan  eller  vrede 
derifrån  afvika. 

Siri  Brahe.  Bjelke,  fullfölj,  fullfölj  i  edert  ädelmod. 
Rättvisa  mitt  förtroende,  visa  eder  värd  min  aktning. 

Tegel  (till  soldaterna).  I  hören  ståthållarens  förräderi, 
I  hören  huru  kärleken  honom  förfört;  våren  er  konung  mer 
trogne;  följen  mig! 

Erik  Bjelke  (till  soldaterna).  Halt!  —  Tegel,  du  bedrar 
dig,  du  dömmer  mig  efter  ditt  nedriga  tänkesätt.  Min  kär- 
lek kan  förblinda  mig,  men  hedern  talar  högre,  och  dess 
bud  är  endast  följ  dt. 

Tegel.  En  heder,  som  förråder  eder  konung,  som  för- 
svarar brottsliga!  Xej,  den  beröfvar  er  ända  till  den  vörd- 
nad ert  embete  af  mig  äskat.  Jag  erkänner  det  ej  mer. 
Och  I  soldater,  talen  ej  att  en  enda  man  dristar  hindra 
edra  företag.  Följen  mig,  och  kommen  ihåg  hvad  belöning 
er  väntar. 

Erik  Bjelke.  Efter  din  djerfhet  ej  vördar  mina  bud, 
efter  du  glömmer  den  vördnad  du  mig  är  skyldig,  glömmer 
jag  ock  hvem  du  är.  Jag  känner  dig  ej  mer,  jag  ser  en- 
dast i  dig  Göran  Persons  afföda,  men  ej  en  embetsman. 
(Till  soldaterna!  Jag  förbjuder  er  i  konungens  namn  att  ut- 
öfva  något  våld.  Dess  son  är  här  inom  få  stunder.  Det 
är  åt  honom  att  dömma  emellan  mig  och  Tegel.  Emeller- 
tid, soldater!  tillsäger  jag  er  i  Carls  namn,  att  edra  hufvuden 
skola  vara  ansvariga  för  allt  det  blod,  som  denne  nidings- 
verkare  kunde  här  uppoffra.  Jag  skyndar  till  kronprinsen. 
Bäfva  för  hans  rättvisa  och  vörda  hans  bud.     (Han  går.) 


Femtonde  scenen. 
De  förre,    utom   Bjelke. 

Tegel.  Jag  bäfvar  för  ingen.  Jag  vet  min  skyldighet 
och  känner  min  makt.  Soldater!  Ryck  ner  detta  täcke,  som 
skyler  vår  fiende. 

Siri  Brahe  (med  ett  ski-i).  Xej,  förr  ska  ni  förtrampa 
mig.  —  Nej,  nej !  .  .  .  jag  skall  .  .  .  jag  dör  .  .  . 

Tegel  (till  en  af  soldaterna).  Röj  undan  denna  qvinna  .  .  . 
iTill  de  öfriga)  och  med  edra  vapen  uppbryten  denna  dörr. 


G-i  GUSTAF    III. 


Sextonde  scenen. 

Siin  Brahe  (dänjnl).  Tegel.  Soldater.  Johan  Grjllenstjema 
(som  de  rvcka  ur  livalfvet,  och  som  med  värjan  i  handen  försvarar 
sig,  men  shitligen  omringas,  kullkastas  och  afväpnas). 

Gyllenstjerna.  Nej,  förr  än  att  utlemna  mig  i  edert 
våld  vill  jag  dö. 

Tegel.     Gif  er. 

Gyllenstjerna  (som  soldaterna  kastat  omkull).  Ni  skall 
dyrt  köpa  er  seger. 

Tegel.     Ditt  mod  är  förgäfves;   du  är  öfvervmmen. 

Gyllenstjerna.  Jag  är  öfvermannad,  men  ej  öfver- 
vunnen. 

Tegel.  Din  djerfhet  skall  bli  straffad.  Tror  du  ännu 
trotsa  mig? 

Gyllenstjerna.  Ståndaktighet  och  mod  trotsa  olyckor. 
(Han  ser  sin  hustru  dånad  och  kastar  sig  på  henne)  Men,  Gud! 
Denna  olycka  öfvervinner  mig.  Barbar!  Har  du  kunnat 
uppoffra  dygd  och  fägring. 

Siri  Brahe.  Hvad  röst!  Ack,  är  det  du,  Gyllenstjerna? 
Lefver  du  än? 

Tegel.  Gyllenstjerna!  Min  misstanke  var  sann.  Min 
hämd  är  fullkomnad!  Jag  kan  trotsa  Bjelken.  —  Soldater! 
(Till  en  af  dem).  Sätt  honom  i  bojor.  Förrädare!  Din  tid  är 
slutad. 


Sjuttonde  scenen. 

De  förre,    Ehha  Bjelke. 

Ebba  Bjelke.  Hvad  ser  jag?  O  Gud!  Min  son  är 
upptäckt!  Han  är  i  sina  mördares  händer!  Ack,  Tegel! 
Om  du  har  ett  hjerta,  om  du  känner  hvad  medömkan  vill 
säga,  så  hör  en  moders  tårar.  Om  du  erfarit  olyckor,  så 
kom  ihåg  deras  smärta  och  låt  dem  beveka  dig.  (På  knä) 
Hör  en  moders  rop,  som  omfamnar  dina  fötter,  som  väter 
dem  med  sina  tårar,  som  anropar  en  rättvis  himmels  hjelp, 
som  .  .  . 

Tegel.  Säg  snarare  dess  hämd  öfver  er.  Min  mor 
låg  för  er  mans  fötter  och  ropade  om  nåd  för  min  far, 
men  fåfängt;  hämdens  tid  är  kommen,  er  son  är  i  min  makt. 


SIKI    BKAHE. 


Förödmjuka  er,  dväljs  för  mina  fötter;  förgäfves!  Lagen  har 
tolkat  hans  dom:  han  skall  dö! 

GrjlleTistjerna  (lyfter  opp  sin  nior).  Min  mor!  stig  opp, 
glöm  ej  längre  hvem  ni  är,  och  låt  mig  ej  rodna  för  en 
ömhet,  som  vore  annars  min  käraste  tröst.  Låt  mig  dö 
ståndaktig  i  min  skyldighet.  Låt  mig  dö  för  min  konung; 
hvad  ädlare  död  kan  jag  mig  önska?  Tegel,  fritt  utöfva 
all  din  bitterhet,  all  din  hämd.  Skyl  den  under  larfven  af 
lagen,  af  fäderneslandet.  Det  finnes  i  himmelen  en  oväldug 
domare,  det  är  till  Den  jag  vädjar;  Han  vet  min  oskuld. 

Tegel.  Din  oskuld,  då  du  på  ett  förrädiskt  sätt  dig 
insmugit  här?  då  du  med  rikets  fiender  dig  sammangaddat? 
då  du  .  .  . 

Gijllenstjerna.  Sigismund  är  min  lagkrönte  konung, 
dess  baner  har  jag  följt;  och  om  Carl  kunnat  med  rätt 
emottaga  en  krona,  som  endast  hör  dess  brorson  till,  har 
han  den  med  för  mycket  blod  bestänkt.  Jag  vet,  att  jag 
är  fogelfri  förklarad;  men  en  orättvis  dom  kan  ej  röra  en 
obefläckad  ära. 

Tegel.  Soldater!  Hören  I  hans  hädelser?  Tjenen 
eder  kung  och  uppoffren  en  förrädare. 

(Soldaterne  göra  en  rörelse  såsom  för  att  gripa  Gyllenstjerna.^ 

Ebba  BJelke  (kastar  sig  om  lifvet  pä  sin  son).  Grymme! 
Så  uppoffren  då  modren  med  sonen.  Kommen  alla  till  hans 
hjelp  .  .  .  hjelp!  hjelp!  hjelp! 

Stolpe  (som  inkommer,  till  Tegel).  IS  ej,  din  ilska  skall 
ej  hafva  framgång.  (Till  gårdsvakten)  Det  är  er  herres  son, 
som    man    vill   mörda.     Barn,  försvaren  honom,  följen  mig! 

Siri  JBrafie.  Det  är  min  man,  som  de  vilja  mörda. 
Försvaren  honom,   uppoffren  tyrannen,  hamnen  oss! 

Gyllenstjerna  (till  Stolpe).  Håll  opp!  det  är  jag,  som 
eder  det  förbjuder.  Anser  ni  icke  hertig  Carl  för  eder  ko- 
nung?    Ar  Tegel  icke  hans   ombud? 

Stolpe.     Ja. 

Gyllenstjerna.  Så  vörda  den  konungs  makt,  ni  erkän- 
ner. Jag,  som,  i  tjugo  år  ståndaktig  i  min  trohet  för  Sigis- 
mund, har  honom  allt  uppoffrat,  jag  är  ej  kommen  att  för- 
leda edra  sinnen  till  otrohet.  Sverige  anser  Carl  för  sin 
konung.  Jag  är  oföränderlig  i  min  trohet;  våren  det  också, 
och  låten  ej  min  mor,  min  slägt  bli  offer  för  en  ömhet,  den 
jag  erkänner,  men  ej  gillar.  Tegel,  jag  är  din  fånge,  ut- 
öfva   allt    ditt    hat   och   uppfyll  dina  bud.     Och   du,    ömma 

Svenska  Parnas.ten.     JU.  5 


(jt)  (tLstaf  ni. 

maka,  bär  till  min  konung  det  vittnesbörd,  att  jag  varit 
honom  till  det  sista  trogen.  Han  vedergäller  väl  emot  dig 
min  tillgifvenhot., 

Siri  Brahe.     Grymme!  Du  vill  då  öfvergifva  mig? 

Tegel.  Soldater!  Gören  er  skyldighet!  Fören  honom 
bort!     (Soldaterna  rygga)     Hvad,  tveken  I  att  lyda  mina  bud? 

Stolpe.  Och  ni  är  ej  rörd  af  dess  ädelmod?  Värdig 
afföda  af  en  ovärdig  fader!  Nej,  jag  skall  försvara  honom 
eller  dö. 

(Han  vill  kasta  sig  emellan  vakten  och  Gyllenstjerna.) 

Tegel  (skjuter  honom  undan).  Gamle  man!  betänk  er,  och 
stilla  edert  upprörda  sinne. 

Anna  (kommer  inspringande).  Nåd!  Nåd!  Fräls  min 
bror!     Hertig  Gustaf  Adolf  kommer. 

Tegel.  Akten  icke  dessa  qvinnors  rop.  Soldater! 
Uppfyllen  er  pligt. 

Erik  Bjelke  (inkommer).  Soldater,  hållen  opp!  Tegel! 
vörda  en  högre  makt,  och  lyd  din  konungs  son.  Han 
kommer. 


Adertonde  scenen. 

De  förre,   unga  Gustaf  Adolf,  unga  Göran  Gyllenstjerna. 
Pager,  som  bära  kronprinsens  hjelm. 

Tegel.     Himmel!    Min   hämd  ryckes  mig  ur  händerna! 
(Ebba   Bjelke,   Anna  Gyllenstjerna  och  Siri  Brahe  kasta  sig 
på  en  gäng  för  kronprinsens  fötter  och  säga) 

Nåd!    Nåd!    Nåd!    för 

Ehha  Bjelke.     Min  Son. 

Si.ri  Brahe.     Min  man. 

Anna.     Min  bror. 

Ebba  Bjelke.  Prins,  det  är  i  ert  ädelmod  jag  sätter 
mitt  hopp. 

Gustaf  Adolf.  Stigen  alla  opp  och  våren  tillfreds; 
eder  skall  ske  rätt.  Jag  är  kommen  att  skydda  allmän 
säkerhet  och  ej   att  den  störa. 

Tegel.  Nådige  herre!  Jag  har  endast  uppfylt  min 
skyldighet;  jag  har  upptäckt  en  fogelfri,  en  förrädare,  som 
stämplat  mot  ert  lif,  som  fienden  utskickat  att  utleta  edra 
afsigter,  att  döljd  i  detta  slott  kanhända  bära  händer  på  er 


H 


Srei  BEAHE.  bi 

sjelf;  som  stämplat  med  sin  slägt  mot  fäderneslandet,  och 
som  .  .  . 

Gustaf  Adolf  (till  Bjelke).  Bjelke,  det  är  ej  det,  du 
mig  sagt.     Kärleken  allena,   sade  du  .  .  . 

SvH  Brahe.  Ack,  prins!  Kan  ni  tro,  att  jag,  att  denna 
vördade  fru  kunde  stämpla  emot  eder?  Nej,  vårt  tankesätt 
är  er  för  mycket  kändt,  att  tro  oss  om  en  nedrighet.  Nej, 
du  ser  en  ädel  riddersman,  en  trofast  undersåte,  som  vågat 
allt  för  kärleken  och  naturen. 

Tegel.  Se  ikring  er,  prins,  och  döm  om  sanningen  af 
deras  ord:  se  er  omgifven  af  beväp^iadt  folk,  och  darra  sjelf 
för  er  säkerhet.  Ädelmodige  prins!  Jag  ryser,  då  jag  ser 
er  bland  Sigismunds  beväpnade  rnedhållare. 

Stolpe  (som  ka.star  sig  pä  knä).  Ack,  prins!  Låt  ej  smä- 
darens röst  förleda  er  rättvisa. 

Gustaf  Adolf  (till  Bjelke).    Hvem  är  den  gamle  mannen? 

Stolpe  (med  häftighet).  Jag  är  en  soldat,  som  stridt  för 
en  far  vid  Stångebro,  som  med  samma  arm,  ni  ser  beväp- 
nad, skulle  strida  för  er;  men  som  ej  kan  lida  att  se  dygden 
baktalas  och  min  fosterson  beskyllas  för  nedriga  missgernin- 
gar.  Det  är  jag,  prins,  det  är  jag  allena,  som  dristat  med 
beväpnad  styrka  försvara  min  gamle  herres  son.  Det  är 
jag,  som  för  edra  fötter  väntar  ett  rättmätigt  straff  för  min 
djerfhet.  Men  prins,  men  nådige  och  ädelmodige  prins! 
hvem  kunde  se  oskulden  uppoffras  utan  att  den  försvara? 
Jag  visste  eder  snart  komma,  och  jag  var  säker,  att  ni  skulle 
bli  för  oss  en  skyddsengel. 

Gustaf  Adolf  Det  gör  tillfylles;  du  har  upplyst  mig. 
(Han  upplyfter  honom)  Trogne  och  ädelmodige  man!  Din  upp- 
riktighet öfvertygar  mig.  (Till  vakten)  Jag  är  nöjd;  gif  ho- 
nom sin  värja  i^en. 

Tegel.     Han  fri!    Er  far  .  .  . 

Gustaf  Adolf.  Är  för  stor  att  neka  mig  sitt  biträde. 
Gyllenstjernas  frihet  skall  bh  min  segers  belöning. 

Tegel.  ^len  en  upprorisk?  En  Sigismunds  rnedhål- 
lare?    En  .  .  . 

Gustaf  Adolf.  Jag  är  ej  satt  att  dömma  emellan  en 
far,  en  kung  och  Sigismund.  Men  jag  känner  mitt  hjerta 
för  stort  att  ej  beskydda  en  svensk,  som  uppoffrat  allt  för 
den  trohet,  han  trott  sig  skyldig  den  kung,  han  ansett  för 
sin  rätta  herre;  och  jag  tror  min  fars  tron  för  befästad  att 
behöfva  frukta  en  flykting,  bortglömd  och  utan  stöd. 


G8  GUSTAF  ni. 

Tegel.  Nådige  prins!  Betänk,  att  ilskan  är  uppvaknad, 
att  (han  visar  på  fru  Gyllenstjerna  och  Bjelke)  de,  som  borde  vara 
eder  trognast, .  beskydda  edra  fiender,  och  att  stränghet 
allena  ... 

Gustaf  Adolf.  Håll!  Svenskt  blod  har  nog  runnit; 
det  är  tid  att  stämma  dess  utbrott.  Tegel!  Din  ondska  har 
nog  utöfvat  sig.  Jag  känner  dig.  Din  regering  är  all. 
Min  far  skall  upplysas.     Gå,  spar  mig  din  åsyn. 

Tegel   (i  det  han  går).     Förtviflan ! 

Gustaf  Adolf  (till  Johan  Gyllenstjerna).  Och  du,  som 
för  att  återse  din  mor,  din  maka,  har  vågat  allt  i  dag; 
återvänd  till  den  konung,  du  tjenar;  du  är  fri.  Säg  honom 
hvad  du  sett,  och  om  hans  frände  är  värd  att  täfla  en  gång 
med  honom  om  den  tron,  han  mist. 

Gyllenstjerna.  Min  prins!  Min  prins!  Ack,  om  din 
far  hade  dina  dygder,  hvem  hade  kunnat  emotstå  honom? 
Ja,  jag  glömmer  bort  i  denna  stund  all  min  motgång.  Ert 
ädelmod  intager  hela  min  själ;  förenad  med  mitt  fädernes- 
land under  edra  fanor,  kan  jag  der  söka  nya  lagrar.  Ja, 
svensk  i  allt,  afkläder  jag  mig  dessa  färger,  som  skilja  mig 
från  Sverige,  för  att  lofva  er,  för  att  svärja  er  en  lydnad, 
en  tro  .  .  . 

(Han    tar    pä    sitt  skärp,   såsom  han   ville  knyta  opp  rosen 

och   kasta  det  ifrån  sig;    men   genom  ett  hastigt  eftersinnande 

släpper  han  det  igen,  utan  att  röra  rosen.) 

Hvad  säger  jag?  Nej,  prins!  Ni  är  för  stor,  för  ädel- 
modig att  vilja  missbruka  den  förtjusning,  ni  uppväcker, 
för  att  låta  mig  i  ett  ögonblick  försaka  tio  års  trofasthet. 
Sigismund  är  min  konung;  Gud  har  honom  satt  dertill,  blott 
döden  kan  gifva  mig  en  annan.  Och  om  mitt  hjerta,  min 
erkänsla  talar  för  er,  så  förbjuder  min  skyldighet,  min 
heder  att  lemna  mig  åt  dess  röst.  Jag  flyr  ett  fädernes- 
land, som  jag  älskar,  en  mor,  en  slägt,  som  är  mig  kär, 
en  prins,  som  jag  vördar;  men  om  mitt  öde  är  nog  hårdl 
att  föreskrifva  mig  denna  lag,  så  uppehåller  det  hoppet  mig, 
att  Gustaf  Adolfs  aktning  följer  den,  som  önskade  att  vara 
dess  undersåte,  och  som  valde  honom  till  sin  herre,  om 
valet  vore  fritt. 

Gustaf  Adolf.  Gyllenstjerna!  Den  frihet,  jag  dig  gifvit, 
är  ovilkorlig.  Jag  vördar  ditt  tänkesätt  utan  att  det  gilla. 
Tag  af  min  hand  den  maka,  för  hvars  skull  du  så  mycket 
vågat  i  dag.     Om    ditt    mod,    din    kärlek    förtjenar    hennes 


Smi   BKAHE.  (yj 

hand,    är  hon   genom   sin   trofasthet,   sitt  ädla  tänkesätt  dig 

värd.      Följen    ert    ödes    lag.     Resen    från    dessa    stränder. 

Men    kommen    ihåg,    att   I    lemnen  i  Sverige  en  prins,  som 

känner  edra  dygder  och  vet  dem  värdera. 

(Till  Ebba  Bjelke,  i  det  han  lemnar  henne  Göran  Gyllenstjerna) 
Och  ni  min  frände,  emottag  af  min  hand  en  son,  värdig 

sitt    namn,    och  som   i  dag  visat,   att  han  i  allt   kan  blifva 

mitt  stöd. 

Ebha  Bjelke.     Ack,  prins!  Ack,  min  son!  Hvad  glädje 

för    mig!     Om    du   visste    hvad  tårar   du   mig  kostat!     Jag 

återser  dig! 

(Hon    omfamnar   honom,  hvarefter  hon  tar  alla  sina  barn  i 
händerna,  såsom  att  förena  dem  alla.) 

Omfamna  din  bror  ...  (de  omfamna  honom).  Ack,  mina 
barn!  Föremål  för  den  ömmaste  kärlek,  för  den  grufligaste 
oro  och  för  den  lifligaste  glädje!  Ack,  om  I  kunnat  tänka, 
ack,  om  I  kunnat  tro,  i  hvilka  faror  man  vågar  dygd  och 
skyldighet,  då  man  nekar  sitt  förtroende  åt  dem,  för  hvilka 
naturen  befaller  att  hafva  det  oinskränkt.  (Till  Anna)  Och 
du,  min  dotter!  Du,  som  genom  din  otidiga  nyfikenhet  varit 
snart  orsaken  till  den  största  olycka,  kom  ihåg  och  glöm 
aldrig  bort:  att  forska  efter  andras  hemligheter  är  ett  brott 
emot  allmänna  säkerheten,  som  bär  sin  hämd  med  sig. 
(De  formera  en  grupp,  och  gardinen  faller.) 


Den  Ena  för  den  Andra. 

Komedi  i  en  akt. 


Personerna: 

Jcrnhjelrn,  kapten  af  amiralitetet,  förut  kallad  Berg. 

Blåstjevna,  baron  och  kammarjiinkare.     Jernhjelms  vän. 

Jernhjehn,  kaptenens  far.     Direktör  af  ostiudiska  kompaniet. 

Lcjonqvist,  liofrättsräd  i  Göta  hofrätt. 

Fru  Lejonqvcst,  liofrättsrädets  hustru. 

Fröken  Lejonqvist,  hofrättsrädets  syster. 

Vingren,  värd. 

Maria,  värdinna. 

Lasse,  deras  brorson  och  betjent. 


Skådeplatsen  föreställer  ett  värdshus  i  Göteborg. 


DEN    ENA    EoR    KEN    ANi>KA.  (i 

Första  scenen. 

Vingren.      Lasse   (komma  ifrån  hvar  sin  sida). 

Lasse.  A,  det  var  bra,  att  jag  råkade  farbror.  Här 
är  en  förbådssedel:  herrskapet  lär  komma  mot  afton. 

Vingren.  Det  lär  vara  något  köpmansfolk.  Det  är  en 
god  tid  i  Göteborg  här  för  oss,  som  hålla  värdshus,  då 
ostindiska  kompaniets  auktion  hålles. 

Lasse.  I  synnerhet  för  farbror,  som  håller  kamrar 
att  hyra. 

Vingren.  Ja,  det  är  sant,  fast  de  mest  alla  stå  tomma 
ännu.  Här  bor  endast  kapten  Jernhjelm,  och  hos  honom 
synes  intet  stort  att  förtjena. 

Lasse.  Kaptener,  som  rest  på  Ostindien,  är  alltid  godt 
att  ha  göra  med.     De  ä'   rika  som  superkargörer. 

Vingren.  Ja,  del  är  sant;  men  med  kaptener,  som 
rest  på  Frankrike,  är  slät  förtjenst.  De  ena  resa  att  vinna 
penningar,  de  andra  att  sqvattra  bort  dem. 

Lasse.  Jag  tänkte,  det  var  en  sjökapten.  Jag  trodde 
det  var  han,  sorn  svor  så  i  går  aftons. 

Vingren.  A  nej;  men  ser  du,  det  är  en  amiralitets- 
kapten, den  här.  De  svära  äfven  så  väl  som  sjökaptener, 
men  de  betala  inte  så  bra.  För  öfrigt  måtte  det  vara  en 
käck  karl,  han  har  två  kors:  det  svenska  och  det  fransyska. 

Lasse.  A!  Det  var  den  unge  officern,  som  kom  ifrån 
Mede\i,  som  såg  så  bra  ut;  men  den  känner  jag.  Han  heter 
inte  Jernhjelm,  han;  han  heter  Berg  och  är  inte  adelsman. 
Han  är  den  der  rika  brukspatron  Bergs  son,  direktörens  vid 
ostindiska  kompaniet.  A,  jag  känner  honom  rätt  väl,  vi 
ha  varit  skolkamrater.  Han  var  kär  i  alla  unga  flickor 
och  slogs  med  alla  pojkar.  Vi  ha  hårluggats  mången  gång, 
fast  han  sedan  blifvit  förnäm,  kapten  och  riddare,  och  Lasse 
stackare  är  ännu  en  fattig  betjent  hos  nådig  farbror. 

Vingren.  Ja,  så  går  det,  ser  du.  Du  har  varit  en 
vidlyftig  prins,  en  stor  skälm;  men  än  är  ingenting  för- 
loradt.  Om  du  blir  en  beskedhg  gosse,  skall  jag  väl  dra 
omsorg  för  dig. 

Lasse.  Nå,  håll  bara  ord,  farbror.  Men  säg,  hvarföre 
heter  han  inte  mera  Berg? 


.L>TAF   III. 


Vingren.  Det  är  inte  konstigt  att  gissa  till.  Kungen 
har  adlat  fadern,<  .som  tagit  till  adelsnamnet  Jernhjelm. 

Lasse.  Alia!  Jernhjelm  .  .  .  Jernhjelm,  det  var  ett  ro- 
ligt namn,  och  hvad  skall  det  betyda?  Å  jo,  brukspatron 
hade  jern,  och  fick  en  hjelm,  och  då  han  nu  gift  sitt  jern 
med  sin  hjelm,  så  har  deraf  bhfvit  Jernhjelm.  Bara  inte 
hjelmen  reser  bort  med  jernet,  för  så  plär  det  mest  gå. 

Vingren.  Under  brukspatrons  hfstid  löper  det  väl 
ingen  fara.    Huru  det  går,  när  unga  herrn  får  det,  vet  jag  ej. 

Lasse.     Det  är  ju  den  der  brukspatron,  som  är  så  döf? 

Vingren.  Just  han.  ■\Ien  nu  pratar  du  bara  bort 
tiden  efter  vanligheten.     Hvar  är  förbådssedeln ? 

Lasse.     Der  är  han. 

Vingren  (läser).  »För  en  herre  med  fru,  syster,  jungfru 
och  betjent,  kommande  från  Medevi,  beställes  fem  rum.»  — 
Inga  namn. 

Lasse.     De  lära  vilja  vara  inkognito. 

Vingren.     Och  du  kan  itahenska? 

Lasse.     Inte  stort,  men  några  glosor. 

Vingren.  Glosor!  Jo,  jo,  nog  kan  da  sådant:  skälm- 
stycken kan  du  nog;  men  har  du  uträttat  alla  de  ärenden, 
jag    befalte    dig?     Få  se  att  du  glömt  något. 

Lasse.     A  nej. 

Vingren.     Låt  se:   ä'  rammen  städade? 

Lasse.     Ja. 

Vingren.  Har  du  sagt  baron  Blåstjerna  till,  att  en  af 
hans  vänner,  som  kommit  från  Medevi,  vill  tala  med  honom? 

Lasse.     Ja. 

Vingren.     Har  du  sagt,  att  det  var  kapten  Jernhjelm? 

Lasse.     Nej,  ty  det  visste  jag  inte. 

Vingren.  Det  är  bra.  Kommer  han  snart?  ty  kapten 
är  otålig. 

Lasse.  Jo,  han  lofvade  att  komma  strax.  Ja,  se  der 
kommer  han. 

Vingren.  Och  kapten  Jernhjelm  också;  han  måste  ha 
sett  honom  genom  fönstret.  Kom,  följ  mig,  skall  vi  se,  om 
allt  är  i  ordning  för  de  främmande. 

Lasse  (till  Jernhjelm).  Nådig  herrns  ärende  är  uträttadt. 
Se  der  kommer  baron  Blåstjerna. 

Jernhjehn.     Tack  skall  ni  ha.     Lemna  oss  allena. 

Glosor,  äfven  =  skälmstycken. 


DEN    ENA    FOE    DEN    ANT>RA.  1 6 

Andra  scenen. 

Kapten  Jernhjelm.     Baren  Blåstjenia. 

Baron.  Är  det  du,  min  bästa  vän?  Hvad  jag  är  glad 
att  se  dig!  (De  taga  hvarann  i  famn)  Det  var  ett  oförväntadt 
möte.     Inte  trodde  jag  att  råka  dig  här. 

Kapten.     Det  är  ändå  jag,  som  bedt  dig  komma  hit. 

Baron.  Det  sade  de  mig  inte;  men  surprisen  är  desto 
mera  behaglig.     Bor  du  här? 

Kapten.     Ja,  sedan  i  går  afton. 

Baron.  Hvarföre  har  du  ej  komniit  till  mig?  Du  hade 
fått  bättre  rum,  och  vi  hade  kunnat  spraka  tillhopa  om  både 
nytt  och  gammalt.  Om  du  visste  hvad  jag  är  glad  att  se 
dig.  Du  är  ju  nu  en  reputerlig  man!  Vid  dina  år  ha  två 
kors  och  ha  förtjent  dem,  det  är  förbannadt  hederligt.  Jag 
har  så  mycket  att  säga  dig,  så  mycket  att  fråga  dig,  att 
jag  ej  vet  hvar  jag  skall  börja.  Vet  du,  att  din  far  är  här? 
Kläd  dig  fort,  ska  vi  gå  till  honom.  Jag  vill  föra  dig  kring 
hela  sta'n  till  alla  mina  bekantskaper.  Vi  måste  bli  här 
någon  tid  ihop. 

Kapten.  Er  vänskap,  min  baron,  är  mig  alltid  kär; 
men  i  denna  stund  är  den  mig  ännu  kärare.  Ni  kan  dra 
mig  ur  den  svåraste  belägenhet,  en  hederlig  karl  kan  finna 
sig  i. 

Baron.  Aha!  Jag  tycker  att  du  är  just  som  jag  lem- 
nade  dig.  Det  är  bra,  att  du  hknar  dig.  Några  små  kär- 
leksäfventyr,  några  oförsigtigheter,  några  förhastelser,  liten 
öfverilning,  och  det  fattas  inte  mer  för  att  kasta  en  hederlig 
karl  i  det  största  bryderi.  Jag  känner  igen  dig  i  allt  detta, 
och  fast  du  gjort  krig,  varit  i  bataljer  och  utmärkt  dig, 
så  lär  det  vackra  könet  ej  förlorat  sin  rätt:  Ung,  alltid  yr, 
alltid  färdig  att  dra  på  pliten.  Det  som  är  bra  vid  allt  det 
der,  är  att  jag,  Gud  ske  lof!  har  nog  aktning  här  i  staden, 
att  kunna  hjelpa  dig,  om  du  behöfver. 

Kapten.  Jag  fruktar,  din  kredit,  min  vän,  är  ej  till- 
räcklig att  kunna  hjelpa  mig  denna  gången.  Det  är  endast 
dina    råd,   jag  begär,  och  din  bemedhng  att  bhdka  min  far. 

Baron.  Jag  såg  honom  i  går  afton,  och  då  var  han 
vid  rätt  gladt  lynne.  Han  talte  om  dig  och  syntes  otålig 
att  få  se  dig  tillbaka.  Han  visste,  att  du  var  rest  från 
Stockholm,   men  visste   icke   hvart   du  tagit  vägen  .  .  .  Hvad 


GUSTAF    in. 


är  på  färde?  Kom  vads  att  jag  gissat  rätt.  Det  är  väl  en 
ny  kärlekshistoria,  några  vackra  ögon,  som  uppeldat  dig, 
några  nya  ärventyr .  .  .  Huru?  Är  det  inte  så?  Har  jag 
inte  rätt? 

Kapten.  Jag  märker,  att  du  inte  hört  hvad  mig  händt. 
Vi  äro  allena:  jag  vill  upptäcka  allt  för  dig.  Hör,  och  gif 
mig  råd. 

Baron.  Din  allvarsamma  ton  börjar  oroa  mig.  Hvad 
fan  har  då  händt   dig? 

Kapten.  Du  vet,  att  jag  reste  från  Stockholm  till 
Medevi.     Jag  hette  då  ännu  Berg. 

Baron.  Det  är  först  för  fjorton  dagar  sedan,  din  far 
blef  adlad. 

Kapten.  Jag  fann  i  Medevi  mycket  folk  och  de  vack- 
raste fruntimmer  i  Sverige. 

Baron.  Alla  Stockholms  vackra  grefvinnor  och  alla 
operans  täcka  nåder. 

Kapten.     Och  alla  provinsens  sköna  fröknar. 

Baron.  Ack!  du  tillfredsställer  mig.  Jag  fruktade,  du 
skulle  fastnat  för  operans  gudinnor. 

Kapten.  Midtemot  mig  bodde  ett  hofrättsråd  ifrån  Jön- 
köping, med  sin  hustru  och  sin  syster. 

Baron.  Fan!  Hvad  tänker  du  på  att  attackera  så 
ärbart  folk? 

Kapten.  Föreställ  dig  allt  hvad  ungdomens  skönhet 
har  behagligast,  förenadt  med  den  oskyldigaste  ärbarhet, 
med  den  mest  okonstlade  glädtighet,  så  kan  du  göra  dig  en 
tanke  om  den  sköna  fröken  Lejonqvist. 

Baron.  Om  hon  liknar  ditt  porträtt,  måste  det  ha 
varit  en  helt  ny  syn  för  dina  ögon.  Du  är  inte  van  vid 
sådana  oskyldiga  skönheter. 

Kapten.  Också  uppeldade  hon  genast  mitt  hjerta  med 
den  lifligaste  kärlek.     Jag  var  så  betagen,  så  förtjust. 

Baron.  Så  att  du  gjorde  något  etourderi,  som  miss- 
hagade det  ärbara  hofrättsrådet.  Men  jag  tycker,  att  jag 
hört  hans  namn.  Det  lär  vara  två  bröder,  som  begge  äro 
hofrättsråd  i  Jönköping;  men  jag  mins  mig  icke  ha  hört, 
att  de  ha  en  så  ung  syster. 

Kapten.     Jag  försäkrar  dig,  att  hon  är  ung  och  skön. 

Baron,     Och  jag  tror  det  på  dina  ord  . . .  Det  är  sant, 

Etourderi  =  galenskap. 


DKN    ENA    tVR    DEN    ANi'KA. 


nu  mins  jag  mig  ha  hört  sägas,  att  en  af  bröderna  gift  sig 
nyligen  med  en  ung  hustru. 

Kapten.  Det  måste  vara  den  andra  brodern;  den  jag 
känt  hade  en  gammal  fjolla  till  fru. 

Baron.  Fullfölj  vidare  din  historia;  ännu  ser  jag  in- 
genting, som  är  farligt. 

Kapten.  Jag  hade  kommit  om  aftonen,  och  andra 
morgonen  sökte  jag  strax  vid  brunnen  att  komma  i  deras 
sällskap.  Jag  blef  rätt  snart  bekant  och  fryntligt  emot- 
tagen.  Brodern  hade  känt  min  far  och  farbror;  han  var 
sjelf  en  glädtig,  munter  och  belefvad  karl.  Men  han  skulle 
två  dagar  derefter  resa  till  Värmland,  och  min  kärlek  gaf 
mig  inte  tid  att   vänta. 

Baron.  Och  du  blef  illa  emottagen?  Man  kan  inte 
så  hastigt  bestorma  en  provinsfröken  som  äntra  ett  krigs- 
skepp. Våra  skönheter  i  Stockholm  äro  inte  så  skygga; 
men  de  behöfva  mera  tid. 

Kapten.  Andra  dagen  hade  jag  vågat  några  ord  om 
min  kärlek;  men  som  hennes  svägerska  inte  lemnade  henne, 
kunde  jag  ej  så  lifligt  uttrycka  min  kärlek,  som  jag  önskade. 

Baron.  De  der  svägerskorna  äro  ofta  ledsamma.  Det 
är  så  besvärhgt  att  ha  en  tredje  närvarande. 

Kapten.  Hon  syntes  ej  vara  mig  emot,  och  fast  fröken 
ej  svarade  mig  annat  än  med  leende,  så  var  svägerskan  så 
god  att  gifva  mig  hopp. 

Baron.  Det  var  en  rar  svägerska.  Hennes  namn  bör 
skrifvas  med  guldbokstäfver  i  Medevis  historia. 

Kapten.  Som  jag  såg  mig  af  henne  gynnad,  och  jag 
inte  kunde  säga  hvad  jag  ville,  så  trodde  jag,  att  ett  bref 
skulle  göra  min  sak  bättre.  Jag  skref  då  och  gaf  det  åt 
svägerskan. 

Baron  (skrattande).  Och  det  brefvet  var  fullt  af  lågor, 
af  brinnande  kärlek,  af  beständig  dyrkan?  Det  har  säkert 
gjort  stort  intryck. 

Kapten.  Jag  begärde  hennes  hand  och  hennes  hjerta; 
och  som  jag  såg  mig  gynnad  af  svägerskan,  så  medföljde 
ett  bref  till  henne,  för  att  tillvinna  mig  hennes  godhet. 

Baron.     De  blefvo  nådigt  emottagna. 

Kapten.  Vid  middagsmåltiden  satt  jag  bredvid  svä- 
gerskan, och  under  bordet  gaf  jag  henne  brefven. 

Baron.  Du  sölade  minsann  inte.  Ena  afton  anländ, 
strax   kär,    bekant   om   morgon,  om  eftermiddagen  framkasta 


GUiTAF    in. 


kärleksord,  andl^a  middagen  smyga  kärleksbref:  det  är  som 
en  sjöman  att  framföra  sin  kärlek  .  ,  .   Det  går  hastigt. 

Kapten.     Ja  —  men  inte  lyckligt. 

Baron.  Svägerskan  hade  betänkt  sig.  Du  lär  ha  fått 
brefven  obrutna  tillbaka? 

Kapten.  Nej,  jag  fick  om  en  half  timme  af  fröken 
ett  svar  fullt  af  godhet,  och  som  uppfylde  mitt  hjerta  med 
hopp;  men  det  varade  icke  länge. 

Baron.  Hon  lär  endast  ha  velat  skämta.  Din  hastiga 
kärlek  lär  ej  ha  blifvit  trodd.  Man  tror  inte  så  hastigt  kär- 
leken på  landet  som  i  Stockholm. 

Kapten.  Förlåt  mig,  hon  var  rätt  uppriktig;  men 
brodern  .  .  . 

Baron.  A,  brodern  .  .  .  Jag  glömde  bort  honom.  Ja, 
bröder,  farbröder,  morbröder,  förmyndare,  farbror,  faster, 
moster,  det  är  ledsamma  djur,  de  ä'  förarghga.  Nå  full- 
följ .  .  .  brodern  .  .  . 

Kapten.  Om  en  liten  stund  visste  brodern  om  allt. 
Hans  hustru  hade  sagt  honom,  att  jag  råkade  dem  alla  tre 
på  promenaden.  Hofrättsrådinnan  sade  mig  sakta,  pekande 
på  sin  man,  som  gick  bredvid  min  fröken:  sök  att  öfver- 
tyga  honom  om  er  kärlek;  han  vet  allt;  han  vill  inte  tro 
er  uppriktig...  Jag  törs  inte  säga  mer;  jag  är  rädd  han 
märker,  att  vi  talas  vid.  —  Jag  ville  svara,  men  hon  vände 
mig  ryggen. 

Barbon.     Nå,  talte  då  brodern? 

Kapten.  Han  tog  mig  afsides  och  ville  öfvertyga  mig, 
att  min  kärlek  inte  var  uppriktig;  och  då  jag  försäkrade 
honom  derom  .  .  . 

Baron.     Med  din  vanhga  häftighet. 

Kapten.  Med  all  den  ifver,  som  en  uppeldad  kärlek 
har,  då  han  tror  sig  förolämpad  ...  så  skrattade  han. 

Baron  (alltid  med  samma  ton).     Det  var  inte  höfligt. 

Kapten.  Han  skrattade,  säger  jag,  och  försäkrade,  att 
jag  var  för  ung.  För  ung?  sade  jag;  förlåt  mig,  jag  har 
varit  vid  tre  bataljer.  —  Det  gör  er  heder  och  ger  er  några 
år  mer  på  er  merithsta;  men  min  systers  meriter  äro  ännu 
större.  —  Men,  herr  hofrättsråd,  är  det  inte  en  stor  dygd  att 
lifligen  älska?  —  Men  en  ännu  större  att  vara  trofast,  och  det 
ser  ni  inte  ut  att  kunna  blifva.  —  Hur  kan  ni  tvifla  derom? 
—  Det  tillåter  ni  mig;  och  se'n  har  min  syster  inte  rätt  att 
fordra  den.  —  Er  syster  inte  rätt  att  fordra  kärlek?  O  Gud! 


DEX   EXA    TOR   DEN   ANDRA. 


Baron.  Bekänn  att  det  var  en  förarglig  bror  .  .  .  Och 
samtalet  slutades? 

Kapten.  Samtalet  blef  allt  hetare  och  hetare.  Han, 
med  en  kall  glädtighet,  som  var  så  förarglig,  så  stötande; 
jag,  med  min  vanliga  hetta;  med  ett  ord:  talet  blef  på  min 
sida  allt  mer  och  mer  allvarsamt. 

Baron.     Det  var  inte  maner  att  vinna  din  sak. 

Kapten.  Till  slut  trodde  jag  mig  förolämpad.  Jag 
sade:  ni  insulterar  mig.  Om  ni  vore  officer  som  jag,  visste 
jag  väl  hvad  jag  hade  att  göra.  —  Han  åter  med  en  stic- 
kande outhärdelig  ton:  hvarför  inte?  Jag  är  adelsman,  och 
fastän  skrifvare,  har  jag  så  mycket  hjerta  som  en  sjö- 
kapten. —  Det  ena  ordet  tog  det  andra.  Paroll  till  klockan 
tre  om  morgonen  en  fjerndels  mil  från  Medevi  uti  tjocka 
skogen. 

Baron.     Med  ett  hofrättsråd?     Den  skönas  bror? 

Kapten.  Det  var  knappt  gjordt,  förrän  jag  tänkte  allt 
hvad  du  kan  säga  mig;  men  det  var  för  sent. 

Baron.     Du  oroar  mig.     Fullfölj !  fullfölj ! 

Kapten.     Andra  morgon  var  jag  den  förste  på  stället. 

Baron.    Allena? 

Kapten.     Jag  kände  ingen. 

Baron.     Han  kom  inte? 

Kapten.  I  en  chäs,  som  klockan  slog,  helt  klädd  i  sin 
hofrättsdrägt. 

Baron.     Och  du? 

Kapten.  Jag  var  till  häst,  klädd  som  jag  nu  är.  Jag 
gjorde  allt  som  möjhgt  var  att  blidka  honom,  men  för- 
gäfves.  Tror  ni,  sade  han,  att  jag  ej  har  så  mycket  hjerta 
som  ni?  Ni  har  varit  i  bataljer,  och  om  vi  ej  slåss,  så 
säges  det,  att  jag  är  en  poltron,  och  det  skall  jag  visa,  att 
det  inte  är  sant.  Nej,  min  unga  herre  lilla!  Ni  skall  vara 
så  god  och  betala  allt  ert  skämt. 

Baron.     Det  var  en  käck  skrifvare. 

Kapten.  Jag  ville  dra  värjan.  —  Nej,  min  herre, 
sade  han;  ni  kan  fakta,  och  jag  inte.  Det  är  inte  lika 
spel.  Vi  äro  jägare  begge.  Här  har  jag  två  pistoler. 
Välj  .  .  . 

Baron.     Fan!    Det  här  blir  aUvarsamt. 

Kapten.  Om  du  hade  hört  hans  ton:  alltid  skrattande, 
som  han  ville  moquera  sig  öfver  mig.  —  Jag  väljer  pistolen; 
vi  gå  tjugu   steg   ifrån   hvarandra.  —  Vi   ska   skjuta  på  en 


.b  GUSTAF    III. 

gång,  sade  han:  —  Men,  herr  hofrättsråd,  vi  ha  intet  vittne. 
Om  någon  af  oss  bhr  ihjälskjuten,  så  kan  man  tro,  att  det 
är  ett  mord.  —  Ba!  sade  han,  ni  är  för  käck  att  kunna 
derföre  bh  misstänkt,  och  jag  är  jurist.  Jag  skall  väl  dra 
mig  dernr.     På  saken! 

Baron.     Blef  han  blesserad? 

Kapten.  Begge  skotten  lossades  på  en  gång;  hans  så 
förbi,  att  jag  ej   en  gång  hörde  kulan. 

Baron,     Och  ditt? 

Kapten.     Knall  och  fall. 

Baron.     Död? 

Kapten.  Utan  att  röra  sig.  Bestört  kastade  jag  mig 
på  hästen  och  flydde  till  nästa  gästgifvaregård. 

Baron.     Utan  att  fråga  efter  den  döda? 

Kapten.  Han  syntes  inte  röra  sig;  men  jag  råkade 
en  bonde  i  skogen,  till  hvilken  jag  sade  stället,  och  ati  det 
var  en  herre,  som  hade  kört  omkull  med  sin  chäs. 

Baron.     När  skedde  det? 

Kapten.  För  åtta  dar  se'n.  Jag  skyndade  mig  tio 
mil  på  en  dag;  men  då,  af  hettan,  af  ångest,  af  trötthet, 
af  alla  de  åtskilliga  rörelser,  mitt  hjerta  erfor,  sjuknade  jag 
och  måste  bh  der  i  tre  dagar.  Se'n  har  jag  rest  långsam- 
mare hit  till  Göteborg,  för  att  med  min  skyndsamhet  ej 
röja  någon  oro,  helst  jag  genast  ändrade  mitt  namn  i  dag- 
böckerna, och  tagit  mitt  adelsnamn,  se'n  jag  fick  se  i 
avisan,  att  min  far  blifvit  adlad.  Och  nu  är  jag  här  för 
att  på  första  skepp  gå  till  England  eller  Frankrike;  men 
jag  har  ingen  styfver,  och  det  är  för  att  få  min  far  att  ge 
mig  pengar,  som  jag  har  bedt  dig  komma  hit. 

Baron.  Det  var  en  förbannad  olycka;  men  du  vet, 
att  jag  ej  är  rådlös.     Låt  mig  tänka  litet. 

Kapten.  Jag  måste  skiljas  ifrån  min  far,  mitt  fädernes- 
land, kanske  för  aUtid,  och  aldrig  hoppas  att  blidka  den 
jag  älskar. 

Baron.  Det  sista  oroar  mig  minst.  Om  jag  känner 
dig  rätt,  så  räcker  din  låga  inte  länge;  men  det  är  din 
säkerhet,  man  först  skall  tänka  på. 

Kapten.     Och  min  far? 

Baron.  Han  bhr  snart  försonad;  det  tar  jag  på  mig. 
För  öfrigt  har  du  slagits  som  en  bra  karl,  du  är  känd 
derföre,  och  du  vet  att  din  far  tänker,  som  han  bör. 


DEN    ENA    iuli    1>EN    ANi>KA,  i'.> 

Kapten.  Emellertid  måste  jag  skiljas  vid  honom  för 
lång  tid. 

Baron  (funderar).  Kanske  kortare  än  du  tror.  Låt  oss 
se.  Du  hette  kapten  Berg  vid  Medevi.  Du  har  en  kusin, 
som  heter  lika,  är  vid  amirahtetet  och  är  riddare  som  du. 
Du  heter  nu  Jernhjelm.  Ja,  du  kan  bli  här  några  dar  utan 
fara.  Ingen  kan  veta  här,  om  du  eller  han  varit  i  Medevi. 
Kläd  dig  i  din  uniform.  Gå  till  landshöfdingen,  till  amiralen, 
visa  dig,  låtsa  om  inte,  och  låt  mig  göra. 

Kapten.  Men  jag  sätter  i  sticket  min  kusin,  som  är 
oskyldig. 

Baron.  A  nej.  Om  Lejonqvist  skulle  angripa  honom, 
så  bara  han  visar  sig  för  dem,  som  varit  i  Medevi,  är  det 
nog  att  urskulda  honom.  Han  är  ju  på  intet  sätt  lik  dig. 
När  man  vinner  tid,  vinner  man  allt,  och  då  kan  man  ned- 
tysta saken.  Gå  nu  bara  och  kläd  dig.  Vänta  mig  här; 
jag  skall  gå  och  bereda  din  far,  att  han  inte  tar  illa  vid 
sig.  Jag  hör  en  vagn  komma.  Gå  in,  och  visa  dig  inte  i 
den  der  olycksklädningen.  Det  är  sent;  men  om  en  stund 
skall  jag  komma  och  hemta  dig,  för  att  föra  dig  till  lands- 
höfdingen och  på  assemblén.     Farväl  så  länge. 

Kapden.     Farväl,  min  vän!  (Baron  går.) 


Tredje  scenen. 

Kapten  Jernhjelm.      Vingren. 

Kapten.  Skaffa  mig  en  hårfrisör,  som  lagar  bra  hår; 
och  om  någon  frågar  efter  mig,  så  säg,  att  jag  inte  är 
hemma. 

Vingren.     Skall  så  ske. 

Kapten.     Det  är  bra.     (Han  gar  in  till  sig.) 

FJerde  scenen. 

Vingren.     Maria.     Lasse. 

Lasse.     Här  kommer  resande. 
Vingren.     Ar  det  herrskap? 

Lasse.  Det  syns,  som  det  vore  förnämt  folk.  Det  är 
tvenne  vagnar  med  sex  hästar.     (Han  går.) 


bO  GUSTAF   III. 

Alaria.  i)et  är  säkert  de  herrskaperna  ifrån  Medevi, 
som  hade  sitt  förbåd  här  i  morse.  Vingren,  gå  att  ta  emot 
dem.      (Vingr?!!  går.) 

Lasse  (kommer  in  igen).  Nå  frun  skall  tro,  det  är  be- 
synnerligt herrskap.  I  den  ena  vagnen  satt  en  herre,  tjock, 
fet,  trind  i  ansigtet,  såg  ut  som  sjelfva  helsan,  något  till 
åren,  inte  gammal  ändå,  och  med  honom  en  ung  fröken, 
helt  simpelt  klädd,  men  vacker,  fryntlig  och  höflig;  och  i 
den  andra  vagnen  en  gammal  fru,  men  så  grann.  Hon 
har  en  röd  hatt,  med  så  mycket  blommor,  så  mycket  flor, 
och  en  helt  ljusgrön  klädning,  alldeles  som  den  unga  gref- 
vinnans,  som  kom  hit  i  somras  ifrån  Stockholm;  och  med 
allt  det  har  hon  i  sin  vagn  så  många  knyten  och  papp- 
askar, stora  och  små,  runda,  aflånga,  utaf  alla  slag,  så  att 
hon  knappt  har  rum  sjelf,  och  hennes  jungfru  måste  sitta 
på  en  liten  pall  framföre.  Jag  vet  inte  hvar  hon  fått  rum 
för  sina  fötter. 

Maria.  Komma  de  inte  snart?  Det  blir  goda  gäster. 
De  ä'  rika,  de^  lära  betala  bra. 

Lasse.  A  Gud  vet.  Åtminstone  har  hon  för  många 
askar  med  sig,  att  synas  mig  vilja  göra  sig  någon  stor  kost- 
nad. De  fruar,  som  äro  så  granna,  pläga  mest  vara  de 
niskaste.  —  Men  se  der  kommer  herrn. 

Maria.     Gå,  och  skaffa  mig  att  vela  deras  namn. 

Lasse.     Ja,  jungfrun  säger  mig  väl  det. 


Femte  scenen. 

De  förre.     Herr  Lejonqvist.     Fru  Lejonqvist. 

Lejonqvist  (till  värden).  Tack  skall  ni  ha,  min  kära 
herre;  ert  hus  synes  snyggt  och  vackert.  Jag  är  inte  svår 
att  herbergera,  bara  ni  skaffar  min  hustru  en  god  och  glad 
kammare,  och  en  stor  kammare  med  ett  kabinett  åt  min 
syster.  Hon  är  den  svåraste  att  logera.  Om  hon  inte  får 
rum  med  alla  sina  knyten,  är  hon  inte  nöjd. 

Vingren.  Jag  hoppas,  att  nådig  herrn  skall  bli  nöjd. 
Jag  kan  ge  nådig  fröken  en  stor  vacker  kammare  innanför 
den  der  (visar  åt  fonden),  och  Hennes  Nåd,  när  hon  kommer, 
kan  få  det  främsta  rummet. 


DEN    ENA    FOR    DEN    ANDKA.  bi 

Lejonqvist.  Ni  bedrar  er,  min  vän;  det  är  min  hustru. 
Min  syster  är  ej  uppkommen  ännu. 

Vingren.     Är  det  Hennes  Nåd? 

Lejo7iqvist.  Har  jag  icke  en  vacker,  ung  hustru? 
Det  är  bara  barnet  ännu,  men  det  är  ett  godt  barn  (kysser 
henne  pä  pannan).  Hur  är  det  med  dig,  mitt  hjerta?  Du 
synes  trött. 

Frun.  Jag  är  så  tyngd  af  den  fashga  hettan  och  det 
grymma  dammet.  Också  ha  vi  rest  under  den  starkaste 
värmen.     Du  har  så  velat,   min  vän. 

Lejonqvist.  I  Augusti  månad  börja  dagarne  redan  bU 
korta,  och  jag  har  varit  rädd  för  backarna.  Du  ser  re'n 
att  det  börjar  mörkna;  men  kom,  skall  vi  gå  in  till  dig,  så 
kan  du  hvila  dig. 

Lasse  (till  Maria).     Herrn  heter  hofrättsrådet  Lejonqvist. 

Marna.     Ja  så. 

Lasse.     Bra  man. 

Maria.  Om  herrskapet  ville  sätta  sig  ner  litet  här  i 
salen,  skulle  vi  på  stund  städa  rummen.  Befalles  kanske 
något  litet  till  bästa? 

Frun.     Alltför  gerna,  jag  dör  af  törst. 

Vingren.     Befalles  kallskål,  the  eller  kaffe? 

Frun.     A,  i  Göteborg  kan  ej   begäras  annat  än  the. 

Maria.     Vi  ha  af  det  bästa. 

Vingren.    Tag  hit  af  det,  som  kompaniet  ger  åt  kungen. 

Maria.     Befaller  Hennes  Nåd,  att  jag  skall  laga  till? 

Frun.     Nej  tack!  Det  skall  jag  sjelf  göra. 

Lejonqvist.     Skaffa  oss  god  grädde. 

(Thebordet  tillagas,  och  frun  sätter  sig  att  dricka  the.) 

Frun.     Men  hvad  gör  min  svägerska  der  nere  så  länge? 

Lejonqvist.  Å,  förstår  du  inte,  mitt  hjerta,  att  innan 
min  syster  fått  städa  alla  sina  knyten,  sina  papplådor,  sina 
hundar,  går  det  väl  en  stund  ut.  Men  det  lider  mot  afton. 
Laga  du  till  the.  Jag  måste  gå  och  kläda  mig,  för  att 
kunna  ännu  i  afton  se  en  betydande  man  här  i  staden. 
Jag  har  angeläget  att  tala  vid  honom. 

Frun  (hastigt).  Men  hvad  är  det  för  angeläget,  som 
ej  kan  skj  utas  opp^  till  i  morgon  ? 

Lejonqvist.  A,  du  vet,  att  jag  önskar  bh  vald  till 
direktör  af  ostindiska  kompaniet,  och  valet  sker  i  morgon. 
Farväl,  jag  kommer  strax  igen.  Laga  du  till  the  bara.  Jag 
lemnar  dig  med  min  syster.      (Han  gar  in  till  sig.) 

Svenska  Parnassen.     III.  6 


GUSTAF    III. 


Sjette  scenen. 


Fru   Lejonqvist.      Fröken   Lejonqvist.      Vingren. 
Maria.     Lasse. 

Fröhen  (inkommer  och  har  två  små  hundar  under  armarna, 
som  hon  släpper  pä  golfvet  och  säger  till  värdmnan)  Släpp  in 
dessa  små  söta  ungar  i  min  kammare.  De  hjertans  kräken, 
de  ha  visst  shtit  ondt  i  dag.  Tag  vara  på  dem  och  gif 
dem  vatten.  (Hon  vänder  sig  om  derifrån  hon  kom)  Lisa,  bär 
försigtigt  opp  den  stora  kartongen,  att  inte  perlorna  gå 
sönder,  och  akta  väl  flaskan  med  regnvattnet,  och  de  der 
stora  pomad burkarna,  som  stå  uppe  i  vagnen,  och  de  små 
flaskorna  med  Eau  de  Cologne,  och  glöm  inte  den  lilla 
burken  med  rödt.  (till  fru  Lejonqvist)  Ack!  Se  god  afton, 
min  svägerska.  Kors  hvad  vi  ha  stått  ut  i  dag!  Jag  är  så 
uppstekt  af  solen,  att  hela  min  hy  blir  på  många  dar 
skämd. 

Lasse  (sakta  till  Maria).     Tänk  hvad  för  olycka! 

Fröken.     Och   du    lagar   till   the?    Hvar   är  min  bror? 

Frim.  Han  har  gått  att  klä  sig,  han  kommer  strax 
igen.     Han  måste  gå  härigenom,  när  han  går  ut. 

Fröken  (till  värdfolket).  Gif  mig  en  stol.  Jag  är  så 
trött,  så  trött.  Ingen  ordning  vid  gästgifvaregårdarna,  inga 
anstalter  på  vägarna.  De  fasligaste  backar,  ett  dam  att 
storkna,  och  de  hjertans  engelska  vagnarna,  der  man  knappt 
får  rum  med  hufvudet. 

Lasse  (till  värdinnan).     Då  det  är  två  alnar  bredt. 

Fröken.  Och  se'n  vid  hvar  minsta  stöt,  så  blir  man 
ostädad.     Hur  är  jag?    Säg,  min  svägerska? 

Lasse  (sakta).     Ungefär  som  ett  gammalt  spöke. 

Fröken.     Jag  törs  knappast  se  mig  i  spegeln. 

Lasse  (sakta).  Hon  lär  vara  rädd,  att  han  skall  vara 
för  uppriktig. 

Fröken.  Här  fins  ingen.  De  värdshusena  i  provin- 
serna äro  så  illa  möblerade. 

Frun.  A,  det  har  ingenting  händt  dig.  Din  hatt  sitter 
rätt  bra. 

Fröken  (till  värdinnan).  Gå  och  hjelp  att  bära  opp 
mina  saker,  och  skaffa  mig  en  hyrvagn;  jag  vill  fara  till 
landshöfdingskan. 

Maria.     Det  skall  bhfva  uträttadt.  (Hon  och  Lasse  gä  ut.) 


DEN    ENA    FOR   DEN   ANDRA.  '^o 

Sjunde  scenen. 

Fru  Lejonqvist.     Fröken  Lejonqvist.     (De  dricka  the.) 

Frun.  Men,  min  svägerska,  jag  tycker  det  är  nog 
sent  att  göra  visit,  och  i  synnerhet  hos  någon,  som  ni 
aldrig  sett. 

Fröken.  Men  jag  har  ju  sett  hennes  syster  i  Medevi, 
och  det  är  ju  nog. 

Frun.  Vi  behöfva  snarare  hvila  oss  i  afton;  nog  få 
vi  se  sta'n  i  morgon. 

Fröken.  Förlåt  mig,  min  svägerska,  jag  kan  inte  vara 
länge  stilla.  Min  naturliga  vivacité  tillåter  mig  inte  att  för- 
summa en  minut  att  visa  mig  i  stora  verlden. 

Frun.     Men  vid  edra  år  behöfver  man  någon  hvila. 

Fröken.  Vid  mina  år!  Vid  mina  år!  Hvad  menar  ni 
väl?  Vid  mina  år!  .  .  ,  Skulle  man  inte  tro,  att  jag  vore 
en  gammal  gumma?  Lär  af  mig,  min  svägerska,  att  då 
man  mår  väl  och  ser,  att  man  kan  behaga,  så  är  man  ung, 
och  yngre  än  de,  som  ej  kunnat  ådraga  sig  någon  uppmärk- 
samhet, utan  af  sin  man.  Man  har  behagligheter,  man  har 
ögonkast,  och  med  allt  det  en  ton,  en  glädtighet,  som  väcker 
allas  uppmärksamhet;  och  med  förstånd  och  sådana  behag- 
ligheter ser  man  sig  följd  af  sin  älskare. 

Frun.  Jag  har  ändå  inte  sett  många,  som  kunnat 
räknas  af  det  slaget. 

Fröken.  An  grefven  då?  .  .  .  och  vår  .  .  .  baron  .  .  . 
och  den  unga  amiralitetsofficern,  som  följde  mig  som  min 
skugga  i  xMedevi,  och  som  hade  så  när  fått  en  affär  med 
min  bror  .  .  .  Räknar  ni  dem  för  inga?  Hvem  kan  ni,  min 
svägerska,  nämna,  som  visat  sig  så  uppeldad  för  er?  Nämn 
då,  nämn  då. 

Frun.  Jag  älskar  min  man,  jag  är  af  honom  älskad, 
och  jag  önskar  ej  att  åstadkomma  någon  annans  uppmärk- 
samhet; men  om  ni  räknar  för  edra  tillbedjare  dem  ni  nämnt, 
så  fruktar  jag,  att  ni  bedrar  er.  Vår  grefve  är  höflig  emot 
alla  fruntimmer,  skämtsam  emot  några;  men  om  ni  räknar 
för  kärlekstecken  små  attentioner,  som  folk  af  stora  verlden 
tro  sig  skyldige  vårt  kön,  så  är  ni  mycket  god.  Hvad  vår 
baron  angår,  så  är  han  bekant  för  att  hålla  af  att  roa  sig. 
Han  fann  er  rolig,  och  hans  naturliga  glädtighet  sökte  dra 
så  mycket  parti  han  kunde  af  ert  sällskap.    Hvad  åter  unga 

Vivacité  =  liflighet. 


b-i  ,  GUSTAF    in. 

kapten  Berg  angår,  så  tillåt  mig  säga,  att  om  han  älskade 
någon  af  oss,  tror  jag  ej,  att  det  var  er. 

Fröken.  Inte  mig?  min  svägerska,  inte  mig?  Och 
med  hvem  gick  han  då  hela  dagen,  och  hvem  gaf  han  armen? 
Han  talte  inte  med  mig  mer  än  en  enda  gång,  det  är  sant; 
men  en  öm,  en  brinnande  kärlek  förenar  blygsamhet,  och 
sjelfva   hans   tystlåtenhet  beviste  vördnad. 

Frun.  A,  det  har  jag  aldrig  disputerat  er.  Ni  är  visst 
gjord,  min  svägerska,  att  uppväcka  vördnad. 

Fröken.  Vördnad!  Vördnad!  Hvad  afundsjukan  för- 
blindar! Edra  reflexioner  äro  ganska  ohöfliga,  ganska  obe- 
hagliga, ganska  litet  passande;  ty  jag  vet  hvad  han  sade 
mig,  när  han  gaf  mig  handen;  och  om  min  bror  ej  hade 
kommit,  och  om  han  inte  hade  förargat  honom,  och  om  de 
ej  hade  gått  så  hastigt  bort,  så  hade  väl  visat  sig  hvad  för 
intryck  jag  hade  gjort  på  hans  hjerta.  Stackars  kapten 
Berg!  Jag  vet  inte,  men  jag  är  rädd  att  något  händt  ho- 
nom; han  försvann  så  hastigt  från  Medevi.  Gud  vet  hvad 
min  bror  och  han  hade  att  dela;  men  vet  ni,  min  sväger- 
ska, att  jag  tror,  att  de  ha  slagits. 

Frun.  Kors,  min  svägerska,  tala  inte  så.  Hur  kan 
ni  tro,  att  ett  ärbart  hofrättsråd,  en  aktad  domare  skulle 
gifva  sig  att  bryta  emot  duellplakatet? 

Fröken.  Men  min  bror  är  inte  så  försagd,  och  i  min 
familj  är  det  inte  sällsamt  att  finna  tapperhet.  Hvar  har 
då  Bergen  tagit  vägen?  Hvarföre  ha  vi  haft  så  brådtom 
hit  till  Göteborg,  om  inte  min  bror  fruktade  följderna  af 
denna  affär?  Jag  fruktar  nog,  att  min  stackars  älskare  har 
blifvit  uppoffrad.  Vet  ni,  min  svägerska,  att  om  jag  vore 
derom  viss,  vet  jag  inte  hvad  hämd  jag  ville  taga. 

Frun.     Men  det  är  ju  inte  möjligt? 

Fröken.     Rätt  möjhgt.     Min  bror  är  rätt  svartsjuk. 

Frun.    Jag  har  inte  gifvit  honom  någon  anledning  dertill. 

Fröken.  A  nej,  min  svägerska.  Hvem  talar  om  er? 
Ni  förstår  mig  inte.     Det  är  om  mig,  han  är  svartsjuk. 

Frun  (småleende).  Om  er,  min  svägerska?  Men  jag 
tror,  att  det  är  öfverflödigt. 

Fröken.  Öfverflödigt!  Att  höra  er,  skulle  man  tro, 
att  jag  hade  alldeles  inga  behaghgheter;  men  fast  man  är 
gjord  att  behaga,  att  uppelda  unga  hjertan,  så  är  det  inte  om 
min  skönhet,  det  är  blott  om  mina  pengar,  .som  han  är  svartsjuk. 

Duellplakatet  =  förordning,  som  förbjöd  dueller. 


DEN   EXA   FOR   DEX    ANDRA.  öO 

Frun.  Fy,  min  svägerska,  huru  kan  ni  egna  min 
man  ett  så  nedrigt  tänkesätt? 

Fröken.  Jag  vet  väl  hvad  jag  säger,  och  jag  har  nog 
sett  med  hvad  omsorg  han  förekommer,  att  jag  inte  bhr  gift. 

Frun.  Men  ingen  har  begärt  er  hand,  och  den  unga 
grefven,  ni  trodde  älska  er,  har  inte  gjort  det  minsta  steg 
att  erhålla  min  mans  samtycke,  fast  edra  skarpsynta  ögon, 
min  svägerska,  hade  upptäckt  hos  honom  en  brinnande  åtrå 
att  ernå  er  hand. 

Fröken.  Tadel,  min  svägerska,  tadel!  Men  det  som 
inte  är  tadel,  är  att  min  bror  röjt  ur  vägen  den  enda,  som 
rört  mitt  hjerta.  En  officer,  rask,  ung  och  käck,  som  dyr- 
kade mig,  och  Gud  vet  hvad  han  gjort  med  honom. 

Frun.     Men  tänk  då,  min  svägerska  .  .  . 

Fröken.  Jag  har  tänkt  på  allt,  och  allt  öfvertygar 
mig  om  grunden  af  mina  misstankar.  Min  bror  och  min 
älskare  ordvexlade;  han  lemnar  oss  och  blir  borta  hela  dagen 
från  Medevi,  kommer  om  morgonen  först  tillbaka,  vi  packa 
in,  vi  resa  hals  öfver  hufvud,  och  kapten  Berg  synes  inte 
mera  till.  Han  har  försvunnit,  och  vi,  vi  resa  nästan  genom 
natt  och  dag,  tills  vi  komma  hit  till  Göteborg,  som  är  en 
hamn,  derifrån  man  kan  gå  öfver  till  England,  till  Holland, 
och  jag  vet  inte  hvart.  Lägg  ihop  allt  detta  och  gör  en 
slutsats;  den  kan  inte  annat  bh  än  densamma  som  min. 

Frun.  A,  den  är  helt  simpel.  Vår  resa  är  utsatt  till 
tisdagen;  måndagen  är  min  man  på  jagt,  och  tisdagen  resa 
vi.  Min  man  har  angeläget  att  komma  snart  till  Göteborg, 
och  vi  resa  fort .  .  .  Men  se  der  kommer  min  man. 

Fröken.  Jag  skall  fråga  honom.  Han  skall  minsann 
inte  slippa  mig  så  lätt. 

Frun.  Ni  är  hastig,  min  svägerska.  JMin  man  är 
gläd  tig,  god,  men  kort  om  hufvudet.  Tillåt  mig  söka  utleta 
sanningen,  för  att  förekomma  misshälhghet  emellan  er. 

Fröken.     Välan!    Låt  oss  se,  hur  ni  skall  bära  er  åt. 

Åttonde  scenen. 

De  förre.     Herr  Lejonqvist. 

Lejonqvist.  A,  god  afton,  min  syster,  (till  frun)  God 
afton,  min  vän.     Är  theet  godt? 

Frun.     Se  här  är  en  tass.     Sätt  dig. 


ÖO  GUS^TAF    III. 

Lejonqtist.  Tack  skall  du  ha,  men  jag  har  så  brådtom. 
Jag  har  inte  tid.  Jag  skall  dricka  det  stående.  (Han  står 
emellan  beggc  fruntimren,  som  sitta,  tar  koppen  och  dricker  under 
det  han  talar.)  Men  hvad  fattas  dig,  min  syster?  Är  du 
trött,  så  lägg  er  bara.  Vänta  mig  inte  hem;  jag  blir  kan- 
ske nödsakad  att  bli  borta  i  afton. 

Fröken,  (till  frun)  Ser  man,  har  jag  inte  rätt?  (till 
brodern)  Menar  ni,  min  bror,  att  vi  inte  förslå  alla  edra  fmt- 
hghetér?  Vi  ä'  inte  bedragna  på  alla  edra  anstalter.  Vi 
vet  nog  hvartut  de  gå. 

Lejonqvist.  Men  jag  tror  verkligen,  min  syster,  att  ni 
är  ond  på  mig.  (skrattande)  Gud  förlåte  mina  synder!  Jag 
tror,  att  kapten  Berg  ligger  er  ännu  om  hjertat.  Slå  honom 
ur  edra  tankar.     Det  var  en  ung  fjoller,  som  inte  passade  er. 

Fröken.  Det  är  just  hans  öde,  vi  talte  om.  Det  är 
obarmhertigt  af  en  bror  som  ni  att  vara  ett  ständigt  hinder 
för  en  ung,  vacker  systers  etablissement. 

Lejonqvist.  Kära  min  syster,  jag  vet  bättre  hvad  som 
anstår  er.  Ung  är  ni  inte;  vacker,  det  kan  jag  inte  dömma 
om;  det  hör  till  en  liebhaber. 

Fröken.  Men  när  en  sådan  finnes,  hvarföre  rödja 
honom  ur  vägen?    Menar  ni,  att  jag  inte  är  underrättad? 

Lejonqvist.  Nå,  så  svär  jag,  att  det  måste  vara  i 
luften  något,  som  underrättar  qvinfolk  om  allt  hvad  man 
vill,  att  de  skola  vara  okunniga  om.  Hur  fan  har  ni  kunnat 
få  veta  .  .  . 

Fröken.     Vi  veta  mycket. 

Frun  (afsides).     Kors!    Kan  det  vara  sant? 

Lejonqvist.  Det  är  obegripligt.  Vi  voro  allena,  endast 
han  och  jag;  vi  hafva  tagit  hvar  sin  väg;  vi  ha  inte  kunnat 
bli  sedda;  jag  har  inte  öppnat  min  mun  derom,  och  ändå 
veta  de  begge  allt. 

Fröken    (till  frun).     Var   det  inte  sant,  min  svägerska? 

Frun   (med  en  suck).     Ja,  gunås!  jag  hör  det  nog. 

Fröken  (med  en  ondska,  som  tilltager  allt  mer  och  mer).  Jag 
hade  aldrig  kunnat  tro,  om  ni  icke  sjelf  försäkrade  mig 
derom,  att  ondskan  och  egennyttan  kunnat  gå  så  långt. 

Lejonqvist  (skrattande).  Egennyttan?  Jag  tror.  Gud 
förlåte  mig,  ni  blir  ond.  Ha,  ha,  ha!  Uppriktigt,  trodde 
ni,  att  den  der  unga  herrn  var  betagen  af  er  skönhet?  Ha, 
ha,  ha!     Det  hade  jag  inte  kunnat  föreställa  mig. 

Etablissement,  här  =  giftermål. 


DEN   EXA    FÖR   DEN   ANTDEA.  87 

Fröken.  Det  är  inte  nog  med  hvad  ni  gjort,  ni  skämtar 
ännu  deröfver? 

Lejonqvist  (med  glädtighet).  Hvarför  inte?  En  ung 
narr,  bra  karl,  jag  bör  bekänna  det,  en  ung  narr  kommer 
till  ]Medevi,  och,  för  att  ha  något  tidsfördrif,  så  behagar  han 
göra  sin  cour  åt  min  syster  ...  åt  min  syster  .  .  .  som  är 
fyratio  år,  som  kunde  vara  hans  mor;  och  jag  ser  det,  och 
skulle  inte  hämnas?  Jo,  fast  jag  är  hofrättsråd,  fast  jag 
är  en  ärbar  domare  i  Jönköping,  så  kan  jag  väl  få  vara  en 
glädtig  brunsgäst,  en  käck  adelsman  i  Medevi;  och  fast  min 
unga  herre  tjent  till  sjös,  så  har  jag  visat  honom,  att  en 
skrifvare  kan  vara  en  äfven  så  bra  karl  som  en  sjöorre. 

Fröken.  Men  skäms  ni  inte,  att  inför  mina  ögon  stå 
och  berömma  er  deraf? 

Frun  (med  oro\  Men  Gud  bevars!  min  man;  fruktar 
ni  inte  att  ådraga  er  förtretligheter? 

Lejonqvist  (alltid  i  samma  ton).  Hvem  skulle  tala  der- 
om?  Han?  A,  det  försäkrar  jag,  han  inte  gör.  Vi  voro 
allena,  och  bara  ni  tiger,  kan  ingen  få  veta  deraf.  För 
öfrigt  kan  det  vara  lika  mycket.  Man  ser  sakerna  nu  för 
tiden  med  andra  ögon  än  förr  .  . .  Men  farväl.  Tiden  går 
förbi.  Jag  fruktar  att  inte  råka  min  karl.  (till  sin  syster) 
Jag  skall  så  fort  som  möjligt  är  komma  tillbaka  för  att 
trösta  er,  min  syster. 

Fröken  (med  ifver).  Gå,  gå!  Förena  ännu  med  ert 
fasliga  uppförande  ett  så  grymt  skämt;  men  vänta  af  mig 
endast  hat,  förföljelser,  förtviilan. 

Lejonqvist  (nästan  vid  dörren).  Förtviflan?  Det  är  myc- 
ket. Farväl.  Om  en  stund  går  den  väl  öfver,  och  då 
kommer  jag  igen.     Farväl,  farväl. 

Nionde  scenen. 

Fru  Lejonqvist.     Fröken  Lejonqvist. 

Fröken.  Nej,  ett  så  ohördt  uppförande  är  för  grymt! 
Nej,  han  är  inte  mera  min  bror,  han  är  en  nidigsman;  jag 
måste  skilja  mig  ifrån  honom.  Jag  vill  aldrig  se  honom. 
Jag  vill  blott  hämna  min  älskares  död  .  .  .  Hör,  någon! 

Frun.  Min  svägerska,  tänk  på  hvad  ni  gör.  Gif  er 
ej  här  till  spektakel  för  värdfolket.  Kom,  låt  oss  gå  in  i 
er  kammare  först  att  stilla  er. 


88  -  GUSTAF  in. 

Fröken.  Menar  ni,  att  jag  mera  vill  lefva  med  er, 
med  er  man,  efter  en  sådan  gerning?  Nej,  aldrig.  Jag 
skall  skilja  mig  ifrån  er  båda.  Jag  skall  begära  reda  för 
mitt  arf.  Jag  skall  processa  med  honom  till  sista  skärfven  .  .  . 
Hola  då,  någon!   Hör!  Hör! 

(Yingren  och  Lasse  komma  iu.) 

Skaffa  mig  ett  annat  rum  här  i  huset  till  i  morgon. 
Jag  vill  inte  bo  derinne. 

Vingren  (pekar  åt  dörren  till  höger).  Der  är  väl  ett  rum; 
men  det  är  inte  så  bra,  som  det  nådig  frun  har. 

Fröken.     Det  är  lika  mycket.     Jag  vill  ha  det. 

Yingren.  Det  är  inte  tillagadt;  men  om  en  liten  stund 
skall  det  vara  färdigt.  Det  mörknar.  Om  Deras  Nåder  be- 
hagade gå  in,  så  skall  allt  bh  om  en  stund  tillreds. 

Frun.  Kom,  min  svägerska.  Jag  lemnar  er  inte,  förr 
än  ni  följer  mig. 

Fröken.  Nå  väl!  Men  det  är  för  sista  gången,  och 
så  snart  mitt  rum  är  färdigt,  skiljas  vi  åt  för  alltid.  (Under 
det  hon  går  nt,  mumlar  hon)  Handtera  mig  på  det  sättet!  Jag 
skall  hämnas;  ja,  vore  det  hela  hofrätten.  Ni  skall  få  se, 
herr  hofrättsråd  ...  En  skrifvare  .  .  . 


Tionde  scenen. 

Lasse  (ensam).  Det  var  en  besynnerlig  fröken.  Hvad 
hon  är  ond!  Hvad  hon  puttrar!  Hvad  hon  är  utspökad! 
Jag  hade  så  när  skrattat  henne  midt  opp  i  synen.  Men  det 
börjar  bli  mörkt,  jag  måste  gå  efter  ljus. 


Elfte  scenen. 

Lasse.     Kapten  Jernhjelm. 

Kapten  (kommer  ur  sin  kammare.  Han  är  klädd  i  amiralitets- 
uniform med  hatt  och  värja).  Jag  har  hört  en  vagn.  Är  det 
inte  baron  Blåstjerna,  som  kommer  igen? 

Lasse.  Nej,  det  var  en  vagn,  som  reste  bort.  Så  snart 
kan  kommer,  skall  jag  säga  herr  kapten  till. 

Kapten.     Det  är  bra. 


DEN    ENA   FÖR   DEN   ANDRA.  89 

Tolfte  scenen. 

Kapten  Jernhjelm  (ensam,  går  och  sätter  sig  vid  thebordet, 
lägger  sin  hatt  ifrån  sig  och  kitar  hufvudet  emot  högi-a  handen.  Han 
vänder  rvggen  ät  dörren,  som  är  i  fonden,  sa.  att  de,  som  komma 
derifrån,  icke  kunna  se  honom  i  ansigtet).  Min  vän  dröjer  länge 
att  komma  tillbaka.  Det  lär  inte  ha  varit  så  lätt  för  honom 
att  bhdka  min  far,  som  han  trodde.  Hvad  skall  det  bli 
för  mig,  om  jag  tvingas  att  lemna  mitt  fädernesland,  med 
ett  hjerta  uppfyldt  af  en  kärlek  utan  hopp? 

Trettonde  scenen. 

Kapten  Jernhjelm,   sittande  vid  bordet.     Fru  Lejonqvist 
i  dörren.      Fröken  Lejonqvist  med  ett  ljus. 

Frun.  Kan  då  ingenting  öfvertala  er  att  lemna  er 
föresats? 

Fröken.  Ni  må  säga  mig  hvad  ni  vill,  så  går  jag 
inte  derifrån.  Följ  mig  inte;  jag  vill  vara  allena.  (Hon  går 
litet  fram.)  Men  är  det  inte  en  amiralitetsofficer  jag  ser? 
Ack,  hvad  den  uniformen  upprör  min  sorg!  Kanske  har 
han  känt  den  stackars  kapten  Berg.  Det  blir  en  tröst  för 
mig  att  tala  om  den  hjertans  söta  gossen,  (högt)  Får  jag 
fråga  er,  min  herre  .  .  . 

Kapten.  Hvad  ser  jag?  Jag  är  förlorad!  Men  hon 
är  ädelmodig;  jag  måste  blidka  henne. 

Fröken  (skriker  gällt  dä  hon  känner  igen  honom).  Hvad 
röst!    Hvad  likhet!    Gud!    Det  är  hans  vålnad. 

Kapten.  Jag  ser  nog,  huru  mycket  min  åsyn  bör  röra 
er ;  men  tillåt .  .  . 

Fröken  (kastar  sig  i  en  länstol.  Ljuset  slocknar).  Aj !  Aj ! 
Kom  mig  inte  för  nära  ...  Aj !  Aj !    Jag  ber  er  för  Guds  skull. 

Kapten  (pä  knä).  Var  nog  ädelmodig  att  höra  den, 
som  för  edra  fötter  .  .  . 

Fröken.  Kom  inte  hit .  ,  .  Kom  inte  hit!  Jag  är  oskyl- 
dig; jag  har  ingen  del  i  er  olycka. 

Kapten.  Er  förskräckelse  är  billig;  min  olycka  är,  att 
den  är  rättvis;  men  hör  mig  och  förlåt. 

Fröken  (vänder  bort  hufvudet  och  knyter  ihop  händerna). 
Förlåt,  jag  ber,  gör  mig  inte  ondt  .  .  .  Förlåt  .  .  . 

Kapten  (pä  knä).     Förlåt!  .  .  .  Förlåt!  .  .  . 


90  GUSTAF  nr. 

Fröken  (alltid  på  knä).  Han  nalkas  .  . .  hjelp!  hjelp!  .  .  . 
förlåt .  .  .  förlåt ! 

Segge.     Hör  min  ånger!  .  .  .  Förlåt!  .  .  .  Förlåt!  .  .  . 

Fjortonde  scenen. 

De  förre.      Fru  Lejonqvist  med  ett  ljus  i  handen. 

Frun  (i  det  hon  öppnar  dörrn).  Jag  hör  min  svägerskas 
röst  .  .  .  (blir  varse  kapten.) 

Kapten  (stiger  npp  och  kastar  sig  för  fruns  fötter).  Det 
är  hon. 

Frun.     Min  Gud!    Hvad  ser  jag?     Ar  det  möjligt? 

Kapten.  Ja,  det  är  jag,  som  för  edra  fötter  väntar 
mitt  straff.     Af  er  hand  skall  det  bhfva  mig  kärt. 

Fröken.  Akta  er,  min  svägerska!  Det  är  ett  spöke, 
som  kommer  ifrån  andra  verlden  att  förebrå  oss  sin  olycka. 

Kapjten.  Nej,  jag  lefver  och  begär  af  er,  ja  af  er 
endast,  min  förlåtelse.  Jag  känner  mitt  brott;  men  orsaken 
är  för  ädel,  att  kunna  förebrå  mig  den. 

Fröken  (kommer  sig  litet  före).  Ni  lefver?  Ar  det  verk- 
ligen möjhgt?  Jo,  det  är  ni  sjelf!  Ack,  hvad  kärleken  är 
en  stor  Gud !    Det  är  visst  han,  som  gif\it  er  lif. 

Frun.     Stig  då  opp,  jag  ber  er;  stig  då  opp. 

Kapten  (ännu  pä  knä).  Det  är  han,  som  gjort  all  min 
olycka;  han  som  endast  kan  trösta  mig,  och  som  ensam 
kan  vara  min  undskyllan. 

Fröken.  Stackars  barn,  hvad  han  rör  mig !  Säg  honom 
då  ett  godt  ord,  min  svägerska. 

Frun.  Men  stig  då  opp,  jag  ber  er.  Hvad  skulle 
man  tänka,  om  någon  kom. 

Kapten.  Att  jag  är  brottslig,  och  att  jag  söker  för 
edra  fötter  min  förlåtelse.  Jag  stiger  ej  opp,  förrän  jag  den 
erhållit. 

Femtonde  scenen. 

De  förre.     Herr  Lejonqvist 
kommer  ifrån  den  dörren,  der  han  gått  ut. 

Lejonqvist.  Hvad  ser  jag?  En  ung  karl  för  min  hustrus 
fötter!  Ha!  Det  är  min  unga  officer;  han  har  fan  i  sig  också. 


DEN   ENA   FÖE   DEN   ANDRA.  91 

Kapten  (stiger  hastigt  opp).  Ar  det  väl  möjligt?  Bedra 
ej  mina  ögon  mig?     Är  det  väl  hofrättsrådet  jag  ser? 

Lejonqvist.     Han  sjelf. 

Kapten.     Och  ni  är  inte  död? 

Lejonqvist.     Jag  ber  derföre  om  ursäkt. 

Kapten.     Men  jag  sköt  ihjäl  er,  jag  såg  er  falla. 

Lejonqvist.     För  att  -stiga  opp  igen. 

Kapten.     Men  pistolen? 

Lejonqvist.     Var  inte  laddad. 

Kapten.     Och  er? 

Lejonqvist.     Äfven  så  litet. 

Kapten.     Hvad  grymt  skämt! 

Lejonqvist.  k,  vi  skrifvare,  vi  äro  för  kloke  att  taga 
saken  så  allvarsamt,  eller  huru?  Om  ni  är  missnöjd,  att 
jag  lefver,  kunna  vi  börja  på  nytt. 

Kapten.  Jag  ser  allt  hvad  ni  har  rätt  att  säga  mig; 
men  efter  denna  stund  kunna  vi  inte  vara  annat  än  de 
hätskaste  fiender,  eller  de  bästa  vänner.  Det  är  ett  namn, 
jag  skattar  ännu  högre:  det  att  nämna  er  svåger.  Jag  är 
af  godt  folk,  min  far  är  en  hederlig  man,  är  rik,  och  jag 
tror  mig  kunna  göra  er  systers  lycka  ....  Men  hvad  lycka 
för  min  far  hit? 


Sextonde  scenen. 

De  förre.     Direktör  Jernhjelm. 

Lejonqvist.     Kors!    Ar  direktör  Jernhjelm  er  far? 

Direktören.  Aha!  Genom  hvad  händelse  finner  jag 
min  son  här? 

Fröken  (minauderar).  Det  är  kärleken,  som  uppeldar 
honom.     I  er  hand  är  hans  lycka. 

Direktören  (döf).     Huru?  Huru?  Jo,  jo,  han  är  lycklig. 

Fröken.  Huru  kan  han  inte  vara  det,  då  han  älskar, 
då  han  är  älskad? 

Direktören.  Jo,  jo,  älskar;  han  älskar  sin  metier. 
Det  är  en  hurtig  gosse. 

Fröken  (otalig).  A,  direktören  förstår  mig  inte.  Det 
är  ert  samtycke,  han  väntar  till  sitt  giftermål. 

Minuadera  =  sjåpa  sig.     Metier  =  yrke. 


92  GrsTAF  rn. 

Direktören.  Ett  giftermål?  Jo,  jo,  jag  förstår.  .  .  Jag 
skall  väl  tänka  derpå  med  tiden  ...  Jo,  jo,  med  tiden. 

Lejonqvht.  Är  det  verkligt  visst,  att  ni  vill  ha  min 
syster? 

Kapten.     Hur  kan  ni  tvifla  derpå? 

Lejonqvlst.  Men  förebrå  mig  inte  se'n  att  ha  velat 
missbruka  er  ungdoms  inbillning. 

Fröken.  Inbillning?...  Inbillning?  Hvad  han  brukar 
för  ord! 

Lejonqvist.  Nå  väl,  efter  ni  så  ändteligen  vill,  efter 
er  far  lär  ej  vara  deremot,  efter  min  syster  så  vill,  så  må 
det  ske.     Men  ångra  er  inte.     Ni  har  mitt  samtycke. 

Kapten.  Jag  ångra  mig!  Denna  dag  är  mig  den  lyck- 
ligaste af  alla.  (Han  kysser  fruns  hand.)  Ni  samtycker  till 
min  lycka,  ni  gillar  min  kärlek.     Jag  dör  af  glädje. 

Fröken.     Hans  lycka  förbryllar  honom. 

Lejonqvist.  Huru?  Hör  jag  rätt?  Är  det  henne  ni 
vill  gifta  er  med? 

Kapten.     Kan  ni  tvifla  derom? 

Lejonqvist.     A,  det  är  för  starkt! 

Fröken.     Hvad  tänker  han  på? 

Lejonqvist.     Aha! 

Frun   (afsides).     Det  har  jag  länge  misstänkt. 

Direktören.     Huru?    Huru?    Ni  samtycker? 

Lejonqvist.     Min  hjertans  herre,  det  kan  inte  ske. 

Kapjten.  Huru?  Ni  åtrår  er.  Ni,  ni  har  samtyckt  en 
gång  .  .  .  hon  sjelf  samtycker  dertill,  och  jag  skall  gifta  mig. 

Direktörnen.     Jo,  jo,  jag  samtycker. 

Frun.    Jag,  jag,  jag  har  samtyckt,  säger  ni? 

Kapten.  Återkalla  inte  ert  samtycke,  .som  uppfylt 
mitt  hopp. 


Sjuttonde  scenen. 
De  förre.     Baron  Blåstjerna. 

Baron  (i  det  han  kommer  in).  Hvad  ser  jag?  Min  vän 
är  upptäckt  och  är  med  den  dödas  slägt. 

Kapten.     Men  vill  ni  göra  min  olycka? 

Lejonqvist.  Ä,  det  här  går  för  långt;  aldrig  har  någon 
begärt  sådant. 


1>ES    E:>'A    r.iK    DEy    ANDKA. 


Baron.  Men  betänk,  herr  hofrättsråd,  att  han  inte 
gjort  annat  än  hvad  hedern  fordrade,  och  tillåt  mig  säga  er, 
att  ni  hade  orätt  att  följa  ert  ressentiment. 

Lejonqvist.     Hvad  fan  kommer  den  här  och  säger  mig? 

Baron.  Stilla  er  litet!  Jag  vet  alltför  väl,  huru  billigt 
ert  hjerta  kan  vara  såradt;  men  verldens  opinion  har  lagar, 
som  man  måste  underkasta  sig,  och  de  gilla  hvad  han  gjort. 

Lejonqvist.  Förlåt  mig,  min  baron!  Jag  vet  alltför  väl, 
att  i  stora  verlden  i  Stockholm  tänker  man  så;  men  vi  tänka 
annorlunda  i  provinserna. 

Baron.     Men  hederns  lagar  ä.o  kända  öfverallt. 

Kapten.     Den  renaste  kärlek  talar  för  mig. 

Baron.     Låt  blidka  er. 

Frun.     Om  det  varar  längre,  dör  jag  af  skratt. 

Fröken.     De  ha  blifvit  galna  alla. 

Direktören.     Huru?    Huru?    Jag   förstår   inte.     Huru? 

Baron.  Ni  är  för  hederlig  man,  att  längre  ej  sam- 
tycka till  .  .  . 

Lejonqvist.  Till  hvad?  Att  han  gifter  sig  med  min 
hustru? 

Kapten.     Er  hustru? 

Frun.     Det  är  knuten  af  gåtan. 

Kapten.     Hvad?    Hon,  hvars  skönhet    .  . 

Lejonqvist.     Är  min  hustru. 

Kapten.     Och  Hennes  Nåd? 

Lejonqvist  (härmar).  Hennes  Nåd  ...  är  en  fröken  och 
min  syster. 

Kapten.  Hvad  hör  jag?  Jag  skäms  ihjäl.  (Han  gar 
hastigt  ut.) 

Fröken.     Men  hör  då,  men  hör  då  .  .  .  Hör  då! 

Lejonqvist.  Ni  ropar  fåfängt,  min  syster.  Han  är 
längesedan  borta. 

Baron.     IMen  jag  förstår  inte. 

Lejonqvist.  Med  tre  ord  skall  jag  upplösa  gåtan.  Det 
är  jag,  som  er  vän  skjutit  ihjäl;  det  är  min  syster,  som  han 
begär  till  hustru;  och  det  är  min  hustru,  han  älskade.  Der 
ser  ni  hela  vår  träta. 

Baron.  Jag  ser,  att  min  vän  är  kär,  är  ung,  är  oför- 
sigtig. 

Lejonqvist.     Lägg  till,  att  han  är  käck  och  godtrogen. 

Ressentiment  =  känsla. 


(Till  direktören)  ]Min  herr  direktör,  låt  oss  inte  glömma  val- 
saken, som  ni  kom  att  tala  med  mig  om. 

Direktören.  Huru?  Huru?  Det  hänger  inte  rätt  ihop 
med  min  son.  Hvart  gick  han?  . .  .  Vill  han  inte  gifta  sig? 
Huru?    Huru? 

Lejonqvist.  Kom,  kom  bara  in,  så  skall  jag  uttyda 
för  er  allt  och  sluta  vår  afton  äfven  så  gladt,  som  vi  den 
börjat. 


TAL    TILL    RIKETS    STÄNDER    DEN    1'1    AUwUsTl    17 


Tal 

till    Rikets    Ständer  på  rikssalen,   den  21   Augusti   1772*). 

Välborne,  Ädle  och  Välbördige,  Ärevördige,  Vördige,  Vällärde, 
x4reborne,  Förståndige,  Välaktade,  Hedervärde  och  Redlige 

Gode  Herrar  och  Svenske  Män! 

Uppfyld  af  den  innerhgaste  bedröfvelse  öfver  det  till- 
stånd, fäderneslandet  sig  nu  befinner  uti,  och  tvungen  att 
visa  eder  sanningen  i  sin  fulla  dag,  då  riket  står  på  brädden 
af  dess  fall,  boren  I  ej  vara  förundrade,  om  jag  i  dag  ej 
emottager  eder  med  de  glada  känslor,  som  alltid  uppfylt 
mitt  hjerta,  då  I  inför  tronen  varit  församlade.  Mitt  hjerta 
kan  ej  förebrå  mig  att  hafva  dölj  t  något  för  eder.  Jag  har 
tvenne  gånger  tilltalat  eder,  med  all  den  sanning,  som  mitt 
kall  kräfde,  med  all  den  uppriktighet,  som  den  rätta  äran 
äskar.  Samma  uppriktighet  skall  nu  föra  mitt  tal,  då  det 
framfarna  måste  upprepas  för  att  kunna  bota  det  närvarande. 

Det  är  en  bedröflig,  men  allmänt  känd  sanning,  att 
hat  och  tvedrägt  sönderslitit  riket.  Nationen  har,  sedan 
längre  tider  tillbaka,  varit  skild  genom  tvenne  partier,  hvilka 
delt  henne,  så  till  sägandes,  i  tvenne  folkslag,  förenade  alle- 
nast att  sönderslita  fäderneslandet.  I  veten,  huru  denna 
söndring  födt  af  sig  agg,  agget  hämd,  hämden  förföljelser,- 
förföljelserna  nya  revolutioner,  hvilket  ändteligen  bhfvit  en 
periodisk  sjukdom,  som  sargat  och  förnedrat  hela  samhället. 
Dessa  hvälfningar  hafva  skakat  riket,  för  några  personers 
ärelystnads  skull;  strömmar  af  blod  hafva  runnit,  än  af  det 
ena  partiet  utgjutet,  än  af  det  andra,  och  folket  har  alltid 
måst  blifva  offer  för  misshälhgheter,  som  dem  föga  angingo, 
men  hvilkas  olyckliga  följder  de  först  och  mest  kände.  Ätt 
befästa  sitt  välde   har   varit  de  rådandes  enda  föremål;    allt 

*)  Se  Gyllenborgs  »Mitt  lefverne»,  I,  sid.  117. 


96  -  GUSTAF   ni. 

har  måst  derefter  lämpas,  ofta  på  andra  medborgares  be- 
kostnad, alltid  på  rikets;  då  lagen  var  tydlig,  har  bokstafven 
blifvit  vrängd,  då  han  uppenbart  stridt  emot  afsigten,  har 
han  blifvit  bruten;  ingenting  har  varit  heligt  för  en  af  hat 
och  hämd  upprörd  menighet,  och  villervallan  har  ändtligen 
gått  så  långt,  att  den  mening  uppenbarligen  bhfvit  bekänd, 
att  pluraliteten  är  öfver  lag  och  hade  ej  annat  rättesnöre 
än  godtycke. 

Således  har  friheten,  den  ädlaste  af  menskhghetens  rät- 
tigheter, blifvit  förvandlad  i  en  olidlig  aristokratisk  despotism 
i  det  rådande  partiels  händer,  som  sjelf  varit  kufvadt,  och 
efter  godtycke  fördt  af  några  få  män  ibland  dem.  Man 
har  darrat  vid  tidningen  af  ett  nytt  riksmöte,  och  långt 
ifrån  att  tänka  huru  rikets  angelägenheter  bäst  skötas  kunde, 
har  man  endast  sysslosatt  sig  att  tillskynda  sitt  parti  plura- 
liteten, för  att  vara  skyddad  ifrån  det  andra  partiets  lag- 
lösa tilltagsenhet  och  våld.  Om  således  rikets  invärtes  ställ- 
ning varit  vådlig,  huru  hisklig  är  ej  dess  utrikes  belägenhet ! 
Jag  blyges  att  derom  nämna.  Född  svensk  och  en  Sveriges 
konung,  borde  det  vara  för  mig  en  omöjlighet  att  tro,  det 
främmande  afsigter  kunde  råda  på  svenska  män,  än  mer, 
att  de  nedrigaste  medel  dertill  brukade  blifvit.  I  kännen 
hvad  jag  menar,  och  min  blygsel  är  för  eder  nog  att  finna, 
i  hvad  nesa  edra  misshälligheter  nedsänkt  riket. 

I  ett  sådant  tillstånd  fann  jag  riket,  då  efter  den  Högstes 
försyn  jag  emottog  svenska  spiran.  I  veten  sjelfve,  att  jag 
ej  haft  någon  möda  ospard  att  förena  eder;  jag  har  yrkat, 
så  i  mina  tal  ifrån  tronen  till  eder  som  eljest,  enighet  och 
laglydnad;  jag  har  både  uppoffrat  det,  mig  enskilt  kunde 
röra,  som  ock  det,  hvilket  mig  som  konung  kunde  vara  kärt; 
inga  förbindelser,  inga  steg  har  jag  funnit  svåra  och  tunga 
att  undergå  eller  göra,  till  att  komma  till  ett  för  hela  fäder- 
neslandet så  helsosamt  ändamål.  Om  det  finnes  någon 
ibland  eder,  .som  kan  neka  denna  sanning,  han  stige  fritt  opp! 

Jag  hoppades,  att  mitt  bemödande  skulle  rycka  eder 
ifrån  de  bojor,  som  utländskt  guld  och  inhemskt  hat  och 
sjelfsvåld  eder  ville  påföra,  samt  att  andra  länders  hiskliga 
efterdömen  skulle  för  eder  bhfva  en  hotande  varning;  men 
allt  har  varit  förgäfves.  I  blefven  förledde,  dels  af  edra 
anförare,  dels  af  eder  egen  hämd;  alla  förmurar  blef\'0  kull- 
kastade, alla  aftal  brutna,  sjelfsvåldet  har  fritt  fått  rasa, 
och    blifvit   så  mycket   mera   tygellöst,    som   man   haft  mera 


TAL  TILT    RIKETS   STÄNDER  DEN    21    ArGUSTI    1772.  97 

bemödande  att  det  hindra;  de  dygdigaste,  de  värdigaste,  de 
förnämste  medborgare  hafva  blifvit  uppoffrade;  ålderstigne, 
för  nit  och  lång  trohet  kände  embetsmän  förklenade;  hela 
magistrater  afsatte;  ja,  ända  intill  sjelfva  folket  tryckt,  dess 
klagan  ansedd  för  uppror,  och  friheten  ändteligen  förvandlad 
i  ett  aristokratiskt  ok,  olideligt  för  hvar  svensk  man.  Den 
Högste  sjelf  har  synts  förtörnad  af  de  styrandes  orättvisa. 
Jorden  har  nel  Rt  sin  gröda,  och  en  dyr  tid,  med  hunger 
och  nöd,  har  try  '  t  hela  landet.  Långt  ifrån  att  i  tid  tänka 
på  bot,  då  jag  d  xtpk  yrkade,  hafven  I  synts  mer  uppmärk- 
samme att  utöfv.,.  eder  egen  hämd,  än  att  tänka  på  deras 
hjelp,  som  eder  '  befullniäktigat;  och  ändteligen  då  nöden 
tvingat  eder  att  taga  mått  för  att  hjelpa  det  nödlidande 
folket,  har  det  varit  nästan  för  sent.  På  sådant  sätt  har 
ett  helt  år  tillbragts,  under  en  för  landet  ganska  tung  riks- 
dag, utan  att  på  något  sätt  vara  nyttig.  Sedan  alla  mina 
föreställningar  blifvit  fåfänge,  och  allt  mitt  bemödande  varit 
förgäfves,  har  jag  med  sorg  öfver  mitt  kära  fäderneslands 
öde,  men  med  stillatigande  afvaktat,  hvad  nationen  sjelf 
skulle  tänka  om  sina  fullmäktiges  gerningar,  både  emot  mig 
och  dem.  En  del  af  nationen  har  burit  oket  med  suckan 
och  klagan,  dock  med  stillasittande,  ej  vetande  hvar  rädd- 
ningen vore  att  finna,  eller  hvad  för  medel  som  dertill 
brukas  kunde.  I  en  vrå  af  riket  har  man  bhfvit  bragt  i 
förtviflan  och  gripit  till  vapen.  I  en  sådan  belägenhet,  och 
då  riket,  rätta  friheten  och  säkerheten  stodo  i  största  fara, 
för  att  ej  tala  om  mitt  lif,  har  jag  ej  funnit  annan  utväg, 
än,  näst  den  Högstes  bistånd,  gripa  till  de  medel,  som  hulpit 
andra  frimodiga  folkslag,  och  fordom  Sverige  sjelf  under 
Gustaf  Vasas  fana,  ifrån  ett  ohdligt  välde  och  förtryck.  Gud 
har  välsignat  mitt  verk,  och  jag  har  sett  på  en  gång  upp- 
lifvas  i  milt  folks  sinnen  det  nit  för  fäderneslandet,  som 
fordom  brunnit  i  Engelbrekts  och  Gustaf  Eriksons  hjertan; 
allt  har  lupit  lyckligen  af,  och  jag  har  frälsat  mig  och  riket 
utan  en  enda  medborgares  förfång. 

I  misstagen  eder  mycket,  om  I  tron,  att  här  sökes  annat 
än  frihet  och  lag.  Jag  har  lofvat  att  styra  ett  fritt  folk; 
detta  löfte  är  så  mycket  heligare,  som  det  var  sjelfkrafdt; 
och  det,  som  sig  nu  tilldrager,  skall  ej  föra  mig  ifrån  en 
föresats,  som  ej  är  grundad  på  nödvändighet,  men  på  öfver- 
tygelse.  Långt  ifrån  att  vidröra  friheten,  är  det  endast 
sjelfsvåldet,  jag  vill  afskaffa,   och  det  godtycke,  med  hvilket 

Svenska  Parnassen.     III.  7 


98  -  GrsTAF  m. 

riket  blifvit  styrdt,  förvandla  i  en  ordentlig  och  stadgad  re- 
gering, sådan  som  Sveriges  urgamla  lag  den  stadgar,  och 
i  min  största  företrädares  tid  bhfvit  styrdt. 

Det  är  det  syftemål,  jag  endast  haft  i  allt,  som  nu  före- 
tages: att  stadga  en  rätt  frihet,  som  endast  kan  göra  eder, 
mine  käre  undersåtare,  lyckliga,  genom  säkerhet  under  lagen 
och  af  lagen,  i  alla  edra  besittningar,  genom  frihet  i  alla 
lofliga  näringar,  genom  rättvisans  ovälduga  skipande ;  genom 
ordnings  vidmakthållande  i  städer  och  å  landet,  genom  sorg- 
fälligt bemödande  till  befrämjande  af  allmän  välmåga,  genom 
dess  nyttjande  i  rolighet  och  frid,  samt  ändtligen  genom  en 
ren  gudsfruktans  bibehållande  utan  skrymteri  och  vidskepelse. 

Allt  detta  kan  ej  vinnas,  utan  att  riket  styres  efter  en 
orygglig  lag,  hvars  bokstaf  ej  får  vrängas;  hvilken  förbinder 
icke  allenast  konung,  utan  ock  förbinder  på  lika  sätt  stän- 
derna ;  hvilken  ej  kan  häfvas  eller  ändras  utan  begges  fria 
samtycke;  hvilken  tillåter  en  för  fäderneslandet  nitisk  konung 
att  öfverlägga  med  ständer,  utan  att  de  anse  honom  som 
en  buse,  för  hvilken  de  böra  rädas,  och  ändteligen  hvilken 
sammanbinder  både  konung  och  ständer  i  ett  gemensamt 
intresse,  som  är  rikets  väl. 

En  sådan  lag,  lika  bindande  för  mig  som  för  eder,  är 
den,  jag  nu  eder  skall  föreläsas  låta. 

I  lären  lätt  fmna  af  allt  hvad  jag  nu  sagt,  att  långt 
ifrån  att  hafva  någon  enskild  afsigt,  är  allting  gjordt  för 
rikets  skull,  och  om  jag  varit  tvungen  att  visa  eder  san- 
ningen i  sin  fulla  dag,  har  det  ej  varit  af  någon  bitterhet, 
utan  blott  af  kärlek  till  edert  sannskyldiga  väl.  Jag  tviflar 
derföre  icke,  att  I  ej  med  erkänsla  lären  upptaga  aUt  detta, 
och  att  I  derigenom  med  mig  lären  lägga  en  fast  och  orygg- 
lig grund  till  eder  sannskyldiga  lycksalighet  och  frihet. 

Store  och  odödlige  konungar  hafva  fört  den  spira,  jag 
nu  hafver.  Det  vore  visserligen  mer  än  djerft  för  mig  att 
vilja  på  något  sätt  likna  dem;  men  i  nit  och  kärlek  för 
eder  täflar  jag  med  dem  alla;  och  då  I  för  fäderneslandet 
bären  samma  hjerta,  hoppas  jag,  att  svenska  namnet  skall 
återfå  den  ära  och  den  aktning,  som  det  .sig  i  våra  förfäders 
tid  förvärfvat. 

Den  högste  Guden,  för  hvilken  ingenting  är  doldt,  han 
ser  mitt  hjertas  tankar  i  denna  stund;  han  sände  sin  nåd 
och  välsignelse  till  edra  beslut! 


TAL   PÄ   RIKSSALEN  DE^'   17    FEBEUARI    17  89.  99 


Tal, 

hållet  på  rikssalen,   i  alla   fyra  ståndens  närvaro,   den   17 
februari  1789*). 

Fjorton  dagar  äro  i  dag  förilutne,  sedan  jag  från  detta 
rum  underrättade  eder  om  de  vigtiga  skäl,  som  gjort  eder 
sammankomst  nödvändig'''*).  Jag  yppade  för  eder  utan  för- 
behåll hvad  sig  tilldragit  under  den  vigtiga  tidpunkt  af  dessa 
senare  månader;  jag  förestälde  eder  nödvändigheten  af 
skyndsamma  måtts  tagande  till  att  sätta  riket  i  försvar,  dess 
sjömakt  i  stånd  att  freda  våra  kuster,  krigsmakten  i  möj- 
lighet att  aftvätta  sig  den  skam,  som  ej  den  sjelf  (ty  den 
har  tappert  stridt  mot  fienden,  hvar  han  råkat  honom),  men 
några  fås  otrohet  kastat  på  svenska  namnet  ^■■^"•'■),  med  ett 
ord:  jag  äskade  ett  utskott  enhgt  grundlagen,  enhgt  den 
rätt,  mig  der  är  förvarad,  att  öfverlägga  om  alla  dessa 
vigtiga  ärenden.  Jag  sade,  att  tiden  hastade,  att  fienderne 
rustade,  och  att  skyndsamma  anstalter  allena  kunde  frälsa 
riket,  freda  dess  gränser  och  ändtligen  genom  ett  hastigt 
och  med  styrka  utfördt  fälttåg  förskaffa  oss  en  säker  och 
ärofull  fred.  Min  proposition  var  kort,  den  var  fotad  på 
grundlagen,  på  min  rätt,  på  sakernas  natur,  i  synnerhet  på 

*)  För  att  lättare  genomdrifva  sina  planer  till  en  utvidgad  ko- 
nungamakt hade  Gustaf  III  vid  1789  års  riksdag  begärt  ett  hemligt 
utskott.  Konungen,  som  sjelf  presiderade  i  dylika  utskott,  hvilka  i 
obestämda  ordalag  omtalas  i  47  §  af  1772  ars  regeringsform,  kunde 
lättare  leda  dem  än  ståndens  plena.  Den  oppositionella  adeln  hade 
dei-för  föreslagit  att  binda  detta  utskott  genom  en  särskild  instruktion, 
en  sak  som  ingalunda  stred  mot  regeringsformen,  dä  denna  lag  lem- 
nade  obestämdt  hvilka  ärenden,  som  hörde  till  utskottets  befogenhet 
att  afgöra.  Emellertid  vägrade  landtmarskalken  gi-efve  Charles  Emil 
Lewenliaupt  att  upptaga  detta  förslag  och  förbjöd  sjelfrådigt  adeln  att 
derom  vidare  öfverlägga.  Oaktadt  detta  förbud  upptogs  förslaget  till 
behandling.  Landtmarskalken  inlemnade  dä  ett  diktamen  till  proto- 
kollet, hvari  han  klagade  öfver  ståndets  trotsiga  beteende.  Det  är 
närmast  i  anledning  af  dessa  stridigheter  pä  riddarhuset  som  konun- 
gen i  sitt  tal  pä  rikssalen  d.  17  febr.  rigtar  skarpa  beskyllningar 
mot  den  oppositionella  adeln  och  slutar  med  en  befallning  till  den- 
samma att  lemna  salen  och  pä  riddarhuset  göra  afbön  hos  landt- 
marskalken. —  »Dä  konungen  intog  sitt  rum  pä  tronen»,  säger  Fersen, 
»var  hans  ansigte  mycket  uppeldadt,  hans  uppsyn  skarp  och  målet 
darrande,  mot  vanligheten.» 

**)  D.  3  febr. 
***)  Anjalaförbundet. 


100  "  GUSTAF  m. 

tidens  skyndsamma  lopp.  Det  hade  lagligen  ej  fordrats  mer 
än  tre  dagar  att  sätta  detta  utskott;  nemligen  för  eder,  gode 
herrar  af  ridderskapet  och  adeln,  en  dag  att  välja  edra 
elektorer,  en  dag  att  uppbryta  deras  val*)  och  för  dem 
välja  utskottet,  och  ändtligen  den  tredje  dagen,  att  uppbryta 
valet  till  de  utsedda  deputerade  och  mig  det  meddela.  Detta 
hafven  I,  vördige,  förståndige  och  redhge  män  af  prest-, 
borgare-  och  bondeståndet  uppfylt;  med  samma  tillgifvenhet 
för  mig  och  riket,  med  samma  angelägenhet  att  befordra 
det  stora  verk,  rikets  frälsande,  som  uppfyller  edra  hemma- 
varande medbröder  i  landsorterna,  hafven  I  med  enighet, 
med  ordentlighet,  med  skyndsamhet  fullbordat  lagen.  Men 
I,  gode  herrar  af  ridderskapet  och  adeln,  långt  ifrån  att  gå 
edra  medständer  före  med  sådana  efterdömen,  eller  åtmin- 
stone följa  deras  efterdöme,  hafven  I  uppehållit  eder  med 
onödiga  öfverläggningar  öfver  ämnen,  som  ej  tillhöra  eder 
åtgärd,  som  redan  voro  utstakade  i  grundlagen,  och  som, 
om  de  än  hade  synts  tvetydiga,  tiden,  omständigheterne  och 
sjelfva  rikets  tillstånd  hade  äskat  att  i  tysthet  förbigå  och 
således  noga  frånskilja  från  edra  öfverläggningar  ämnen, 
som  kunde  uppväcka  oro,  förhala  tiden  och  derigenom  gynna 
fiendernas  stämplingar  och  intresse.  Men  hvad  mera  är,  då 
jag,  för  att  förekomma  sådan  tidsspillan,  låtit  påminna  eder 
om  lagens  föreskrift,  befalt  landtmarskalken  att  eder  det 
förkunna  och  att,  enligt  sin  pligt,  ej  tillåta  öfverläggningar 
stridande  emot  grundlagen,  hafven  I,  utan  aktning  för  en 
hedervärd  man,  utan  vördnad  för  mina  bud,  utan  efterlefnad 
af  hvad  riddarhusordningens  18:de  §'•"■')  stadgar,  ej  hörsam- 
mat dess  föreskrift;  och  ibland  eder  hafva  ändtligen  funnits 
de,  som  missfirmat  honom  på  hans  embetes  rum,  på  den  stol, 
han  innehafver  som  min  fullmäktig  bland  eder;  som  den, 
hvilken  är  tillsatt  af  mig  att  bibehålla  ordning,  »att»,  som 
orden  af  riddarhusordningen  lyda,  »förordna  tider  och  timman 
till  discourser  och  deliberationer;  moderera  discourserna  och 
talet;  föreskrifva  hvarjom  och  enom  huru  länge  och  vidt 
han  att  gå  är  efterlåten;  näpsa  dem  som  sig  immoderate 
förhålla»,  som  den  store  Gustaf  Adolfs  ord  lyda;  och  ändt- 
ligen   har    en    del    ibland   eder   gått  så  långt  att  tvinga  för 

*)  Valsedlar  med  deras  namn.  —  Den  4  och  5  febr.  samlades 
adeln  till  elektorers  väljande.  Den  6,  7,  9,  ]0,  12,  14  och  16  hade 
den  plenum. 

**)  Om  landtmarskalkserabetet. 


TAL   PA    RIKSSALEN    I»EX    17    FEBEUAEI    178:».  l')l 

sin  heders,  för  sitt  goda  namns  och  ryktes  skull,  eder  landt- 
marskalk,  en  sjuttioåra  man,  känd  för  redlighet,  för  foglig- 
het, för  en  ren  dygd,  en  man,  som  utan  någon  afsigt  på 
vinning  (ty  lyckan  har  gifvit  honom  nog,  att  ej  något  be- 
höfva,  och  hans  hedrande  vandel  förtjent  honom  redan  alla 
de  hedersförmåner,  man  kan  i  detta  rike  ernå),  som  endast 
af  tillgifvenhet  för  sitt  stånd,  sin  konung,  sitt  fädernesland, 
emottagit  detta  besvärhga  embete,  har,  säger  jag,  oordningen 
gått  så  långt,  att  denne  redhge  man  tvungits  att  vända  sig 
till  mig  för  att  afskudda  sig  den  förebråelse,  framtiden  kunde 
göra  honom,  den  jag  sjelf  hade  haft  rätt  att  honom  tillvita, 
om  han  med  stillatigande  låtit  sitt  embete  vanvördas.  Jag 
vet  väl  att  det  finnes  ibland  eder  de,  som  ej  deltagit  i  alla 
dessa  oordentligheter,  men  som  öfverröstade  ej  en  gång 
kunnat  få  tala,  ty  så  mycket  hafva  öfverläggningarne  varit 
bullersamme  (och  jag  beder  eder,  gode  herrar,  riddare  och 
svenner,  ej  tro  att  jag  innefattar  hela  edert  stånd,  alla  dess 
ledamöter  i  den  rättmätiga  klagan,  jag  här  framför);  men 
då  jag  är  tvungen  att  tala  sanning,  är  det  endast  de,  som 
brutit,  som  böra  taga  mina  ord  åt  sig,  och  de  andras  sam- 
veten frikänna  dem  för  förebråelser.  Jag  är  så  mycket  mera 
befogad  att  säga  detta,  som  de  riddersmäns  namn,  hvilka 
bevittnat  landtmarskalkens  skrift,  vittna  om  deras  medbröders 
tänkesätt.  ''^) 

Sådant  är  förloppet  af  det,  som  sig  på  riddarehuset 
tilldragit;  olagligt  till  dess  grund,  oordenthgt  till  dess  ut- 
förande, oanständigt  till  sättet  att  det  utföra.  Och  sådant 
sker  på  en  tid,  då  allt  fordrade  andra  tänkesätt,  andra  öf- 
verläggningar,  då  alla  landsorter  täfla  om  att  bispringa  riket, 
taga  mig  under  armarna  till  dess  försvar  och  möta  fienderna. 
Men  hvem  känner  icke  här  igen  den  gamla  sjelfsvåldsandan, 
som  så  länge  legat  förborgad,  som  så  sorgfälhgt  sökt  att 
skilja  mitt  folks  hjertan  ifrån  mig,  som  förestält  mina  ger- 
ningar  (ja,  de  oskyldigaste)  som  farliga;  som  under  frihetens 
namn  (friheten!  som  jag  sjelf  återställ),  som,  säger  jag, 
under  frihetens  namn  vilja  endast  framföra  sin  enskilda  äre- 
lystnad, återställa  det  aristokratiska  väldet  (som  jag  vid  bör- 
jan af  min  regering  trott  mig  krossa),  och  som,  under  namn 
att  styrka  regeringssättet,  genom  uttydningar  vill  det  under- 

*)  Här  upplästes  landtmarskalkens  klagoskrift. 


102  GUSTAF   ni. 

gräfva,  och  ändtligen  göra  med  1772  års  regeringsform,  som 
det  verkstäldes  med  1720,  af  hvilken  nästan  icke  en  enda 
§  var  i  behåll  då  regeringssättet  ändrades?  Hvem  känner 
här  icke  igen  de  samma,  som  med  en  jernspira  styrde  riket, 
då  de  voro  uppsatte  i  välde,  som  nu  ej  kunna  tåla  att  hafva 
sett  det  i  sexton  år  af  mig  styrdt  med  mildhet,  och  som 
nu  ändtligen  tvinga  mig  att  tala  ett  språk,  så  mycket  skildt 
från  min  naturliga  böjelse,  och  hvilka,  då  de  uppretat  sin- 
nena, vilja  kasta  på  mig  skulden  af  den  hetta,  de  med  så 
ospard  möda  sökt  under  en  lång  tid  att  föda  och  bibehålla, 
och  som  nu  ändtligen,  då  de  ej  kunna  hoppas  missleda  edra 
sinnen,  gode  och  redlige  män  af  de  tre  stånden,  från  den 
tillgifvenhet  för  mig,  som  gör  både  min  och  eder  styrka, 
söka  att  förskräcka  eder  med  farhågan  för  suveräniteten, 
detta  förhathga  ord,  jag  så  frivilhgt  afsvurit;  och  för  detta 
beskylles  den,  som  tre  dagar  varit  den  mest  enväldige  konung 
i  Europa,  som  otvunget  derifrån  afstått,  som  gifvit  tillbaka 
en  sann  frihet,  men  ej  tänkt  åter  upplifva  sjelfsvåldets  och 
anarkiens  regering.  Jag  förklarar  eder  derföre  här  ifrån 
min  tron  för  andra  gången  (och  jag  är  förundrad  att  se 
mig  nödsakad  att  det  förklara),  att  jag  aldrig  vill  hafva  su- 
veräniteten, och  att,  om  loppet  af  oordningar  satte  den  åter 
i  min  hand,  jag  den  aldrig  behåller;  att  jag  gör  mig  en 
heder  att  vara  den  rätta  frihetens  försvarare,  men  att  jag 
anser  för  den  första  af  mina  skyldigheter,  som  hufvud  för 
riket,  att  nedtrycka  och  näpsa  sjelfsvåld,  att  ej  tåla,  att  de 
som  burit  sina  förmätna  händer  på  min  faders  krona,  få 
ryckas  med  mig  om  den  spira  jag  för,  och  att  i  synnerhet 
jag  ej  kan,  att  jag  ej  bör  tillåta  att  en  annan  del  af  dem 
genom  tidens  utdrägt  gynna  fiendens  intressen.  Ty  om  jag 
ej  snart  blir  underhjelpt  att  få  flottan  i  sjön  och  armén 
klädd,  bevarad  och  betalt,  förklarar  jag  här  uppenbart,  att 
om  våra  kuster  härjas,  Finland  brännes,  denna  hufvudstad 
hotas,  är  det  ej  min  skuld,  utan  snarare  deras,  som  såge 
med  nöje  ryssen  snarare  här  i  Stockholm  och  ett  ryskt 
sändebud  föreskrifva  mig  lagar,  än  att  de  ville  öfverlemna 
sin  ärelystnad,  sin  hämdgirighet  eller  sina  enskilda  begär, 
och  som  med  alla  dessa  tidsutdrägter  tro  sig  kunna  tvinga 
mig  till  en  vanhedrande  fred,  en  fred,  som  [  gode  män  och 
alla  edra  barn  skulle  en  gång  förebrå  mig  såsom  neslig, 
såsom  brottslig  mot  riket,  mot  det  namn,  de  store  konungar 
burit,    hvilket   jag    har   den   hedern    att    bära.     Men   denna 


TAL   PA   EIKSSALEN    DEN    17    FEBEUARI    1789.  103 


hand  blifve  snarare  förkolnad  än  att  underskrifva  något,  som 
vore  nesligt  för  riket,  och  afryckes  snarare  från  mitt  hufvud 
och  sönderbrytes  denna  krona,  de^ma  Gustaf  Adolfs  krona, 
som  jag  tagit  emot,  om  ej  så  lysande,  som  han  lemnat 
henne,  åtniinstone  obefläckad.  Jag  säger  eder  det,  gode 
herrar  af  ridderskapet  och  adeln :  I  kommen  att  vara  derföre 
mig  och  edra  medständer  ansvarige,  om  I  genom  edra  miss- 
häihgheter,  edra  tillgrepp  förloren  en  tid,  som  är  då  dyr, 
och  om  I  genom  de  farhågor,  I  söken  att  utsprida,  missleden 
edra  medundersåtare.  Ty  allt  uppsökes,  allt  uttydes  till  det 
värsta.  Riket  säges  undergräfvet  af  skuld,  den  är  af  mig 
samlad,  då  alle  veta,  alle  känna,  som  varit  för  aderton  år 
sedan  på  riksdagar,  att  jag  emottog  riket  med  Carl  XII:s 
skuld  och  den  större  skuld  som  1740  och  1757  års  krig 
åsamkat;  att  hvarken  det  fans  skepp  i  flottan,  som  kunnat 
brukas,  eller  fästningarne  på  något  sätt  fullbordade,  och  att 
jag  upprättat  stora  flottan,  byggt  å  nyo  den  finska  flottan, 
och  att  jag  aldrig  af  eder  hvarken  äskat  eller  fått  större 
bevillning  än  den  vanhga,  och  ändthgen  att  jag  betalt  banken 
hvad  kronan  henne  skyldig  var,  och  att,  om  sådane  utgifter 
fordrat  tillgångar,  skall  jag  bevisa,  att  de  icke  öfverskridit 
hvad  sakernas  naturliga  lopp  fordrade.  Men  jag  har  ej 
förtjent  sådant  hvarken  af  eder,  gode  herrar,  eller  kunnat 
förvänta  mig  det  af  eder,  som  jag  på  så  mångfaldigt  sätt 
uppdragit  för  edra  medständer,  för  dera  som  ej  öfvergifva 
mig  i  nödens  tid,  som  mangrant  gått  ur  sina  hus  till  mitt 
och  rikets  försvar,  då  I  åter  endera  tadladen  eller  skämtaden 
öfver  deras  nit;  ty  jag  vet  att  I  högt  föreställen  dalkarlar- 
nes ankomst  ^')  som  högst  farlig,  högst  brottslig,  och  sedan 
I  sökt  förklena  borgerskapets  i  Stockholm  nit  för  mig  och 
riket,  ansen  I  nu  dalkarlarne  som  de  farhgaste  fiender.  Och 
hvad  kunnen  I  med  rätt  förebrå  mig,  då  jag  befaller  dem 
att  komma?  Äro  de  ej  svenske  män,  som  ej  för  penninglyst- 
nad, men  frivilHgt  väpnat  sig  till  min  och  rikets  tjenst? 
Äro  de  ej  kommenderade  af  svenske  infödde  män,  både  af 
ofrälse  som  frälse  ståndet"?  hvad  kan  dem  då  förebrås  mer? 
Kan  man  då  räkna  dem  för  hka  med  sådana  främmande 
besoldade  troppar,  som  konungarne  i  unionstiden  lofvade  att 
ej  införa?  Är  det  endast  tillfylles,  att  de  synas  vara  mig 
fullt    tillgifne,    för    att    de   skola  anses  för  farliga;  ty  redan 

*)  En  frikår  af  dalkarlar,  som  konungen  till  hufvudstadens  be- 
skydd nedkallat  och  torlagt  pä  Lofön. 


104  Gr>TAF    III. 

ifrån  min  första  resa  till  Dalarne  har  deras  ankomst  varit 
bebådad,  afskildrad  som  stunden  än  af  stadens,  än  af  ban- 
kens, än  af  allmänna  lugnets  förstöring.  Men  allt  skall  illa 
uttydas,  på  det  hatet  mätte  samkas  på  mitt  hufvud,  och  jag 
slutligen  digna  under  bördan,  lemna  fritt  åt  sjelfsvåldsandan 
störa  rikets  sjelfständighet.  Det  är  sant,  på  bondeståndets 
tillbud  är  en  del  af  frikåren  af  Dalarne  beordrad  hit,  ej  för 
att  taga  vakten  i  staden,  ej  för  att  taga  vakten  på  slottet, 
den  är  anförtrodd  i  borgerskapets  händer,  och  jag  känner 
inga  händer,  i  h vilka  jag  mera  tryggt  kan  anförtro  mitt,  min 
hustrus,  sons  och  bröders  lif  än  i  Stockholms  nitiska  bor- 
gerskaps  vård;  men  dessa  troppar  komma  att  freda  staden, 
då  eldsvådor  fordra  borgerskapets  hjelp,  i  en  tid,  då  sin- 
nena upprörda  på  alla  sidor,  kan  med  skäl  hota  allmänna 
säkerheten.  I\Ien  de  skola  ej  inkomma  i  staden  förr  än  nöden 
tränger;  jag  tager  dem  på  mina  kongsgårdar  att  hsa  staden 
för  inqvartering.  Sådan  är  den  tropps  ändamål,  med  hvil- 
ken  man  sökt  injaga  så  mycken  farhåga;  allt  stäldt  emot 
mig  i  en  tid,  då  i  ridderskapets  och  adelns  församling  det 
oklandradt  hållits  tal,  förklenhga  och  brottsliga  mot  min 
höghet,  då  diktamina  utgifvits  på  trycket  lika  stötande.  Men 
det  blir  åt  lagen  att  dem  ifra.  Allt  detta  har  jag  med  sakt- 
modighet tålt,  så  länge  icke  oordningen  sträckt  sig  för  långt; 
men  nu  är  jag  nödsakad  att  tala,  att  förklara  eder  min 
vilja,  som  är,  att  I  tillfredsställen  eder  landtmarskalk,  att  I 
gören  honom  den  tillbörliga  ursäkt,  som  I  honom  skyldige 
aren;  att  I  utplånen  ur  edra  protokoll  alla  öfverläggningar 
stridande  mot  riddarehusordningen  och  emot  den  vördnad,  I 
mig  aren  skyldige,  och  i  synnerhet  den  af  lördagen  och 
måndagen  den  7  och  9  februari,  då  I  velat  tvinga  landt- 
marskalken  att  göra  mot  sin  ed  en  olaglig  proposition.  Alltså 
hafven  I  nu  genast  att  begifva  eder  härifrån  till  riddare- 
huset, der  formera  en  deputation,  som  den  förste  grefven 
anför,  med  hvilken  ni  grefve  Fersen,  ni  friherre  Carl  de 
Geer,  och  I  andre  som  äro  nämnde  i  landtmarskalkens 
skrift'-')  kommen  att  följa,  för  att  på  tillbörligt  sätt  göra 
honom  ursäkt  för  hvad  som  sig  tilldragit  och  beledsaga 
honom  upp  i  sin  landtmarskalks  stol,  der  han  kommer  att 
ur  protokollet  låta  uttaga  det,  som  sig  olaghgen  tilldragit. 

*)  Särskildt  Fersen,  De  Geer,   Fritzky,  Bungencrona  och  Ihre. 


JOHAN  HENRIK  KELLGREN 


J.  H.  Kellgren. 

T^-  len  mest  typiske  —  och  äfven  den  mest  tilltalande  — 
JkJ.  af  upplysningstidens  skalder  är  Johan  Henrik  Kell- 
gren. Han  föddes  175 1  i  Vestergötland,  der  fadern 
var  prest,  studerade  först  i  Skara  och  sändes  sedermera  vid 
ej  fylda  sjutton  år  till  Åbo  universitet,  hvarest  han  1774 
anstäldes  såsom  magister  docens.  Men  de  akademiska  stu- 
dierna med  deras  gammaldags  pedanteri  förmådde  just  icke 
injaga  någon  vördnad  hos  den  unge,  med  upplysnings- 
literaturen  redan  förtrogne  universitetsläraren.  Det  hörde 
nästan  till  den  tidens  goda  ton  att  smått  skämta  med  den 
lärda  bildningen  och  dess  ärevördige  representanter.  Då 
Gustaf  III  besökte  universiteten  lät  han  vanligen  hofvets 
slagfärdigaste  gyckelmakare,  Schröderheim,  opponera  extra 
mot  de  lärde  fäderne  och  genom  sina  bouffonerier  full- 
komligt bringa  dem  ur  koncepten.  I  Mma  Löjen  har 
skalden  sjelf  roat  sig  med  att  skämta  med  »det  lärda  vur- 
meri, som  visa  hjärnor  kläckt  och  kläcka»,  denna  konst 

att  öfver  hårstrån  kifva, 
Och  skrifva,  skrifva,  skrifva,  skrifva, 
I  kors  och  tvärs  och  med  och  mot. 

I  Stockholms-Posten  gycklas  ofta  med  vetenskapens  för- 
ment vigtiga  rön;  så  t.  ex.  blir  en  fingerad  Herr  Durr 
ironiskt  lofprisad,  derför  att  han  upptäckt  »en  ny  tagg  på 
tisteln,  en  variation  af  Cicuta,  som  skiljer  sig  från  den  van- 
liga genom  två  små,  korta,  kantiga,  skrofliga,  släta,  sneda, 
tjocka,    höga,   nedböjda,   hvitaktiga,    stora  knölar  på  roten». 

På  nyåret  1777  begaf  sig  Kellgren,  redan  då  en  er- 
känd vitterlekare,  öfver  till  Sverige,  troligen  i  afsigt  att  obe- 
roende af  universitetet  bryta  sig  en  lefnadsbana.  Säkerligen 
var  det  derför  med  förtjusning,  som  han  mottog  anbud 
att  blifva  informator  i  det  grefliga  jMeijerfeltska  huset.  Den 
verld,    som   så   länge    hägrat    för    den   unge  Äbomagistern, 


108  J.    H.    KELLGREN. 

syntes  nu  med  ens  vilja  öppna  sig  för  honom.  De  gusta- 
vianska salongerna  med  deras  fina  vett  och  deras  eleganta 
frivolitet  blefvo  honom  nu  tillgängliga.  Han  kom  der  i 
beröring  med  hofvets  mest  firade  skönheter  samt  med  huf- 
vudstadens  ryktbaraste  snillen  och  verldsmän,  en  Oxenstjerna, 
en  Rosenstein,  en  x\rmfelt,  m.  fl.  Samtidens  alla  brännande 
frågor  afhandlades  här  —  ytligt,  om  man  så  vill,  med  detta 
skeptiska  löje,  som  så  ofta  spelar  på  »upplysningsfilosofer- 
nas» läppar,  men  qvickt,  underhållande  och  utan  något  akade- 
miskt pedanteri,  och  det  var  här  i  dessa  salonger,  som 
Kellgren  förvärfvade  sig  denna  lätta  konversationston,  som 
tillät  honom  att  våga  sig  in  på  de  mest  slippriga  ämnen 
utan  att  löpa  fara  att  blifva  i  minsta  mån  plump.  Denna 
förmåga  att  »kåsera»,  som  i  så  hög  grad  ägdes  af  Gustaf 
Iir.s  män,  har  kanske  aldrig  blifvit  mera  träffande  skildrad 
än  i  en  af  Kellgren  nedskrifven  anekdot: 

»För  en  tid  sedan  —  berättar  han  —  befann  jag  mig  i  en  talrik 
samling  af  båda  könen,  i  hvad  man  kallar  godt  sällskap,  till  och  med 
af  god  ton.  En  ung  man  inträdde;  hans  blotta  utseende  ingaf  redan  en 
böjelse  till  glädje.  Han  talade;  man  förtjustes.  Han  berättade  vissa 
äfventyr  af  nog  vansklig  natur,  han  nyttjade  uttryck  i  hög  grad  fria; 
men  allt  skedde  med  den  qvickhet,  som  blott  ådrog  beundran,  de  yra 
språng,  den  öfverhalkande  lätthet,  och  framför  allt  den  glädtighet, 
som  ej  lemnade  tid  att  rodna  förr  än  man  skrattat,  då  det  redan  var 
för  sent,  och  då  minnet  af  ett  skämt  redan  gifvit  sitt  rum  åt  uppmärk- 
samhet pä  ett  nytt.  Sjelfva  sedernas  väktare,  vördige  ämbetsmän,  är- 
bara matronor,  åldern  som  ungdomen,  alla  hörde  och  logo,  alla  in- 
stämde i  denne  mannens  beröm,  och  han  bjöds  att  stanna  qvar.  — 
Förförd  af  exemplet  trodde  en  annan  bland  sällskapet  genom  samma 
slags  skämt  kunna  vinna  samma  framgång.  Men  de  likaste  saker  äro 
alltid  mycket  olika.  Hvad  naturen  nekat,  söker  konsten  fåfängt  er- 
sätta. Hans  ansigte  saknade  dessa  spelande  drag,  detta  eldspråk  af 
själen,  som  ofta  talar  mer  eller  bättre  än  sjelfva  talet,  än  höjer  ett 
uttryck,  än  fyller  dess  biist,  än  skyler  den  tydlighet  det  för  mycket 
skulle  äga.  Hans  ton  var  släpande,  hans  åtbörder  tvungne.  Detta 
gaf  åt  hans  skämt  ett  tycke  af  öfverläggning,  som  gör  att  ett  infall 
aldrig  roar,  fast  det  är  roligt,  alltid  sårar,  när  det  är  fritt.  Hans  skick 
tycktes  säga  vid  hvarje  infall :  hör  huru  qvickt!  och  sedan  han  fält 
det:  skrattar  ?ii  ej P  Det  tycktes  varna  en  för  att  rodna,  och  derföre 
rodnade  man  åt  allt.  Det  oskyldiga  blef  tvetydigt  och  det  tvetydiga 
plumpt.  Snart  började  nu  alla  solfjädrar  att  fläkta,  alla  pannor  att 
rynkas,  alla  munnar  att  gäspa.  Fruntimren  fingo  migraine,  och  gingo 
ur  rummet  den  ena  efter  den  andra.  Karlame  började  andra  samtal. 
Den  misslyckade  skämtarn  smög  flat  sin  kos,  och  värden  gaf  honom 
tillkänna  med  en  betydande  min,  att  man  undanbad  sig  hans  åter- 
komst. —  Det  är  likväl  visst,  att  den  sednares  skämt,  hvad  saken 
angick,  icke  sårade  sederna  mer  än  den  förres.  Skilnaden  låg  i 
sättet. 


J.   H.   KELLGREN.  109 

Flera  af  Kellgrens  dikter  från  samma  tid  äro  hållna  i 
denna  älskvärdt  kåserande  ton,  som  karaktäriserats  i  det  nyss 
gjorda  citatet.  Så  äger  man  ett  par  dikter  till  den  vackra 
grefvinnan  Meijerfelt,  skrifna  i  den  mest  sirliga  rococo- 
stil,  med  en  olympisk  gudaverld,  som  i  smätäckt  behag 
erinrar  om  Watteaiis  dukar.  Förebilden  är  dessa  läckra 
poésies  fugitives,  hvilka  då  voro  så  på  modet  inom  den 
franska  poesien. 

Genom  detta  inflytande  blef  hela  hans  skaldelynne  ett 
annat  än  förut.  De  än  docerande,  än  beskedligt  satiriska 
poem,  hvilka  under  Abovistelsen  flutil  ur  hans  penna,  efter- 
träddes nu  af  en  följd  andra,  lika  utmärkta  för  det  än 
qvicka,  än  melodiskt  smältande  språket,  som  för  det  åskåd- 
liga sätt,  på  hvilket  upplysningstidehvarfvets  religiösa  och 
moraliska  skepticism  här  tog  sig  form.  I  J\zra  Villor  pro- 
klamerar han  den  satsen,  att  allt,  som  menniskan  lärt  sig 
vörda  såsom  upphöjdt  och  skönt,  endast  visar  sig  såsom  en 
bedräglig  villa,  så  snart  förståndets  ljus  faller  deröfver. 
Äran  —  hvad  är  väl  den  annat  än  en  chimär,  och  kärleken? 

En  brånad,  spridd  med  blodets  lopp, 
En  lusta,  som  behofvet  väckte 
Och  njutandet  ånyo  släckte. 

Ja,  ännu  till  grafvens  rand  förfölja  oss  dessa  gyckelsyner : 

Der,  bakom  höga  bergens  sträcka, 
Hvars  spetsar  öfver  molnet  räcka, 
Sig  indianen  bildat  har 
En  himmel,  alltid  ren  och  klar. 
Dit  han  ledsagad  efter  döden, 
Hos  de  olyckeligas  far 
Skall  tälja  evighetens  dar 
I  ostörd  följd  af  sälla  öden. 

j\Ian  behöfde  ej  vara  skarpsinnig  för  att  se,  hvart 
skalden  syftade  med  sina  sista  ord,  och  i  stället  för  indianeyi 
utsatte  hans  samtid  utan  svårighet,  hvad  skalden  sjelf  ej 
vågat  nedskrifva.  Denna  himmel,  om  hvilken  indianen 
drömt,  var  ju  en  villa,  som  gäckat  också  den  kristne.  — 
Men  om  så  är,  om  allt  är  sken  och  gyckelbilder,  hvad  hafva 
vi  då  att  göra?  Kellgren  äger  intet  annat  svar  att  bjuda 
än  samma  tröstlösa  ord,  med  hvilka  Voltaire  afslutat  sin 
Candide:  il  faut  cultiver  son  jardin  —  eller 

Hvad  mer  om  villan  oss  bedrager, 
Blott  hon  vår  lefnad  lycklig  gör! 


110  j.   H.   KELLGRENs*. 

Men  om  kristendomen  i  rent  religiöst  afseende  visat 
sig  såsom  en  villfarelse,  som  dock  möjligen  kunnat  skänka 
en  eller  annaa  en  stunds  tillfredsställelse,  så  framstod  dess 
moral  deremot  såsom  ett  tvång,  särskildt  olidligt  för  en 
skald,  hvilken  i  njutningen  lärt  sig  se  lifvets  högsta  upp- 
gift. Jag  har  funnit  —  heter  det  i  den  slippriga  dikten 
Sin7ienas  Förefimg  — 

Hur  falsk,  hur  gryn\  den  läran  är, 
Som  för  vår  sällhet  oss  förfärar, 
Som  säger,  att  jag  himlen  ärar. 
När  på  mig  sjelf  jag  händer  bär 
Med  mordet  af  min  själs  begär, 

I  Stockholms-Posten  sökte  Kellgren  också  att  uppvisa 
kristendomens  oförenlighet  med  poesien,  och  såsom  ett  ar- 
gument anfördes,  att  den  sant  kristne  icke  kunde  besjunga 
den  sinliga  kärleken.  Då  en  insändare  påpekade,  att  den 
kristne  poeten  mycket  väl  kunde  besjunga  denna,  för  så 
vidt  den  förekom  inom  äktenskapet,  afgaf  Kellgren  det 
karaktäristiska  svaret,  att  den  äktenskapliga  kärlekens  fröjder 
svårligen  kunde  inom  poesien  rätt  lifligt  afmålas,  »emedan 
—  som  orden  föUo  —  allt,  som  är  en  rättighet  och  icke 
förbjudet,  väcker  föga  vårt  begär».  Med  desto  större  glöd 
besjöng  Kellgren  den  brottsliga  kärleken  samt  dess  prestin- 
nor,  och  hvad  man  än  må  säga  om  innehållet  i  dessa 
dikter  —  i  formelt  afseende  har  Kellgren  knapt  skapat 
något  mera  fulländadt;  man  behöfver  blott  erinra  sig  den 
smältande  dikten  Till  Rosalie,  denna  apoteos  till  den  vackra 
äktenskapsbryterskans  ära. 

Redan  1778  hade  den  unge  informatorn,  som  då  för- 
fattat en  prolog  för  en  hoffest,  uppnått  den  efterlängtade 
äran  att  blifva  presenterad  för  snillekonungen.  ]\Ien  ännu 
dröjde  det  någon  tid,  innan  skalden  upptogs  i  Gustaf  III:s 
literära  umgängeskrets.  Troligen  var  det  under  dessa  vän- 
tans  år,    som  han  författade   följande  lilla  eleganta  supplik. 

Supplik. 

Ers  Majestät  af  sjelfva  skriften  vet, 
Att  menskan  icke  blott  med  bröd  kan  lifvet  nära, 

Så  mycket  mindre  en  poet: 
Han  äfven  törstig  är  och  törstig  efter  ära. 

Det  är  ej  blott  ur  jordens  barm, 
Som  vårens  blomma  föda  njuter, 


J.   H.   KELLC4RÉN^  lU 

Om  icke  dagens  gud  sin  blick  till  henne  gjuter, 
Hon  sitt  behag  med  sorg  och  harm 
I  knoppens  fängsel  evigt  sluter. 

Min  Kung,  längst  ned  i  dalen  står 
En  ört,  som  sig  i  skuggan  gömmer: 
Du  eld  och  ljus  kring  fältet  tömmer, 
Kring  henne  köld  och  mörker  rår. 
Kanske  den  knopp  man  re'n  berömmer 
I  blomman  större  fägring  får, 
Men  om  din  åsyn  henne  glömmer. 
Hon  hastigt  till  förvissning  går. 

Först  1780  tyckes  den  kungliga  nåden  hafva  börjat 
kasta  sina  strålar  öfver  den  »i  skuggan  gömde»  skalden. 
I  november  detta  år  erhöll  han  rang,  heder  och  värdighet 
af  kongl.  bibliotekarie  och  förmodligen  derjemte  en  pension 
af  120  rdr  specie,  hvilken  summa  1782  utbyttes  mot  ett 
anslag  af  166  rdr  32  sk.  sp.  per  år.  1784  sökte  han  — 
visserligen  förgäfves  —  att  blifva  kommerseråd,  men  ut- 
nämdes  i  stället  året  derpå  till  konimgens  handsekreterare 
med  en  årlig  pension  af  300  rdr  sp.  och  förordnades  samma 
år  till  teatercensor  med  ett  årligt  arvode  af  166  rdr  32  sk.  sp. 
Orsaken  till  denna  välvilja  var  säkerligen  konungens  belå- 
tenhet med  Kellgrens  dramatiska  verksamhet-,  konungen 
hade  som  bekant  redan  från  sin  barndom  svärmat  för  teater 
och  dramatik.  Under  vintern  1781 — 82  hade  han  stiftat 
det  s.  k.  Förhättringssälhhapet  för  svenska  språket,  och  för 
denna  teaterordens  räkning  skref  han  ej  mindre  än  fem 
dramer  jemte  åtskilliga  utkast,  hvilka  hans  vittre  medhjel- 
pare  fingo  på  sin  lott  att  vidare  utföra.  Det  dröjde  ej 
länge,  innan  Kellgren  ansågs  såsom  den  talangfullaste  af 
dessa  —  så  uppfattas  han  i  ett  litet  dramatiskt  hofskämt 
från  denna  tid.  Utom  tvänne  prologer  (1778),  ett  Diver- 
tissement  (1781)  och  en  Interméde  (s.  å.)  hade  han  då 
författat  en  opera  Proserpina,  till  hvilken  Kraus  skrifvit 
musiken  och  som  med  framgång  uppförts  inför  det  på 
Gripsholm  församlade  hofvet.  Denna  seger  gaf  anledning 
till  ett  egendomligt  författarbolag,  bestående  af  konungen 
och  skalden.  Den  senare  erhöll  nu  den  nåden  att  bearbeta 
och  versifiera  ett  af  den  höge  författarens  utkast,  Efieas  i 
Carthago,  och  det  smickrande  uppdraget  tyckes  äfven  hafva 
utförts  på  jemförelsevis  kort  tid,  ehuru  operan  af  åtskilliga 
skäl  aldrig  blef  spelad  under  de  båda  författarnes  lifstid. 
Strax  derpå  följde  tvenne  andra  utkast,  Kristina  och  Gustaf 


112  J.   H.   KELLGREN. 

Vasa,  hvilka  likaledes  omskrefvos  och  versifierades  af  Kell- 
gren, hvarjemte  konungen,  Oxenstjerna  och  Kellgren  sam- 
fäldt  författade  en  prolog,  hvilken  uppfördes  på  hofvet  1783 
—  med  ett  ord  Kellgren  stod  nu  midt  i  hofgunstens  sol, 
och  han  njöt  också  i  fulla  drag  af  sin  afundsvärda  ställ- 
ning. »Hvad  mig  angår  —  skref  han  —  är  jag  i  säkerhet 
både  för  kritik  och  beröm.  Jag  har  krupit  under  tronen, 
der  jag  sitter  och  rimmar  hvad  min  nådige  herre  tänker. 
Om  någon  vågar  hvissla,  sveper  jag  mig  väl  in  i  den  kung- 
liga manteln,  men  är  man  så  god  och  klappar,  räcker  jag 
hufvudet  litet  fram.» 

Då  konungen  återkommit  från  sin  italienska  resa  upp- 
togos  dessa  hofförlustelser  ånyo.  I  januari  1785  uppfördes 
för  första  gången  Kellgrens  och  konungens  dram  Kristina. 
I  ett  bref  till  en  förtrogen  vän  skildrar  Kellgren  det  lif, 
som  han  och  hans  kamrat  Clewberg  under  denna  tid  förde 
på  Gripsholm,  der  hofvet  då  vistades: 

»Jag  skall  beskrifva  dig  en  dag,  så  känner  du  alla.  Kl.  8  stiga 
vi  upp,  dricka  chokolad  och  kläda  oss  en  chénille.  Det  är  denna 
tiden  som  Clewberg  occuperar  sig  med  sin  syssla,  ger  ut  kostpennin- 
gar, skrifver  bref,  depécherar  kurirer  etc.  Kl.  9  gå  vi  upp  på  biljar- 
den, der  Clewberg  plär  göra  några  partier,  till  dess  våra  drängar 
hemtat  en  bondsläda.  Då  sätta  vi  oss  i  och  köra  en  mil  ventre  a 
terre,  dejeunera  på  Läggstad  eller  något  annat  ställe  af  den  provision, 
vi  fört  med  oss.  Den  består  ordinärt  i  godt  färskt  smör  af  Rudebecks 
tillverkning,  en  kall  hjerpe  och  några  glas  Chambertin.  Då  vi  komma 
hem  är  kl.  merendels  mot  II,  då  vi  väntas  af  vår  hårfrisör.  Kl.  12 
eller  half  i  äro  vi  alltid  klädda.  Då  hemtas  vi  af  en  stallvagn  upp 
på  slottet.  Vår  första  visit  är  der  hos  Desprez,  dekorationsmålarn  till 
Kristina,  der  kungen  och  prins  Carl  nästan  dagligen  råkas.  Derifrån 
gå  vi  upp  i  konversationsrummet  och  ställa  våra  klockor  efter  kungens, 
hvilken  alla  dagar  går  olika.  Man  gör  ock  ibland  några  visiter  denna 
tiden,  såsom  hos  Armfelt,  Rosenstein  etc.  Kl.  2  är  merendels  levern, 
hvarifrån  man  åter  passerar  till  konversationsrummet,  till  dess  man 
ur.gefär  kl.  half  3  får  gå  till  tafifeln.  vSe'n  man  ätit  går  man  åter  upp 
i  salongen,  der  hela  hofvet  samlas  att  dricka  kaffe  och  spela.  Se'n 
vi  en  liten  stund  sett  på  spelet,  fara  vi  hem  till  staden  (Mariefred), 
svepa  in  oss  i  våra  pelsar  och  göra  åter  ett  par  mils  kurs  på  bond- 
släda. Efter  promenaden  hälsa  vi  ibland  på  hos  Mullers,  som  bo  i 
samma  farstu,  och  höra  sottiser,  tills  stallvagnen  på  nytt  kl.  6  kom- 
mer att  hemta  oss.  Vi  gå  upp  i  salongen,  dricka  tévatten  eller  kall- 
skål, gå  kl.  7  på  spektaklet  eller  repetition  på  Kristina,  som  hvar- 
annan  dag  omvexla.  Så  kl.  10  till  taffeln,  så  hem,  klä  af  oss,  läsa 
ett  par  sidor  i  Merciers  Bonnet  de  Nuit  och  kl.  half  tolf  i  full  sömn.» 

Men  snart  inträdde  en  förändring  i  Kellgrens  uppfatt- 
ning,   och   samarbetet  afstannade   så   småningom;    det  sista 


J.   H.    KELLGEEN.  113 

af  konungens  arbeten,  som  Kellgren  versifierade,  var  Gustaf 
Adolf  och  Ebba  Brahe,  uppfördt  i  januari  1788.  Men  Kell- 
gren insåg  sjelf,  att  hans  begåfning  ej  lämpade  sig  för 
dramatiskt  författarskap.  Han  var  lyriker,  och  förtjensterna 
i  hans  dramer  ligga  också  nästan  uteslutande  i  hTiken. 
Han  saknade  —  såsom  han  skref  om  sig  sjelf  —  »den 
styrka,  den  liflighet  i  inbillningen,  som  fordras  för  att  upp- 
ställa en  riktig  plan  till  ett  teaterst}cke»,  och  han  led  af 
att  endast  få  rimma  ihop  konungens  tankar.  »Om  häraf  — 
yttrade  han  till  en  vän  —  svårigheten  blir  mindre,  blir  ock 
hedern  och  hågen  mindre,  och  alltid  mödan  lika  stor.  Så 
beqvämt  att  ha  en  ledare,  så  obehagligt  att  ledas  bunden. 
Det  är  dessutom  m.ed  snillets  alster  som  med  naturens: 
de  trifvas  illa  transplanterade.  För  att  utveckla  sig  och 
frodas  fordra  de  sin  näring  af  samma  jord,  der  de  upp- 
runnit.» Men  konungen  var  enträgen,  och  detta  bidrog 
nog  ock  att  vidga  klyftan  mellan  båda.  Men  det  fans 
äfven  andra,  djupare  liggande  orsaker.  Af  den  frivole,  ele- 
gante salongsmannen  hade  så  småningom  utvecklats  en 
författare  med  mognad  erfarenhet  och  med  en  allvarlig, 
genomtänkt  verldsåskådning.  Af  Rosalies  sångare  hade  blif- 
vit  en  af  upplysningstidehvarfvets  ädlaste,  mest  helgjutne 
och  varmhjertade  personligheter. 

»Det  var  —  så  sökte  han  att  kort  före  sin  död  ka- 
raktärisera sig  sjelf  —  en  liten  man  i  vår  literära  verld. 
Hans  talanger  voro  små.  Han  hade  kanhända  icke  hvad 
man  kallar  snille.  Hans  flesta  skrifter  hade  liten  vidd  och 
vigt.  Men  han  hade  efi  egenskap,  kanske  i  högre  grad  än 
någon  af  sina  medbröder:  det  var  ett  nit,  en  värme  för 
svenska  vitterhetens  förkofran  och  heder,  som  följde  honom 
beständigt  genom  ett  plågsamt  lif  och  som  ännu  var  hans 
sista  passion  i  den  stund  han  skref  dessa  rader.»  Det  var 
också  denna  passion,  som  i  främsta  hand  gaf  honom  ett 
verkligt  lifsinnehåll.  Man  har  ofta  stämplat  hans  första 
uppträdande  såsom  öfvermodigt  och  kitsligt,  och  det  har 
klandrats,  att  en  man  med  Kellgrens  anseende  och  förmåga 
nedlåtit  sig  till  att  afstraffa  några  obetydliga  landsortspoeter, 
som  i  all  menlöshet  rimmat  hop  några  mer  eller  mindre 
besatta  fägnesånger.  Men  dessa  rimsnidare  bedömdes  då  icke 
så  som  de  bedömas  nu,  och  de  voro  långt  ifrån  oskadliga. 
Genom  sina  undermåliga  alster  drogo  de  poesien  ned  till 
en    meningslös    rimlek    och    grumlade   allmänhetens   känsla 

Svenska  Parnassen.     III.  8 


114  J.    H.    KELLGREN. 

för  det  svenska  språkets  skönhet.  Det  var  derför  ett  kri- 
tiskt stor\erk,  då  Kellgren  med  satirens  gissel  dref  ut  dessa 
röfvare  ur  diktens  tempel.  »Sedan  från  hösten  1778  — 
anmärker  Bottiger  med  rätta  —  Kellgren  börjat  svänga  sitt 
gissel  öfver  olyckliga  festtalare,  blef  det  mera  tyst  på  råd- 
hussalarne i  riket.  Hölls  der  någon  gång  ett  tal,  tog  man 
sig  till  vara  för  att  sprida  det  genom  tryck.  Det  Ycken- 
bergska  i  Upsala  stod  som  en  varnande  skräckbild. >^ 

Rie7i  nesi  beaii  que  le  V)'at,  le  vrai  seid  est  aiinahle  — 
i  dessa  sköna  ord  hade  Boileau  formulerat  den  fransk- 
klassiska poesiens  grundtanke,  och  med  dem  såsom  lösen 
gjorde  denna  poesi  sitt  segertåg  genom  Europa.  I  sitt  eget 
klara,  genomskinliga  språk  och  i  sitt  fälttåg  mot  grurnlet 
och  onaturen  liade  Kellgren  kraftigare  än  någon  annan 
kämpat  för  Boileaus  stora  maxim.  Men  under  denna 
strid  för  sanningen  inom  dikten  vidgades  hans  blick,  och 
snart  gälde  det  för  honom  icke  blott  sanning  i  dikte?i,  utan 
äfven  sanning  i  li/vel.  Från  vitterheten  drogos  hans  in- 
tressen så  småningom  öfver  till  det  politiska  och  sociala 
lifvet,  och  hans  sista  lefnadsår  upptogos  af  en  ständigt  fort- 
gående kamp  mot  obskurantismen  och  förtrycket. 

Huru  upplyst  Kellgrens  samtid  än  smickrade  sig  med 
att  vara,  frodades  dock  vidskepelsen  äfven  på  samhällets 
höjder.  Under  det  att  man  med  den  »upplyste»  mannens 
hela  öfverlägsenhet  drog  i  härnad  mot  ..fördomarna»  i 
»hopens»  religion,  höll  man  sig  ej  för  god  att  i  skumrasket 
smyga  till  den  beryktade  spåqvinnan  mamsell  Arfwidson 
att  der  i  kortlapparne  läsa  sitt  framtida  öde.  Gustaf  III 
lät  vid  Drottningholm  anlägga  ett  guldmakeri,  och  hans 
broder,  hertig  Carl,  tillbringade  en  tid  sina  nätter  med  att 
—  i  sällskap  med  Reuterholm,  skalden  Oxenstjerna  m.  fl. 
invigde  —  i  en  källare  på  Österlånggatan  gräfva  efter  för- 
borgade skatter.  Alla  hemliga  sällskap  funno  i  honom  en 
hängifven  beskyddare,  och  1782  lät  han  högtidligen  inviga 
sig  till  »Salomos  vikarie»,  iklädd  en  drägt,  som  enligt 
Fersens  sarkastiska  beskrifning  närmast  liknade  klöfver- 
knekts  i  kortleken  —  med  ett  ord,  det  var  en  tid  för  sve- 
denborgianska  andesyner,  Mesmers  animala  magnetism  samt 
betydelsefulla,  svårutgrundliga  ordensmysterier. 

^len  Kellgren  hade  djupare  fattat  upplysningstidehvarf- 
vets  strid  mot  fördomarna,  än  att  han  stillatigande  skulle 
böja  sig  för  den  krönta  vidskepelsen.     1787  innehöll  Stock- 


J.    H.    KELLGREN.  115 

holms-Posten  ett  meddelande  om  ett  nybildadt  sällskap 
Pro  Se?isu  Commiini.  Detta  s.  k.  sällskap  för  det  sunda 
förnuftet,  som  i  sjelfva  verket  blott  bestod  af  Kellgren  och 
Rosenstein,  var  en  handske  i  ansigtet  på  de  hemliga  ordens- 
sällskapen. Sällskapets  teser  voro  få  och  enkla.  De  bör- 
jade med  satsen  tvä  gånger  tvä  är  fyra  och  slutade  med 
Nämn  oss  en  stor  ordenshror,  som  ej  varit  e?i  liten  mennislia. 
Om  syftet  med  denna  sista  pil  var  nog  ingen  tveksam,  och 
de  förbittrade  ord,  som  sedermera  —  vid  Kellgrens  bår  — 
fäldes  af  hertig  Carls  gunstling  och  ordensbroder  Reuter- 
holm,  visade  äfven,  att  den  både  träffat  och  sårat. 

En  strid  utspann  sig  snart  om  detta  sällskap,  och 
denna  skriftvexling  gaf  Kellgren  anledning  att  mot  hela  det 
mystiska  vanvettet  rigta  ett  dråpslag:  dikten  Man  äger  ej 
snille  för  det  man  är  galen.  Med  hela  styrkan  af  sin  satir 
vänder  han  sig  der  mot  sin  tids  hälft  religiösa,  hälft  osed- 
liga svärmeri,  men  i  afslutningsorden  låter  han  äfven  upp- 
lysningsfilosofens ädla  vTede  framskymta  mot  alla  dessa 
herskande  förvillelser,  och  i  de  ypperliga  anmärkningar, 
hvilka  han  lät  åtfölja  detta  stycke,  nedsablade  han  än  ytter- 
ligare sin  fiende.  Såsom  prof  på  dessa  hafva  här  med- 
delats dels  ett  protokollsutdrag  rörande  en  spiritistisk  séance, 
dels  de  hänförda  ord,  med  hvilka  Kellgren  slutar. 

Från  tidningsspalterna  fördes  denna  strid  öfver  till 
teatern,  och  äfven  här  var  Kellgren  på  sin  post.  »I  början 
—  så  omtalar  en  brefskrifvare  en  lepresentation  af  Det 
oskyldiga  bedrägeriet  af  Björn  —  så  länge  pjesen  attackerade 
mesallianser  och  gamla  familjers  företräden,  voro  applåderna 
anförda  af  hertigen  af  Södermanland,  som  i  det  ögonblicket 
kanske  för  första  gången  charmerade  publiken.  När  ridi- 
kylen  föll  på  magnetismen,  satt  Salomons  visaste  helt  stilla, 
medan  kongl.  sekreteraren  Kellgren  ifrån  direktionens  loge, 
biträdd  af  folk  med  sens  commun  på  parterren,  satte  sig  i 
spetsen  för  handklappningarna.»  Det  var  klart  att  hof- 
atmosferen  under  dylika  förhållanden  ej  längre  kunde  vara 
lika  behaglig  för  Kellgren  att  inandas  som  fordom.  I  ett 
bref  från  1790  omtalas  också,  att  Kellgren  upphört  »att 
assistera  vid  lektyren  hos  kungen  om  aftnarna»,  och  snart 
tyckes  han  öppet  hafva  sällat  sig  till  den  politiska  opposi- 
tionen. I  sin  dagbok  har  Nordin  härom  antecknat  följande 
belysande  anekdot:  »i  går  eller  förrgår  var  kongl.  sekrete- 
raren   Kellgren    på    källaren   Dufvan,    råkade   där   avancera 


116  J.    H.    KELLGREN. 

några  missnöjda  politiska  utlåtelser  i  närvaro  af  mycket 
folk,  ibland  dem  kapten  Stålhammar,  som  strax  tog  till 
orda  och  förescälde  Kellgren  uti  hårda  expressioner  hans 
begärlighet  att  frondera  och  hans  ingrata  uppförande  emot 
konungen,  som  gjort  honom  så  mycket  godt.» 

Den  yttre  anledningen  till  brytningen  var  tydligen  ut- 
färdandet af  den  s.  k.  Säkerhetsakten,  som  —  för  att  be- 
gagna Kellgrens  ord  —  »slöt  sista  riddarhusplenum,  den 
sista  af  våra  riksdagar  och  frihetens  sista  andetag».  »Vid 
Enstad  —  skref  han  samtidigt  till  en  vän  — •  mötte  mig 
första  nyheten  om  Säkerhetsaktens  kungörelse  förliden  sön- 
dag. Jag  har  sjelf  icke  läst  och  icke  tänker  jag  i  min 
lifstid  läsa  den,  utan  skickar  dig  härmed  mitt  exemplar.  >. 

Samtidigt  kommo  underrättelserna  från  Paris  om  den 
franska  revolutionens  utbrott,  och  nu  var  Kellgren  idel  eld 
och  lågor.  »Nå  himlen  vare  lof  —  utbrister  han  i  ett  bref 
—  det  finns  då  på  jorden  ännu  ett  folk,  som  har  känt  sig 
vara  menniskor.  Och  har  jag  ej  gråtit  såsom  ett  barn  — 
som  en  man  vid  berättelserna  om  denna  stora  seger.  Det, 
som  gläder  mitt  hopp,  är  den  oförmodade  ordning,  som  i 
sjelfva  oordningen  visat  sig.  Det  är  ej  upploppet  af  en 
pöbel,  som  endast  rasar  och  förstör;  det  är  resningen  af 
ett  folk,  som  störtar  för  att  uppbygga.» 

I  mars  1792  hade  Gustaf  III  falHt,  den  11  december 
hade  Ludvig  XVI  förts  inför  konventets  skrank,  den  21 
december  utfärdades  i  Sverige  det  första  tryckfrihetsför- 
budet och  samma  dag  infördes  i  Stockholms-Posten  Kell- 
grens dräpande  satir  Ljusets  Fieiidej-,  denna  storslagna  apo- 
logi för  upplysningstidehvarfvets  ideal.  Dikten  var  att  be- 
trakta såsom  ett  svar  på  de  försök,  som  på  »norr»  gjordes 
för  att  förebygga  de  sorgliga  följder,  som  »söder  re'n  af 
ljuset  rönt».  Septembermorden  och  öfriga  förvillelser  hade 
icke  förmått  skymma  Kellgrens  blick  för  den  franska  revo- 
lutionens omdanande,  verldshistoriska  betydelse: 

Sist:  hur  på  söder  tillgått  har, 
Hur  med  dess  eldsvåda  tog  ända, 
Och  hvilket  nytt  palats  man  drar 
Ur  askan  af  det  platt  förbrända, 
Derom  en  annan  gång  kanhända, 
Om  Gud  förlänger  våra  da'r. 

Vid  samma  tid  ändrades  hans  uppfattning  äfven  i  ett 
annat   afseende.     Den   elegante  salongspoeteu  med  sin  lösa 


J,    H.    KEKLGREN-  117 

moral,  sitt  bitande  löje  och  sitt  tvifvel  på  allt,  som  ej  ome- 
delbart kunde  begripas  af  det  kallt  räsonnerande  förståndet, 
hade  så  småningom  lärt  sig  ringakta  de  nöjen,  han  förut 
satt  högst,  och  värdera  dem  han  fordom  ringaktat. 

Än  hade  åldern  icke  plöjt  hans  panna 

Och  icke  strött  sin  drifva  i  hans  lockar 

Och  icke  tyngt  hans  fiät  och  böjt  hans  skuldra 

Och  släckt  hans  snilles  eld.   —  Mtn  hvad  ej  åldern, 

Det  hade  sorgen  redan  gjort  och  smärtans 

Fördolda  gift  och  känslans  yra  bränad 

Och  svallet  af  de  sjudande  passioner 

Och  svikna  hopp  om  nöjen  —  ack  !  som  lofvat, 

Och  ledsna'n  mera  grym  af  dem  —  som  hållit. 

Med  dessa  ord  karaktäriserar  skalden  sig  sjelf  i  den 
vackra  dikten  Till  Kristina,  men  i  fortsättningen  af  detta 
till  sin  svägerska  skrifna  poem  \isar  han,  huru  umgänget 
med  henne  ombildat  den  misantropiske  verldsmannen.  Hvarje 
sommar  imder  sina  sista  lefnadsår  hade  nämligen  skalden 
rest  till  Skatelöf,  broderns  och  svägerskans  landtliga  hem, 
och  der  hade  han  åter  funnit  frid  i  sin  själ: 

Från  denna  stunden  glömmer  jag  att  lida, 

Och  smärtan  halkar  lätt  utöfver  själen, 

Och  fastnar  någon  gång  dess  pil  och  sårar, 

Då  ser  jag  er  igen  —  och  såret  lakes. 

Och  nu,  hvad  gör  mig  verlden  och  dess  bländsken, 

De  stores  nåd  emot  de  godes  aktning, 

Och  dårars  lof  emot  de  vises  bifall, 

Och  seklers  minne  mot  ett  nu  af  sällhet 

Och  mot  en  vänskapsblick  af  dig  —  Kristina. 

Ur  denna  stämning  sprungo  de  af  den  ädlaste  känsla 
genomandade  dikterna  Den  nya  skapelsen,  Till  Fredrika,  kan- 
taten 1789  med  dess  högstämda,  om  Tegnérs  Svea  erinrande 
patriotism,  det  från  danskan  öfversatta  odet  Till  Sällhet  en  m.  fl. 
Men  samtidigt  med  det  att  Kellgren  brann  af  intresse  för  de 
stora  händelser,  som  då  timade  på  verldsteatern,  samtidigt 
med  det  att  hans  blick  började  öppna  sig  för  en  mängd 
sidor  i  lifvet,  som  den  unge,  ytlige  upplysningsfilosofen  ej 
mäktat  fatta,  samtidigt  dermed  fjättrades  han  vid  sjuksängen. 
En  svag  kroppskonstitution  och  väl  äfven  följderna  af  ung- 
domligt lättsinne  hade  i  förtid  brutit  hans  krafter.  Det 
ligger  något  tragiskt  öfver  hans  sista  dagar:  det  är  mannen, 
som  får  lida  för  hvad  ynghngen  brutit,  och  lida  —  just  i 
den  stund,  som  han  står  i  begrepp  att  försona  dennes  fel- 
steg.    Det  är  gripande  att  läsa  de  ord,  med  hvilka  skalden 


118  J.   H.    KELLGREN. 

i  ett  bref  till  major  von  Rosenstein  på  Väby  skildrar  sin 
sinnesförfattning.  »Min  belägenhet  är  förtviflad,  sedan  landt- 
luften,  sommaren,  rörelsen,  honungen  intet  mer  vill  hjelpa 
mig.  Om  jag  varit  så  lycklig  att  ännu  en  gång  fått  se 
och  tala  med  den  vördnadsvärde  filosofen  på  Väby,  så 
skulle  jag  icke  mera  begärt  —  förgäfves  —  en  kur  mot 
döden,  men  ett  råd  att  dö,  ty  jag  bekänner  det  uppriktigt, 
att  jag  tviflar  det  någon  menniska  sämre  förstått  denna 
sak  än  jag,  mer  djupt  känt  smärtan  af  denna  grufliga  dom: 
i  morgon  skall  du  lemna,  för  evigt  lemna  allt  hvad  du 
älskat  och  högaktat  på  jorden.» 

Den  19  april  1795  skildes  han  hädan,  ännu  ej  44  år 
gammal.  »Kellgren  dog  som  en  hjelte»,  skref  Hans  Järta, 
»Begrafningen  var  majestätisk.  Tårar  i  nästan  allas  ögon. 
Ingen  procession,  utan  alla  buro  eller  trängde  sig  kring 
kistan.» 

H.  S. 


EN    STADIG   :MAX.  119 


Poetiska  skrifter. 


En  stadig  man. 

Il  est  eomme  un  roeher,  qui,  menaqant  les  airs, 
Rompt  la  eourse  des  vents  et  repousse  les  mers. 

Voltaire. 

Spar,  dödelige,  dina  tårar, 
Stäng  plågan  i  ett  tåligt  bröst, 
Förqväf  det  hopp  ditt  högmod  dårar, 
Hvart  når  din  matta  klagoröst? 
Hvad!  När  din  gråt  till  jorden  strömmar, 
Månn'  denna  moder  för  dig  ömmar?  — 
Kall  är  dess  barm,  bhnd  är  dess  syn; 
Och  denna  suck,  som  hjertat  sänder, 
Hvart  tror  du  han  i  farten  länder? 
Han  hinner  —  dåre!  ej  till  skyn. 

För  kring  ditt  öga  öfver  jorden, 
Se  alla  väsens  lidande; 
Så  fäll,  om  du  det  djerfs,  de  orden: 
»Mig  borde  himlen  sällhet  ge.» 
Den  minsta  mask,  som  örten  gömmer. 
Sitt  mått  utaf  den  gallan  tömmer, 
Som  blandad  är  i  lifvets  dryck. 
Vis  en  af  dessa  dina  bröder, 
Hvars  hjerta  ej  af  plågor  blöder, 
Och  klaga  sedan  ditt  förtryck. 

Atomen  dömmer  om  det  hela. 
Och  stoftet  klandrar  gudars  råd; 
Naturen  bort  i  ordning  fela 
Att  visa  dig  tillbörhg  nåd  — 
Hvad!  nåd?  —  Nej,  rätt  du  vågar  yrka. 
Kom  då  och  vis  din  fordrings  styrka. 
Säg,  hvad  dig  himlen  skyldig  är; 
Bevis,  att  han  sitt  verk  bör  rifva 
Att  dig  fullkomlig  sällhet  gifva; 
Och  verldars  Gud  regera  lär. 


1^0  J-   H.    KELLGREN. 

Låt  tigern  i  sitt  fängsel  ryta; 
Han  känner  ej  sin  styrkas  mål. 
I  hoppet  att  sin  boja  bryta, 
Han  bryter  tanden  mot  dess  stål. 
Men  du,  en  man  till  ljus  och  hjerta! 
Se  nödens  lag,  och  bär  din  smärta, 
Och  vet,  att  till  din  lydnads  lön 
Du  skall  det  lugn  i  själen  finna, 
Som.vekligheten  ej  kan  vinna 
Med  rop  och  klagan,  gråt  och  bön. 

Visst  gifvas  hjertan,  hvilka  höjas, 
Ju  mer  de  tryckas  af  sitt  qval, 
Som  aldrig  brytas,  aldrig  böjas, 
Som  le  bland  sina  plågors  tal. 
Se  der  en  vis,  som  utan  fasa 
Ser  olycksböljan  mot  sig  rasa 
Och  brottas  med  dess  strida  älf! 
Han  ej,  förgäfves,  ödet  beder. 
Att  det  ur  kosan  strömmen  leder. 
Hvad  Gud  behöfs?     Han  har  sig  sjelf. 

Så  denna  ek,  hvars  hjessa  sträckes 
Till  granskapet  med  himlens  sky. 
Hon  ej  vid  stormars  hot  förskräekes, 
Hon  trotsar  deras  vilda  gny. 
Ju  mer  mot  deras  våld  hon  strider, 
Dess  mer  hon  sina  rötter  sprider. 
Dess  mera  stärker  hon  sin  stam, 
Då  granens  rygg  sig  slafviskt  bugar, 
Till  dess  en  ilning  henne  trugar 
Att  låta  störta  sig  med  skam. 

Låt  ödet  rasa,  storma,  plåga; 
Det  rubbar  ej  en  stadig  man. 
Ej  himlens  blixt,  ej  afgrunds  låga 
Hans  fot  ur  banan  rycka  kan. 
Låt  aggets  ormar  etter  spruta, 
Låt  tadlet  all  sin  galla  gjuta; 
Hans  dygd  är  ren  som  dagens  ljus. 
Om  sjelfva  himlens  fästen  brista. 
Han  oförskräckt  uti  det  sista 
Begrafvas  skall  i  verldens  grus. 


EN  STADIG   MAN.  121 

Hvad  menskors  fördom  kallar  ära, 
Ett  glitter  för  hans  öga  är. 
Hvad  lön  vill  han  af  dem  begära? 
Sin  lön  han  i  sitt  hjerta  bär. 
Hans  ljusa  syn  förstår  att  tveka, 
Han  djerfs  ej  af  sin  plåga  neka, 
Att  den  Allsmäktige  är  god, 
Men  detta  lif,  som  döden  släcker, 
Som  några  korta  timmar  räcker. 
Han  bära  vet  med  tålamod. 

Se  der  den  sanna  hjeltens  stämpel: 
»Från  liistars  våld  och  fruktan  fri»; 
Se  der  den  dygd,  som  tillhör  tempel. 
Ej  segrarns,  plundrarns  raseri. 
Då  denne  i  sin  åtrås  yra 
Ej  mäktig  är  sitt  hjerta  styra, 
Men  lyder  blind  en  våldsam  drift, 
Då  vet  den  förre,  sjelf,  att  mana 
Sin  gång  på  dygdens  dolda  bana. 
Vid  ljuset  af  dess  föreskrift. 

Om  han  sitt  fosterland  i  fara 
För  tyranniets  fjättrar  ser, 
Glad  skyndar  han  att  det  försvara, 
Sitt  blod  han  för  dess  frihet  ger. 
Men  om  hans  mod  förgäfves  strider, 
Om  träldom  redan  bojan  smider 
Och  oket  till  hans  hufvud  for; 
Månn    han  ock  då  sin  skuldra  böjer? 
Nej  —  här  han  Catos  styrka  röjer 
Och  sjelfmant  med  sin  frihet  dör. 


:i.  H.  kelutKen. 
Mina  löjen. 

Le  rire  est  bon  pour  la  santé; 
Et  me  nioquer  des  sots  entré  dans  mon  reyime. 

Dorat. 

Jag  ler  —  o  gudar,  nöjets  gudar! 
Er  anblick  föder  mig  på  nytt, 
I  mina  tankars  klädnad  bytt 
Från  sorgedok  i  glädjeskrudar. 
Som  jorden  vid  den  tända  dag 
I  solens  lånta  färger  prålar, 
Så  från  ett  klarnadt  sinne  strålar 
Det  ljus,  som  stundom  med  behag 
Vår  lefnads  nakna  öken  målar. 
Jag  ler  —  fly  bort,  du  dårars  här, 
Som  dig  med  sjelfgjord  smärta  sårar, 
Oskära  ej  med  dina  tårar 
Den  vers  åt  löjet  helgad  är. 
Fly,  att  af  dagens  ljus  förgäten 
I  skrefvors  natt  bland  ufvar  bo, 
Och  våga  ej  med  dina  läten 
Att  störa  mina  qvädens  ro! 

En  fakirs  rygg,  som  kedjan   böjer, 
Ett  tårfullt  ögas  mörka  grop, 
Hvars  blick  en  afgrunds  fruktan  röjer, 
En  panna,  som  bekymret  plöjer, 
Din  bleka  hy,  ditt  klagorop  — 
Ar  det  den  åsyn,  som  förnöjer 
En  Gud,  så  nådig  och  så  öm? 
Nej,  grymme!  i  en  mjeltsjuk  dröm 
Du  dig  en  Gud  ur  hjernan  skapar. 
Som  dina  egna  lyten  apar.  — 
Han,  som  i  vårens  blomma  ler. 
Och  uti  vestans  fläktar  andas, 
Och  uti  drufvans  nektar  blandas, 
Och  genom  solens  blickar  ser, 
Hvars  röst  Ghcere  på  harpan  spelar. 
Och  han,  som  eld  och  sötma  delar 
At  hvarje  kyss,  som  hon  mig  ger  .  .  . 
Hvad?  —  Skulle  han  till  tack  begära 


MINA    LOJEX.  l*Jo 

En  kalk  af  mina  tårars  flod? 
Han  sjelf,  så  lycklig  och  så  god, 
Gör  menskors  lidande  hcJis  ära? 
Begär  hans  altar  gråt  och  blod?  — 
Mitt  bröst  förbannar  denna  lära. 

Glicere!    skön  är  du;  himmelskt  skön! 
Roslin^')  förgäfves  duken  breder, 
Och  Larchevesque'^'^')  för  konstens  heder 
Ej  vågar  ett  så  farligt  rön. 
Glicere!  men  än  ett  enda  fattas, 
Det  utgör  själen  af  din  prakt: 
Af  ögat  du  gudomhg  skattas, 
Men  hjertat  har  ej  något  sagt. 
Ditt  lof  från  alla  läppar  flyter: 
Hvad  glans,  behag  och   smak  och  skick! 
Du  ler!   —  I  samma  ögonbhck 
Vårt  lof  i  kärlek  sig  förbyter. 

Säg,  Bubo!  hvilken  förmånsrätt 
Ditt  väsen  öfver  djurens  höjer? 
Jag  har  förnuft.  —  Det  säges  lätt, 
Men  månn'  det  lika  lätt  sig  röjer?  — 
Du  sofver,  äter  och  blir  mätt. 
Du  röres,  lider,  älskar,  hatar, 
Du  åtrår,  njuter,  leds  och  ratar. 
I  ett  så  upphöjdt  tänkesätt 
Känn,  säger  du,  min  gudaätt. 
Hvem  delar  mina  ärestoder?  — 
Jag,  svarar  apan,  jag,  din  broder.  — 

Förr  skulle  du  med  skäl  berömt 
Ditt  tungomål,  din  konst  att  stoja; 
Men  ack!  hvi  har  man  så  fördömdl 
Gjort  menska  ur  en  papegoja. 

Ett  skäl  af  heligare  makt 
Du  snart  för  våra  ögon  ställer:  ' 

*)  Roslin,    en    bland    Sveriges    störste    målare,    fÖdd   1718,  död 
1793,  vistades  hufvudsakligen  i  Paris. 

**)  Larcbevesque    (född    1721,    död    1778),    berömd    fransk   bild- 
huggare, vistades  Mn  1755  i  Sverige. 


124  J.    H.    KELLGREN. 

Har  icke  sjelfva  skriften  sagt, 
Att  du  i  välde  som  i  prakt 
Moi   än  den  stumma  fänad  gäller, 
Som  hon  din  spira  underlagt.  — 
Men  när  det  svultna  lejon  slukar 
Ditt  majestät  med  hull  och  hår, 
Månn'  ej  din  nåd  för  vida  går. 
Och  det  för  mycken  frihet  brukar? 
Din  arga  hund,  din  ilskna  tjur, 
Och  flugan  på  din  kunganäsa, 
Lär  dessa  oförskämda  djur 
Sin  bibel  litet  bättre  läsa. 
Hvad  annars  gagnar  ett  befäl, 
Som  ej  den  minsta  jordmask  lyder? 
Nej,  hör  af  mig  det  enda  skäl, 
Som  menskans  högre  välde  tyder: 
Du  ler,  du  ensam  ler,  min  vän, 
Uti  naturens  vida  rike. 
I  annat  allt  du  djurens  like. 
Från  dem  af  löjet  käns  igen. 

Se  dessa  folk,  så  vida  skilda 
Från  oss  till  skapnad,  bruk  och  ort. 
Och  säg  när  du  dem  kallar  vilda, 
Hvad  detta  skällsord  billigt  gjort? 
I    Månn'  brist  på  prester,  som  förföra. 
På  läkare,  som  tyst  förgöra, 
På  domare,  som  vränga  lag. 
På  konungar,  som  folk  förtrycka, 
På  smickrare,  som  laster  smycka. 
På  usla  rimmare,  som  jag. 
På  spelhus,  nummerlotterier, 
Spektakler,  baler,  slottskanslier, 
Gillstugor,  lasaretter?  —  Nej, 
Helt  visst  i  deras  grofva  seder 
Röjs  menskan  med  långt  större  heder; 
Men  se  —  de  skratta  nästan  ej. 

En  trög  växt  ört  på  jordens  yta 
Var  visdom  förr;  så  är  den  nu. 
Dock  kan  ett  Grekland  billigt  skryta 
(Må  icke  Sverige  det  förtryta!) 


MINA    LÖJEN. 

Dess  visas  antal  steg  till  sju. 

En  bland  dem  sägs  ha  alltid  skrattat 

Åt  hvad  som  händt,  åt  dygd  och  brott. 

En  annan  åter  ögat  mattat 

Att  gråta  öfver  ondt  och  godt. 

Om  en  af  mina  vänner  frågar, 

Hvem  mest  af  dessa  prisas  må, 

Jag  öppenhjertigt  svara  vågar: 

De  voro  narrar  båda  två. 

Allt  har  sin  tid,  men  dårar  strida 

Mot  ordning,  tid  och  skick  och  allt; 

Hvad  menskligt  är  bör  menskan  hda. 

Naturen  gråt  och  skratt  befalt. 

Det  är  ett  fel  att  löjet  hämma, 

När  man  så  mycket  löjligt  ser; 

Det  är  ett  brott  att  ögat   dämma. 

När  menskhghet  om  tårar  ber. 

Ve  den  barbar,  för  känslan  död, 

Som  famnen  för  en  broder  sluter, 

Som  icke  rörs  vid  uslas  nöd. 

Och  då  han  delar  dem  sitt  bröd, 

Af  vällust  icke  tårar  gjuteri 

Men  våren  följer  vinterns  spår. 
Ej   Bores  våld  beständigt  rår 
Att  fältets  prydda  ban  föröda; 
Zefiren  stundom  skalkas  får. 
Och  hjertat  skulle  snart  förblöda 
Af  egna  och  vid  andras  sår, 
Om  löjet  ej  en  balsam   ägde. 
Som  kunde  lindra  våra  qval, 
Och  om  ej  dårars  runda  tal 
De  olycksfullas  öfvervägde. 

Kom  då,  du  löjens  qvicka  tropp! 
Följ  mig  i  alla  lifvets  skiften, 
Och  lär  mig  ta  ett  glädtigt  hopp 
På  brädden  af  den  mörka  griften! 
Låt  edra  vingar  flygtigt  sväfva 
Omkring  mitt  bord,  min  säng,  min  bok. 
Låt  dumhet  för  ert  gissel  bäfva. 
Men  söken  väl  ert  utbrott  qväfva 


126  .T.    H.    KELLGREN. 

I  sällskap  med  en  högborn  tok. 
Hvi  kan  jag  ej  tillfylles  bäfva 
Ati  bland  de  stora  vara  klok? 

Hvem  skall  jag  först  mitt  löje  skänka? 
Jo,  ärans  folk  bör  ära  ske. 
Det  vore  bördens  rätter  kränka 
Att  ej  de  höga  först  bele. 
Ack!    när  jag  deras  lif  beskådar, 
Så  fullt  af  laster,  prakt  och  tvång; 
Den  glans,  som  ingen  värma  bådar, 
Och  yrslan  vid  sireners  sång; 
Det  stoj,  som  endast  örat  fyller, 
Då  själen  tom  och  hungrig  är; 
Det  glitter,  lifvets  skal  förgyller, 

I  Då  masken  sjelfva  kärnan  tär; 

''  Den  goda  ton,  som  mera  gäller 
Än  vett  och  dygd  och  skickhghet; 
Det  falskhets  gift,  som  oskuld  fäller 
Med  en  belefvad  nedrighet; 
De  nycker,  som  förtjensten  dömma. 
Som  blindvis  lasta  och  berömma 
Och  slutas  med  ett:  vare  sagdt; 
Den  träldom  hos  en  öfverherre, 
Som  dubbelt  hämnas  på  de  smärre; 
Det  nit  för  egen  vinst  och  makt. 
Som  säljer  fosterlandets  lycka 
Älot  rätt  att  i  sin  mån  förtrycka 
Och    sig  med  band  och  stjernor  smycka 
Och  dunsta  muscus  och  förakt; 
Den  svarta  hst,  de  djupa  ränker, 
Som  döljas  under  vänskaps  larf; 
Den  skyddningsblick,  en  Midas  sänker 
Till  dem,  som  snillet  fått  i  arf .  .  . 
När  jag  hos  er,  I  lyckans  söner! 
Så  mycket  argt  och  uselt  ser. 
Jag  all  er  brist  och  dårskap  röner 
Och  utaf  harm  och  ömkan  ler. 

I  Levi  harn!  ta'n  intet  illa, 
Om  jag  åt  eder  skratta  törs. 
I  mån  ju  nöjas  att  förvilla 


MIXA    LÖJEX.  121 

Det  folk,  som  rikta  kan  er  börs. 

Men  jag,  ty  värr!  som  intet  äger, 

Hvaraf  man  tionde  kan  få, 

Hvad  jag  i  fåvisk  blindhet  säger 

Må  ljusens  barn  ej  akta  på. 

Jag  må  ju  le,  när  I  prediken 

Om  denna  snöda  verlds  förakt 

Och  hkafullt  med  allo  makt 

För  gunst  och  vinst  och  vällust  fiken. 

Er  vård  att  våra  själar  söfva 

Med  hopp  om  evig  himbro, 

Och  jorden  till  er  sjelfva  röfva. 

Och  sjelfva  njuta,  då  vi  tro; 

Ert  helga  hat,  hvars  vreda  vågor 

Ej   nå'nsin  stillas  i  er  själ; 

Ert  kristna  nit  att  för  vårt  väl 

Oss  skära  genom  blod  och  lågor; 

Och  allt  det  andeliga  gräl, 

Som  plär  en  pöbels  lättro  gäcka  — 

Allt  må  ju  med  fördubbladt  skäl 

Till  löje  mer  än  vrede  väcka. 

At  er,  åt  er,  I  tidens  lärde! 
Jag  ofta  hjerthgt  skrattat  har; 
At  edra  frågor  utan  värde 
Och  edra  meningslösa  svar; 
Ert  raseri  att  allt  förklara, 
Ehvad  som  händt  och  aldrig  händt; 
Er  blinda  vördnad  att  försvara 
Hvad  ålderdomen  tänkt  förvändt; 
Er  konst,  att  öfver  hårstrån  kifva. 
Och  skrifva,  skrifva,  skrifva,  skrifva, 
I  kors  och  tvärs  och  med  och  mot, 
Att  känna  noga  jordens  klot. 
Och  hvilken  väg  dess  rullning  tager, 
]\Ien  ej  den  kraft,  som  hjertat  drager, 
Och  ej   dess  brist,  och  ej  dess  bot. 
Hvad  mera  löjhgt  än  er  möda 
Att  här  ert  lif  i  brist  föröda 
För  ärans  lif  i  minnets  sal?  .  .  . 
Men  hvem  kan  räkna  stjernors  tal 
Och  all  den  lärda  dårskaps  gröda? 


128  J.    H.    KELLGREN. 

Om  du  med  Voltaires  dubbla  lif 

Och  Voltaires  skicklighet  att  gäcka 

Ej  ägde  annat  tidsfördrif, 

Så  skulle  mödan  dock  förskräcka 

Och  dina  dar  för  litet  räcka 

Att  teckna  upp  en  litani 

Af  allt  det  lärda  vurmeri, 

Som  visa  hjernor  kläckt  och  kläcka. 

Du  poetasters  magra  kön, 
Som  lärt  till  dina  synders  lön, 
Och  våra  synders  lön,  att  rimma, 
At  dig  jag  skrattat  mången  timma! 
Skryt  icke  Grekland!   skryt  ej   mer 
Af  din  gudomliga  Homer, 
Se'n  Sverige  i  sitt  sköte  äger 
Den  honom  vida  öfverväger. 
Den  gamle  i  sin  Iliad 
Blott  då  och  då  man  nicka  funnit, 
Då  vår  den  höjd  i  konsten  hunnit 
Att  snarka  i  hvar  enda  rad.  — 
Skryt  ej  utaf  din  Sapphos  sånger, 
Som  störtat  sig  på  Leucas  bank; 
Den  svenska*)  var  ju  tusen   gånger 
Mer  ful  och  mera  älskogskrank.  — 
Om  .^schyls  röst  de  grekers  öra 
Med  sådan  styrka  kunnat  röra, 
Att  deras  fruar  missfall   födt. 
Och  deras  barn  af  skrämsel  dött, 
Bör  det  vår  undran  mindre  göra: 
Hvem  blir  ej  snart  i  själtåg  bragt 
Att  träskets  dramaturger  höra? 
Då  ^schyl  slog  med  åskans  makt. 
De  med  narkotiskt  gift  förgöra.  — 
Hvi  har  jag  ej,  o  Pope!  din  hand, 
Att  i  en  Dunciade*"^)  betvåla 
Den  mängd  skriblerer  i  vårt  land, 
Som  med  Apollos  lager  pråla? 

*)  Härmed   afser  Kellgren  fru  H.  C.  Xordenflycht,  livilken  an- 
sågs hafva  dränkt  sig  af  olycklig  kärlek. 

**)  En  af  den   engelske    skalden    Pope  författad  satirisk    hjelte- 
dikt,  rigtad  mot  dåliga  skalder. 


MIXA    LÖJEN.  129 

Och  du,  de  sköna  dårars  slägte! 
Ack!  skulle  jag  ej  le  åt  dig? 
Dig,  som  en  nådig  hinimel  väckte 
Att  mot  bekymret  föra  krig. 
Vårt  kön,  som  vandt  vid  plumpa  seder 
Dig  för  sitt  fall  beskylla  plär, 
Dock  måste  medge  till  din  heder, 
Att  du  vår  fot  till  afgrund  leder 
Så  Ijuflig  väg,  som  möjligt  är. 
Allt  hvad  du  tänker,  hvad  du  säger, 
Din  svaga  dygd  och  täcka  brott, 
Allt  är  så  läckert  och  så  smått; 
Allt  till  vårt  löje  anspråk  äger. 
Hur  kunde  ur  så  bitter  ton 
En  Boileau  mot  din  ära  qväda? 
Jo  vet,  till  tröst,  att  en  kalkon 
Gaf  honom  fulla  skäl  att  smäda*). 
Ditt  djupa  vett,  din  säkra  smak 
Att  om  den  benigaste  sak 
Uti  parurens  högmål  dömma; 
Din  konst  att  under  blomster  gömma 
Ditt  afundsfulla  hjertas  svall; 
Att  genom  om  och  men  berömma, 
Och  utan  kärlek  synas  ömma 
Och  under  brånad  synas  kall; 
Ditt  yra  skämt,  ditt  qvicka  joller, 
Der  du  ej   sjelf  din  mening  vet; 
Ditt  svek,  din  söta  trolöshet, 
Som  sällan  vår  förtviflan  våller; 
Och  dina  nyckers  flygtighet; 
Din  list,  som  råder  öfver  styrkan, 
Som  gör  din  herre  till  din  träl  — 
Ack,  hvad  oräkneliga  skäl 
Till  lof  och  löje,  hat  och  dyrkan! 

Men  du,  hvars  hand,  så  djerf  och  svag, 
Med  högmod  andras  dårskap  risar; 
Månn'  du  väl  sjelf,  mitt  lilla  Jag, 
Månn'  du  väl  sjelf  vid  sannings  dag 
En  mindre  löjhg  skapnad  visar? 

*)  Läs  anekdoten  härom  hos  Helvetius. 
Svenska  Parnaisen,     III.  9 


l.-JU  J.    H.    KELLl^KEN. 

Träd  fram  uti  ditt  samvets  ljus 
Och  se  hur  högt  din  vishet  gäller, 
Då,  främling  i  ditt  eget  hus, 
Du  andras  fel  i  dagen  ställer. 
Säg,  hvilken  dig  med  blindhet  slog, 
Då  du  till  lycka  och  till  heder 
Den  helikonska  vägen  tog, 
Som  gent  till  hospitalet  leder? 
Hvad  usel  smak,  hvad  mager  spis 
Att  sig  med  lagrens  barkbröd  föda, 
Då  siffrans  barn  på  Croesers  vis 
Sin  dumma  kropp  i  vällust  göda? 
Tror  du  vid  Polens  platta  bygd 
Att  någon  lön  åt  snillet  ämnas. 
Der  blott  din  farfars  farfars  dygd 
Har  rätt  att  för  din  egen  nämnas?  .  .  . 

Håll  upp!  —  Jag  nog  min  dårskap  ser. 
Jag,  som  en  ann'  åt  svaghet  skattar, 
Och  då  jag  högt  åt  andra  skrattar, 
Jag  åt  mig  sjelf  i  tysthet  ler. 


Våra  villor. 


O  filosofer!    I,  som  skriken 
Mot  verldens  villor  alla  dar, 
Månn'  väl  den  lära  I  prediken 
Med  mera  ljus  mer  sällhet  har? 
Hvem  må  ej  då  sitt  nit  förklara 
Att  edra  lagar  lydig  vara? 
Men,  om  den  väg  I  fören   oss 
Till  en  bedröflig  sanning  länder, 
Om  eder  vishets  himlabloss 
En  dödlig  dag  för  nöjet  tänder; 
Om  ur  en  glad  och  Ijuflig  dröm 
I  väcken  oss  till  verklig  plåga; 
Då  tolke  dåren  ert  beröm. 
Då  vandre  lasten  vid  er  låga! 


VAEA    VILLOR.  131 

Uppå  en  lyrisk  skådeplats 
Än  för  din  syn  i  afstånd  lyser 
Ett  präktigt  diamantpr.lats, 
Som  gndar  i  sitt  sköte  hyser; 
Än  en  hesperisk  blomsterpark 
Med  sitt  behag  din  tjusning  väcker; 
Än  en  tartarisk  ödemark 
Med  nakna  klippors  brott  förskräcker; 
Der  flyr  en  ström  med  brådstört  lopp, 
Der  källans  silfver  sakta  rinner; 
Du  fasar,  ler  och  gläds  och  brinner 
Och  på  teatern  skyndar  opp  — 
Der  du,  bedragen  i  ditt  hopp, 
För  allt  ett  måladt  papper  finner. 

Så,  om  i  nöjets  lånta  drägt 
Vår  bildning  ej  naturen  prydde; 
Om  menskan,  ur  sin  irring  väckt. 
Allenast  sannings  domar  lydde; 
Och  såg,  hur  litet  all  vår  dygd, 
Vår  ära  och  vår  makt  betydde; 
Hvem   är  som  ej  med  skräck  och  blygd 
Ur  dettta  lifvets  öken  flydde? 

Hvad  gör,  att  unga  hjeltens  arm 
Med  tunga  vapen  sig  belastar? 
Hvad  gör,  att  från  sin  flickas  barm 
Han  sig  i  stridens  lågor  kastar? 
Ur  hyddans  lugn  med  glädje  går 
Att  trotsigt  möta  krigets  öden; 
Med  stolthet  räknar  sina  sår 
Och  leende  betraktar  döden? 
Hvad  är,  som  snillets  son  förmår 
Att  sina  muntra  ungdomsår 
I  forskningarnas  natt  föröda, 
Att  skåda  guldet  med  förakt, 
Ueå  ömkan  le  åt  kungars  prakt 
Och  endast  lefva  med  de  döda? 
Hvad  mod  att  trotsa  farors  rön, 
Att  sig  tfll  verldens  gagn  förtära! 
Säg  då,  för  hvad  de  sig  besvära, 
Hvad  himlen  hör  i  deras  bön! 


132  J.    H.    KELLGREN. 

Hvad  söka  de?  —  De  söka  ära. 
Och  hvilken  är  då  ärans  lön?  — 
Ett  iöf,  hvars  grönska  snart  försvinner, 
En  marmor,  som  vid  konstens  bud 
Ditt  tycke,  ej  din  känsla  vinner, 
Af  ryktets  mun  ett  flygtigt  ljud, 
Ett  rökverk,  som  på  grafven  brinner, 
Ett  diktadt  lif  hos  minnets  gud. 

Hvad  storverk,  som  ej  skådat  dagen, 
Hvad  dygd  i  hjertat  ofödd  låg. 
Om  ej,  i  Ijufva  villor  dragen, 
Man  verklighet  för  skuggan  såg! 
Du,  som  med  öm  och  ädel  håg 
Ger  hjelp  och  vård  åt  dina  bröder; 
Som  rörs  af  den  förtrycktes  röst. 
Ger  honom  tillflykt  till  ditt  bröst 
Och  i  hans  hjerta  glädje  föder; 
Som  nöjd  ditt  lif  till  offer  bär 
At  konung,  fosterland  och  vänner; 
Du  i  din  dygd  det  värde  känner, 
Som  ensam  dess  belöning  är; 
Men  om  vid  sannings  grymma  låga 
Ditt  djerfva  öga  skulle  våga 
Att  skåda  ned  i  hjertats  natt, 
Hvad  du  med  häpnad  skulle  finna 
Så  många  dygders  rika  skatt 
Uti  ett  ögonblick  försvinna! 
Hvad  blygd  att  se  din  fria  själ 
Sig  till  en  fången  slaf  förbyta 
Och  all  dess  ädla  idrott  flyta 
Från  nit  för  egen  vinst  och  väl! 

Och  kärlek,  som  bland  lifvets  skänker 
Den  Ijufvaste,  den  största  är; 
Som  i  en  himmelsk  vällust  sänker 
Det  hjerta,  som  din  låga  när! 
Hvad  blefve  du,  om  vårt  begär 
Sig  endast  till  det  sanna  sträckte? 
En  brånad,  spridd  med  blodets  lopp, 
En  lusta,  som  behofvet  väckte 
Och  njutandet  å  nyo  släckte; 


VÅK^^SA.  133 

Hvad  blefve  då  det  ömma  hopp, 
Som  sig  med  tvång  och  fruktan  röjer, 
Som,  bäfvande,  i  vördna'ns  spår 
Så  småningom  till  målet  går, 
Och,  då  din  sällhets  mognad  dröjer, 
Dig  med  de  blomsters  ro  förnöjer. 
Dem  bildningen  på  vägen  sår? 
Knapt  är  du  förd  i  segrens  sköt, 
Förr'n  ur  din  Ijufva  tjusning  tagen 
Du  önskar,  att  du  än  bedragen 
Din  sällhet  blott  i  tanken  njöt. 

Ej  nog,  att  villans  pensel  målar 
Med  glada  färger  hfvets  fält; 
Hon  visar  det,  vid  hoppets  strålar, 
I  grafvens  natt,  fördubbladt  sällt. 
Der,  bakom  höga  bergens  sträcka, 
Hvars  spetsar  öfver  molnet  räcka. 
Sig  indianen  bildat  har 
En  himmel,  alltid  ren  och  klar, 
Dit  han  ledsagad  efter  döden. 
Hos  de  olyckeligas  far 
Skall  tälja  evighetens  dar 
I  ostörd  följd  af  sälla  öden; 
Der  skall  ej  brist  och  slafveri 
Och  kristnes  våld  hans  syn  förfära; 
Der  skall  han  med  odödlig  ära 
För  tidens  q  val  belönad  bli. 

Så  fly,  o  grymma  sannings  dager, 
Som  våra  glada  drömmar  stör! 
Hvad  mer  om  villan  oss  bedrager, 
Blott  hon  vår  lefnad  lycklig  gör? 


Vårvisa. 


Vinterns  välde  lyktar. 
Och  från  våra  tjäll 
Bore  harmsen  flyktar 
Högst  på  lappens  fjäll. 


134  J-    H.    KELIXJEEN. 

Uti  bergets  klyfta 
Sippan,  späd  och  rädd, 
Ses  sitt  hufvud  lyfta 
Upp  ur  drifvans  bädd. 

Re'n  af  löfvet  höljes 
Detta  sälla  bo, 
Der  min  Dafne  döljes 
I  en  menlös  ro. 

Vår  och  kärlek!  båda, 
G  ån,  att  för  mitt  väl 
i\Ied  er  tjusning  råda 
I  dess  unga  själ! 

Hör,  hur  staren  pladdrar 
Upp  i  björkens  topp; 
Se,  hur  fjäriln  fladdrar 
Kring  om  rosens  knopp. 

Se,  hur  silfret  flyter 
Utur  klippans  dam; 
Hör,  hur  björnen  ryter 
Sina  kän.slor  fram. 

Se,  hur  vestan  leker 
Uppå  liljans  bröst 
Och  den  sköna  smeker 
Med  en  k  ärlig  röst. 

Älskare!  se  tiden, 
Som  till  kärlek  drar! 
Om  I  längre  biden, 
Är  han  mer  ej   qvar. 

Gån,  att  nöjet  lyda! 
Blott  en  tid  det  rår. 
Må  dess  blomster  pryda 
Eder  uncrdoms  vår! 


EPICUEISMEN.  135 

Epicurismen. 

Visa. 

Lägg  af,  min  vän,  den  sorgedrägt, 
Som  din  natur  så  illa  kläder; 
Ditt  qval  det  glada  väsen  häder, 
Som  dig  till  lif  och  nöje  väckt. 

Känn  hvem  du  är,  och  gör  dig  rätt; 
Låt  upp  ditt  bröst  för  glädjens  strömmar. 
Din  ålder  ler,  din  Themir  ömmar; 
För  dig  är  sällhetsvägen  lätt. 

Låt  fanatismen  tårar  ge 
At  verldens  jemmerfulla  öken; 
Låt  barn  förskräckas  för  de  spöken. 
Som  deras  svaga  hjärnor  se. 

Låt  lasten  på  en  afgrand  tro. 
Som  under  nöjets  blomster  brinner. 
Du  dygder  har;  du  sanning   finner; 
Fly  diktadt  qval;  njut  verklig  ro. 

Snart  är  din  aftontimma  när: 
Då  blir  beqvämt  att  visdom  yrka. 
När  du  att  njuta  saknar  styrka. 
Tänk  då,  att  nöjet  brottsligt  är. 

Men  om  din  middag  dagen  slöt 
Och  öppnade  det  mörka  djupa; 
Så  tacka  himlen,  le,  och  stupa 
Ur  nöjets  ned  i  dödens  sköt. 


136  J.    H.    KELLGREN. 


På  musiken  af  Haydns  Roxelane. 

Y^*GLINGEX. 

Blodet  brinner,  hjertat  hoppar, 
Af  den  klämda  drnfvans  droppar 

Födes  modet,  födes  snillets  låga, 
Födas  dygder  och  förmåga. 
Bacchus  bjuder  —  hjeltarne  Ijunga, 
Bacehus  bjuder  —  skalderne  sjunga. 

Gudar,  gudar  I  om  ej  nektarn  fans, 
Hvad  vore  all  olympens  glans? 

FLICKAN. 

Vet,  den  kraft,  som  drufvan  gömmer. 

Fåfängt  sig  berömmer 
Mot  det  rus,  din  känsla  tömmer 

Vid  en  flickas  famn. 
Om  du  der  ej  söka  vet 
Tröst  för  din  odödhghet; 
Om  ej  kärlek  lagern  räcker, 

Som  din   åtrå  väcker, 
Skall  din  möda 
Sig  föröda 

För  ett  fruktlöst  namn. 

YNGLINGEN . 

Klokt  var  fhckans  tal,  min  broder! 

Cytherée  är  nöjets  moder. 
Yngling  drick;  men  må  du  ej  förgäta 

Hennes  myrt  i  rankan  fläta! 

Kärlek  bjuder  —  hjeltarne  blekna, 

Kärlek  bjuder  —  klipporna  vekna; 
Ömsom  dödens  eller  lifvets   gud 
I  stålets  brak  och  lyrans  ljud. 

Snart  åt  hvalfvets  vestra  sida 

Ses  din  stjerna  skrida, 
Snart  en  mattad  stråle  sprida. 

Snart  hon  evigt  släcks. 


TILL  BACCHUS  OCH  KÄRLEKEN.  13'; 

Njut  den  dag,  som  åt  dig  ler, 
Tro  ej  hoppets  morgon  mer.  — 
I  tartarens  öken,  bröder! 
Ingen  drufva  blöder, 
Och  mot  famnen 
Blotta  hamnen 
Af  en  skönhet  sträcks. 


Till  Bacchus  och  kärleken. 

O  Bacchus,  som  vårt  qval  i  vinets  floder  dränker! 
O  kärlek,  som  vårt  hf  den  högsta  vällust  skänker! 
I,  gudabarn*),   hvars  bud  bland  gudar  mest  förmå, 
Jag  er  förenta  magt  förenadt  lof  vill  sjunga: 
En  mer  mitt  hjerta  har,  den  andra  mer  min  tunga; 
Men  täcka  barn,  jag  hel  er  tillhör  båda  två. 

Hur  skulle  väl  min  sång  er  skilja. 

Min  dyrkan  aldrig  skilj  t  er  åt, 

I  fört  mig  på  en  lika  stråt, 

Och  en  har  varit  bådas  vilja. 

Om  jag  ej  eder  vård,  er  nåd,  er  ömhet  njutit, 

En  ödslig  natt  mitt  lif  i  evig  dvala  slutit, 

Om  jag  må  kalla  lif  ett  vissnadt  hjertas  slag; 

Det  vore  likt  den  ört,  som  skogens  skrymslor  gömma. 

Som  både  solens  blick  och  daggens  tårar  glömma, 

Hvars  blad  ej  gifva  lukt,  hvars  färg  ej   ger  behag; 

Likt  döda  källan,  hvilkens  bölja 

På  herdens  läppar  aldrig  flöt, 

Som  aldrig  i  ett  lyckligt  sköt 

Najaders  nakna  prakt  fått  dölja. 

Dig  kärlek,  vare  lof!  du  först  mitt  hjerta  skänkte 
Den  eld,  som  Promethé  med  våld  från  himlen  sänkte: 

*)  Enligt  mytliologien  var  Bacchus  af  en  mycket  späd  ynglings 
gestalt.  Att  man  nu  för  tiden  målar  honom  som  en  rödbrusig  gubbe 
med  stor  buk,  vittnar  om  senare  tiders  okunnighet  och  förskämda 
smak.     Det  heter  hos  poeten: 

Trahitque  Bacchus  virginis  tener  formam. 


138  J.    H.    KELLGREN. 

Och  strax  min  tanke  ljus,  min  sällhet  mognad  vann. 
Du  viste  mig  Eglé;  jag  tog  dig  för  dess  broder, 
Ty  qvick  hon  var  som  du  och  vacker  som  din  moder, 
Jag  af  Apollo  lärd  dess  blyga  tycke  vann. 

Hvad  vällust  i  vårt  hjerta  spordes! 

Hur  svor  vår  ömhet  evig  tro! 

Men  blott  dess  blomster  var  vår  ro. 

Dess  frukter  vi  ej  smaka  tordes. 

Ett  troll  emot  oss  röt.     Du  qväfde  vår  förfäran, 
Du,  Bacchus!  seger  gaf  mot  denna  falska  äran. 
Det  fanatismens  barn,  som  skydd  hos  afund  har. 
I  denna  täta  land,  dit  jag  den  sköna  ledde. 
Då  skymningen  sitt  flor  utöfver  dalen  bredde. 
Du  kom;  jag  kände  dig,  din  hjessa  vinref  bar. 

En  kalk,  som  utaf  blommor  kröntes, 

Du  räckte  mig,  och  sade:  drick! 

Jag  drack.  —  Hvad  mod  mitt  hjerta  fick! 

Hon  kom  —  mitt  mod  af  segren  löntes. 

Förgäfves  stridde  hon  emot  sitt  eget  hjerta! 

Min  gråt  så  ymnig  var,  så  bedjande  min  smärta. 

Så  blygsam  dag,  och  sjelf  Eglé  så  trött.  —  Hon  föll. 

I  sälla  blomster.  I,  som  vid  så  Ijuflig  börda 

Er  lydigt  böjde  ner,  att  hennes  fägring  vörda, 

Och  yra  vestan,  du,  som  här  dig  uppehöll, 

Som  halp  mig  floren  sönderrycka. 

Och  hemta  hennes  suckar  opp, 

Och  ky.ssa  bort  dess  tårars  lopp; 

I  voren  vittnen  till  min  lycka. 

Hur  troget  har  jag  se'n  ej  följt  er  dubbla  fana? 
Hvem  gick  i  kärleks  bragd  att  mig  till  anfall  mana? 
Hvern  såg  i  dryckeslag  mitt  glas  ej   tömmas  först? 
Ack  låten  mig  då  ej  er  ömma  omsorg  mista; 
Låt  Bacchus!  aldrig  vin  i  mina  läglar  brista, 
Och  tillstäd  ej  mitt  hf  bh  längre  än  min  törst! 

Och  kärlek!  om  du  dig  förbarmar 

Utöfver  din  försvurne  slaf, 

Så  låt  mig  stupa  i  min  graf 

Utur  en  älskad  flickas  armar! 


TILL   BACCHTS   OCH   KARLEKEN. 


139 


9 


Så  länge  än  en  dag  af  lifvets  spånmö  unnas, 

Skall  i  min  glada  sång  ert  värda  lof  förkunnas, 

Ty  hvilken  dygd  har  ej   af  er  sitt  ursprung  fått? 

Säg,  hvad  som  mer  än  lag  kan  lastens  yra  tämja' 

Jo,"  skönhet.  —  Säg,  hvad  mer  än  heder  dygden  främja? 

Jo!  vinet.  —  Catos  dygd  ej  sjelf  ett  rus  försmått. 

Hur  brinner  icke  talarns  ifver, 

När  vinet  gifver  anden  kraft! 

Och  löst  i  samma  Ijufva  saft 

Åhörarns  lijerta  böjligt  blifver. 

När  lesda  hopar  fram  på  slagtningsfältet  tåga, 

Hvad  eldar  knektens  mod?    Månn'  det  är  ärans  låga? — 

Han  får  ej  ärans  lön.  —  Månn'  nit  för  rikets  väl?  — 

Han  känner  ej  den  kungs  minister  eller  sköka. 

För  hvilkas  lidna  skymf  han  går  att  döden  söka. 

Nej,  Bacchus,  du  ger  rus  och  bhndhet  åt  hans  själ. 

Hvad  vinst  har  han  för  segren  skördat? 

Är  det  odödhgt  hjeltenamn?  — 

Nej,  det  är  dotterns  Ijufva  famn, 

Hvars  far  han  uti  striden  mördat. 

Hvad  kan  väl  skaldens  namn  till  jordens  gränser  föra 
Att  elda  älskarns  mod?  —  Det   vin  och  kärlek  göra. 
Och  Ivfta  flickans  suck?  —  Det  kärlek  gör  och  vin. 
Homerus!  seklers  röst  kan  ej  ditt  lof  fullkomna, 
Hvem  bringar  ej  din  sång  att  undra  —  och  att  somna? 
Med  skäl  du  läsas  bör  —  i  rara  gyllne  skrin. 

Men  du,  Anakveon!  hur  vakar 

Mitt  hjerta  vid  din  lutas  slag! 

Och  vid  din  ömma  sångs  behag 

Jag,  Sappho,  all  din  kärlek  smakar. 

Och  du,  som  Pindars  höjd  med  Sapphos  ömhet  parar, 

Hvars  böjeliga  rö.st  till  alla  ämnen  svarar, 

Horats  I  din  yra  sjelf  är  alltid  sann  och  vis. 

Som  du  jag  sjunga  vill;  som  du  mitt  lif  förnöta.      ^ 

Dock  när  din  hjessa  djerfs  mot  stjernehvalfvet  stöta '^), 

Jag  stannar  långt  ifrån  och  ger  din  flygkonst  pris; 

♦)  Suhlimi  feviam  sklera  ^ertice. 


140  J.    H.    KELLGREN. 

Men  hvad  jag  skyndar  mig  att  följa 
Dig  till  det  täcka  Tivoli, 
Att  se  din  kärleks  fjolleri 
Och  dricka  din  falernska  bölja! 

Hvad  dref  Philippi  son  att  frid  och  lugn  försaka? 
Månn'  törst  till  hkars  blod?  — Nej,  törst  att  nöjet  smaka 
I  nya  flickors  sköt,  i  vin  af  nytt  behag. 
Och  du,  o  Salomo!  så  värdig  kungastolen; 
Med  skäl  vi  helse  dig  för  visast  under  solen: 
Du  tusen  flickor  ägt  och  vin  af  tusen  slag. 

Må  andre  dina  Ordspråk  prisa 

Och  andre  ditt  Predikosätt; 

Min  undran  gifs  med  mera  rätt 

Ät  älskarn  i  din  Höga   Visa. 

Säg,  hvarför  fabeln  vill  att  ibland  musers  skara 
Och  bland  behagens  flock  skall  endast  flickor  vara? 
Jo,  skalden  häraf  lärs  att  dyrka  Fröjas  kön. 
Och  denna  gamla  dikt  om  en  pierisk  källa, 
Hvad  är  dess  ändamål?    Jo,  blott  att  föreställa. 
Det  ingen  törstig  skald  har  rätt  till  minnets  lön. 

Så  sjelfva  Pindens  Solon  stiftar, 

Så  talar  han  er,  skalder!  till: 

Ȁt  den  som  icke  dricka  vill, 

Allt  hårdt  och  svårt  försynen  skiftar.» 

Så  älskom,  drickom  då  förr'n  våra  timmar  sluta! 
Kanske  jag,  min  Eglé,  dig  blott  i  dag  får  njuta; 
Kanske  jag  Lethes  flod  i  morgon  smaka  skall. 
Kom  Bacchus!    Kärlek  kom!    låt  mig  ej  eder  sakna. 
Den  stund  jag  somnar  in  att  icke  mera  vakna. 
Så  skall  ej  skrämma  mig  Cocythens  mörka  svall. 

Er  vän,  jag  trotsar  alla  öden, 

Och  menniskors  och  gudars  hot; 

Er  vän,  jag  med  en  dristig  fot 

Djerfs  träda  ned  till  sjelfva  döden. 

Apostille. 

Af  den  dyrkan  Bacchus  njuter 
Mister  Astrild  ej   sin  rätt. 
Hjertat  tändes  dubbelt  lätt 
När  han  der  sin  olja  gjuter. 


TILL    KOr^ALIE.  14J 

I\Ien  han  är  ej   mer  den  gud, 
Som  man  offrar  blod  och  tårar, 
Som  förnöjs  af  klagoljud 
Och  hvars  pil  förgiftigt  sårar. 

Lycklig  dårskap,  yra  nöjen, 
Lek  och  vexling,  sång  och  löjen, 
Är  den  dyrkan  han  begär. 
Facklan  han  i  vinet  släcker. 
Bågen  han  i  fallet  bräcker 
Och  i  kogret  drufvor  l^är. 

Kär  och  törstig  alla  tider. 
Jag  mig  alltid  lycklig  ser, 
Ty  när  Bacchus  för  oss  strider 
Skönhet  snart  sig  vunnen  ger. 


Till  Rosalie. 

Tu  sera.i  de  mes  ehants  le  prix  et  le  sujet. 

Mot  vestans  kyss  och  dagens  bhck 
En  nyfödd  ros  sitt  sköte  räckte; 
Hon  hundra  rosors  afund  fick 
Och  hundra  fjärtars  kärlek  väckte. 

Hon  blott  åt  en  sin  trohet  gaf: 
Han  svor  att  henne  evigt  dyrka; 
Men  när  hans  vingar  föllo  af. 
Föll  ock  hans  fägring  och  hans  styrka. 

Ack,  stackars  mask!  hvad  öfverdåd! 
Han  svor  hvad  han  ej  hålla  kunde; 
Hur  billigt  då,  att  hon  sin  nåd 
At  andra  älskare  förunde! 

Strax  af  de  vissna  blommors  skara, 
Hvars  vackra  ålder  flytt  sin  kos. 
Man  hörde:   »Kors!  hur  kan  en  ros 
Så  trolös  och  så  flygtig  vara?» 


H,    KELL-^KEN. 


Än  mer  att  öka  dess  förtret, 
Hörs  här  en  geting,  der  en  humla 
Mot  hennes  fria  seder  mumla 
Och  prisa  nässlans  ärharhet. 

Men  när  hon  leende  försporde 
Hvad  skäl,  som  deras  ilska  dref, 
Hon  dubbelt  flere  sälla  gjorde 
Och  dubbelt  mera  vacker  blef. 

Ja  le,  ja  le,  min  Rosahe, 
Åt  dem  som  dina  nöjen  klandra. 
Hvad?  Skall  man  för  att  lycklig  bh 
Begära  lof  dertill  af  andra. 

Förlåt,  om  Chloe  i  sin  ifver 
Mot  dina  vackra  villor  svär; 
Hvad  harm!  det  ej  med  henne  är 
Som  man  så  Ijuflig  synd  bedrifver. 

Förlåt  om  Damon,  stackars  man, 
Mot  dina  fel  sin  galla  gjuter; 
Betänk  det  är  ju  icke  han, 
Som  frukten  af  din  svaghet  njuter. 

Ja  följ  dit  kärleksguden  leder; 
Förtro  dig  i  hans  ömma  skygd ; 
Att  älska  sjelf  är  all  din  dygd, 
Och  vara  älskad  all  din  heder. 

Låt  dessa  budord  dig  behaga: 
Men  Rosalie,  betänk  hvad  skam, 
Om  deras  tolk  behöfde  klaga: 
»Jag  gaf  dem  åt  en  otacksam!» 

De  Ijufva  kyssar,  ömma  löjen, 
Som  du  din  älskare  förär. 
Ack!  vet  att  dessa  svaga  nöjen 
Förmå  ej   fylla  mitt  begär. 


(tRATIKRNA!?    1)UPEL>E.  i^- 

De  äro  blomster,  som  betäcka 
Den  väg  till  Fröjas  altar  för; 
Men  sköna,  sköna!  månn'  jag  bör 
Till  blomster  blott  min  åtrå  sträcka? 

I  templets  helgedom  förvaras 
En  skatt,  som  endast  tanken  ser; 
Låt  den  i  dag,  i  dag,  jag  ber, 
För  mina  känslor  uppenbaras. 

Då  skall  i  druckna  hj  er  täts  yra 
Min  sång  din  skönhet  värdig  bh, 
Då  skall  du,  vackra  Rosahe, 
Förevigas   utaf  mm  lyra. 


Gratiernas  döpelse. 

Jag  vördnad  har  för  alla  slags  gudinnor 

I  himmel  och  på  jord; 
För  friherrinnor  och  grefvinnor 
Och  för  herdinnor  —  med  ett  ord. 
För  allt  det  kön,  som  sluts  på  innor; 
Åt  alla  vill  jag  aktning  ge, 

Men  dyrka  —  endast  tre; 
Och  hvem  kan  mer  ett  hjerta  röra 
Än  de? 

Hvad  vällust  att  dem  höra! 

Hvad  tjusning  att  dem  se! 

Fastän  de  vanligt  icke  täljas 
Bland  de  castalska  flickors  tropp! 
De  dock  med  nöje  bland  dem  dväljas 
Och  deras  sällskap  muntra  opp. 
Den  skald  förgäfves  söker  röra, 
Som  ej  åt  gratier  offrat  har; 
Hans  sång  skall  stanna  vid  vårt  öra, 
Och  kölden  bh  i  hjertat  q  var. 

För  dig,  Camillas  skald!    för  dig  man  såg  dem  ömma 
Hur  har  du  dem  belönt?  —  Jag  lemnar  snillets  gud 


144  I.    H.    KEJ.L<tRE>', 


Och  hjertats  gud,  att  samfäldt  dömma 

Dill  trolöshet  att  lyrans  ljud 

För  hofvens  dumma  stoj  förglömma. 


En  vacker  dag,  det  var  ej  länge  se'n, 

Då  mera  böj  hg,  mera  len, 

Sig  rösten  göt  utur  min  lunga. 
Jag  fick  den  djerfva  håg  att  gratiers  ära  sjunga; 

Men  aldrig  jag  beskrifva  kan, 

Hur  det  mig  innerhgt  förtretat, 
Då  jag  med  fåfäng  flit  i  skalders  häfder  letat, 
Och  deras  vissa  namn  ej  någorstädes  fann*). 

Jag  var  ej  sen  att  mig  besvära 
Hos  dagens  furste,  snillets  far: 
-Apollo!  säg,  tiU  ditt  försvar 
Hvad  skäl  kan  du  väl  förebara? 
Du  namn  åt  spöken  gifvit  har, 
At  dem,  som  lifvets  tråd  förtära. 
Och  dem,  som  dödens  plågor  nära; 
Men  deras  namn,  af  hvars  behag 
Vårt  hjerta  eldas  för  din  ära, 
Man  föga  känt  till  denna  dag.»  — 
Apollo  fann  mig  äga  skäl  att  klaga: 
Det  mycket  nog  var  funnit  af  en  Gud, 

Då  jordens  gudar  plä  behaga 

Att  ringa  folk  på  porten  jaga, 

Som  våga  sanning  föredraga.  — 
Hvad  hände?  Astrild  sjelf  fick  vishetsgudens  bud 

Att  denna  sak  uppå  sitt  ansvar  taga: 
»Res !  —  var  Apollos  ord  —  och  sök  kring  verlden  opp 

Tre  dödliga,  som  bäst  fört j  ena 
Att  sina  namn  de  trenne  gratier  läna.» 

Han  for;  och  under  vagnens  lopp 
Han  tänkte  för  sig  sjelf:  men  bör  jag  ej  befara, 

Att  denna  färd  kan  räcka  dag  och  år. 
Om  ej  en  utväg  fins  att  fåfäng  möda  spara? 

*)  Man  vill  icke  säga,  att  gratierne  varit  utan  namn  hos  de 
gamle.  Eedan  Hesiodus  kallar  den  ena  Aglaia,  den  andra  Euphro- 
syne,  den  tredje  Thcdia.  Men  öfrige  auktorei-s  skiljaktighet  har 
gifvit  anledning  till  dikten. 


GRATIERNAS   DÖPELSE.  145 

Låt  se!  —  Då  i  min  mors  och  i  Apollos  spår 

Man  gratier  vanligt  skåda  får,    ■ 
Så  bör,  om  samma  sed  på  jorden  skulle  gälla, 

Jag  strax  min  fart  förutan  tvekan  ställa 

Bort  till  den  sälla  boningstrakt, 

Der  Gustafs  och  Sofias  makt 

Ljus  och  behag  åt  verlden  dela. 

Ja,  jag  ej  kan  uti  min  gissning  fela  — 

Han  kom  och  med  förundrad  håg 

I  Stockholm  tre  grefvinnor  såg. 

Så  lekande,  behaghga  och  täcka. 
Att  han  sig  hin  i  våld  i  början  ville  ge, 

Det  täckhetsnymfren  alla  tre 
På  jorden  stigit  ned  att  honom  skamlöst  gäcka  — 

Men  —  frågar  någon  frågare. 
Ett  folk,  som  plär  en  dödlig  ledsnad  väcka  — 
Än  i  olympen  då?    Hvad  gjordes,  taltes  om 
Emellertid,  tills  Astrild  återkom? 

Jo  väl;  bland  ett  och  annat  mera, 
Man  talte  om  den  smak  för  platt  och  torrt  och  kallt. 

Som  nu  bland  skalder  öfverallt, 

Och  mest  vid  Bälten,  tycks  regera; 

Ja,  ropte  man  med  harm  och  sorg. 
Den  jord  blott  vide  bär,  som  fordom  burit  lagrar, 

Och  mot  en  enda  Gyllenborg 

Har  Sverige  minst  ett  hundra  Bagrar*). 
Diskursen  blef  ej  lång.  —  Man  snart  den  tidning  bar, 

Att  Astrild  åter  anländ  var. 

Han  trädde  in:    »Jo,  på  min  heder. 

Min  lärda  far!  den  vill  jag  se. 
Som  mera  skicklig  är  till  himlens  envoyé; 

Fort,  att  man  allt  till  dops  bereder»  .  .  . 
Så  talte  han;  och  i  ett  ögnablick 
Var  allt  i  skick. 

Att  sjelfva  akten  nu  beskrifva 

Och  nätt  och  noga  uppsats  gifva, 
Hur  den  och  den  var  klädd,  hvem  för  och  efter  gick; 

Det  må  en  annans  storverk  blifva: 

Ceremoni  är  ej  min  smak. 

Fast  annars  en  gudomlig  sak. 
*)  Bagrar.    Haqvin  Bager,  ökänd  såsom  misslyckad  poet. 

Svenska  Parnasfen.     III.  10 


146  J-   H.    KELLGREN. 

Allt  nog;  jag  vann  hvad  jag  begärde, 
Tog  derpå  Astrild  uti  famn 
Och  for  åt  jorden  mina  färde, 
Förnöjd,  att  under  kända  namn 
Få,  efter  denna  dag,  de  trenne  gratier  prisa; 
Augusta,   Ulla  och  Lovisa,  "^'j 


Till  grefvinnan  Mejerfelt. 

I  går  jag  i  Olympen  var. 

Der  såg  jag  Jofur,   verldars  far, 

Med  gudar  och  gudinnors  skara 

Uti  ett  vigtigt  värf  begripen  vara. 

Det  var  då  någon  opera, 

Som  Jofur  snart  åt  hofvet  gifva  ville, 

Hvars  anstalt  kunde  så  hans  omsorg  till  sig  dra. 

Lär  någon  hofman  utaf  snille 

Mig  svara  strax  —  Nej,  hvad  otroligt  är, 

Det  var  en  sak  ännu  af  mer  besvär, 

Ännu  af  mera  vigt,  ännu  af  större  värde. 

Förunderligt  —  Hvad  var  det  då  på  färde? 

Jo,  att  jag  straxt  må  gå  till  sakens  slut, 

Det  var  det  värf,  som  nu  vår  Jofurs  omsorg  väckte, 

Att  dela  nyårsgåfvor  ut, 

Ej  blott  åt  en  och  två,  men  åt  ett  menskoslägte. 

Jag  såg  då  hvarje  dödligs  lott: 

En  tunna  full  med  ondt  och  några  droppar  godt. 

Sist  frågan  blef  om  någon  viss  grefvinna; 

Ja  hon,  ja  hon,  sad  Jupiter  och  log, 

Hvad  godt  sku  vi  åt  henne  finna? 

Godt?  ropte  hvarje  gud;  godt?  ropte  livar  gudinna. 

Har  hon  ej  än  fått  sällhet  nog? 

Der  blef  ett  fasligt  sorl,  man  fann  ej  något  fog, 

Att  en  skall  njuta  allt  det  sälla  och  det  täcka. 

Som  annars  väl  till  hundra  kunnat  räcka. 

Minerva  först  till  orda  tog: 
Jag  henne  smak,  förstånd  och  snille  gifvit, 

*•)  Grefvinnorna  Löuenhjdm,  Höpken  och  Mejerfelt. 


TILL  GREFVINNAN  MEJERFELT.  14"; 

Men  huru  slätt  min  godhet  erkänd  bhfvit! 

Hvad  större  otack  och  förtret! 

Hon  ej  en  gång  af  mina  gåfvor  vet. 

Och  jag,  föll  Plutus  in,  hvad  ymnig  rikdoms  gröda 
Har  icke  jag  den  otacksamma  skänkt! 
Men  månn'   hon  derför  nånsin  tänkt, 
Att  lyckans  förmån  bort  förakt  och  högmod  föda? 
Månn'  hkars  rätt  hon  derför  nå'nsin  kränkt? 

An  jag,  än  jag  då,  ropte  F^öja, 
Har  nånsin  dödhg  mer  min  ömma  nåd  fått  röja? 
Har  ej  min  hand  hvar  enda  dag 
Ju  nya  blommor  skänkt  att  hennes  skönhet  sira? 
Ja,  i  dess  hand  jag  bragt  min  egen  spira! 
Dock  vet  hon  icke  sjelf  af  sitt  behag. 

Cupido  stammar,  ilsknas,  gråter, 
Och  som  ett  barn  han  löper  fram  och  åter. 
Ack!  hämna  mig,  ack!  hämna  mig,  min  far! 
Min  godhet  har  hon  lönt  med  smärta. 
Mitt  koger,  som  jag  glad  åt  henne  lemnat  har. 
Hon  tömde  mot  mitt  eget  hjerta. 

Man  gnälde,  skrek  och  fältes  så, 
Man  pinte  så  den  stackars  Jofurs  öra, 
Tills  ändtligt,  trött  att  detta  larmet  höra, 
Han  sade:  mina  barn!  gen  akt  och  hören  då. 
Hur  jag  beslutit  har  att  er  till  viljes  göra. 
Så  mycket  jag  af  edert  stoj  förstått, 
Den  vackra  Mejerfelt  deri  ett  fel  begått. 
Att  hon  ej  lärt  till  skryt  och  högmod  draga 
De  gåfvor,  hon  af  eder  fått, 
Och  dock  behagat  mer,  när  hon  ej  sökt  behaga. 
Ett  sådant  brott  förtjent  sin  aga. 
Välan!  jag  vill,  att  en  poet 
Uppå  det  nya  år  den  sköna  till  förtret 
Skall  hvarje  dag  och  hvarje  timma 
Om  dess  förtjenst  med  Bagers  anda  rimma. 

Till  denna  dom  gafs  handklapp  öfver  allt. 
Men  huru  flat,  när  sjelf  jag  blef  befalt 
Att  Jofurs  dom  i  verket  ställa. 


148  J.   H.   KELLGREN. 

Att  pruta  mot,  det  gick  ej  an  — 
Man  vet,  att  skäl  ej  mot  de  höga  gälla. 
Jag  från  Olympen  strax  försvann 
Och  mig  bestört  i  eder  åsyn  fann. 

Hvad,  sade  jag,  en  Bager  skulle  våga 

Nej,  sådant  djerfhets  prof  ej  Jupiter  begär, 

Så  mycket  skönt  med  rim  och  lofsång  plåga, 

Nej,  sådant  grymhets  prof  långt  mer  än  menskligt  är, 

Så  mot  sin  gud  de  arga  judar  gingo 

Med  värjor  och  med  bloss,  som  man  af  skriften  ser, 

Men  när  den  första  blick  de  af  hans  åsyn  fmgo. 

Så  tumlade  de  strax  som  stjelpta  krukor  ner. 

Grefvinna,  för  den  första  gång 
Jag  vågat  edra  dygder  prisa. 
Men  för  att  mer  min  vördnad  visa. 
Det  ock  skall  bli  min  sista  sång. 


Fronderiet. 

Till  Leopold. 


Ja,  låt  oss  le  åt  dessa  svaga. 
Som,  dårade  af  lyckans  prål. 
Allenast  börd  och  titlar  taga 
Till  sina  q  vadens  föremål. 

Ja,  låt  oss  lasta  och  fördömma 
Den  låga  egennyttans  träl. 
Som  ej  i  sånger  blygs  berömma, 
Hvad  han  föraktar  i  sin  själ. 

Men  omkom  en  fanatisk  fjoller, 
Som  i  en  mjeltsjuk  cynisk  dröm 
Allt  för  ett  nedrigt  smicker  håller. 
Som  sägs  till  en  magnats  beröm. 

Skald!  ropar  han,  att  värdigt  qväda 
So7n  frihetsvän  och  sanningstolk, 
Glöm  ej  att  oupphörligt  smäda 
Mot  lysande  och  mäktigt  folk. 


TILL   EN    FÖKNÄM    HEKKE.  141» 

Det  fordras  tiggarns  slarfvor  bära 
Att  vara  ädel  eller  klok; 
De  stora  känna  ingen  ära 
{Som  sjelf  jag  läst  uti  min  bok.) 

At  den  i  guld  och  purpur  lyser 
Naturen  aldrig  dygder  gett; 
Nej,  liofvet  endast  tigrar  hyser 
(Som.  sjelf  jag  från  min  vindsglugg  sett.) 

Allt  är  föraktligt  hos  de  höga; 
Allt  är  gudomligt  hos  de  små  — 
Så  dömmer  blott  frondörens  öga, 
Ett  upplyst  öga  icke  så. 

Den  sanna  filosofens  hjerta 
En  lika  billig  afsky  bär 
För  hycklets  smink  och  tadlets  svärta, 
Och  vördar  dygd  ehvar  hon  är. 

Så,  ädle  skald!  du  äfven  tänker. 
Då,  utan  tvång  och  utan  flärd, 
Du  all  förtjänst  ditt  offer  skänker, 
I  högre  eller  lägre  verld. 

Man  öfver  allt  din  skaldmo  känner, 
Der  smak  och  sanning  para  sig, 
Och  sjunger  du  om  menskovänner. 
Ar  hjertat  det  som  röjer  dig. 


Till  en  förnäm  herre, 

som  skrifvit  ett  teaterstycke*). 

Ni  auktor?  —  Ni,  som  är  baron, 
Som  är  kapten  och  kammarherre! 
Ni  auktor?  —  Har  man  nå'nsin  värre 
Lärt  ta  i  akt  den  goda  ton? 

=)  Baron  G.  M.  Armfelt,  författare  till  »Tillfälle  gör  tjufven*. 


150  J.    H.    KELLGREN. 

Min  Gud!  hvad  ämne  på  tapeten 
För  alla  hofvets  skrattare! 
Hur  man  skall  hviska:  se  poeten! 
Se  der  vår  herr  författare! 

Och  se'n  på  gatan,  hvilket  väsen! 
Hur  man  skall  löpa  om  hvarann 
Och  ropa:  Ha!  se  der  går  han, 
Baron  som  skrifvit  efterpjesen! 

Jag  vet,  det  är  ett  vådhgt  fel 
Att  tala  sanning  för  de  stora: 
Man  kan  monarkens  nåd  förlora 
Att  klandra  favoritens  fel. 

Jag  vet,  det  vore  mer  behändigt 
Att  stämma  lyran  till  ert  lof 
Och  prisa  såsom  högst  anständigt 
Att  ha  talanger  i  ett  hof. 

Men  detta  våld  är  icke  möjHgt 
Hos  den  en  långhg  vana  bär 
Att  le  åt  allt  hvad  som  är  löjhgt 
Och  straffa  allt  hvad  straffbart  är. 

Ni  mins,  om  ni  ej  glömt  det  redan. 
Den  tid,  vi^  sågo  först  hvarann. 
Det  var  i  Abo,  tolf  år  sedan. 
Ni  var  då  pojke  som  en  ann. 

Vi  slogo  snöboll  uppå  gatan, 
Vi  drogo  fingerkrok  med  mer. 
Nog  trodde  '•'  *  *  stackars  satan, 
En  gång  få  heder  utaf  er. 

Jag  älskat  er  se'n  dessa  åren 
Och  älskar  eder  än,   minsann, 
Så  högt  som  någon  högvälboren 
Kan  älskas  af  en  ofrälst  man. 

Döm  då,  hur  högt  jag  er  beklagar, 
Och  om  jag  ej  förifras  bör. 


TILL   EN   FÖKN'^I    HEREE.  löl 

Att  ni  så  skamlöst  bryta  tör 
Mot  sjelfva  etikettens  lagar. 

Men  ni  är  ung,  det  är  min  tröst: 
Än  kan  er  själ  till  bättring  röras, 
Än  kan  er  fot  ur  villan  föras, 
Och  hedern  vakna  i  ert  bröst. 

Han  talar:  fly  de  vittras  gille 
Och  ofruktbara  lagrars  skörd; 
Det  anstår  ej  att  äga  snille 
Om  ej  i  mistning  utaf  börd. 

Baron  —  hvad  vill  ni  mer  begära 
Än  allt  hvad  detta  namnet  ger? 
Hvad  vill  ni  med  förvärfvad  ära, 
Då  ren  belöningen  är  er"? 

Är  ni  ej  född  uti  de  bygder, 
Der  härkomst  från  en  gammal  ätt 
Är  en  qvittens  på  egna  dygder 
Och  en  transport  af  andras  rätt! 

Min  kammarherre!   mins  hur  vigtig 
Den  gyldne  nyckelns  börda  är: 
Hur  är  ni  då 'så  oförsigtig 
Och  vågar  öka  dess  besvär. 

Att  vara  skuggan  af  sin  konung 
Och  mönstret  uli  modets  verld; 
Att  tänka  blomster,  tala  honung 
Och  lysa  som  en  himmelsfärd; 

Att  sömn  och  törst  och  hunger  glömma, 
Och  endast  stå  och  gå  och  stå  — 
Kan  detta  allt  ej  nog  fördömma, 
Om  ni  ej  skrifver  vers  också? 

Men,  min  kapten!  om  aldrig  annat 
Bort  qväfva  ett  så  lågt  begär, 
Ni  dock  bort  fmna  hur  förbannadt 
Kokarden  emot  pennan  svär. 


152  J.   H.   KELLGREN. 

Var  stolt  och  trotsande  mot  karlar, 
Mot  flickor  aldrig  med  maner; 
Svär,  skryt,  gör  skuld:  och  jag  försvarar, 
Ni  blir  en  skickhg  officer. 

Men  vill  ni  just  med  snille  blänka. 
Välan!  läs  reglementet  då: 
Minsann,  behöfves  nog  att  tänka, 
Om  man  sin  Sinclair  skall  förstå. 

Jag  ser  med  harm  hvad  er  förvillar 
Och  nästan  tyckes  ursäkt  ge: 
De  största  skalder  Sverige  gillar 
Ses  vara  grefvar  alla  tre*). 

Ja  grefvar!  —  Gud  må  dem  förlåta! 
Men  med  så  upplyst  tänkesätt 
Jag  svär  det  skulle  hka  båta 
Att  vara  menska  rätt  och  slätt. 

An  ett  exempel  utan  like 
Jag  hasta  ser  till  ert  försvar: 
Den  första  ädling  Sverige  har 
Är  första  auktorn  i  sitt  rike. 

När  från  ett  tröttsamt  majestät 
Han  någon  timmas  hvila  tager. 
Går  han  i  glädjens  lätta  fjät 
Att  leka  till  sig  snillets  lager. 

Men  vet  ni,  oss  emellan  sagdt, 
Hvad  folket  allmänt  derom  dömmer?  — 
Man  tror  vår  goda  kung  förglömmer 
Att  ta  sin  värdighet  i  akt. 

Nog  kan  väl  sjelfva  öfverheten 
Ibland  till  nöjen  stiga  ner, 
JMen  ända  ner  till  vitterheten!  .  .  . 
Det  går  för  långt,  som  hvar  man  ser. 

Ja  själens  nöjen  passa  illa 
För  en  regerande  person, 

*)  CreutZj  Gyllenborg,  Oxenstjerna, 


FA   KO>'UNGEXS   FÖDELSEDAG    17  82.  153 

Och  ingen  patriot  kan  gilla, 
Att  smaken  herskar  på  en  tron. 

Låt  se  i  andra  goda  stater, 
Hvad  nöjen  kungarne  befallt: 
Spel,  jagt,  mätresser  framför  allt  — 
Se  det  är  ro  för  potentater. 

Men  ni,  hvars  hand  ej  ringa  del 
I  Gustafs  vittra  lekar  tager, 
Som  pryder  er  med  samma  lager 
Och  hedrar  er  af  samma  fel! 

När  afund  .  .  .  Tarfvas  mer  att  säga  — 
Förmätne,  eder  fara  känn: 
Räds,  att  er  konungs  ynnest  äga, 
Men  bäfva  att  förtjena  den. 


På  konungens  födelsedag  1782. 

Nattens  skuggor,  skingren  eder, 
Skynden,  flykten  för  den  dag, 
Som  en  glädjefest  bereder, 
Stor  för  mensklighetens  heder. 
Kär  för  gudarnes  behag. 

Det  himlahvalf,  som  famnar  norden 
Och  polen  till  sin  krona  bär, 
Ett  stort,  ett  heligt  tempel  är, 
Och  altaret  den  svenska  jorden. 

Till  detta  altare  jag  ser 
Millioner  dödelige  böjas, 
Hvars  händer  utaf  dyrkan  höjas, 
Hvars  knän  af  vördnad  sänkas  ner. 

Hur  talrik  bör  ej  vara 
^    De  stora  hjeltars  skara. 
Till  lof  af  hvilkas  namn 


154  J.    H.    KELLGREN, 

Så  många  rökverk  brinna, 
Så  många  suckar  hinna 
Upp  till  olympens  famn. 

Här  bjuda  ärans  första  söner 
Sitt  lif  och  blod  till  hans  försvar, 
Som  deras  dygd  förnyat  har; 
Der  helga  religionens  böner 
Den  ädla  filosofens  hand, 
Som  brutit  samvetstvångets  band; 
Här  offrar  sjöman  honom  heder, 
Som  af  en  trotsig  hafstyrann 
Ny  aktning  åt  dess  flagga  vann; 
Der  landtman  tyst  med  tårar  beder 
För  den,  hvars  faderhga  själ 
Sig  vårdar  om  den  ringas  väl, 
Dess  flit,  dess  frihet  och  dess  seder. 

Konsters,  vetenskapers  tropp! 
Himlabarn,  som  fäst  ert  lopp 
I  de  fria  Göters  bygder. 
Sägen  ock,  för  hvilkas  dygder 
Höjs  i  dag  er  lofsång  opp? 

För  hvilka  dragen  I  i  dag  er  högtidsdrägt? 

För  hvilka  samlens  I  att  eder  bön  förena? 
Månn'  för  hundra  hjeltars  slägt?  — 
Gustaf!  nej  för  dig  allena. 


Foglarnes  vitterhets-akademi. 

Fabel. 

När  en  gesäll  skall  mästerbrefvet  vinna. 
Det  vare  sig  en  skräddare. 
En  snickare, 
En  bagare. 
En  svarfvare. 
Kort  sagdt,  hvad  helst  för  en  handtverkare, 

Så  måste  först  en  granskning  ske, 
Om  han  förtjent  till  sådan  heder  hinna; 


FOGLÅRNES   VITTERHETS-AKADEim.  155 

Han  måste  då  till  prof  ett  stycke  arbet  ge 
Att  dömmas  —  Utaf  hvem?  —  Utaf  hans  mästare. 
Men  skulle  nu  en  skräddare, 
En  snickare, 
En  bagare, 
En  svarfvare 
Uti  sin  enfald  häraf  sluta, 
Att  likaså  det  måste  sig  bete, 
När  en  poet  får  skaldepriset  njuta; 
Då  skall  min  läsare  få  se 
Af  nedanstående  besynnerliga  saga, 
Hur  fasligt  sig  en  skräddare, 
En  snickare, 
En  bagare, 
En  svarfvare 
I  vittra  saker  kan  bedrai^a. 


En  stor  och  mäktig  Örn  i  gamla  verldens  dar 
För  nordens  foglar  konung  var. 
(I  parentes  tör  någon  undra, 
Hvi  så  bland  foglar,  flere  hundra, 
Man  alltid  Örnen  just  till  konung  uppsatt  har: 
Har  han  så  mycken  dygd"?     Har  han  så  upplyst  snille? 
Är  då  hans  själ  så  ädel  och  så  stor?  — 
Nej,  men  han  har  de  längsta  klor.) 
Hvad  angår  nu  den  Örn,  jag  här  beskrifva  ville. 

Så  såg  man,  hvad  ej  mången  tror, 
Att  han  med  mycken  nåd  de  fjäderfän  bemötte. 

Som  skaldekonst  och  vittra  yrken  skötte. 
Han  satte  priser  ut,  dels  stora  och  dels  små, 

För  dem,  som  längst  bland  foglar  kunde  gå 

I  konsten  att  en  sång  författa. 
Men  som  kung  Örn  i  nåder  ej  förstod 
Att  skilja  uti  sång  det  vackra  från  det  platta, 

Och  hade  ej  nog  kungligt  mod 
Att  åt  sin  höga  smak  i  tysthet  låta  skratta, 
Så  tog  han  vishgt  det  beslut 
Att  en  och  an  bland  foglar  välja  ut, 
Som  borde  prisets  vinst  åt  bästa  qvädet  dömma, 
En  kår,  som  skulle  kallad  bU 
För  vitterhets  akademi. 


156  J.    H.    KELLGEEN. 

Att  nämna  detta  namn  är  nog  att  den  berömma  — 
Men  hvilka  lär  man  då  till  ledamöter  ta?  — 
En  löjlig  fråga!  .  .  .  Hvem,  om  icke  Näktergalen, 

Steglitsan  och  Canarien?  —  Ja; 

Så  tänker  den  som  ej  är  galen, 

Men  högdjur  tänka  icke  så  — 
Kung  Örns  vizir,  en  Uf,  som  hopens  vördnad  väckte, 

För  det  han  gammal  var  och  grå, 
Sig  trodde  denna  sak  på  bättre  sätt  förstå  — 
Det  var  en  Machiavel  bland  fogelfänans  slägte, 
En  djup  politikus.  —  Välan,  låt  höra  då 

Det  sluga  råd,  som  flöt  utaf  hans  tunga  — 
Jo,  sade  han,  i  fall  man  ledamöter  tog 
Utaf  de  foglars  hop,  som  sjelfva  kunna  sjunga, 

Så  skulle  tros,  och  det  med  fog. 
Af  hvarje  konkurrent,  som  ej  belönad  blifvit, 

Att  vald  akademien  drifvit. 
Nu  vore  den  ju  mest  oväldig  i  en  sak, 
Som  ej  deraf  förstod  att  skilja  fram  och  bak  .... 

Man  mycken  slutkonst  ej  behöfver 
Att  se  hvad  följden  blef:  den  blef,  att  hvarje  gång 

Då  foglar  täfla  uti  sång, 
Hör  endast  ufvar  till  att  fälla  dom  deröfver  — 

Så  sagdt,  så  gjordt.  —  Se  der  en  akademisk  sal, 
Der  kring  ett  aflångt  bord  de  vittra  ufvars  tal 
Sig  redan  samlat  har  att  hålla  dom  och  val  — 
Hvem  sjöng  då!  —  Jo,  dermed  gick  till  uppå  det  viset. 
Som  allmänheten  trott.  —  Hvar  enda  näktergal 

Blef  qvar  i  skuggan  af  sin  dal, 

Och  herrar  kråkor  vunno  priset! 


Min  läsare!  du  ren  i  skolan  veta  fått, 

Hur  menskan,  som  bland  alla  djuren 
Allena  har  förstånd,  dock  ingen  ting  förstått, 
Om  hon  ej  lärt  det  se'n   af  brödren  kreaturen. 
Exempli  gratia:    Hon  lärt  att  bygga  slott 
Af  bäfvern.  —  Vidare,  hon  spinna  lärt  och  väfva 
Af  spindeln.  —  Vidare,  hon  plöja  lärt  och  gräfva 
Af  svinet.  —  Vidare,  att  sätta  sig  klistir 
Af  storken.  —  Vidare,  att  äta,  dricka,  sofva 


DUMBOMS   LEFVEE^TE.  15" 

Af .  .  .  Gud  vet  hvilka  nöt.  —  I  fall  nu  frågan  blir, 
Om  icke  vittra  skrån  må  hållas  för  en  gåfva 
Af  konung  Örns  förnumstige  vizir, 

Så  lär  tillåtas  mig  att  svara 

Med  Alis  ord  uti  Zemir: 

Min  vän,  det  tör  kanske  så  väva  .  .  . 


Dumboms  lefverne*). 

Go'  herrar!  lånen  mig  ert  öra 
Till  salig  Dumboms  lefverne; 
Om  det  ej  ledsnar  er  att  höra, 
Så  tör  det  roa  er  kanske. 

Han  föddes,  enligt  ödets  domar, 
Helt  naken  hit  på  jordens  ring; 
Men  se'n  han  kom  till  rikedomar. 
Så  brast  det  honom  ingen  ting. 

I  vaggan  hade  han  med  nöd 
En  gammal  käring,  som  såg  om  sig; 
Vardt  derför  illa  sjuk  —  men  kom  sig; 
Och  lefde  se'n  allt  till  sin  död. 

Till  karakteren  from  och  god 
Var  han  ej  snar  att  blifva  retad; 
Men  sågs  han  någon  gång  förtretad. 
Så  var  det  uti  vredesmod. 

Det  fel,  han  haft  i  ungdomsvåren, 
Att  vara  pojke  förr  än  karl, 
Man  ganska  vishgt  anmärkt  har; 
Men  detta  fel  försvann  med  åren. 

Till  ingen  man  han  afund  bar. 
Han  såg  väl  ganska  snedt  på  alla; 
Men  det  bör  man  ej  lastbart  kalla. 
Ty  han  var  vindögd,  stackars  karl. 

*)    Detta    stycke    är    en    öfvei-sättning   från    en    fransk    dikt    af 
Charadel. 


158  J.   H.   KELLGREN. 

Man  äfven  mycket  folk  hört  klandra, 
Att  han  dem  öfver  axeln  sett; 
Om  det  så  är,  så  har  det  skett, 
För  det  han  längre  var  än  andra. 

Ett  muntert  lag  han  gerna  välj  de, 
Men  hatade  allt  fåfängt  snack; 
Teg  nästan  alltid  när  han  sväljde. 
Och  sväljde  alltid  när  han  drack. 

I  Par-Bricoll  han  aldrig  hmmit 
Bli  något  särdeles  stort  ljus; 
Ty  mestadels  man  honom  funnit 
Plakat  utaf  ett  enda  rus. 

Som  auktor  skref  han  kors  och  tvärs. 
Höll  tal  i  Grenna,  tal  i  Trosa: 
Om  någon  gång  hans  vers  var  prosa. 
Så  var  hans  prosa  aldrig  vers. 

I  stylen  var  han  älskare 
Utaf  det  tydliga  och  lätta; 
»Ty  —  sade  han,  och  det  med  rätta  — 
Ju  simplare,  ju  enklare.» 

I  Dumboms  ungdomstid  begaf  sig, 
Att  han  predikade  en  gång; 
Men  hans  predikan  var  ej  lång, 
Ty  han  vid  ingången  kom  af  sig. 

En  annan  skulle  bli'tt  förbannadt 
Brydd  vid  en  sådan  händelse; 
-Men  Dumbom  fann  sig   ett-tu- tre, 
Och  slöt  precist  der  .som  han  stannat. 

På  sina  resor  han  förnam, 
Hur  väl  försynens  nåd  reglerat. 
Som  floder  öfver  allt  placerat. 
Der  stora  städer  stryka  fram. 

Också  —  om  ej  hans  dagbok  ljuger 
Skall  på  gästgifvargårdarna 


DUMBOMS    LEFVERNE.  159 

I  Småland  ätas  mycket  bra, 

I  fall  man  matsäck  har  som  duger. 

God  kunskap  salig  Dumbom  hade 
Om  både  menniskor  och  djur; 
Och  märkligt  var  det  som  han  sade 
En  gång  om  kräftornas  natur. 

Hans  ögon  syntes  tårar  pressa, 
Då  de  i  kitteln  sprattlade: 
»Nej,  ingen  dör  så  grymt  som  dessa, 

—  Skrek  han  —  ty  de  dö  lefvande.» 

Teologien  höll  han  på 
I  tretti  år  med  vid  sin  pipa. 
Men  kunde  aldrig  rätt  begripa 
Hvad  ingen  menska  kan  förstå. 

I  politiken  var  hans  tro, 
Hvad  ingen  bonde  plär  förgäta: 
Att  om  man  mjölka  vill  sin  ko, 
Bör  man  ock  ge  den  till  att  äta. 

Uti  moralen  kom  han  fram 
Med  den  besynnerliga  lära. 
Att  det  som  gör  hvar  menskas  skam 
Kan  aldrig  göra  någons  ära. 

Som  fysikus  han  vågat   hysa 
En  tanka,  något  djerf  kanske: 

—  Han  trodde  ljuset  skapt  att  lysa, 
Och  menskans  öga  för  att  se. 

Men  som  han  uti  allt  for  varligt. 
Så  medgaf  han,  försigtigtvis. 
Att  ljus  för  tjufvarna  var  farhgt. 
Och  för  en  blind  af  ringa  pris. 

Hans  tanka  var  —  ehvad  man  säger 
Till  bördens  loford  och  försvar  — 
Att  den  förtjenst  en  menska  har 
Är  ingen  ann,  än  den  hon  äger. 


160  J.   H.   KELLGREN. 

En  hans  finansplan  väl  förtjenar 
Att  nämnas  för  sin  nyhets  skuld: 
Den  lyder  så:    »Ju  mer  man  länar, 
Dess  mer  man  sätter  sig  i  skuld.» 

Också  i  metafysikan 
Var  Dumbom  en  förfärlig  bjesse, 
Ty  det  var  han,  som  skilna'n  fann 
Emellan  esse  och  non  esse. 

Spörj,  forskare,  så  långt  du  gitter, 
Hvad  residens  som  själen  har; 
Det  bästa  svar  bhr  Dumboms  svar: 
»Min  vän,  hon  sitter  der  hon  sitter.» 

I  medicin  höll  Dumbom  för, 
Ehvad  man  derom  må  glosera. 
Att  den  helt  säkert  nytta  gör 
Åt  medici  om  intet  flera. 

En  stor  spektaklernas  patron. 
Fann  Dumbom,  att  hos  oss  som  andra 
Man  dervid  sällan  har  att  klandra 
Förutom  pjesen  och  aktion. 

Man  hört  hur  mången  auktor  skriker, 
När  min.sta  fel  bestraffning  fann; 
Men  Dumbom  talte  lätt  kritiker, 
Så  snart  de  rörde  någon  ann. 

Om  han  ej  sjöng  så  satans  bra, 
Så  kom  det  mest  af  den  resonen, 
(Precist  som  i  vår  opera) 
Att  salig  Dumbom  ej   höll  tonen. 

Men  det  hvari  han  lyckats  bäst 
Var  konsten  att  ta  ut  eharader; 
Som  man  kan  se  af  nästa  rader, 
I  svaret  till  en  näsvis  prest: 

Jag  tror,  att  presten  hette   Trälund  . 
Lik  godt!  .  .  .    »Mitt  första,  sade  han, 


MAN  ÄGER   EJ    i^NILLE   FÖE   DET   .AfAN    AR   aALEX.  10  i 

Är  Fä  —  Mitt  andra  Hund->>  —  »Minsann, 
Föll  Dumbom  in,  ert  hela  —  FähunchK 

Om  i  JoLijou  de  Normandie 
Han  ej  som  mästare  briljerat, 
Bör  han  ursäktas  deruti, 
Tv  spelet  var  ej  inventeradt. 

Må  hvem  som  kan  och  hvem  som  vill 
Sin  flygt  åt  högre  rymder  spänna; 
Den  vise  Dumboms  sats  var  denna: 
»Jag  lefver  helst,  när  jag  är  till.» 

Vår  Dumbom  lade  sig  en  afton 
Helt  frisk  och  sund  till  själ  och  kropp; 
Men  steg  om  morgon  stendöd  opp  — 
O  vandringsman!  p^ojtii  aewjznv'^). 


Man  äger  ej  snille  för  det  man  är  galen. 

Skaldestycke, 
insändt  till  sällskapet:  Pro  Sensu  Comiauni  cl.  1  Sept.  1787. 

Jag  medger  det.  —  Helt  visst  blef  mången  stor  mans  del 
Att  snafva  något  fjät,  att  mörkna  vissa  stunder. 
Allt  ytterligt  är  stäldt  på  gränsen  af  ett  fel: 
Ju  högre  bergets  spets,  dess  brantare  derunder. 

Känn  faran,  dödlige!  af  snillets  himlalån. 
Nyss  Gud,  nu  åter  mask,  hvad  sänkte  dig?  —  En  svindel. 
Den  stora  spänningskraft,  som  lyft  dig,  snillets  son, 
Hvad  är  han?  —  Blott  ett  hår,  blott  tråden  af  en  spindel. 

Han,  som  sin  ära  stödd  på  tjugu  sekler  ser, 
Som  högst  bland  skalderne  i  evigt  lof  regerar. 
Visst  slumrar  han  ibland,  vår  goda  far  Homer: 
Horatii  egna  ord.  —  Förlåt,  jag  blott  citerar. 

*)  Gnothi  seavton  =  känn  dig  .sjelf. 
Svenska  Parnassen  III.  11 


162  J.  H.  kellgrek. 

Dernäst,  o  Edens  skald !  *j   står  du  vid  snillets  tron  — 
Men  .  .  .  Döderun  qflelse  af  syndens  hor  med  satan! .  .  . 
Men  .  .  .  Himlens  kanonad!  ...  Är  detta  skaldens  ton? 
Ej  skrålet  mera  likt  af  någon  full  på  gatan? 

Blef  då  förvillelsen  allena  skaldens  lott? 
Är  dårskap  blott  en  frukt  i  vitterhetens  rike?  — 
Nej,  vishet,  vishet  sjelf  är  stängd  af  krets  och  mått; 
Stig  öfver  eller  vik  —  och  du  är  fäna'ns  like. 

Du,  som  af  äpplets  fall  för  stjernan  lagar  fann*"^), 
Som  mätt  kalkylens  djup  och  klufvit  ljusets  stråle!  — 
Också  red  du  en  gång  till  Bedlam *"^*),  store  man! 
Från  Apocalypsis  uppå  en  musblack  fåle. 

Och  du,  som  menniskan  det  stora  budord  skänkt 
Att  blott  i  tciflets  spår  till  sanningarne  vandra!  f) 
Du  glömmer  det  —  och  straxt  bland  hvirjtar,  oförtänkt, 
Du  famlar  yr  och  blind  som  Mesmer  och  vi  andra. 

Men  fast  man  någon  gång  i  solen  fläckar  såg, 
Blir  månen  hkafullt,  med  sina  fläckar,  måne. 
Fast  Newton  sjelf  en  dag  i  andefeber  låg. 
Blir  Svedenhorg  ändå  helt  rätt  och  slätt  —  en  fåne. 

I,  narrar  utan  smak,  som  gudarasande 
Tron  eder  stora  bh  med  stora  skalders  brister! 
I,  narrar  utan  vett  i  vetenskaperne: 
O  Svedenborgare !    O  Rosencreutzare! 
O  drömmars  tydarel    O  skatters  sökare! 
Nummerpunkterare,  magnetiserare, 
Fysionom-  alchem-  kaball-  och  harmonister! 
Er  slutsats  är  förvänd.   —  En  klok  kan  galen  bli. 
Den  snille  är  i  ett,  kan  vurma  i  ett  annat; 
Men  tro  att  snillets  höjd  är  höjd  af  raseri. 
Se  deri,  mina  barn,  bedran  I  er  förbannadt! 

*)  Milton. 
**)  Newton. 
***)  Dårhuset  i  London, 
f)  Cartesius. 


MAX   ÄGER  EJ   SNILLE   FOR  DET  MAN  AR  GALEN.  1C3 

Förgäfves  sagdt!  —  Nå  väl,  en  genväg  öppnas  er: 
Pope  puckelryggig  var,  Honier  och  Milton  blinda. 
Att  deras  likar  bli,  godt  folk!  hvad  tarfvas  mer 
Än  sätta  puckeln  på  och  ögonen  förbinda? 

Men  lemnom  skämtets  udd!  —  För  svagt  dess  vapen  är, 
När  lagen  ropar  hämd  och  religionen  blöder; 
När  samfundslugnet  störs,  och  villan   upprätt  bär 
Mot  sanningen  den  arm,  som  sveket  hemligt  stöder. 

Då,  skaldmö!  rusta  dig,  då  fatta  mordets  dolk 
Och  slå  den  djerfves  bröst,  att  ärret  evigt  blifver!  — 
Din  känsla  väckte  dig  att  bh  förnuftets  tolk: 
Gå,  lyd  med  värdighet  den  kallelse  det  gifver! 

O  Manhem!  lika  nämdt  af  gammalt  mannavett 
Som  gammalt  mannamod,  o  säg,  hvar  skall  du  hamna 
Ur  dessa  villors  djup?  —  Ett  år  och  ännu  ett: 
Och  Bälten  skall  med  blygd  ett  vidsträckt  dårhus  famna. 

Från  dårskap  är  all  last,   all  dygd  af  ljuset  är. 
Ett  brott  mot  vettets  bud  är  brott  mot  majestätet, 
Mot  menskans  majestät  och  ditt,  regent!   —  ty  lär, 
Der  fanatismen  går,  går  upproret  i  fjätet. 

Förlåt  mig  sanningen,  min  kung!  —  Förlåt  den  dygd, 
Som  häfver  skaldens  bröst,  som  lyfter  fria  själar, 
Som  eldad  för  ditt  lof  skall  se  med  lika  blygd 
Din  spira  sträckas  ut  till  dårar  som  till  trälar. 

Älen  I,  som  bindelen  på  deras  ögon  lagt, 
Anförare!   -—   Flvad  är  den  lön  I  efterleten?  — 
Jag  ser  det.  —  Ryktbarhet!  allt  lyder  då  din  makt, 
Och  dåren,  dåren  sjelf  vill  nå  odödhgheten! 

Välan,  den  väntar  er.     Oss  väntar  i  dess  famn 
Den  lagerkrans  som  mig,  den  tistel  som  er  kröner  — 
Hör  det,  o  efterverld!    Jag  offrar  deras  namn 
Till  åtlöje  för  dig  och  dina  söners  söner! 


164  .T.   H.   KELLGREN. 


Anmärkningar. 


Vi  komma  nu  till  den  tredje  magnetiska  sekten,  vår 
nationella  magnetisni,  magnelisme  ä  la  Svedenborg.  I  allt 
hvad  som  angår  det  magnetiska  fluidi  verkan  till  sömn 
öfverensstämma  Svedenborgianerne  helt  och  hållet  med  Puise- 
gur.  Men  då  frågan  är  att  i  sömnen  se  tillkommande  och 
frånvarande  ting,  se  med  tillslutna  ögon,  hvad  man  ej  kan 
se  med  öppna;  då,  säga  de  —  och  med  skäl  —  det  bör  ej 
mer  kunna  räknas  för  en  fysisk  effekt;  då  är  det  —  ocli 
nu  rasa  de  —  en  tydlig  verkan  af  en  öfvernaturlig  kraft, 
en  andelig  inflytelse,  en  himmelsk  korrespondens;  och  den 
som  talar  i  sömnen  bör  vara  säker  att  tala  genom  Andan.  — 
För  att  undvika  en  ledsam  vidlyftighet,  vill  jag  endast  an- 
föra ett  förkortadt  protokollsutdrag  öfver  de  flere  Sveden- 
borgico-magnetiska  sessioner,  jag  sjelf  bevistat,  och  vid  hvilka 
jag  ömsom  varit  frågare  och  åhörare.  —  Interlokutörerne 
äro:  fr  agaren,  anden  och  magnetisören. 

(Spektatörerne  församlade.  Magnetisören  anländ  med  en 
clairs'^oyante  piga.  Pigan  placerad,  magnetiserad,  somnad.  Söm- 
nen sä  djup,  att  fast  magnetisören  dels  stack  henne  med  en 
knappnål,  så  att  blodet  —  ej  kom  ut,  dels  nöp  henne  i  armen, 
så  att  —  han  sjelf  grinade  dervid;  så  hördes  hon  icke  säga,  att 
hon  kände  det  aldra  minsta.  Af  de  tvenne  andar,  som  vanligen 
talade  genom  pigan,  nemligen  Anna  Stina  och  Lars  Anders, 
framkallades  först  Anna  Stina,  pä  sällskapets  begäran.) 

l:sta  frågaren.  Såg  mig,  Anna  Stina,  är  jag  frisk 
eller  sjukf  Anden.  Så  der  midt  emellan.  Hvari  hestår 
min  sjukdom?  I  en  liten  förkylning.  —  Hur  skall  jag 
göra  för  att  bli  frisk f     Be  Gud  och  låt  magnetisera  dig. 

2:dra  frågaren.  Hur  många  goda  andar  har  jag  f 
Svarades:  3.  En  stund  derefter  gjorde  samma  person 
samma  fråga.  Svarades:  2.  An  huru  många  onda 
andar?  Ja,  kära  du,  dem  kan  ingen  räkna.  —  En  stund 
derefter  samma  fråga?    Svarades:  4. 

Sidje  frågaren.  Dog  Carl  XI  en  naturlig  död?  Ja, 
\isst  gjorde  han  det.  —  Men  det  sägs  ju  att  han  hlef 
förgifven?  Ja  visst  blef  han  det.  —  Och  du  sade  ju  nyss, 
att  han  dog  helt  naturligt?  Ja  visst  var  det  en  naturlig  död. 


MAN   ÄGER   EJ    SNILLE   FÖR   DET   3IAN    ÄR    GALEN.  165 

4:de  frågaren.  Kan  du  säga  mig,  om  min  far  är 
salig  eller  ej?  Om  du  ber  Gud  vackert,  så  kan  du  i  sömnen 
få  uppenbarelse  derom.  —  Men  kan  du  inte  sjelf  säga 
mig  i  hvad  tillstånd  han  är?  Jag  skall  fråga  derefter  .  .  . 
Jo  han  är  visst  salig.   (Den  frågande  hade  sin  far  i  Ii/vet). 

5:te  frågaren.  Säg  mig  i  hvad  tillstånd  min  salig 
hustru  befinner  sig?  Hon  sväfvar  nu  mellan  graderne.  — 
Kan  det  nånsin  bli  folk  af  min  dotter  eller  ej?  A  nog 
blir  hon  bra  alltid.   (Den  frågande  hade  aldrig  varit  gift). 

Lars  Anders  framkallades. 

6:te  frågaren.  Säg  mig,  Lars  Anders,  håller  jag  af 
någon  fticka?  Ja,  kära  du,  om  du  det  gör,  så  laga  bara 
så,  att  det  sker  för  Guds  skull,  och  intet  för  köttsens  skull. 

7 :de  frågaren.  Säg,  hvilken  bör  man  tro,  antingen 
Luther  eller  Svedenborg?  Du  bör  tro  dem  begge  två.  — 
Men  när  de  strida  emot  hvarannan,  såsom  i  läran  om 
rättfärdig  g  öreisen,  hvilken  bör  jag  då  följa?  Ja,  kära  du, 
nog  är  Luther  bra,  men  Svedenborg  är  ändå  likare. 

8:de  frågaren.  Hur  mycket  penningar  har  jag  på 
mig?  Det  vet  du  nog  sjelf.  —  Hvar  skall  jag  äta  middag 
t  dag?  Det  behöfver  jag  inte  säga  dig.  —  Men  du  svarar 
ej  på  hvad  jag  frågar. 

Magnetisören  förargad.  Det  får  man  ej  undra  på. 
När  man  frågar  för  att  gäckas,  bör  man  ej  vänta  sig  annat 
svar.  —  Men  jag  försäkrar  er,  min  herre,  att  jag  all- 
deles intet  gäckas.  Jag  har  endast  velat  höra,  om  anden 
vet  hvad  jag  vet,  innan  jag  vill  besvära  honom  att  säga 
hvad  jag  intet  vet.  —  Men  sådant  visar  ett  misstroende, 
som  anden  ej  kan  tåla?  —  Men  då  är  han  ju  ganska 
envis?  Det  torde  också  hända.  Ty  man  bör  noga  observera, 
att  ingen  annan  ande  går  in  i  en  menniska,  än  den  som 
med  henne  har  samma  karakter,  samma  böjelser  och  fel. 
Också  måste  jag  bekänna,  att  denna  pigans  fel  är  att  vara 
litet  envis.  —  Men  säg  mig,  min  herre,  är  ej  också  andens 
fel  att  vara  litet  dum?  Jag  vill  göra  honom  en  fråga: 
Hör  du,  Lars  Anders,  hur  mycket  gör  12  gånger  12? 
—  (Intet  svar  af  Lars  Anders).  Magnetisören  brydd.  Min 
herre,  man  bör  ock  noga  observera,  att  ingen  annan  ande 
tar  sin  boning  hos  en  menniska,  än  den  som  med  henne 
har    lika    grad    af   upplysning.  —   Det  var  det  jag  borde 


H.    KEl^LtxKEN. 


vänta  mif).  Nå  väl  då,  jag  vill  göra  en  ganska  simpel 
fråga:  Huru  långt  är  det  härifrån  och  till  Öregrund. 
(Ändå  intet  svar).  —  Magnetisören  flat.  Men,  min  herre, 
hvarföre  fråga  om  sådane  verldsliga  saker?  Nog  vet  ni,  att 
en  ande  ej  sänker  sig  ned  att  ta  kunskap  om  sådane  ting. 
Fråga  något  ur  andeverlden.  Må  göra.  Säg,  Lars  Anders: 
Huru  gammal  var  min  syster,  när  hon  gick  ur  verlden? 
Det  skall  jag  säga  dig  en  annan  gång.  —  Men  hvarför 
icke  nu?  —  Jag  skall  först  fråga  efter.  —  Magnetisören 
(med  hastighet):  Det  är  ganska  naturligt.  Andeverlden  är 
mycket  stor;  den  innehåller  alla  de  aflidnas  själar  från  verl- 
dens  beg^Tinelse.  Således  kan  en  ande  omöjligen  känna  alla 
andra  andar,  förr  än  han  frågat  sig  före  ....  Men  jag  fruk- 
tar, att  menniskan  kan  må  illa,  om  hon  sofver  längre.  Hör 
du,  Lars  Anders,  törs  menniskan  sofva  längre f  —  Nej 
kära  du,  gör  för  all  ting  och  väck  henne  snart,  annars  kan 
hon  få  konvulsioner. 

(Menniskan  väcktes  och  sessionen  var  slut.) 

Denna  korta  dialog  torde  göra  tillfylles  för  att  visa 
både  beskaffenheten  och  ändamålet  af  den  nya  magnetismen; 
och  om  någon  skulle  tvifla  på  sannfärdigheten  af  hvad  jag 
anfört,  må  han  göra  hka  frågor,  och  han  skall  finna  lika  svar. 


Denna  djupa  känsla  af  sant  och  rätt,  godt  och  ädelt, 
som  gör  att  vi  anse  oss  för  lycklige  eller  olycklige,  upphöjde 
eller  förnedrade  af  allt  hvad  som  främjar  eller  sårar  deras 
ära;  att  vi,  likasom  flyttade  ur  oss  sjelfva,  ur  personlig- 
hetens krets,  röras,  andas  och  hafva  vår  varelse  i  det  all- 
männa hfvet,  den  allmänna  ordningen,  samhällets  och  verl- 
dens,  rättvisan,  dygden,  förnuftet,  smaken;  att  vi  älska  som 
föräldrar,  som  vänner  och  välgörare  alla  stora  män,  som 
upplyst  och  förädlat  vårt  slägte;  att  vi  deremot  hata  som 
personhga  fiender  allt  villans  och  lastens  anhang;  att  vi 
sjelfva  utan  möda  uppoffra  lugnet,  hvilan  och  nöjet,  icke 
känna  någon  fruktan,  icke  se  någon  fara,  då  lagens  vård, 
religionens  helgd,  samhällets  väl  och  regentens  ära  kalla  oss 
till  strids  mot  dårskaper  och  sjelfsvåld  ....  Denna  djupa 
sjelfförnöjande,  sjelffrätande  känsla,  om  hon  ej  är  snillet,  är 
hon    fröet    dertill.     Utan  henne   fans   aldrig  ännu  på  jorden 


BYXORNA.  167 

en  verkligt  stor  filosof  och  skald.  —  Unge  författare!  vill 
du  veta,  om  din  kallelse  är  sann  eller  ej;  lägg  handen  på 
ditt  hjerta.  Hvad  intryck  känner  det  af  de  ting,  som  om- 
gifva  dig?  Sanning,  dygd,  rättvisa,  fädernesland,  mensklig- 
het:  säg,  kan  du  nämna  dessa  heliga  namn  utan  rörelse  i 
ditt  blod,  utan  skakningar  i  dina  fibrer?  Ser  du  blott  med 
ett  åtlöje  dina  likars  dårskap?  med  förakt  deras  laster?  med 
ömkan  deras  olyckor?  Den  håg  du  känner  att  utmärka  dig 
af  talanger,  hvad  har  den  till  föremål?  Månn'  en  titel,  en 
prydnad,  ett  anseende  öfver  hopen,  en  beqvämligare  lefnad? 
Månn'  hofgunst  och  sällskapslof?  Söker  du  blott  att,  af 
ingen  oroad  och  oroande  ingen,  gå  som  man  säger  din  verld 
igenom  och  låta  verlden  ha  sin  gång?  ...  Då  yngling!  tro 
mig:  det  är  icke  dig,  som  snillet  kallar  att  tala  till  folket. 
Försök  ej  att  höja  dig  öfver  medelmåttans  krets.  Bhf  täck, 
oförvitlig,  en  man  af  god  ton!  Ditt  namn,  om  det  lefver, 
skall  dö  med  dig.  —  Om  åter  vid  åsyn  af  allt  hvad  som 
rubbar  den  allmänna  ordningen,  af  allt  som  kränker  förnuft 
och  dygd;  om  vid  blotta  åsyn  eller  ryktet  häraf  du  känner 
ditt  blod  tändas,  ditt  hjerta  klappa,  din  andedrägt  förkortas, 
lårarne  brista  ur  ditt  öga,  tankarne  hoptals  genomstörta  din 
själ;  och  du  glömmer  så  dig  sjelf,  och  du  är  icke  mera  dig, 
men  den  dygdige,  som  lider,  men  den  upplyste,  som  förföljes 
medborgaren,  filosofen,  menniskan  .  .  .  Då,  ädle!  igenkänn 
.'?nillets  gudomliga  röst;  då,  sök  ej  förgäfves  att  qväfva  en 
eld,  som,  lik  åskans  eld,  ej  skall  slockna,  förr  än  han  förtärt 
dig;  då  följ   ditt  öde:    Blif  stor  —  och  olycklig. 

Yeritati  Gloria. 


Byxorna. 

Saga, 
som  täflat  för  priset  i  sällskapet  Pro  Sensfi  Communi  år  1788. 

Uti  ett  klädstånd,  häromda'n, 
Jag  tu  par  byxor  hörde  träta  — 
Må  ingen  andryg  här  i  stan 
Min  sagas  innehåll  förgäta! 
Och  om  det  gjorde  något  qval 
At  sundt  förnuft  och  god  moral 


168  J.    H.    KELLGREN. 

Att  finna  byxor  i  en  saga, 
Och  byxor  med  hvarann  i  tal; 
Så  må  jag  högligen  beklaga, 
Att  saken  ej  stod  i  mitt  val, 
I  ty  jag  ämnet  nödgas  taga 
Utur  ett  danskt  original. 
Att  nu  berömma  eller  klandra 
De  danskes  smak,  hör  mig  ej  till: 
Nog  af,  att  hvad  jag  lånt  af  andra 
Jag  ärligen  bekänna  vill. 

Er  fabel,  hör  jag  någon  svara. 
Ar  då  en  öfversättning  bara?  — 
Må  ske,  men  ...  —  Tvifvelsutan  fri  ■ 
Så  fri,  som  något  verk  kan  vara. 
Det  man  haft  lof  att  låta  bli  — 
Förstås:   men  har  ni  ej,  som  snille, 
Förbättrat  texten  då  och  då 
Och  satt  ett  skulle  för  ett  ville, 
Och  något  och  för  något  sä? 
Har  något  ord  ej  råkat  komma 
Att  flyttas  främst,  som  stod  till  slut? 
Har  någon  punkt  ej  blifvit  komma. 
Och  något  komma  slutits  ut? 
Har  ni,  till  fyllnad  af  det  blanka. 
Som  rimmets  afstånd  lemna  plär. 
Ej   gjort  med  tankstreck  här  och  der. 
Att  blotta  metern  blifvit  tanka? 
Har  ni  ej  dristigt  lupit  oni, 
Hvad  understundom  förekom 
Er  något  svårt  att  öfversätta, 
Och  vanligen  tillryggalagt 
Sex  svenska  vers,  för  att  berätta 
Hvad  dansken  i  en  enda  sagt?  ...   — 
Men,  om  jag  medgaf  er  allt  detta, 
Hvad  blefve  följden,  min  patron?  — 
Den  äran,  att  ert  lån  med  rätta 
Fick  kalla  sig:  Imitation. 

Men  tiden  Hder,  då  den  skrider, 
Och  våra  Byxor  tappas  bort: 
Jag  vill  då  säga  er  omsider, 


169 


Hur  dermed  tilldrog  sig,  helt  kort. 

Jag  nämnt,  en  träta  var  å  färde 

Emellan  dem.  —  Och  hvarom  då?  — 

Det  lär  ni  fåfängt  gissa  på. 

Det  var  ett  mål  af  högsta  värde, 

Ett  mål,  som  plägar  orsak  ge 

Bland  aiiktorer  och  de  lärde 

Till  mycket  bläcks  förspillelse ; 

Hos  hjellar  och  regerande 

Till  mycket  blods  utgjntelse; 

Till  mycket  stryk  bland  åkare, 

Och  mycket  hundsvotterande 

Bland  kärngar  och  bland  tiggare  .  .  . 

Kort  sagdt:  om  Äran  —  Heder!  Ära! 

O  dyra  namn!  o  helga  bud! 

Det  är  af  er,  som  menskor  lära 

Att  rang  med  englarne  begära, 

Och  englarne  med  gudars  Gud, 

Och  fogde-frun  att  handen  taga 

Af  länsmans-frun  i  gästabud; 

Det  var  för  er,  som  i  min  saga 

De  tu  par  Byxors  täflan  brann, 

Att  på  den  spik,  som  sig  befann 

Conjunctim  för  dem  båda  ämnad. 

Få  hvar  åt  sig  den  förmån  lemnad 

Att  hänga  ofvanpå  hvarann. 

Hör  nu,  hvad  skäl  till  företräde 
Man  uppå  ömse  sidor  tydt. 
Det  ena  paret,  splitternytt, 
Väl  skuret  och  förträffligt  sydt 
Af  lagom  fmt,  godt,  svart,  svenskt  kläde, 
Man  aldrig  än  på  benet  drog; 
Och  af  sin  egen  halt  och  styrka 
Sig  trodde  re'n  ha  titlar  nog 
Att  öfverhängningsrätten  yrka. 
Det  andra  gammalt,  gammalt  så 
Att  icke  målen  hölls  derpå; 
Och  sen,  med  lappar  uppå  lappar 
Och  stopp  utöfver  stopp  beströdt. 
Med  slarfvigt  foder,  sluppna  knappar, 
Och  färgen  mellan  blått  och  rödt, 


J.    H.    KELL^TKE^^ 


Och  mönstret,  närmast  blixt  och  dunder, 

Och  tyget .  .  .  Utan  himlens  under 

Dess  namn  ej  kunde  gissas  mer  — 

Men  kan  ni  föreställa  er, 

Att  trasan  just  på  dessa  grunder 

Sitt  företräde  afgjordt  ser, 

Och  tror,  att  allt  bör  hänga  under, 

Som  mindre  möglad  utsigt  ger? 

Och  när  kamraten  deråt  ler 

Och  hennes  murkna  trådar  gäckar; 

Då,  af  en  ädel  stolthet  rörd, 

Hon  ropar:    »Räkna  dessa  fläckar, 

Tälj  dessa  hål  .  .  .  och  känn  min  börd! 

Hvad?  låga  ullets  son!  du  glömmer. 

Att  sammet  är  min  extraktion? 

Att  i  min  lysande  person 

Sig  purpurn  under  smutsen  gömmer? 

Vet,  att  min  farfars  farfars  far 

Tolf  kungars  kröningshimmel  var; 

Att  hundra  år  åt  tronens  trappa 

Min  farfars  farfar  prydnad  länt; 

Min  farfars  far  till  högtidskappa 

Ai  första  tyska  hofnarrn  tjent; 

Min  farfar  uti  karruseller 

Sig  distinguerat  som  schabrack; 

Min  far  var,  salig  stubb!   ej  heller 

Ett  plagg  att  räknas  ibland  pack; 

En  kunglig  oldfru  .  .  .»  Ha!  dess  värre. 

Just  nu  en  köpare  steg  fram:  — 

Hvad  kosta  byxorna  madam?  — 

De  der?.  .  .  Sex  plåtar,  söta  herre!  — 

Godt!  —  Söta  herre!  kom  ännu 

Och  köp  det  gamla  sammetsparet, 

Så  få  de  begge  bh  till  sju  — 

Hvad,  käring,  är  du  klok?  blef  svaret: 

Hvad  tror  du  väl  jag  göra  vill 

Med  den  fördömda  trasan? 
Den  duger  ju  ej  annat  till 

Än  kastas  uppå  brasan! 


LJUSETS    FIENDEK.  1'^ 


Ljusets  fiender. 

Saga. 

En  faveur  de  la  Folie, 


Pardonnez  å  la  Raison! 

En  qväll,  förleden  höst.  .  .  Låt  se! 
Om  jag  ej  felar  i  mitt  minne, 
Så  vai^det  kring  den  tjugonde 
December  ...  Ja,  min  läsare; 
Ty  vinter-solståndet  var  inne, 
Och  Febus,  denne  herrskare 
Utöfver  ljus  och  rimmare, 
Som  illa  lyser,  sämre  rimmar 
I  nordiske  klimaterne, 
Gick  nu  till  sängs  mot  klockan  tre 
Att  sofva  roligt  nitton  timmar  .  .  . 
En  sådan  qväll  kom  Lucidor"^) 
Till  stora  klubben  ut  på  norr  — 
En  klubb! .  .  .  Politisk?  —  Minsta  spår 
Dertill  i  manuskriptet  fms  ej, 
Och  någon  minsta  nytta  vins  ej 
Att  veta  det.  —  Nog  af:  han  kom. 
Steg  in,  satt  ner,  och  såg  sig  om, 
Men  såg  ej  skapadt  grand   —  emedan 
Man  intet  ljus  i  rummet  tändt, 
Och  himlaljusets  president 
Gått  ned  till  hvila  längesedan, 
Och  himlens  vice-president 
Dertill  befann  sig  uti  nedan. 

I  tjocka  mörkret  hör  han  här 
Den  dumma  hopen  disputera 
Med  mycken  hetta  (som  man  plär, 
När  man  förstår  sig  ingendera) 
Hvad  fopyn  på  källarstugan  är, 
Rvadfärg  på  möblerne,  med  mera. 

Till  slut,  när  en  och  ann  betänkt. 
Hur  uppåt  väggarne  befängdt 

*)  Har  med  orätt  ansetts  afse  den  bekante  skalden  Lucidor, 


172  J.    H.    KELLGREN. 

Det  var  att,  uti  blindhet  sänkt, 
Om  form  och  färger  resonnera 
{Ty  vara  blind,  och  icke  se, 
Var  ett  och  samma,  tyckte  de, 
Så  ropte  en,  så  ropte  flera: 
Ljus  in! 

Ljus  kom  — ■  en  allmän  fröjd 
Vid  denna  syn.     Hvem  är  ej  nöjd 
På  svart  och  hvitt  att  skilnad  göra? 
Blott  här  och  der  en  mörksens  vän 
Gaf  ljus  och  lampor  den  och  den; 
Och  hvem  det  var,  skall  ni  få  höra. 

Den  första  var  en  surögd  man. 
På  honom  ingen  undra  kan; 
Han  heldre  ömkas  af  allt  hjerta. 
Hur  skulle  ljussken  ha  behag. 
När  minsta  skymt  af  himlens  dag 
Är  för  hans  syn  en  dödlig  smärta? 

I  samma  usla  ställning  bragt, 
En  fiammal  nercsjuk  man  hörs  klaga: 
»Vid  Gud!  det  står  ej  i  min  makt 
Att  detta  grymma  sken  fördraga.)^   — 
Ej  heller  undre  man  härvid: 
Den  stackars  gubben  all  sin  tid 
I  mörkret  famlat  fram  sin  bana; 
Men  lära  se  och  lära  gå, 
Är  lika  nödigt  båda  två; 
Och  all  förmåga  är  en  vana. 

En  sömnsjuk  man  skrek  till  och  spratt 
Helt  högt  från  stolen  der  han  satt. 
Hans  namn  var  Dummer  Jöns;  Jöns  Dummer, 
Till  kropp  och  själ,  båd'  dag  och  natt, 
Försänkt  uti  en  ständig  slummer. 
Man  kan  väl  tänka,  hvilket  spratt 
För  sådant  djur  att  mörkret  sakna; 
Ty,  när  man  nu  hans  lättja  ser, 
Så  skäms  det  dumma  svinet  mer 
Att  ensam  sofva  bland  de  vakna, 


LJTSETS  FFENDER.  173 

»Mig»   —  hörs  en  svärmare  dernäst  — 
»Mig  skymningen  behagar  mest. 
O  sälla  skymning,  nöjets  dager! 

0  dunkelhet,  så  Ijuf  och  mild ! 
När  du  förskönar  hvarje  bild, 
Hvad  gör  det  mig  att  du  bedrager? 

1  dig  min  yra  fantasi, 
Utur  förnuftets  tyglar  fri. 

Allt  i  ett  lyckhgt  kaos  blandar; 
Igenom  dig  blir  skuggan  kropp; 
Igenom  dig  fylls  jorden  opp 
Af  gudar,  jättar,  troll  och  andar. 
Nyss  fick  jag  här  en  vålnad  fatt 
Ur  Svedenborgska  andeverlden: 
Men  ljuset  kom.  —  Fördömda  spratt! 
Dess  strålar  i  en  blink  förtärde'n.» 

»Fördömda  spratt!»  —  skrek  likaså 
Bakom  en  skärm,  bort  i  en  vrå, 
En  man  med  schene  rariteten  — 
»Snart  skall  man  nu  min  konst  förstå 
Bland  hela  svenska  allmänheten! 
Det  gick  i  skymningen  så  bra 
Att  folkets  syn  och  pung  bedra; 
Men,  se'n  man  tändt  det  satans  ljuset. 
Farväl  med  allt  slags  hexeri. 
Farväl  med  svart  och  hvit  magi!»  — 
Så  sagdt,  och  junkern  smög  ur  huset. 

Densamma  utväg  (nämligen 
Dörrns  utväg)  tog  en  ann  god  vän. 
Som  —  ganska  hederlig  karl  annars  — 
I  mörkret  nyss,  af  händelse, 
Rakt  taga  felt  om  fickorne 
På  sin  surtut  och  sina  grannars. 

En  kunskapsälskande  person 
Ifrån  den  kunghga  polisen 
(Som  annars  kallas  plär  spion) 
Kröp  nu  helt  skamfiat  bakom  spisen. 
Att  lyss  vid  ljus  går  ganska  slätt, 
Ty  dels  så  distraherar  skenet, 


174  j.  H.   KELLGREN. 

Dels  händer,  vid  en  snabb  reträtt, 
Att  man  i  brådskan  glömmer  lätt 
Den  ena  armen  eller  benet. 

Med  puckel  fram  och  puckel  bak, 
En  krympling  hela  qvällen  skrutit, 
Hur  hans  figur  vann  könets  smak 
(Det  var  i  mörkret  en  klar  sak), 
Och  h\ilka  prof  han  deraf  njutit. 
Men  ljuset  kom  —  och  hvem  blef  flat, 
Om  ej  den  ängsliga  figuren? 
Ty  mer  vanskapellg  krabat 
Man  aldrig  såg  uti  naturen. 

En  utlät  sig:   »Man  vore  dum 
(Se'n  saken  kommit  har  så  vida) 
Att  vilja  ljusets  gagn  bestrida; 
Blott,  att  man  hindrar  det  att  sprida 
Sitt  sken  till  hela  publikum. 
Nu,  och  på  det  en  dyhk  fara 
Ej  i  vårt  land  må  äga  rum, 
Är  bäst  man  lemnar  denna  vara 
At  mig  till  monopolium.'> 

»Rätt  sagdt!»  —  hör  man  en  annan  svara 

»Farväl  med  allt  politiskt  skick. 

Med  börd  och  dygder,  hof  och  seder. 

Den  stund  till  allmänhetens  blick 

Man  tillät  ljuset  stiga  neder! 

Men  nu,  som  öfverheten  blott 

Har  rätt  att  pröfva  till  hvad  mått 

En  undersåte  utan  brott 

Må  äta,  dricka,  se  och  höra; 

Så  tror  jag  för  min  del  (hoc  est: 

Del  i  arrendet)  vara  bäst 

Att  ljuset  till  regale  göra.» 

Bland  någre,  som  i  hemlighet 
För  skam  skull  sväljde  sin  förtret, 
Var  källarmästarn  och  hans  drängar. 
Förmodligt  kunde  gästerne. 
Vid  ljus  begynna  efterse 
Hvad  drogue  dem  gafs  för  deras  pengar, 


LJUSETS   FIENDEE.  175 

Ty  denna  konst,  som  kallad  blef 

Förr:  underverk  —  nu:  underslef, 

Den  konst,  att  göra  vin  af  vatten, 

Har  än  i  dag  det  felet  qvar, 

Att  den  med  svårighet  bedrar 

Rätt  nyktert  folk  ...  om  ej  om  natten. 

»O  blygd  och  hån!»  —  skrek  pastor  Fån  — 
»Så  groft  att  gäckas  med  försynen! 
Tänk,  att  det  djerfva  stoftets  son 
Vill  midt  i  natten  n>i;tja  synen! 
Förgäfves  går  då  solen  mer 
På  Guds  befallning  upp  och  ner 
Att  dela  menskan  ljus  och  värma! 
Hon  värma  genom  brasor  gör 
Och  genom  talgljus  våga  tör 
Att  sjelfva  dagens  strålar  härma. 
Snart  har  naturen  ingen  vrå 
Så  djup,  så  dold  att  hitta  på. 
Dit  menskans  öga  icke  stjäl  sig. 
Hon  storm  och  böljor  tygla  vet 
Och  räds  ej  i  sin  gudlöshet 
Att  hindra  åskan  slå  ihjäl  sig.» 

Här  brast  församlingen  i  skratt, 
Och  pastorn,  fattande  sin  hatt. 
Svor  pest  och  död  mot  sina  bröder; 
Då  i  en  hast,  vid  trummors  skräll 
Och  klockors  klang  och  lurars  gnäll. 
Det  ropas:    ElVn  är  lös  på  söder I"^) 

—  Man  nämner  gata,  gränd  och  hus, 
Och  orsaken  till  allt  ...  ett  ljus.  — 
»O  Lucifers  och  snillets  söner: 

(Af  Lux  är  Lucifer)  se  här» 

—  Skrek  åter  Fån  —   »hvad  frukten  är. 
Som  söder  ren  af  ljuset  röner, 

Och  som  på  norr  ett  hka  slut 
Helt  visst  en  lika  djerfhet  kröner, 
Så  fattom  genast  vårt  besiat: 
Att  allt,  hvad  lysa  kan,  släcks  ut!» 

*j  Eldsvådan  pä  söder  afser  franska  revolutionen. 


176  J.   H.   KELLGREN. 

Re'n  märks  bland  sjelfva  ljusets  vänner 
(Så  mäktig  är  fantastens  röst!), 
Hur  en  och  annan  uppstå  känner 
En  hemlig  fruktan  i  sitt  bröst. 
Då  reser  sig  vid  talmansbordet 
En  man  att  stadga  deras  val. 
Man  lyssnar;  Lucidor  har  ordet: 
»I  män  och  bröder»   —  var  hans  tal  — 
»Det  fms  en  lag,  af  himlen  stiftad, 
För  bruket  af  allt  jordiskt  godt: 
Att  utan  vishet,  gräns  och  mått 
Skall  sjelfva  dygden  bU  ett  brott 
Och  sjelfva  sällheten  förgiftad. 
Hvad  nyttigt  kan  ej  skadligt  bh? 
Sömn  stärker  —  sömn  blir  lethargi; 
Mat  föder  —  mat  ger  obstruktioner; 
Öl  värmer  —  öl  gör  stranguri; 
Skratt  muntrar  —  skratt  blir  konvulsioner 
Än  mer:  att  alla  dygders  mor, 
Den  högsta  dygd,  hvarpå  beror 
All  timmelig  och  evig  lycka. 
Gudsfruktan  sjelf,  för  vida  sträckt, 
Har  den  bedröfliga  effekt 
Att  vissa  hufvuden  förrycka! 
Men  om  en  man,  ur  dessa  skäl, 
Förbjöde  någon  kristen  själ 
Att  skratta,  äta,  dricka,  sofva, 
Och  framför  allt  sin  Gud  att  lofva. 
Då  —  tviflen  ej  —  är  denne  man 
Förutan  prut  ett  af  de  båda: 
Narr  eller  skälm.  —  Och  hvad  den  våda 
Beträffa  må,  som  yppas  kan 
Af  ljusets  vårdslösa  handtering, 
Har  deremot  en  klok  regering 
Två  goda  medel  i  sin  hand: 
Spön  —  tjenhge  att  fruktan  väcka 
Hos  den  försumhga  och  fräcka; 
Och  sprutor  —  färdige  att  släcka 
I  hast  den  grufligaste  brand. >-> 

Han  slöt.  —  Ett  allmänt  bravo-skril 
Ett  allmänt  klappande  i  händren! 


KANTAT. 


Excipe  Fån  &  Compagnie, 

Som  togo  visligt  sitt  parti 

Och  svuro  sakta  mellan  tändren. 

Sist:  hur  på  söder  tillgått  har, 
Hur  med  dess  eldsvåda  tog  ända, 
Och  h vilket  nytt  palats  man  drar 
Ur  askan  af  det  platt  förbrända  - 
Derom  en  annan  gång,  kanhända, 
Om  Gud  förlänger  våra  dar. 


Kantat 

den  I  Januari  178g.*) 

Röst  af  Allfaders  mun:       Ännu  ett  år  åt  verlden: 
Ännu  ett  hvarf  af  solens  gamla  lopp, 
Förr  än  jag  kröner  dygdens  hopp 
Och  störtar  lasterna  och  dårskapen  och  flärden.» 

Du,  sistnämd  i  det  åttonde 
Af  seklets  tiotal!    Du  hörde  det  och  väcktes 
Utur  den  dröm  af  möjlig  varelse, 
Hvari  du,  dödligt  slumrande, 
Med  natt  af  evighet  betäcktes  — 
Träd  ut.   —  Vid  Jani  vink  ditt  fängsel  upplyckt  sig; 
Och  ljusets  herskare,  den  höge  resenären, 

Stolt  i  sin  vagn,  som  väntar  dig. 
Sin  kosa  kastat  om  mot  Skyttens  landamären  — 
Du  kommer.  —  Glad,  förundrad  öppnar  du 
Din  första  blick  för  dagen  —  första  gången 
Ser  tidens  fält,  och  lifvets.   —  Till  Dig  nu 
Uppstiger  jordens  helsning,  sången 
Af  milhoners  lof.  —  O  hör  den!   icke  blott 

1  stoj  af  sällhets  druckne  dårar 
På  nöjets  ejderbädd,  ur  lyckans  gyllne  slott; 
Men  i  de  mindre  bittra  tårar, 
Den  milda  suck,  den  suck  af  tröst. 
Som  häfver  mindre  tungt  de  olyckligas  bröst! 

*)  Författad  med  afseende  pä  dä  varande  kriget  med  Kyssland. 
Svenska  Parnassen.     III.  12 


178  J.    H.    KELLGREN. 

Kör  af  lycklige  på  jorden. 

Dig  våra  hvimlande  glädjerop  mana, 
Nyburna,  sällhetsledsagande  år! 
Låt  på  vår  lefnads  framdansande  bana 
Nöjet  beblomstra  hvart  ögonblicks  spår! 

Kör  af  olycklige. 

Dig  våra  suckar  i  tysthet  åkalla: 
Hoppet  med  bäfvan  anropar  ditt  namn: 
O!  låt  en  droppa  hiigsvalelse  falla 
Ned  till  den  usles  förvissnade  famn! 

Stridande  router  af  ha  da  körerna. 

Må  mina  dagar  i  vällust  förflyta 
Vaggade  Ijufligt  på  medgångens  flod! 

Må  för  min  hunger  den  skärfven  ej  tryta, 
Som  af  tyrannen  jag  köpt  med  milt  blod. 

Höj   mig  till  gudars  makt! 

Krossa  den  boja. 
Som  på  min  oskuld  förtryckaren  lagt! 

Kläd  mig  i  ärans  prakt! 
Lyft  ur  sin  koja 
Dygden,  förtrampad  i  stoft  och  förakt! 


Men  der,   med  rifven  skrud,  i  åldradt  majestät 

Och  vissnad  fägring,   svag,  försagd,    med  sorgens  fjät .  .  . 

Hvem  nalkas?  —  Hvilken  hamn  af  drottning,  af  gudinna? 

An,  ögat  brinnande  af  harm, 
An  skumt  af  blygd,  fördränkt  i  tårar!  —  Af  dess  arm, 

Som  bildad  tycks  att  segrar  vinna, 
Tungt  lyfts  ett  rostadt  svärd,  nu  vändt  mot  egen  barm; 

Och  blod  och  stoft  dess  mantel  höljer, 

Och  kronan  nicka  ses  till  fall. 
I  spåren,  rytande,  mörk,  krigets  ande  följer  — 
Och  furiers  skrän,  och  trollens  återskall 
Hörs  rundt  omkring.  —  Och  nu  från  Östra  Norden, 
Spotsk,  reser  jätten  sig  på  fjället.  —  Hatets  brand 

Är  i  hans  blick,  och  fjättern  i  hans  hand.  — 


Och  nu,  med  gräslig  röst  han  ropar:      Stört  till  jorden, 
Förmätna  Svea,  stört!  blif  slaf!   —  I  dessa  orden 
Hvad  ljus  af  ljungeld!  .  .  .    Gud!  hvad  namn  .  .  .  hvad  har 

han  sagt? .  . 
Min  mor!  min  fostermor!    Du  gäckad!  ...  i  förakt?  .  .  . 
Oigenkänlig!  —  Säg,  hvar  är  din  här?   Ditt  läger? 

Ha  dina  berg  ej  järn  och  hjeltar  mer?  — 
Du  svarar  ej !  men  hemsk  mot  årets  antag  ler, 
Och  lyfter  tviflets  suck  och  bönens  röst  och  säger: 

Seklers  dotter,  i  hvars  sköte 

Nya  håfvor  jorden  bådas, 

Nya  smärtor  hota  den. 

Säg  —  i  mina  blickars  möte 

Vill  som  hämnare  du  skådas, 

Eller  kommer  du  som  vän? 

Från  den  bana,  du  beträder, 
Dina  tusen  tusen  fäder 
Hafva  sett  i  alla  öden 
Svears  dygd  stå  oförkränkt. 
Ofta  sårad,  alltid  hämnad; 
Svag,  ej  feg,  ej  öfverlemnad 
Af  ett  folk,  som  förr  åt  döden 
Än  åt  bojorna  sig  skänkt. 

Men  om  nu  så  grym  är  lagen. 
Och  med  dig  den  stunden  nära. 
Då  jag  föll,  förutan  ära, 
Bland  nationerna  en  slaf; 
O!  så  stört  ock  du,  bedragen. 
Från  din  höjd,  i  glömskans  haf! 
Och  för  evigt  slockne  ljuset 
Af  den  sol,  som  leder  dig! 
Och  försvinne  jag  i  gruset 
Af  den  verld,  som  föll  med  mig! 


löV  .r.    H.    KELLCrKty. 


Till  Fredrika*). 

Jag  er  vän!  jag  Friggas  vän  I   — 
Detta  ord,  så  ömt,   så  vigtigt, 
Och  som  föll  från  himmelen, 
Säg,  hvem  föll  det  på,  bekänn: 
(Hoppet  tror  så  oförsigtigt) 
Denne  lycklige  .  .  .   uppriktigt. 
Sköna  Frigga  —  var  jag  den? 

Skall  dä  på  den  skämma  stig, 
Som  mitt  fjät  åt  dälden  leder, 
Denna  Ijufva  glans  af  heder 
På  min  afton  sänka  sig? 
Detta  hjerta,  skall  det  väckas 
An  en  gång  till  varelse? 
Än  en  bhck  tillbaka  sträckas 
Att  mot  er  och  glädjen  le?  — 
Vackra!  säg  på  samvete. 
Säg,  behagar  ni  ej   gäckas 
Med  er  ringa  tjenare? 

Eller  brukar  ni  kanhända, 
Som  den  stora  verlden  plär, 
Att  med  fagra  ord   förblända, 
Att  i  tomma  ljud  förvända 
Hvad  som  verklighet  begär? 
Kanske  i  en  dictionnaire 
Att  förklaringen  så  lyder: 
Vänskap:  gammalt  ord;    betyder 
Ungefär,  ht  ad  iskallt  är. 

Nej,  nej   —  denna  öppna  panna. 
Denna  oskuldsfulla  blick. 
Ömheten  i  röst  och  skick: 
Alla  vittnen  mig  besanna. 
Att  ert  språk  från  hjertat  gick. 

♦)    Detta    stycke    är   skrifvet   till   en   ung  mademoiselle  Bagge, 
hvilken  bodde  i  samma  hus  som  skalden. 


TILL   FREDRIKA.  181 

Nu,  så  lyften  er  i  ära, 
Frihetens  förkrossare ! 
Och  I,  våldets  sångare. 
Måtte  ryktets  vingar  bära 
Edra  namn  till  stjernorne! 
Och  I,  guldets  dyrkare, 
Måtte  jorden  eder  lära 
Nya  spår  till  skatterne! 
All  den  tjusning  er  betager 
Anser  jag  med  tyst  förakt: 
Friggas  vänskap  är  min  lager, 
Mina  skatter  och  min  makt. 

Någon  dag,  då  jorden  gömmer 
Askan  af  sin  trötte  son, 
Och  en  flygtig  verld  förglömmer 
Det  förgängeliga  lån 
Af  det  namn,  hon  nu  berömmer, 
Då,  när  land  och  stad  och  hof 
Ingen  Kellgren  mera  minnes, 
Då  —  om  detta  bladet  finnes  — 
Skall  det  säga  till  mitt  lof: 
»Läsare,  du,  som  ej  känner 
Hvem  det  namnet  burit  har. 
Känn  dock  hvad  hans  värde  var: 
Han  var  en  af  Friggas  vänner.» 

Nu,  hvi  darrar  denna  hand? 
Hvarför  klappar  detta  hjerta? 
Vänskap!  —  Fästes  då  med  smärta 
Knuten  af  så  lyckhgt  band? 

Vackra!  törs  jag  det  bekänna? 
Törs  jag?  —  Hör  då  sanningen: 
Bäst  jag  fattade  min  penna 
För  att  teckna  mig  er  vän, 
Kom  en  pilt,  en  yster  sälle, 
Ryckte  boken  ur  min  famn, 
Smög  en  annan  i  dess  ställe, 
Nämd...  Gud  vet  med  hvad  för  namn. 
Ni  kan  tänka  hur  han  snästes, 
Hur  han  stöttes  från  min  barm. 


182  J-   H.    KELLGREN. 

Men  när  i  hans  öga  lästes 
Blygsel,  häpnad,  sorg  och  harm, 
När  jag  såg  den  stackarn  slagen, 
Blek,  förtviflad,  för  min  fot, 
Undrar  ni  om  jag  betagen 
Genast  ångrade  mitt  hot: 
»Vackra  barn  med  pil  och  båga! 
(Sade  jag  med  mildrad  röst), 
Fly,  hvad  önskan  törs  du  våga  .  . 
Fly,  förgifta  ej  mitt  bröst 
Med  en  djerf,  förkastad  låga; 
När  din  saknad  gör  min  plåga 
Blifve  vänskapen  min  tröst. 
Ack!  för  mera  sälla  öden 
Detta  lif  ej  ämnadt  var; 
Fly,  gör  dig  en  dygd  af  nöden, 
Fly  mig,  hasta  dig,   var  snar.» 
»Aldrig,  aldrig,  var  hans  svar. 
Förr  än  sorgerna  och  döden 
Hunnit  ända  dina  dar.»  — 
Och  ännu  —  ni  mig  förlåter!  — 
Står  han  lutad  vid  mitt  bord. 
Suckar,  säger  ej  ett  ord. 
Ser  mot  himmelen  —  och  gråter. 


Tm  Kristina*). 

Lägst  ned  i  dalens  djup  och  bergets  klyfta 

Och  täta  granens  sorgeliga  skugga 

Nyss  flydde  Timon  undan  verldens  åsyn. 

Och  undan  åsyn  —  ack!  mer  svår  att  undfly  — 

Den  af  sig  sjelf,  sin  själ,  sitt  eget  hjerta. 

Än  hade  åldern  icke  plöjt  hans  panna, 

Och  icke  strött  sin  drifva  i  hans  lockar, 

Och  icke  tyngt  hans  fjät,  och  böjt  hans  skuldra, 

()ch  släckt  hans  snilles  eld.  —  Men  hvad  ej  åldern. 

Det  hade  sorgen  redan  gjort,  och  smärtans 

*)  Denna  dikt  är  skrifven  till  skedens  svägerska. 


TELL,   KEISTDhä.  Ibc 

Fördolda  gift,  och  känslans  tysta  brånad, 

Och  svallet  af  de  sjudande  passioner, 

Och  svikna  hopp  om  nöjen  —  ack!  som  lofvat, 

Och  ledsna'n  mera  grym  af  dem  —  som  hålht. 

—  Nu,  sade  han,  I  falska,  tomma  skuggor 

Af  himmelsk  sällhet,  icke  född  för  jorden. 

Ej  född  för  mig  —  nu  vanten  er  ej  mera 

Att  fmna  spåret  till  min  dolda  boning  — 

Och  I,  o  grymme!    I,  som   ej  bedragen, 

Ack!  alltför  sanna,  verkehga  plågor: 

Förtryck  och  fanatism  och  list  och  afund, 

Och  tusen  och  än  tusen  lifvets  plågor. 

Er  trotsar  jag  att  fmna  mer  ert  offer: 

Stängd  är  jag  evigt  från  er  syn,  och  dagens. 

Här  vill  jag,  lyckhg,  glömmas  och  förglömma, 

Här  endast  lefva  med  er,  trogne  vänner. 

Välgörare,  odödelige  snillen, 

Som  före  mig  försmäddens  och  försvunnen  — 

Och  när  en  dag  jag  somnar  denna  sömnen, 

Så  djup,  så  lång,  så  Ijuf  för  en  olycklig, 

Skall  ingen  tvungen  tår  min  aska  gäcka 

Och  ingen  skald  sig  i  mitt  lof  besjunga. 

Blott  om  en  sårad  vän,  en  dårad   älskling. 

Förvillad  af  sitt  qval  och  nattens  skuggor. 

Fann  detta  skjul  för  stormens  bot  och  mörkrets, 

Och  såg  vid  skymten  af  de  tända  blixtar, 

På  ekens  mossbelupna  stam,  min  harpa 

Förutan  strängar  hvisslande  i  vinden. 

Och  kände  den  igen.  —  Då  skall  han  höja 

En  suck  till  himlen,  sorgens  suck  ur  hjertat 

Och  säga:  Broder!  du  har  gått  —  och  sedan 

Med  tystnad  leta  mina  ben  tillsammans 

Och  ge  dem  åt  den  mor,  som  ej  förskjuter, 

Och  lägga  blott  en  otäljd  sten  på  grafven. 

Och  skänka  den  en  enda  tår  af  känsla. 

Och  strö  derpå  en  enda  handfull  blommor, 

Af  dessa  fältets  enkla  blyga  blommor. 

Som  aldrig  vuxit  under  menskors  öga.  — 

Så  talte  Timon,  och  med  rösten  bruten 

Lög  sig  en  stillhet,  som  hans  själ  ej  kände; 

Ty  såsom  hafvets  dyning  efter  stormen 

Var  svallet  af  hans  själ.  —  Der  ännu  blödde 


184:  J.    H.    KELLGREN. 

Det  svagt  förbundna  djupa  sår  af  smärtan; 

Der  blickade  änna  det  sorgsna  minnet 

At  flydda  tiders  rymd.  —  Ej  grät  han  mera, 

Men  på  den  bleknade,  förtärda  kinden 

Var  ännu  spåret  af  den  tår,  som  runnit. 

Han  log  —  men  löjet  i  hans  mörka  öga  , 

Var  såsom  lampans  natteliga  strålar, 

Som  månans  strålar  ur  de  spridda  molnen, 

När  höstens  dimmor  hvila  tungt  i  dalen.  — 

Jag  ser  det,  sade  Timon  —  svag,  o  gudar! 

Ack!  allt  för  svag  är  säfvens  strid  mot  stormen, 

Och  flarnets  dammar  mot  den  vreda  strömmen, 

Och  dygd  och  vishet  i  ett  dödhgt  hjerta! 

Dig  ensam,  tidens  långsamma,  men  säkra, 

Men  omotståndehga  kraft  —  dig  tillhör. 

Dig  och  din  son  och  dödens  broder  glömskan, 

Att  kyla  denna  brand  af  Etnas  lågor, 

Att  läka  detta  sår  af  seklers  smärta.  — 

Så  ändtligt  trött  att  strida  och  att  klaga, 

Föll  han  vanmäktig,  på  sin  kalla  torfbädd  — 

Mild,  opåkallad,  kom  för  första  gången, 

Kom,  sakta  sjunkande  på  silkesvingar, 

De  olycksfullas  vän,  den  tysta  sömnen, 

Och  doftade  sin  vallmo  kring  hans  hjessa, 

Och  andades  sin  balsam  i  hans  ådror. 

Ej  mer,  som  fordom,  hotande  och  vilda. 

Med  ormar  i  sitt  hår  och  mordets  dolkar, 

Uppstego  qvalets  drömmar  ur  tartaren 

Att  spöka  för  hans  syn  —  men  hoppets  skuggor 

I  lätta  silfverskir  med  band  af  rosor; 

Och  glädjens  lifligare  ljusa  hamnar 

I  himlens  stjernbeströdda  azurskrudar 

Kringfläktade  hans  själ.  —  Och  när  de  flydde 

Vid  morgontimmans  vink  och  solens  anblick; 

Då  var  det  denna  gång  ej  fasans  åska, 

Som  skakade  hans  bädd  och  slog  hans  skuldra 

Och  ropade:  Statt  upp,  o  slaf,  till  plågor! 

Men  sakta  friskna  nu  de  dufna  lemmar, 

Och  villigt  öppnar  sig  hans  blick  för  dagen, 

Och  när  den  öppnas  —  Gud!  hvad  glada  röster 

Af  himmelsk  harmoni  har  nått  hans  öra! 

Likt  rösten  af  de  helige  på  Horeb 


TTLL   KEISTIJTA. 


185 


Ljuft  sammanstämde  med  serafers  harpor, 
När  Herrans  salighet  besöker  jorden.   — 
Stum,  till  sin  grottas  öppning  smyger  Timon 
Och  lyss  och  tviflar,  åter  lyss  och  undrar: 
En  hemlig  dragning  rycker  hän  hans  hjerta, 
Och  foten  följer  dit  håns  hjerta  dragés. 
Nu  kastar  han  sig  upp  för  klippans  höjder 
Och  ser  med  vidgadt  öga  öfver  fältet, 
Och  ser,  att  hvad  han  hört  och  känt  —  är  sanning, 
Der,  tätt  i  nejden  af  hans  mörka  grotta, 
Hvar  fordom  grälet,  sveket,  politiken, 
Och  lyckans  hunger  med  druiden  dvaldes, 
Der  —  hvilken  Gud  har  skiftat  denna  vildmark. 
Och  klädt  dess  nakna  sand  med  blomstrets  sammet, 
Och  bytt  dess  gula  barr  i  palmens  grönska?  — 
Der  är  det,  från  den  enkla  smakens  boning, 
Som  ljudet  utgår  af  de  sällas  röster. 
Och  nu,  se  der!    Der  komma  de  på  fältet 
Och  dansa,  hand  i  hand,  i  kärhg  omkrets, 
Det  fria  nöjets  otillärda  dansar. 
Ej  stort  är  deras  tal:  en  mor,  två  döttrar. 
En  son  —  men  för  dem,  efter  dem,  omkring  dem 
Sprids  talrik  skaran  af  de  stilla  dygder: 
Tro,  sämja,  redlighet  och  frid  och  oskuld 
Och  godheten  —  hvars  blickar  smälta  själen, 
Och  ömheten  —  som  ler  med  halfva  tårar, 
Och  vänskapen  —  som  går  med  blottadt  hjerta. 
Och  kärleken  —  men  ej  den  blinda  kärlek. 
Det  troll  med  vingar  och  förrädisk  tunga. 
Som  rasar,  njuter,  ångrar  sig  och  flyktar, 
I  Nej,  detta  himlens  barn,  som  evigt  fäster, 
I  Med  oupplösligt  band,  två  makars  hjertan.  — 
''  Och  när  de  lyfta  ögat  uti  höjden 
Och  se  den  sorgsna  enshngen  på  klippan 
Tillbedjande  utsträcka  sina  armar. 
Då  fly  de  ej  hans  syn  —  men  öppna  villigt 
Ett  rum  i  glädjens  krets,  och  le  och  vinka 
En  vänskaps  vink,  och  ropa:  Främling  nalkas. 
Hvem  lyder  denna  vink,  om  nu  ej  Timon? 
Nu,  snabb  som  blixten,  störtar  han  dit  neder 
Och  mötes  med  ett  ömt  förtrohgt  famntag; 
Nu  blandar  han  sig  glad  i  deras  lekar. 


186  J-    H.    KELLGREN. 

Ler  deras  löjen,  känner  deras  känslor 

Och  anda3  dygden  med  den  luft  de  andas. 

Och  när  han  åter  omvändt  till  sin  klyfta, 

Då  tycker  han  sig  se,  hur  hvalfvet  ljusnar 

Och  gläder  sig  och  vidgas  med  hans  hjerta  — 

Välsignad,  ropar  han,  välsignad  evigt  — 

I,  himlens  älskade!  I,  jordens  ädle!  — 

Den  stund,   som  gaf  er  åt  min  sälla  åsyn! 

Från  denna  stunden  glömmer  jag  att  lida, 

Och  smärtan  halkar  lätt  utöfver  själen, 

Och  fastnar  någon  gång  dess  pil  och  sårar; 

Då  ser  jag  er  igen  —  och  såret  lakes. 

Och  nu,  hvad  gör  mig  verlden  och  dess  bländsken, 

De  storas  nåd  emot  de  godas  aktning, 

Och  dårars  lof  emot  de  visas  bifall, 

Och  seklers  minne  mot  ett  nu  af  sällhet, 

Och  mot  en  vänskapsblick  af  dig  —  Kristina. 


Den  nya  skapelsen  eller  Inbillningens  verld. 

Du,  som  af  skönhet  och  behagen 
En   ren  och  himmelsk  urbild  ger! 
Jag  såg  dig  —  och  från  denna  dagen 
Jag  endast  dig  i  verlden  ser. 

Död  låg  naturen  för  mitt  öga. 
Djupt  låg  hon  för  min  känsla  död   — 
Kom  så  en  fläkt  ifrån  det  höga 
Och  ljus  och  hf  i  verlden  böd. 

Och  ljuset  kom,  och  lifvet  tändes, 
En  själ  i  stela  massan  flöt; 
Allt  tog  ett  anletsdrag  som  kändes. 
En  röst  som  till  mitt  hjerta  bröt. 

Kring  rymden  nya  himlar  sträcktes, 
Och  jorden  nya  skrudar  drog. 
Och  bildningen  och  snillet  väcktes, 
Och  skönheten  stod  upp  och  log. 


DEN   NYA    SKAPELSEN.  IS^ 

Då  fann  min  själ  sig  himlaburen, 
Sig  sprungen  af  en  gudastam, 
Och  såg  de   under  i  naturen, 
Som  aldrig  visheten  förnam. 

Ej  endast  storhet  och  förmåga 
Och  glans  och  rymd  och  rörelse; 
Ej  blott  i  dalens  djup  det  låga, 
Och  endast  höjd  i  klipporne; 

Men  liflig  till  mitt  öra  fördes 
De  höga  sferers  harmoni; 
På  berget  englars  harpor   hördes, 
Ur  djupet  mörka  andars  skri. 

På  fältet  logo  fridens  löjen. 
Skräck  omsmög  i  den  skumma   dal. 
Och  lunden  hviskade  om  nöjen, 
Och  skogen  suckade  om  qval. 

Och  vrede  var  i  hafvets  vågor. 
Och  ömhet  uti  källans  sus, 
Och  majestät  i  solens  lågor, 
Och  blygsamhet  i  månans  ljus. 

Hämd  gick  att  blixtens  pilar  hvässa, 
Mod  skakade  orkanens  arm, 
Och  cedern  lyftade  en  hjessa, 
Och  blomman  öppnade  en  barm.  — • 

O  lefvande  förstånd  af  tingen! 
O  snillets,  känslans  hemlighet! 
Hvem  fattade  dig,  skönhet?  —  Ingen 
Förutan  den  som  älska  vet. 

För  mig,  när  du  naturen  målar 
Till  himlar  utaf  ljus  och  väl, 
Hvad  är  du?  —  Aterbrutna  strålar 
Af  Hilmas  bild  uti  min  själ. 


188  J.   H.   KELLGREN. 

Hon  är  det  i  min  själ,  hvars  stämpel 
Till  skapelsen  förtjusning  bär; 
Och  jorden  uppstod  till  ett  tempel, 
Der  hon  gudomligheten  är. 

Du,  som  af  skönhet  och  behagen 
En  ren  och  himmelsk  urbild  ger! 
Jag  såg  dig  —  och  från  denna  dagen 
Jag  endast  dig  i  verlden  ser. 

I  allt  din  lånta  teckning  kännes, 
O  evigt  samma,  evigt  ny! 
Din  växt  blef  liljans  växt,  och  hennes 
Den  friska  glansen  af  din  hy. 

Din  blick  i  dagens  blickar  blandas, 
Din  röst  fick  näktergalens  sång, 
Jag  dig  i  rosens  vällukt  andas. 
Och  vestanfläkten  har  din  gång. 

Ej  nog  —  du  sjelfva  fasan  gläder, 
Du  fyller  afgrundar  med  ljus; 
Du  öknarne  i  blomster  kläder 
Och  tjusar  i  ruiners  grus. 

Och  när  min  tanke  hänryckt  vimlar 
Och  flyr,  och  söker  trängtande, 
Och  söker  genom  jord  och  himlar 
Det  sälla  stoftets  skapare; 

Och  frågar,  i  hvad  skepnad  fattas, 
Att  öm  och  god  och  glad  och  mild 
Vår  högsta  dyrkan  värdig  skattas  — 
Då  visas  han  mig  i  din  bild. 

I  kungars  slott,  i  hof  och  städer. 
Jag  ser  bland  tusende  blott  dig; 
Och  när  min  fot  i  hyddan  träder, 
Är  du  der  redan  före  mig. 


DEN    XYA    SKAPELSEN.  1M> 

Jag  gick  att  visdomsdjupet  spörja; 
Din  tanke  ref  mig  ur  dess  famn. 
Jag  gick  att  hjeltars  qväden  börja; 
Men  cittran  lärde  blott  ditt  namn. 

Jag  ville  ärans  höjder  hinna, 
Men  bortvek  i  det  fjät  du  gick. 
Jag  ville  lyckans  skatter  finna, 
Och  fann  dem  alla  i  din  bhck. 

Du,  som  af  skönhet  och  behagen 
En  ren  och  himmelsk  urbild  ger! 
Jag  såg  dig  —  och  från  denna  dagen 
Jag  endast  dig  i  verlden  ser! 

Förgäfves  ur  din  åsyn  tagen, 
Mig  blott  din  tanke  unnas  mer: 
I  dina  spår  af  minnet  dragen. 
Jag  endast  dig  i  verlden  ser. 


ii^nr  .1.    H.    KELLitKEN. 


Prosaiska  skrifter. 


Kungörelse 

om  sällskapet  Pro  Sensii  Communi. 

I  en  tid,  då  vetenskaper,  konster  och  vitterhet  ej  alle- 
nast allmänneligen  uppmuntras  från  tronen,  ej  allenast 
offentligen  idkas  och  läras  vid  rikets  akademier,  utan  ock 
till  sina  delar,  nästan  hvar  och  en  för  sig  vårdas  och  odlas 
af  något  särskildt  samfund;  då  snart  sagdt  de  flesta  stora 
salar  i  hufvudstaden  dagligen  upptagas  af  dylika  samfund, 
vare  sig  under  namn  af  akademier,  eller  sällskaper,  eller 
societeter,  eller  orden,  eller  gillen,  eller  hvad  de  ock  må 
kallas;  hvilken  skulle  väl  tro  att  ännu  ett  saknas?  Det  är 
Samfundet  Pro  Sensu  Communi,  Sällskapet  sundt  för- 
nuft, L' Academie  du  hon  sens.  Icke  derföre,  att  alla  de 
öfriga  genom  sjelfva  sin  inrättning  äro  stridande  deremot, 
men  emedan  de  ofta  förakta  dess  lagar,  emedan  de  ännu 
oftare  ej  erkänna  dem  för  de  första,  men  ingendera  egent- 
ligen har  dess  dyrkan  till  sitt  föremål.  I  sanning,  då  man 
finner  af  en  daglig  erfarenhet,  huru  allt  sprungit  öfver  till 
ytterlighet  och  förvirring;  inbillning  och  känsla  ryckt  tyg- 
larne  af  förnuftet;  snillet  förvandlat  sig  till  ursinnighet  och 
fallandesot,  styrkan  till  raseri,  djuphet  till  oreda;  då  smaken 
blifvit  ansedd  för  medelmåttans  betänkligheter,  ordning  för 
svaghet,  regler  för  gräl;  det  högsta  sköna  hvad  icke  kännes, 
det  högsta  sanna  hvad  ej  begripes,  rön  och  försök  gifvit 
vika  för  systemer,  systemer  för  gissningar,  gissningar  för 
drömmar,  vantron  stigit  ned  ända  till  fånighet,  och  tron 
gått  in  i  vetenskaperna,  fördomar  flyktat  från  sederna,  dem 
de  gagnat,  till  fysiken,  der  de  förvilla,  än  det  obegriphga 
blifvit  ansedt  för  omöjligt,  än  det  omöjliga  för  blott  obe- 
griphgt  —  med  ett  ord,  då  det  tyckes  som  det  goda  förnuftet 
vore    hardt    när    att    förvisas    både  ur  den  vittra  och  lärda 


KUNGÖRELSE   Oil    >ÄLL>KAPET    PRO    SENSU   COMMVNI.  101 

verlden,  både  ur  konsternas  och  vetenskapernas  rike;  huru 
nödvändigt  vore  då  ej  ett  samfund,  som  med  all  den  fri- 
modighet, sanningen  kräfver,  men  med  all  den  aktning,  man 
är  personer  skyldig,  förenade  sig  att  hämnas  förnuftets  ära, 
att  upprätta  dess  makt,  tvinga  dess  affällingar  till  blygd  och 
sansning,  och  återföra  menniskan  till  den  gräns  af  rätt  och 
sant,  utom  hvilken  allt  är  för\illelse  eller  förnedring. 

Sådan  är  i  korthet  afsigten  med  dot  samfund,  som  nyhgen 
blifvit  stiftadt  under  namn  af  sällskapet  Pro  Sensu  Communi. 
Det  tillhör  dess  arbeten,  att  närmare  upplysa  dess  ändamål; 
tiden,  att  uppenbart  visa  dess  nyita.  En  gör  mycket  för 
det  allmänna,  men  mindre  än  han  lofvat,  och  får  ej  annat 
än  förebråelser;  en  annan  gör  litet,  men  mer  än  han  för- 
bundit sig,  och  belönas  med  tack  och  heder.  Vi  vilja  spara 
oss  från  det  förra,  för  att  hoppas  det  senare. 

Sällskapets  ledamöter  fördelas  i  synliga  och  osynliga, 
närvarande  i  hufvudstaden  och  kringspridde  i  hela  riket. 
Bådas  antal  är  oinskränkt.  Hvar  och  en  medborgare  af 
upplyst  förnuft  och  dygdigt  uppförande,  följder  af  hvar- 
andra,  är  säker  att  höra  till  den  senare  klassen,  och  kan, 
enär  han  sig  anmäler  och  dessa  egenskaper  bestyrker,  bhfva 
upptagen  i  den  förra.  Det  är  således  med  skäl  som  detta 
sällskap  kunde  antaga  titel  af  katolskt'-'),  om  ej  ordet  länge 
sedan  blifvit  förvändt  till  sin  mening.  All  tro  är  sekt;  för- 
nuftet ensam  en  allmännehg  lära. 

Oaktadt  det  ej  finnes,  bland  alla  menskliga  föremål, 
något  enda  som  ej  lyder  under  förnuftets  domstol,  likväl 
som  i  hvar  och  en  stat  den  lagstiftande  makten,  det  vill 
säga  den  allmänna  viljan,  upprättat  en  viss  styrelse  och 
påbudif  en  viss  dyrkan;  åligger  hvarje  god  och  förnuftig 
medborgare  att  vörda  dessa  band.  Sällskapet  Pro  Sensu 
Communi  får  derföre  en  gång  för  alla  offentligen  förklara, 
att  i  allt  hvad  som  angår  det  egenthga  af  vår  religion  och 
regementsförfattning,  antager  det  för  alltid  en  obrottslig 
tystnad. 

Sällskapets  stora  högtidsdag  infaller  årligen  den  29 
augusti,  då  åminnelsen  firas  af  den  förnuftigaste  man,  som 
jorden  burit,  engelsmannen  Johan  Locke,  hvilken  samma 
dag  för  lo-i  år  sedan  föddes.  På  denna  dagen  afdömmas 
de    prisskrifter,    som    inkommit    i    de    af    sällskapet    utsatta 

*)  Katolsk  =  för  hela  verlden. 


1[)'2  J.    H.    KELLGEEN. 

täflingsämnen.  Dessa  ämnen  ?j]ifva  för  i  år  i  poesien  en 
satir  af  innehåll:  Man  äger  ej  snille  för  det  man  är  galen; 
och  i  prosan:  öfversättning  ?i{  första  höken  af  Recherohes 
sur  la  Verité  af  Le  Pére  Mallebranche.  Täflingsskrifterna 
insändas  inom  den  1  augusti  ingångna  år,  stälda  till  säll- 
skapet Pro  Sensu  Communi,  och  aflemnade  till  utgifvaren 
af  Stockholms-Posten.  Och  som  sällskapet  ej  äger  hvarken 
guld  eller  silfver,  kommer  priset  att  bestå  blott  i  det  bifall, 
som  skrifterna  vinna,  och  som  bevisas  derigenom,  att  de 
befordras  till  trycket;  den  poetiska  i  Stockholms-Posten, 
den  prosaiska  särskildt.  Stora  priset  och  accessit  åtskiljas 
genom  ett  förr  eller  senare  i  tryckningstiden.  Skaldestycket 
bör  ej  gerna  vara  längre  än  att  det  kan  tryckas  på  4  sidor 
in  4:  to. 

Hvad  stilen  angår  så  väl  i  dessa  skrifter  som  hvad 
förnuftige  auktorer  dessutom  behaga  insända,  gäller  samma 
föreskrift  som  sällskapet  antagit  för  sina  egna  arbeten,  näm- 
ligen att  de  ej  må  innehålla  ovett.  Vi  taga  här  ovett  i  sin 
ursprungliga  och  allmännaste  bemärkelse,  det  vill  säga  allt 
sådant  som  icke  är  vett.  Men  det  gifves  ett  vett  för  tanken, 
ett  annat  för  uttrycket,  ett  annat  för  sederna:  sanning, 
smak  och  anständighet.  En  auktor,  som  felar  mot  ett  enda 
af  dessa  tre,  anses  för  ovettig,  och  hans  skrift  kan  ej  gillas, 
ännu  mindre  få  belöning. 

Egenthgen  vill  man  nämna,  i  afseende  på  det  prisämne, 
som  i  år  bhfvit  utsatt,  att  lika  så  mycket  sällskapet  värderar 
ett  glädtigt  och  qvickt  skämt,  lika  så  mycket,  och  ännu  mer, 
hatar  det  den  plumpa  och  personliga  satiren. 

Sällskapets  symbolum  är  denna  Horatii  vers:  Scri- 
bendi  recte  sapere  est  et  principium  et  fons. 

Som  denna  inrättning  icke  är  någon  orden,  men  ett 
sällskap,  och  ett  sällskap  af  förnuftige  män,  så  finnes  der 
ej  hvarken  ceremonier  eller  hemligheter;  uppfunne,  de  förre 
i  brist  af  förnuft,  de  senare  att  förvilla  det. 

Af  alla  sätt  att  utforska  sanningen  har  man  trott  att 
offentligen  anstälda  disputationsakter  böra  vara  det  säkraste; 
och  af  alla  medel  att  utbreda  den,  ansett  det  tjenligaste  att 
meddela  den  genom  dagblad,  som  allmänt  läsas.  Det  är 
derföre  som  sällskapet  Pro  Sensu  Communi  är  betänkt  att 
som  oftast  i  Stockholms-Posten  utgifva  teser  till  allmänt 
skärskådande.  Man  ser  utan  svårighet  det  oändeliga  före- 
träde   dessa    senare    slags   disputationsakter  äga  framför  de 


KUNGÖRELSE   OM   SÄLLSKAPET  PRO   SENSU   COMMUXI.  193 

vanliga,  som  vid  akademierna  brukas.  Ingen  tid  är  här 
föreskrifven.  Inga  officianter  nämnda.  Ingen  respondens, 
som  alltid  är  berättigad  att  ha  rätt.  Ingen  opponens  skyldig 
att  af  höflighet  säga  concedo.  Ingen  preeses  med  myndighet 
att  befalla  tystnad.  Hvar  och  en  kan,  när  han  behagar, 
insända  sina  vederläggningar  eller  anmärkningar,  hvilka 
genast  skola  bhfva  införda  i  detta  dagblad.  Samfundet 
Pro  Sensu  Communi,  hka  villigt  att  emottaga  upplysningar 
som  att  gifva  dem,  erkänner  ej  mer  än  en  domare: /ör- 
nuftet;  söker  ej  mer  än  en  ära:  sanningens. 

Till  ett  försök  har  sällskapet  \id  sisthdne  sammankomst 
beslutit  att  till  allmän  ventilation  utgifva  följande 

Theser. 

1. 

Två  gånger  två  är  fyra. 

2. 

Man  må  säga  hvad  man  vill,  är  en  förvillad  hjerna  och 
ett  förderfvadt  hjerta  i  den  närmaste  förening.  En  illuminat 
är  i  sjelfva  sin  natur  en  elak  menniska,  eller  ämne  att 
blifva  det. 

3. 

Hvad  smaken  är  för  auktorn,  är  samvetet  för  med- 
borgaren. Den  förra,  förnuftet,  som  granskar  hvad  man  bör 
säga;  det  senare,  förnuftet,  som  dömmer  hvad  man  bör  göra. 


Hvad  är  visheten^  En  jemnvigt  mellan  själens  för- 
mögenheter: känsla,  bildning  och  urskilning.  Snillete  sam- 
ma jemnvigt  med  en  högre  grad  af  verkning.  Vettets 
en  undervigt  af  känsla  och  inbillning.  Dårskapen  och 
talangerna^  en  öfvervigt  af  de  samma;  endast  åtskilda  af 
mer  och  mindre.  —  Häraf  följer  som  korollarium,  att  en 
narr  kan  äga  talanger,  men  aldrig  sant  snille. 

5. 

Den  ålder,  hvari  vi  lefva,  torde  blifva  en  gåta  för  till- 
kommande  slägter.     Aldrig   såg  man  sanningens  ljus  sprida 

Svenska  Parnassen.     IJI,  13 


194  J.    H.    KELLGREN. 

en  mera  allmän  och  renare  dag;  aldrig  lättro  och  vidske- 
pelse, fördomar  och  villor  sänka  menniskor  i  en  djupare 
förnedring. 

6. 

Medelålderns  barbari  var  vida  vägnar  ej  så  neshgt,  icke 
heller  så  farligt,  som  det  hvaraf  vi  nu  hotas.  Det  var  ett 
foster  af  okunnigheten,  och  skulle  försvinna  med  henne. 
Man  sof  då  och  drömde;  nu  rasar  man  vaken.  Man  yrade 
då  af  mattighet,  nu  af  blodfullhet  och  fråsseri. 


För  7  sekler  tillbaka  trodde  man  allt  hvad  man  ej 
begrep,  emedan  man  ingenting  visste;  nu  vet  man  mycket, 
som  man  ej  begriper,  och  derför  tror  man  allt. 

8. 

Att  tro  en  sak  är  för  de  flesta  menniskor  detsamma 
som  att  ej  tänka  derpå. 

9. 

Det  är  mycket  i  naturen,  som  man  ej  förstår;  vanhg 
undflykt  af  de  lättrogne.  Men  man  svarar  ej  till  saken. 
Man  bör  säga:  det  är  mycket  i  naturen,  som  är  helt  och 
hållet  orimligt;  mycket  möjligt,  som  är  omöjligt;  många 
naturliga  saker,  som  äro  alldeles  onaturhga.  —  Annat  är  att 
en  sak  öfvergår  min  fattningsgåfva,  och  annat  att  den  strider 
mot  det  allmänna  förnuftet;  annat  att  materien  är  delbar  i 
oändlighet,  och  annat  att  en  del  är  större  än  det  hela. 

10. 

Ingenting  kan  vara  löjligare  än  att  se  en  hop  folk, 
som  söka  pruta  på  vantron;  som  vilja  utstaka  en  medelväg 
mellan  vidskepelsen  och  förnuftet,  som  vilja  utmärka  gränsen 
af  ett  lagom  i  ursinnighet,  och  som  inbilla  sig  vara  kloka 
med  mindre  grader  vanvett.  Ser  man  då  ej,  att  allt  är 
sant  eller  falskt,  möjhgt  eller  omöjligt;  att  häruti  ej  fins 
något  mer  eller  mindre,  några  storheter,  som  låta  mäta  sig. 
Af  alla  saker,  som  strida  mot  förnuftet,  bör  man  tro  allt 
eller   intet.     Det    är   alldeles  icke  orimligare  att  2  gånger  2 


Kr:S'C4ÖEELSE    OM    sJvJLLSKAPET   PRO    SEXSU   CO:\rMUNI.  195 

är  1000,  än  att  2  gånger  2  är  5;  och  att  en  och  samma 
kropp  kan  på  en  och  samma  tid  äfven  så  väl  vara  här  och 
i  Kina,  som  här  och  i  Telge. 

11. 

Det  förargar  oss,  när  vi  höra,  att  så  mycket  klokt  och 
hederhgt  folk  endast  nöja  sig  med  att  skratta  åt  den  stora 
mängd  af  bedragande  narrar,  som  öfverflöda  i  vårt  tidehvarf: 
guldmakare,  svedenborgianer,  mesmerianer,  somnambuli- 
ster,  andars  framkallare,  skattsökare,  nuinrtierpunkterare, 
universaldroppmakare  etc.  etc.  etc.  Oss  tyckes,  att  dessa 
upptåg  passera  allt  skämt  och  borde  bemötas  i  följd  deraf. 
Må  dessa  narrar  tro  för  sig  hvad  dem  lyster,  men  så  snart 
de  försöka  att  utbreda  satser,  som  förnedra  menniskoslägtet, 
som  förderfva  sjelfva  källorna  af  allmänna  förnuftet,  då  synes 
oss,  att  tid  vore  till  ett  allvarsammare  beifrande. 

12. 

Men  om  regeringen,  sysselsatt  med  högre  omsorger,  ej 
gifver  sig  möda  att  kasta  ögat  på  dessa  dårskaper,  huru 
kommer  dock  till,  att  hvar  och  en  bra  karl  ej  sjelf  gör  sig 
rätt?  Ty  att  säga  en  upp  i  synen:  »Jag  skall  gifva  er 
uppenbarelser,  jag  skall  visa  er  i  sömnen  hvad  ni  vaken  ej 
kunnat  upptäcka,  ni  skall  se  in  uti  er,  in  uti  andra,  finna 
edra  och  deras  sjukdomar,  säga  botemedlen  derför,  spå 
tillkommande  ting»,  hvad  är  det  annat  än  att  säga:  »Min 
herre,  ni  är  en  narr,  ett  dumhufvud,  som  skall  låta  inbilla 
er  allt  hvad  jag  behagar!»  Jag  frågar,  hvad  man  i  all- 
mänhet plägar  svara  på  sådant  tilltal? 

13. 

Hvad  är  det  som  gör  bedragande  charlataner  af  sämre 
klassen?  Egennytta  och  penninglystnad.  —  I  den  bättre 
verlden?  Begäret  till  ett  namn  och  det  vackra  könets  yn- 
nest. Oftast  är  mysteren  af  föregifna  kunskaper  endast  lånad 
till  pretext  för  mysteren  af  ett  rendez-vous.  Det  lilla  ordet, 
som  Horatius  ganska  naivt  nämner  såsom  orsaken  till  så 
många  blodiga  krig:  Et  fidt  ante  Helenam  c.  .  .  teterrima 
helli  Caiisa,  har  ock  varit  till  de  flesta  mirakulösa  syner 
och  kurer. 


196  J.   H.   KELLGREN. 

14. 
Huru  skall  man  förklara,  att  på  en  och  samma  tid  den 
högsta  filosofi  och  de  ytterligaste  dårskaper  beherska  euro- 
péen?  Se  här,  huru  vi  fatta  det.  Det  syns  som  det  mensk- 
liga  sinnets  förmögenheter  hafva  i  sistförflntne  sekler  fått  en 
allmän  stöt  till  uppväckelse  och  utveckhng;  denna  stöt  har 
verkat  med  lika  kraft  i  motsatta  direktioner,  allt  efter  den 
vändning  till  rätt  eller  falskt,  som  naturen  gifvit  åt  särskilda 
individer.  Häraf  följer,  att  då  väldanade  själar  skulle  lyfta 
sig  upp  till  högsta  grad  af  ljus,  skulle  de  vanlytte  hkaså 
rasa  fram  till  högsta  galenskap. 

15. 
Half  kunskap  är  farhgare  än  okunnighet,  skymning  värre 
än  mörker.     Den  blinde  vet,  att  han  ej  ser,  och  lemnar  sig 
åt  en  ledare.     Den    skumögde   går   djerft  fram  och  tror  sig 
stiga  på  fast  grund,  dä  han  klifver  sig  ned  i  smutsen. 

16. 
Det   är    ej    blott  om  poesien,  men  hvarje  kunskap  som 
helst,  som  bör  sägas  med  Pope:   drick  djupt  eller  smaka  ej. 

17. 

Ju  heligare  person,  dess  större  är  brottet  att  vilja  pryda 
sig  med  dess  namn,  utan  att  äga  dess  förtjenst.  Den  för- 
hathgaste  charlatan  af  alla  charlataner  är  den,  som  charla- 
taniserar  med  ära  och  dygd. 

18. 
Hopen  söker  äreställen;  snillet,  dygden,  filosofen  ära. 
Höga  gudinna,  säger  den  vise,  upptag  mig  i  din  vänskap, 
att  jag  må  dela  din  dtjrkan!  —  Milda  drottning,  ropar 
dåren,  påkläd  mig  ditt  licré,  att  jag  må  lysa  för  hopens 
öqon! 
^  19. 

Ordensceremonier  voro  fordom  ett  medel  att  dölja  kun- 
skaper, som  derunder  förborgades;  nu  att  gifva  misstanke 
om  kunskaper,  som  ej  ägas. 

20. 
Xämn   oss    en    stor   ordensvurm,    som    ej  varit  en  hten 
menniska. 


BEEF    TILL   EOSEXSTEEN'.  197 

Bref  till  Rosenstein. 

Stockh.  den  13  Mars  —88. 

Min  nådige  Bror. 

En  sjukling,  instängd  i  10  veckors  tid  mellan  fyra  väg- 
gar —  solus  in  carcere  seciun  —  är  böjd  att  falla  på  rätt 
besynnerliga  idéer. 

Det  är  icke  besynnerligt,  att  han  talar  vid  sig  sjelf  i 
brist  af  bättre  umgänge;  icke  heller  att  han  jollrar  som  ett 
fyra  års  gammalt  barn  —  den  visaste  på  jorden  har  sagt 
sig  i  örat  många  ömkliga  dårskaper  —  men  hvad  som  är 
besynnerligt,  oerhördt  tokigt,  är  att  uppteckna  detta  joller, 
är  att  visa  dessa  dårskaper  för  en  man,  hvars  aktning  man 
ej  vill  förlora  .  .  .  et  voilä  mon  cas!  Dock,  om  bror  ger 
sig  mödan  att  läsa  till  slut,  skall  bror  fmna  mina  skäl,  le, 
ömkas  och  förlåta. 

Mellan  K.  och  k.  —  det  vill  så  mycket  säga:  mellan 
förmiddagsmenniskan  och  eftermiddagsmenniskan,  denna  tim- 
mans och  den  påföljandes,  —  Jag  har  ofta  undrat,  att  ingen 
filosof  velat  bestå  oss  flere  själar.  En  är  verkligen  för  litet 
att  utreda  alla  svårigheter.  Jag  har  aldrig  ännu  känt  så 
tydlig  skilnad  mellan  den  Jag,  som  tänker,  och  den  Jag, 
som  har  utsträckning,  som  emellan  de  dussintals  tänkande 
Jag,  som  ej  tänka  hvarandra  lika. 

Våra  kära  Svedenborgare  lära  ej  märkt  den  fördel,  de 
kunde  draga  af  detta  skälet.  Deras  inneboende  andar  för- 
klara hkväl  denna  sak  till  pricka.  Med  ett  skickeligt  antal 
af  alla  sorter  andar,  goda  och  onda,  glada  och  ledsamma, 
hedervärda  och  löjliga,  dumma  och  qvicka.  blef  det  temhgen 
lätt  att  upplösa  gåtan  af  så  många  sjelfstridiga,  inkonse- 
qventa,  himmelsk-helvetiska  karaktärer,  bland  hvilka  jag  har 
äran  att  låta  räkna  till  första  klassen  brors 

ödmjukaste  tjenare 
K.   &  K. 


19S  J.    H.    KELLGREN. 

Compte  rendu  ä  moi-méme, 

eller 

Samtal 

emellan  K.  och  K. 


K. 
Hvad  jag  är  olycklig! 

K. 

Aldrig  hör  jag  amiat  än  denna  klagan.  Bekänn  mig 
en  gång  uppriktigt:  ligger  ej  denna  olycka  helt  och  hållet 
i  din  inbillning? 

K. 

Inbillning!  —  Dessa  plågor,  denna  förstöring,  denna 
kropp,  som  faller  sönder  på  alla  sidor,  denna  själ,  som  för- 
t^Tiges  af  minsta  bemödande!  Om  detta  är  inbillning,  så 
fins  intet  verkhgt. 

K. 

Med  din  sjuklighet,  må  så  vara.  Den  vill  jag  ej  dispu- 
tera dig.  Men  du  vet  ju,  hvaraf  den  kommer.  Låt  orsaken 
upphöra,  så  upphör  följden. 

K. 

Allt  för  väl  sagdtl  Låt  febern  upphöra,  passionen  upp- 
höra! —  Hvem  gaf  oss  febrar  och  passioner?  —  Men  sup- 
ponera det  rmrakel,  att  jag  ännu  fick  tillbaka  mitt  förstånd 
och  min  helsa,  har  jag  då  ej  andra  bekymmer,  som 
trycka  mig? 


Bekymmer!  —  Du  borde  skämmas  att  tala  derom.  Är 
du  ej  i  en  ställning,  som  hvar  menniska  borde  afundas? 
En  vaut-rien  som  du  med  15,000  d:rs  inkomst  och  ingen 
sys.sla  att  bestrida. 

K. 

Jag  tillstår  det:  mina  inkomster  äro  mer  än  jag  borde 
behöfva,  mycket  mer  än  jag  förtjenar.  Men  tillstå,  att  man 
ej  njuter,  hvad  man  ej  njuter  med  säkerhet. 


BEEF    TILL   EOSENSTEIX.  199 

K. 

Jag  förstår  ej  hvad  det  vill  säga. 
K. 

Det  vill  säga,  att  der  i  vrån  står  en  tiggarstaf,  som 
väntar  mig,  att  mitt  öde  beror  af  en  enda  mans  lif,  dess 
behag,  dess  nycker;  att  mina  trenne  pensioner  äro  stälda 
på  osäkra  och  detournerade  medel;  att  så  snart  en  bankrutt 
eller  reform  existerade,  vore  jag  utan  mitt  bröd. 


Reformer !  Bankrutter !  —  Och  hvar  tar  du  dessa  chi- 
merer? 

K 

Hör  och  döm,  om  det  är  chimerer.  —  500  Rd:r  på 
ensaksbötesfonden.  Denna  fond  är  anslagen  till  en  adehg 
skolas  inrättning  och  lemnad  åt  serafimer-riddarnes  förvalt- 
ning. Hvad  mera  billigt  och  nödvändigt,  än  att  de  en  gång 
användas  till  sin  rätta  destination? 

K. 

Men  Svenska  akademien  är  ju  grundad  på  samma  kassa. 


Så  mycket  värre  för  Svenska  akademien.  —  Tvenne  pen- 
sioner kunna  ännu  läggas  till.  Det  är  icke  sannolikt,  att 
detta  utgår  af  bara  räntor.  Säkert  tära  vi  på  fonden.  Det 
som  inflyter  blir  ock  årligen  mindre.  Domstolarne  äro  ej  så 
nitiska  för  kungens  som  sitt  eget  intresse,  och  sedan  de  veta, 
hvartill  böterne  användas,  anse  de  snarare  sin  efterlåtenhet 
berömlig.  Jag  känner  kollegier,  der  så  ofta  frågan  yppas 
att  pliktfälla  parter  för  missfirmelig  skrifart  m.  m.,  svaras 
alltid:  Det  år  ej  värdt:  det  går  ju  blott  till  löner  åt 
några  onyttiga  poeter. 

K. 

Men  hur  lyda  dina  pensionsbref?  Står  der  ej  uttryck- 
hgen,  att  du  så  länge  kommer  att  åtnjuta  dem,  till  dess 
någon  lika  pension  eller  lön  på  Rikets  stat  hlifver  ledig, 
som  dig  i  stället  kan  anordnas'?  —  I  sådant  fall  är  du 
ju  säker. 


200  J.    H.    KELLGREN. 

K. 

Så  säker,  att  just  i  dessa  dagar  varit  fråga  att  taga 
från  mig  en  lika  beskaffad  pension  af  3,000  d:r  på  manu- 
fakturfonden. Konungen  har  sjelf  förordnat  en  kommission 
att  utan  afseende  på  förra  författningar  föreslå  indragningar 
vid  denna  fond.  Att  Beckfriis  är  ordförande  och  Jos. 
Cederhjelm  bisittare,  lofvar  redan  mycken  framgång.  Ett 
exempel  är  nog  för  att  visa  hvad  afseende  dessa  herrar 
göra  på  konungens  namn  och  den  allmänna  säkerheten. 
Hofintendenten  Rehn  hade  i  tjugu  års  tid  uppburit  en 
pension,  gifven  af  konungen,  ratificerad  af  ständerne,  med 
de  uttryckliga  termer,  att  han  i  hela  sin  lifstid,  och  ekvad 
för  öde  manufakturerna  helst  kunde  undergå,  skulle 
njuta  den  till  godo.  Detta  betyder  ingenting.  Cederhjelm 
säger:  Onödigt!  och  Rehn  stryks  ur  hstan.  Han  har  dock 
sedan  beklagat  sig  hos  kungen  och  återvunnit  sin  rätt. 

K. 

Än  hur  gick  då  med  dig  sjelf? 

K. 

Man  hade  den  höfligheten  att  denna  gången  låta  mig 
behålla,  hvad  man  höll  fåfängt  att  vilja  beröfva  mig.  Man 
har  således  tillstyrkt  att  förlänga  min  pension  med  vilkor, 
att  jag  skall  fortsätta  mitt  påbegynta  Handelsbibliotek ■■^). 

K. 

Och  tänker  du  då  göra  det? 
K. 

Fråga,  om  jag  måste.  —  Och  sanningen  att  säga,  har 
jag  nog  hog  för  detta  arbete.  Jag  börjar  att  ledsna  vid 
det  eviga  versmakeriet. 

Har  jag  då  kommit  till  för  rimmets  skull  allena?  Den 
första  delen  af  Handelsbibhoteket  vann  mera  bifall  än  jag 
borde  förmoda.  Det  är  det  enda  af  allt  hvad  jag  skrifvit, 
som  min  goda  vän  Thorild  funnit  god  t. 

K. 

Men  om  du  årligen  måste  utgifva  en  ny  del  deraf,  tycks 
mig  fördelen  blifva  ringa  och  odugligheten  säker. 

*)  Af  detta  Handelsbibliotek  utgaf  K.  blott  en  del  (1783). 


BREF    TILL   KOSEXSTEIN.  201 

K. 

Lyckligtvis  är  jag  icke  bunden  till  viss  tid,  hvilket  san- 
nerligen blifvit  alltför  besvärligt,  se'n  jag  mankerat  min  hut. 
Den  var  att  härigenom  kunna  göra  ett  steg  till  kollegie- 
bordet. Jag  har  aUtid  syftat  till  någon  säker  lön.  Då  jag 
nämndes  till  handsekreterare,  hade  jag  sökt  bli  kommerseråd. 


Man    ansåg    det,    kan    jag  tänka,  för  ridikylt,  som  det 
ock  var. 


Ridikylt,  som  det  behagas:  emellertid  blefvo  Dalin  och 
Gyllenborg  kammarråd  för  sin  poetiska  talang.  —  Också 
nyttjades  ej  heller  detta  skäl  till  afslag;  men  att  jag  der- 
igenom  för  alltid  skulle  borttagas  från  vitterheten. 


Jag  fruktar,  en  sådan  syssla  skulle  bhfvit  dig  rätt  be- 
svärhg.  Att  dageligen  sitta  flere  timmar  vid  ett  embetsbord, 
att  läsa  och  författa  vidlyftiga  akter  i  saker,  som  du  ej  till- 
räckligen  förstode,  sådant  hade  visst  blifvit  odräghgt  för 
en  poet. 

K. 

Om  det  är  kännemärket  af  en  poet  att  ej  älska  och 
värdera  något  annat  än  vers,  att  hata  alla  ordentliga  göro- 
mål,  allt  förståndsarbete,  så  förtjenar  jag  ej  det  namnet. 
(Och  är  det  då  en  så  svår  sak  till  konsten  eller  mödan  att 
4  a  5  dagar  i  veckan  sitta  i  en  god  länstol  från  10  till  1  och 
opinera  vid  ett  embetsbord?  Den  poetiska  febern  har  aldrig 
hos  mig  varit  annat  än  intermittent,  och  med  åren  hafva 
accéerne  kommit  mera  sällan.  Jag  är  nästan  säker,  att  jag 
ej  skulle  blifvit  den  odugligaste  af  våra  embetsmän.  Mina 
små  vittra  försök  skulle  derigenom  vunnit  ett  dubbelt  värde: 
de  hade  ansetts  som  en  gåfva  och  ej  som  en  phgt.  Tillstå, 
att  den  besvärligaste  och  löjligaste  syssla,  som  fms  i  verlden, 
är  sysslan  att  ha  snille.  Och  hvad  dugligt  kan  man  för- 
fatta med  denna  skyldighet  att  författa?  Den  som  skrifver 
för  sitt  nöje,  när  snillet  och  bogen  påkalla,  skrifver  sällan 
och  väl.  Han  liknar  en  man,  som  jouerar  af  behof,  af  en 
styrka,    som    jäser    öfver;    det  blir    vackra  och  raska  barn. 


202  J.    H.    KELLGREN. 

Men   hvad  tåssungar  vill  man  vänta  af  en  älskare  för  lega, 
en    fouteur    på   befallning. 


I  sanning  en  liknelse  Ijuflig  och  klar,  men  som  ej  passar 
hit.  Hvem  pålägger  dig  väl  att  skrifva  mer  än  du  förmår? 
Att  dömma  af  det  ringa,  man  ännu  sett  af  din  hand,  är  ej 
anledning  att  tro  det. 

K. 

Jag  bör  erkänna  det.  Hvad  jag  gjort,  är  htet  eller 
intet  mot  hvad  en  annan  kunnat  göra.  Jag  känner  per- 
soner, som  hafva  en  ständig  inspiration  med  en  beständig 
förmåga,  som  komponera  med  mera  lätthet  än  andra  skrifva 
rent,  som  hinna  till  allt,  icke  tröttna  något  ögonblick.  Detta 
är  ej  min  mekanik.  Så  beskaffade  menniskor  måste  antingen 
äga  en  beständig  helsa  eller  själar,  som  ej  hafva  med  krop- 
pen att  beställa.  Sådane  äro  flere  af  de  personer,  som  omge 
kungen,  och  sådan  är  herren  sjelf.  Jag  undrar  derför  ej 
på  de  pretensioner,  han  gör,  och  att  han  frågar  mig  bestän- 
digt: Hvad  gör  iiif  Hvad  skrifter  nif  Jag  kan  ej 
tänka  på  denna  frågan,  utan  att  en  kallsvett  går  öfver  mig. 
Det  är  alltid,  som  om  han  sade:  Du  är  en  lathund,  en 
odugling,  som  ej  förtjenar  den  lön,  jag  ger  dig. 


Men    vet    du,    att   jag    fmner   denna  frågan  nog  biUig. 
Xågot  måste  du  väl  också  ständigt  göra  för  din  lön. 

K. 
Tror  du  då,  att  jag  nå'nsin  är  alldeles  utan  arbete? 

K. 

Så    svara   då,   när   det  frågas,  hvari  ditt  arbete  består. 


Det  vore  detsamma  som  att  svara:  Jag  gör  intet;  och 
det  är  hvad  jag  svarar.  Du  bör  veta,  att  monarken  icke 
älskar,  icke  värderar  något  annat  än  det  dramatiska.  Han 
betänker  ej,  att  Horatius,  Boileau,  Pope,  så  många  andra 
snillen,    aldrig    skrefvo    för    teatern.     Öder,   satirer,  erotiska 


BEEF    TLLL   EOSENSTELN'.  2Ö3 

poemer,  allt  sådant  anser  han  för  lappri,  för  tillfällighetsvers, 
som  hvarken  kosta  någon  möda  eller  gifva  någon  ära. 

K. 

Håller  du  nu  ej  på  med  något  dramatiskt  arbete? 
K. 

Jag  önskade  att  kunna;  men  finner  det  daghgen  allt 
mera  omöjligt.  Den  ständiga  mal-aise,  hvari  kroppen  be- 
finner sig,  sätter  själen  i  en  oro,  som  gör,  att  jag  ej  kan 
uthärda  med  något  arbete  af  lång  anda.  Dessutom  saknar 
jag  den  styrka,  den  liflighet  i  inbillningen,  som  fordras  för 
att  uppställa  en  riktig  plan  till  ett  teaterstycke.  Också  är 
det,  att  dömma  af  de  få,  som  lyckats,  det  svåraste  företagande, 
ett  non  plus  ultra  af  menskhga  snillet,  och  de  som  lyckats 
hafva  endast  och  allenast  haft  sin  talang  vänd  derpå,  hafva 
nästan  ej  försökt  något  annat  skaldeslag.  Corneille,  Racine, 
Shakespeare  hafva  ej  skrifvit  annat  än  tragedier. 

K. 

Men  har  icke  kungen  alltid  sjelf  gifvit  dig  planen?  — 
Han  torde  väl  ännu  hafva  någon  i  beredskap. 

K. 

Det  är  just  hvad  jag  fruktar.  Han  har  också  redan 
hotat  mig  dermed.  Om  häraf  svårigheten  blir  mindre,  blir 
ock  hedern  och  högen  mindre,  men  alltid  mödan  lika  stor. 
Så  beqvämhgt  att  ha  en  ledare,  sä  obehagligt  att  ledas 
bunden.  Det  är  dessutom  med  snillets  alster  som  med  na- 
turens: de  trifvas  illa  transplanterade.  För  att  utveckla  sig 
och  frodas  fordra  de  sin  näring  af  samma  jord,  der  de  upp- 
runnit. 

K. 

Men   du  kom  ej  att  säga  något  om  din  tredje  pension. 
K. 

Den  består  i  ett  arfvode  af  3,000  d:r  för  teatercen- 
suren. Clewberg  har  ock  detsamma.  Det  assigneras  af 
kungen  särskildt  hvart  år  på  statskontoret  att  af  hofkans- 
leren  uppbäras  till  ett  hemhgt  behof.  Utom  således  att 
denna  extraordinarie,  orubricerade  lön  i  sjelfva  sin  natur  icke 


204  J.    H.    KELLGEEX. 

äger  något  varaktigt,  så  kunna  vi  äfven  utan  vidare  omsvep 
blifva  skilda  dervid  livad  dag  som  helst  Jiofkansleren 
funne  sig  missnöjd  med  vårt  biträde,  såsom  orden  lyda  i 
konungens  bref. 


Jag  vet  sannerligen  ej  mer,  hvad  jag  skall  säga  om 
detta  målet.  Jag  börjar  att  finna  din  fruktan  mindre 
ogrundad.  Det  är  visst,  att  om  kungens  autentika  försäk- 
ringar kunna  annihileras  af  en  kommission,  om  lifstidspen- 
sioner  kunna  upphöra,  förrän  man  dör,  så  gifs  ingen  säkerhet 
utom  löner  på  rikets  stat.  —  Du  hänger  då  ännu  fast  vid 
ditt  första  uppsåt  att  söka  en  publik  syssla? 

K. 

Flere  mina  vänner  och  bland  andra  Nordin ''')  råda  mig 
daghgen  dertill.  Den  sistnämnde  har  projekterat  mig  en  stol 
i  kammarrevisionen  såsom  både  lättare  att  vinna  och  be- 
kläda än  ett  rum  i  kommersekollegium.  —  Men  se'n  jag  så 
ofta  sökt  och  så  mycket  fått,  om  icke  detsamma,  dock  mer 
än  jag  vågat  hoppas,  har  jag  tagit  en  fast  föresats  att  aldrig 
mera  besvära  hvarken  kungen  eller  mina  gynnare  med 
någon  ^^dare  ansökning.  Jag  fruktar  ingenting  så  mycket 
som  att  synas  efterhängsen  och  oförnöjehg.  Dessutom  är 
är  jag  nu  allt  för  gammal  att  lära.  —  Jag  har  nyss  fått  en 
tidning,  som  i  det  närmaste  tranquilhserar  mig  för  bekymret 
om  min  framtid.  Jag  har  sökt  och  vunnit  ett  privilegium 
på  Stockholms-Posten,  och  jag  hoppas  med  den  inkomst, 
detta  blad  kan  gifva,  förenadt  kanhända  med  någon  ringa 
pension,  som  i  hvad  för  en  sakernes  möjhga  ställning  af 
barmhertighet  torde  lemnas  mig,  icke  mer  behöfva.  frukta 
att  en  gång  alldeles  bhfva  brödlös. 

K. 

Så  kan  jag  då  hoppas  att  nu  se  dig  nöjd? 

K. 
Jag   hade    ännu  blott   en  önskan  att  göra,  den  önskan, 
jag    redan    nämnt.     Det    vore    att    hädanefter   sjelf  få  välja 
ämnen  till  mina  arbeten: 

Omnia  sponte  sua,  quae  nos  elegimus  ipsi, 
Proveniunt;  duro  assequimur  vix  jussa  labore; 

*)  Biskop  C.  G.  Xordin  1749-1 812. 


BREF    TILL   E0SEN5TEIN.  205 

säger     Vida.      Isynnerhet    önskade    jag    att    ej    mer    blifva 
tvuncren  att  skrifva  för  teatern. 


]\Ien  hvar  och  en  är  skyldig  att  göra  sin  kung  till  nöjes, 
och  du  mer  än  någon.  Du  har  sagt,  att  han  blott  älskar 
den  dramatiska  poesien.  Hvarför  ej  lämpa  sig  efter  hans 
smak,  när  den  ej  strider  mot  ens  heder  och  förmåga?  Du 
har  ju  förut  icke  illa  lyckats  i  detta  skaldeslag. 

K. 

Jag  har  lyckats  att  kopiera;  jag  ville  en  gång  sjelf 
vara  original,  och  jag  har  sagt  dig  förut,  hvad  som  fattas 
mig  dertill.  Emellertid  är  ej  min  tanke  att  alldeles  afstå 
från  denna  genre,  utan  blott  min  önskan  att  ej  mer  nödgas 
skrifva  efter  förelagd  plan,  på  förelagd  tid.  —  Jag  har  ämne 
till  tvenne  operor:  Yngve,  att  omarbeta  efter  götiska  myto- 
logien, i  samma  smak  som  Baldurs  död;  och  Semiramis, 
ett  ämne,  som  Gluck  redan  valt  och  som  Kransen  propo- 
nerat  mig.  Skulle  jag  nå'nsin  få  känna  mig  hafva  nog 
styrka  att  skrifva  en  tragedi,  har  jag  äfven  dertill  valt  ett 
efter  min  tanke  lyckligt  ämne  i  Erik  XII:s  död.  —  Kungen 
äger  nu  dem,  som  med  mera  skicklighet  och  färdighet  skola 
utföra  hans  planer:  Leopoldt,  som  redan  visat  både  sin 
ypperlighet  i  konsten  och  sin  lätthet  att  arbeta  genom  flere 
försök,  men  i  synnerhet  Helmfelt;  Sjöberg,  ej  känd  på 
detta  sätt*),  men  värdig  att  försökas;  —  och  den  jag  ännu 
vill  tillägga  som  en  begynnare,  hvilken  borde  få  visa  sig  — 
Casström,  en  gosse,  hvars  talang  tyckes  vara  för  den  lyriska 
poesien. 


^len  ä  propos  en  sak.  Det  faller  mig  in,  att  den  som 
vill  undandraga  sig  allt  tvång,  torde  dermed  syfta  att  undan- 
draga sig  allt  arbete.  Uppriktigt  att  tala,  mina  herrar 
poeter,  så  tjenen  I  två  herrar  af  ännu  stridigare  natur  än 
Gudi  och  Mammon:  det  är  Äran  och  Lättjan.  Att  dömma 
af  edert  tal  och  ert  uppförande,  skulle  lagren  böra  gifvas 
er  för  er  blotta  goda  vilja  och  dagdrifveriet  böra  räknas  er 
för  snille. 

*)  Har  likväl  for  flera  är  se'n  skrifvit  en  orig.  tragedi,  Dido,  in- 
leninad  till  operadhektionen. 


206  J.    H.    KELLGREN. 


Kanske  förblandar  du  begreppen  af  lättja  och  lugn, 
dagdrifveri  och  frihet.  Slå  upp  dm  Horatius  och  läs:  Otium 
Dicos  —  —  —  Men  om  det  fmnes  modeller  till  den  mål- 
ning, du  gifvit,  hvilket  jag  ingalunda  vill  neka,  så  torde  du 
förfara  något  hårdt  med  din  vän,  då  du  ställer  honom  bland 
dessa.  —  Du  tvingar  mig  härigenom  att  aflägga  all  blyg- 
samhet och  att  visa  mig  löjlig,  barnslig,  svag,  för  att  icke 
synas  lätting.  —  Se  här  en  låda  med  samlingar,  en  annan 
med  brouillonger.  Du  skall  deraf  inhemta:  hvad  jag  gjort 
—  hvad  jag  begynt  —  och  hvad  jag  ämnat  göra. 

(Här  följer  en  hsta  på  Kellgrens  utgifna  skrifter.) 

K. 

Denna  lista  är  ansenlig.  Du  lär  ej  hafva  utelemnat  en 
enda  versstump  af  hvad  du  skrifvit. 

K. 

Förlåt  mig  det.  Jag  skulle  då  gjort  den  dubbelt  så 
lång.  Jag  har  sökt  utgallra  allt  hvad  jag  ej  trott  förtjena 
att  öfverlefva  dagen.  Mycket  torde  dock  ännu  böra  för- 
kastas, allt  granskas  och  förbättras.  Det  mesta,  jag  tillstår 
det,  är  ej  mycket  vigtigt  till  ämne  och  längd.  Men  är  det 
då  endast  med  stora  poemer,  som  man  tågar  till  efterverlden? 
Är  det  Tåget  öfver  Balt  eller  är  det  Odet  öfver  själens 
styrka,  Menniskans  elände  och  Satiren  öfver  mina  vänner, 
som  gifvit  Gyllenborg  sin  upphöjelse?  —  Och  låt  vara  att 
hans  epopée  skall  om  ett  par  tusen  år  ganska  mycket  be- 
undras; men  läser  man  den  nu?  Eller  skall  man  någonsin 
läsa  den?     Hvar  och  en  har  sin  smak: 

Jag  heldre  läsas  vill,  och  medelmåttigt  äras, 

An  som  en  okänd  Gud  med  tomma  lof  besväras; 

Jag  heldre  vräkas  vill  förutan  all  respekt 

Kring  soffor,  stolar,  bord,  i  utnött,  slarfvig  drägt. 

An  evigt  ståndande  på  samlarns  högsta  hylla 

I  obefläckad  skrud  mitt  rum  orubbad  fvlla. 


Det  är  artigt  att  se,  huru  oförmögenheten  på  detta  sätt 
alltid  vet  trösta  sig  för  de  gåfvor,  man  ej  äger. 


BEEF    TILL    KOSEXr^TEIX. 

K. 

Du  torde  ej  ha  så  orätt.  —  Men  se  här  en 

Förteckning 
på  färdige,  men  ej  ännu  utgifne  pjeser. 

(Afven  denna  förteckning  förbigås  här.) 


Men  tänker  du  ej  att  sjelf  göra  en  upplaga  af  dina 
skrifter? 

K. 

Det  är  hvad  jag  nu  med  det  snaraste  ville  göra,  innan 
döden  för  evigt  sätter  propp  i  mitt  bläckhorn.  Jag  ville  ej 
bli  lemnad  åt  en  annans  redaktion.  Det  onda,  som  kunde 
hända,  vore  ej  att  en  del  blefve  utlemnad  och  förskingrad, 
men  det  som  redan  händt,  att  man  tillegnade  mig  sådant, 
som  jag  icke  skrifvit  eller  icke  bort  skrifva. 


Hvad  tror  du  väl  denna  samling  kunde  utgöra  i  tryck"? 

K. 

Om  jag  lägger  dertill  några  prosaiska  stycken  —  så- 
som: Äniinnelsetalet  öfver  Wellander:  Svar  på  Vitterh.- 
Akademiens  prisfråga:  Vore  menniskan  lyckligare,  om  hon 
förutsåg  sitt  öde?  Tal  om  satiren,  i  sällskapet  Aurora, 
Gr  af  skrift  öfver  fru  Fleniming,  Oxarne,  saga.  Djurför- 
vandlingen, saga  etc.  —  så  har  jag  uträknat,  att  hvad  jag 
hittills  skrifvit  kunde  stiga  till  2  ä  3  lagliga  8:tav  band. 

K. 

Pardieu!     Det  blef  ju  ett  respektabelt  verk! 
K. 

Ingen  fråga  om  respekten.  Det  har  dertill  ej  nog  vigt; 
jag  har  sagt  det  förut:  In  ienui  lahor  —  —  —  men  jag 
vågar  ej  tillägga,  hvad  som  slutar  sentensen.     Allt  hvad  jag 


2C6  J.   H.    KELLGREN. 

kan    hoppas,    är  att  dessa  småsaker  skulle  läsas  med  något 
nöje  för  sin  stora  åtskillighet  i  ämnen  och  stil. 


Hvarför    går    da    icke    nu    strax   och  lägger  dig  under 
pressen  ? 


Dertill  har  jag  två  stora  skäl.  Först  behöfver  jag 
någon  tid  att  öfverse  och  förbättra  hvad  jag  redan  har 
färdigt;  och  sedan  någon  tid  att  fullborda  ett  och  annat  af 
de  påbeg\Tita  stycken,  som  jag  gerna  ville  tillägga  för  att  ej 
traktera  allmänheten  med  idel  Olus  recoctus.  Jag  vill  visa 
dig  en  förteckning  på  några  ämnen,  för  hvilka  jag  fattat  en 
viss  fördomskärlek,  och  som  derför  kunde  bhfva  hvad  jag 
minst  oducrlicrt  skrifvit. 


Du  är  mycket  rik  på  förteckningar.  —  Mins  du  för- 
teckningen på  Fierenfatz  gods  i  Comed.  le  Glorieux? 

K. 

Jag  mins,  och  förstår  dig.  Du  skulle  snart  narra  mig 
till  den  löjhga,  men  ej  derföre  ovanliga  auktorsdårskapen 
att  recitera  sina  vers,  och  det  som  är  ännu  värre  —  sin 
tilltänkta  vers.  Du  ser  der  hgga  en  hten  grå  bok:  den 
innehåller  ett  fröhus  till  flere  vittra  arbeten  än  min  lifstid 
skulle  medhinna.  Den  ostadighet  i  helsan,  som  flyttat  sig  i 
humöret  och  derifrån  till  smaken,  har  gjort,  att  jag  sällan  hunnit 
mer  än  bli  varse  i  språnget  vissa  nya  ämnen,  som  lupit  mig 
genom  hufvudet;  men  så  ofta  de  frapperat  mig,  så  ofta  de  väckt 
någon  moder  idé,  har  jag  fäst  den  med  några  ord  och  lagt 
den  i  magasinet  att  gömmas  tiU  en  annan  mera  läghg  tid. 
Brist  af  minne  har  gjort  denna  utväg  desto  nödvändigare 
för  mig;  dock  tror  jag  det  nyttigt,  att  hvar  auktor  följde 
den.  Jag  inbillar  mig,  att  detta  varit  Rochefoucaults,  Duclos' 
och  la  Bruyéres  sätt  att  skrifva.  —  Du  finner  här  till  exempel 
se'n  tvenne  år  förvarad  rubriken  till  sista  prisskriften  i  säll- 
skapet pro  Sensu  Communi:  Man  äger  ej  snille  för  det 
man  är  galen.  Denna  titel,  som  du  ser,  innefattar  hela  det 
lilla  poemet,  som  följde.  Några  andra  ämnen  hafva  strax  vid  sin 


BEEF    TILL   EO^fE^-STEI^^  209 

upprinnelse  fordrat  en  utveckling,  som  tid  efter  annan  ä 
bäton  rompu  blifvit  fullföljd.  Det  är  endast  dessa  jag  här 
vill  närana: 

Konsten  att  icke  göra  vers.     Satir. 

Förtjensten.     Satir. 

Mina  gäspningar.     Satir. 

Yoangs  första  Complaint. 

Youngs  första  Satir. 

Ode  öfver  hämden. 

Bref  till  de  olycklige. 

Hilmas  död. 

Af  dessa  stycken,  som  äro  mer  eller  mindre  avancerade, 
vill  jag,  att  åtminstone  ett  par  komme  med  i  första  delen  af 
min  upplaga,  så  mycket  mer  som  de  blifva  af  någon  betyd- 
ligare vidd.  —  Hvad  da  för  öfrigt  ser  innefattas  i  denna 
lilla  minnesbok,  är  en  samling  af  strödda  reflexioner  i  samma 
smak  som  Theserne  i  St.  Post.  i  början  af  — 87,  hvilka  ock 
härifrån  voro  hemtade.  Det  mesta  innehåller  dock  anmärk- 
ningar öfver  språket  och  skaldekonsten,  ämnade  att  utföras 
i  ett  arbete,  som  flere  år  legat  mig  mycket  om  hjertat,  en 
slags  Poetique  en  prose.  —  Räknar  jag  nu  härtill  mina 
förelagda,  dagliga  eller  återkommande  göromål:  l:o.  Mitt 
arbete  som  akademiker  ej  allenast  vid  Dictionnairen  utan 
ock  hvad  jag  sjelf  mig  enkannerligen  åtagit,  att  nämhgen 
uppge  ett  antagligt  förslag  till  stadgande  af  vårt  skrifsätt.  — 
2:o.  Fortsättningen  af  mitt  Handelsbibliotek.  —  3:o.  Min  be- 
fattning med  St.  Posten,  som  hädanefter,  då  jag  bhr  ansedd 
som  utgifvare  deraf,  fordrar  mera  min  omsorg  —  så  tyckes 
mig,  att  mängden  och  svårigheten  af  mina  göromål  väl  svara 
mot  en  em  betsmans,  som  utan  tillfrågan  af  Hvad  gör  nif 
får  njuta  i  stillhet  sin  säkra  lön. 


Det  tycks  som  denna  frågan  låge  ständigt  i  dina  öron. 
Så  mycken  rättighet  måtte  likväl  en  kung  äga,  att  han  får 
tillspörja  sin  handsekreterare,  hvad  han  har  för  händer.  — 
Snarare  borde  du  räkna  för  en  nåd,  att  han  derom  vill 
underrätta  sig. 

K. 

Jag  tillstår  ock,  att  det  sker  med  den  yttersta  godhet,  och 
det  är  just  derföre  som  det  grämer  mig  så  mycket  mer  att  ej 

Svenska  Parnassen.     III.  14 


210  J-    H.    KELLGEEX. 

kunna  svara  till  hans  önskan,  Jag  ville,  att  han  kände  på 
en  gång  min  vilja  och  min  oskicklighet  dertill,  att  han  hädan- 
efter ej  ålade  mig  några  arbeten  för  teatern;  men  att  han 
derföre  ej  föraktade  mig,  icke  ansåg  mig  för  en  lätting, 
oduglig  för  hans  tjenst,  ovärdig  mitt  bröd.  —  Skref  ej 
Adlerbeth  likaså  blott  en  tid  för  teatern?  Behöll  han  ej 
sedermera  under  helt  andra  göromål  sin  konungs  aktning  och 
nåd?  Och  har  ej  talangen  en  inskränkt  ålder?  Och  vore 
ej  förlåtligt,  om  den  utlupit  för  mig,  som,  i  anseende  till 
min  sjuklighet,  har  skäl  att  räkna  mina  36  år  för  50?  — 
Jag  vågar  dock  hoppas  att  ännu  äga  något  qvar  af  min  själ. 
Allenast  jag  hädanefter  blefve  lemnad  åt  mig  sjelf!  Allenast 
jag  sluppe  den  grymma  olyckan  att  nödgas  undfly  min  ko- 
nungs blickar  med  samma  omsorg  som  andre  gå  att  söka 
dem!  Jag  bedyrar  hehgt,  att  jag  från  den  dagen  med  dubbel 
flit,  på  allt  görligt  sätt,  skulle  söka  att  för  allmänheten,  för 
Honom,  för  mig  sjelf,  justifiera  mig  för  hans  välgerningar. 
Det  har  fallit  mig  in  en  tanke.  —  Jag  äger  i  Rosen- 
stein  en  gynnare  och  vän.  Han  omger  dagligen  kungens 
person.  Han  skulle  helt  oförmärkt  och  som  af  sig  sjelf 
kunna  yppa  min  belägenhet,  hvad  jag  fruktar  eller  önskar, 
hvad  jag  gjort,  hvad  jag  ämnar,  hvad  skicklighet  jag  mist, 
hvad  jag  till  äfventyrs  har  qvar,  akademiens  möjliga  vinst 
af  poetens  bortgång  etc.  etc.  —  Hvad  tycker  du?  Till 
exempel:  om  jag  skickade  honom  vårt  samtal 


Bevare  dig  Gud  från  en  sådan  dårskap!  Hvad  skulle 
han  väl  tänka  om  allt  detta  osmakliga,  egoistiska  sladder, 
dessa  quadrupler  af  förteckningar,  dessa  tillskurna  arbeten, 
dessa    poemer    i   bläckhornet    —  —  —  och   den  lilla  grå 

boken. —  Skulle  han  ej  med  skäl  böra  hålla  dig  för 

en  narr,  en  storskrytare,  en  charlatan,  och  förlora  sina  ögon, 
då  du  förlorade  hans  aktning? 

K. 

Jag  tänker  icke  så.  Hvad  en  främmande  skulle  anse 
för  ett  charlataneri,  vill  jag  hoppas,  att  han  anser  för  den 
yppersta  grad  af  uppriktighet  och  förtroende.  Jag  vågar 
ännu  tillägga,  för  ett  offer  af  vördnad  åt  en  upphöjd  mans 
tänkesätt.  —  Man  kan  utan  fara  öppna  sitt  hjerta  för  en 
vän  och  sitt  hufvud  för  en  vis.  —  Mitt  beslut  är  taget. 

-^/^ 


CARL  GUSTAF  af  LEOPOLD, 


c.  G.  af  Leopold. 


id  sidan  af  Kellgren  står  Leopold  såsom  den  Gusta\'i- 


^\^z   anska   vitterhetens  förnämste  representant.     Båda  till 


hörde  den  stab  af  vittre  män,  som  omgaf  Gustaf  III, 
båda  åtnjöto  hans  omedelbara  umgänge,  deltogo  i  hans 
literära  arbete  och  mottogo  i  mycket  inflytande  från  den 
snillrike  monarken.  Likasom  Kellgren  sökte  Leopold  sina 
mönster  nästan  uteslutande  inom  den  franska  literaturen, 
och  stödd  på  Voltaires  och  Montesquieus  filosofi  kämpade 
han  vid  Kellgrens  sida  för  frihet  på  det  borgerliga  och  tolerans 
på  det  religiösa  området,  likasom  han  deltog  i  hans  kamp 
mot  tidens  obskurantistiska  tendenser,  mot  öfvertro,  vid- 
skepelse och  mysticism.  Men  medan  Kellgren  endast  fick 
verka  under  en  kort  lifstid,  blef  det  Leopold  gifvet  att  under 
en  lång  lefnad  utföra  sina  idéer  och  göra  sitt  inflytande 
gällande  äfven  på  den  följande  periodens  kultur.  Ur  denna 
synpunkt  är  han  den  allsidigaste  och  mest  karakteristiske 
målsmannen  för  sitt  tidehvarfs  andliga  sträfvande. 

Om  ock  Kellgren  och  Leopold  arbetade  för  ett  gemen- 
samt mål  och  med  samma  vapen,  voro  de  icke  desto  mindre 
ganska  olika  till  arten  af  sin  begåfning  och  sin  karakter. 
Kellgren  var  i  grund  och  botten  en  vek,  lyriskt  anlagd 
natur,  som  endast  nödd  och  tvungen  gaf  sig  in  i  de  skarpa 
pennfäktningar,  i  hvilka  han  på  grund  af  sina  åsigter  af 
omständigheterna  inblandades.  Hans  begåfning  pekade 
också,  såsom  vi  sett,  utöfver  den  pseudoklassiska  skolans 
förståndsmässiga  uppfattning  af  poesien,  och  under  infly- 
tande af  kampen  med  sina  motståndare  och  en  universel 
beläsenhet,  utvecklade  han  sig  mot  slutet  af  sitt  lif  till  en 
skald  af  första  ordningen.  Äfven  de  stora  politiska  och  so- 
ciala omhvälfningarne  i  Europa  funno  en  resonnansbotten 
i  hans  känsliga  själ  och  gåfvo  honom  så  småningom  en 
en    djupare    syn    på    lifvet    och   ett  rikare  andligt  innehåll, 


214  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

hvarför  han  slutligen  endast  med  svårighet  fann  sig  till  rätta 
i  den  omgifning,  som  han  förut  med  lif  och  lust  tillhört. 
Från  ett  sådant  åskådningssätt  var  Leopold  vida  skild.  Hos 
honom  funnos  ej  samma  ansatser  till  utveckling.  Under 
skiftande  yttre  lefnadsomständigheter  blef  han  sig  ständigt 
lik.  Då  man  genomläser  hans  samlade  skrifter,  skall  man 
svårligen  utfinna,  hvilka  dikter  och  uppsatser,  som  tillhöra 
ett  tidigare  eller  senare  skede  af  hans  70-åriga  lefnad.  Ej 
heller  besatt  han  de  vexlande  tonerna  på  Kellgrens  lyra, 
och  af  den  själfulla  diktning,  som  så  fulltonigt  möter  oss  i 
»Nya  Skapelsen»  och  »Till  Kristina»,  finner  man  hos  Leo- 
pold knappast  ett  spår,  såvida  man  ej  dit  vill  hänföra  den 
vackra,  under  senare  delen  af  skaldens  lif  skrifna  dikten 
•»Till  Fru  Welfzin».  Sitt  förhållande  till  Kellgren  har  Leo- 
pold sjelf  angifvit  med  följande  ord:  ;>Jag  äger  ej  Kell- 
grens talang;  men  jag  var  ung,  arbetade  fortare  och  skref 
mer.  Innan  kort  uppvägde  jag  hans  beröm,  icke  genom 
den  verkliga  godheten  af  hvad  jag  gjorde  (ty  den  lyriska 
genren  var  aldrig  min),  utan  liksom  i  mekaniska  beräk- 
ningar, genom  massan  multiplicerad  med  fortheten». 

Detta  omdöme  är  naturligtvis  dikteradt  af  en  afsigtligt 
öfverdrifven  blygsamhet,  ty  om  Leopold  saknar  sinne  för 
den  egentliga  lyriken,  så  har  han  som  författare  andra  egen- 
skaper, i  hvilka  han  är  fullt  jemförlig  med  Kellgren,  ja 
t.  o.  m.  öfverträifar  honom.  Hans  styrka  är  den  fina, 
qvicka,  skämtande,  ofta  satiriska  berättelsen  och  den  sen- 
tentiösa  dikten,  der  han  förstår  att  åt  sina  tankar  gifva 
en  lyftning  i  uttrycket  och  en  retorisk  prakt  i  språket,  som 
komma  läsaren  att  glömma  hvad  som  någon  gång  brister  i 
idéemas  djup  och  grundlighet.  Det  fält,  der  han  måhända 
dock  skördat  sina  största  triumfer,  är  polemikens.  Här  står 
han  oöfverträffad  i  vår  literatur.  Med  sitt  skarpa  logiska 
tänkande,  sin  fina  sarkasm,  sin  väl  underhållna  ironi  förstod 
han  att  bringa  äfven  de  mest  stridbare  motståndare  till  tyst- 
nad, och  der  Kellgren  gaf  tappt,  der  fortsatte  ännu  Leo- 
pold segrande  och  triumferande  striden. 

Underlägsen  Kellgren  i  poetisk  begåfning,  var  han  det 
äfven  å  karakterens  vägnar.  Hvad  man  eljest  kunde  lägga 
Kellgren  till  last,  han  var  dock  en  ärlig  sanningssökare, 
som  ej  förstod  att  hofmannamässigt  göra  kompromisser 
mellan  sina  fördelar  och  sitt  åskådningssätt.  Då  han  ej 
kunde    försona    sina    åsigter    med    sin  förnäma  omgifnings, 


c.    G.    Ar    LEOPOLD.  2l3 

drog  han  sig  tillbaka.  Ej  heller  fruktade  han  att  med  egen 
fara  i  tal  och  skrift  oförbehållsamt  uttala  hvad  han  ansåg 
sant  och  rätt.  Leopold  åter  var  alltid  i  någon  mon  den 
smidige  hofmannen,  som  ej  gerna  utsatte  sig  för  samman- 
stötningar med  de  maktägande  och  lika  litet  skydde  att 
påkalla  deras  hjelp,  då  hans  anseende  hotades  af  motstån- 
dare, dem  han  genom  sitt  eget  satiriska  lynne  frammanat. 
Han  stod  ej,  såsom  Kellgren,  helt  och  odeladt  för  hvad 
han  sagt,  utan  älskade  att  i  sina  skrifter  i  noterna  försigtigt 
reservera  sig  mot  farliga  misstydningar  af  hvad  han  yttrat 
i  texten.  Så  kunde  han  under  skiftande  tidsriktningar  och 
vexlande  regimer  bibehålla  obestridd  sin  ställning,  sin  säker- 
het och  sin  auktoritet. 

Ingen  menniska  saknar  fel,  och  Leopold  har  på  många 
områden  genom  sin  verksamhet  häfdat  sanning  och  rätt, 
frihet  och  tolerans.  Han  äger  derför  all  rätt  till  efter- 
verldens  beundran  och  tacksamhet,  och  man  får  ej  döma 
honom  för  hårdt,  om  han  ej  alltid  var  en  »vir  tenax  pro- 
positi.),  som  gaf  hela  sin  personlighet  som  insats  för  sina 
idéer,  utan  stundom  lät  inverka  på  sig  af  andra  och 
mera  materiella  hänsyn.  Ty  det  är  obestridligt,  att  man 
hos  honom  saknar  det  storslagna  i  tanke  och  handling,  som 
utmärker  de  störste  bärarne  af  kulturen  i  vårt  land.  Han 
är  fin  och  smidig,  elegant  och  skarpsinnig,  men  man  får 
aldrig  den  uppfattningen  af  honom,  att  han  är  så  djupt 
genomträngd  af  sina  åsigter,  att  han  är  färdig  att  offra  allt 
för  deras  framgång. 

Carl  Gustaf  Leopoldt  (adlad  af  Leopold)  var  född 
i  Stockholm  den  2  April  1756  och  genomgick  sina  läroår 
i  Söderköpings  trivialskola  och  vid  Linköpings  gymnasium. 
Efter  sin  studentexamen  nödgades  han  på  grund  af  medel- 
löshet taga  kondition  och  uppehöll  sig  en  tid  såsom 
informator  i  grefve  Douglas'  familj  på  Stjernarp,  men  fick 
snart  tillfälle  att  fortsätta  sina  studier  vid  Upsala  universitet. 
Han  egnade  sig  här  företrädesvis  åt  de  humanistiska  veten- 
skaperna, historien,  filosofien  och  skaldekonsten,  i  hvilken 
han  redan  på  Stjernarp  gjort  lyckade  försök.  Allmän  upp- 
märksamhet ådrog  han  sig  dock  först  1778,  då  han  med 
anledning  af  kronprinsens  födelse  diktade  ett  Ode  öfver  d.  1 
Ä^ov.  år  lyjS.  I  sig  sjelft  är  detta  ode  föga  betydande;  sin 
egentliga  märkvärdighet  fick  det  derigenom,  att  Kellgren, 
som    vid    denna    tid    gerna    utöfvade    en   öfverdrifvet  skarp 


216  c.    G.   AF   LEOPOLD. 

kritik  mot  literära  nybörjare,  anmälde  stycket  i  Stockholms- 
Posten  och  dervid  gjorde  åtskilliga  anmärkningar,  hvilka 
ock  till  stor  del  voro  befogade.  Leopold  var  dock  ej  af 
denna  åsigt;  han  fann  sig  sårad,  svarade  i  en  häftig  ton, 
och  en  ifrig  polemik  vidtog  mellan  de  båda  skalderna,  i 
hvilken  Leopold  fick  tillfälle  att  visa  sin  slagfärdighet  och 
sin  stora  förmåga  i  literär  kritik.  Efter  åtskilliga  heta  ar- 
tiklar och  motartiklar  afstannade  striden,  och  några  år  senare 
närmade  sig  de  båda  kämparne  hvarandra  för  att  gemen- 
samt bekämpa  Kellgrens  gamla  fiende,  Thorild,  och  hans 
anhängare. 

Under  tiden  hade  Leopold,  efter  en  tids  vistande  vid 
Greifswalds  universitet,  der  han  tagit  magistergraden,  1784 
tillträdt  en  bibliotekarietjenst  i  Upsala.  Denna  befattning 
gaf  honom  dock  endast  otillräckliga  inkomster,  under  det 
hans  kunskaper  och  talanger  kräfde  ett  vidsträcktare  verk- 
samhetsfält. Genom  bemedling  af  Kellgren,  som  efter  den 
skarpa  men  korta  bataljen  fattat  goda  tankar  om  Leopold 
och  på  flere  sätt  visat  sig  tillmötesgående  mot  honom,  samt 
med  hjelp  af  åtskilliga  andra  bland  konungens  vittra  om- 
gifning,  kallades  Leopold  1786  till  Stockholm  för  att  an- 
ställas i  konungens  tjenst.  Han  kom,  och  redan  vid  sin 
första  uppvaktning  hos  Gustaf  III  lyckades  han  göra  ett  för- 
delaktigt intryck.  Hvad  som  berättas  om  denna  presen- 
tation gör  både  konungen  och  skalden  heder.  Ett  skäligen 
långt  och  misslyckadt  poem  af  den  hederlige  och  pedantiske 
Liljestråle:  »Fideikomiss  till  min  son  Ingemund»  hade  nyss 
utkommit,  och  det  var  tonen  vid  hofvet  och  i  literära 
cirklar  att  göra  sig  lustig  öfver  detta  poem.  »Konungen, 
som  satt  och  skref,  när  Armfelt  införde  Leopold,  steg  hastigt 
upp,  fäste  en  genomträngande  bhck  på  den  unge  skalden 
och  frågade:  'Hvad  tycker  ni  om  Fideikommisset  till  min 
son  Ingemund?'  —  'Ehuru  förfeladt  saknar  det  ej  tänkvärda 
ställen',  svarade  Leopold.  Konungen  öfverraskad  häraf, 
frågade  nyfiken:  'Hvilka?'  Leopold  upprepade  då  dessa 
rader : 

'Att  störta  någon  annan  ned,   för  mgen  dödlig  buga, 
Och  akta  dig  inför  din  kung  att  smickra  eller  ljuga; 
Det  rum  dig  heligt  vara  bör,  der  hans  person  är  när. 
Och  sanning  är  den  första  skatt,  du  honom  skyldig  är.' 

Konungen  blef  öfverraskad  och  intagen  af  detta  ädla  och 
frimodisra  svar.» 


c.    G.    AF    LEOPOLD.  21. 

Från  denna  stund  tillhörde  Leopold  Gustaf  Illts  när- 
maste omgifning,  deltog  i  hans  intima  aftonkretsar,  med- 
arbetade i  hans  dramer  och  var  hans  förtrogne  i  alla  lite- 
rära saker.  T.  o.  m.  då  konungen  var  i  fält,  skickade  han 
efter  Leopold  för  att  på  lediga  stunder  i  hans  sällskap  re- 
kreera  sig  med  literära  samtal,  och  de  bref,  som  vexlades 
dem  emellan,  vittna  om  mycken  välvilja  å  konungens  och 
stor  frimodighet  å  Leopolds  sida.  Detta  intima  förhällande 
fortfor  ända  till  Gustafs  sista  regeringsår,  då  hans  politiska 
intressen  uppslukade  de  literära,  och  den  fordna  vittra  staben 
fick  vika  för  en  politisk,  en  omskiftning  i  konungens  tänke- 
sätt, hvarpå  Leopold  fick  ett  påtagligt  bevis,  dä  han  nöd- 
gades lemna  sin  gamla  bostad  på  slottet  åt  konungens  nye 
rådgifvare,  den  politiske  biskop  Wallqvist. 

Redan  från  sin  ankomst  till  Stockholm  blef  Leopold 
medelpunkten  i  vårt  literära  lif.  Under  polemiken  med 
Kellgren  hade  han  gjort  sina  lärospån  i  den  vittra  kritiken. 
I  striden  mot  Thorild  fick  han  än  mera  tillfälle  att  bruka 
sina  skarpa  vapen.  Denne  författare  hade  invecklats  i  en 
häftig  och  långvarig  strid  med  Kellgren  rörande  åtskilliga 
estetiska  teorien  Kellgren  stod  på  Voltaires  och  den  franska 
pseudoklassicitetens  ståndpunkt,  Thorild  äter  förfäktade  nya, 
hufvudsakligen  från  Rousseau  och  engelsmännen  hemtade 
åsigter.  Striden,  från  början  förd  med  otillbörlig  hätskhet, 
urartade  ytterligare  och  fördes  snart  in  på  personlighetens 
område.  Isynnerhet  hade  Thorild  med  sitt  hetsiga  och 
öfverspända  lynne  och  sitt  storordiga,  något  skrytsamma 
och  brutala  skrifsätt  svårt  att  skilja  sak  och  person,  under 
det  Kellgren  med  sina  infall  och  sin  etsande  satir  ytterligare 
uppretade  honom.  Striden  stod  i  full  låga,  då  Leopold 
uppträdde  på  skådeplatsen.  Förut  hade  han,  i  förargelsen 
öfver  Kellgrens  ofvan  omnämnda  kritik  öfver  kronprinsodet, 
gjort  gemensam  sak  med  Thorild,  men  de  båda  stridskam- 
raterna voro  för  olika  för  att  i  längden  kunna  draga  jemt. 
Då  nu  Leopold  öfvergick  på  Kellgrens  sida,  hade  Thorild 
sålunda  att  värja  sig  mot  två  farliga  motståndare,  af  hvilka 
dock  Kellgren  så  småningom  drog  sig  tillbaka,  medan  Leo- 
pold öfvertog  hans  partes.  Ingen  kunde  heller  vara  bättre 
rustad  än  han  för  en  dylik  strid.  Tviot  Thorilds  entusiastiska 
deklamationer  satte  han  logiskt  bindande  bevis,  mot  Thorilds 
groft  tillyxade  och  groteska  infall  satte  han  fin  sarkasm  och 
dräpande    ironi;    och   på   detta  sätt  följde  han  honom  steg 


2lS  c.  G.  AF  LEOPOLD. 

för  steg:  vid  hvarje  ny  skrift  af  Thorild  —  och  han  utgaf 
sådana  på  alla  möjHga  områden,  estetiska,  nationalekono- 
miska, statsvetenskapliga,  ja  t.  o.  m.  medicinska  —  hade 
alltid  Leopold  en  liten  motskrift,  på  vers  eller  prosa,  i  be- 
redskap, som  åtminstone  i  yttre  måtto  fullkomligt  nedgjorde 
sitt  föremål.  Sin  största  seger  vann  Leopold  genom  det 
genmäle,  han  utsände  mot  Thorilds  arbete:  »Critik  öfver 
Critiker,  eller  Utkast  till  Lagstiftning  i  Snillets  Verld»,  hvari 
författaren  angriper  Stockholms-Posten  och  i  synnerhet  Kell- 
gren för  hans  öfvermodiga  behandHng  af  yngre  och  medel- 
måttiga skriftställare.  Thorild  inskränker  sig  dock  ej  härtill, 
utan  vänder  sig  äfven  mot  hela  den  franska  smakriktningen 
och  nedsätter  tillika  Kellgrens  betydelse  som  skald.  För  den 
literära  kritiken  uppställer  han  derjemte  vissa  lagar,  h vilka 
han  vill  göra  oinskränkt  gällande.  Det  sunda  och  riktiga  i 
många  af  sina  åsigter  hade  Thorild  här  såsom  vanligt  be- 
graft  under  massor  af  stora,  ofta  intetsägande  ord,  och  i 
sina  »lagar»  hade  han  ej  så  litet  skjutit  öfver  målet.  I  sitt 
svar:  Den  7iya  Lagstiftningen  i  Snillets  Verld  ?iågot  litet 
i  fråga  satt  eller  Aninärkni7igar  vid  skriften:  Critik  öfver 
Critiker  tog  Leopold  fatt  på  dessa  brister,  och  reducerande 
med  skarp  logik  Thorilds  »lagar»  till  deras  verkliga  propor- 
tioner finner  han  deras  innebörd  högst  intetsägande  och 
trivial,  ja  t.  o.  m.  orimlig,  i  det  all  kritik  genom  deras  till- 
lämpning  skulle  blifva  omöjlig  och  litteraturen  följaktligen 
gå  miste  om  ett  af  sina  mest  väckande  och  mest  uppfo- 
strande medel. 

Hufvudsaken  —  det  h varom  man  disputerade  —  i 
dessa  båda  skrifter  samt  i  den  antikritik  af  Thorild,  som 
derpå  följde,  är  väl  af  underordnad  vigt,  men  icke  desto 
mindre  gifva  de  oss  en  god  inblick  i  det  literära  till- 
ståndet vid  seklets  slut.  Thorilds  angrepp  var  rigtadt  icke 
blott  mot  några  kritiker  i  Stockholms-Posten,  utan  mot  hela 
den  vitterhet,  hvars  förnämste  målsmän  voro  Kellgren  och 
Leopold.  Han  opponerar  sig  mot  förståndspoesien  och 
yrkar  på  känslans  och  fantasiens  rätt  i  diktningen,  han  till- 
bakavisar det  Voltaireska  »grinet»,  hvars  inkarnation  han 
ser  i  de  två  gustavianska  skalderna,  och  han  finner  tide- 
hvarfvets  filosofi  ytlig  och  dess  estetiska  teorier  platta  och 
torftiga.  Det  var  således  i  sjelfva  verket  hela  skolans  grund- 
åskådning, som  Thorild  med  omild  hand  angripit,  och  det 
var    derför    ej    heller    underligt    om    striden   blef  förbittrad, 


c.    G.    AF    LEOPOLD.  219 

äfven    om  ej  personligt  agg  tillkommit  för  att  göra  den  än 
mera  oförsonlig. 

Men  en  sak  är  teori,  en  annan  sak  dess  tillämpning. 
Såsom  kritiker  hade  Thorild  mänga  idéer  värda  att  taga 
vara  på,  såsom  skald  var  han  deremot  på  alla  punkter 
underlägsen  sina  motståndare.  Då  de  nyssnämnda  strids- 
skrifterna utkommo,  vägde  hans  poetiska  bagage  ringa,  under 
det  Kellgren  frambragt  sina  vackraste  dikter  och  Leopold 
lemnat  åtskilliga  st) eken  af  stort  värde.  1785  hade  denne 
publicerat  sina  Erotiska  Oden,  de  första  bland  hans  mera 
betydande  poetiska  skapelser.  Dessa  lekande  och  behag- 
fulla dikter  äro  typiska  för  ijco-talets  erotik,  lätta  och 
flygtiga,  utan  någon  djupare  känsla,  sinligt  graciösa  skildrin- 
gar i  rococo-stil,  der  skalden  efterbildar  och  i  sjelfva  verket 
också  till  andan  närmar  sig  den  romerska  kärleksdiktningen, 
väl  till  förståendes  sedd  genom  franska  glasögon.  Senare 
fann  Leopold  dem  något  vågade  och  underkastade  dem  en 
omarbetning,  innan  de  infördes  i  skrifterna.  Man  är  oense, 
huruvida  de  vunnit  eller  förlorat  derpå.  Det  fjerde  odet 
har  här  upptagits  i  sin  ursprungliga  gestalt,  då  denna  synts 
oss  fördelaktigare. 

Ej  långt  derefter  uppträdde  Leopold  med  några  af 
sina  bästa  filosofiska  oden:  Ett  Tillkommande,  Häfdernas 
röst  och  Öfver  begäret  till  ett  odödligt  namn.  Dessa 
sententiösa,  med  didaktik  och  moral  märtade  dikter  tillhöra 
den  genre,  i  hvilken  frihetstidens  skalder,  särskildt  Gyllen- 
borg, excellerade,  och  Leopolds  dikter  påminna  ej  oväsent- 
ligt om  hans.  En  vacker  och  fulltonig  vers  med  en  kraft- 
full diktion  utgör  omhöljet  för  skaldens  deistiska,  från  Frank- 
rike hemtade  filosofemer.  För  tidehvarfvet,  som  älskade  att 
höra  religionen  och  sedeläran  framställas  i  granna  och 
pompösa  retoriska  strofer,  utgjorde  dessa  poem  en  omtyckt 
läsning  och  betingade  lika  mycket  som  författarens  poetiska 
berättelser  och  satiriska  skildringar  hans  popularitet. 

För  vår  tid  äro  dessa  något  torra  om  än  vältaliga 
strofer  dock  ej  skaldens  mästerprof.  Bland  hans  tidigare 
dikter  sätta  vi  i  första  rummet  hans  Skaldehref,  en  art  af 
poesi,  som  i  vårt  land  utbildades  till  sin  mest  karakteristiska 
form  under  den  gustavianska  tiden.  Ingen  diktart  ger  bättre 
tillfälle  att  i  olika  tonarter  icke  blott  besjunga  diktens  före- 
mål utan  ock  att  i  strödda  reflexioner  uttala  sina  tankar 
öfver  allt  möjligt,  från  det  högsta  till  det  ringaste.     Då  ett 


■22U  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Stort  antal  af  Leopolds  skaldedref  äro  stälda  till  konungen, 
har  han  ock  riklig  anledning  att  variera  sina  ämnen  och 
och  än  i  högstämda  verser  besjunga  de  stora  händelserna 
under  Gustafs  regering,  hans  strider  och  segrar,  än  i  lätt 
och  lekande  ton  konversera  om  de  mera  hvardagliga  för- 
hållanden, i  hvilka  han  vid  konungens  sida,  under  tider  af 
lugn,  framlefde  sina  dagar.  Utan  att  någonsin  öfverskrida 
den  vördnadsfulla  ton,  han  är  skyldig  konungen,  förstår 
Leopold  väl  att  med  fin  qvickhet  och  älskvärdt  urbant  skämt 
krydda  sina  meddelanden,  sina  reflexioner  och  sina  smick- 
rande artigheter.  I  andra  bref  tvekar  han  ej  att  till  konun- 
gen framställa  böner  och  önskningar,  som  framförda  af  en 
annan  person  och  på  ett  annat  sätt,  måhända  endast  skulle 
förtörnat  monarken.  Det  mest  berömda  af  den  artens  bref 
är  otvifvelaktigt  hans  verser  vid  Gustaf  III:s  återkomst 
fi'ån  kriget  lygo,  der  han  begär  nåd  för  Anjalamännen: 
»Monark,  hvars  dubbla  höjd  vi  känna,  som  konung  och 
som  enskild  man»,  ett  bref  som  i  värdig  vältalighet  öfvergår 
det  mesta  af  hvad  skalden  i  öfrigt  skrifvit.  Huruvida  detta 
bref  tillika  utgör  ett  bevis  på  stort  moraliskt  mod  hos  sin 
författare,  såsom  ofta  påståtts,  eller  om  han  ej  fastmera 
visste,  att  konungen  önskade  en  sådan  anhållan,  må  lemnas 
oafgjordt;  nog  af  att  den  omedelbara  följden  blef  tvenne 
af  brottslingarnes  benådande,  och  verksammare  ha  väl  få 
poemer  varit. 

Bland  Leopolds  öfriga  skaldebref  äro  de  flesta  rigtade 
till  konungens  bekante  gunstling,  baron  Armfelt.  Afven 
dessa  utmärka  sig  genom  samma  förtjenster  som  de  före- 
gående, endast  att  föremålet  här  naturligen  tillåter  större 
förtrolighet  och  oförbehållsamhet.  Armfelt  var  en  af  Leo- 
polds förnämste  gynnare,  och  denne  återgäldade  hans  vän- 
skap med  en  otvifvelaktigt  allvarligt  menad  och  uppriktig 
beundran,  som  får  ett  vackert  uttryck  i  dessa  bref,  der 
artigheterna  väl  understundom  kunna  synas  öfverdrifna,  men 
dock  alltid  äro  sagda  på  det  graciösa  och  älskvärda  sätt, 
som  är  skalden  eget  och  som  förtager  dem  all  bismak  af 
smicker. 

Då  Leopold  kallades  att  inträda  i  Gustaf  ni:s  tjenst, 
skedde  det  hufvudsakligen  med  tanke  på  konungens  drama- 
tiska skriftställarskap,  för  att  versifiera  hans  dramer  och, 
såsom  Leopold  sjelf  säger,  »att  tillägga  slutljuden  i  Frigga, 
Helmfelt    och    andra  af  H.  Maj:ts  teaterarbeten.»     Skalden 


c.    G.    AF    LEOPOLD.  221 

inleddes  dock  snart  på  sjelfständigt  dramatiskt  författarskap, 
och  det  är  på  tvenne  tragedier  hans  rykte  inom  denna 
diktart  grundar  sig:  Oden  1789  — 90)  och  F/r^/w/tz  (börjad 
1792  ti".  1802).  Man  behöfver  endast  genomläsa  dessa 
dramer  för  att  finna  att  Leopolds  egentliga  begåfning  ej 
ligger  inom  detta  område.  Han  håller  sig  slafviskt  till  de 
trånga  franska  smakreglerna  utan  att  på  långt  när  närma 
sig  sina  berömda  mönster,  och  han  saknar  icke  blott 
allt  sinne  för  historisk  kostym  —  ett  drag,  som  känne- 
tecknar hela  tidehvarfvet  —  utan  äfven  för  dramatisk  karak- 
teristik. Inkonseqvenserna  i  karaktersteckningen  hafva  äfven 
flerfaldiga  gånger  gjorts  till  föremål  för  kritik;  redan  Thorild 
hade  mycket  att  invända  mot  dessa  dramer,  bland  annat 
genom  det  skarpa  men  träffande  yttrandet,  att  »halgudarne 
i  Oden  talade  såsom  fröknar.).  Nya  skolan,  i  synnerhet 
Hammarsköld,  lade  ytterligare  sten  på  börda.  Sjelfva  äm- 
nena äro  ej  heller  lyckligt  valda,  och  särskildt  gör  Oden 
genom  den  moderna  franska  behandlingen  af  de  gamla 
nordiska  sagofigurerna,  nästan  ett  löjligt  intr}-ck.  Endast  i 
afseende  på  diktionen  visar  författaren  sin  vanliga  talang, 
som  dock  mindre  kommer  till  sin  rätt  i  ett  drama  än  i 
hans  filosofiska  poemer.  Samtiden,  som  var  uppfostrad  i 
den  franska  smaken  och  framför  allt  satte  värde  på  »en 
vacker  vers»,  beundrade  dock  de  båda  sorgespelen,  och  i 
mångas  tankar  grundades  på  dem  Leopolds  största  beröm- 
melse som  skald.  Man  måste  ock  härvid  ihogkomma,  att 
ingen  art  af  diktning  under  1700-talet  stod  så  lågt  i  vårt 
land  som  dramatiken.  — 

Genom  Gustaf  III:s  död  förlorade  Leopold  sin  mäk 
tigaste  gynnare  och  sin  varmaste  vän.  De  nye  styresmännen 
hyste  hvarken  samma  intresse  för  honom  eller  för  litera- 
turen och  visade  en  till  hat  gränsande  köld  mot  de  gamla 
gustavianerna.  Den  upplifvande  sol,  som  i  Gustafs  dagar 
lyst  öfver  konst  och  poesi,  hade  gått  ner,  och  de  år,  som 
följde,  voro  bland  de  sorgligaste  i  vår  vitterhets  historia ;  de 
medförde  Svenska  akademiens  upplösning,  Thorilds  lands- 
förvisning, Lidners,  Kellgrens  och  Bellmans  död.  Med  sitt 
smidiga  lynne  och  sin  förmåga  att  »inservire  tempori» 
(såsom  hans  vän  Blom  kallar  det)  bibehöll  sig  dock  Leo- 
pold relativt  väl  i  de  maktägandes  gunst.  Reuterholm  sökte 
genom  smicker  och  små  gunstbetygelser  vinna  honom,  möj- 
ligen i  hopp  om  att  förtjena  ett  lofqväde,  hvilket  han  i  icke 


•1-i  c.    (--.    AF    LEOPOLD. 

Otydliga  ordalag  gaf  tillkänna.  Skalden  nedlät  sig  dock 
aldrig  dertil-.  Deremot  egnade  han  hertig  Carl  en  lof- 
sång  i  anledning  af  den  1794  utkomna  yppighetsförord- 
ningen,  och  belönades  härför  med  rättigheten  att  i  strid 
mot  förordningen  »innesluten  i  sin  kammare»  få  förtära  sin 
älsklingsdryck  kaffe.  Ett  ännu  påtagligare  bevis  på  sin 
ackomodationsförmåga  gaf  Leopold,  då  det  samma  år  gälde 
att  i  Svenska  akademien  invälja  en  efterträdare  efter  biskop 
Celsius.  Det  var  en  offentlig  hemlighet,  att  Reuterholm 
önskade  platsen,  men  akademien  ville  naturligtvis  ingenting 
hafva  att  skaffa  med  den  hatade  gunsdingen.  Leopold, 
hvars  inflytande  var  stort,  hade  valet  mellan  att  ådraga  sig 
Reuterholms  onåd  eller  svika  den  gemensamma  saken. 
Han  vistades  vid  denna  tid  i  Linköping,  och  i  ett  karak- 
teristiskt bref  till  akademiens  sekreterare  Rosenstein,  i 
hvilket  han  medsänder  sitt  votum  för  Reuterholm,  redogör 
han  för  sin  obehagliga  ställning  och  uppmanar  adressaten, 
att  om  han  så  ansåg,  annullera  detta  votum  och  antingen 
förena  hans  röst  med  de  öfrigas  eller  låta  den  betraktas 
som  uteblifvande,  »antingen  för  hans  sjukdoms  skull  eller 
emedan  han  ej  kunnat  personligen  infinna  sig».  Reuter- 
hlm  blef,  såsom  bekant,  ej  invald,  och  kort  derefter  upp- 
löstes akademien. 

Med  de  allvarliga  tiderna  hade  äfven  Leopolds  sång- 
gudinna antagit  en  allvarligare  drägt.  Den  rigtar  sig  nu 
företrädesvis  på  det  didaktiska  och  moraliska.  En  viss  tröst- 
lös resignation,  som  väl  harmonierar  med  tidsförhållandena 
närmast  efter  den  sorgliga  utgången  af  franska  revolutionen, 
gör  sig  gällande  öfverallt  i  literaturen  och  mest  hos  dem 
som  i  början  ifrigast  svärmat  för  de  nya  idealen.  Leopold 
kan  lika  så  litet  som  de  andra  frigöra  sig  derifrån.  Flera 
af  hans  sånger  från  denna  tid  återspegla  denna  hälft  miss- 
nöjda, hälft  resignerade  sinnesstämning.  Han  klagar  öfver 
verldsordningen  och  menniskornas  förvändhet  och  fafängliga 
äflan: 

Det  fins  ej  brott,  ej  list,   ej  löjlighet,  ej  våda, 
Som  menskor  ej  försökt,  ej   djerft  till  mötes  trädt, 
En  del  af  törst  till  guld,   en  ann'  af  törst  att  råda, 
En  ann'  att  ryktbar  bli,   och  mängden,  att  bli  mätt. 

Och  det  botemedel  han  tillråder  är  att  pruta  ned  sina 
idealer  och  ej  spänna  bågen  för  högt,  utan  åtnöja  sig  med 


AF    LEOPOLD. 


att  »göra  godt»  och  i  lugn  och  ro  under  nyttig  verksamhet 
gå  ålderdomen  och  döden  till  mötes: 

Gör  godt,  var  nyttig,  lef  i  dina  mödors  minne. 

Så  skall  du,  af  din  dygd  och  landsmäns  aktning  stödd, 

Gå  ålderns  dag  emot  med  oförfäradt  sinne 

Och  dödens  —  utan  blygd  att  hafva  varit  född. 

Det  är  denna  något  prosaiska  och  filiströsa  moral,  som  ut- 
gör hufvudtemat  i  Leopolds  didaktik  under  denna  period: 
Årens  flykt,  en  dikt,  som  dock  ej  saknar  moment  af  ganska 
energisk  satir,  den  torra  lärodikten  Predikaren,  den  bittra 
men  qvicka  satiren:  Hvem  har  rätt?  m..  fl. 

Samtidigt  författade  Leopold  flertalet  af  sina  komiska 
och  satiriska  berättelser  på  vers.  Äfven  här  har  han 
gått  i  fransmännens  skola  och  förstår  att  liksom  de  på  ett 
qvickt  och  underhållande  sätt  utspinna  berättelsens  tråd,  hvil- 
ken  ofta  afbrytes  af  träffande  reflexioner  och  skämtsamma  an- 
märkningar. Understundom  äro  dessa  afbrott  väl  långa  och 
inverka  ibland  störande  på  berättelsens  öfverskådlighet  och 
kontinuitet,  i  synnerhet  då  dessa  inströdda  reflexioner  blifva 
hufvudsaken  och  sjelfva  berättelsen  endast  det  skelett,  om- 
kring hvilket  de  gi-uppera  sig.  Leopolds  komiska  sagor  och 
berättelser  äro  af  flera  slag.  Än  utgöra  de  en  satir  af 
social,  religiös,  politisk  eller  literär  natur,  såsom  den  qvicka 
berättelsen  Talismanen,  der  den  illa  uppfostrade,  sprättaktige 
och  okunnige  adelsmannen  göres  till  föremål  för  hån.  Det 
svåraste  miraklet,  rigtad  mot  vidskepelse  och  religiös  fana- 
tism; de  senare  skrifna  berättelserna:  Jakohinen  i  Grekland, 
mot  politiska  charlataner  och  folktalare.  Den  nya  kolonieji 
eller  Revolutionen  i  sångkonsten,  mot  Fosforisterna,  Byxorna, 
mot  Kants  filosofi  m.  fl.  Än  äro  de  blott  små  komiska 
anekdoter  utan  annat  ändamål  än  att  roa,  såsom  Kameleji  i 
Lissabon,  Basilisken,  Jjilgrisen  m.  fl.  Än  äro  de  händelser 
tagna  ur  verkligheten  eller  literaturen,  utförda  till  en  bredt 
anlagd  episk  dikt  af  öfvervägande  satiriskt  eller  idylliskt  inne- 
håll. Till  denna  grupp  höra  Leopolds  tvenne  yppersta  be- 
rättelser, båda  fulla  af  poetiska  skönheter  af  först  rang: 
Den  sköna  bedjerskan  och  Eglé  och  Annett. 

Flertalet  af  de  stycken,  Leopold  skref  under  förmyndar- 
styrelsen, publicerades  i  den  af  bokhandlaren  Holmberg  ut- 
gifna,  illa  redigerade  tidningen  Extra-Posten,  hvilken  efter- 
trädt  Stockholms-Posten  såsom  de  bättre  literatörernas  organ. 
Der    var    Leopold    den    ledande   själen   och   den  förnämste 


c.    G.    AF    LEOPOLD. 


medarbetaren,  ehuru  hans  verksamhet  ej  sträckte  sig  till 
sjelfva  redaktionsbestyren,  hvadan  han  måste  finna  sig  i  att 
uppträda  i  tidningen  jemsides  med  författare  af  ganska  tve- 
tydig art,  och  derjemte  arbeta  för  en  ganska  ringa  penning. 
Tidningen  grundlades  1792  och  inleddes  med  en  lång,  sär- 
deles fyndig  dialog  mellan  läsaren  och  redaktören,  skrifven 
af  Leopold,  hvilken  äfven  der  jemte  mycket  annat  publi- 
cerade de  två  nedan  aftryckta  styckena:  Om  smicker,  säker- 
ligen en  slags  apologi  för  författarens  eget  förhållande  till 
Gustaf  III,  och  den  lilla  satiriska  berättelsen  Lärdomshistorien, 
ett  skämt  med  bibliofilerna  och  »de  herrar,  som  om  böcker 
känna  allt  utom  —  innehållet».  Extra-Posten  fortfor  till 
1795,  då  den  nödgades  upphöra  på  grund  af  en  delvis 
öfversatt,  emot  kyrkan  rigtad  artikel  af  Leopold:  -i) Märk- 
värdigt ställe  hos  de  fl  gudsmannen  Mårteji  Lnther^^,  hvilken 
af  den  skuggrädda  regeringen  beskyldes  för  »jakobinism»  och 
ansågs  innehålla  »uppenbara  smädelser  mot  vår  sanna  och 
heliga  läras  trosartiklar  ;>. 

Detta  anfall  på  kyrkan  är  ej  enastående  hos  Leopold. 
I  många  stycken  både  på  vers  och  prosa  ger  han  såsom 
en  rättmätig  Voltaires  lärjunge  uttryck  åt  sin  fiendskap  mot 
ortodoxien  och  presterskapet.  »Levi  barn»  voro  ej  väl  an- 
skrifna  under  upplysningstidehvarfvet,  och  ett  skämt  med 
dem  kunde  alltid  påräkna  bifall  hos  pluraliteten  af  publiken. 
Redan  i  en  af  sina  första  dikter,  Prestvigningen,  skämtar  Leopold 
med  en  ung  vän,  som  står  i  begrepp  att  »offra  sig  till  prest 
och  slaf»,  och  ett  af  hans  senaste  och  bästa  st}'-cken.  Det 
blinda  nitet,  är  en  ljungande  predikan  mot  den  religiösa  in- 
toleransen och  fanatismen  och  allt  det  onda,  den  bringat 
öfver  menskligheten,  ett  ämne,  som  oupphörligt  återkommer 
i  hans  skrifter.  INIed  det  kyrkliga  predikosättet  var  han 
heller  ej  tillfreds  och  har  i  en  särskild  uppsats :  Om  predika- 
deklamatiojie7i  sökt  reformera  det.  Sina  tankar  om  religionen 
har  han  nedlagt  i  flera  arbeten,  hvaribland  här  må  nämnas: 
A?imärkfiingar  o?n  religio7iens  öfverklagade  förfall,  der  han 
tillskrifver  den  ortodoxa  kyrkan  skulden  för  den  allmänt 
rådande  religiösa  indifferentismen.    — 

Med  Gustaf  IV  Adolfs  uppstigande  på  tronen  upphäfdes 
Svenska  akademiens  suspension,  och  Gustaf  III:s  män  reha- 
biliterades. Afven  på  Leopold  föllo  strålar  af  den  kungliga 
nåden  \  sin  ställning  vid  hofvet  återtog  han  dock  aldrig.  Der- 
emot  bidrog  han  stundom  med  sin  penna  vid  dess  förlustelser 


c.    G.    AF    LEOPOLD. 


och  Strängade  flera  gånger  sin  lyra  till  den  kungliga  famil- 
jens pris.  I  anledning  af  kronprinsens  döpelseakt  skref  han 
1799  en  af  sina  mest  högstämda  oden:  Det  slutande  år- 
hundradet, i  hvilket  han  upprullar  en  hemsk  men  stor- 
artad tafla  af  tillståndet  i  Europa  vid  seklets  slut  och  förut- 
säger en  lycklig  framtid  under  den  nyföddes  kommande 
regeringsår  —  en  spådom,  som  tyvärr  blef  allt  annat  än 
verklighet. 

Bland  de  skrifter,  Leopold  efterlemnat,  är  största  parten 
af  filosofiskt  innehåll.  Filosofien  utgjorde  jemte  poesien 
hans  lifsstudium.  Det  är  likväl  först  under  Gustaf  Adolfs 
regering  han  egnar  allvarligare  studier  åt  denna  vetenskap 
och  bildar  sig  ett  system,  grundadt  på  de  franska  deistiska 
populärfilosoferna,  äfven  här  i  första  rummet  Voltaire.  Sina 
åsigter  nedlade  han  i  en  mängd  smärre  uppsatser  samt  i  en 
vidlyftigare  afhandling :  Idéer  till  en  populärfilosofi  of  ver  Gud 
och  odödlighet  (1802),  hvilken  för  sitt  klara  och  genomskin- 
liga språk  med  bifall  mottogs  af  publiken  och  på  grund  af 
sitt  innehåll  helsades  med  jubel  af  motståndarne  till  Kants 
kritiska  filosofi.  Mot  detta  system  har  dessutom  Leopold 
rigtat  flera  uppsatser  liksom  ock  sin  ofvannämnda  komiska 
berättelse  »Byxorna»,  hvilken  dock  mindre  är  att  betrakta 
såsom  ett  polemiskt  stycke  än  såsom  ett  oskyldigt  skämt 
med  Kants  lära  om  (tid  och)  rum. 

Leopolds  allvarliga  dikter  från  denna  tid  äro  äfven  en 
frukt  af  hans  filosofiska  studier,  om  de  ock  i  anläggning 
och  diktion  påminna  om  hans  tidigare  didaktik.  Af  denna 
art  äro  poemerna  Förtjensten,  Religio7ien,  Vänskapen  samt 
framför  allt  det  praktfulla  stycket  Försynen,  i  hvilket  skalden 
höjer  sig  till  en  nästan  hymnartad  lyrik.  Denna  dikts  enda 
svaghet  är  dess  längd,  som  omöjliggör  för  skalden  att  hela 
stycket  igenom  hålla  sig  uppe  på  samma  höjd  af  sublim 
känsla  som  i  enskilda  strofer.  Ingen  af  Leopolds  dikter 
har  bhfvit  sä  enstämmigt  prisad,  t.  o.  m.  af  hans  mot- 
ståndare. 

Sedan  Extra-Posten  upphört,  införde  Leopold  de  flesta 
af  sina  stycken  i  Adlersparres  > Läsning  i  Blandade  Ämnen», 
eller  för  att  använda  hans  egna  ord :  >.  sedan  han  gjort  hårda 
dagsverken  i  Holmbergs  tjenst,  fick  han  en  bättre  husbonde 
i  baron  Adlersparre,  och  hans  hus  började  florera  till  den 
grad  genom  Blandade  Ämnen,  att  han  t.  o.  m.  någon  gång 
kunde  bjuda  sin  patron  till  middagen».    Man  finner  i  denna 

Svenska  Parnassen.     JU.  10 


T^fj  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

tidskrift  dikter,  smärre  allvarliga  och  skämtsamma  uppsatser, 
recensioner  o.  s.  v.  af  honom  till  ett  ej  obetydligt  antal, 
och  flera  af  dessa  hafva  ansetts  värdiga  att  intagas  i  hans 
Samlade  skrifter,  hvilka  utkommo  i  3  delar   1800 — 1802. 

En  sida  af  Leopolds  verksamhet,  som  ej  bör  förbigås, 
så  mycket  mera  som  den  kan  hafva  en  viss  aktualitet  för 
våra  dagar,  är  hans  arbete  för  svenska  språket  och  dess 
rättstafning.  Under  de  första  åren  af  vårt  sekel  utgjorde 
denna  den  brännande  frågan  inom  akademien.  Till  försvar 
för  dess  reformer  hade  Leopold  utarbetat  flera  afhandlingar. 
Emellertid  gillade  ej  den  konservative  och  despotiske  ko- 
nungen dessa  i  flera  afseenden  förnuftiga  ändringsförslag, 
särskildt  var  han  afvogt  stämd  mot  utländska  ords  stafvande 
i  enlighet  med  svenskt  språkbruk.  Det  cfverlemnades  åt 
Armfelt  att  söka  försona  Gustaf  Adolf  med  de  nya  refor- 
merna, och  han  anmodades  derom  af  Leopold  med  bland 
andra  följande  skämtsamma  rim : 

Statt  nu  ditt  folk  med  styrka  bi, 
Och  strid  för  din  akademi 
Mot  fiendens  forsat  och  ränker, 
Hvars  plan,   ej  mindre  grym  än  fin, 
Har  till  sitt  mål  (Akademin 
Må  rysa,  när  hon  derpå  tänker) 
Vårt  hedersvärda  Ä':s  ruin. 
Jag  vill  för  A'  med  lifvet  svara, 
Att  det  är  ingen  jakobin, 
Som  sätter  lag  och  lugn  i  fara; 
Men   C  är  franskt  —  vill  ge  sig  min 
Att  verldens  öfverbokstaf  vara, 
Och  söker  våldsamt  kränka  bara 
All  folkrätt  i  ortografin. 

Armfelt  uppsatte  en  promemoria  till  konungen,  deri 
det  bland  annat  heter,  »att  en  kunglig  befallning  i  sådana 
saker  är  antingen  öfverflödig  eller  ändrar  den  ej  opinionen, 
i  hvilket  senare  fall  den  alltid  komprometterar  den  befal- 
lande.   Vetenskapliga    meningar    ändras,  befästas  och 

beriktigas  endast  af  m.eningar;  och  undersökning,  då  den 
är  oumbärlig,  fördrager  sig  ej  med  literära  maktspråk». 
Allt  detta  tjenade  dock  till  intet;  konungen  blef  obeveklig 
och  höll  på  sitt  C  samt  anbefalde  i  en  ukas  att  i  fråga  om 
främmande  ord  »nyttja  det  stafningssätt  dem  enskildt  tillhör 
och  hvarmed  de  förut  blifvit  skrifna».  Om  denna  stafnings- 
reforms  misslyckande  yttrar  sig  Leopold  några  år  senare  på 
följande  roliga  sätt: 


c.    G.   AF   LEOPOLD.  'S:li 

Under  konungens  vistande  i  Stralsund  bragtes,  genom  en 
och  annan  gynnare,  min  sak  ånyo  till  föredragning.  Men  Akademiens 
Stafningslära  hade  då  väckt  Konungens  uppmärksamhet.  Man  hade 
öfvertygat  Hs  Maj -.t,  att  namnet  Stenbock  borde  enligt  Akademiens 
regler  skrifvas  Stenbok,  och  att  då  bokstafven  C  vore  af  henne  alldeles 
förkastad,  det  första  och  vigtigaste  af  alla  arbeten,  ABC-boken,  skulle 
hädanefter  komma  att  nämnas  ABD-boken.  Konungen,  i  högsta  grad 
nitisk  om  svenska  äran,  uppbragtes  grufligen  häraf.  Pommern  stod  i 
fara  att  förloras,  Finland  var  vid  flera  tillfrllen  äfventyradt :  men  när 
det  gälde  den  tredje  bokstafven  i  svenska  alfabetet,  dä  upplifvades  hos 
Hs  Maj -.t  känslan  af  en  svensk  konungs  pligter,  och  han  beslöt  att, 
till  försvar  af  denna  riksklenod,  utbreda  hela  sin  alfabetiska  makt. 
Akademien  stäldes  till  ansvar  för  sin  misshandel,  och  grefvarne  Sten- 
bock och  Delagardie  förordnades  till  hennes  domare.  Saken  stannade 
dock  dervid,  att  Akademien  fick  ett  onådigt  konungabref.  För  min 
del,  angifven  såsom  upphofvet  till  hela  detta  ortografiska  rikstumult, 
hvarigenom  fäderneslandet  hade  varit  hotadt  med  förlusten^ af  en  äro- 
rik bostaf,  lem.nades  jag  åt  mitt  öde,  med  nåd  till  lifvet,  så  länge  jag 
var  i  stånd  att,  med  tilihjelp  af  de  öfriga  23  bokstäfverna,  uppehålla  det. 

Den  satiriska  uppsats,  som  nedan  meddelas,  utgör  ett 
inlägg  i  denna  fråga.    — 

":Med  statshvälfningen  1809  randades  en  tid,  då  många 
af  upplysningstidehvarfvets  läror  förverkligades  i  vårt  land, 
då  »tankans  och  tryckets  allmänna  frihet,  det  publika  för- 
ståndets ofta  misskända  rättigheter»,  för  h vilka  Leopold  sade 
sig  efter  bästa  förmåga  hafva  stridt  och  nitälskat,  ändtligen 
kom  till  sin  rätt  och  fingo  sitt  uttryck  i  våra  grundlagar, 
vid  hvilkas  utarbetande  äfven  Leopold  var  verksam.  Han. 
räknade  flera  af  1809  års  män  Ipland  sina  personliga  vänner, 
hedersbevisningar  kommo  honom  rikligen  till  del  och  han 
stod  vid  denna  tid  på  höjden  af  makt  och  anseende.  Hans 
literära  verksamhet,  särskildt  den  poetiska,  var  dock  i  hufviid- 
sak  ändad,  de  20  senare  årens  produktion  inskränker  sig 
till  ett  ringa  antal  filosofiska  och  språkliga  uppsatser.  Den 
literära  skola,  Leopold  tillhört,  har  vid  denna  tid  spelat  ut 
sin  roll;  året  efter  statshvälfningen  begynte  den  nyroman- 
tiska skolan  sin  verksamhet,  och  den  stälde  sig  redan  från, 
sitt  första  uppträdande  i  den  skarpaste  opposition  mot 
den  gustavianska  vitterheten  och  gjorde  särskildt  Leopold, 
såsom  dess  förnämste  representant,  till  föremål  för  en  häftig, 
ofta  hänsynslös  kritik.  Likasom  två  decennier  tidigare  mot 
Thorild,  måste  han  nu  gripa  till  den  literära  klubban  och 
med  sin  vanliga  polemiska  skärpa  och  dräpande  satir  draga 
i  härnad  mot  fosforisterna.  För  gången  af  denna  strid  skall 
på  annat  ställe  redogöras.  — 


Z2&  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Leopolds  yttre  lefnadsförhållanden  voro  ej  oblandadt 
lyckliga.  Under  hela  sitt  lif  hade  han  att  kämpa  med  en 
bräcklig  kroppskonstitution,  och  ehuru  hans  sjukdom  att 
döma  af  hans  långa  lifstid  ej  var  af  farlig  beskaffenhet, 
lemnade  den  honom  dock  endast  korta  mellantider  af  lugn. 
Dessutom  var  han  i  fysiskt  hänseende  ytterst  sensibel  och 
torde  sjelf  icke  så  litet  hafva  öfverdrifvit  graden  af  sin 
ohelsa;  det  finnes  knappt  något  bref  från  honom,  i  hvilket 
han  ej  tror  sig  gå  en  snar  död  till  mötes.  Härtill  sällade 
sig  ekonomiska  svårigheter.  Så  länge  Gustaf  III  lefde  och 
bisprang  honom,  förde  han  ett  jemförelsevis  sorgfritt  lif. 
Sedan  måste  han,  såsom  han  försäkrar  »anlita  den  jemmer- 
ligaste  af  alla  utvägar,  som  här  i  Sverige  kunna  uttänkas, 
att  grunda  sitt  kök  på  sin  penna».  Arbetet  i  Extra-Posten 
inbragte  honom  ej  mycket,  i  Adlersparres  tidskrift  föga 
mera.  På  sina  Samlade  skrifter  förtjenade  han  en  för  den 
tiden  icke  obetydlig  summa,  men  det  mesta  gick  till  kredi- 
torerna.  En  kunglig  pension  och  små  bidrag  från  Svenska 
akademien  fingo  hjelpa  till  att  fylla  bristen;  någon  egent- 
ligen tryggad  ställning  vann  han  dock  ej  förr  än  efter  1809, 
då  han  blef  medlem  af  kanslistyrelsen. 

På  sin  ålderdom  hemsöktes  han  af  stora  olyckor. 
18 1 9  insjuknade  han  jemte  sin  hustru,  Sara  Fehman,  med 
hvilken  han  varit  gift  sedan  1790.  Båda  återstäldes  frän 
sjukdomen,  men  hon  med  förlusten  af  sitt  förstånd.  Två 
år  senare  drabbades  han  åter  af  ett  nytt  slag,  i  det  han 
efter  att  länge  hafva  lidit  af  en  ögonsjukdom  plötsligen 
blef  fullständigt  blind.  En  författare,  som  var  person- 
ligen bekant  med  Leopold,  berättar  om  denna  händelse: 
»Leopold  vaknar  en  morgon,  förundrar  sig  att  finna  sig  så 
fullsöfd,  då  det  ännu  ej  synes  tecken  till  dagning.  Denna 
bidas  länge  förgäfves.  Han  uppstiger  och  uppdrager  rull- 
gardinen —  det  är  lika  mörkt;  han  anser  möjligt,  att  det 
är  en  fönsterlucka,  som  blifvit  tillskrufvad.  Nej.  Han  kan 
öppna  fönstret  och  räcka  ut  sin  arm.  Han  hör  nu  klockan 
slå  tio  i  kyrktornet  och  .förstår,  att  han  är  blind.  Det  var 
ett  förfärligt  ögonblick.»  Några  år  före  sin  död  målar 
Leopold  i  ett  bref  till  Tegnér,  under  ett  melankoliskt  ögon- 
blick, sitt  tillstånd  på  följande  tröstlösa  sätt: 

Fordom  någonting  i  vitterheten,  har  jag  sett  mig  på  ålderdomen 
sparkad  af  åsnor  och  sett  flnar  grina  deråt.  Min  hustru,  da  hennes 
vård    och   biträde   voro  mig  högst  af  nöden,  ligger  på  sjette  året  ned- 


c.    G.    AF    LEOPOLD.  229 

sänkt  i  hjelplös  sinnesdvala,  utan  deltagande  eller  uppmärksamhet  på 
hvad  omkring  henne  föregår.  Sjelf  sitter  jag  i  mörkret  vid  grafbrädden  ; 
naturens  upplifvande  föremål,  undanryckta  mitt  öga,  bortblekna  små- 
ningom äfven  för  min  inbillning,  och  rösterna  af  gamla  älskade  vänner, 
som  i  början  tröstade  mig,  tystna  omkring  mig,  den  ena  efter  den 
andra,  för  att  aldrig  mera  låta  höra  sig.  Ändå  uthärdar  jag  tillvaron 
genom  ts^enne  medel,  det  ena:  mitt  sätt  att  betrakta  lifvet  och  dess 
ändamål;  det  andra:  omsorgen  att  möta  hvarje  stund  med  något  som 
kan  döfva  svedan  deraf:  någon  läsning,  något  ämne  till  begrundning, 
och  vexelvis  dermed  umgänge  och  samtal  med  vänner,  som  ännu 
återstå.  På  detta  sätt  kämpar  jag  mot  hvar  dag  särskildt  och  lyck- 
önskar mig  vid  slutet  deraf  att  hafva  besegrat  en  plågare. 

I  umgänget  var  Leopold  ytterst  cirklad  och  sirlig  med 
en  viss  kärlek  för  omsvep  och  fraser.  På  ålderdomen  be- 
skrifves  hans  lynne  såsom  temligen  ojemt  och  ombytligt. 
På  grund  af  sitt  lidande  var  han  ofta  vid  dåligt  humör  och 
mottog  då  ej  alltid  de  många,  som  sökte  honom,  med 
samma  förekommande  välvilja.  Men  lyckades  man  finna 
honom  under  hans  ljusare  ögonblick,  hade  man  ej  skäl  att 
ångra  de  stunder,  man  tillbragt  i  hans  sällskap.  Han  var 
då  ytterst  älskvärd  och  förbindlig,  och  hans  konversation 
prisas  såsom  högeligen  spirituel.  De  som  någon  gång 
under  hans  senare  tid  deltagit  i  hans  aftoncirklar,  dit  endast 
få  fingo  tillträde,  beskrifva  dem  såsom  verkliga  högtids- 
stunder. Säkerligen  hafva  vi  i  hans  mästerligt  skrifna  bref, 
till  Gjörwell,  Armfelt,  Lindblom,  Tegnér  m.  fl.  en  trogen 
afspegling  af  hans  berömda  konversationsgäfva. 

Leopold  afled  den  19  No  v.  1829  vid  73  års  ålder. 
Sin  verksamhet  har  han  sjelf  vid  ett  tillfälle  sammanfattat 
med  följande  ord:  »Jag  har  efter  måttet  af  min  ringa  för- 
måga stridt  och  nitälskat  för  det  sunda  förnuftet  i  filosofien, 
den  goda  smaken  i  vitterheten,  språkets  renhet  och  för- 
ädling, tankans  och  tryckets  allmänna  frihet,  det  publika 
förståndets  ofta  misskända  rättigheter  och  vettets  och  seder- 
nas helsfd  i  literaturen.» 


230  c.    G.    AF    LEOPOLD. 


Oden  och  stycken  af  allvarligt  innehåll. 


Erotiska  oden. 


Och  när  din  sångmö  blir  för  tung 
Att  skämta  i  ett  Jlygtigt  gille. 
Om  visheten  och  dygden  sjung. 
Ett  ämne,  mera  värdt  ditt  snille. 
Der  hemta  trösten,  som,  du,  ung. 
Från  sinligheten  hemta  ville. 

Sjöberg. 


I. 

Den  sofvande  och  vakande  sköna. 

Jag  såg  Semir,  af  sömn  betagen, 
I  gräset  vid  kaskadens  brädd, 
Skön  som  den  yngsta  af  behagen, 
I  Vestas  offerdrägt  förklädd. 
Som  molnen  går  i  molnets  bädd, 
Så  sönk  dess  öga  till  för  dagen. 
Än  sträckte  hon  en  rundad  arm, 
Som  liljans  hvithet  tycktes  jäfva, 
An  sågs  de  mörka  håren  sväfva 
Kring  hennes  alabasterbarm, 
Och  hennes  rmida  bröst  med  harm 
De  glest  förbredda  lockar  häfva. 
Jag  såg  sefiren  flygtigt  sträfva 
Att  blotta  —  der  en  cyprisk  fot. 
Der  —  någon  yppig  ledamot. 
Och  hennes  tunna  mantel  bäfva 
För  de  förmätna  fläktars  hot. 


DEN    SOFVA^TDE    OCH   YAELl^TDE    SKÖXA.  231 

Men  om,  förföriskt  sköna   qvinna, 
Du  dig  i  sömnens  armar  ter 
Förtjusande  som  en   gudinna, 
Hur  mycket  är  du  det  ej  mer, 
Xär  dina  mörka  ögon   brinna 
Med  samma  glans,  som  dagen  ger? 
Ja  när,  i  det  du  Ijufligt  ler, 
Jag  ser  dig  mig  till  mötes  träda, 
Så  tycks  mig,  att  jag  våren  ser, 
Som  kommer  att  naturen  glada. 
Vid  skymten  af  din  lätta  drägt, 
Vid  fladdrandet  utaf  din  slöja. 
Jag  tror  mig  känna  vingens  fläkt 
Af  dufvorna,  som  draga  Fröja. 
Och  skulle  då  mitt  ödes  skick 
Ett  qval  uti  min  barm  fördölja. 
Så  sjunker  det,  lik  hafvets  bölja, 
För  lugnet  och  för  solens  blick. 

Xär  dagens  vagn  har  sänkt  sig  neder. 
Och  väktarns  rop  och  nattens  bloss 
I  vänners  lag  församlat  oss 
Omkring  det  bord,  du  oss  bereder; 
Och  när,  vid  klangen  af  de  glas. 
Som  jag  förtroligt  räcker  eder, 
Det  visa  löjet  sjelf  bedras 
Att  från  Olympen  stiga  neder; 
Xär  värmen  af  ditt  sälla  bröst 
Sig  öfver  dina  kinder  breder. 
Och  när  du  stämt  din  sköna  röst 
Till  kärlekens  och  vinets  heder; 
Xär  dina  fingrar  smyga  sig 
Att  mina  händer  sakta  trycka 
Till  underpant  utaf  den  lycka. 
Som  denna  afton  väntar  mig: 
Då  skall,  Semir,  mig  ej  förtryta 
Att  mina  svaga  hkar  se 
I  stjernbeströdda  mantlar  flvta; 
Dä  kan  jag  af  en  lycka  skryta, 
Som  konungar  ej  mäkta  ge, 
Och  som  jag  icke  ville  byta 
Mot  den  metall,  spanjorerne 
Ur  mexikanska  bergen  bryta. 


232  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

II. 

Själs  sjukan. 

Som  månens  bild  och  fästets  prakt 
Begrafvas  i  en  grumlig  yta, 
Som  vädrens  gud  begynner  ryta 
Och  skocka  öfver  hafvets  trakt 
De  nya  haf,  i  luften  flyta: 
Så  flyr,  Semir,  så  plånar  sig 
Ur  detta  bröst,  som  du  bedrager, 
Den  aftonblick  af  hoppets  dager, 
Den  sälla  dröm,  som  dårat  mig. 
Den  dröm?  —  Semir,  ja,  du  är  qvinna. 
Ve,  ve  det  oerfarna  bröst. 
Som  hoppas  sina  dagars  tröst 
Uti  en  skönhets  armar  finna! 
Nej,  det  skall  qväljas,  skall  förbrinna, 
Skall  under  yran  af  sin  brand 
Kanhända  drömma  om  att  hinna 
Lycksahghetens  sökta  strand; 
Men  denna  drömmen  skall  försvinna. 
Som  skuggan  flyr  vid  dagens  rand. 
Och  dessa  blomsterband  sig  bvta 
I  fasansvärda  afgrundsband, 
På  hvilka  ångrens  tårar  flyta. 
Och  ingen  makt  skall  kunna  bryta. 


Väl,   det  var  jag,  som  var  så  säll, 
Som  dig  så  hel,  så  ensam  ägde. 
Med  hvilken  skuggan  af  ett  tjäll 
Monarkens  lycka  öfvervägde. 
För  hvilken  ingen  hemlighet 
I  ditt  förtjusta  hjerta  bodde, 
Och  på  hvars  vink  det  blott  berodde 
Att  höjden  af  lycksahghet 
I  dina  öppna  armar  finna  I 
Jag,  med  hvars  ömhet,  hvars  försvar 
Förtalet  dig  en  seger  var. 
Och  som  hvars  blotta  älskarinna 
Du  ville  sluta  dina  dar  I 


SJALSSJVKAN.  233 

Ja,  det  var  jag,  som  såg  min  lycka 
Så  nära  skörden  af  sin  höst, 
Som  på  mitt  knä,  intill  mitt  bröst 
Semir  med  ömhet  skalle  trycka, 
De  banden  dristigt  sönderrycka, 
Som  för  min  hand  och  för  mitt  hopp 
Dess  skatter  afundsjukt  fördölja, 
Som  hennes  barm  och  hennes  kropp 
Med  mina  kyssar  skulle  hölja, 
Och  mina  ömma  segrars  lopp 
Till  nöjets  sista  gräns  förfölja! 
Semir,  då  fans  der  aldrig  fog 
Att  mina  blickar  spotsk  besvara; 
Då  kunde  du  ej  lycklig  vara. 
Förr  än  vår  mötestimme  slog; 
Då  bad  du  mig  ej  ängslig  spara 
De  suckar,  jag  för  din  skull  drog; 
Då  hade  du  ej  tårar  nog 
Din  egen  ömhet  att  förklara! 


Men,  blinde  yngling,  tro  ej   mer 
Den  sol,  som  i  sin  uppgång  ler, 
Den  himmel,  som  så  molnfri  lyser. 
Den  bölja,  du  så  stilla  ser. 
Semir  var  falsk:  jag  lifvet  ger. 
Om  jorden  någon  trohet  hyser. 
Ej   fogeln  med  den  snabbhet  far. 
Ett  norrsken  mindre  hastigt  blickar, 
Och  molnet  ej  ur  sitt  förvar 
Så  oförmodad  t  blixten  skickar. 
Som  sig  Semir  förändrat  har. 
Dess  rum,  der  jag  så  hemma  var. 
För  mig  som  för  en  främling  stänges, 
Och  till  belöning  för  mitt  nit 
Af  en  rival  jag  derur  tränges. 
Som  sjelf  jag  öppnat  vägen  dit. 
Semir,  som  förr  ej  kunde  lida 
En  enda  mötesstunds  fördrag. 
Som  jag  har  sett  så  öm,  så  svag 
Med  sträckta  armar  mig  förbida. 
Hon  studsar  vid  min  blick  i  dag. 


234  c.    G.   AF   LEOPOLD. 

Som  hinden  skyggar  till  en  sida 
Vid  strålen  af  ett  åskeslag. 
Och  som  den  rädda  dufvan  svingar 
Förvillad  på  den  krökta  stig 
Vid  skuggan  utaf  örnens  vingar, 
Så  flyr  den  otacksamma  mig. 


Förgätna,  känslolösa  flicka, 
Hur  skufle  jag  din  hårdhet  nå? 
Jag  skulle  Lethes  bölja  dricka, 
Jag  skulle  plöja  Stygens  å, 
Och  lika  älska  dig  ändå. 
Och  lika  sorgsna  suckar  skicka 
Upp  till  den  jord,  du  lefver  på. 
Hör  upp  förnuftets  bud  att  yrka! 
Mitt  trötta  knä  ej  trycka  skall 
Ett  altar,  der  vi  fåfängt  dyrka 
]Minerva  i  passionens  faU 
Och  Phoebus  uti  snillets'  styrka. 
Nej,  Phoebus  är  ej  mera  gud, 
Och  vishetens  förmätna  bud 
På  mina  slutna  öron  falla 
Så  kraftlöst,  som  min  lyras  ljud 
Ifrån  ditt  bröst  tillbaka  skälla. 
På  någon  hög,  der  åldern  gömt 
En  slagen  drott,  som  verlden  glömt, 
Jag  vakar  hk  den  sorgsna  moder, 
Hvars  ömhet  grekerna  berömt; 
När  Cynthia  öfver  fältet  tömt 
Sitt  skimmer,  efler  när  dess  broder 
Från  fästet  gjuter  sina  floder, 
Jag  döden,  döden  här  begär; 
Så  marmorkall  jag  hvilar  här 
Som  en  af  dessa  minnesstoder, 
Dem  konstens  händer  reste  der. 


SVARTSJUKAN. 
III. 

Svartsjukan. 

I  ynglingar  förutan  seder. 
När  hämndens  gud  vill  straffa  eder 
För  hela  slägters  störda  ro, 
Bedragna  flickors  kränkta  heder, 
Förförda  fruars  brutna  tro 
Och  tusende  förgätna  eder; 
Då  bäfven  att  han  er  bereder 
Till  lön  för  brottshga  begär 
De  band,  som  jag  med  oskuld  bär, 
De  qval,  jag  oförvunnen  lider, 
Och  djupt  i  edra  ådror  sprider 
Den  lågas  gift,  som  mig  förtär. 
Då,  då,  förvänten  ej  att  finna 
En  mö  i  blomman  af  sin  vår, 
En  himmelskt  leende  gudinna, 
Till  hvilken  edert  rökverk  går: 
Nej,  för  en  nymf  I  skolen  brinna 
På  vägen  bortom  tretti   år, 
Hvars  panna  röjer  tidens  spår, 
Hvars  rosor  småningom  försvinna. 
Men  som  ännu  den  konst  förstår 
Att  edra  svaga  hjertan  vinna, 
Hvars  sluga  bhck,  hvars  blida  röst, 
Hvars  vetenskap  att  kyssar  dela, 
Hvars  mörka  hår,  som  kring  dess  bröst 
I  ordningslösa  lockar  spela, 
Er  lofva  skadestånd  och  tröst 
I  frukterna  af  hennes  höst 
För  blommor  af  dess  vår,  som  fela. 


Hit,  —  äfven  hit  till  hennes  fot 
Skall  er  en  lömsk  rival  förfölja. 
Skall  tagas  med  en  fröjd  emot. 
Som  ingen  konst  skall  kunna  dölja. 
När  solen  högst  på  fästet  är, 
När  solen  ner  i  böljan  skrider, 
På  alla  stunder,  alla  tider 


236  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

I  skolen  finna  honom  der. 

Men  sjelfve,  tände  af  begär, 

I  skolen  dagar  der  förnöta, 

Och  ingen,  ingen  blick  ändå 

Af  det  förtjusta  löje  få, 

Hvarmed  hon  flyr  att  honom  möta, 

H varmed  hon  följer,  när  han  går, 

Hans  stolta  och  förnöjda  spår. 

I  skolen  fåfängt  er  beklaga, 

Till  tårar  fåfängt  tillflykt  taga; 

Hon  skall  er  trycka  till  sitt  bröst, 

Dess  tunga,  öfvad  att  bedraga, 

Skall  stamma  fram  ett  ljud   af  tröst, 

Men  med  ett  öga,  med  en  röst. 

Som  vittnar,  att  det  är  en  saga. 

Ve  er,  som  släpen  hennes  band. 

När  hennes  ögonkast  ibland 

På  en  rival  förstucket  spelar, 

Och  hennes  välförstådda  hand 

Åt  honom  den  försäkran  delar. 

Som  i  det  rädda  ögat  felar! 

Ve  er,  när  hon  sin  späda  arm 

Förtroligt  kring  hans  skuldra  sluter, 

Och  när  han,  säll  af  eder  harm, 

En  suck  i  hennes  öra  gjuter 

Och  stjäl  en  bhck  i  hennes  barm! 

Då  skall  på  bleka  kinden  rinna 

Den  heta  tåren  långsamt  ner. 

Förtrutne  skolen  i  försvinna 

Med  ed  att  aldrig  synas  mer,  — 

Och  dock  skall  nästa  morgon  er 

Vid  hennes  dörr  å  nyo  finna! 

Den  hvila,  mödan  andra  ger. 

Skall  från  er  bädd  för  evigt  skräckas 

Af  vakande  bekymmers  flock. 

Och  er  förtärda  lampa  släckas, 

Förr'n  sömnens  vingar  hunnit  sträckas 

Till  edra  trötta  ögonlock. 


FÖRE    OCH   XU 

IV. 
Förr  och  Nu. 

Emilia,  dina  mörka  hår 
Försilfras  re'n  af  tidens  händer. 
Din  panna  flere  skrynkor  får, 
Din  vackra  mun  får  mindre  tänder. 
De  rosor,  dina  kinder  fly, 
Din  pensel  fåfängt  söker  härma, 
Och  din  ur  blodet  flydda  värma 
Förgäfves  Ijuges  på  din  hy. 


Förlorad  möda,  gäckadt  hopp: 
Ditt  tretti  somrars  segerlopp 
Kan  ej   för  andra  gången  löpas, 
Den  bundt  kalendrar,  du  bränt  opp. 
Ur  tidens  hand  ej    återköpas. 
Din  väg  bär  fram  till  glömskans  land. 
Och  ingen  makt  dess  kosa  bryter. 
Hvad  hjelper  nu,  då  ögat  flyter 
På  öfvergifna  kärleksband. 
Att  ditt  porträtt,  af  konstnärns  hand 
Med  evig  vår  på  duken  skryter? 
Beskyddar  målarns  trolleri 
En  barm,  hvars  skatter  tiden  plundrar? 
Fäll  tårar,  forna  Emili, 
Att,  när  din  likhet  man  beundrar,     - 
Du  sjelf  går  obemärkt  förbil 
Ja  gråt!    Se  tidens  raseri 
På  sjelfva  detta  namn  fullbordas^ 
Som  långsamt  våra  öron  flyr. 
Att  djupt  i  krönikorna  jordas 
Af  forna  dasars  äfventvr. 


Så  länge  skådespelet  räcker, 
Man  ensam  dig  ej  mera  ser. 
Den,  du  vid  slutet  handen  ger. 
Ej  mer  en  allmän  afund  väcker; 
Ej  mer  vid  aftons  svala  fläkt 


-O^  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

I  Floras  och  Pomonas  kinder 

Du,  Fröja  lik  i  gång  och  drägt, 

Ett  skönhetens  och  modets  under, 

Skall  synas  på  den  kända  stig, 

Dit  ynghngarne  samla  sig, 

Skall  sväfva,  trängd  från  alla  kanter. 

Inom  ett  hof  af  eleganter, 

Som  lik  din  skugga  följa  dig. 

Din  blick,  så  fruktad  af  de  sköna, 

För  hvilken  hjelten  gick  med  lust 

Att  höra  Elliots  åska  döna 

Mot  Afrikas  förbrända  kust 

Och  faran  af  dess  viggar  röna, 

I  dag,  i  dag  ej  mäktig  är 

Att  ens  för  tio  steg  belöna 

Sektern,  som  dig  en  kallskål  bär. 

Nej,  räds  ej  mer  den  galna  skara, 

Som  alla  midnattstimmar  förr 

Belägrade  din  glesa  dörr. 

Kläd  af,  kläd  af  dig  utan  fara! 

Du  skall  i  hvilans  lätta  skrud 

Så  fredad  som  en  himmelsk  brud 

I  linnet  af  sin  svepning  vara. 

Der  skall  du  till  din  själs  gemål 

Af  ingen  störda  suckar  höja. 

Och  sqvallret,  om  det  vårdar  böja 

Sitt  öra  till  ditt   nyckelhål. 

Din  biktfars  röst  allena   röja. 

Som  hostar  i  ett  skriftemål.  — 

Emilia!  —  Grafven  öppnas  —  hissna! 

Med  läppens  bleknade  korall 

Den  höjda  barmens  sänkta  svall 

Och  hljorna,  som  redan  vissna, 

Allt,  allt,  af  dig  försvinna  skall; 

Då  ofta  hjertats  enda  värde 

Den  fulas  kind  med  blommor  spridt. 

Som  ingen  ålders  makt  förtärde. 

Och  hennes  minne  segra  lärde 

På  den  tvrann,  som  hotar  ditt. 


of^t:e  beg.veet  till  ett  odödligt  xamx. 
Öfver  begäret  till  ett  odödligt  namn. 

Ode. 

Förgäfves  under  störtadt  lopp 
Af  sekler,  som  på  sekler  följa, 
Den  tunga  jordens  fasta  kropp 
Blir  sjelf  ett  rof  för  tidens  bölja; 
Förgäfves  glömskans  djupa  famn 
Begraft  dess  forna  väldens  namn 
Med  deras  konster,  värf  och  seder: 
Vi  födas  bland  ruinerne. 
Vi  sexti  seklers  härjning  se 
Och  ropa  dock:  vi  trotsa  eder! 

Och  bäst  från  ryktets  höjda  char 
Kring  jorden  våra  storverk  skälla, 
En  fläkt  ur  österns  grottor  far, 
Vi  dricka  smittans  luft  —  och  falla. 
En  mask,  till  grusets  glömska  dömd, 
För  dina  fjät  i  gräset   gömd. 
Din  flykt  med  dödens  ha  hinner;  — 
En  spillra  slår:  du  är  ej  mer; 
Den  sol,  som  tänds,  ditt  högmod  ser, 
Den,  som  går  ner,  din  aska  finner. 

Likväl,  insekt,  hkväl  ännu 
Du  skryter  att  beherska  tiden; 
Med  plantans  fibrer  trotsar  du 
Den  kraft,  som  grusar  pyramiden. 
En  slaf  af  tingens  tvungna  skick, 
Du  skapar  ej  ett  ögonblick 
Din  verkningskrets  och  dina  öden; 
I  brist  af  allt,  för  allt  ett  rof. 
Du  har  mot  allt  af  skydd  behof  — 
Och  yfs  att  segra  öfver  döden! 

Förtruten  visar  du  din  rätt 
Att  denna  fordrans  högmod  nära 
I  glansen  af  Gustavers  ätt 
Och  titlarne  af  Newtons  ära. 


MO  c.    G.    AP    LEOPOLD. 

Hvart  helst  din  blick  kring  jorden  sträcks, 

Af  företag  din  stolthet  väcks, 

Som  menskosnillets  styrka  tyda. 

Der  forskas  rymd  och  element. 

Der  läggs  en  verld  till  den,  du  känt, 

Och  ljus  och  smak  dem  begge  pryda. 

Gäck  då,  beundransvärda  djur, 
Beherska  jorden,  böljan  kufva. 
Mät  stjernans  väg,  ställ  tidens  ur. 
Sök  guldets  spår  i  Chilis  grufva, 
Höj  städer  ur  den  sänkta  dyn, 
Byt  om  naturen,  res  i  skyn. 
På  hafvet  bygg,  på  khppan  skörda, 
Fördubbla  minnesmärkets  höjd, 
Lägg  berg  på  berg,  —  sen  gäck  förnöjd 
Och  multna  under  deras  börda! 

Ja,  frukten  fms,  vi  njuta  den 
Af  forna  seklers  långa  möda. 
Välgerningarna  lefva  än. 
Men  de,  som  skänkt  dem,  äro  döda. 
Och  under  det  en  lättsint  hop 
I  verldens  tomma  undransrop 
Ett  pris  för  deras  vakor  finner. 
Så  hvila  deras  glömda  ben 
Mer  känslolösa  än  den  sten. 
På  hvilken  hennes  rökverk  brinner. 

Om  eder  samtids  röst  far  vill, 
I,  som  dess  dom  för  intet  akten, 
Hvad  ger  den  tid,  I  vädjen  till. 
Mer  värde  än  den,  I  förakten? 
Och  dessa  lagrar,  döden  ger,  — 
I  grafvens  natt  hvad  gör  det  er. 
Med  h vilka  ljud  de  helst  förenas. 
För  hvilket  prisadt  namn  de  gro. 
För  Rosenstein,  för  Cicero, 
För  Oxenstjerna,  för  Mecenas? 

Jag  vill  att  jordens  kända  trakt, 
Att  tretti  sekler  vörda  eder 


ÖFVER   BEGÄKET   TILL   ETT    ODÖDLIGT   XAMX.  241 

Som  stöd  af  deras  väldens   makt, 
Som  daningsmän  af  ljus  och  seder. 
Hvad?  Om  en  dag  en  mognad  verld, 
Af  sanningen  och  plågan  lärd, 
En  ny  Jean  Jacques  mot  er  bemannar? 
Hvad?  Om  hon  räknar  sitt  förderf 
Från  dessa  ljus,  från  dessa  värf, 
I  ski;yten  af  och  han  förbannar? 

Europa  er  sin  dyrkan  svär, 
Men  sen,  då  I  den  tryggast  njuten, 
Den  jord,  som  edra  tempel  bär, 
Af  böljan  och  vulkanen  bruten! 
Hvad  var  hon  för  sex  tusen  år? 
Om  hon  till  kaos  återgår 
Att  nya  haf  och  stränder  föda, 
Hvem  bergar  då  de  brutna  vrak 
Af  edra  storverk,  eder  smak 
Och  edra  tretti  seklers  möda? 

Poeters,  hjeltars  gyllne  dröm. 
Olympens  himmel,  minnets  dager, 
Ett  evigt  frejdadt  mods  beröm 
Och  snillets  evigt  gröna  läge»'! 
I  stolta  namn  och  livilka  fler 
Vår  svaghet  dessa  skuggor  ger, 
Af  dem  vår  lott  är  tröstad  vorden: 
O,  ha'n  I  skänkt  åt  minnets  famn 
En  större  glans  af  dygders  namn 
An  dårars  tal  och  brott  åt  jorden? 

Fördragom,  till  en  segers  pris 
Att  hjelten  vild  och  blodig  rusar. 
Hans  drift  är  ädel,  fast  ej  vis, 
Hans  arm  ger  skräck,  hans  mod  förtjusar. 
Förlåtom  den,  som  styrka   fått 
Till  stora  dygder,  stora  brott. 
Att  han  ur  hopens  mörker  traktar. 
Det  är  en  son  af  grusets  natt, 
Med  minnets  drömverk  sysselsatt, 
Som  filosofens  blick  föraktar. 

Svenska  Parnassen.     III.  16 


242  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Gån,  spriden  skräck  kring  Nevas  barm, 
Gån,  flytten  konsterna  till  norden, 
Med  snillets  bloss,  med  segerns  arm 
Upplysen  eller  sköflen  jorden; 
Förevigen  med  vapnens  dån 
Ett  Ingo  eller  Marathon, 
Befästen,  hvälfven  troners  öden: 
Europas  frihet  vacklar  än, 
Förtrampen  eller  skydden  den, 
Sen  krönen  er  och  trotsen  döden! 

^len  när  en  svag,  en  vanlig  själ 
För  dessa  skuggor,  dessa  dikter 
Förlorar  lifvets  sanna  väl, 
Föraktar  lifvets  kända  pligter; 
När  dåren  under  smickrad  flärd. 
Att  prisas  af  en  ofödd  verld, 
Ett  namn  med  prål  åt  minnet  egnar. 
Som,  blott  af  maktlöst  högmod  spord  t, 
Blef  kanske  brottshgt,  aldrig  stort, 
Då  blvgs  jag  på  mitt  slägtes  vägnar. 

Må  känslan  för  ett  namns  beröm 
Förtjensten  dertill  evigt  nära! 
Beröfvom  jorden  ej   en  dröm. 
Som  gjort  dess  odling,  gjort  dess  ära. 
Men  ve  den  dag,  förnuftets  hand. 
Fullkomligt  fri  ur  fördoms  band. 
Från  verldens  ögon  doket  rifver 
Och  blottar  vid  sin  facklas  bloss 
Det  intet,  som  belönar  oss, 
Och  den  förvillelse,  oss  drifver! 

Tänd,  konstens  unge  son,  ditt  bröst 
Med  hopp  att  seklers  undran  göra! 
Befaren,  konungar,  en  röst, 
Hvars  dom  ej  hinner  edert  öra! 
Och  du,  förföljda,  glömda  dygd, 
Se,  lyckhgt  stolt,  i  minnets  skygd 
Din  ära  ryckt  ur  grafvens  töcken! 
En  Gud,  vårt  svaga  slägtes  vän, 


DET   BLINDA    XITET.  -4r} 

Satt  till  dess  tröst  förblindelsen 
Vid  in^ånCTen  af  lifvets  öcken. 

Hon  egnade  den  första  stod 
At  snillets  vård  om  jordens  länder, 
Och  satt,  till  pris  för  krigarns  blod, 
Den  första  krans  i  dödens  händer; 
Hon  lifvar  sångarns  djerfva  slag 
Med  sprittningen  af  det  behag, 
Odödlighetens  känsla  väcker; 
Och  forskarn  ser,  vid  lampan  böjd, 
Ur  hennes  fjerrglas,  arm  och  nöjd, 
Det  ljus,  han  genom  sekler  sträcker. 

Bryt  denna  trollmakts  gyllne  staf, 
Och  inga  snillen  längre  brinna; 
Rom  darrar  för  barbarens  glaf, 
Athen  och  konsterna  försvinna; 
Det  land,  Europas  bäfvan  var, 
Skall  sjelf  ej  mer  till  sitt  försvar 
I  farans  stund  en  hjelte  föda, 
Och  ingen  kung,  som  födseln  krönt, 
Skall  byta  bort,  med  otack  lönt. 
Sitt  lugn  mot  sina  pligters  möda. 


Det  blinda  nitet. 

Ode. 

At  hundra  falska  gudars  tal 
Den  blinda  jorden  offer  burit. 
Dem  hon  en  brottshg  dyrkan  svurit 
Och  tjent  med  tusen  fromma  qval. 
Här  sväfva  de,  af  vantron  födda. 
Som  furier  öfver  folk  och  land ; 
Der  resas  de  af  våldets  hand, 
Vid  bilan  eller  bålet  stödda. 

Än  de  nationers  frihet  kränkt, 
Än  härjat  dem  med  svärd  och  plågor, 


244  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Nu  låtit  himlen  regna  lågor, 
Nr.  dem  i  böljans  afgrund  sänkt. 
De  män,  som  tolkat  deras  ära. 
Till  Perus  berg  från  Jordans  flod 
Gått  fram  i  spår  af  uslas  blod 
Och  bränt  de  fält,  dem  skulle  nära. 

'  Så  långt  sig  deras  tordön  sträckt, 

I  tystnad  och  i  stoft  fördjupad, 
Jag  menskan  ser  till  jorden  stupad, 
Bedragen,  dyrkande,   förskräckt; 
Tartarens  eld  kring  henne  flödar, 
Och  fasan  omger  hennes  Gud: 
Hans  röst  är  den  af  dundrets  ljud. 
Hans  hand  en  bödels  hand,  som  dödar, 

O  blygd,  o  brott!    Det  aren  I, 
Som  bofvar  djerfts  till  medel  bruka,   — 
Prelaten,  för  sin  äresjuka, 
Despoten,  för  sitt  tyranni. 
Så  hafva  seklers  tid  förflutit, 
Och  menskan,  som  ert  offer  var. 
Har  darrat  för  naturens  far, 
Då  hon  naturens  skänker  njutit. 

Men  hvilken  ny,  förhatlig  syn! 
Hvad  slafvisk  hop  af  usla  dårar, 
Med  kinden  plöjd  af  jemrens  tårar 
Och  ögat  lyft  med  skräck  till  skyn! 
Kring  deras  halfförtärda  kroppar 
Det  hvassa  taglets  gördel  går. 
Och  deras  blod  ur  djupa  sår 
Vid  gisselns  hagg  på  jorden  droppar. 

Olyckhge,  hvad  gören  T? 
Till  denna  höjd  af  dårlig  fasa 
Hvem  böd  er  mot  er  sjelfva  rasa 
Och  edra  egna  bödlar  bli? 
O  brott,  o  nitets  blinda  ifver! 
Det  är  då  så,  naturens  Gud, 
Bedragarn  tolkar  cUna  bud, 
Och  villan  dem  sin  lydnad  gifver! 


DET   BLINDA    XITET.  245 

Håll  npp,  håll  upp,  förförda  hop, 
Och  känn  en  gång  den  Gud,  du  dyrkar! 
Din  lydnad,  ej  ditt  qval  han  yrkar, 
Din  lofsång,  ej  ditt  plågorop. 
Om  blod  af  himlen  kan   begäras, 
Om  han  af  tårar  fröjdas  kan, 
För  sjelfva  afgrundens  tyrann 
Hvad  återstår  för  sätt  att  äras'? 

O  du,  som  genom  tankens  lott, 
Din  gudoms  aftryck  i  naturen. 
Höjt  upp  ett  stoft,  i  slägt  med  djuren, 
Till  himlens  son  och  jordens  drott, 
Hvartill  det  ljus,  du  menskan  unnat, 
Om,  villans  evigt  svurna  slaf, 
Till  dig  allena,  som  det  gaf. 
Det  henne  aldrig  leda  kunnat? 

Hvartill  de  rop  ur  livarje  bröst, 
De  godhetsprof,  som,  hvart  vi  skåda, 
Din  nåd,  din  mildhet  menskan  båda 
Med  känslans  klara  sannings  röst. 
Om  lögnen  dig  med  fräckhet  målar 
I  fasans  drägt  för  hennes  syn. 
Med  blixten  ständigt  höjd  i  skyn 
Och  ögat  tändt  af  vredens  strålar? 

Med  hvad  behag  har  du  väl  sett 
De  tusen  altaren,  du  vunnit. 
Der  hjertat  skälft  och  blodet  runnit 
Af  hvad  du  lif  och  känsla  gett? 
Och  vore  du  oblidklig  blifven 
Emot  en  missledd,  svag  natur 
Förutan  skränet  af  de  djur, 
Som  styckades  af  offerknifven  ? 

Men  hvad  är  offerdjurens  blod 
Emot  den  hämnd,  som  nitet  föder, 
Mot  bröder  väpnade  mot  bröder, 
Och  men  sko-offrens  tåreflod? 
Se  dessa  bål,  der  de  förtäras! 
Se  detta  svärd,  som  lyftes  der 


'A^j  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Och  deras  ådror  sönderskär  I  —  — 
Gud,  är  det  så  du  velat  äras? 

Nej,  andans  män,  det  voren  I, 
Som  stödden  svekets  brott  med  morden 
Och  himlen  sjelf  till  mantel  gjorden 
För  edert  högmods  raseri; 
I,  som,  att  herraväldet  taga 
Utöfver  en  förblindad  verld, 
Förstörden  genom  eld  och  svärd 
Hvad  ni  ej   lyckats  att  bedraga. 

I  voren  det,  som  seklers  tal 
Med  himlens  åska  folken  slogen, 
Som  Jordans  usla  söner  drogen 
För  Goas  afgrundstribunal. 
Och,  att  hos  offret  öka  smärtan. 
Af  bålets  eld  ej  nog  förskräckt, 
Med  djeflar  måladen  dess  drägt: 
I  togen  dem  ur  edra  hjertan. 

Men  njöt  er  hämnd  sin  fyllnad  än 
Med  kroppens  qval  och  hfvets  öden? 
Nej,  öfver  grafvens  gräns  och  döden 
Det  feltes  er  att  sträcka  den; 
Det  feltes  er  den  seger  njuta, 
Att  lägga  till  förtryckets  band, 
Till  bödelns  jern  och  bålens  brand 
En  afgrunds  qval,  som  aldrig  sluta. 

Hvad?   Hamnar  då  med  eld  och  svärd 
En  allmakts  Gud  sin  sannings  ära? 
Barbarer,  hädisk  är  er  lära. 
Och  eder  gud  min  fasa  värd. 
Hans  grymma  dyrkan  jag  ej  delar: 
Jag  känner  ej   uti  hans  röst 
Den  Gud,  som  ropar  i  mitt  bröst: 
Förlåt   din   broder,  när   han   felar! 

När  är  det,  verldars  milde  far. 
Du  mera  straffbar  orätt  lider: 
När  man  din  varelse  bestrider, 


DET   ELIXDA   XITET. 

När  man  dig  gör  till  en  barbar? 
Och  hvilken  mot  ditt  väsen  döljer 
En  arghet,  som  dig  hädar  mer: 
Den  blinde,  som  ditt  ljus  ej   ser, 
Det  vilddjurshjerta,  som  förföljer? 

Från  menskans  väckta  syn  en  dag 
Fall  skingradt,  moln  af  svek  och  dikter, 
Som  insatt  hatet  bland  dess  phgter 
Och  mordet  till  dess  dyrkningslag! 
Tänd  upp,  förnuft,  ditt  bloss  för  verlden, 
Och,  menskor,  vågen  tro  det  mer 
An  skenet,  som  förskräckte  er 
Från  bålen,  bilorna  och  svärden! 

I  vindens  fläkt,  på  trädets  gren, 
I  böljans  dryck,  i  fältens  gröda, 
I  eder  njutning,  eder  möda, 
I  allt  är  godhet,  hvart  I  sen. 
Tron  ej,  naturens  röst  förleder, 
Som  ropar:  skaparen  är  god! 
Tron,  hatets  röst:  han  fordrar  blod! 
Var  alltid  den,  som  lög  för   eder. 

HvadI    Blef  af  likar  en  bestämd 
Att  i  ett  brottshgt  mörker  vandra. 
Då  himlars  Gud  förtrott  den  andra 
Sin  lag,  sin  åska  och  sin  hämnd? 
Och  ville  han  i  mörker  gömma 
Sin  dyrkan  för  en  heden  verld, 
Att  se  dess  blod  för  kristna  svärd 
Från  pol  till  pol  i  vågor  strömma? 

Nej,  tron  mig,  varelsernas  far 
Vill  deras  väl,  och  vill  blott  detta. 
Hans  lag  är  enkel:  gör  det  rätta! 
Hans  äras  fordran:  lycklig  var! 
Och  om  naturens  ljus  har  brister, 
Om  han  ett  nytt  åt  verlden  gett, 
Apostlar,  furier,  har  det  skett 
Att  hölja  den  med  mord  och  tvister? 


^4b  C.    G.    AF    LEOrOLD. 

O,  sägen  ej,  att  sanningen, 
Som  I  blott  rönt,  som  I  blott  veten, 
Har  högre  pris  än  menskligheten 
Och  tvingar  att  förtrampa  den. 
Är  brottens  afsky,  felens  ånger, 
Är  kärleken  till  dygd  och  rätt 
Blott  flärd  och  dunst  mot  vissa  sätt 
Af  böner,  dyrkningar  och  sånger? 

Nej,  grymme,  tron  ej  verldens  Gud 
Förbytt  till  blott  en  Gud  för  kyrkan; 
Tron  ej,  att  buden  af  hans  dyrkan 
Till  intet  gjort  naturens  bud; 
Tron,  att  i  kojor,  i  palatser 
Han  skattar,  hvarest  han  den  ser. 
En  enda  rättvis  gerning  mer 
Än  hundra  band  af  mörka  satser. 

Tron  ej,  hans  höghet  smickras  kan 
Af  alla  rökverk,  våldet  skaffar. 
Tron,  hvad  han  mer  än  villan  straffar, 
Är  bröders  hat  emot  hvarann. 
Tron,  att  han  hjertats  grunder  pröfvar 
Och  dömmer  efter  dem  en   hvar. 
Ej   på  de  meningar,  han  har. 
Men  på  de  dygder,  som  han  öfvar. 


Försynen. 


Skall  jag  det  enda  hopp  förlora, 
Som  än  förljufvade  min  lott? 
Försynen  vakar  för  det  stora: 
Välan,  —  men  för  det  stora  blott? 
Är  hon  för  hög  att  sig  besvära 
Med   mina  lägre  ödens  lag, 
Och  all  dess  omsorg,  all  dess  ära, 
Att  denna  klump  af  jord  må  bär 
En  följd  af  suckande  som  jag? 


rÖESYNEX.  JiO 

Och  dock  —  hvad  är  mot  jord  och  himlar 
En  enda  dödhg?  —  Ack,  ett  grand, 
Som  evigt  bortgömdt,  vräks  och  vimlar 
I  öcknars  ocean  af  sand. 
Han,  som,  hkt  bölja  trängd  af  bölja. 
Ser  slägt  på  slägt  i  evigt  skick 
Med  hvarje  timslag  jorden   hölja 
Och  svämmas  bort  af  dem,  som  följa, 
Hvad  är  en  enda  för  hans  blick? 

Hvad  flärd  af  höghet!    Hvilka  frågor! 
En  Gud  för  varelsernas  hop, 
Hvad  ser  han,  om  ej  deras   plågor, 
Hvad  hör  han,  om  ej  deras  rop? 
Han,  som  nr  djup  af  rymd  och  tider 
Klädt  blommans  blad  i  silfrets  dag. 
Han  har  ej  —  snillet  det  bestrider  — 
Det  öga  för  ett  bröst,  som  hder, 
Som  för  en  blommas  penseldrag? 

Låt  ej  ett  stoft  hans  blickar  draga, 
Hvars  klagan  ensam  höjer  sig. 
Men  alla  lida,  alla  klaga; 
Han  hör  då  ingen  —  eller  mig! 
Kan  han  förvillas  af  att  dela 
Sin  vård  till  hvarje  väsens  lott? 
Kan  viljans  godhet  honom  fela? 
Och  klumpen  af  det  stora  hela, 
Förtjenar  den  hans  omsorg  blott? 

Hur  kort  vår  svaga  tanke  hinner! 
Af  sinlighetens  dimma  skymd, 
Han  i  atomen  ringhet  finner 
Och  storhet  blott  i  tal  och  rymd. 
Men  du,  som  rymdens  haf  ej  tömmer 
På  alstringskraft  i  seklers  längd. 
Du  ej  med  jordisk  blindhet  dömmer. 
Du  ej  det  stoft,  du  lifvat,  glömmer 
För  massan  af  systemers  mängd! 

För  oss,  ej  för  naturens  herre. 
Ar  detta  smått,  ett  annat  stort: 


250  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Af  delar,  dem  vi  kalla  smärre, 

Har  han  det  stora  hela  gjort, 

Som  sjelft  en  prick  i  rymden  flyter!  — 

Du  hör  ej  detta  bladets  ljud, 

Som  faller,   —  men  när  stormen  ryter. 

När  blixtens  eld  ur  molnet  bryter. 

Då  tror  du  se  och  höra  —  Gud! 

Och  han,  —  insekt,  fall  ned  och  bäfva!  — 
Och  han,  när  ur  de  banors  lopp, 
Hvari  planeterna  sig  häfva 
Och  solarne  gå  ner  och  opp. 
Han  verldar  hör  på  verldar  falla, 
Och  tusen  himlar  och  än  fler 
Af  deras  krossning  återskalla,  — 
Då  tycker  han,  som  skapt  dem  alla. 
Sig  höra  —  bladen  falla  ner  I 

Säg,  hvar  hans  makt  sig  ädlast  röjer, 
Hvar  lyser  den  mest  underrik? 
I  denna  suck,  ditt  hjerta  höjer? 
I  himla-sferernas  musik? 
I  denna  jemnvigts  djupa  lagar, 
Som  bär  i  tomma  rymden  opp 
Det  stora  bloss,  naturen  dagar? 
I  detta  ömma  bröst,  som  klagar 
Sitt  qval  och  tröstas  af  sitt  hopp? 

För  hvem  består  det  hela?    Svara! 
För  Gud?  —  Det  dyrkar  honom  ej. 
Ja,  himlarne  hans  makt  förklara; 
Men  känna  de  hans  godhet?   —  Nej. 
An  för  sig  sjelft?  —  Månn'  jorden   njuter 
Det  lif,  som  solens  låga  ger, 
Den  frukt,  hon  i  sitt  sköte  sluter. 
Den  svalka,  middagsregnet  gjuter? 
I  lefvande,  allt  är  för  er. 

Systemet  ej   till  sällhet  traktar, 
Det  har  ej   qval  och  ej   begär. 
Den  mask  med  känsla,  du  föraktar, 
I  värde  öfver  solen  är. 


DET    SLUTANDE    ÄEHUNDEADET.  "251 

Hvart  enda  lif,  som  har  förmåga 

Att  njuta,  att  beklaga  sig, 

Har  rätt  att  sucka  vid  sm  plåga, 

Har  rätt  sin  skapare  att  fråga: 

Är  det  den  lott,  du  lofvat  mig? 


rer 


Och  dock,  tillfreds  med  den,  han  gif\ 
Begär  ej  i  hans  plan  att  se 
Hvad  kraft  det  första  hjulet  drifver. 
Och  hvilken  kraft  det  tusonde. 
Följ  blind,  men  viss,  när  han  ledsagar, 
—  Fast  du  hans  vägar  ej  förstår  — 
Att  dessa  vägar  hafva  lagar. 
Och  att  du  trampar,  när  du  klagar, 
Lycksahghetens  gömda  spår. 

Ryck  ej  ur  högsta  rättens  händer 
Dess  vigtskål,  dess  regerings-glaf. 
Spörj  ej:  hvi  blodas  dessa  länder'? 
Spörj   ej:   hvi  flödar  detta  haf? 
Högst  ur  din  krets  sin  irrgång  gömmer 
Den  kedjan  af  en  ordnings  bud, 
Hvars  del  du  ser,  hvars  vidd  du  dömmer, 
Ditt  vett  vill  mäta  den  och  glömmer. 
Att  sista  länken  hålls  —  af  Gud! 


Det  slutande  århundradet. 

Skaldesång. 

Uppläst  i  vSvenska  Akademiens  ofientliga  sammankomst 
den  13  November  1799. 

Ta  Mareellus  eris. 
Virg. 

Stormen  har  fattat  det  menskhga  sinnet, 
Folkslagen  uppstå  med  rytande  mod; 
Taflor  af  tronfall  och  strömmande  blod 
Lemnas  åt  minnet. 


c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Taflor  af  våldsbrott  och  pligters  förakt; 
Upprornt  lösryckt  ur  fjättrade  hvilan; 
Helgade  hufvuden,  lagsvuren  makt 
Fallna  för  bilan. 

Altaren  brutna  med  fräckt  barbari; 
Flyktande  skaror  kring  sköflade  länder; 
Röfvade  skatter,  som  hopat  sig  i 

Mördares  händer. 


Hafvet,  med  äskande  krigsmoln  betäckt, 
Ögat  med  blixtrande  flottor  förfärar; 
Pumdt  omkring  jorden  det  räknar  förskräckt 
Drabbande  härar. 


Mars  med  förödelsens  fackla  i  hand 
Kastar,  med  fart  af  den  stormande  ilen, 
Längst  ifrån  Themsen  dess  flygande  brand 
Ända  till  Nilen. 

Våldet  har  närt  sig  af  Belgiens  märg. 
Fåfängt  försvaradt  af  flödande  dammar; 
Schweizerland  inom  dess  trotsande  berg 

Blöder  —  och  flammar. 

Tyskland,  hkt  hafvet  i  stormarnes  stund. 
Svallar  och  kringvräker  sunken  och  bergad; 
Latien  står,  likt  en  vanhelgad  lund. 

Skymfad  och  härjad. 

Verldsrymdens  stora  förfärande  kropp 
Darrar  från  Nubiens  öknar  till  polen; 
Hämndgudens  åskor  i  östern  gå  opp, 
Icke  mer  solen. 

Höljd  under  frihetens  blodstänkta  dok, 
Villan  sitt  gift  bland  nationerna  sprider; 
Märkta  med  Natt  stå  i  verldsödets  bok 
Kommande  tider. 


DET   SLUTANDE   AEHUXDEADET. 

Gudar!     Hvad  lott  för  en  framtid  af  er 
Är  då  bestämd  öfver  folkslagen  vorden? 
Skola  då  lagpligt  och  samlimd  ej  mer 
Finnas  på  jorden"? 

Skall  af  förtjenster,  af  vishet  och  mod 
Fåfängt  mot  stormens  förstörelser  kämpas? 
Eldsmassan  hvälfva  sin  tändande  flod 
Utan  att  dämpas? 

Skola  vi  lemna  blott  armod  och  brott, 
Villande  läror,  dem  bifallet  kröner. 
Blodade  fäh,  brända  tempel  och  slott 
At  våra  söner? 

Skall  åt  en  framtid  ej   skänkas  af  oss 
Någon,  som,  stor  och  bland  folken  i  ära, 
Lär  dem  att  qväfva  de  mördande  bloss, 
Som  dem  förtära? 

Någon,  som  sjelf  utaf  visheten  lärd, 
Hjelte  och  kung  inom  fredliga  bygder, 
Segrar  på  villan  med  bättre  än  svärd, 

Segrar  med  dygder? 

Seklet  fullbordar  sitt  hvälfvande  lopp. 
Mörker  och  blod  öfver  tidshjulet  stannat: 
Skall  det  ej   lyst  vid  en  strimma  af  hopp 
Börja  ett  annat? 


Okända  makter!     Hvart  förs  jag  af  er? 
Öppnas  mig  skuggverlden  eller  det  höga? 
Till  hvilka  rum,  som  jag  känner  ej  mer, 
Kallas  mitt  öga? 

Rycks  jag  till  Delphis  profetiska  trakt. 
Frejdad  i  dikternas  glänsande  dagar, 
Eller  till  templet,  der  ödenas  makt 

Skipar  dess  lagar? 


254  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Hör  jag  ej   folkskarors  täflande  rop? 
Flamma  ej   hvalfven  af  glindrande  stjernor? 
Ser  jag  ej  bedjande  ynglingars  hop, 
Offrande  tärnor? 

Allt,  hvarpå  ögat  förs  häpet  omkring, 
Sväfvar  hkt  skyhafvets  luftiga  strömmar: 
Vistas  jag  än  ibland  verkliga  ting 

Eller  bland  drömmar? 

Öde,  hvars  fruktade  tron  blifvit  satt 
Att  öfver  stoftverldens  hvälfningar  råda, 
Kallar  du  mig  att  i  framtidens  natt 
Bäfvande  skåda? 


Hvem  är  hjeltinnan,  som  röjs  för  min  syn, 
Rodnande  Ijuft  som  den  börjande  dagen, 
Skön  som  Cytherens  gudinna  i  skyn. 
Följd  af  behagen? 

Hvilket  det  kungliga  barnet,  hon  bär, 
Leende  vaggadt  vid  moderligt  sköte? 
Hvem  den  gemål,  som  dem  lågande  der 
Flyger  till  möte? 

Blixtrande  fram  genom  skarorna  nyss. 
Ses  han  vid  barnet  välsignande  stanna. 
Trycker  en  önskande  faderlig  kyss 

Uppå  dess  panna. 

Bönhörda  folk,  under  skallande  fröjd 
Helsa  en  ätthng  af  älskade  kungar, 
Medan  kanonen  till  skyarnes  höjd 

Dundrande  Ij ungar. 

O,  om  dess  lott  blir  att  styra  en  dag 
Någon  af  jordrymdens  skakade  bygder, 
Skall  då  hans  välde  bli  tryggt  genom  lag, 
Kärt  genom  dygder? 


DET    SLUTATS  DE   AKHUXDEADET.  ^00 

Röst  ifrån  templet  af  ödenas  tolk: 

»Gläds!     Detta  barn»  —  ljuda  dånande  orden  — 

»Lofvas  din  tron,  oförvillade  folk, 

Lofvas  åt  jorden! 

»Han  går  att  skänkas  åt  stormande  dar, 
Han,  som  skall  högt  ibland  hjeltarnes  söner 
Vinna  sitt  rum,  af  en  konungslig  far 

Väntad  med  böner. 


»Han,  som  med  fädrens  förtjenster  och  mod 
En  gång  skall  visa  h\ar  styrande  like, 
Hur  man  mot  folkyrans  krossande  flod 
Hägnar  ett  rike. 

»Han,  som  skall  se  efter  härjning  och  mord 
Villan,  som  sansar  sig,  ryser  och  gråter, 
Och  en  förbränd  och  med  blod  färgad  jord 
Grönskande  åter. 

»Mildhet  skall  bo  i  hans  fredliga  barm, 
Vakande  vishet  stå  krönt  vid  hans  sida, 
Härarne  fly  för  hans  väpnade  arm. 

Tvingad  att  strida. 

»Kriget  skall  släcka  sin  mordiska  brand, 
Hungern  fly  bort  ifrån  armodets  vaggor, 
Öppnade  haf  bära  strand  ifrån  strand 
Tryggade  flaggor. 

»Themis  skall  stå  med  sin  upphöjda  våg 
Och.  efter  dom  af  dess  darrande  vigter 
Mäta  orygghgt  åt  hög  som  åt  låg 

Fordran  och  pligter. 

»Slukande  yppighet  tvinas  och  dö, 
Hjertan  och  altaren  ges  rehgionen. 
Oskuld  och  seder  i  drägter  af  snö 

Skina  kring  tronen. 


256  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

»Sanningen,  fri  utan  skrytande  hot, 
Hedra  palatsen  och  nalkas  från  kojan, 
Ilskan,  som  härmar  den,  under  dess  fot 
Bita  i  bojan. 

>-Frihet  och  trygghet,  af  välmåga  närd, 
Famnas  och  dansa  kring  blomstrande  länder, 
Straffguden  trampa  sitt  obrukta  svärd. 

Släppt  ur  dess  händer. 

»Så  skall  han  styra,  och  furstarnes  ätt 
Lära  af  honom  att  tronerna  pryda, 
Folken  med  skyddad,  men  lagbunden  rätt 
Lära  att  lyda. 

»Larfven  af  sannings  och  frihetens  vän 
Fåfängt  blir  mer  af  förstöraren  länad; 
Konungakärlek  på  jorden  igen 

Vakna  förtjenad. 

»När  efter  vapnens  mångåriga  dån 
Våldskraften  kämpande  svigtar  och  tynas. 
Då  skall  han  skänkas  dig,  hjeltarnes  son. 
Då  skall  han  synas. 

»Hamnar  af  fäder,  dem  senaste  verld 
Ännu  skall  ge  den  beundran,  de  kräfva, 
Skola  kring  vaggan  med  kronor  och  svärd 
Skyddande  sväfva. 

»Kär  af  en  farfars  uppkallade  namn. 
Stor  af  dess  ryktes  kringglänsande  dager. 
Skall  han  i  minnets  och  konsternas  famn 
Dela  dess  lager.  >^ 


Rösten  hör  upp.     Men  kring  hjeltarnes  son 
Vidt  öfver  skaran,  som  lyssnande  bäfvar, 
Hvalfvens  än  hörda  profetiska  dån 

Ljudande  sväfvar. 


DET    SLUTANDE   ARHUXDEADET.  2aV 

Lofvade  skänk  åt  ett  bedjande  land! 
Framtida  spegel  af  konungapligtenl 
Nej,  du  är  ej   med  en  smickrande  hand 
Skapad  af  dikten  1 

Ljugande  himlars  bedrägliga  gunst 
Sände  ej  sångmön  hit  ner  från  det  höga, 
För  att  med  bildningens  magiska  dunst 
Gäcka  mitt  öga  1 

Alltid  ett  stormsekels  lyktande  lopp 
Märktes  af  himlen  med  ljusnande  strimmor, 
Som  man  ser  färgbågen,  odlarens  hopp. 
Uppgå  bland  dimmor. 

Alltid  bland  våldskrafters  kämpande  gny 
Växte  den  arm,  som  dem  snart  skulle  styra; 
Föddes  den  röst,  som  böd  tystna  och  fly 
Stormarnes  yra. 

Klarnen  för  jorden,  I  dagar  af  ljus. 
Dar,  då  hon,  omklädd  i  skönare  drägter. 
Bär  på  förstörelsens  bortgömda  grus 
Visare  slägter! 

Nedstig  till  dem  i  vår  mötande  famn, 
Fridsdrott,  som  lofvar  åt  saknande  bygder 
Under  en  farfars  odödliga  namn 

Guldtidens  dygder! 

Dock,  du  är  ej  —  tackom  himlarnes  bud  — 
Endast  för  hoppet  ett  föremål  blifven: 
Du  är  på  en  gång  af  ödenas  gud 

Bådad  —  och  gifven. 

Väntade  barn!     Om  min  önskan  är  hörd. 
Om  du  i  dröm  ej  blott  visas  åt  jorden. 
Är  du  den  Gustaf,  hvars  lyckhga  börd 
Firas  af  norden. 

SvensJra  Parnassen  III.  17 


258  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Ren  kring  ditt  hufvud  jag  diktmolnet  ser 
Skingras  som  skyar,  dem  vindarne  sprida: 
Sanningen  ohöljd  står  qvar,  att  ej  mer 
Lemna  din  sida. 

Lyckliga,  bönhörda  fädernesland, 

Skynda  med  blomster,  låt  kransarne  knytas, 

Innan  af  ryktenas  väntande  hand 

Lagrarna  brvtas! 


Menniskolotten. 

Foglars  kung  mot  ljusets  flod 
Lyfter  sig  på  starka  vingar; 
Ingen  vanmakt  honom  tvingar, 
Han  har  kraft,  som  han  har  mod. 


Hungerns  eld  hos  tigern  brinner, 
Raserit  i  ögat  bor: 
Rofvet,  som  han  gripa  tror. 
Flyr  med  fasa  och  försvinner; 
Men  det  hins,  och  blodet  rinner 
Kring  den  vilda  frätarns  klor. 

Trälande  för  tak  och  föda, 
Hvilka  bördor  myran  drar! 
Hur  hon  i  sin  stacks  förvar 
Samlar  med  beundrad  möda 
Rergningen  för  vinterns  dar  I 

Så  från  resarne  bland  djuren 
Intill  krypen  märk  och  lär, 
Hur  förmåga  och  begär 
Delts  med  likhet  af  naturen. 


MENNISKOLOTTEX.  259 

Så  i  alla  väsens  lott 
Har  hon  vetat  mildt  förena 
Drift  och  kraft  i  lika  mått. 
Stolta  menskal     Da  allena, 
Har  begär  och  svaghet  fått. 

För  din  syn  den  lyseld  brinner, 
Som  du  kallar  sällheten. 
Loppet  sträcks,  ditt  hf  försvinner, 
Skatten  flyr  dig,  och  du  hinner 
Grafven  snarare  än  den. 


Till  ett  evigt  ryktes  ära 
Lyftes  ditt  förmätna  hopp: 
Segern  dånar  i  ditt  lopp. 
Folken  dina  bojor  bära, 
Ett  ofantligt  väldes  kropp 
Reser  sig  att  allt  förfära; 
Men  med  nypan  af  din  mull 
Skryter  knappast  pyramiden, 
Förrn  han  kommer,  jätten  Tiden, 
Och  slår  lekverket  omkull. 

Sanningsfacklan  vill  du  tända, 
Ljus  kring  verlden  sprida  ut: 
Dina  djerfva  tankeslut 
Blott  med  nya  villor  blända, 
Och  vid  hela  mödans  ända 
Står  du,  der  du  stod  förut. 

Stjernans  ljus  sin  stråle  sänker, 
Inom  ögats  rymder  dröjd; 
Dygdens  glans,  för  tanken  röjd, 
Ofver  verld  och  sinnen  blänker: 
»Der,  i  rena  andars  höjd, 
Endast  der,  är  ljus  och  fröjd  !;> 
Stoftklump!     Det  är  så  du  tänker. 

Redan  lyfts  du,  ny  Ikar, 
Re'n  din  väg  åt  molnen  tar. 


260  t'.    G.    AF    LEOPOLD. 

Flygten  pröfvas,  tyngden  trotsas. 
Men  hvad  förr  har  skett,  det  sker: 
Vaxet  smälter,  vingen  lossas, 
Och  från  englars  ljusa  sfer 
Dimper  djuret  snöphgt  neri 

Sekler  börja,  sekler  sluta 
Öfver  allt  en  kufvad  verld 
Hörs  förtryckets  klagan  gjuta; 
Högt  är  friheten  begärd, 
Men  när  fick  du  henne  njuta, 
Och  när  var  du  henne  värd? 
För  despotens  ok  du  fasar, 
Ja,  men  kryper  för  hans  yx 
Och  med  dårligt  högmod  rasar 
Hvar  minut,  du  ej   förtrycks. 
Stum  och  nedböjd  under  styrkan, 
O,  hvar  bor  förnuftets  dyrkan, 
Om  ej   då  inom  ditt  brö.st? 
Falla  fjättrar,  slitas  tömmar, 
Lik  en  yr  i  feberns  drömmar. 
Känner  du  ej   mer  dess  röst. 
Dårskapsbranten  alltid  nära, 
Tillber  du  beherskarns  ära 
Eller  ursint  smädar  den. 
Fri,  vill  du  bli  slaf  igen 
Och  kan  lika  litet  lära 
Att  din  boja  tåligt  bära 
Som  att  vårda  friheten. 

Säg  då  hvad  ditt  högmod  föder, 
Stolta  menska!     Döm  dig  nu! 
Säg  mig:  hvaraf  skryter  du 
Framför  djuren,  dina  bröder? 
»Af  förnuftet»,  har  du  sagt. 
Väl.     Men,  kloka  doktor,  svara: 
Hvari  röjs  hos  dig  dess  makt 
Och  dess  brist  hos  djurens  skara? 

Djuren  ha  af  tankens  lott 
Ej  förvillelsen,  ej   mödan; 


3LEXXISK0LOTTEN.  201 

Hvilan,  parningen  och  födan, 

Dertill  leder  hon  dem  blott. 

Aldrig  dref  hon  dem  att  hinna 

Ljus,  som  vägrats  dem  att  nå, 

För  att  allestädes  finna 

Endast  lögn  och  natt  ändå; 

Aldrig  att  i  gräl  förspilla 

Lifvets  dar  bland  luntors  dam, 

För  att  med  bemidran  gilla 

Hvad  en  gammal  narr  tänkt  illa, 

Eller  djiipsint  kläcka  fram 

Nya  lärda  drömmars  villa. 

Aldrig  öfver  molnets  lopp 

Lyfte  hon  från  betet  opp 

Deras  blick,  af  konsten  väpnad, 

För  att  sjunka  strax  ur  skyn 

Från  millioner  verldars  syn 

Till  sitt  eget  stoft  med  häpnad. 

Aldrig  till  ett  nekadt  väl 

Styrde  hon  i  deras  själ 

Atrån,  ur  sin  dvala  vaknad. 

Eller  gaf  dem  ljus  om  dygd, 

För  att  inom  sig  med  blygd 

Bära  vittnet  om  dess  saknad. 

Aldrig  lärde  hon  dem  sätt 

Att  med  tungans  blomster  smycka 

Hjertats  låga  tankesätt, 

Eller  björns  och  buffelns  ätt 

Att  de  öfriga  förtrycka 

Under  namn  af  lag  och  rätt. 

Hvem  bland  dem,  som  blott  är  mätt, 

Se'n  ej   mer  för  lyckan  darrar. 

Ärelystnans  usla  qval 

Gör  dem  ej  i  tusental 

Till  beklagansvärda  narrar. 

Döden  kommer  en  minut 

Att  från  plågan  dem  befria. 

Men  de  se  ej  långt  förut 

Benranglet  med  glas  och  lia 

Båda  dem  ett  ryshgt  slut; 

Se  ej   utan  värn  och  skoning 

Gropen,  dem  för  ögat  satt. 


262  c.    G.   AF   LEOPOLD. 

Der  förruttnelse  och  natt 
Vänta  rofvet  i  sin  boning; 
Mindre,  bortom  den,  ännu 
Någon  syn,  som  fasa  föder, 
Någon  ugn,  som  evigt  glöder. 
Menska,  hvaraf  skryter  du, 
Framför  djuren  dina  bröder? 

»Himlen»,  jollrar  du,   »har  mig 
Till  sin  afbild  velat  göra.> 
Gäck,  att  med  förundradt  öra 
Afgrunder  och  himlar  höra 
Med  ett  hånskratt  svara  dig! 


Ögonkast  på  naturen. 

Oupphörhgt,  dag  från  dag, 
O  natur,  du  dig  förnyar; 
Jordens  grönska,  luftens  skyar, 
Allt  har  ungdom  och  behag. 

Evigt,  gyllne  sol,  den  samma, 
Låter  du,  omätligt  spridd, 
Dina  röda  strålar  flamma 
Deras  guld  kring  fältens  vidd. 

Klara  flod,  än  slår  din  bölja 
Glittrande  den  strand,  hon  slog 
När  hon  såg  den  första  plog 
Dina  blomsterbräddar  följa. 

Skog,  af  samma  foglars  sång 
Evigt  dina  grenar  ljuda. 
Evigt  samma  skuggor  bjuda 
At  den  gömda  tänkarns  gång. 

Utan  vällust,  utan  smärta, 
Allt  sin  första  daning  har: 
Endast  jag,  som  fått  ett  hjerta, 
Är  ej  mera  den  jag  var! 


S0EGEN5    SOX.  263 

Sorgens  son. 

(Efter  Herdcr.) 

Vid  hafvet  på  ensliga  stranden 
Satt  Sorgen,  från  himmelen  skild, 
Och  formade  tankfull  med  handen 
Af  leret  en  menniskobild. 

Zevs  kom.  —   »Hvad  är  det?»  hörs  han  fråga.  — 

»O  Zevs,  blott  en  skapnad  af  ler. 

Men  visa  din  gudaförmåga: 

Skänk  lif  åt  den  bilden,  du  ser!»  — 

»Han  lefve!  —  Likväl  jag  förklarar, 
Min  är  han  i  kraft  af  mitt  lån!»  — 
»Nej»,  utbrister  Sorgen  och  svarar, 
»Nej,  låt  mig  behålla  min  son!» 

»Af  mig  är  han  tillskapad  vorden » 

»Ja,  men  han  har  lifvet  af  mig!»  — 
Som  Jofur  det  sade,  kom  Jorden, 
Såg  bilden  och  yttrade  sig: 

»Från  mig,  ur  mitt  sköt  är  han  röfvad: 
Jag  åter  begär  hvad  jag  mist.»   — 
xDin  rätt»,  svarte  Zevs,   »skall  bli  pröfvad; 
Saturnus  må  slita  vår  tvist.» 

Han  dömde:     »Sig  ingen  beklage! 
Till  alla  gemensamt  han  hör. 
Du  Zevs,  som  craf  lifvet,  det  ta^e 
Med  anden  igen,  när  han  dör! 

»Du  Jord,  till  din  egendom  göre 
Hans  ben;  göm  dem  åter  i  frid! 
Dig  Sorg,  dig,  sin  mor,  han  tillhöre 
Sin  hela  besvärliga  tid! 

»Från  dig  skall,  så  länge  han  andas, 
Han  aldrig  bh  skild  någon  dag; 
Din  röst  med  hans  stämma  skall  blandas, 
Din  bild  med  hans  anletes  drag!» 


264  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Så  allmaktens  utslag  blef  gifvet, 
Och  menskan,  i  kraft  af  dess  bud, 
Blef  tillhörig  sorgen  i  lifvet, 
I  döden  —  jorden  och  Gud. 


Sagor  och  berättelser. 
Eglé  och  Annett. 

Saga. 

Förtjuserskor,  som  len,  —  och  likväl  härjen  mer 
Med  den  förtrollningsblick,  I  af  behagen  lärden, 
An  hjelten,  som  steg  nyss  ifrån  S:t  Bernhard  ner, 
Med  hela  sin  taktik,  kanonerna  och  svärden! 
Förtjuserskor,  som  len,  —  och  likväl  styren  verlden, 
Hur  lycklig  den  poet,  som  lärt  behaga  er! 
En  röd  och  hvit  kapten,  med  hatt  på  örat  buren. 
Blank  stöfvel,  sabeln  bak,  half  fröken,  half  dragon, 
En  muscadin,  med  frack  på  franska  viset  skuren. 
Kort  påk,  tre  halsdukar,  och  tre  tums  spets  på  skon,  — 
Tro  begge  denna  rätt  dem  egnad  af  naturen. 
Poeten,  mer  modest,  ej   samma  fordran  har. 
Blott  samma  hopp  kanske.  —  O,  om  I  veta  kunden, 
När  i  er  vackra  hand  han  ser  sitt  exemplar, 
Hvad  suck  till  hjertats  gud  han  sänder  opp  den  stunden! 
I\Ien  att  behaga  er,  se  der,  hvartill  en  h\^r 
Ej  inser  lika  rätt  hvad  väg  man  måste  taga. 
En  tror,  att  fjäs  och  flärd  och  smicker  er  behaga, 
En  ann,  att  vett  och  dygd  ert  bifall  endast  få; 
För  min  del  lemnar  jag  åt  tiden  och  min  saga 
Att  röja,  till  hvad  klass  jag  hör  af  dessa  två. 

Eglé,  så  hette  hon,  den  älskvärda  personen. 
Som  sagan  handlar  om,  —  och  hette  så  med  rätt: 
Född  af  en  förnäm  far,  uppvaktande  vid  tronen, 
Och  af  en  mor,  en  fru  af  ytterst  goda  tonen. 
Med  statsvagn,  hof-livré,  entréer,  taburett. 
Naturen  gaf  behag,  som  lyckan  gifvit  ätt. 


EGLE    OCH    ANSETT.  '.'DÖ 

Eglé  var  späd  ännu,  men  re'n  nr  ögat  lyste 

Den  eld,  hvaraf  man  strax  till  vet*^  och  qviekhet  spår. 

På  hennes  fem  års  mun  satt  gracen  ren  och  myste, 

Och  kmden  skuggad  var  af  långa  ögonhår. 

Man  gaf  en  sällskapsvän  åt  hennes  första  år, 

Ett  fattigt,  värnlöst  barn  af  förre  pastorns  enka, 

Täckt,  fromt,  manerhgt  re'n;  Annett  var  hennes  namn. 

Det  blef  en  fröjd,  ett  skratt,  en  vänskap,  kan  man  tänka; 

Man  åt,  man  drack,  man  sof  —  allt  i  hvarandras  famn. 

Tillhopa  gingo  de  att  sommarns  blomster  plocka; 

Hvar  julklapp  togs  emot  med  samfäldt  glädjerop; 

Tillhopa  gjorde  de  visiter  till  sin  docka 

Och  greto  längre  fram  vid  Juhas  bref'-'j  ihop. 

Men  tiden  flyr  med  fart,  så  äfven  sagan  göre! 

Det  fina  jollrets  språk  blef  ej   för  alla  gjordt. 

Behagens  dröjda  fjät  till  Oxenstjerna  höre: 

Den  ej   hans  gracer  fått,  hans  konst,  —  förtälj e  fort! 

Eglé  var  femton  år,  Annett  var  sjutton  redan, 
Förr'n  bördens  olikhet  begreps  af  dessa  två. 
Omsider  lärdes  de  att  begge  den  förstå: 
Den  enas  ton  gaf  sår,  den  andra  dolde  svedan. 
Annett  fick  fästman  snart  och  bröllop  strax  derpå. 
Man  skildes  vänligt  åt  —  och  såg  hvarann  ej   sedan. 
Annetts  parti  var  jemnt,  var  sådant,  med  ett  ord, 
En  fattig  flicka  gör,  som  slängt  sitt  nät  i  högen: 
En  odlare  med  vinst  af  dock  ej   egen  jord, 
Ung,  stadgad,  bergad  nog,  men  långt  ifrån  förmögen. 
Såg  eljest  ut"?  —  Rätt  så:  det  väntade  jag  re'n. 
Jag  kritar  då  och  då  små  taflor;  se  här  en! 
Hans  röst  var  stark  och  Ijuf,  hans  växt  var  öfver  laghg. 
Brunt  hår,  högt  bröst,  frisk  hy,  blått  öga,  svarfvadt  ben, 
I  grunden  allvarsam,  i  umgänget  behaghg. 
Eglé  var  vida  skild  från  afund  på  sin  vän, 
Hon  fann  blott  sällsamt  nog,  att  hon  var  fröken  än. 

Men  med  Eglés  behag  man  är  det  sällan  länge. 
Man  skåde  sig  blott  om,  man  göre  blott  sitt  val, 
Se'n  rigte  man  en  blick,  se'n  öppne  man  en  schal, 
En  liten  cyprisk  fot  ur  gazens  böljor  tränge,  — 
Strax  är  tillbedjarn  der,  och  strax  har  han  rival. 
All  vård  var  för  Eglé  från  hennes  barndom  buren: 
*}  Eousseau.s  roman  Julie  ou  La  noiiceUe  Héloise. 


266  c,  G.  AF  LEOPOLD. 

Likt  hennes  finger  flög  på  harpan  ingen  anns; 

I  sångkonst  en  siren,  en  vestanflägt  i  dans, 

I  växt  en  Fröjas  bild,  af  parisk  marmor  skuren. 

Allt  segrade  hon  i,  och  allt  hos  henne  fans. 

Som  fostran,  som  talang  kan  lägga  till  naturen. 

Ej  nog:  allt  röjde  snart  sin  riktiga  effekt. 

Två  grefvar,  främst  i  rang  bland  hofvets  eleganter, 

Re'n  stodo,  spets  mot  spets,  i  krigisk  morgondrägt. 

Med  foten  bakåt  förd  och  kroppen  framåt  sträckt; 

Re'n  bars  den  ene  hem.  af  fyra  sekundanter, 

Blek,  fuliblödd,  armen  slak,  och  ögat  nästan  släckt. 

Och  fröken,  på  en  gång  så  smickrad  som   förskräckt, 

Fick  afund,  frågningar  och  skämt  från  alla  kanter. 

När  frågan  blef  om  val,  kan  läsarn  lätt  förstå. 
Att  förmånsrätt  gafs  den,  som  lefde,  af  de  två. 
Behöfs  i  många  ord  hans  målning  göras  eder? 
Med  föga  undantag  de  likna  mest  hvarann: 
I  ögat  oblyghet,  i  hjertat  verkhg  heder, 
Stolt  gång,  väl  skuren  frack,  af  guld  och  tofsar  grann, 
Belefvenhet,  rent  språk,  fint  vett  och  skämda  seder,  — 
Se  der  Eglés  kusin  —  och  innan  kort  dess  man. 
Lägg  till  en  månads  tid,  som  temligt  långsam  faller, 
Bestyr  om  vagnar,  spann  och  kusk  och  kock  och  stat, 
En  våning,  rik  af  guld,  damaster  och  kristaller, 
Ett  bröllopsbord,  som  tyngs  af  tretti  sHfverfat, 
Ett  sällskap  innanför  af  stjernor  och  af  solar, 
På  gatan  stoj  med  bloss  och  vagnar,  fler  och  fler; 
Lakejer,  trängsel,  spring,  pack,  som  begapar  er. 
En  elysé  af  ljus,  en  prest,  två  kullerstolar, 
En  brudsäng,  och  Eglé  är  re'n  ej  fröken  mer. 

Min  pensel  har  ej  färg  att  skildra  hvad  de  njöto. 
De  unga  sälla   två,  som  kärleken  förent. 
I  fyra  långa  år  var  detta  nöje  rent. 
Och  fyra  långa  år  som  fyra  dar  förflöto. 
Två  andra  lefdes  bort  på  föga  ohkt  sätt 
t  det  förnäma  stoj,  som  omger  folk  af  ätt. 
Toilett  och  dejeuné  uppfylde  förmiddagen. 
Lägg  till  en  promenad,  en  bodfart  utåt  5ta'n; 
Så  kom  dinén,  så  strax  var  aftontimman  slagen 
Och  frågan  re'n  för  hand  om  qvällen  och  dess  plan. 


EGLE    OCH   AXNETT.  L 

Visiter,  spel,  soupé,  bal,  op'ror,  assembléer. 

Allt  knöt  sig  länk  i  länk.     Det  var  en  evig  ring 

Af  bal,  visiter,  spel,  spektakler  och  soupéer, 

Och  ingen  half  minut  att  sköta  någonting. 

Hushållningen  var  här,  som  jemt  på  stora  ställen, 

Hofmästarns  sak;  den  hölls  i  riktigt  grefligt  flor. 

Och  barnen  lemnades  (hvad  ni  med  lätthet  tror). 

De  små  i  ammans  vård,  de  större  åt  mamsellen. 

För  måttlig  penning  hyrd  att  vara  deras  mor. 

Det  moln  af  små  besvär,  som  andras  himmel  skymmer. 

Det  flyr  från  bördens  folk,  det  vets  ej   af  i  slott. 

Att  sörja  der  för  allt  är  lägre  själars  lott; 

Det  är  ej   hennes  nåd,  som  derom  har  bekymmer. 

Man  är  betald:  allt  sker,  grefvinnan  ringer  blott. 

De  tvenne  nästa  år  begynte  dock  bh  tröga. 
Man  ledsnar,  som  vid  allt,  vid  nöjet  innan  kort. 
Eglé  tog  alla  mått  att  jaga  tiden  bort, 
IMen  tiden  flög  ej  mer,  och  allt  förnöjde  föga. 
Visiten  tråkig  fans,  soupén  ej   liflig  mer, 
(Man  har  ej,  märkte  hon,  just  roligt,  fast  man  ler), 
Spektaklet  gaf  blott  sömn  och  tog  den  bort  för  natten. 
Nu  söktes  de  behag,  en  verksam  lefnad  ger: 
Man  drätslade  sitt  guld,  man  satt  ett  flor  i  hatten, 
Man  läste  i  en  bok,  man  slog  på  sitt  klaver, 
Men  timmen  flöt  ej  fram,  den  stod  som  stannadt  vatten. 
Och  ledsnans  ögonblick  beständigt  blefvo  fler. 
Man  såg  ej   grefven  sjelf  så  ständigt,  som  man  ville. 
Sent  kom  han  oftast  hem  och  mulen  utomdess. 
Nu  hindrad  af  sin  tjenst,  nu  dröjd  i  något  gille. 
Fastän,  bekännom  det,  —  väl  mest  af  sin  mätress. 
Hvad  upptäckt  för  Eglé!      Hvad  dödsstyng  för  en  maka  I 
Ni  vet  livad  hämnd,  förent  med  ledsnaden,  förmår. 
Man  tröttnar  någon  stund  att  på  sitt  hjerta  vaka. 
Den  sårade  rival,  som  sedan  åtta  år 
Ej  synts  i  grefvens  hus,  kom  småningom  tillbaka 
Och  klagade  ej  mer  på  obelönta  sår. 
Men  mindre  styrd  i  aflt  af  hjertat  än  af  flärden. 
Han  alltid  vunna  pris  för  nya  öfvergaf. 
Eglé  blef  sjuk  af  sorg,  dess  färger  föllo  af; 
Med  harm  emot  sig  sjelf,  med  vämjelse  för  verlden. 
Hon  lefde  i  sitt  hus  till  slut  som  i  en  graf. 


2'jS  c.    G.    AF    LEOrOLD. 

En  dag,  med  hjertat  stängdt  för  allt  livad  glädje  heter, 
Hon  sökte  i  sin  park  den  gömda  skuggans  fred. 
Ack,  suckade  hon  tyst,  i  det  hon  satt  sig  ned, 
Så  img  —  och  dock  ett  hf  så  fidlt  af  vidrigheter! 
Så  qvald  —  och  ej   en  gång  en  vän  att  gråta  med ! 
Hon  såg,  i  det  hon  slöt  och  ögat  kring  sig  vände, 
Ett  indiskt  blomsterstånd,  som  hennes  forna  vän 
För  fyra  somrar  se'n  från  landet  henne  sände. 
En  blixt  vid  denna  syn  sitt  ljus  hos  henne  tände. 
Hon  flög  till  urnan  fram,  slöt  armarne  kring  den; 
Hon  kysste  rosens  blad  och  skrek:    »jag  har  en  vän. 
Som  jag  ej  nog  är  värd,  som  jag  ej   fylles  kände! 
Annett,  i  dag  ännu  vi  se  hvarann  igen!» 
För  mycket  sagdt,  ty  först  den  andra  morgonen 
Hon  for  och  tredje  da'n  till  hennes  boning  lände. 


Xu  väntar  ni  er  visst  ett  by-palats,  med  spis 
Och   sex  tums  fönsterglas  och  bjelklag  under  taken. 
Röd  knut,  staket  med  grind,  —  på  svenskt  arkadiskt  vis. 
Byt  om  er  dikt,  jag  ber,  uti  ett  paradis. 
Der  allting  visar  er  naturen  prydd  af  smaken. 
Inbilla  er  ett  näs,  emellan  vattnen  sträckt, 
Med  öar  rundt  omkring,  som  spegla  sig  i  fjärden. 
Att  litet  landtligt  hem,  det  vackraste  ^  verlden. 
Mot  nordens  kalla  vind  af  reshg  skog  betäckt, 
För  öfrigt  famnadt  om  af  ängsfält  och  af  gärden, 
Och  trädgårdar  med  frukt  af  sann  hesperisk  slägt. 
Här  lefde  nu  Annett  i  medelståndets  trefnad 
Och  förde  med  sin  man,  fast  rikast  på  sin  ort. 
Ännu  i  lyckans  famn  den  idogsamma  lefnad, 
Som  deras  bergning  först  och  sedan  välstånd  gjort. 
Eglé,  som  åt  sig  sjelf  ett  nöje  ville  spara, 
Steg  af  uti  allén,  kom  osedd  genom  den. 
Smög  n;  —  men  då  Annett  i  dörrn  fick  se  sin  vän, 
Då  skulle  ni  ha  sett  ett  hopp  ur  väfstoln  bara! 
Hon  flög  i  hennes  famn,  hon  slöt  sig  fast  deri. 
Hon  kunde  ej   ett  ord  för  sina  känslor  fmna: 
vEglé?     Min  bästa  vän,  —  min  älskade  grefvinna!» 
v  Låt  detta  första  namn  åt  mig  förvaradt  bli». 
Brast  ut  med  gråt  Eglé.     Och  begges  tårar  rinna. 


EGLE    OCH   AXXETT.  269 

»Du  är  då,  som  jag  ser,  rätt  lycklig,  niinAnnett?» 
Begynte  nu  Eglé.  —   »Grefvinna,  ni  har  rätt. 
Ack,  läste  jag  det  ock  i  ert  förgråtna  öga! 
Men  hofvet  har,  tyvärr,  ej  landets  lefnadssätt, 
Och  ödets  dom  har  skilt  de  sälla  från  de  höga.> 
Eglé  slog  ner  sin  bhck  och  gaf  en  suck  till  svar. 
Allt  röjde  här  ett  lugn,  som  hon  ej  lärt  att  smaka. 
Annett,  hon  sjelf,  Annett,  som  tranans  prägel  bar 
I  bleka  anletsdrag  för  åtta  år  tillbaka. 
Var  nu  en  liten  rund  och  landtligt  glädtig  maka. 
Det  bruna  ögats  eld  var  tindrande  och  klar, 
Och  skalken  hade  gjort  sitt  bo  i  hennes  haka. 
»Du  leds  visst  aldrig?»   —  »Nej,  se'n  åtta  år  ej   mer. 
Förlåt  mig  sanningen,  och  tro  mig  blott,  jag  ber. 
Hur  lågt  en  högre  verld  vår  sällhet  ock  må  skatta. 
Har  tiden  vingar  här,  men  kryckor  blott  hos  er. 
I  magren,  vi  ha  hull;  I  gråten,  och  vi  skratta. 
Bland  idel  tidsfördrif  gå  alla  edra  fjät, 
Men  alla  våra  dygn  bland  idel  sysslor  hvälfva. 
Ert  folk  gör  allt  för  er,  vi  göra  allting  sjelfva, 
Och  det  tar  tiden  bort  för  ledsnan,  tro  mig  det.»   — 
»Din  man  är  glad  som  du?  —  »Rätt  glad,  jag  det  bekänne. 
Han  är,  hvad  sällan  sker,  i  dag  från  hemmet  skild.» 
^Hon  framsmög  detta  ord  med  rodnan  på  sitt  änne) 
»Men  min  Eglé  kan  se  hans  lifligt  sanna  bild: 
En  gudson  väntar  lof.att  visa  sig  för  henne.»  — 
Nu  öppnades  en  dörr.     Och  likt  en  tempelslägt. 
Af  hvita  offerbarn  kring  altaret,  som  blossar. 
Framträdde,  par  för  par,  tre  flickor  och  tre  gossar 
Med  landets  menlöshet  i  anleten  och  drägt. 
Eglé  flög  fram  förtjust  att  dem  i  famnen  trycka: 
»Min  Gud,  Annett,  till  barn  hvad  englatropp  du  har  I»   —  ■ 
»Ni  ser,  om  jag  är  säll»,  gaf  deras  mor  till  svar. 
^"Jag  gör  hvad  jag  förmår  att  vara  värd  min  lycka. 
Jag  är  blott  till,  min  vän,  för  dem  och  deras  far.- 

Eglé  i  detta  lugn,  så  nytt  för  hennes  hjerta, 
Förnötte  än  en  dag  och  lärde  älska  det. 
Hon  såg  blott  lyckliga  och  glömde  bort  sin  smärta. 
Hvart  sysslan  drog  Annett,  hon  följde  hennes  fjät. 
Fann  ordning  öfver  allt  och  nyttan  och  behagen. 
Ni  skulle  sett  ett  kök:   hvar  kopp  som  perlan  ren. 


270  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Hvar  panna  blank  och  ny,  som  först  ur  marknän  tagen, 

Ett  visthus,  öfverst  fullt  af  allt,  —  i  glas  och  sten, 

[  säck  och  lår,  —  allt  stäldt,  allt  afdelt  efter  slagen, 

Ett  mjölkrum,  kärl  vid  kärl,  välluktande  af  en, 

Med  sina  hvita  bord  och  gröna  skydd  mot  dagen, 

Ett  fallträngdt  hnneskåp,  från  golfvet  opp  till  tak, 

Med  allt  hvad  man  till  helg  som  hvardags  nånsin  brakar, 

Xu  damaster,  nu  dräll,  här  lakan  och  der  dukar, 

Till  finhet  och  fason  i  tusenfaldig  smak. 

Beständigt  samma  syn,  hvarthän  Eglé  sig  vänder! 

Allt  styrdes  af  Annett,  allt  vakade  hon  på. 

Nu  gnälde  visthusdörrn,  nu  hördes  väfstoln  gå. 

Hon  klädde  man  och  barn,  snart  sagdt,  med  egna  händer, 

Och  hade  öfrig  tid  till  dessas  vård  ändå. 

Jag  ville,  att  en  stund  ni  dem  kring  modern  såge, 

Och  henne  jemt  hos  dem  emellan  sysslorna. 

En  mumlade  på  faime,  en  märkte  på  sin  båge; 

Den  tredje  ritade  en  lång  sned  rad  med  a. 

Af  dem  med  kärlek  lydd,  af  allt  sitt  folk  tillbeden, 

Hon  gaf  inom  sitt  hus  en  lyckhg  drottnings  lag; 

Och  när  med  pannan  skön  af  oskulden  och  freden 

Hon  kom  bland  sina  barn  på  fältet  någon  dag, 

Xi  skulle  trott  er  se  med  föga  undantag 

Vår  första  sälla  mor  bland  englarne  i  Eden. 

En  rullning  hörs  af  hjul,  en  vagn  för  dörren  står. 
Allt  springer  till,  en  hvar  sitt  byte  derur  får, 
Den  ena  bok,  schatull,  den  andra  käpp  och  kappa. 
Ett  hopp,  —  och  re'n  är  herrn  ur  vagnen  på  sin  trappa. 
Annett  med  liflig  fröjd  sin  man  tillbaka  ser, 
Till  helsning  hon  Eglé  hkväl  ett  försteg  ger. 
Men  förr'n  ett  ord  är  sagdt,  en  vink  begriplig  vorden, 
Hon  re'n  i  Wilsons  famn  är  hyssad  högt  från  jorden 
Och  kysst  på  mun  och  kind,  och  kysst  —  än  mer  —  än  mer. 
Xu  heisas  först  Eglé:    ;>Förlåt  mig,  min  grefvinnal 
Emot  en  gäst  som  ni  jag  vördnans  pligter  vet. 
Men  denna  skaperskan  af  min  lycksalighet 
Har  framför  alla  rätt  att  första  offret  vinna. 
Allt  hvad  i  denna  stund  mitt  lif  ett  värde  ger, 
Hvad  i  ett  lyckhgt  bröst  kan  sälla  känslor  föda. 
Allt,  allt  är  hennes  verk,  är  skänk  af  hennes  möda. 
Allt  —  intill  denna  jord,  som  pryds  i  dag  af  er.» 


EGLE    OCH   ANNETT.  271 

Hans  uttryck  ägde  grund,  och  tacksamheten  styrde, 
Men  sanningen  jemväl,  hans  målning  af  Annett: 
Rik  genom  hennes  flit  och  kloka  lefnadssätt, 
Han  ägde  nu  den  jord,  som  han  tillförne  hyrde. 

Egié  vid  denna  syn,  vid  detta  tal,  vid  allt 
En  känsla  njöt  —  och  led,  på  en  gång  Ijuf  och  bitter. 
Gud  —  sade  hon  sig  sjelf  —  hur  uselt  och  hur  kallt 
Är  mot  ett  sådant  lif  ej  hela  flärdens  glitter! 
Eglé,  bekännom  det,  var  en  af  dessa  få, 
Som  vanan,  det  är  sant,  och  brukets  välde  föra; 
Men,  när  de  se  hvad  väg  det  tillhör  dem  att  gå. 
Stå  stilla,  ge  förnuft  och  sanningen  sitt  öra 
Och  äga  vishet  nog  att  deras  röst  förstå. 
I  nattens  enshghet,  sig  sjelf  blott  öfverlemnad, 
Hon  tänkte  nu  på  sig,  nu  stundom  på  Annett. 
Hon  såg  vid  pröfningen  af  begges  lefnadssätt. 
Hur  htet  deras  rätt  till  sällheten  var  jemnad. 
Hon  såg,  att  hjertats  frid  är  fylda  phgters  lön, 
Att  större  gifvas  ej   än  de  af  mor  och  maka, 
Och  skattade  en  dag,  så  uppfyld,  mera  skön 
Än  allt  det  tomma  stoj,  hon  tänkte  sig  tillbaka. 
Hon  såg  med  känslans  bhck  och  vid  exemplets  ljus, 
Att  inga  mödors  namn  en  fru  och  mor  förnedra, 
Att  vård  om  sina  barn  och  styrseln  af  sitt  hus 
Ge  värde  framför  börd  och  framför  fägring  hedra. 
Hvar  dödlig,  sade  hon,  ett  kall,  ett  syfte  fått 
Att  bU  dess  omsorgs  mål,  att  vistas  för  dess  minne. 
Hvem  deraf  mödan  flyr,  olycklig  är'  hans  lott; 
Man  köper  andras  tjenst,  ej  bifall  af  sitt  sinne, 
Och  man  har  icke  gjort  hvad  man  betalar  blott. 
Ur  dessa  tankars  dröm  med  morgonsolen  vaknad, 
Hon  for  med  dessa  ord  till  afsked  åt  sin  vän: 
»Jag  kom  att  gråta  här  en  sällhet,  länge  saknad, 
Men  jag  har  lärt  af  dig  att  blifva  värdig  den!» 
Hon  blef  det,  återvann  det  lugn,  som  flyktat  hade. 
Tvang  snart  en  rättvis  man  att  hennes  värde  se, 
Och  ofta  sen  en  mor,  förtälja  sagorne. 
Med  dottern  på  sitt  knä  emellan  kyssar  sade: 
Blif  skön  och  vördnadsvärd  och  lycklig  som  Eglé! 


c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Den  vackra  bedjerskan 

eller 

Trohet  i  lif  och  död. 

Saga. 

När  kärlekens  och  himlens  hand 
Förent  två  ädla  hjertans  öden, 
Hvad  sällt,  hvad  oupplösligt  band 
I  lifvets  mödor,  ja,  i  döden! 
Nej,  de  ej   mera  äro  två, 
Nej,  själ  med  själ  tillhopa  gjutes; 
Hvart  enda  nöje  samfäldt  njutes, 
Hvart  qval  de  samfäldt  undergå, 
Och  döden  sjelf  blir  sähhet  dä, 
Blott  deras  hf  på  en  gång  slutes. 

När  helsan,  våren,  Hy  men  ler, 
Hvad  vällust,   lyckhge,  för  er 
Att  deras  Ijufva  pligter  yrka! 
När    sjukdom   tär,  när  motgång  slår, 
Hvad  balsam  i  en  makas  tår, 
Och  i  en  makes  mod  hvad  styrkal 
Men  ack,  när  dödens  grymma  slag 
Så  öm  förening  ändtligt  bryta, 
O  då,  hvad  mörk,  förskräcklig  dag, 
Hvad  heta  tårar  strömvis  flyta, 
Hvad  rop,  hvad  qväfda  andedrag, 
Hvad  stumma  qval,  dem  orden  tryta  I 
O  hvilken  klyfta  vore  den, 
Som,  evigt  styckad  från  sin  vän. 
Då  höll  en  våldsam  hand  tillbaka, 
Då  såg  en  annan  tröst  att  smaka 
På  jordens  rymd  för  sig  igen 
Än  grafvens  lugn  bredvid  sin  maka! 

Tag  lärdom  af  historiens  röst. 
Hur  djupt,  hur  våldsamt  denna  smärta 
Slår  ner  sin  pil  i  qvinnans  bröst, 
Liksom  i  sjelfve  hjeltens  hjerta. 
När  Seneca  af  Roms  tvrann 


DEN   VACKRA    BEDJEESKAN.  273 

Blef  dömd  att  dödens  fasa  lida, 

Hvad  gjorde  Paiilia"?  —  Gret  sin  man"? 

Nej.     Hennes  dygd   föraktligt  fann 

Att  endast  gråta,  endast  qvida. 

Med  mod  vid  filosofens  sida 

Hon  öppnar  ådrorna  som   han. 

Dess  blod  med  hans  förblandadt  rann 

>Håll»,  —  ropar  smädarn  här  kanhända, 
»Det  rann  ej  —  hon  sin  man  bedrog!  »  — 

Det  rann ej   ända  tills  hon  dog, 

Men  dock  till  gubbens  lif  tog  ända; 
Se'n  stämde  hon  det  riktigt  nog. 

Men  jäfvom  de  pedanters  lära, 
Som  tro,  att  alla  dygders  glans 
Hos  forne  romarn  endast  fans; 
Det  nya  Rom  har  mera  nära 
Ett  stort  exempels  ljus  till  hands. 
Der  lefde  för  tolf  år  tillbaka 
En  lycklig  man  på  alla  sätt, 
Ung,  vacker,   vettig,  rik,  af  ätt, 
Och  älskad  af  en  älskvärd  maka. 
Belsano  var  det  namn,  han  fått. 
Och  hon,  som  honom  lycklig  gjorde, 
Hon  het  Graziosa,  som  hon   borde. 
Allting  var  prakt  i  deras  slott. 
Allt  fröjd  och  ömhet,  när  de  råktes. 
Belsano  förde  furstlig  stat: 
Här  spisades  på  silfverfat, 
Här  i  förgylda  vagnar   åktes; 
Stor  domestik  i  rikt  livré 
Kring  deras  bord,  i  deras  salar, 
Stursk  framför  allt  mot  ringare; 
Från  sängen  strax  till  dejeuné. 
Så  till  toiletten,  så  på    baler, 
Konserter,  skådespel,  supé. 
Kort,  Rom  ännu  med  afund  talar 
Om  dessa  begge  lycklige. 
Och  efter  alla  vishetslagar 
Försäkras,  att  på  jordens  ring 
Näst  deras  nätter  ingenting 
Var  sällare  än  deras  dagar. 

Svenska  Parnassen.     III.  18 


274  c.    G.   AG   LEOPOLD. 

I  skötet  af  ett  kabinett, 
Kr.Tig  tak  och  väggar  präktigt  klädt 
Med  glas,  förgyllningar  och  siden, 
När  detta  afundsvärda  par 
(Som  det  begaf  sig  under  tiden) 
Ett  ögonblick  allena  var, 

0  då,  hvad  sällhet  skänkt  och  njuten! 
Af  ömma  uttryck  hvilket  val! 

Och  om  en  tro  hvad  löftens  tal, 
Som  aldrig  blef  tillfylles  knuten! 
»Ja»,  —  ropte  hon,  med  armen  sluten 
Omkring  hans  hals,  och  ena  knät 
Långt  opp  i  soffan,  —   »straffe  det 
Den  himmel,  jag  till  vittne  tager. 
Om  din  Graziosa  dig  bedrager, 
Om  hon  i  allt,  du  henne  ger, 

1  allt  hvad  hon  sig  företager. 
Ej   endast  sin  Belsano  ser, 

Och  om  den  stund,  hon  skulle  mista 
Dig,  ömme  vän,  den  ende  man, 
Hon  älskat  har  och  älska  kan. 
Ej  blef  af  hennes  hf  den  sista!» 

Så  svors  i  förväg  längst  förut. 
Ja,  det  var  afgjordt  hos  dem  båda, 
Att  samma  timme,  dag,  minut. 
Som  såg  den  enes   lefnadsslut. 
Den  andras  äfven  skulle  skåda. 

En  gammal  skrift,  af  vantro  full, 
Har  sagt,  att  fan  af  alla  länder 
Bor  helst  i  Rom.  —  Om  slikt  nu  händer 
För  smakens  eller  påfvens   skull. 
Må  lärdare  än  jag  förklara. 
Nog.  —  Han  förtröt  Belsanos  lugn 
Och  svor  vid  alla  själars  skara 
I  kristna  kyrkans  stora  ugn. 
Att  det  ej  länge  skulle  vara. 

Hvar  läsare,  som  hunnit  bli 
En  smula  filosof  till  sinnes. 
Vet,  att  en  gruflig  sjukdom  finnes. 


DEN   VACKRA    BEDJER5KAN. 

Som  kallas  för  me-lan-ko-li. 
Den  sjukdomen  består  deri 
(Om  någon  optimist  mig  frågar, 
På  hvilka  prof  hon  kännas  plär), 
Att  den  olycklige,  hon  plågar. 
Ser  allting  —  sådant,  som  det  är. 
Men  än  ett  ond  t  plär  ofta  stifta 
Med  detta  förra  ett  förbund: 
Jag  menar  jalousien  hos   gifta, 
Som  trohgtvis  har  samria   grund. 
I  hundra  luntor  hvem  som  gitter 
Må  läsa  om  de  qval,  hon  ger; 
Men  ack,  behöfs  väl  sägas  mer, 
Än  att  den  usle,  hon  besitter, 
Tror  allt  det  onda,  som  han  ser; 
En  sak,  för  lugnet  här  på  jorden 
I  alla  ställningar  fatal, 
Fast  lyckligtvis  ett  sällsynt  qval 
Hos  vissa  folkslag  närmre  norden. 
Belsanos  var  ej   detta  fall. 
Som  följden  snart  bevittna  skall. 

Bland  annat,  som  Graziosa  gjorde, 
Och  hvaråt  mången,   mindre  skön 
Än  hon,  kan  hända  småle  torde, 
Var  något,  som  af  hennes  kön 
Dock  ofta  görs  med  fördel,  —  bön. 
O  ni,  som  skyn  gudaktigheten 
Och  rodnen  för  en  andaktstår, 
Ni  kyrkans  barn  af  sexton  år,. 
Hur  litet  ni  er  fördel  veten! 
Vid  trettio  man  den  förstår; 
Vid  trettio  man  upplyst  finner, 
Hvad  bönen  ger  för  himmelsk  fröjd. 
Hur  denna  ställning,  våldsamt  böjd, 
Den  andakt,  som  på  kinden  brinner, 
Den  perla,  som  ur  ögat  rinner, 
Och  denna  barm,  af  suckar  höjd, 
På  Gud  och  menskor  samfäldt  vinner. 
Vid  trettio  man  detta  finner. 
Graziosa  re'n  var  der  invid. 
Ett  ständigt  larm  af  nöjens  strid 


176  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Tills  då  gjort  våld  på  hennes  stunder; 

Men  vid  den  åldern,  ja,  derunder 

Får  könet  mindre  ondt  om  tid. 

Först  får  då  mannen  sjelf  små  hinder: 

Hans  stränga  pligt  ej   iippskof  tål. 

Se'n  ser  man  äfven  andra  minder: 

De  hafva  också  göromål. 

Se'n  är  man  mera  sällan  buden: 

Kalas  blir  rart  vid  vissa  år, 

Så  att  till  slut  den  store  Guden 

Till  sällskap  ensam  återstår. 

Dock  var  det  ingalunda  detta, 

Som  förde  vår  Graziosas  fot 

Till  stora  kyrkan  gent  emot, 

Att  andakten  ibland  förrätta. 

Men  hennes  själ,  så  lifligt  god 

(Vi  det  till  hennes  loford  namne), 

Och  mycken  eld  i  hennes  blod 

Behöfde  än  dels  luft,  dels  ämne. 

Det  fins  ej  tafla  mera  skön 

An  hon  bland  dessa  tempelstoder. 

På  sänkta  knän  för  Kristi  moder, 

I  hela  värmen  af  sin  bön. 

Hvad  armar  kring  dess  fötter  förda! 

Hvad  ögon  hvälfda  ofvanåt! 

Och  hvilka  läppar,  Ijufligt  rörda, 

I  bedjande  och  bönhörd  gråt! 

0  kraft  af  himlens  trogna  dyrkan! 
Uppbyggeisen  gaf  allmänt  nit. 
Fritänkarn  sjelf,  när  han  kom  dit. 
Svor  på  att  ofta  gå  i  kyrkan; 

Så  starkt  kom  bönen  i  kredit. 

Bland  andra,  hit  af  ryktet  dragna 
Att  se  den  sköna  bedjerskan. 
Var  ock  en  dag  dess  egen  man, 

1  sanning  ej  den  minst  betagna. 
Belsano,  van  att  i  sitt  hus 

Se  henne  dagligt  mera  föga. 
Såg  här  sin  hustru  i  ett  ljus. 
Alldeles  ovant  för  hans  öga. 
Med  möda  mättar  han  sin  svn 


DEN    YACKKA   BEDJEESKAX. 

Af  en  så  ny  och  sällsam  njutning. 

För  Gud,  hvad  friskhet  på  den  hyn, 

Hvad  liflig  grace  i  denna  lutning, 

I  alla  rörelser  hvad  kraft, 

I  alla  blickar  hvilken  ifver! 

Hvad  uttryck  detta  mjuka  taft 

At  hennes  böjda  ställning   gifver! 

Hur  rörd,  hur  brinnande  hon  blifver!  — ■ 

Belsano,  i  ditt  tjusta   bröst 

Hvad  Ijufligt  hopp  sig  börjar  tända! 

Hvem  vet,  om  nu  ditt  namn  kan  hända, 

Ej   går  till  Gud  med  hennes  röst"?  — 

->Nej.  —  Ömsom  rum,  att  bättre  höra! 

Ej  nog,  ej  nog  att  henne  se!» 

Så  talar  han,  —  men  hviskande. 

Med  varsam  gång  och  rigtadt  öra 

Han  redan  stjäl  sig  närmare. 

Som  fogeln  lätt  och  tyst  i  fjätet. 

Han  drar  sig,  ömsom  rädd  och  glad, 

Bakom  det  helga  stenbelätet, 

Inför  hvars  fot  hon  låg  och  bad. 

Ju  mindre  hennes  ifver  släcktes, 

Ju  mer  han  såg,  i  det  han  kom. 

Hur  hennes  armar  ditåt  sträcktes. 

Ju  mer  den  lust  hos  honom  väcktes 

Att  höra  henne  der  bakom. 

Friskt  —  blott  ett  steg  ännu  —  och  sedan 

Med  häpnad,  som  ej  tolkas  kan! 

Der  står,  vid  Gud,  ju  någon  redan!  — 

Hvem  då?  —  Hin  håle,  gissar  man? 

Nej,  farligare  man  än  denna, 

Men  vida  från  hans  skapnad  skild: 

Blick  af  en  Mars,  Adonis'  bild,  —  — 

Håll  opp,  håll  opp,  min  svaga  penna! 

Sky  som  Belsano  dessa  drag 

Af  stolthet,  parad  med  behag! 

Lär  att,  som  han,  ditt  intet  känna, 

Och  sjunk  i  stoft  vid  detta  slag! 

Olycklige  Belsano,  lemna 
Ett  rum,  som  din  förtviflan  gör! 
En  dolk, men  han  står  fri  derför: 


c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Du  har  den  icke,  att  dig  hämna! 

Italienarn,  qväfd  af  harm, 

Ur  stånd  att  ord  för  känslan  finna, 

Flvr  bort  med  pilen  i  sin  barm, 

Förbannande  sin  falska  qvinna. 

»Bedrägliga,  fördömda  kön!» 

—  Så  skrek  han  ensam  med  sin  smärta 

>'Det  är  då  så,  som  du  gör  bön 

Och  öppnar  för  din  Gud  ditt  hjerta? 

Den  nedriga,  hur  rörd  hon  var! 

Hur  fromt  hon  kommer  hit  att  skria 

Hvar  dag  sitt:    Heliga  Maria! 

Och  bakom  denna  —  står  en  karl!» 


När  något  visst  i  pannan  stiger 
På  en  spanior,  —  strax  offret  der! 
En  ryss  ger  stryk,  holländarn  svär, 
Fransosen  sjunger,  svensken  —  tiger. 
Italienarn  ger  sig  tid 
Att  långsamt  hämndens  timma  söka. 
Om  sättet  med  sig  sjelf  i  strid. 
Han  dröjer,  att  dess  grymhet  öka. 


Belsano  det  ock  här  beslöt. 
Han  gick  ej  i  sitt  hus  tillbaka, 
Men  i  en  malmgårds  hyrda  sköt 
Hvad  tårar  han  för  din  skull  göt. 
Andäktiga  och  grymma   maka! 
Än  såg  han  dig  i  blod  och  qval 
De  sista  ropen  ömkligt  sända, 
Än  blef  det  hans  förtviflans  val 
Att  mot  sig  sjelf  sin  värja  vända. 
Nu  förekom,  hur  falsk  du  låg 
Och  armarne  kring  pelarn   förde, 
Nu  denna  tanke  honom  störde: 
Hvem  vet,  om  hon  den  skurken  såg. 
Som  stod  bakom  och  henne  hörde?   — 
»Ack,  vore  blott  min  syn  bedragen!» 
Så  skrek  han  först.  —  »Nej»,  skrek  han  se'n, 
»Förräderit  är  klart  som  dagen.» 


DEN    YACKEA   BEDJERSKAN. 

Naturen,  säger  en  poet, 
Som  insåg  all  besvärlighet 
Af  detta  usla  lefnadsloppet, 
Gaf  oss  från  vaggan  till  vår  död 
Två  stora  tröstare  till   stöd: 
En  sömnen  är,  den  andra  hoppet. 
Jag  känner,  med  hans  ti]lstånd   sagdt, 
En  till  ännu,  som  ej   är  hten, 
Ej  värd  de  dödligas  förakt. 
Men  som  han  glömt  —  det   är   aptiten, 
I  fall  det  vanhgt  var  mitt  sätt 
Att  i  bevis  och  omsvep  falla, 
Jag  hela  Skeppsbron  kunde  kalla 
Till  vittne  på  att  jag  har  rätt. 

Belsano,  som,  snart  sagdt,  förvisat 
All  verlden  ur  sin  qvalda  håg 
Och  blott  för  sina  tankar  såg 
Den  otro,  som  hans  hustru  visat, 
Kom  dock,  med  all  sin  sorg,  i  håg. 
Att  han  se'n  middagen  ej  spisat. 
Mat  fans  ej,  der  han  sig  befann. 
Välan,  hvad  skadar,  tänkte  han. 
Att  spisa  med  min  falska  qvinna? 
Hon  blir  ej  falskare  d erfor. 
Tvärtom,  det  är  just  så  jag  bör 
Dess  oskuld  eller  otro  finna. 
»Den  skall  bli  klar,  jag  vill  ej   mer!» 
Det  skrek  han  till  med  sådan  ifver, 
Att  jag  i  förväg  läsarn  ber, 
Hvacl  helst  nu  följden  deraf  blifver. 
Ej   bli  förskräckt  för  hvad  som  sker. 

Tillbaka  stäldes  nu  hans  kosa. 
Han  kom,  satt  ner,  mat  in:  man  åt, 
Tyst,  obetjent,  skild  från  all  ståt. 
Vid  h varje  bhck  på  sin  Graziosa 
Hans  ögon  vattnades  af  gråt. 
Nej,  aldrig  så  han  henne  skattat, 
Nej,  aldrig  syntes  hon  så  skön. 
O  Gud,  att  hon  dock  aldrig  fattat 
Det  orådet  att  göra  bön! 


280  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Hon  talte.  —  Darra,  falska  kön! 
Vik  bort,   bedragna  kärleks  minne! 
Så  hämnden  röt  inom  hans  bröst 
Vid  hvarje  dolkstyng  i  hans  sinne, 
Som  trycktes  der  af  hennes  röst. 

Men  huru"?    Kom  han  ej   att  pröfva 
I  detta  samtal  med  sin  fru 
Dess  kärlek?  —  Väl,  der  är  hon  ju? 
När  ärnar  han  sin  grymhet  öfva?  — 
Man  lemne  sagans  fortgång  fri. 
Och  läsarn  snart  skall  lära  känna 
Ett  nvtt  maner  att  pröfva  denna, 
Oändligt  klokt  —  att  låta  bli. 

Soupén  var  gjord  och  qvällen  liden. 
Förtviflad,  grubblande  och  stum, 
Belsano  gick  i  sina  rum 
Och  frun  till  sängs  vid  midnattstiden. 
Hon  sof.     Allt  sof  i  slottet  re'n. 
Från  en  kommod  vid  hufvudgärden 
En  halfsläckt  lampa  spred  sitt  sken 
Med  sorgligaste  lugn  i  verlden. 
Af  skuggors  natt  ett  stilla  haf 
Kring  hennes  säng  bedröfligt  svallar, 
När  vid  ett  ljud,  som  dörren  gaf. 
Hon  vaknar  vid  ett  rop,  som  kallar, 
Liksom  en  död  väcks  i  sin  graf. 

Vid  skenets  fläkt,  som  lampan  sprider,    ' 
Hon  sitter  opp  och  ser  förskräckt 
En  blek  gestalt  i  nattlig  drägt, 
Som  långsamt  fram  till  sängen  skrider. 
Hans  ena  hand  en  bräddfull  skål, 
Ett  krucifix  den  andra  håller. 
Hvars  röst?  Hvem  hör  hon?  —  Sin  gemål! 
— -  »Min  man...  i  himlens  namn...  hvad  våller?; 
—  »Bhf  ej   förskräckt!»  —  Vid  dessa  ord, 
Dem  han  med  hemsk  förställning  sade, 
Han  satte  skålen,  som  han  hade, 
Midt  framför  sängen  på  ett  bord 
Och  krucifixet  från  si^  lade. 


DEN    VACKJRA    BEDJERSKAX.  '^r>l 

»Blif  ej   förskräckt!»  tog  han  igen  — 
»Och  hör  mitt  tal  med  lugnadt  sinne. 
Jag  stör  med  sorg  din  sömn,  min  vän, 
Men  till  min  ankomst  granden  känn: 
Jag  måste  dö.     Min  stund  är  inne.» 

—  »Gud ! »  —  skrek  hon  —  »hvad  skall  detta  bli?»  — 

—  »Sank»  —  svarte  han  —  »din  röst,  min  kära, 
Och  hasta  ej   med  dina  skri 

En  stund,  som  af  sig  sjelf  är  nära. 
Väck  ingen !     Gråt  ej !     Mitt  beslut 
Är  oundvikligt  och  beständigt. 
Förr'n  denna  lampa  slocknat  ut. 
Skall  detta  lif,  —  det  är  nödvändigt.» 

—  »Belsano!    hör  då  en  minut  .... 
Vid  himlen,  som  du  trott  och  vördat, 
Hvad  har  du  gjort?    Ett  ord  till  ljus!»  — 

—  »Spelt,  skymfats,  duellerat,  mördat 
En  prins  ...  af  sjelfva  påfvens  hus!»   — 

—  »Fly!»  —  »Fåfängt!»  —  »Dölj  dig.»  —  »Fruktlös  möda! 
1  morgon  dom,  arrest  och  band; 

Att  dö  med  skymf  för  bödelns  hand, 

Att  med  min  egen  hand  mig  döda. 

Se  der  mitt  val!  .  .  .  Och  detta  gift .  .  .  .» 

—  »Barbar,  i  Guds  namn,  håll  tillbaka! 
Stöt  ner  förut  i  samma  grift 

Din  snart  till  döds  förskräckta  maka!» 

—  »Nej   lef,  Graziosa,  njut  din  lön 
För  Kristi  moders  trogna  dyrkan, 
Att  finnas  dagligt  i  din  bön 

Mer  frisk,  mer  retande,  mer  skön. 
Bed  för  min  själ  ibland  i  kyrkan!»  — 

—  »Hvad  hör  jag?    Gud!    Belsano  kan 
Så  grufligt  mot  vår  kärlek  synda! 

Ar  det  den  ed,  vi  gjort  hvarann? 
Nej,  du  skall  ej  dö  först,  min  man.» 

—  »Du  måste  i  det  fallet  skynda», 

Gaf  han  till  svar,  —  och  nu  drack  han. 
Ur  sängen  hälften  klädd  hon  springer: 

—  »För  Guds  skull,  strax  en  doktor!»   —   »Nej.)> 

—  "Ett  motgift,  fort!»  —   -Jag  tar  det  ej.» 

—  »Nå,  endast  en  skål  mjölk!  .  .  .  Jag  ringer»  .  .  . 


282  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

—  »För  ingen  del,  och  inga  rop!» 

—  »Sätt  då  i  halsen  blott  ett  finger».., 

—  »Nej.     Ingen  ting  af  alltihop.» 

—  »Du  rörs  ej,  grymme,  af  min  smärta. 
Du  vill  förgås.     Välan,  barbar, 

Känn  min  förtviflan,  känn  mitt  hjerta! 

Med  dig  jag  slutar  mina  dar.» 

Och  nu  hon  korset  till  sig  rycker 

Och  kysser  det  och  skålen  tar 

Och  den  till  sina  läppar  trycker  —  — 

Triumf,  Belsanol    Re'n  hon  drack. 

När  skålen,  den  hon  vårdslöst  vänder,  — 

Bums!  —  halkade  ur  hennes  händer 

Och  föll  i  golfvet  ner  —  och   sprack. 

Lik  spelarn,  som  ser  högsta  talet 
Af  vinst  för  sig  på  lotterit, 
Men  finner  strax,  att  han  fått  nit, 
Och  att  han  såg  ofantligt  galet, 
I  följd  hvaraf  —  till  hospitalet! 
Så  krossad  stod  Belsano  nu, 
Och  sådan  var  hans  min  vid  detta. 
Hur  bad  han  ej  sin  goda  fru 
Sin  djupa  sorg  åsidosätta! 
Han  såg,  hur  långt  dess  kärlek  gick. 
Men  dog  —  helst  ensam,  —  om  han  fick. 

—  »Belsano»,  skrek  hon  —   »spara,  spara 
Din  hustru  detta  grymma  skämt! 

Mitt  sista  öde  är  bestämdt, 
Och  du  .skall  vittne  dertill  vara. 
Ja,  ensam  döden  är  mitt  hopp.»  — 
Vid  dessa  ord  hon  våldsamt  hastar 
Fram  till  ett  lönskåp,  slår  det  opp. 
Tar  fram  ett  pulver,  som  hon  kastar 
Med  mod  i  en  kinesi.sk  kopp, 
Slår  vatten  till  med  mod  och  säger: 
»Se  här,  barbar,  som  trotsat  mig, 
Hvad  medel  din  Graziosa  äger 
Att  in  i  döden  följa  dig. 
Från  vår  förenings  första  timma 
Hon  denna  sista  tillflykt   gömt. 
Nit  =  nummer,  som  ej  utfaller  med  vinst. 


DEX    VACKRA   BEDJEESKAX. 


Nu  dröj,  och  du  skall  snart  förnimma, 
Om  hon  sin  ed,  sin  trohet  glömt.» 
Så  talte  hon  och  tömde  koppen 
Och  nedsjönk  i  en  länstols  famn. 
Blek  som  ett  hk,  matt  som  en  hamn. 
Med  köld  och  ryckningar  i  kroppen. 

Belsano  var  mot  denna  ton 
Och  denna  sista  syn  ej  väpnad. 
Han  satt  en  lång  stund  tyst  af  häpnad, 
Så  en  stund  till  af  reflexion. 
Stum  såg  han  än  sin  hustrus  fara. 
När  hon  med  svag,  beveklig  röst: 
»Tro  mig,  Belsano,  fly  mig,  spara 
Ditt  re'n  af  döden  slitna  bröst 
För  smärtan  af  den  grymma  tröst 
Att  till  min  afgång  vittne  vara. 
Snart  grafven  oss  på  nytt  skall  para. 
Din  sista  kyss!»   —  Hon  denna  fick. 

—  Gif  detta  kors  i  mina  händer  I»  — 
Han  gaf.  Hon  kysste  det.  Han  gick. 
Ännu  hon  en  bedröflig  blick. 

Ännu  en  suck  till  afsked  sänder: 
»Vi  råkas  innan  kort  igen.»   — 

—  »Det  är  min  tröst.  . .  Farväl,  min  vän  I»  — 
Nu  till  sitt  rum  han  återvänder. 

Tar  nyckeln  ur,  slår  dörren  till 
Och  tankfull  sig  på  bädden   sänker. 
Men  som  han  tiger  ganska  still 
Med  hvad  han  der  i  tysthet  tänker, 
Jag  honom  deri  hkna  vill. 

Hans  fru  förhöll  sig  annorledes. 
»Du  bhr  då  enka!    Ljufva  lott  I 
Men  hvad?    Din  man  ett  mord  begått, 
Tar  gift  och  dör  —  och  ej  beredesi» 
På  en  gång  skrek  hon  så  och  skref 
Ett  rörande  omständligt  bref, 
Till  hennes  biktfar  stäldt  och  ämnadt. 
Fort!  — jungfrun  in  —  och  löparn  opp! 

—  »Flyg!»  —  »Hvart?»  —  »Till  honom»  . . .  Löparn  lopp. 
I  flygande  vardt  brefvet  lemnadt 


c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Till  honom,  som  var  van  att  få 

Frmis  bref  i  tysthet  då  och  då. 

I  flygande  kom  löparn  åter. 

—   ;>Han  fick  det?»  —   »Ja.     Jag  honom  fann. 

Han  låg.    —  »Hvad  svar?»  —  Han  helsa  låter; 

Så  fort  han  klädt  sig,  kommer  han.»   — 

Knappt  solen  med  dess  första  strålar 
Sankt  Peters  koppar-döme  bestack, 
Xär  i  en  rikt  broderad  frack, 
^len  tyst  och  varsamt  som  på  nålar. 
En  ung,  gudomligt  gjord  seigneur 
Smög  lyckligt  trapporna  uppför. 
Hvem,  frågar  läsarn,  var  då  denna? 
Men  om  han  sett  och  kom  i  håg 
Det  ansigte,  Belsano  såg, 
När  frun  på  knä  för  pelarn  låg, 
Så  skulle  läsarn  honom  känna. 
Han  kom,  stod  fram  och  talte  så, 
Se'n  enkan  två  tre  anskri  gifvit: 
»Min  fru  I    Jag  har  haft  äran  få 
Det  bref,  ni  till  er  biktfar  skrifvit. 
Ehur  ej  prest,  har  jag  ändå 
Ett  bröst,  af  nit  för  eder  drifvet. 
Jag  vet,  jag  mig  ej  smickra  kan 
Med  hopp  att  giltigt  nog  betjena 
In  puncto  mortis  er  herr  man; 
Men  jag  är  till  för  er  allena 
Och  jag  er  trott,  kanske  med  fog, 
Mer  verkhg  tröst  hos  någon  finna, 
Som  del  i  edra  tårar  tog, 
An  hos  en  biktfar,  härdad  nog 
Att  se  två  vackra  ögon  rinna. 
Förtörnas  ej   af  detta  nit, 
Och  mottag  i  er  djupa  smärta 
Min  tjenst,  min  omsorg,   min  kredit, 
Liksom  från  längre  tid  mitt  hjerta.:> 

Så  föllo  gref  Concinis   ord. 
Graziosa  gret.     De  greto  båda. 
Se'n  första  gråtningen  var  gjord 
Begynte  trösteskälen  råda. 


DEN   YACKEA   BEDJERSKAN.  285 

Försynen  måste  —  som  hon  fann  — 

Ett  slut  vid  alla  giften  fästa: 

En  skall  dö  först,  hon  eller  han,  — 

Och  hvem  med  ögon  neka  kan, 

Att  det,  som  skett,  var  här  det  bästa? 

Ung,  vacker,  älskvärd,  dess  förlust, 

Uppriktigt  skattad,   »kanske  blefve 

I  öfrigt  ej  odräglig  just. 

Men  sättet...  sjelfva  sättet,  grefve!» 

—  »Pur  fördom!    Hvad  gör  sättet  mer? 
Man  duellerar,  sårar,  såras, 

Får  döden,  sjelf  sig  döden  ger. 
Med  gift,  med  värja,  —  allfing  sker, 
Allt  af  inbillningen  försvåras!» 

—  »Men  gift!...  Min  Gud,  hvad  ryshg  sak!» 

—  »Bah!    Gift  har  ingen  elak  smak 
Och,  tro  mig,  döden  inte  heller. 
Yar  viss,  min  fru,  att  den  fast  mer 
Är  Ijuf, ...  i  fall  man  dör  för  er  . . . 
Helst  om  en  tår  ni  dervid  fäller.» 

—  »Hu!    Tror  ni  att  han  redan  då...» 

—  »Är  död?    Rätt   död,  var  viss  derpå. 
Ack,  vore  han  så  glömd  tillika!»   — 
Det  sista  framsmögs  med  en  ton 

Af  fint  förstånd  och  sann  passion, 

Två  svåra  saker  att  förlika. 

Graziosa  fann  det  ej  som  jag. 

Hon  svarte  ömt:    »Han  borde  dömma 

Från  sorgens  första  glömda  lag 

Till  allt,  hvad  hennes  bröst  en   dag 

Var  mäktigt  att  för  honom  glömma.» 

Med  dessa  ord  hvad  ögonkast 

Din  själ,  Concini,  genomtränger! 

Allt  uttryck  nu  hans  känsla  brast. 

Hans  mun  vid  hennes  händer  hänger 

I  tysta  svar  orörligt  fast. 

Än  äflas  hon  med  blygsam  möda 

Att  linda  dem  ur  sköflarns  makt, 

När  dörrn  slås  opp  så  fort  som  sagdt, 

Och  midt  för  dem  står  —  hvem?...  Den  döda, 

Förrådd,  besatt,  utom  sig  bragt. 


286  c.    G.    AF    3LE0P0LD. 

Det  är,  som  re'n  är  nämndt,  bland  öden 
Det  grymmaste,  som  tänkas  kan, 
Xär  oförmodligt  genom  döden 
Två  makar  slitas  från  hvarann. 
Men  se'n  det  skett,  sen  en  gång  man 
Betraktat  detta  hugg  som  gifvet, 
Så  har  det  ock  sin  svårighet 
Att  finna,  förrn  man  ordet  vet, 
Hvarann  på  nytt  igen  i  hfvet. 
Xu  gifs  här  väl  i  allmänhet 
En  mängd  af  händelser  på  jorden. 
Besatta  fall,  hvari  man  sett 
Jemväl  det  klyftigaste  vett 
Med  änglan  leta  efter  orden; 
Men  aldrig  kan  dock  denna  nöd, 
Att  hitta  på  hvad  man  skall  säga, 
Så  stora  svårigheter  äga. 
Som  då  man  borde  vara  död. 
Af  denna  orsak  äfven  skedde, 
Att  begge  två,  så  hon  som  han, 
Sig  funno  midt  emot  hvarann. 
På  samtal  ganska  slätt  beredde, 
^led  omotståndligt  löje   sedde 
Ett  ögonblick  af  tredje  man, 
Som  fann  sig  bättre  —  och  försvann. 

I  fullt  begrepp  att  exklamera. 
Tröt  röstens  bruk  vårt  goda  par. 
Tryckt  låg  mot  pannan  handen  qvar. 
Den  öppna  munnen  slöts  ej  mera, 
Men  intet  ord  från  någondera 
Till  hvarken  fråga  eller  svar. 
Frun  ändhgt  först  till  orden  tager: 

—  »Min  man»,  skrek  hon,  försagd  och  matt, 
»Du  lefver  än  och  ser  Guds  dager?» 

—  »Ja>\  —  svarte  han  —  »och  du,  min  skatt. 
Du  ock,  om  allt  mig  ej  bedrager? 

Det  verkar  sent,  det  gift,  du  tog!» 

—  :^Ack,  jag  har  visst  ej  tagit  nog, 
Jag  säkert  än  en  sats  behöfver.» 

—  »Men  allt  var  ju  bestäldt?    Du  dog!» 

—  »Ja  visst...  jag  dog...  men  det  gick  öfver. 


DEN   VACKRA   BEDJEESKAN.  2S( 

—  »Nå,  som  du  ej  är  död,  så  säg, 
Hvem  var  den  herrn,  du  hos  dig  hade, 
Som  stod  så  liurtigt  af  sin  väg? 
Förtälj,  hvad  vigtigt  han  dig  sade, 
Hvarom  så  tidigt  med  hvarann 

Ni  här  i  enrum  öfverlade. 

Hvem  var,  hur  kom,  hvad  ville  han?>> 

—  »Den  herrn?  ...  Du  önskar  kunnig  blifva 
Om  herrn,  som  gick?  .  .  .  Det  var  .  .  .  välan  .  .  . 
En  doktor.»   —   »Doktor?   Hvartill  han?» 

—  »Au  mig  en  större  dosis  gifva.» 

—  »Han  såg  dertill  ej  ut  så  slätt! 

Här  striddes  .  .  .  häftigt!»  —  »Ganska  rätt! 

Jag  ville  strax  min  lefnad  ända; 

Han  åter  uppfann  tusen  sätt 

Att  mig  från  detta  uppsåt  vända.  ■>> 

—  »Guds  död,  så  rik  på  sätt!    En  hvar 
Är  ej   så  fmtlig.»   —  Paus  på  svar. 

]Men,  hörs  här  någon  resonnera, 
Är  narrn  rent  af  från  vettet  då? 
Han  ser  en  karl  i  kyrkan  stå, 
Strax  dolk  och  död!  —  i  brist  hvarpå 
Han  kan  sin  blodtörst  knappt  regera; 
Ser  se'n  i  sjelfva  hustruns  rum 
Sitt  rofdjur,  men  står  flat  och  stum, 
Tills  gynnarn  makligt  får  passera; 
Ser,  utom  slikt,  ännu  långt  mera. 
Men  slår  omkring  och  gör  sig  dum! 
Hvad  kan  han  tänka,  kan  han  ärna? 
Har  någon  nerfsträng  mist  sin  ton 
I  mannens  hjerta  eller  hjerna? 
Är  han  förryckt?     Är  han  kujon?  — 
Historien  svarar  ej  till  detta. 
Hon  verldens  lopp,  ej  hjernans  ser. 
Blott  hvad  som  sägs,  blott  hvad  som  sker, 
Vet  hon  med  visshet  att  berätta; 
Hvarför  jag  också  här  vill  sätta 
Blott  hvad  hon  vet  och  intet  mer. 

Belsano  så  sin  talan  stälde: 
»Min  vän,  af  re'n  så  stora  prof 


288  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Jag  rönt  din  äkta  kärleks  välde, 

Att  on.  af  fler  jag  fann  behof, 

Min  fordran  borde  synas  grof. 

Först  hade  du  för  visso  druckit 

Giftbägarn  samfäldt  med  din  man, 

Om  den   —  som  fasligt  lätt  går  an  — 

Ej   halkat  ur  din  hand  och  spruckit. 

Se'n  liade  du,  ej  mindre  fort, 

Af  eget  förråd  dig  förgifvit, 

Om  giftet  verkat,  som  det  bort. 

Ja,  samma  sak  du  ändå  gjort, 

Om  doktorn  blott  receptet  skrifvit. 

Det  fms  ej   medel,  som  du  spart 

Att  dig  med  hast  från  verlden  skilja, 

Så  att  du  qväljs  nu,  det  är  klart, 

I  hfvet  tvärt  emot  din  vilja. 

Nu  ser  jag  efter  allt  förnuft 

Ej   öfrigt  råd,  så  framt  ej   detta. 

Att  i  en  vagn  oss  begge  sätta 

Och  pröfva  Tiberns  morgonluft. 

Gift  verkar  bättre  då  man  rör  sig.»   — 

—   »Men  din  duell?»   —    »Allt  sofver  ju? 

Polisen  sjelf  har  natt  ännu.»  — 

Vagn  kom,   och  hans  förslag  gick  för  sig. 

Hvart  for  han  då?  —  jag  ropas  hör. 
Se  der,  hvad  sagan  bäst  förklarar 
Och  hvartill  den,  som  sagan  gör. 
Med  skyldig  vördnad  endast  svarar: 
Man  får  väl  se,  hvart  kusken  kör. 


Klatsch!  —  Fort  rycks  vagnen  fram  sin  kosa. 
Vänskapligt  gunga  fru  och  man 
På  engelsk  svigt  bredvid  hvarann. 
»Nej,   helga  jungfru»,  skrek  Graziosa, 
»Du  spar  oss  ej   vid  lifvet  än. 
Att  strax  oss  skilja  åt  igen!»   — 
—   »Må  din  förtröstan  dig  ej   svika; 
Mig  anar  starkt,  att  den  bedrar.» 
Så  föll  Belsanos  korta  svar. 
Och  farten  öks,  och  husen  vika. 


DEX    VACKRA   BEDJEE$KAN.  2^\J 

Klatsch!  .  .  .  Spännet  flyger,  vagnen  rullar 
Kring  thermer,  tempel,  torg  och  kullar. 
En  port!  .  .  .  Man  stannar.  .  .  hvilken  syn! 
Ett  jernhvälfdt  tak  med  torn  i  skyn 
Och  famnstjock  mur  och  dubbla  galler! 
—   »I  himlens  namn,  hvart  för  man  mig?»   — 
Med  köld  Belsano  blott  befaller 
Sin  skrämda  hustru  följa  sig. 
En  klocksträng  re'n  vid  porten  skriker. 
Man  syns  .  .  .  Hvad  möte,  gode  Gud! 
En  basilisk  i  klosterskrud 
Bland  ljus  och  grafkor  och  reliker, 
Och  femti  Avens  hesa  ljud 
Från  femti  bleka  katoliker! 
Graziosa  skrämd  åt  sidan  viker, 
Vill  fly:  för  sent.  .  .  hon  fångad  är; 
Bhr  ödmjuk:  fåfängt  nåd   begär; 
Blir  häftigt  ond:  sig  fåfängt  härmar 
Och  fåfängt  gråtande  besvär 
Sin  man,   —  som  ler  åt,  hur  hon  larmar. 
Dess  dom  är  sagd:  hon  fjettras  här 
Halfrasande  i  hexans  armar. 
»Var  ej   ert  val,  er  fria  drift. 
Min  fru,  att  verlden  öfvergifva? 
Se  här  en  väg  att  räddad  blifva 
Från  hfvets  qval  förutan  gift! 
Se'n  himlen  edra  dagar  sparat 
På  så  beundransvärdigt  sätt, 
Hvem  har  till  dem  väl  större  rätt 
Än  himlen  sjelf,  som  dem  bevarat? 
Ni  älskar  bönen.     Gläd  er  då: 
Hvad  fält  för  er  att  lysa  på! 
Ni  får  ej   annat  här  att  göra. 
Den  helga  jungfrun  väntar,  —  kom! 
Hon  vinkar  der,  beredd  att  höra. 
Gå,  frukta  ej,  att  der  bakom 
Står  någon  skurk,  som  er  skall  störa!   — 
Behåll  ej   minsta  sorg,  min  fru. 
För  min  duell  och  mina  öden. 
Vi  råkas,  om  ej  mera  nu 
Så  fort  som  nyss,  dock  säkert  ju. 
Som  först  blef  aftaldt,  —  efter  döden!» 

Scenska  Parnassen      JU.  19 


2(>0  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Så  föll  den  ilskne  romarns  tal. 
Af  sten  för  den  betrycktas  qval, 
Som  hotar  fåfängt  att  sig  döda, 
Han  flvr,  —  och  som  han  porten   hann 
»Jag  skall  ej   glömma»,  ropte  han, 
»Betala  doktorn  för  hans  möda».  — 
Fort  står  han  trappan  utför  ned, 
Och  porten  sluts  —  och  sagan  med. 


Talismanen 

eller 

Uppfostran  till  lycka. 

Hjeltesång. 

Till  pris  af  ingen  guldjetton, 
Som  genom  väntan  dubbel  blifvit, 
Och  intet  slags  accessit,  gifvet 
Med  liten  eller  stor  fason, 
Jag  sjunger  minnet  af  en  herre, 
Som  nu  ej  mer  är  till,  dess  värre, 
Men  var,  när  allting  sägs:   baron. 

Förutan  all  slags  förberedning 
Af  längre  in-  och  omkring-ledning 
(Rätt  trög,  vet  himlen,  mången  gång) 
Jag  börjar  strax  min  hjeltesång, 
Hvarom  till  enda  förord  gäller. 
Att  den  skall  först  ej   blifva  lång, 
Och  se'n  ej  mycket  lögn  i  heller. 

»Förläna,  mäktigaste  fé, 
Den  son,  jag  nyss  till  verlden  burit, 
Det  söta  barn,  ni  här  skall  se. 
Den  hjelp,  ni  åt  hans  moder  svurit  I 


TALI.-.MAXEX.  S.Jl 

Gör  honom  omtyckt,  rik  och  stor, 
Vid  hofvet  sedd,  af  könet  hden!» 
Se  der  en  önskan  af  en  mor. 
Så  klok  man  var  det  då  för  tiden, 
När  hon  för  trollet  Nassas  tron 
Bar  fram  sin  lipande  baron 
Uppå  ett  hyende  af  siden, 
Prydt  med  en  urblekt  gullgalon. 

Fén  sig  med  nåd  till  barnet  vänder, 
Tar  det  på  knät,  beser  dess  händer. 
Dess  ådrors  gång  på  hals  och  bröst, 
Staderar  naglar,  hårgång,  tänder, 
Blir  ledsen,  grundar,  fattar  tröst, 
Ger  bort  baron,  slår  opp  från  jorden 
Sin  blick  och  talar  dessa  orden 
Till  modern  med  betänklig  röst: 

:>Min  fru,  jag  vill  er  ej  bedraga: 
Er  herr  son  blir,  det  har  jag  sett, 
.Aled  tiden  litet  slö  i  vett. 
Gif  er  till  freds,  jag  skall  så  laga, 
Att  han  dess  förr,  som  ofta  skett, 
Skall  göra  lycka  och  behaga. 
Man  är  ej   stum  i  brist  af  skäl; 
Tvärtom,  han  öfverallt  dess  mera 
Skall  orda,  tvista,  decidera 
Och  skratta  högt  och  lyckas  väl. 
Ert  bröst  skall  fröjdas  vid  att  höra, 
På  hvad  behagligt  skamlöst  sätt 
Han  vid  ett  bord  skall  ordet  föra 
Och  jollra  platt  vid  en  toilett. 
^led  insigt  något  kall  bestrida, 
Behöfs  det  för  en  man  af  verld? 
Han  är  baron  och  ej   en  lärd; 
Lär  honom  dansa,  fakta,  rida, 
Så  är  han  lyckans  ynnest  värd. 
Var  viss,  hon  väntar  på  den  lilla. 
Så  snart  han  skilnan  blott  förstår 
På  stupad  häst  och  häst,  som  går, 
På  vagn,  som  körs,  och  som  står  stilla. 
Han  skall,  om  ej  till  fältherrns  staf, 


292  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Dock  vackert  högt  i  grader  växa 

Med  konsten  blott  att  klä  sig  braf, 

Med  riktig  ton  på:   gevär  af! 

Och  några  goda  mötens  lexa. 

Se  der,  min  bästa  fru,  se  der 

Hvad  lyckans  stränghet  högst  begär. 

Nu,  hvad  det  rör  att  hjelte  blifva 

Och  att  för  svärd  och  kulor  stå. 

Så,  då  hans  hjertrum  äro  små 

Och  svagt  och  långsamt  bloden  drifva, 

Jag  annat  löfte  ej  kan  gifva, 

Än  att,  så  länge  fridens  tröst 

Oss  jordens  herskare  förunna. 

Skall  man  baron  på  min  och  röst. 

På  dristig  gång  och  upphöjdt  bröst 

Ej   från  en  hjelte  skilja  kunna. 

Ni  är  ej   rik»  —  »Tyvärr!»  —  »Välan: 

Baron  gör  skuld,  han  älskar  spela, 

Han  har  mätresser  som  en  ann. 

Karosser,  öppna,  halfva,  hela, 

Och  hästar  så  för  sa'l  som  sela. 

Sörj   ej  derför:  jag  gör,  att  han 

Sin  skuld  med  heder  glömma  kan 

Och  i  betalning  litet  fela. 

Tills  trött  vid   kreditorers  gnäll 

Och  vid  de  räkningar,  de  skicka, 

Han  lyckats  att  i  ögat  sticka 

På  någon  borgaremamsell, 

Som  smickrad  af  hans  vagn  och  drängar, 

Skall  finna  sig  gudomligt  säll 

Att  köpa  sig  en  vacker  qväll 

Till  Hennes  Nåd  för  faderns  pengar, 

Och  tvingar  så  baron  till  slut 

Att  ändtligt  välja  en  minut 

Den  äkta  framför  andra  sängar.» 

Att  måla  nu  i  all  sin  höjd 
Vid  denna  spådda  sällhets  råga 
Den  ädla  friherrinnans  fröjd. 
Se,  dertill  når  ej  min  förmåga. 
Den  unga  slaf  af  Hymens  band, 
Som,  vid  sin  drakes  örngott  fången. 


TALI.-3rA^'EX. 

Hör  honom  hosta  sista  gången, 

Se'n  testamentet  af  hans  hand 

I  vittnens  åsyn  underskrifvet 

Och  med  signet  bekräftadt  bhfvit; 

Den  sälle  bland  auktorers  tal, 

Som,  när  hans  afund  starkast  brinner, 

I  något  verk  af  sin  rival 

En  stor,  ofantlig  dumhet  finner; 

Den  lyckhge  anföraren. 

Som  fäster  segern  vid  sin  klinga 

Och  kör  på  flykten  fienden, 

Just  då  han  sjelf  höll  på  att  springa: 

Nej  —  alla  dessas  fröjd  är  lam. 

Nej,  den  mot  hennes  mer  ej  väger, 

Än  hvad  parterr  och  granskning  säger 

Mot  en  skribler,  hvars  långa  dram 

Hans  eget  Ijufva  bifall  äger. 

Så  svagt  som  dess  förnöjelse 
Jag  skulle  hennes  tack  beskrifva. 
:)Men»  —  for  hon  fort — »charmanta  fé, 
Men  värdes  mig  ett  tecken  ge, 
Att  detta  allt  skall  uppfyldt  blifva!»   — 
Gudinnan  svarte:    »det  skall  ske.» 

Nu  slogs  med  trollspöt.  Och  hvad  skedde? 
Jo,  från  den  blomsterprydda  jord 
Kom  opp  och  sig  för  ögat  tedde 
Ett  stort,  med  skatter  dukadt  bord. 
Lyft  i  en  guldked,  dertill  gjord. 
Af  sex  figurer,  än  ej   sedde 
I  någon  arabesk,  ehuru  sammansmord. 
Ett  hemligt  spel  kring  bordet  klingar, 
Och  på  hvart  enda  täckfat  satt 
En  liten  sylf  med  gyllne  vingar, 
Som  vaktade  dess  dolda  skatt.  — 
Hvad  fans  der  då  för  rariteter? 
Har  läsarn  säkert  redan  sport. 
Ha!     Tusen  sköna  hemligheter, 
Som  verldens  undran  sedan  gjort. 
Här  myste  konsten  att  förtrycka, 
Så  påfvisk  man  den  fordom  sett; 


293 


294  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Der  pöste  lycka  utan  vett, 

Der  klämdes  vettet,  stängdt  från  lycka; 

Här  låg  bevis  på  redligt  fång 

För  dem,  som  öppen  plundring  drifva, 

Och  der  på  staters^  undergång 

Ifrån  den  stund,  man  börjar  skrifva. 

Bland  annat  rart,  på  faten  lagdt, 

]\Iå  nämnas,  fast  jag  glömt  det  mesta: 

Ett  hälft  års  gamla  lagars  makt. 

Partiers  nit  för  allmänt  bästa. 

De  andeligas  verldsförakt 

Och  hofmäns  kärlek  till  sin  nästa; 

]\Iodellen  till  en  jakobin 

Af  lättast  färdiga  fasonen. 

Gjord  af  en  fras,  en  sång,  en  min; 

Och  giftet  af  filosofin 

Med  hennes  stämplingar  mot  tronen, 

I  den  och  den  och  den  nationen, 

Nu  genom  encyklopedin. 

Nu  genom  pura  abstraktionen. 

Här  låg  ännu  på  andra  fat 

En  karta  på  diverse  kosor 

Till  guld  och  välde  i  en  stat, 

Meritmått  på  en  färsk  magnat, 

En  lärd  reputation  af  glosor. 

Ett  hjeltemod  af  idel  prat, 

En  vitterhet  af  idel  rosor 

Och  ett  förnuft  för  pastorat. 

Här  fans  recept  mod  dödligheten. 

Pension  för  dem,  som  göra  guU, 

Klart  ljus  i  andehemhgheten, 

Insöfningskraften  hos  magneten;  —  — 

När  skulle  listan  bhfva  full? 

Nog  af,  godt  folk,  med  hvad  I  veten. 

Bland  detta  allt  och  mycket  mer, 
Ej   godt,  som  hvar  och  en  väl  ser, 
Att  hvarken  minnas  eller  trycka, 
Fans  nu  en  kosthg  talisman. 
Som  gafs  baron,  och  hvarmed  han 
Ej  kunde  fela  om  sin  lycka; 
Men  af  hvad  art  och  hurdan  gjord. 


TALISMAXEX, 


Derom  har  sagan  ej   ett  ord. 

^lan  lär  dock  tro  mig    då  jag  säger, 

Att  gåfvan  var,  så  långt  jag  vet, 

Visst  ej  den  kloka  rådighet, 

Den  mognade  Perikles  äger, 

Som  gjort  hans  röst  med  aktning  hörd 

I  fredens  värf,  i  krigets  läger, 

Och  sjelfva  värdet  af  hans  börd 

Med  snillets  värde  öfverväger; 

Ej   heller  detta  tappra  mod, 

Som  ingaf  dig  den  ädla  läran, 

Adrast,  då  faran  förestod, 

Att  förmånsrätten  af  ditt  blod 

Var  den  att  gjutas  först  för  konungen  och  äran  ; 

Ej   heller  för  allt  rätt  och  sant 

Det  nit,  den  manlighet  i  sinnet, 

Som  gjort  ditt  ädla  namn,  Kleant, 

Ännu  mer  hedradt  och  bekant, 

An  du  emottog  det  af  minnet; 

Ej  heller  denna  visa  dygd, 

De  kunskapsljus,  den  glans  af  seder, 

Som  pryda  dig.  Orest,  till  heder 

För  dig  och  hof  och  fosterbygd. 

Från  er,  förtjenstens  äkta  söner, 

Må  slumpen   ta  sitt  lån  igen: 

Det  är  ej  lyckan  som  er  kröner. 

Det  aren  I,  som  hedren  den! 

Men  detta  värde,  ädle  män, 

Var  aldrig  föremålet  än 

För  någon  våpig  moders  böner. 

Nog  af,  hvad  helst  det  var  för  sak, 

Som  gafs  baron  och  sagan  döljer. 

Föll  denna  skänk  långt  mer  i  smak, 

Och  verkan  deraf  blef,  som  följer: 

Den  sälla  modern,  tjust  af  hopp, 

]Med  sin  herr  son  på  glada  händer, 

I  häftig  guppning  ner  och  opp 

Af  åkarkamparnes  galopp, 

Till  ätterucklet  återvänder. 

Edukationen  blef  så  gjord 

På  anlagd  plan  af  friherrinnan: 

Han  lärde  dansa  på  ett  bord, 


296  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Blef  större,  lärde  läsa  innan, 

Fick  häst,  fransyska,  egen  dräng, 

Kokard,  precepior,  epåletter. 

Red,  tolf  år  gammal,  ök  i  spräng, 

Och  kusken  hvisslade  ej   bätter. 

Med  skäl  sågs  packets  afundsharm 

På  shka  företräden  falla; 

Ty  helsas  först  baron  af  alla, 

Få  hvita  klädet  om  sin  arm. 

Och  dertill  hvissla  som  en  charm, 

Är  allt  hvad  man  kan  lystert  kalla. 

Till  akademien  snart  han  for 

Och  gjorde  efter  adlig  vana 

Sex  hela  månars  lärdomsbana 

I  bockskinnsplagg  och  fäktarskor. 

Xu  var  han  man,  svor  kungens  fana, 

For  grann  till  hofs,  gick  stolt  och  rak, 

Spänd  byx,  blank  stöfvel,  sabeln  bak. 

Höll  sin  figur  för  ett  mirakel, 

Höll  nyttigt  folk  för  idel  pack, 

Blef  aldrig  tom  på  tanklöst  snack 

Och  ropte  bravo  på  spektakel. 

Såg  annars  icke  stort  i  bok, 

Att  ej   sin  börd  i  gräl  begrafva, 

Och  höll  för  en  pedantisk  tok 

Hvem  helst,  som  hade  lärt  sig  stafva. 

För  öfrigt,  när  han  kom  och  gick, 

Det  ringa  folket  honom  kände 

På  näsans  högvälborna  skick, 

Som  han  mot  firmamentet  vände, 

På  den  friherreliga  bhck. 

Han  stundom  öfver  axeln  sände, 

Och  på  den  sångtrall,  som  det  hände 

Att  man  till  helsning  stundom  fick. 

Det  ville  knappt  gå  an  att  lemna 

Platt  utan  krig  en  hjeltesång. 

Jag  derför  hastigast  må  nämna: 

Han  duellerade  en  gång. 

Men  denna  fejd  blef  föga  lång. 

Ty  hvad,  gunås,  blott  händer  sällan, 

Det  hände:  striden  fick  det  slut. 

Att  just  som  värjan  skulle  ut. 


TALISMAXEX.  297 

Så  kom  förnuftet  fort  emellan,  — 
En  sak,  som  nämns  till  hans  försvar, 
På  det  ej  falskt  må  slutadt  blifva 
Af  allt  det  prygel,  han  lät  gifva. 
Att  han  till  blodtörst  fallen  var. 

No,  allt  hvad  en  förtjenst  sig  vänte. 
Så  rar,  —  allt  njöt,  allt  nådde  han, 
Ackorder,  grader  på  hvarann, 
Hofkarakterer,  regemente. 
Loge  och  mamsell  vid  operan, 
Allt,  med  ett  ord,  som  tecknas  borde 
Af  den,  som  till  sitt  yrke  blott 
En  sann  och  lycklig  tafla  gjorde 
Af  höge  herrars  höga  lott: 
Karosser,  som  på  fjädrar  gungas. 
Lackerade  i  engelsk  smak. 
Och  hofbetjening  fram  och  bak, 
Med  långa  bloss,  från  hvilka  ljungås 
Ett  helvete  kring  hjul  och  tak; 
I  rummen  glas  och  guld  och  siden, 
Uppvaktning,  spring,  från  dagens  rand, 
Tills  dagen  var  till  ända  skriden. 
Och  starka  b u gare  ibland 
Med  skrift  af  hög  välboren  hand. 
På  riktiga  förfallotiden. 
Allt  var  förtjust,  som  I  väl  tron, 
När  friherrn  tog  en  nådig  ton, 
Allt  strök  vid  snäsorna  på  skon 
Och  kröp  sin  väg  ödmjukeligen. 
Så  högtansenhg  var  baron. 
Och  till  den  grad  var  lyckan  stigen, 
När  ändtligt,  som  det  går  och  sker, 
Omsider  gift,  —  omsider  mer,  — 
(Possessionat,  bör  ni  begripa) 
Han  satte  sig  till  hvila  ner 
På  stora  frälset  Bondeknipa, 
Som  verlden  af  historien  ser, 
Och  rökte  der  i  ro  sin  pipa. 
Ty  som  en  man  af  rang  och  ätt, 
Blef  hjelten  sticken,  må  ni  tänka, 
När  inte  allt  gick  till  så  rätt; 


:^ö  <-•    <--■    AF    LE^^irOLD. 

Och  alldenstimd  lians  tänkesätt 
Till  krig  var  något  svårt  att  länka, 
Helst  som  kanonen  gör  så  lätt 
Den  största  hjeltes  fru  till  enka, 
Och  han  dessutom  fann  sig  mätt 
På  krig  af  tidningarna  redan, 
Så  tog  han  afsked  rätt  och  slätt 
Och  lefde  stor  på  landet  sedan. 
Ett  så  berömhgt  lefnadslopp 
Förtjente  visst  all  himlens  hägnad ; 
Men  till  de  satans  böndrens  fägnad 
Kom  gikten  i  hans  ädla  kropp. 
Och  dödens  hand  skar  af  det  bandet 
Med  sin  till  härjning  svängda  knif, 
Som  än  höll  qvar  vid  fosterlandet 
Ett  så  förnämt  och  nyttigt  lif. 
Hans  kropp,  på  likvagn  sakta  dragen, 
Med  ståt  af  facklor  och  prestaf, 
Blef  nedsatt  i  familjens  graf 
Intill  den  stora  domedagen. 
Och  ruttnar  der  med  allsköns  fog 
I  fanors  skygd,  som  det  är  troligt 
Att  det  ej  var  Hans  Nåd  som  tog. 
Den  store  mannen  sofve  roligt! 


Ja,  sofve  han  i  fred  och  ro  I 
Men  vi,  som  här  på  jorden  bo. 
Skall  då  en  hvar  af  oss  bh  straffad 
Med  evigt  lika  ovisshet, 
Hur  talismanen  var  beskaffad? 
Det  gör  min  lifliga  förtret 
Att  kunna  ingenting  förvissa; 
Ty  hvad  en  del  pedanter  gissa 
Om  det  slags  ädla  skamlöshet, 
Vid  hvilken  lyckan  påstås  bunden, 
Det  är  ej   blott  absurdt  i  grunden, 
Men  ock  mot  all  erfarenhet. 


Julgrisen. 

En  prestman  —  jag  tror  mest  att  det  i  Lappland  var, 

Men  att  det  var  för  lång  tid  sedan 
Som  denna  händelse  begaf  sig  der,  emedan 
Man  lappska  kyrkans  fond  se'n  då  förbättrat  har  — 

Nu,  att  ej  tiden  fåfängt  spilla 

Med  gissningar,  så  lefde  här 
En  prestman,  som  just  ej   predikade  så  illa, 
Men  som  var  ganska  slät  i  pastoraher. 
Hvad?     Äro  —  frågar  ni  —  då  pastorater  der 
Så  usla?     Hade  han  i  sådant  sitt  elände 

Ej   ens  två,  tre,  minst  ett  prebende? 
Han  hade  ej   en  gång,  godt  folk,  ett  pastorat. 

Han  lefde  der,  jag  skall  ej  ljuga, 
Trångt,  ogift,  slätt  betjent  och  ofta  slätt  i  mat. 
En  säng,  ett  rankigt  bord,  en  gryta,  två,  tre  fat, 
En  lurk  om  femton  år,  som  sopade  hans  stuga, 
Och  som  i  spisen  sof,   —  se  der  hans  hela  stat. 
I\Ien  Ivckan  dock  en  gång  till  jul  på  honom  tänkte 

]\Ied  något  större  öfverflöd. 
En  grannfru,  lika  from  som  skrynklig,  honom  skänkte 
Ett  stycke  välgödd  gris,  två  goda  flaskor  mjöd. 
Nu  mera  glad  än  förr  han  mötte  juledagen. 

På  hoppet  om  sin  måltid  stödd. 
Fläsk,  det  är  sant,  förbjuds  af  gamla  judalagen, 
Men  se'n  på  predikstoln  man  tält  sig  tom  i  magen, 
Är  visst  en  menlös  gris,  väl  brunstekt  och  väl  gödd, 
En  ganska  loflig  del  af  julefröjdsbehagen. 
Ur  bädden  hoppar  han,  förr'n  väckarn  ännu  knäppt, 
Gör  opp  en  herrlig  eld,  tar  fram  hvad  han  behöfver, 

Hoc  est  —  sitt  spett  och  sin  koncept, 
Och  sticker  grisen  på,  i  det  han  läser  öfver. 

Nu  ringes,  —  fort  peruken  på, 
Hvarefter  och  se'n  han  med  dagens  fröjd  i  sinnet 
I  hatten  litet  läst,  till  Jöns  han  ordar  så: 
»Vänd  steken  flitigt,  Jöns.     Lägg  dervid  fast  på  minnet 

Atl  aldrig  låta  spettet  stå. 
Ty  om  den  grisen  bräns  och  korrar  sig  i  skinnet, 
Så  blir  ditt  eget  skinn  det  första  jag  skall  flå. 
För  öfrigt,  sjung  din  psalm,  och  tag  dig  väl  till  vara 


3(X)  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Att  da  ej   dessa  flaskor  rör: 

Det  är  förgift.     ]\Ian  deraf  dör, 
Fast  gjorde  man  ej  mer  än  drog  ut  korken  bara.»   — 

Jöns  var  en  lurk  af  dum  natur; 
Med  bäfvan  trodde  han,  och  på  en  pall  vid  spisen 

Tar  han  sin  ferma  positur, 
Med  handen  vid  sitt  spett  och  ögat  spändt  på  grisen. 
Men  sjunga,  tänkte  han,  nog  af  i  kyrkan  sker. 
Nu,  som  han  sitter  der  och  midt  i  brasan  ser, 
Mol  ensam,  —  ledsnaden  hans  fruktan  öfvermannar. 
Hans  ögon  styfva  bh  —  han  gäspar  —  gäspar  mer  — 

Och  shmirar  till  —  och  steken  stannar. 

Så  stannade  på  Josuas  ord 

Vårt  arma  klot  för  solens  brasa, 
Då  Josua,  upplyst  man,  men  yr  af  stridens  fasa, 
Skrek  till  bakfram:   stå  sol!  i  stället  för:  stå  jord! 

Ett  kol  från  spisen  Jöns  på  högra  handen  sprakar. 
Han  vaknar,  jemrnern  ser  på  prestens  gris  och  tror 
Att  för  sin  grofva  synd  (ty  svedan  kändes  stor) 
En  smula  helvete  han  re'n  i  förväg  smakar. 

Det  var  ej  mer  den  samma  gyllne  sval, 
Som  sken  lik  en  dukat,  helt  nyss  från  myntet  tagen. 
Bränd  var  han,  torr  som  trä,  till  färgen  svart  som  kol, 
Och  detta  —  detta  mord  var  skedt  på  juledagen! 
Men  kanske,  tänkte  Jöns,  af  hemligt  hopp  förmådd. 
Att  han,  fast  htet  bränd,  ej   deraf  sämre  blifver. 
Han  smakar;  bit  på  bit  han  snart  af  svalen  rifver. 

Förr'n  han  ser  till,  är  grisen  flådd. 
Xu  börjar  ängslan  först  att  Jöns  med  kraft  betunga. 

Till  sval  fans  intet  tecken  mer. 
»Hvad  har  jag  gjort?»  —  skrek  han.  —  »Jag  frukten  deraf  ser 
Att  juldan  vända  stek  och  icke  psalmer  sjunga. 

^len  om  jag  satt  mig  ner,  måntro, 
Att  vända  den  på  nytt  så  starkt  sig  göra  låter. 
Och  sjöng  med  riktig  ton  mitt  didci  juhilo, 
Månn'   då  ej  skinn  och  färg  på  Guds  makt  komme  åter?» 
Jöns  gör  sin  bästa  flit,  men  lyckan  var  ej   blid. 
Allt  sämre  grisen  blir,  ju  mer  man  honom  vänder. 
Re'n  tror  han  se,  i  trots  af  pålyst  julefrid. 
Magistern, öfver  sig  med  eldtång  och  med  bränder. 
Ur  kvrkan  rings.  —  »()  Gud!     Förbi  är  nu  min  tid. 


BASILISKEX.  301 

Omöjligt  är  att  fly  magisterns  vreda  händer; 

Jag  tar  förgift:  det  blir  dervidi» 
I  ångsten  grep  han  tfll  en  af  de  två  buteljer, 

Och  tömde  den  med  andlös  drift. 
Han  fmner  Ijuft  likväl,  rätt  Ijiift,  att  dö  af  gift, 
Han  presten  komma  hör  och  andra  flaskan  sväljer. 

Här  föreställe  sig  en  hvar, 
Som  någon  jifledag  predikat,  messat  har, 
I  hvad  förtviflan  det  magistern  borde  sänka 
Att  finna  på  sitt  spett  blott  svarta  skorpan  qvar. 

På  grisstek  var  ej  mer  att  tänka. 
Besatt,  han  spett  och  stek  med  begge  händer  tar: 
»Dö  för  min  hand,  din  bofi-  —skrek  han,  omenskligt  bister. 

»Ack,»   —  ropte  Jöns  —  »ack,  spar  mitt  blod! 

Jag  dör  nog  utan  stryk,  magister, 
Ty  jag  har  druckit  ut  aflt  giftet,  som  här  stod.» 


Basilisken 

eller 

det  goda  beviset. 

En  krogvärd,  rik  på  knep  att  tanklöst  folk  beskatta, 

Gaf  ut  kring  bygden  på  försök. 

Att  af  hans  tupp  och  af  hans  katta 
En  vacker  basflisk  var  ynglad  i  hans  kök. 
Man  stormar  till  hans  krog  från  öster  och  från  vester, 

FörundransfuU  och  uppmärksam. 

Och  medan  djuret  väntas  fram. 
Så  går  hans  sura  vin  friskt  åt  ibland  hans  gäster. 

»Godt  folk»,  —  begynner  han  till  slut,  — 
»Till  en  förnäm  baron,  hvars  namn  jag  ej   får  nämna, 
Min  vackra  basilisk  jag  nödgats  låna  ut, 
Men  han  har  loft  att  den  i  afton  återlemna. 
I  tron  ej,  hur  besatt  den  basilisken  är. 
Emellertid,  godt  folk,  förnöjen  eder  här 

Och  dricken  —  och  besen  min  katta. 
Se  der,  hvar  hon  sig  satt  så  vänhg  på  min  disk. 

Nu  gifven  akt:  Maxys!»  —  De  skratta.   — 


302  c.  G.  AF  LEOPOLD. 

::Ge  vacker  fot!  —  Jo,  mins,  att  slynan  är  polisk. 

Men  tuppen  hennes  dygd  förledde. 
Af  detta  samlag  kom  min  vackra  basilisk. 
Jag  sjelf  bort  i  en  vrå  kom  på  dem,  när  det  skedde. 


Han  talte.     Pöbeln  drack  och  log  och  hörde  på. 
Men  dagen  skred  till  slut,  och  nu  gick  solen  neder. 

Då  fortfar  krögarvärden  så: 
»Det  bhr  för  denna  gång  för  sent,  kan  jag  förstå. 
Min  basilisk,  godt  folk,  i  morgon  väntar  eder.» 
Förnöjd  med  detta  hopp  man  lemnade  hans  krog, 

Se'n  man  betalt  de  tömda  stopen. 

En  lustig  man,  som  mötte  hopen, 
Gaf  sig  med  den  i  tal  och  så  till  orda  tog: 
»Kamrater,  ha'n  I  sett  det  rara  kreaturet? 

Förtäljen  mig,  är  besten  stor?»   — 
»Vi  ha  ej»  —  svarte  en  —  »ännu  sett  sjelfva  djuret, 

Men  djurets  både  far  och  mor.» 


Skaldebref. 
Till  hans  majestät  konungen. 

Efter  hemkomsten  från  kriget. 
1790. 

Monark,  hvars  dubbla  höjd  vi  känne 
Som  konung  och  som  enskild  man. 
Med  lika  glans  af  dessa  tvenne 
Du  sanningen  ej  frukta  kan; 
Din  stora  själ  är  gjord  för  henne. 
Vid  bilan  stum,  af  kedjan  tung, 
Hon  kryper  i  despotens  salar; 
Hos  dig  från  bygdens  lägsta  dalar 
Hon  talar  upprätt  med  en  kung. 
Som  hon  med  filosofen  talar. 


TILL   HA^-S   3IA.JESTÄT   KOXUNGEX.  303 

Ja,  ditt  gustaviskt  ädla  bröst, 
Min  kung,  föraktar  denna  lära, 
Som  jäfvar  undersåtens  röst 
I  frågan  om  monarkers  ära. 
När  tronen  bär  en  folkets  far, 
Som  till  dess  vård,  till  dess  försvar 
De  heligaste  pligter  lifva,  — 
Hur  stor  den  gärd  af  tacksamhet. 
Som  bör  nationens  offer  blifva! 
Men  hvem  dess  vilkor  bättre  vet 
Än  samma  folk,  som  den  skall  gifva? 
Och  hvem  kan  ge  den  mera   hel, 
Mer  sann  än  sjelfva  dessa  bygder, 
Som  blomstra  genom  furstens  dvgder 
Och  bära  följden  af  hans  fel"? 
Må  tid  från  tid  till  seklers  ända 
Föraktets  lön  bli  deras  lott. 
Som  nyttja  ljusets  fackla  blott 
Att  upprorsfacklan  dermed  tända, 
Förnuft  i  raseri  förvända 
Och  drifva  sanningen  till  brott! 
Sublim,  förtjent  att  vördnad  väcka. 
Ar  makten  att  ifrån   en  tron, 
Liksom  ur  molnens  region. 
Nu  fruktbarhetens  spira  sträcka. 
Nu  dundrets  öfver  en  nation. 
Men  de,  som  jordens  öden  dela, 
Hvad,  äro  de  då  gudar  blott, 
Om  hvilkas  vishet  utan  brott 
Ej  tänks  en  möjlighet  att  fela? 
Kan  jorden,  trygg  för  åskans  hot. 
Ej  upp  till  dem  sin  anblick  hvälfva. 
Och  måste  hon  vid  deras  fot 
Blott  sluta  ögonen  och  skälfva? 
Om  samma  loford  måste  ges. 
Med  samma  nöjda  blickar  ses 
Välgörarns  spira  och  tyrannens, 
Hvad  båta  tusen  dygders  rön, 
Hvad  bhr  den  goda  furstens  lön, 
Hvar  hjeltens  och  den  stora  mannens? 
Låt  svagheten  på  tronens  höjd 
För  prinsars  fel  en  vördnad  kräfva, 


304  c.    G.    AF   LEOPOLD. 

Som  sparar  henne,  vådligt  röjd, 
Att  för  sin  egen  målning  bäfva: 
Från  den  olympiskt  höga  sfer, 
Der  Gustaf  Adolfs  hke  Ij ungar, 
Han  skådar  obekymrad  ner 
På  denna  menighet  af  kungar, 
Och  trots  de  faror  nitet  ser 
För  makten,  högheten  och  flärden, 
Åt  sanningen  och  efterverlden 
Till  rättvis  dom  dem  öfverger. 

Med  bortvändt  öga,  som  vi  böra, 
Från  skuggornas  och  ljusets  strid 
På  taflan  af  vår  egen  tid. 
Låt  oss  historiens  stämma  höra. 
Låt  hennes  minnen  ställas  opp 
Och  hennes  hand  sin  fackla  föra. 
Välan,  bland  denna  kungatropp, 
H^ars  längder  tidens  början  räcka. 
Hur  många,  hvilka  verldens  hopp 
Med  sken  af  dygder  vetat  väcka. 
Som  i  ett  långt  regeringslopp 
De  mindre  sökt  att  nå  än  gäcka! 
Hur  många,  trots  hvad  smickrarn  sagt, 
Som  sina  länder  ödelagt. 
Att  deras  gränser  längre  sträcka 
Och  att  de  smärre  folk  förskräcka 
Med  jättespöket  af  sin  makt! 
Hur  många,  som  sin  klokhet  hedrat 
Af  slag,  som  verldens  rysning  väckt, 
Och  smilat,  dionysiskt  fräckt, 
At  brott,  som  deras  namn  förnedrat! 
Ja,  —  hvilken  mängd  man  ändtligt  sett. 
Med  djupt  förakt  för  odlarns  svett, 
Milhoners  blod  och  bergning  suga, 
Att  deras  välstånd  med  sin  prakt, 
Sitt  guld  och  sina  gränsers  vakt 
Inför  Europas  ögon  ljuga; 
Då  verlden  under  deras   makt. 
Så  långt  dess  gränser  stått  att  truga. 
Blott  röjt  ett  svagt  och  söndradt  helt. 
Nationer,  trampade  som  slafvar, 


TILL   HANS   MAJESTÄT   KONUNGEN.  305 

Och  fält,  som  slagit  skördarn  felt, 

Och  staten  tömd,  och  landet  delt 

I  sjukhus,  öknar,  slott  och  grafvar! 

Förgäfves  folkens  klagoljud 

Sen  seklers  tid  från  jorden  stiga. 

Att  dessa  dundrare  bekriga: 

Med  upphöjdt  svärd,  i  biodig  skrud, 

Vid  deras  sida  straffets  gud 

Befaller  lidandet  att  tiga. 

Och  dock,  (begråtom  jordens  lott!) 
Man  vise  spår  af  prinsar  blott, 
Hvar  helst  i  verldens  häfder  gömda, 
De  vare  till  dess  afsky  dömda 
För  tyranni  och  kända  brott. 
De  vare  för  sin  svaghet  glömda, 
Som  icke  till  en  tid  förstått 
Att  göra  sina  namn  berömda. 
Förtryckarn,  stämplarn,  nöjets  vän, 
Som  alltid  förr,  så  ständigt  än, 
i\Ied  börjad  flykt  till  äran  syfta. 
Och  verldens  väntan  väcks  igen; 
Men  tusende  bedraga  den 
För  några,  som  sig  långsamt  lyfta 
Till  verklig  höjd  af  stora  män. 
O,  till  hvad  tal  man  prinsar  funnit, 
Som  en  minut  på  tronens  höjd 
Nationernas  beundran  vunnit 
Och  uppfylt  deras  folk  med  fröjd. 
Men  hvilkas  glans,  blott  flygtigt  röjd, 
På  en  gång  framblänkt  och  försvunnit! 
Så  under  aftonvandrarns  lopp 
Ur  jordens  famn  sig  tränga  opp 
Och  stå  en  stund  deröfver  stilla 
De  bländsken,  som  hans  fjät  förvilla, 
Och  ljuga  skatter  för  hans  hopp. 

G n  nyss  en  furste   skådat, 

Hvars  första  värf  och  styrseisätt 
För  folkens  väl,  förnuftets  rätt 
Och  för  hans  namn  det  högsta  bådat, 
Som  likväl,  mindre  stor  än  djerf, 
Med  all  sin  nya  klokhetslära 

Svenska  Parnassen,     III.  20 


306  c.  G.  AF    LEOPOLD. 

Blott  fann  en  väg  till  nytt  förderf, 
Och  sönk,  förkrossad  af  de  värf, 
Hans  skuldra  var  för  svag  att  bära. 
Hans  byggnad  föll,  af  ingen  stödd, 
Och  verlden  dömde  honom  född 
Med  mer  begär  än  rätt  till  ära. 

Hvem  helst  en  spira  nå'nsin   bar, 
Odödlighetens  pris  begärde; 
Men  ge  varaktighetens  värde 
Åt  det  beröm,  man  redan  har. 
Se  der  se'n  verldens  första  dar 
Hvad  blott  den  minsta  delen  lärde. 
Ett  hopp,  som  sviks,  hvad  båtar  det? 
Hvad  gagna  ljus,  som  strax  försvinna? 
Hvart  leda  dessa  första  fjät, 
Som  ej  till  sista  målet   hinna? 
Och  är  det  nog  till  namn  af  stor, 
Att  början  af  sin  bana  göra 
Med  värf,  som  gny  i  verldens  öra? 
Hur  mången  lycklig  bragd  beror 
Af  händelser,  som  der  till  föra? 
Hur  mången  vräks  af  deras  ström 
Att  ärans  högsta  syften  följa. 
Som  sjunker  ur  sin  storhets  dröm 
Tillbaka  ner  med  samma  bölja 
Och  öfverlefver  sitt  beröm? 
Det  är  ej  märkt  med  denna  stämpel, 
Som  Vasas  namn  i  marmorn  står, 
Som  Bourbon  gick  till  minnets  tempel 
Och  Gustaf  Adolf  i  hans  spår; 
Ej   så  den  tredje  Gustaf  går 
Att  blifva  tidernas  exempel. 
Låt  smickrarn  stå  med  upphöjd  krans 
Vid  maktens  tron  i  alla  länder 
Och  rycka,  härold  af  dess  glans, 
Trumpeten  djerft  ur  ryktets  händer; 
Låt  utan  blygd  och  utan  tal 
Sig  slafveriets  röster  sprida, 
Att  lyfta  hvar  Sardanapal 
Till  Titers  och  Aureliers  sida: 
Ett  sekels  natt  i  grafvens  famn 


TILL   HANS    MAJESTÄT    KONTN^GEN.  3U7 

Gör  nog  att  allt  af  dem  förtära, 
Och  minnet  vet  ej  mer  de  namn, 
Som  smickret  svor  odödlig  ära. 

Så  skall  allt  falskt,  besoldadt  lof 
I  ålderns  natt  sin  glans  förlora. 
Och  storheten  inför  ett  hof 
Bli  skild  från  det  i  minnet   stora. 
Men  fåfängt  sekler  utan  slut 
Ur  tidens  hvälfda  urna  flyta, 
Förvandla  jordens  forna  yta 
Och  plåna  åldrars  minnen  ut; 
Förgäfves  glömskan  allt  begrafver, 
Monarker,  troner,  folk  och  slott; 
Mot  Antoniner  och  Gustaver 
Hvad  har  dess  makt  ännu  förmått? 
Hvem  har  hon  höljt  ännu  af  dessa 
Med  massorna  af  seklens  grus, 
Och  från  hvars  ärofulla  hjessa 
Ryckt  bort  en  stråle  af  dess  ljus? 
Med  stjernans  glans,  som  lyser  norden, 
De  höja  sig  till  eftersyn 
Ännu  som  eld  stöder  på  jorden 
Ur  grafvens  töcken  upp  till  skyn. 
En  lifstid  lång  är  hjeltens  möda, 
Men  minnets  ära  längre  än: 
De  hafva  nått,  de  njuta  den, 
De  hafva  uppstått  från  de  döda 
Vid  handen  af  historien. 
Hvem  deras  efterdömen  mana 
Till  ett  odödligt  namns  begär, 
Ej   blott  af  deras  början  lär 
De  första  lätta  stegens  vana: 
Han  deras  sista  mödor  bär. 
Han  öfverger  ej  deras  bana. 
Och  döden  finner  honom  der. 
Att  ärans  ädla  hvila  smaka. 
Han  ger  ej  blott  af  styrkans  vår 
En  dag  att  hennes  rätt  bevaka: 
Han  flyger  efter  sjutton  år 
Ännu  på  hennes  vink  tillbaka 
I  farans  öfvergifna  spår. 


308  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Föl"  honom  hofvets  prakt  ej   äger 

Nog  retelser  att  icke  flys, 

Ej  lefnadssättet  af  ett  läger 

Nog  hårdhet  att  af  honom  skys; 

Hans  arm  ej  vapnens  trötthet  känner, 

Hans  hy  föraktar  fäUens  dam, 

Hans  fot  i  drifvan  tränger  fram, 

Och  solen  ej   hans  hjessa  bränner. 

Som  yngling  har  han  höjt  sin  arm 

J\Iot  våldet  af  partiers  harm, 

Förent  monark  och  undersåter 

Och  kastat  splitets  ormar   åter 

Tillbaka  i  dess  egen  barm; 

Som  man,  för  äran  lika  varm, 

Han  mot  en  våldsam  granne  Ij ungar, 

Och  somrars  längd  på  böljans  fält 

Vid  gränsen  af  Europa  gungar. 

För  hvilket,  ensam  bland  dess  kungar, 

Sitt  bröst  han  till  en  förmur  stält.   — 

Hvar  lånar  jag  de  värf,  jag  målar? 

Hvars  hjessa  sprider  dessa  strålar? 

Hvars  äro  dessa  företag? 

O  du,  som,  frälst  ur  striders  våda. 

Möts  af  ett  tacksamt  folk  i  dag, 

Hvars  härars  tåg  och  tappra  slag 

De  förutsända  rykten  båda,  — 

Må  du  i  dessa  kända  drag 

Din  bild  med  rättvist  bifall  skåda! 

Se  Målarns  folkbetäckta  strand. 

Njut  äran  af  en  hjeltes  möte! 

Du  for  med  åskan  i  din  hand 

Och  återvänder  till  ditt  land 

Med  friden,  bergad  i  ditt  sköte! 

Dig  tacka  vi  att  njuta  än 

Det  hägn,  en  laghg  spira  skänker; 

Dig  tacka  vi,  som  skyddat  den 

Mot  öppet  våld  och  dolda  ränker. 

Dig,  att  du  vunnit  oss  igen 

Vår  aktning  af  Europas  troner. 

Vårt  forna  namn  ibland  nationer 

Och  vårt  bestånd  som  svenske  män. 

Du  kommer:  ymnighetens  dagar 


TILL   HANS   3IAJESTÄT    KONUNGEN.  309 

Med  dig  förnya  deras  lopp; 

Det  uppgår  tröstetiders  hopp 

För  plogens  trötta  son,  som  klagar, 

Och  ockrarn,  näpst  af  dina  lagar, 

En  redan  mattad  samhällskropp 

Ej   längre  strafflöst  grym  försvagar. 

Så  bär  du  än  med  stridens  lans 

Den  forna  borgerliga  krans, 

Hvaråt  det  sälla  Svea  myste, 

Och  sprider  samma  dygders  glans, 

Hvaraf  din  vår  så  ädelt  lyste. 

Men  då  du  folkens  vördnad  har, 

Då  ryktet  öfver  jorden  far 

Att  dina  dygders  tal  berömma, 

Skall  det  den  mildhet   nödgas  glömma, 

Som  deribland  den  första  \ar, 

Och  skall  ditt  folk  i  glädjens  dar 

En  hemlig  tår  i  ögat  gömma? 

O  konung,  satt  att  Svithiod  dömma, 

För  oss  ditt  forna  hjerta  haf! 

Nej,  du  ej  vill,  att  segerns  glaf 

Hvad  kriget  skonat  genombårar. 

Och  att  den  palm,  dig  friden  gaf, 

Förmörkas  genom  blod  och  tårar. 

Du  vill  ej,  verldens  kärlek  värd, 

Förnya  hennes  bäfvans  tider, 

Ej   att  det  sken,  som  bilan  sprider, 

Fördunklar  glansen  af  ditt  svärd. 

Augustus,  van  att  brottsligt  spela 

Med  likars  rätt  och  menskors  blod, 

Befästad  på  sin  tron,  förstod 

Att  statens  sår  med  mildhet  hela: 

Augustus  ägde  ej  ditt  mod, 

Hans  dygder  kunna  dig  ej   fela. 

Göm  i  en  evig  natts  förakt 

En  tidens  blygd,  en  statens   gåta. 

Och  njut  af  Caesars  vunna   makt 

Dess  högsta  rätt  —  den  att  förlåta! 

Hör  de  bestörta  slägters  röst. 

Som  på  din  forna  mildhet   kalla  I 

Gif  dessa  barn  och  makar   tröst, 

Hvars  tårar  på  din  spira  falla! 


310  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Hör  skaldens,  mensklighetens  bön ! 

Och  om  det  var  ett  trohetsrön 

Att  för  din  rätt,  din  ära  strida. 

Så  skänk,  att  dygdens  täflan  sprida, 

Förförda  bröders  nåd  till  lön 

At  dem,  som  stupat  vid  din  sida  I 

Ja,  konung,  hämndens  fackla  släck. 
Den  skrämda  sångmön  återväck 
Ur  dessa  fasors  dröm,  —  med  minder 
Du  vill,  att  hon  din  lager  binder 
Med  händer  darrande  af  skräck 
Och  dödens  färg  på  sina  kinder ! 

Din  ungdoms  första  ärestocl, 

0  konung,  hedrar  än  ditt  mod. 
Förlåtelsen  din  spira  stödde. 
Du  makt  och  kärlek  lika  fick, 

Och  skaldmön  i  den  sång,  hon  födde, 
Ej   studsade  med  häpen  blick 
Yid  syn  af  hufvuden,  som  blödde!   — 
Är  Gustaf  mindre  nu  än  då? 
Gifs  nu  ett  mål,  dit  han  ej  hinner. 
Ett  lof,  som  han  ej   rättvist  vinner? 
Skall  han  sin  egen  höjd  ej  nå? 
Och  då  han,  rike  ifrån  rike, 
Förgäfves  söker  mer  en  like, 
Skall  han  med  rätta  förebrås 
Att,  stor  af  segrar,  stor  af  lagar, 

1  äran  af  sin  mognads  dagar 
Utaf  sin  ungdom  öfvergås? 

Prins,  vid  den  trohet,  vi  dig  svurit, 
Hör,  hör  dess  röst,  och  tro  den  sann! 
Ännu  man  inhemskt  blod  ej   fann 
Stänkt  på  de  lagrar,  som  du  skurit, 
Ännu  ditt  hjerta  välja  kan 
Att  helsas  för  den  största  man, 
Som  Gustaf  Adolfs  krona  burit! 


TILL    G.    M.    ÅEMFELT.  311 

Till  G.  M.  Armfelt. 

På  Drottningholm.     1789. 

Förtjust  att  eder  återfinna, 
Jag  gick  försedd  med  hög  pollett, 
Att  äran  af  ert  sällskap  vinna. 
Men  ärans  mål  är  ej   så  lätt 
Att  på  en  eftermiddag   hinna, 
Änskönt  i  kraft  af  hög  pollett. 
Jag  for  ej,  jag,  som  andra  fara, 
Att  djupt  politiskt  öfverslå 
Hvad  staten  i  en  stund  af  fara 
Må  vänta  mer  utaf  en  skara 
I  svarta  jackor,   än  i  blå. 
En  ann  den  knuten  lösa  må. 
För  min  del  låter  jag  den  vara: 
Jag  är  försigtig  då  och  då. 

Jag  for  att  endast  råka  eder, 
Er,  son  i  mod  af  dundrets  gud 
Och  son  af  smakens  gud  i  seder. 
Er,  krigs-  och  skaldekonstens  heder, 
Förtjent  af  begges  lagerskrud, 
Tillreds  att  begges  vapen  föra, 
Och  född  med  hka  lyckhgt  öra 
För  lyrans  och  kanonens  ljud. 
Omsider  framländ  så  till  vida. 
Att  jag  ert  rum  i  sigte  fick. 
Med  högmod  jag  att  skåda  gick 
Poeten,  i  mundur  att  strida, 
Hur  epigrammet  i  hans  blick 
Förhks  med  pampen  vid  hans  sida, 
Och  hur  man  gör,  när  man  är  qvick, 
Att  synas  grym  och  fruktan  sprida. 
Jag  trodde  efter  gammalt  lag 
Er  alltid  än  i  kretsen  finna 
Af  små-  amourer,  små  behag, 
Som  aldrig  kunde,  tänkte  jag, 
Från  er  och  der  ni  fins  försvinna. 
Jag  fann  dem  af  ett  annat  slag: 
Brunlagda,  klumpiga  och  stora, 
En  var  från  Leksand,  en  från  Mora^ 
Musköt  för  fot,  numrerad  hatt; 


312  c.    G.    AF   LEOPOLD. 

Ambrosian  under  ianden  satt, 

Ocli  nektarn  dunstade  ur  munnen, 

Så  himmelsk  den  ur  kronans  tratt 

Var  nyss  till  aftonfägnad  runnen. 

Jag  rummet,  der  ni  legat,  fann, 

Och  der  —  hvem?  —  Ingen.    Blott  en  ann 

An  den  jag  sökt,  som  var  försvunnen. 


Det  börjar  gå,  som  jag  har  spått: 
Ert  sällskap  blir  ej  lätt  att  vinna. 
Snart  bhr  det  i  historien   blott, 
Man  kan  herr  generalen  finna. 
Ni  liknar  dessa  himmelsbloss. 
Som,  då  de  närmast  ögat  brinna. 
Långt  bort  i  rymderna  försvinna, 
Att  högst  ifrån  bestråla  oss. 
Förlåt  mitt  bref  en  smala  eter! 
Ju  bättre  min,  man  gör  poeter, 
Ju  större  likhet  alltid  fans 
Emellan  hofmän  och  planeter. 
Men  lemnom  begge  deras  glans. 
Och  tänkom  blott,  som  männer  böra. 
Dem  fosterlandets  ära  rör: 
Det  är  ej  nog  att  loford  höra, 
Man  äfven  det  förtjena  bör, 
Och,  efter  man  skall  något  göra, 
Sitt  minne  man  odödligt  gör. 
Att  trotsa  döden,  när  man  dör. 
Var  snillets  gamla  sats  och  vana. 
Jag  är  profet  ibland  minsann: 
Jag  hade  spått  i  er  den  man, 
Som  skulle  hedra  Gustafs  fana. 
Och  hvad  jag  hade  spått,  det  sker. 
Farväl!   Gör  krig  och  vers,  med  mer! 
Njut  nöjet  af  att  stödja  troner, 
Och  finn  er  säll  i  ärans  famn, 
Bland  edra  svarta  kupidoner! 
Vi,  akademiska  personer, 
Berömma  gerna  krigarns  namn 
Emot  hans  andel  af  jettoner*). 

*)  Syftar  på  bruket  i  Sv.  akademien  att  till  de  närvarande  ut- 
dela de  frånvarandes  jettoner. 


HVEM   HAE    KATT? 


Småstycken  af  skämtsamt  innehåll. 


Hvem  har  rätt? 

Poetisk  betraktelse. 

Xär  två  tuppar  om  ett  korn 
Hålla  fejd  kring  fält  och  backar, 
När  kring  hvassa  näbbars  horn 
Fjädren  ryka,  bloden  lackar: 
Hvem  har  rätt"?  —  Jo,  den  som  hackar 
Ögat  ut  på  trätobrorn. 

I  de  lärdas  republiker, 
När  med  akademiskt  rop 
Tvenne  tappra  skolastiker 
Stöta  pannorna  ihop, 
Hvalfven  skälla,  ingen  viker 
Från  sin  bänk  och  från  sin  tes: 
Hvem  har  riitt?  —  Jo,  den  som  skriker 
Er  g  o  längst  och  blir  ej   hes. 

Xär  emellan  jordens  troner 
Föds  ett  ministerligt  gräl, 
Och,  till  gamman  som  till  väl 
För  vidkommande  nationer, 
Deras  majestäters  skäl 
Ställas  upp  i  bataljoner. 
Dels  till  fot  och  dels  till  häst: 
Hvem  har  rätt?  —  Det  plär  väl  mest 
Den  be  visarn,  hvars  kanoner 
Skjuta  längst  och  träffa  bäst. 


314  c.    G.    AF    LEOPOLD. 


När  om  flickor  eller  heder 
Eller  spel  två  män  af  frejd, 
Efter  företal  af  eder, 
Rusa  mot  hvarann  till  fejd, 
Och  när  borden  under  kifvet 
Dansa  kring  med  hot  och  larm: 
Hvem  har  rätt?  —  Jo,  den,  hvars  arm 
Först  trär  värjan  genom  lifvet 
På  den  andra  i  sin  harm. 

När  med  Arons  horn  i  pannan 
Tvenne  andans  hufvudmän 
Väpna  sig  mot  djefvulen, 
Det  vill  säga,  mot  hvarannan. 
Och  ett  hett,  symbohskt  krig 
Ömsesidigt  slutar  sig 
Med  förbannelser  och  amen: 
Hvem  har  rätt,  o  broder  kär?  — 
Den,  som  bränner  bäst,  mon  cher. 
Kättarns  djefvulska  lekamen. 
Långsamt  här  och  evigt  ther. 

När  med  lansar  af  kritiken 
Två  skribenter  i  gevär 
Löpa  storm,  som  öfligt  är. 
Om  ett  ord  inför  publiken, 
När  ej  minsta  reda  fås, 
Hvarför  de  i  härnad  tåga. 
Men  på  begges  trummor  slås 
Larm  och  fejd  af  all  förmåga: 
Hvem  har  rätt?  —  Nå  kors,  hvad  fråga 
Den  som  skäller,  det  förstås. 

När  på  politikens  bana 
Tvenne  hufven  träda  opp 
Och  kring  hvar  sin  höjda  fana 
Samla  hvar  sin  lejda  tropp, 
När  den  enas  rop  är:  kufven! 
Och  den  andras:  vakna  slaf! 
Hvem  har  rätt  bland  dessa  hufven?  — 
Den  som  slår  den  andras  af. 


FIDEIKO^nSS.  315 

Följ  från  södern  längst  åt  norden 
Djurens,  menniskornas  ätt, 
Öfver  allt  har  våldet  rätt, 
Är  dess  dom  bekräftad  vorden. 
Men  kanske,  godt  folk,  I  torden 
Fråga,  om  ej   väntas  får. 
Att  förnuftet  en  gång  rår   — 
Jo  bevars  —  men  ej   på  jorden. 


Fideikommiss. 

Kära  Göran  —  jag  går  hädan, 
Men  jag  först  dig  gifva  vill 
Några  lärdomar,  emedan 
Jag  var  skuld,  att  du  kom  till. 

Värm  dig,  gosse,  när  du  fryser, 
Ät,  när  du  har  mat  och  smak. 
Släck  ditt  ljus,  när  solen  lyser. 
Kär  det  regnar,  sök  dig  tak. 
Har  du  mycket  brådt  om,  —  ila. 
Tröttnar  du,  —  bryt  af  ditt  lopp. 
Är  du  sömnig,  —  gäck  till  hvila. 
Har  du  sofvit  ut,  —  stig  opp. 
Kan  ditt  hus  dig  ej  förnöja, 
Väl,  —  begif  dig   hemifrån. 
Leds  du  vid  att  ute  dröja, 
Väl,  —  gäck  hem  igen,  min  son. 
Fly  den  fara,  dig  förskräcker. 
De  behag  dig  bjudas,  njut; 
Lef,  så  länge  lifvet  räcker, 
Dö  som  jag,  när  det  är  slut. 

Du  skall  visst  med  dessa  seder 
Säll  din  verld  igenomgå. 
Tusende  —  var  viss  derpå  — 
Lefva  der  med  största  heder 
Utan  större  konst  än  så. 


516  c.    G.    AF   LEOPOLD, 

Mina  nya  rum*). 

Fins,  har  man  sagt,  en  dikt  väl  mindre  sannolik, 
Än  Thebes,  fordom  bygdt  af  Amphions  musik? 
Men  Amphions  bragd  är  nu  med  sanning  helt  förenhg. 
Som  Vogler  en  batalj,  så  spelte  han  en  stad: 
Köld  kom,  musiken  frös,  och  hus  vid  hus  i  rad 
Stod  sta'n  impromptu  der,   solid  och  ögonskenhg. 


Pris  åt  de  män,  som  tändt  förnuftets  tyska  ljus! 
Och  nu,  då  hyrorna  i  hvarje  minsta  hus 

Bli  dyra,  att  man  dervid  ryser, 
Så  —  för  att  på  en  gång  bo  husfritt  och  med  stat, 
Qvitterar  jag  i  höst  den  vindsvrå,  som  mig  hyser, 
Och  flyttar  in,  vill  Gud,  i  någon  grann  sonat, 

I  glad  förväntan,  att  den  fryser. 


Småstycken  af  åtskillig  anledning. 


Till  fru  Weltzin=^). 

Vid    fru    Westbergs   likkista. 

Du,  som  vänners  efterdöme  blifvit, 
Trösterska  af  deras  sista  dar. 
Som  tar  vid,  när  verlden  öfvergifvit, 
Och  i  plågans  sällskap  stannar  qvar! 

Du,  som  ej   blott  vän  i  glädjens   tider. 
Vid  martyrens  bädd  förblef  det  än, 
Kämpade  med  henne  hennes  strider 
Och  höll  räkning  med  förgängelsen! 

*)  Med  anledning  af  en  tysk  estetikers  påstående,  att  arkitekturen 
är  en  frusen  musik. 

**)  Carohna  Weltzin,  född  Eutström,  författarinna,     t  1812. 


TILL   FRV   WELTZIN.  317 


Lemna  nu  den  förlåt,  stängd  för  dagen, 
Der  ditt  sinnesmod  lagt  af  sitt  prof, 
Ryslig  gräns,  ännu  i  lifvet  dragen 
Mellan  lifvets  verld  och  grafvens  rof! 


Icke  mer  af  månars  flykt  förgäten, 
Skall  du  der,  från  ljus  och  hvila  skild, 
Sitta  lyssnande  till  smärtans  läten, 
Och  med  ögat  fäst  på  dödens  bild. 

Ej  med  känslor,  som  i  själen  blöda, 
Under  långa  plågotimmars  lopp. 
Låna  mer  en  tröttad  arm  att  stöda 
Hennes  qvalda,  sammanböjda  kropp. 

Ej  med  häpnad  hvar  minut  af  dagen 
Fråga  dig,  om  det  är  hon,  du  ser. 
Och  i  de  förstörda  anletsdragen 
Fåfängt,  fåfängt  söka  henne  mer. 

Icke  dig  ståndaktigheten  felat. 
Offrets  krafter  hafva  trutit  blott: 
Himmelen  och  jorden  hafva  delat. 
Och  den  sista  fordrar  ut  sin  lott. 

Genom  hvilka  skiften  hon  ledsagad 
Hann  till  målet,  såg  och  säge  du: 
Skön,  tillbedd,  marterad  och  beklagad,  — 
Blomma,  mask  och  slutligt  engel  nu! 

Kampen  slätar,  skilnans  stund  är  slagen 
I  den  krets,  bland  oss  hon  öfverger, 
Flärdens  öga  saknar  blott  behagen. 
Men  den  vises  öga  saknar  mer. 

Trogna  följerska  af  hennes  öden, 
Gråt  ej  att  dem  öfverståndna  se! 
Ädel  vän  var  du,  men  dock  är  döden 
Än  en  bättre  af  den  lidande. 

Se'n  du  sjelf  i  helsans  glada  sköte 
Främst  bland  vänner  hennes  sällhet  gjort, 
Fann  hon  dig  vid  grafven  sig  till  möte, 
Lik  en  tröstens  engel   vid  dess  port. 


318  c.  G.   AF  LEOPOLD. 

Du  har  gifvit  allt  hvad  vänskap  äger: 
Vård  och  tårar,  —  hennes  lif  är  släckt; 
Du  har  bäddat  hennes  sista  läger, 
Iklädt  henne  hennes  sista  drägt. 

Andas  na,  och  med  tillfredsstäldt  hjerta 
Se  det  qvalda  stoftet  hvila  sig, 
Se,  hur  denna  kind,  förtärd  af  smärta, 
Detta  slutna  öga  tackar  dig! 

Mer  än  man,  subHma,  ädla  qvinna, 
Öfver  pris  af  loford  eller  guld! 
Må  du  en  gång  vid  din  dödssäng  finna 
Någon,  som  betalar  hennes  skuld! 

Men  om  ingen  hjelper  dig  att  lida, 
Ingen  ber  med  dig  din  sista  bön. 
Då  skall  hennes  ande  vid  din   sida 
Hviska  till  ditt  öra  tröst  och  lön. 

Rik  af  ädla  offers  långa  möda, 
Har  du  ren  —  ditt  hjerta  glädje  sig,  — 
Trenne  gäldenärer  bland  de  döda, 
Som  med  tacksam  famn  förbida  dig. 

Hårdt  i  vänskap  har  dig  döden  pröfvat: 
Hvar  gång  såg  han  hjelteprof  af  den, 
Och  med  h varje  vän,  han  dig  beröfvat, 
Har  du  gjort  dig  mera  värd  en  vän. 

Grafven  ej   af  rof  ett  enda  mister, 
En  gång  den  oss  alla  famna  vill: 
Lyckhg  den,  som  när  hans  hjerta  brister, 
Har  ett  bröst  som  ditt  att  lutas  till! 

Vänskapshjelten  njöt  i  Greklands  bygder 
Skaldens  lof,  odödlighetens  lott. 
Det  är  här  ej   likheten  i  dygder, 
Det  är  den  i  sång,  som  saknas  blott. 


TILL  H.  M.  KONUNG  GUSTAF  III.  —  TILL  GREFVINXAX  RÅLAZHB,      319 

Till  hans  maj:t  konung  Gustaf  III, 

vid  emottagandet  af  en  lagerkrans,  som  konungen  tillika  med 
ett  nådigt  bref  hade  värdigats  tillsända  författaren. 

(Lagrarne  voro  enligt  brefvets  lydelse  hcntade  pä  VirgiHi  graf.) 

1789. 

Virgilii  lager  —   hvilken  ära! 
Det  hör  som  fordom  alltid  än 
Augustus  till  att  skänka  den, 
Men  ack,  till  hvem  att  henne  bära? 

Två  lika  fall  man  aldrig   ser 
Förnyas  i  naturens  rike, 
Och  der  hon  skapt  Caesarers  like, 
Der  skapar  hon  ej  ^laros   mer. 


Till  grefvinnan  Rålamb 

under  en  opasslighet. 

Poeten  sig  ej  understår 

Att  störa  möjligtvis  er  morgondröm,  grefvinna, 
För  att  en  önskad  kunskap  vinna 
Om  helsans  tillstånd  se'n  i  går. 

Men  hvad  poeten  sjelf  har  ingen  \ätt  att  våga, 
Sig  poesin  tillåtet  spår, 
Och  skaldekonsten  låter  fråga, 
Hur  konsten  att  behaga  mår. 


32U  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

Till  den  samma 

vid  en  bortresa  pä  landet. 

Res  lyckligt,  älskade  grefvinna, 
Att  återse  på  nytt  igen 
Er  like,  er  rival  och  vän, 
Den  vackra  blommornas  gudinna. 
Och  Fånö,  du,  som  alla  år 
Din  prydnad  af  vår  saknad  får, 
Var  stolt  att  Mätarns  Paphos  vara! 
Ditt  namn  är  litet  sällsamt  blott; 
Men  om  hvad  jord  har  Venus  rådt, 
Der  ej  förnuftet  stått  i  fara? 


Dialog. 


Poet  blef  jag  af  högre  skäl 
Än  blott  för  namnets  lumpna  ära. 
Nå,  också  på  det  lapprit  nära 
Har  företaget  Ivckats  väl. 


Röster  till  Apollo. 

l:sta   KÖREX. 

Apollo,  hägna  vårt  parti! 
Gör  verlden  snart  ur  bojan  fri 
Af  hvarje  gammal  pröfvad  lära! 
Låt  nonsens  hållas  för  geni. 
Och  sofistik  och  svärmeri 
Bli  titlar  till  den  vises  ära! 

2:dra  kören. 

Apollo,  hör  dem  ej   deri! 
Vänd  af  ett  neshgt  barbari. 
Och  lemna  för  din  egen  ära 
En  smula  q  var,  det  bedja  vi, 
Af  ljus  i  filosofens  lära 
Och  mening  i  vår  poesi! 


SPÖKRÄDSLAN.  321 


Prosastycken, 


Spökrädslan. 

Hvarifrån  härleder  sig,  frågar  man,  detta  ohyggliga  slag 
af  vidskepelse,  och  huru  har  det  kommit  att  så  allmänt  ut- 
breda sig  öfver  tidehvarfven? 

De  äldsta  folkslagen  voro  i  flera  afseenden  lika  vidskep- 
liga som  vi,  men  de  föllo  ej  ner  ända  tifl  detta  grofva  pöbel- 
slag  deraf.  Kaldéernas  magi  var  ej  annat  än  vidskepelsen, 
bragt  i  ett  slags  vetenskaplig  form.  De  uträknade  tillkom- 
mande öden:  nec  Bahylonios  tentaris  numeros,  säger 
Horatius.  De  framkallade  aflidnas  andar;  men  de  fruktade 
icke  som  vi  de  döda  kropparna. 

Egyptierne  med  den  vidskepligaste  teologi  under  solen, 
och  helt  och  hållet  regerade  af  sina  prester,  voro  ej  ålder- 
domens yppersta  filosofer.  Emellertid  finner  man  ej  heller 
hos  dem  denna  löjhga  spökrädsla,  som  så  länge  förnedrat 
det  moderna  Europa.  De  lånade  penningar  på  liken  af  för- 
äldrar eller  anhöriga.  Det  oinlösta  liket  ansågs  vanhedradt 
och  i  sin  hvila  ofreda  dt.  Man  fruktade  att  kännas  för  denna 
nedrighet  ibland  de  lefvande,  icke  att,  under  nattliga  besök, 
blåkramas  af  den  förpantade. 

Jag  kan  ej  påminna  mig,  att  hos  greker  och  romare 
någon  spöksaga  förekommer,  såsom  ett  verkligt  faktum. 
Valerius  Maximus  nämner  åtskilliga;  men  dels  hafva  de  föga 
likhet  med  våra  vanliga,  dels  är  man  föga  viss  om  hvad 
deraf  tillhör  honom  eller  kanhända  långt  sednare  tider. 
Phnii  berättelse  i  ett  af  sina  bref  om  ett  spökeri,  som  skolat 
tilldraga    sig  i  Athén,  har  likaså  all  färg  af  att  vara  en  ro- 

S  vens  ka  Parnassen.     III.  21 


322  c.    G.   AF    LEOPOLD. 

mersk  dikt,  bördig  från  någon  kristen  hjerna,  som  trott  sig 
dermed  tjena  den  goda  saken.  Horatius  tyckes  komma  när- 
mare våra  vanliga  spöksagor: 

»Min  vålnad  skall  med  krökta  klor, 

(Ty  sådan  makt  hos  Maner  bor) 
Pä  hvarje  nattlig  stig  omkt-ing  ditt  anlet  sväfva; 

Och  öfver  dig  i  bädden  sträckt, 
Förjaga  sömnens  ro,  och  bröstets  andedrägt 

Med  ängslande  beklämning  qväfva». 

Jag  lemnar  likväl  derhän  huruvida  dessa  enda  rader 
uppväga  saknaden  af  alla  öfriga  bevis.  Manerna,  hvarom 
här  talas,  voro  dessutom  i  denna  bemärkelse  inga  spöken, 
utan  särskilda  gudamakter,  som  vårdade  och  hämnade  med 
sträng  rättvisa  de  aflidnas  andar,  och  åt  hvilka  fester  och  offer 
voro  egnade.  Xär  åter  dermed  förstods  sjelfva  de  efter  döden 
öfverblifna  skuggorna,  var  det  likaså  litet  i  den  hos  oss  in- 
förda grofva  spökmeningen.  ^len  såsom  en  hos  dessa  folk- 
slag likasom  hos  oss  antagen  möjlighet,  finner  man  i  en 
annan  ädlare  mening  tanken  om  andesyner  ofta  använd  i 
deras  poetiska  dikter.  Anchises'  skugga  visar  sig  för  Eneas 
hos  Virgilius,  Pompeji  för  Cornelia  hos  Lueanus,  och  hos 
Ovidius,  hkasom  hos  Virgilius,  hotar  Dido  sin  trolöse  älskare 
att  med  sin  blodiga  hamn  ännu  efter  döden  förfölja  honom. 

Denna  inbillning  har  då  på  alla  tider  varit  den  mensk- 
Hga  okunnighetens.  Men  troligen  skall  man  hos  de  begge 
sistnämda  vettiga  folkslagen  icke  finna,  åtminstone  icke  innan 
de  kristna  sekternas  uppkomst,  ett  enda  pålitligt  spår  till 
detta  ohyggliga  graf-  och  likskrock;  dessa  helvetiska  gast- 
syner och  gastbragder,  hvarmed  en  barbarisk  och  förpöblad 
inbillning  i  påföljande  sekler  vanstält  och  förnedrat  det  all- 
männa begreppet  om  andesyners  möjlighet,  eller  rättare  sagdt, 
om  deras  icke-ornöjhghet. 

Det  är  sant,  att  den  äldsta  österländska  teologien,  ge- 
nom läran  om  tvenne  principer,  genom  skilnaden  af  onda 
och  goda  andar  likasom  genom  den  antagna  möjligheten  att 
framkalla  de  afhdnas,  kunde  sägas  redan  långt  före  kristen- 
domen och  dess  missförstådda  läror  hafva  ympat  vidske- 
pelsen i  menniskosinnet.  Men  dessa  uråldriga  satser  voro 
hos  de  äldsta  folkslagen  blott  ett  slags  naturfilosofi,  alldeles 
icke  ämnen  för  den  andliga  räddhåga,  den  själaförskräckelse, 
som  utgör  karakteren  af  senare  tiders  vidskepelse.    Man  har 


SPÖKRÄDSLAN.  323 

inga  bevis,  att  inbillningen  hos  dessa  forna  folkslag  på 
samma  rysliga  sätt  som  i  de  påföljande  seklerna  oupphör- 
ligt kringsväfvades  af  syner  och  spökelser. 

Detta  samma  gäller  äfven  om  vår  egen  äldsta  nordiska 
vidskepelse,  som  hade  med  all  sin  råhet  långt  ifrån  denna 
mörka  rysliga  graf-  och  liknatur.  Sedan  kristendomen  för- 
ändrade detta  sig,  hvaraf  hos  sjelfva  Sturleson  några  prof 
förekomma. 

Det  rätta  ursprunget  måste  således  böra  sökas  i  påfve- 
och  munkseklernas  vederstygghga  religionspolitik,  hvars  grund- 
sats tyckes  hafva  varit  att  genom  själaförskräckelsen  råda 
öfver  nationerna.  Ju  mera  menniskorna  nedsöfdes  i  mörker 
och  tanklöshet,  ju  starkare  de  derunder  arbetades  af  de 
hiskhgaste  drömbilder,  ju  mera  man,  kort  sagdt,  lyckades 
att  hålla  dem  i  stundelig  bäfvan  för  djefvulens  både  ande- 
Hga  och  kroppshga  plågovälde,  desto  oumbärligare  gjordes 
naturligtvis  för  dessa  uslingar  helgonens,  kyrkans  och  pre- 
sternas  heliga  bistånd;  med  desto  drygare  offer  skulle  de 
köpa  sig  deras  beskydd  emot  den  alltid  omkringgående  själa- 
fienden  och  med  desto  blindare  lydaktighet  anförtro  sig  åt 
de  andehga  fädernas  oinskränkta  ledsagande. 

En  så  rik  källa  kunde  ej  fela  att  vara  tillräcklig,  och 
det  behöfdes  ej  mera  för  att  utsprida  öfver  verlden  en  all- 
män andefruktan.  Också  herskade  den  oinskränkt.  Redan 
de  första  seklerna  öfversvämmades  af  de  grutligaste  under- 
sagor, hvaraf  alla  gamla  påfviska  legender  lemna  oss  för- 
andransvärda  bevis.  Det  var  då  ingen  fred  mer  för  hvarken 
själar  eller  kroppar.  Det  var  öfver  allt,  emellan  de  trogne 
och  afgrundsandarne,  anfall  och  motstånd  af  den  förskräck- 
ligaste beskaffenhet.  Det  var  öfver  allt  helgon,  som  lemnade 
sammanlefnaden  för  att  i  öknar  och  på  afsides  orter  göra 
sin  salighet  med  fruktan  och  bäfvan,  med  fastor  och  bedröf- 
velser.  Dagar  och  nätter  tillbragtes  på  sådant  sätt,  i  kamp 
mot  själafienden  och  hans  anhang,  och  än  öfvermannade, 
utstodo  desse  andans  män  de  hårdaste  anfäktelser,  än  seg- 
rande, tvungo  de  afgrundsfursten  tillbaka  till  de  snöphgaste 
prof  af  underdånighet.  De  följande  århundraden  gjorde  ej 
annat  än  hopade  samma  ömkansvärda  förvillelser.  Nästan  all 
snilleodling  hade  upphört,  allt  förnuflsljus  utslocknat,  och  ett 
allmänt  mörker  höljde  Europa,  ända  till  reformationen,  som 
visserhgen  ej  heller  fullkomligt  skingrade  det.  Det  är  fri- 
heten  ännu   mera   än  lärorna  deraf,  som  vi  hafva  att  tacka 


324  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

för  ett  ändtligen  uppvaknadt  förnuft  och  ett  bättre  insedt 
mennisko  värde. 

Nekom  då  ej,  att  religionen  på  det  sätt  hon  fordom 
förestäldes,  med  sin  skamhga  drägg  af  påfviska  munkdikter, 
ju  framför  alU  annat  bidragit  att  inrota  vidskepelsen  i  det 
tanklösa  menniskosinnet.  Alla  helgons  legender  voro  grun- 
dade på  nästan  intet  annat  än  denna  oafbrutna  gemenskap 
med  afgrundens  herrskap  och  inbyggare.  Väggarne  i  alla 
kloster,  alla  kyrkor,  voro  fullkladdade  med  idel  större  och 
smärre  djeflar,  den  ena  af  rysligare  figur  än  den  andra,  som 
förestäldes  qväljande  på  alla  upptänkliga  sätt  de  arma  menni- 
skorna.  Horn  och  klor,  ormar  och  drakar,  rök  och  lågor, 
eldröda  kniptänger,  blykokande  grytor,  glödande  jernkammar, 
allt  hvad  den  grofva  sinliga  inbillningen  har  förfärligast, 
framstäldes  här  för  att  till  högsta  grad  uppdrifva  den  and- 
hga  förskräckelsen.  Ögat  såg,  örat  hörde  inte  annat.  In- 
billningen uppfyldes  af  dessa  skräckbilder,  ända  från  barna- 
åren, och  man  trodde  sig  ej  känna  säkrare,  säger  Hotberg 
i  sin  vanhga  skrifart,  fogden  med  sin  kronkäpp  och  sina 
sölfknappar  eller  kapellanen  med  sitt  pipskägg  och  sin 
svarta  lädervest,  än  själarnas  fiende  med  sin  hästfot  och 
sina  horn  på  knäna.  På  detta  sätt  uppfyldes  allt  med  spö- 
kelser,  syner,  gastkramningar  och  trollhändelser.  Skallarne 
rullade  af  sig  sjelfva  på  kyrkogårdarna,  hken  dansade  i  lik- 
stugorna, man  såg  ljus  i  kyrkfönstren  och  hörde  röster  ur 
benhusen.  Barnen  lyssnade  till  dessa  berättelser  af  deras 
ammor,  mödrar,  fastrar,  och  håren  reste  sig  på  deras  späda 
tanklösa  hufvuden.  Vid  dopen  hörde  de,  och  höra  ännu, 
huru  djefvulen  personligen  bor  i  de  små  nyfödda  varel- 
serna. I  katekesen  läste  de,  och  läsa  ännu,  om  verklig- 
heten af  skogsrå,  sjörå,  löfjerskor,  tomtegubbar  och  mera 
sådant.  Andhga  böcker  pryddes  med  kopparstick  af  de  onda 
andars  synbara  gestalt.  ^lunthga  och  tryckta  berättelser 
kringfördes  om  djefvulens  besittningar,  grasseringar,  utdrif- 
ningar.  Presternas  närvarelse  och  bönandakten  vid  dessa 
händelser  bestyrkte  den  allmänna  tanken  derom.  Undrom 
då  ej,  om  vidskepelsen  öfversvämmade  tidehvarfven  Undrom 
ännu  mindre,  om  det  nästan  nyfödda  förnuftet  ännu  ej 
hunnit  alldeles  utrota  den. 

Icke  heller  kom  det  i  fråga  vid  sjelfva  religionsförbätt- 
ringen. Jag  har  tvärtom  ofta  hört  högeligen  beklagas,  att 
äfven    stora   män,  stora  reformatorer,  och  bland  dem  sjelfva 


Luther,  gifvit,  genom  deras  anseende  och  myndighet,  helgd 
åt  dessa  skamhga  vidskepelser,  vare  sig  att  de  verkligen 
sjelfve  ännu  ej  hunnit  lösrifva  sig  derifrån  eller  trott  sig 
kunna  oskyldigt  betjena  sig  deraf,  till  deras  annars  goda  och 
berömliga  ändamål.  ^lan  finner  dessa  usla  sagor  om  djef- 
vulens  besök  och  anfäktelser  på  tjugo  ställen  i  Luthers 
skrifter  upprepade,  det  ena  äfventyret  orimligare  än  det 
andra.  Än  håller  han  från  sjelfva  predikstolen  en  ganska 
uppbygglig  predikan  för  en  hel  stor  församling,  som  smälter 
i  tårar,  och  som  med  ej  liten  bestörtning  får  sluthgen  af 
honom  sjelf  veta  hvilken  predikant  den  af  hört.  An  förskapar 
han  sig  till  en  fluga,  som  rad  från  rad  följer  den  stora 
lärarens  penna  och  så  fort  han  skrifver  utstryker  det  med 
vingarne.  Ån  håller  han  med  Luther,  i  hans  hjerta,  långa 
samtal  angående  messan  och  prestvigningen.  Hvar  och  en 
resande  har  kunnat  se  på  den  bekanta  väggen  i  Wittenberg 
märket  efter  bläckhornet,  som  Luther  en  gång  till  god  natt 
kastade  efter  honom.  Scriver,  i  sin  själaskatt,  upprepar  efter 
den  förre  några  af  dessa  berättelser  och  tillägger,  som  hvar 
man  vet,  ännu  sällsammare.  Sådana  böcker  finnas  hos  oss 
tryckta,  utspridda  bland  menigheten  och  ännu  lästa  med 
oförminskad  andakt  af  ganska  många;  länge  har  förnuftets 
röst  ej  kunnat  utan  fara  upphöjas  deremot.  Sedan  det  nu- 
mera kan  ske,  låtom  oss  höra  hvad  den  har  att  vttra  härom. 


Man  kan  ej  säga  (jag  har  redan  anmärkt  det),  att 
andesyner  äro  absolut  omöjhga.  Vår  kunskap  är  för  liten 
dertill.  Men  man  kan  med  trygghet  påstå,  att  sådana  som 
de  vanhgen  berättas,  sådana  som  de  vanligen  fruktas,  sådana, 
med  ett  ord,  som  de  urarta  till  grofva  och  dumma  spök- 
sagor, äro  de  tilläfventyrs  den  föraktligaste  af  mennisko- 
tankens  galenskaper. 

Det  är  för  att  inom  sig  sjelfva  ej  hafva  nog  tydligen 
utredt  denna  skilnad  som  äfven  förnuftigt  folk  stundom  ej 
vetat  hvad  de  skolat  tro  i  detta  ämne  och  derföre  lemnat 
frågan  oafgjord.  De  hafva  känt,  att  omöjligheten  af  allt 
underbart  i  detta  slag  ej  låter  med  geometrisk  visshet  be- 
visa sig.  Deraf  hafva  de  slutat,  att  man  måste  lemna 
käringskrocket  i  sitt  värde.  Men  det  är  just  det,  som  icke 
måste  göras.     Det   är  just  detta  dumma  skrock,  som  måste 


326  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

skiljas  ifrån  förnuftets  ovisshet.  Det  underbara  må  vara 
möjligt  i  naturen  och  för  skaparen,  det  lågt  orimliga  är  det 
aldrig. 

Det  har  varit  alla  tiders  tro  och  har  bort  vara  det.  att 
något  bhr  efter  döden  öfrigt  af  menniskan,  och  att  detta 
något  är  hennes  verkliga  jag,  hennes  tänkande,  moraliska 
person.  Hvar  och  huru  den  fortvarar,  och  på  hvad  sätt 
den  genom  minne  och  böjelser  ännu  deltager  i  de  qvar- 
lefvandes  öden  eller  kan  för  dem  under  någon  synbar  ske- 
pelse,  egen  eller  lånad,  visa  sig  —  af  hvilken  dödhg  har  sådant 
någonsin  kunnat  med  minsta  visshet  hvarken  utrönas  eller 
bestridas? 

Men  om  det  vore  möjligt,  synes  det  ofelbart  förutsätta 
tillfällen  af  annan  och  större  vigt  än  de,  som  blifvit  valda 
till  våra  allmänna  spöksagor,  tillfällen,  som  på  ett  ädlare, 
n\itigare  sätt  ingå  i  den  högsta  varelsens  styrelseplan.  Att 
en  uppoffrad,  ohämnad  oskuld  kunde  för  sin  tyrann  eller 
sin  mördare  framställa  sin  förebrående  bild;  att  en  far,  en 
mor,  en  vän  kunde  lemna  de  aflidnas  boningar,  för  att  an- 
tingen varna  mot  någon  stor  öfverhängande  fara  eller  upp- 
lysa om  den  närvarande  lefnadens  följder  i  en  tillkommande; 
se  der,  hvad  den  mensklifja  okunnigheten  funnits  ganska  all- 
mänt  benägen  att  som  en  möjlighet  föreställa  sig.  Om  filo- 
sofien är  uppriktig,  skall  hon  också  tillstå,  att  hon  har  inga 
bevis  deremot.  Det  är  blott  ej  bevist  att  sådant  händt, 
blott  ej  trohgt  att  det  lärer  någonsin  tilldraga  sig;  se  der 
allt  hvad  hon  kan  invända  deremot. 

Filosofens  fråga  blir  således  här:  när  äfven  möjhgheten 
af  andesyner  förutsattes,  hvari  består  då  vidskepelsen? 

Jag  svarar  med  få  ord.  I  tvenne  saker:  l:o  Inbillnin- 
gens bevi.sligt  orimliga  sjelfskapelser.  2:o  En  oförnuftig 
räddhåga  för  andesyner,  äfven  för  dem,  hvilkas  möjhghet 
vore  antaglis. 

Såsom  orimlig  sjelfskapelse  af  inbillningen  måste  anses 
allt  hvad  spöksaga  nämnas  må,  så  snart  hon  kan  komma 
under  detta  löjhga  namn;  hvar  och  en  historia  om  djefvulens 
eller  de  aflidnas  nyckfulla  och  ändamålslösa  besök  och  an- 
tastelser;  hvart  och  ett  skrock,  med  ett  ord,  som  förenar 
fasa,  onytta,  löjlighet,  ifrån  de  första  katolska  munk- 
sagorna, intill  det  sista  dumma  gästgifvarespökeri.  Orimlig- 
heten, galenskapen  deraf  blir  bevishg: 

l:o    Deri^enom    att   man   antingen   måste    dränka    hela 


^^PuKKAD.-I.AX. 


sitt  förnuft  i  ett  haf  af  gränslösa  möjligheter,  det  vill  säga 
afsäga  sig  sitt  förnuft,  eller  tänka  sig  verlden  styrd  af  ett 
högt  morahskt  väsen,  utan  hvars  bifall  ingenting  kan  ske, 
och  i  hvars  plan  således  allt  som  afviker  ifrån  den  faststälda 
ordningen  äfven  måste  finna  sitt  bestämda  rum.  Det  är 
begripligt,  åtminstone  gissbart  för  förnuftet,  hvarföre  detta 
väseri  underkastat  menniskan  alla  kroppslighetens  faror  och 
vidrigheter,  alla  sinnets  bekymmer  och  grämelser.  Men 
aldrig  skall  ett  rätt  sundt  förnuft  begripa  (för  det  andra 
slaget  gifs  ingen  orimlighet),  aldrig,  säger  jag,  skall  ett  rätt 
sundt  förnuft  begripa,  hvarföre  menniskan  skulle  tilhka 
kringhvärfvas  med  fiender  från  en  osynlig  verld,  mäktigare 
än  hon,  som  skulle  på  tusen  låga  och  ryshga  sätt  förfära 
och  qvälja  henne,  utan  annat  ändamål  än  att  upp-  och  ner- 
vända hennes  nödvändigaste  förnuftsbegrepp. 

Ännu  en  gång,  medgifvom  gerna  andesyners  möjhghet, 
ehuru  hitintills  obevisad  af  förnuft  och  erfarenhet.  Men 
skulle  ock  den  högsta  visheten  värdigas  någon  gång  använda 
dem,  vore  det  ej  då  ofelbart  till  större  och  ädlare  bruk  än 
att  trilla  som  nystan,  tjuta  som  ugglor,  sväfva  som  skynken, 
slamra  med  kedjor,  vinka  i  hvita  svepningar,  oroa  de  sof- 
vande,  blåkräma  förbigående  och  att,  genom  hundrade  så- 
dana hka  dumma  eller  ännu  orimligare  figurer  och  gast- 
bragder, skrämma  vettet  från  en  hop  enfaldige  stackare? 

Eller  bör  man  kanske  tro  andarnas  blotta  frihet  till- 
räcklig till  dessa  uppträden,  likasom  här  på  jorden  vår 
egen  frihet  medför  möjligheten  af  så  många  låga  eller  löjhga 
utsväfningar?  Det  skulle  i  andarnas  verld  således  verkhgen 
gifvas  skurkar  i  stånd  till  dessa  pöbelstreck?  Och  de  skulle 
vara  dem  tillåtna?  För  detta  ädla  ändamål  skulle  den  all- 
männa naturordningen  afbrytas,  skulle  det  ogenomträngliga 
täckelset  upplyftas,  som  döljer  andeverlden  ej  mindre  för 
den  dygdigas  önskningar  än  för  alla  den  vises  betraktelser? 
Den  ringaste  eftertanke  inser  orimligheten  deraf.  All  sådan 
fruktan  är  då  uppenbar  vidskepelse. 

2:0  Derigenom  att  uppenbarelser  från  en  verld,  af- 
stängd  ifrån  våra  sinnen  och  vår  kännedom,  om  de  också 
kunde  någon  enda  gång  hafva  ett  förnuftigt  ändamål,  äga 
åtminstone  ingen  förnuftig,  ingen  på  minsta  sätt  begriphg 
gemenskap  med  alla  de  ämnen,  till  hvilka  vidskepelsen  fogar 
dem,  och  som  utgöra  de  hufvudsakliga  föremålen  för  dess 
fruktan:    döda    kroppar,    mörker,    midnatt,  likkistor,  grafvar, 


G.    AP    LEUPULD. 


kyrkogårdar,  vigd  mull  och  gamla  gästgifvarestngor.  Denna 
anmärkning  är  icke  min,  den  tillhör  Locke  och  Addison. 

Tilläggom,  att  i  den  mon  förnuftet  uppodlas  och  fort- 
skrider hos  nationerna,  försvinna  ur  de  daghga  händelserna 
alla  dessa  hiskliga  äfventyr,  hvarom  man  har  från  de  äldre 
tiderna  så  otaliga  berättelser.  Det  är  då  med  dem  hkasom 
med  trolldom  och  andra  undergerningar;  de  upphöra  att  vara 
till,  så  snart  man  upphör  att  tro  och  frukta,  eller  att  s^Tias 
tro  och  frukta  dem.  De  äro  då,  och  hafva  alltid  varit,  be- 
dragna och  förskrämda  hjernors  usla  inbillningsfoster. 

Detta  om  vidskepelsens  klara  lögner.  Men  hvarföre  då 
något  slags  fruktan,  äfven  med  förutsättande  af  möjligheten? 
Kan  man  inbilla  sig  utan  orimlighet  hos  sädane  varelser, 
om  de  kunna  gifvas,  hvarken  afsigt  eller  fysisk  förmåga 
eller  tillåtelse  att  misshandla  de  lefvande?  I  fall  de  kunde 
visa  sig,  hvarföre  skulle  man  se  dem  med  annan  känsla  än 
den  djupa  förundran,  som  allt  annat  alldeles  oförväntadt  och 
hittills  oupptäckt  i  naturen  har  rätt  att  uppväcka?  Hvar- 
före skulle  man  t.  ex.  förskräckas  för  samma  person,  med 
hvilken  man  tilläfventyrs  flera  år  vänligt  umgåtts  och  talat, 
blott  derföre  att  den  numera  icke  vistas  på  samma  ställe 
som  ^i,  blott  derföre  att  den  antingen  har  ingen  kropp  eller 
en  icke  lika  grof  och  sinhg  kropp  som  den  förut  burit? 

Min  förmodan  härom  är  denna:  den  som  plågas  af  elakt 
medvetande,  fruktar  i  dessa  sYner  ryshga  varningsbud;  den 
som  älskar  lifvet,  bäfvar  för  dödsvinken.  Den  förra  förlike 
sig  med  sig  sjelf,  den  andra  med  mensklighetens  allmänna 
lott.  Ingen  frukte,  från  en  så  hög  och  allvarhg  ordning 
som  det  andra  hfvets,  någon  absolut  orimhghet, 

Antagom  för  grundsats,  att  när  inhUlriingen  diktar  i 
skaparens  stora  plan,  måste  hon  dikta  cldelt  eller  ljuger 
hon  påtagligen.  De  oädla  och  låga  föreställningar,  hvilka 
på  flera  sätt  inplantas  hos  oss  om  naturstyrelsen  i  allmänhet 
och  i  synnerhet  om  den  osynliga  verld,  som  utgör  föremålet 
för  våra  gissningar,  äro  en  .rik  källa  till  stora  förnuftsför- 
vfllelser.  Filosofien  sjelf  synes  ännu  knappt  hafva  nog  be- 
sinnat, huru  mycken  sanning  nödvändigt  måste  ligga  i  det 
ädla,  det  förträffliga,  och  huru  mycken  lögn  motsatsen  deraf 
nödvändigt  måste  innebära.  Kanhända  skall  hon  en  dag 
finna,  att  i  menniskans  estetiska  natur,  i  hennes  ovilkorhga 
fordran  på  värde  och  förträfflighet,  gömmer  sig  den  säkraste 
visshetsgrunden  för  alla  stora  moraliska  sanningar. 


OM   SMICKER.  329 

Nödvändigheten  att  för  sjelfva  förnuftets  fullkomlighet 
uppodla  skönhetskänslan  visar  sig  härigenom  för  hvarje  sann 
tänkare.  Man  har  aldrig  dömt  rätt  om  Gud  och  naturen 
utan  efter  den.  Allt  i  vår  uppfostran,  våra  seder,  våra  bruk, 
våra  författningar,  våra  tänkesätt,  vår  tro,  vår  filosofi,  som 
har  till  dessa  ämnen  något  förhållande,  och  som  är  oestetiskt, 
allt  sådant  är  falskt,  orimligt,  halfmenskhgt,  barbariskt  — 
allt  utan  undantafj. 


Om  smicker. 

Umgängessmicker. 

Näst  smickret  är  ingenting  så  vanhgt  som  att  ropa 
deremot.  Smickret  är  en  löndörr  till  lyckan,  som  hvar  och 
en  gerna  vill  slå  i  lås  efter  sig,  och  utanför  hvilken  alla 
skrika  på  den  som  smög  sig  igenom. 

Filosofen  ensam  skriker  ej.  Han  resonerar,  han  under- 
visar, han  varnar,  han  talar  sanningen,  men  med  höflighet. 
Som  han  är  hvarken  arg  eller  afundsjuk,  ursäktar  han  lik- 
väl af  två  ytterligheter  heldre  smickret  än  grofheten. 

Men  huru  ofta  förenas  de  ej  hos  en  och  samma  person, 
och  hvad  står  vanhgare  tillsammans  än  att  skälla  af  ilska 
och  att  krypa  af  feghet?  Har  man  ej  sett  just  de  gröfsta 
smädare  blifva  på  en  gång  de  skändligaste  smickrare,  så 
snart  fruktan  eller  egennyttan  pekat  åt  stoftet  och  hviskat 
till  en  sådan:  på  knä,  usling! 

Man  har  ej  orätt  af  afsky  smickrare,  men  man  måste 
förstå  att  igenkänna  dem.  Alla,  som  synas  det  i  arghetens 
och  plumphetens  ögon,  äro  de  det  verkhgen?  Måste  man 
vara  en  stel  och  styf  tamp,  utan  umgängsvett,  för  att  ej 
vara  en  låg  smickrare? 

Upplysom  oss  med  hvarandra.  Det  synes  mig  som  allt 
brottsligt  smicker  merendels  utgjordes  af  två  hufvudämnen: 
krypande  list  och  gömd  egennytta.  Det  kan  ges  förrädiska 
smickrare,  som  ej  krypa.  Deras  konst  är  så  mycket  finare 
och  vådligare.  Men  det  ges  ingen  enda  deribland,  hvars 
afsigt    icke    är    att    med    sin   förtrollande   stämma   dåra    sin 


330  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

afgud  och  att  (i  fall  den  äger  en  viss  grad  af  allmakt) 
framlocka  ur  hans  mun  detta  af  stoftet  skapande  varde, 
som  gör  förnäm,  dekorerad,  mäktig,  välbehållen,  tilltagsen 
utan  fara,  och  insolent  under  hög  missbrukad  auktoritet. 

^len  äro  då  alla  uttryck  af  högaktning,  alla  höflighetens 
eller  vördnadens  talesätt,  all  förbindlig  ton,  allt  loford,  alla 
språkets  och  umgängets  behag,  lutter  lågt  och  förförande 
smicker?  Om  så  är,  så  skynda  er  att  fly,  som  idel  bofvar 
och  förrädare,  de  vettigaste,  värdigaste,  ädelsintaste  menniskor, 
och  kasta  er  med  hänryckning  i  armarna  på  den  första 
grofva  tölp,  som  talar  och  skrifver  bra  rent  ut  pöbelspråket, 
och  hvars  tänkesätt  svarar  på  det  fullkomligaste  emot  hans 
sätt  att  uttrycka  sig. 

Ingenting  med  måtta,  det  är  fantastens  symbolum.  Smick- 
ret är  så  nedrigt,  då  är  ju  ingenting  så  hederhgt  som  en 
redhg  plumphet.  Och  dessutom,  smickrar  man  icke  just 
med  samma  försockrade  ton,  samma  intagande  röst,  samma 
förbindande  talesätt,  samma  vördsamma  bugningar,  hvarmed 
man  förklarar  välvilja,  vänskap,  högaktning,  vördnad,  be- 
beundran?  Hvad  äro  då  alla  förklaringar  af  välvilja,  vän- 
skap, högaktning,  vördnad,  beundran  annat  än  de  största 
nedrigheter  i  verlden"? 

Nej,  min  herre,  välviljans  omsorger,  begäret  att  behaga, 
det  fina  vettets  blygsamma  offer,  tacksamhetens  rörelser, 
det  ädla  hjertats  rättvisa  mot  stora  egenskaper  eller  mot 
välgörare;  alla  dessa  saker  äro  ej  höjden  af  sedeförderf, 
derföre  att  egennyttan  eller  nedrigheten  stundom  lånar  deras 
ton.  Man  måste  söka  att  stänga  den  vänliga  räfven  ute, 
som  smyger  sig  fram  till  rofvet;  men  man  måste  med  pryglar 
och  störar  bortdrifva  den  ilskna  tjuren,  som  stångar  och 
sparkar. 

Uppriktigheten  är  en  dygd.  Ja,  men  hvad  är  en  dygd 
utom  sitt  rum?  Naturen  sjelf  bedrar  till  en  viss  grad  alla 
våra  .sinnen.  Våra  passioner  äro  hka  så  många  naturens 
bedrägerier,  men  utom  hvilka  vi  skulle  tråna  i  overksamhet. 
Alla  menniskor  se  visserligen  hos  hvarandra  vissa  löjhgheter 
eller  fel;  men  om  de.  äro  rättvisa,  se  de  också  vissa  dygder 
och  goda  egenskaper.  Den  lilla  falskheten  att  icke  låtsa 
märka  de  förra,  den  lilla  omsorgen  att  med  behag  upphöja 
de  senare,  se  der  vilkoret  för  all  angenäm  sällskapslefnad. 
Ville  man  göra  en  sinnebild  af  det  goda  smickret,  borde 
man    föreställa   det   bortgömmande   med   ena  handen  menni- 


OM    SMICKER.  331 

skors  svagheter  och  pekande  med  den  andra  på  deras  för- 
tjenster. 

Sammanlefnaden  skulle  utan  denna  art  af  smicker  aldrig 
hafva  bestånd.  Den  skulle  blifva  en  evig  drabbning  emellan 
förnuftet  och  dårskapen,  en  beständig  krigsplats  för  en  sårad 
fåfängas  missnöjen.  Det  gifs  inga  så  förtroliga  vänner, 
i  hvilkas  hemligaste  umgänge  smickret  ej  intränger,  och  icke 
är  oundgängligt.  När  ni  går  ur  ert  rum  för  att  emottaga 
ett  besök  af  den  obekantaste  menniska,  så  begynner  ni  att 
smickra  honom,  redan  med  den  uppsyn  ni  antager  och  med 
den  ton,  hvarur  ni  tilltalar  honom.  Hvilken  dödhg  fann  sig 
någonsin  utan  allt  behof  af  andras  välvilja?  Mången  skrif ver 
starka  saker  emot  hofsmickrare,  som  när  han  står  opp  ifrån 
sitt  skrifbord  finner  sig  i  nödvändighet  att  smickra  sin 
skräddare. 

Umgängets  behag  äro,  jag  tillstår  det,  icke  det  ange- 
lägnaste af  allt;  men  deraf  har  jag,  efter  min  logik,  aldrig 
kunnat  draga  den  slutsats,  att  umgängets  behag  voro  för- 
dömhga.  Det  första  steget  ifrån  vilddjurslynnet  är  den 
önskan  att  gerna  ses  af  dem  med  hvilka  man  lefver.  Ingen- 
ting följer  naturhgare  af  det  intresse,  man  tar  för  dem,  än 
begäret  att  uttrycka  det,  och  omsorgen  att  i  sin  ordning 
htet  behaga  dem  tillbaka.  Det  är  så  naturligt  att  då  visa 
sig  uppmärksam  på  deras  goda  egenskaper,  och  att  så  artigt 
man  kan  låta  dem  förstå,  att  man  känner  dessa  och  skattar 
dem.  I  den  mon  smaken  förfinas,  undervisas  man  att  göra 
detta  på  ett  blygsammare,  återhållnare  och  derigenom  skick- 
ligare sätt.  Så  uppkommer  artigheten  och  detta  indirekta 
sätt  att  berömma,  som  må  nämnas  smicker,  om  man  be- 
hagar, men  som  då  ännu  visserhgen  är  af  en  ganska  hvit 
och  oskyldig  art.  Det  är  ej  smickret,  som  jag  säger  vara 
nödigt  för  sammanlefnaden,  det  är  dess  grund,  begäret  att 
förbinda.  Män  af  förtjenst  kunna  umgås  utan  att  säga  hvar- 
andra  ett  artigt  ord;  men  deras  vänskap  skall  ej  länge 
bestå  utan  något  slags  prof  af  deras  inbördes  högaktning. 
Omsorgen  att  finna  tillfällen  dertill  utan  att  synas  söka  dem, 
är    den   mindre   smicker  än  en  fin  kompliment  i  umgänget? 

Smickret,  i  denna  mening  taget,  är  då  hvarken  förakt- 
hgt  eller  straffbart.  Då  först  bör  det  så  anses,  när  det  an- 
tingen blir  ett  tanklöst  munväder,  en  jargon  sammansatt  af 
fraser  utan  mening,  eller  en  låg  konst  att  dåra  högmodet 
för    att   begagna   sig   af  dess  svagheter.     Se  omkring  er,  ni 


332  c.  G.  AF  LEOPOLD. 

skall  ej  finna  någon  art  af  välvilja  eller  högaktning,  som 
ej  smickrar;  det  vill  säga,  efter  den  mening  jag  gif\'er 
deråt,  som  ej  söker  att  uttrycka  sig  på  ett,  för  andras  egen- 
kärlek angenämt  sätt.  Det  goda  smickret  blir  hos  de  stora 
nedlåtenhet,  hmnanitet,  urbanitet,  hvad  ni  vill  kalla  det;  hos 
de  ringare  en  besparing  på  osmakhg  ödmjukhet.  Ty  att 
göra  med  anständigt  behag  rättvisa  åt  en  högt  uppsatt 
mans  goda  egenskaper,  det  är  att  redan  vara  på  visst  sätt 
hans  domare;  att  redan  hafva  närmat  sig  honom  med  en 
förståndig  ^'arelses  frihet  och  att  hafva  tillbaka  vunnit  en 
god  del  af  den  naturliga  jemlikheten.  Ni  skall  bland  smick- 
rare  af  detta  slag  knappast  finna  en  krypare.  Xi  skall 
deremot  sällan  finna  en  grof  lurk,  som  vid  tillfälle  af  fara 
eller  behof  ej  faller  pladask  ner  med  ansigtet  emot  jorden. 
Feghet    och   skamlöshet   gingo   nästan  alltid  i  stallbrödralag. 


Lärdomshistorien. 

Sällskapshändelse. 
Dedicerad  till  vara  stora  bokkännare  af  en  Ignorant. 

Jag  befann  mig  för  någon  tid  sedan  i  ett  lärdt  säll- 
skap, der  man  kunde  se  hvarandra  för  tobaksrök,  och  der 
icke  något  så  kalladt  lustigt  hufvud  druckit  sig  upp  till  ord- 
förande. Man  sade  ej  osmakligheter  under  namn  af  rohga 
infall  och  bedröfvade  ej  det  sunda  vettet  genom  täta  gap- 
skratt. Man  talte  om  nyttiga  ämnen  eller  skämtade  mått- 
hgen.  Samtalet  föll  på  de  lärdes  tvister.  Man  genomgick 
de  Cartesianska,  Xewtoniska,  Leibnitziska,  Wolfianska,  Lessing- 
ska  och  slutligen  de  Basedowska  stridigheterna.  Frågan 
uppstod  om  det  lärda  kifvets  nytta  eller  skadhghet  för  den 
allmänna  upplysningen.  Som  alltid  händer,  voro  tänkesätten 
delade,  och  det  uppkom  ett  lärdt  krig  öfver  de  lärda  krigens 
nytta,    som   hotade  att  ej   bhfva  det  minst  häftiga  deribland. 

Under  det  jag  med  okunnighetens  beundran  afhörde 
de  stridande,  nalkades  mig  en  figur  af  sällskapet,  hvars  sär- 
deles boksynta  utseende  redan  förut  väckt  min  uppmärk- 
samhet.    Han  hade  väl  tegat  hittills   fullkomligt  stilla;    men 


LÄRDOMä^ISTOEIEX.  333 

i  hans  min  läste  man  utan  möda,  att  en  sådan  mans  ord 
voro  något  mer  värda  än  att  bortkastas  i  stojet.  —  Min 
herre,  sade  han  till  mig,  i  det  han  tog  mig  Mid  handen  och 
förde  mig  till  ett  fönster  förtrohgt  afsides,  det  är  mycket 
skrifvet  i  det  ämnet,  hvaröfver  här  tvistas.  —  Min  herre,  sva- 
rade jag  honom,  det  håller  jag  ej  för  otroligt.  —  Min  herre, 
fortfor  han,  redan  år  1665  utkom  i  Altdorff  Augusti  Gottl. 
Herzmeijeri  DisputoAor  Philosophicus,  som  begynner  med 
att  afhandla  nyttan  af  lärda  tvister.  —  Min  herre,  huru 
dömmer  då  denne  auktor  derom?  —  Min  herre,  jag  har  ej 
sjelf  läst  boken,  jag  vet  blott  att  den  är  tryckt  i  4:to,  att 
den  utgafs  1665,  328  sidor  stark,  och  med  tvenne  register; 
att  den  blifvit  ånyo  upplagd  i  Frankfurt,  förökad  med  fyra 
nya  artiklar,  men  deremot  —  hvilket  få  af  våra  största 
bokkännare  observerat  —  med  utelemnande  af  det  ena  re- 
gistret. Afhandlingen  öfver  detta  ämne  begynner  pag.  3 
och  sträcker  sig  till  pag.  47  —  nej,  förlåt  mig,  den  går 
ända  till  pag.  48.  Boken  blef  annars  recenserad  af  herr 
Sallo  under  hans  antagna  namn  af  Sieur  d'Hedouville.  Ni 
känner  hans  skrifart?  —  Nej,  min  herre.  —  Hvad?  Ni  känner 
inte  Sallo,  stamfadern  för  journalerna?  —  Nej,  min  herre, 
hvarken  stamfadern  eller  hans  lysande  ätt.  i\Ien  haf  den 
godheten,  om  er  behagar,  att  med  ett  par  ord  underrätta 
mig  om  recensionens  beskaffenhet.  —  Min  herre,  jag  har 
väl  icke  lagt  sjelfva  recensionen  särdeles  på  minnet;  men 
jag  tror,  att  den  skall  finnas  i  Journal  des  Savans  för  en  af 
månaderna  i  det  påföljande  året. 

—  Ar  1724,  fortfor  han,  utgaf  Bernhardus  Henrici  ab  Ame- 
loven  i  Jena  sin  Dissertatio  inauguralis  de  hello  eruditorum 
paci  longe  cuiteponendo,  97  sidor  stark  i  4:to,  förutom  titel- 
blad, dedikationer  och  errata  typographica.  Denna  skrift 
har  gjort  uppseende.  —  Godt,  svarade  jag,  den  pjesen  vill 
jag  skaffa  mig. 

—  Skaffa  er,  ropade  han  med  ett  halfskratt  af  medömkan, 
ni  är  den  lyckligaste  menniska  under  solen,  om  ni  får  se 
den  en  enda  gång  under  hela  er  lifstid.  Vet  ni  väl,  min 
herre,  att  den  polyhistorn  Stolle,  som  icke  var  det  han  hette, 
förgäfves  efterspanat  den,  både  i  Holland  och  Tyskland? 
Den  är,  efter  de  största  bokkännares  uttryckliga  yttrande, 
en    Phenix   ibland  dissertationer,  en  dissertation,  värd  att 

förskaffas  till  hvad  pris  den  kan  fås,  en  dissertation,  som 
rycker  palmen  från  alla  andra,  en  dissertation,  rarare  än 


334  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

hvita    korpar.     Sådane,    min    herre,    äro    ord    från   ord    de 
yppersta  bibliografers   omdömen  derom. 

Denna  stil  af  äkta  latinsk  beläsenhet  gaf  mig  frestelsen  att 
ej  heller  synas  obevandrad  i  den  lärda  idiomen.  Så  hastigt 
jag  kunde,  sammanletade  jag  i  mitt  minne  de  vackraste  fraser 
af  de  latinska  haranger,  jag  hört  vid  akademiska  disputations- 
akter,  och  sammansatte,  eller  rättare  öfversatte  dem  till  ett 
svar,  hvaråt  de  som  hafva  den  olyckan  att  vara  obevandrade 
i  den  moderna  latinska  vältaligheten  icke  lära  göra  samma 
rättvisa,  som  jag  väntar  af  kännare.  »Höglärde  herre,  så 
uttryckte  jag  mig,  väl  vetandes,  huru  knappt  husgeråd 
jag  äger,  skulle  jag  förlora  både  oljan  och  mödan,  om 
jag  vågade  att  i  denna  sanden  nedstiga  rned  eder,  som 
är  en  man^  i  den  lärda  saken  till  alla  numrorna  fullstän- 
.dig,  och  som  tvifvelsutan  från  de  spädaste  naglarne  haft 
deri  den  häst  snutna  näsa.  För  min  del^  då  jag  icke  är 
nog  lycklig  att  kunna  simma  utan  spån  och  således  vore 
i  fara  att  taga  molnet  för  Juno,  omfattar  jag  desto  begär- 
ligare grepen  af  er  undervisning.  >y  De  som  känna  den  äkta 
disputationslatinen  veta,  att  man  uttrycker  sig  med  denna 
sirhghet.  Jag  slutade  just  min  kompliment,  när  en  af  säll- 
skapet, som  hört  hvarom  samtalet  handlade,  sade  mig  i  för- 
bigående med  ett  litet  smålöje:  den  pjesen,  herrn  omtalar, 
är  ej  så  rar  som  han  föreställer  sig.  Jag  äger  den  i  min 
boksamling,  och  om  ni  vill,  skall  jag  skicka  er  den.  Med 
åtbörd  och  min  af  en  teaterkung,  som  finner  sitt  majestät 
skamlöst  missfirmadt,  betraktade  min  lärde  den  förbigående 
mannen  ifrån  hufvudet  till  fötterna.  Derpå  yttrade  han  sig, 
att  den  herrn  måste  vara  mer  än  svag  i  den  lärda  saken, 
det  synes  mig  vissare  än  det  vissaste.  Ty  i  hela  Europa 
fins  kanske  ej  tre  exemplar  af  detta  arbete,  när  det  undan- 
tages, som  jag  sjelf  äger.  Han  nästan  rodnade,  då  han  ut- 
sade dessa  sista  ord,  så  djupt  kände  han  skrytet  deraf. 
—  Men  väl,  fortfor  han,  har  en  skälm  till  boktryckare  i  Leipzig, 
vid  namn  Bruchmesser,  som  hade  blifvit  körd  ifrån  Harlem, 
och  hvars  hustru  var  halt  på  venstra  foten,  samt  hvars  fars 
kusin  var  auktor  till  en  satir  i  manuskript  emot  boken  om 
kometerna,  som  ej  blef  tryckt,  men  som  Bayle  skall  ha  läst 
på  sjelfva  tryckeriet  i  Rotterdam,  samt  för  36  gyllen  undan- 
köpt  af  sättaren,  hvilken  derföre  blef  bortkörd  och  kom 
sedan  till  Magdeburg  —  men  väl,  säger  jag,  har  denne 
bedragare    för    53    och    ett    hälft    år  tillbaka,  gjort  deraf  en 


LÄRDOMSHISTOEIEN.  335 

falsk  upplaga,  hvarmed  han  narrat  till  sig  penningar  af 
några  okunniga.  Det  är  tvifvelsutan  ett  af  dessa  exemplar, 
som  herrn  der  borta  berömmer  sig  af  att  äga,  utan  att  miss- 
tänka bedrägeriet.  Han  uttalade  detta  sista  med  en  min  af 
så  djup  medömkan  öfver  den  andres  grofva  okunnighet  om 
allt  detta,  att  mången  sett  en  arm  eller  ett  ben  afsågas 
med  långt  svagare  uttryck  af  medlidande. 

—  Min  herre,  invände  jag  med  höflighet,  huru  gör  man 
falska  upplagor  af  en  allmän  och  Joflig  bok?  Den  nedrige 
boktryckaren  har  då,  tvifvelsutan  af  ilska  emot  bokens  för- 
fattare, helt  och  hållit  förändrat,  omskrifvit,  förfalskat  inne- 
hållet af  detta  nyttiga  arbete?  Det  är  ej  mera  detsamma, 
som  det  var  i  första  upplagan?  —  Förlåt  mig,  min  herre, 
det  är  alldeles  detsamma.  Ahl  det  fins  ej  en  rad,  som  ej 
är  till  innehållet  fullkomligt  hka,  ja,  hvad  ännu  är  mer: 
sjelfva  antalet  af  pagina,  ända  till  och  med  begynnelsebok- 
stafven  af  hvar  sida,  äro  fullkomligen  de  samma;  så  fint 
har  den  bedragaren  förstått  att  härma  den  rätta  upplagan.- 
Men,  tro  mig,  denna  senare  har  ej  ringaste  värde,  och  låt 
ej  narra  er  att  köpa  den,  till  huru  godt  pris  den  också  må 
bjudas  er. 

—  För  knäfveln,  herre,  utbrast  jag  med  någon  otålighet, 
jag  tror,  att  ni  gör  narr  af  mig.  Är  det  då  inte  ett  och 
samma  hvilkendera  upplagan  jag  köper,  om  de  äro  begge, 
som  ni  säger,  alldeles  lika? 

—  Det  är  väl  fan  heller,  svarade  å  sin  sida  den  lärde, 
också  med  någon  häftighet.  Ni  skall  veta,  min  herre,  att 
det  fans  i  den  första  äkta  upplagan  tre  stycken  ofanthga 
tryckfel,  nemligen  p.  5,  p.  22,  och  p.  29,  som  gjorde  de 
löjhgaste  omeningar,  och  hvarigenom  författaren  nödsakades 
att  hastigt  indraga  sin  bok  .  .  . 

—  Ha,  jag  förstår,  dem  har  den  okunnige  boktryckaren 
haft  den  dumheten  att  icke  rätta  i  sin  nya  upplaga?  Ja 
det  var  oförlåtligt  .  .  . 

—  Tvärtom,  min  herre,  dem  har  han  just  haft  den  dum- 
heten att  rätta,  eller  snarare  sagdt,  det  sprattet  har,  som 
berättelsen  går,  en  ilsken  korrektor  gjort  honom,  med  hvilken 
han  hade  råkat  i  någon  delo,  och  som  för  att  hämna  sig 
på  honom,  tryckt  boken  så  utan  alla  tryckfel,  att  icke  en 
enda  oriktig  bokstaf  var  att  nu  mera  upptäcka  deri.  — 

Jag  hade  icke  ett  ord  att  vidare  säga.  Jag  blott  hörde 
och    beundrade.      Bokkännaren    fortfor :     Sveket    blef    snart 


336  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

upptäckt  genopijemförelseii  emellan  begge  upplagorna.  Sanna 
kännare  bedragas  ej.  Den  nya  blef  liggande  oförsåld.  De 
öfriga  exemplaren  af  den  första,  äkta,  blefvo  desto  begär- 
ligare, ja,  till  den  grad  eftersökta,  att  en  och  annan  stor 
bokälskare  för  ett  sådant  exemplar  skall  ha  bjudit  då  strax 
ända  till  12  holländska  dukater.  Sådant  är  ej  sällsynt,  till- 
lade  han,  citerande  derpå  flera  exempel,  och  ibland  andra 
vissa  editioner  af  sjelfva  den  Heliga  Skrift,  hvilka  genom 
tryckfelen  stigit  till  ett  värde,  mångdubbelt  öfver  det  gång- 
bara. 

—  Ni  är  då  så  lycklig,  min  herre,  att  verkligen  hysa  i 
er  ego  denna  ovärderliga  skatt  med  tryckfelen  f  sade  jag,  — 
Ja,  min  herre,  med  tryckfelen,  svarade  han;  och  till  ett  pris, 
som  kan  räknas  för  ett  lappri  emot  dess  verkliga  dyrbarhet. 
Jag  fann  den  hos  en  fattig  studerande  i  Kiel,  som  ej  hade 
nog  insigt  att  förstå  värdet  deraf.  Jag  bjöd  honom  på 
försök  i  utbvte  deremot  en  ganska  vacker  edition  af  Montes- 
quieus  arbeten  i  7  tomer,  ärnande  att  derefler  åtminstone 
fördubbla  mitt  anbud.  ^len  hvad  tycker  ni,  den  stackars 
karlen  blef  så  glad  öfver  detta  första,  att  jag  verkligen  öm- 
kade mig  deråt.  För  att  handla  kristeligen,  gjorde  jag 
honom  derutöfver  ännu  en  och  annan  liten  vängåfva.  Det 
är  sant,  jag  har  ej  haft  lägenhet  att  å  nyo  skaffa  mig 
Montesquieus  arbeten;  men  de  äro,  som  ni  vet,  ej  rara;  och 
ni  finner  väl,  att  jag  ej  har  skäl  att  på  minsta  sätt  ångra 
denna  obetydhga  förlust. 

—  Men,  min  herre,  för  att  ändtligen  ifrån  upplagan  komma 
till  den  lappris  omständigheten,  som  heter  sjelfva  saken,  huru 
skrifver  då  denna  berömda  författare  om  de  lärdas  tvister, 
hvarom  frågan  ibland  oss  uppstått?  —  Min  herre,  för  att 
säga  just  rena  sanningen,  kan  jag  för  denna  gången  ej  göra 
er  derom  något  fullständigt  besked.  Jag  har  aldrig  vårdat 
skaffa  mig  den  senare  förfalskade  upplagan  af  detta  arbete, 
och  den  äkta  var,  då  hon  ändtligen  genom  en  lycklig  slump 
föll  i  mina  händer,  så  genomgammal  och  så  illa  medfaren, 
att  jag  knappt  nänts  med  en  rädd  hand  öppna  "den,  för  att 
genom  åskådande  af  de  tre  dyrbara  tryckfelen  försäkra  mig 
om  dess  verkligen  äkta  beskaffenhet.   — 

Vårt  samtal  blef  här  afbrutet.  Jag  har  en  beläst  vän, 
älskare  af  nyttig  lärdom,  för  hvilken  jag  berättade  innehållet 


LÄRDOM^HISTOEIEX.  337 

deraf    med    någon    förundran    öfver    detta   slags   kärlek  för 

böcker    och    sådan    grund    att    skatta    dem   efter.      Se  här 
hvad  han  derpå  svarade  mig. 


Man  har  haft  den  skamlösheten,  sade  min  vän,  att 
skilja  emellan  lärdom  och  förstånd.  Det  är  ej  nog.  För- 
nuftet, när  det  fått  göra  ett  steg  obehindradt,  gör  snart  åter 
ett,  och  derefter  ännu  flera.  På  sådan  grund  har  också 
till  den  nyssnämda  en  annan  skilnad  uppkommit,  ohöfligare 
än  den  förra;  ty  man  vill  nu  icke  ens  hålla  lärdom  och  bok- 
kännedom för  samma  sak.  Ju  mera  metallen  utklappas, 
heter  det,  ju  tunnare  blir  han;  ju  vidsträcktare  bokkänne- 
dom, ju  mindre  grundlig  läsning;  likasom  ju  mångfaldigare 
bekantskaper,  ju  mindre  förtroligt  umgänge.  Afunden  påstår, 
att  den  myckna  tid,  som  åtgår  att  nagelfara  journaler,  biblio- 
teker,  bokregister,  lemnar  så  mycket  mindre  tid  öfrig  att 
studera  sjelfva  böckerna.  Sådan  är  frukten  af  den  näsvisa 
tankfriheten,  när  den  får  obehindradt  utbreda  sig.  Den  för- 
derfvar  beqvämligheten  af  det  menskhga  lifvet.  Man  är 
hvarken  högt  betydande  eller  högt  upplyst  till  lika  pris 
som  förut.  Emellertid  som  det  är  nödvändigt  att  något 
litet   lämpa   sig  efter  tidens  lynne,  måste  man  väl  medgifva, 

Se'n  ljuset  kommit  har  så  vida, 

att  man  kan  hafva  i  sitt  hufvud  tiotusende  boktitlar,  hafva 
genombläddrat  de  ofantligaste  lexikon,  vara  emellan  begge 
polerna  den  största  läsare  af  Ana,  den  ifrigaste  vädrare  i 
lärda  journaler,  den  oförtrutnaste  utgifvare  af  lärde  mäns 
bref,  som  aldrig  bort  utgifvas,  den  digraste  samlare  af  dispu- 
tationer,  afdelade  efter  akademier  och  fakuheter  inom  kära 
fäderneslandet,  äfvensom  den  segaste  frågare  efter  rara 
manuskripter,  utan  att  derföre  hafva  läst  en  god  bok  med 
full  nytta.  Det  är  icke  med  nöje,  som  jag  tillstår  detta; 
ty  jag  älskar  menniskor  och  deras  sällhet,  äfven  våra  stora 
bokkännares.  Jag  har  derföre  tänkt,  att  man  måste  göra 
rättvisa  åt  dem  likasom  åt  alla  andra  dödliga;  och  se  här 
huru  jag  till  den  ändan  resonerar.  Det  är  icke  en  stor  för- 
tjenst  för  en  literat  man  att  veta  nästan  allt  det  goda  och 
nyttiga,  som  blifvit  skrifvit  i  verlden,  och  som  nämhgen  kan 
vetas,    ty    det   är   ej  mycket.     ^lan  kan  svårhgen  undgå  att 

Svenska  Parnassen.     III.  22 


338  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

höra  talas  derom,  och  hela  detta  studium,  hos  en  som  idkar 
bokvett,  består  nästan  i  att  icke  blunda  eller  tillstoppa 
öronen.  3Ian  namne  mig  en  god,  nödvändig  bok  af  något 
slag,  en  stor  man  i  någon  vetenskap,  som  ej  trängt  fram, 
likasom  af  sig  sjelf,  till  hvars  och  ens  kunskap  af  dem  som 
beflita  sig  om  samma  vetenskap.  Gräddan  stannar  af  sig 
sjelf  ofvanpå  mjölken.  Det  förhåller  sig  ej  nu,  som  vid 
vetenskapernas  nya  upprinnelse  i  medeltiden.  Då  måste  allt 
undersökas,  ty  allt  kunde  vara  vigtigt,  och  få  säkra  ögon 
funnos.  Nu  är  detta  slags  allkunskap  hos  en  lärd  man 
dels  omöjlig,  dels  också  onödig;  ty  lärdomens  ögon  äro 
redan  så  många  och  så  vidsträckt  öppna,  att  det  verkhgt 
nyttiga  svårhgen  kan  undslippa  obemärkt.  Kännedom  af  de 
bästa  böcker  i  hvart  ämne  är  derför  så  lätt,  eller  rättare 
sagdt,  så  oundviklig,  att  den  ej  ens  förtjenar  något  beröm. 
Beröm,  beundran  tillhöra  blott  öfvervunna  svårigheter.  Vill 
ni  finna  ett  haf  af  sådana,  skall  ni  lägga  er  på  att  veta  och 
minnas  allt  det  onyttiga  skräp,  som  blifvit  skrifvet  och  tryckt, 
ifrån  den  första  bokstaf  som  sattes  i  tryckform  af  Johannes 
Gutenberg,  med  tillnamn  Gåsfläsket,  intill  det  sista  tyska 
kompendium,  som  upphöjt  sin  författare  till  ett  rum  i  minnets 
tempel  och  på  messkatalogen.  —  Men  vill  någon,  hvad 
ännu  är  mera,  skilja  sig  så  långt  ifrån  allt  klokt  folk,  att 
han  bhr  en  i  bokkunskapen  högst  ypperlig  man,  då  måste 
en  sådan  veta,  icke  allenast  allt  det  tryckta  sladder,  som 
någonsin  blifvit  genom  trycksvärtan  läsbart,  utan  deröfver 
hvar  onyttig  boks  mörka  auktor,  editioner,  register,  tryckfel, 
recensioner,  kritiker;  jag  nämner  ändå  blott  det  märkvär- 
digaste, ty  annars  finnas  äfven  de,  som  gjort  böcker  om  de 
pennor,  hvarmed  lärde  män  skrifvit,  om  deras  hustrurs  miss- 
fall, om  deras  skägg,  och  jag  tror,  om  deras  hktornar; 
hvarom  se  till  en  början:  Heumans  Conspect.  Histor.  Litter., 
och  Johan.  Fabricii  Historie  der  Gelartheit.  Ni  ser,  min 
vän,  hvilket  fält  för  en  samlare.  Men  en  stor  hälft  af  detta 
herrhga  fält  dränktes  tyvärr  af  den  för  bokkännedomen  så 
bedröfliga  syndafloden  och  har  oaktadt  alU  Maderi  och  flera 
lärdes  bemödande  ej  kunnat  ånyo  sättas  i  dagen.  Också 
Salomo,  den  störste  bokkännare  på  sin  tid,  talar  om  böcker, 
som  vi  ej  hafva  i  någon  lärd  journal  recenserade.  Den 
som  tänker  solidt  kan  ej  annat  än  sucka  öfver  denna  förlust 
och  deraf  uppväckas  att  med  så  mycken  större  noggrannhet 
nagelfara    det    ringa   öfriga,   hvilket  beklaghgen  utgör  ett  så 


LÄRDOMSHISTOEIEX.  339 

obetydligt  förråd,  att  blott  trettio  lärda,  som  icke  arbetade 
längre  än  endast  trettio  år,  och  på  den  tiden  endast  fjorton 
timmar  om  dagen,  skulle  kunna  upprätta  ett  väl  icke  full- 
ständigt, men  dock  brukbart  register  öfver  denna  lärda  skatt- 
kammare intill  vår  tid.  —  Gesners  pandekter  äro  blott  en 
liten  begynnelse  dertill. 

Under  vår  korta  lifstid  kunna  vi  sedan  draga  oss  fram 
genom  denna  labyrint  med  journalers  ledsnöre,  hvilka,  då 
det  jusL  ej  kan  behöfvas  att  deribland  läsa  med  noggrannhet 
öfver   femton    till   tjugo  i  månaden,  snart  äro  genomtråkade. 

Några  fritänkare  påstå,  att  denna  lärda  omätllighet 
skadar  vetenskaperna;  men  de  känna  ej  den  lärda  hungern, 
isynnerhet  i  det  heliga  romerska  riket.  Det  är  sant,  man 
läser  icke  åttondedelen  af  alla  de  böcker,  som  der  utkomma; 
men  man  recenserar  dem,  man  köper  dem,  man  binder  dem, 
man  uppställer  dem  efter  symmetriens  lagar  och  förevigar 
sitt  namn  genom  odödliga  kataloger  öfver  dessa  omäthga 
rikedomar. 

Det  gifves  tvenne  metoder,  efter  hvilka  man  kan  trak- 
tera denna  gudomliga  vetenskap.  Den  grundlärda  och  den 
förnuftiga.  Efter  denna  senare,  som  endast  passar  sig  för 
ostuderade  eller  för  verldsmän,  behöfver  man  icke  gifva  akt 
på  mer  än  blott  gradationen  af  menniskoodhngen,  veten- 
skapers och  konsters  troliga  ursprung  eller  synbara  fort- 
gång, den  tillväxt  de  vunnit  genom  verkligt  skapande  snillen, 
den  uppmuntran  eller  det  förtryck  de  erfarit  under  vissa 
regenter  och  ministrar,  marschen  af  idéer,  lärosatser,  syste- 
mer,  uppfinningar  o.  s.  v.  Men  allt  detta  utgör  endast  en 
tillfällig  del  af  den  lärda  lärdomshistorien,  hvarmed  en  äkta 
bokkännare  sällan  befattar  sig.  Hans  hufvudsak  är  att 
kunna  uppräkna  titlarne,  tomerna,  editionerna,  formaten,  af 
de  böcker  ni  frågar  efter,  att  känna  alla  biblioteker,  bok- 
tryckerier, lärda  sällskap,  jemte  årtalen  af  deras  grundlägg- 
ning, att  hafva  på  sina  fingrar  alla  lärde  män,  som  skrifvit 
och  icke  skrifvit,  deras  födelseår,  befordringar,  dödsår,  hustrur 
och  barn,  flyttningar,  sjukdomar;  att  veta  huru  de  författare 
heta,  som  intet  namn  hafva  eller  som  gifvit  sig  ett  främ- 
mande; att  vara  bevandrad  i  journaler,  i  skrifter  på  Ana, 
särdeles  i  historien  om  rara  böcker,  hvilka  korteligen  upp- 
räknas i  några  och  tjugo  volymer,  och  hvilka  gemenhgen 
icke    hafva    det   ringaste  egna  värde.     Dessa  med  hundrade 


3-40  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

andra  saker  af  ännu  subtilare  beskaffenhet  höra  till  den 
grandliga  lärdomshistorien,  hvilken  tyvärr  ännu  icke,  som 
den  borde,  florerar  i  vårt  kära  fädernesland. 


Gens  comme  il  faut. 

(Dialog  emellan  A  och  B.) 

A.  Har  ni  länge  vistats  här  i  TT7erd,  om  jag  får  fråga? 

B.  Alltför  länge,  alltför  länge,  min  kära  herre.  ]\Iina 
affärer  sluta  ej;  det  är  förbannadt  tröttsamt. 

A.  Ja,  ja,  ni  leds.  Det  är  med  er  som  med  mig; 
ni  har  ej  tillfälle  att  se  gens  comme  il  faut. 

B.  Hvad  är  det  för  slag?   Jag   förstår  inte   fransyska. 

A.  Förstår  ni  inte  fransyska?     Gud  bevars! 

B.  Ja,  rasande  plumpt!  Jag  inbillar  mig  dock,  att 
dessa  orden  angå  någon  skilnad  emellan  menniskor.  Jag 
hör  dem  brukas  till  höger  och  venster. 

^4.  Så  förhåller  det  sig.  Homme  comme  il  faut, 
gens  comme  il  faut;  dessa  begge  uttryck,  min  herre,  ut- 
märka allt  hvad  sammanlefnaden  har  fullkomligast  i  egen- 
skaper, till  skilnad  från  den  stora  rå  myckenheten,  som 
kallas  på  samma  fina  språk  la  canaille  eller  småfolket. 
Det    ena   slaget   är  till  det  andra  som  .  .  .  likasom  .  .  . 

B.     Likasom  gräddan  pä  mjölken,     kr  det  icke  så? 

.4.  Riktigt:  flyter  ofvanpå,  är  fetast,  och  påstås  ha 
den  bästa  smaken. 

B.  Jag  förstår.  Men  sjelfva  orden,  i  och  för  sig 
sjelfva,   ändå  för  ro  skull,  hvad  betyda  de? 

-4.  Gens  comme  il  faut  heter,  efter  orden,  på  klar 
och  god  högtyska  öfversatt:  folk  sådant  som  det  bör  vara. 
Homme  comme  il  faut,  en  karl  sådan  som  han  bör 
vara,  eller  som  sig  bör. 

B.  För  statens  och  samhällets  bästa,  menar  man  väl 
då,  hoppas  jag? 

A.  Ahl  tvifla  ej  derpå. 

B.  Xå  godt.  Men  är  icke  då  vårt  gamla  goda  tyska 
uttryck  bra  karl,  bra  folk,  alldeles  detsamma?  Jag  känner 
bönder  på  min  hemort,  dugtiga  gubbar,  som  sköta  sin  jord 


GEXS    COMME   IL   FAUT.  341 

förträffligen,  rödja,  odla,  dika  och  plantera;  de  äro  då 
schangs  kcanm  i  få;  och  jag  hoppas  för  min  del  vara, 
skam  till  sågandes,  en  åmm  kåmm  i  få  utan  att  smickra  mig. 

A.  Nej,  min  herre.  Stor  skilnad.  Detta  namn  tillhör 
hvarken  er  eller  mig,  eller  de  gode  dannemännen,  som  ni 
berömmer. 

B.  Hvarken  er  eller  mig?  Hvad  fan  säger  ni?  Hvarken 
ni  eller  jag  äro  folk  som  sig  bör?  Hvad  är  ni  då  för  en? 
För  min  del  är  jag  en  karl  %or)%  sia  bör;  jag  trotsar  någon 
bra  karl  att  bevisa  mig  annat. 

A.  Min  herre!  en  man  som  sig  bör,  en  hoimne  comme 
il  faut,  i  den  bemärkelse  som  detta  ord  tages,  måste  vara... 

B.  Hvad  måste  han  vara? 

A.  Af  slägt. 

B.  Det  förstår  sig.  Också  har  jag  hvarken  fallit  ner 
af  skyn,  eller  vuxit  på  träd.  Jag  är  af  folk,  sådan  som  ni 
här  ser  mig.  Min  far  var  skomakareålderman  i  Mark- 
Brandenburg,  och  min  mor  perukmakaredotter  från  Eisenach, 

A.  Nej,  min  herre.     Jag  menar  af  stor  slägt. 

B.  Stor  eller  liten,  hvad  gör  det  till  saken?  Huru 
många  mostrar,  systrar,  svågrar  och  syskonbarn  måste  man 
då  ha  för  att  vara,  efter  er  tanke,  en  karl  som  sig  hör^ 
Men  kanhända  menar  ni  många  egna  barn?  Ja,  det  är 
sant.     Det  bevisar  något. 

A.  Nej,  min  herre,  sådan  är  icke  heller  min  mening. 
Jag  ville  säga,  att  en  man  som  sig  bör  måste  hafva  ett 
namn. 

B.  För  tusan,  Herre!  gör  ni  narr  af  mig?  Heter 
jag  då  ingenting,  menar  ni? 

A.  Åhl  jo  visst.     ^len  ni  har  icke  ett  stort  namn. 

B.  Hvad  menar  ni  med  ett  stort  namn?  Är  det  ett, 
som  tar  in  ett  stort  rum  på  papperet,  så  vill  jag  låta  er 
veta,  att  jag  har  den  äran  att  heta:  Alexander  Caspar 
Jesperson  Sturmenthal,  men  hette  jag  rätt  och  slätt  Jöns 
En,  som  en  af  mina  grannar,  hvad  hindrade  det  mig  att 
vara  e/i  mari  som  sig  bör,  en  åmm  kåmm  i  få,  som  ni 
kallar  det  här  i  kejserliga  residenset. 

A.  Mycket,  min  herre.  Ni  måste  till  den  ändan  först 
vara  af  adlig  blod. 

B.  Hvarföre  det?  Det  ser  jag  icke.  ]\lin  blod  är  god 
och  frisk.  Den  behöfver  ingen  annan  egenskap.  Jag  tror 
icke  att  den  vore  bättre,  om  den  vore   sammanjäst   af  krä- 


342  c.  G,  AF  LEOPOLD. 

mer,  såser  och  fjia  likör  er.  Min  bror  var  fältväbel  under 
den  store  Fredrik,  följde  sin  officer  i  elden  vid  Rossbach 
och  stupade  vid  hans  sida.  Var  hans  blod,  som  flöt  på 
slagfältet  för  konung  och  fädernesland,  icke  så  god  som 
andras"?  Och  var  han  ej  en  karl  som  sig  borde,  en  åmm 
kårani  i  få^ 

A.  Bevars,  min  herre.  Långt  derifrån.  Herr  fält- 
väbeln  var  tvifvelsutan  en  käck  man,  en  tapper  fältväbel, 
men  ej  en  man  som  sig  bör,  un  hornme  comme  il  faut, 
låt  deri  rätta  er,  min  herre.  ]\Ian  förstår  dermed,  här  i 
Wien,  en  man  af  adlig  börd,  som  har  ekipager  och  lakejer, 
förstår  att  kläda  sig,  far  till  hofs,  talar  fransyska,  spelar 
högt  spel,  uppstiger  till  hedersställen  och  lefver  i  den  vackra 
verlden. 

B.  Lefver  i  den  vackra  verlden  f  —  Hvad  fan  är  det 
för  slag?  Har  man  nånsin  hört  maken!  Liksom  annat  folk 
lefde  på  sophögen  eller  i'  grodsumpar.  Jag  kan  försäkra 
er,  min  herre,  att  verlden,  der  jag  bor,  är  rätt  vacker;  och 
att  om  någon  lefver  i  den  vackra  verlden,  så  är  det  bön- 
derna på  min  hemort.  Xi  skulle  se  våra  åkrar,  våra  ängar 
och  våra  planteringar.  Då  skulle  ni  kunna  tala  om  den 
vackra  verlden. 

A.  Med  den  vackra  verlden,  min  herre,  förstås  icke 
så  mycket  stället,  som  personerna.  Den  vackra  verlden 
kan  likväl  ej  gerna  finnas  utom  hufvudstaden,  för  hofvets, 
assembléernas  och  spektaklernas  skull.  Hon  går  ej  stort  i 
grönan,  och  beser  ej  några  åkrar  och  ängar.  Hon  går  på 
bonade  golf  eller  turkiska  mattor  och  beser  det  ädlaste  i 
naturen,  nemligen  sig  sjelf,  i  stora  väggfasta  speglar.  Hennes 
stora  omsorg  är  att  kläda  sig  med  smak,  och  hennes  känne- 
tecken är  goda  tonen. 

B.  Den  goda  tonen.  För  djef .  .  .  i  våld,  herre. 
Har  man  nånsin  sett  sådana  inbillningar!  Den  goda  tonen! 
Tror  man  då  här  i  residenset,  att  vi  tjuta  som  vargar  på 
landsbygden. 

A.  Min  herre,  till  den  goda  tonen  är  ej  nog  att  hafva 
menniskoröst.  Den  består  i  ett  ädlare  språk  (det  fransyska 
nemligen),  i  ett  mera  belefvadt  sätt  att  uttrycka  sig,  i  kon- 
sten att  säga  ingenting  med  behag,  och  i  ett  helt  olika  sätt 
att  vara  mot  ert  och  mitt. 

B.  Helt  olika  sätt  att  varaf  Till  och  med  det? 
Vi    gå    ej    på   två   ben  vi  andra,  kan  tänka,  och  maten  för- 


<_tEX>  lu3I3I£  il  FAUr.  d4o 

vandlar   sig  hos  edra  förnäma  tvifvelsutan  till  myrrham  och 
ambrosia? 

A.  Xi  bedrar  er.  Med  sätt  att  vara  förstås  här 
ingenting  annat  än  sättet  att  föra  sig  upp,  det  vill  säga 
sättet  att  stå,  gå,  sitta,  helsa,  tala,  svara,  berätta,  skämta, 
skratta  i  ett  samqväm.  Ty  såsom  allt  detta  utgör  varelsens 
högsta  och  rätta  ändamål  samt  höjden  af  medborgerlig 
förtjenst,  så  innefattas  också  fullkomligheten  i  dessa  höga 
ämnen  af  det  enda  korta  uttrycket  sättet  att  vara,  hvilket 
en  man  som  sig  bör  måste  hafva  värdigt  sin  börd,  sina 
titlar  och  de  hederstecken,  hvaraf  han  öfver  er  och  mig 
upphöjes. 

B,  Jag  hade  trott,  min  herre,  att  titlar  och  heders- 
tecken upphöja  ingen,  utan  att  dessa  blott  vore  en  utvärtes 
stämpel  på  den  personliga  förtjensten.  Hvad  man  sjelf  är, 
det,  det,  min  herre,  har  jag  trott  göra  en  menniskas  rätta 
värde.  Derföre  har  jag  också  alltid  ansett  den  öfriga  grann- 
låten såsom  sirathga  inskrifter  på  flaskorna  hos  edra  lukt- 
krämare,  som  utvisa  likörernas  olika  dyrbarhet,  men  göra 
den  ej.  Också,  när  jag  hört  här  i  Wien  karakterer  af  alla 
längder,  sett  band  och  stjernor  af  alla  färger  och  storlekar, 
har  jag  aldrig  tviflat  om  deras  deremot  svarande  värde, 
som  blifvit  dermed  utsirade,  och  har  alltid  inrättat  min 
vördnad  efter  den  påsatta  utanskriften.  När  jag  t.  ex.  sett 
en  enda  liten  stjerna  i  knapphålet  på  någon  omkringvandrande 
dödhg,  har  jag,  så  brådtom  jag  än  haft,  alltid  bugat  mig 
åtmiilstone  en  gång  i  förbigående,  tänkande  vid  mig  sjelf: 
haf  tack  ärlige  man  för  den  stora  nytta  du  gjort  land 
och  rike.  Xär  jag  åter  ibland  mött  någon  med  tvenne 
bredvid  hvarandra,  har  jag  två  gånger  bugat  mig,  tänkande 
dervid:  se  der  i  det  minsta  två  stora  gerningar  mer  till 
landets  ära  och  förkofran!  Men  när  jag  då  och  då  vid 
sina  tillfällen  fått  bhcka  anlete  mot  anlete  dessa  med  pryd- 
nader helt  och  hållet  öfversnöade  personer,  på  hvilka  någon 
gång  allt  hvad  som  synes  är  hederstecken,  ansigtet  undan- 
taget; då,  min  herre,  har  jag  tvärstannat  midt  i  loppet, 
och  utropat  i  min  förundran :  o  hvilka  otroliga  saker  lärer 
ej  denna  höga  herren  till  landets  väl  hafva  uträttat! 
Och  om  landet.  Gud  nåde,  genom  tidernas  beskaffenhet, 
ändå  icke  är  det  lyckhgaste,  huru  skulle  det  väl  ha  gått 
oss  stackars  folk,  i  fall  alla  dessa  stora  män  icke  lyckhgtvis 
funnits    hos    oss?     Man   borde,   tvckes   mi^,  i  nå^on  vacker 


344  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

bok  berätta  för  aUmänheten  alla  dessa  stora  mäns  stora 
gerningar.  Sådant  skulle  föröka  medborgarens  vördnad  och 
täflan.  Ty  likasom  vi  läse  på  vårt  sedelmynt,  när  och 
hvarest  den  summa  blifvit  nedsatt  i  valuta,  för  hvilken 
papperet  skall  gälla,  så  borde  man  också  någonstädes  få 
kunskap  om,  när  och  hvarest  det  kapital  af  förtjenster  blifvit 
inlemnadt  till  staten,  för  hvilket  dessa  herrar  bära  qvittensen 
uthängd  kring  halsen,  öfver  axlarna  eller  i  knapphålet. 

A.  Min  herre,  det  hör  historien  till  att  uppteckna  allt 
detta,  och  för  att  ej  vara  partisk,  nämner  hon  merendels 
ingenting  derom  nu  så  länge  på  ett  eller  par  hundrade  år. 
]\Iånga  hafva  visserligen  uträttat  hvad  hon  aldrig  skall 
glömma.  Men  andra  hafva  den  blygsamheten  att  för  sjelfva 
historien  evigt  undandölja  sina  förtjenster  och  skulle  knappt 
med  all  möda  sjelfve  påminna  sig  dem.  För  öfrigt,  min 
herre,  var  derom  försäkrad,  att  aldrig  det  personliga  värdet, 
det  vill  säga  hvad  hvarje  dödhg  i  sig  sjelf  är,  någonstädes 
är  eller  kan  vara  strängare  efterfrågadt  än  bland  dessa, 
genom  börd  och  hederstecken  öfver  allmänheten  upphöjda 
personer.  Man  kan  ej  utan  skamlöshet  neka  dem  denna 
rättvisa.  Är  det  till  exempel  ett  ofrälse  fruntimmer,  som 
haft  den  äran  att  bhfva  en  adhg  herres  laggifta  husfru,  ni 
skall  ej  komma  i  ett  förnämt  sällskap,  der  ni  ej  skall  höra 
hviskas:  hon  är  likväl  i  sig  sjelf  blott  en  horgareflicka! 
Är  det  åter  en  adhg  dam,  som  råkat  missgifta  sig  med 
någon  förtjent  och  hederlig  man  af  ofrälse  ståndet,  så  var 
viss  att  strax  få  höra  sägas  med  en  ton  af  ädelt  med- 
lidande: hon  är  likväl  i  sig  sjelf  of  folk!  Händer  det, 
som  aldrig  borde  ske  (för  orsaker  dem  jag  skall  bevisa  i 
en  annan  traktat  framdeles),  att  någon,  som  ej  i  sig  sjelf 
är  folk,  blir  det  genom  utmärkta  naturgåfvor  eller  oför- 
modad högre  lycka,  hvad  är  då  bland  folk  som  sig  bör 
vanligare  än  att  på  intet  sätt  låta  förbhnda  sig  deraf? 
Huru  ofta  har  jag  icke  vid  sådana  tillfällen  hört  rättvisan 
framstå  och  med  en  ädel  oblyghet  påminna,  huru  den 
karlen,  oaktadt  den  lycka  han  gjort,  hkväl  är  i  sig  sjelf 
ingenting!  Det  är  också  för  denna  giltiga  orsak,  som  man 
vanligen  nämner  en  sådan  man  med  det  väl  passande  ordet: 
lycksökare,  till  en  påminnelse  att  han  icke  genom  annat 
än  mödor  och  tjenster  tvungit  sig  till  ett  ögonkast  af  den 
motvilliga  lyckan,  då  hon  deremot  hos  folk  som  sig  bör, 
i  kraft  af  medfödda  rättigheter,  infinner  sig  medan  de  sofva 


GENr?  ^,u:sl:>le  il  faut.  •     34:0 

och  väntar  vid  deras  säng,  intill  dess  de  behaga  vakna  och 
emottaga  henne. 

B.  xA.lIt  detta  vill  då  säga,  min  herre,  att  en  sådan 
man,  oaktad!  den  lycka  han  gjort,  inte  är  ändå  en  man 
som  sig  bör,  så  framt  han  ej,  i  stället  för  att  sjelf  hafva 
skapat  sitt  värde,  fått  det  till  skänks  af  sin  farfar  eller 
farfars  far? 

A.  Alldeles.  Men  han  kan  komma  att  slutligen  pas- 
sera derföre,  om  han  efter  att  hafva  gjort  de  första  stegen, 
pousserar  sig  med  styrka,  det  vill  säga  på  god  tyska: 
knuffar  eller  kryper  sig  bra  fram.  Om  han  kläder  sig 
präktigt,  håller  kusk  och  kammartjenare,  låter  smärre  folk 
länge  vänta  på  sig  i  förmaket,  ej  tröttnar  att  sjelf  vanka 
oaflåtligen  i  de  ännu  högre  förmaken,  svettas  tropligtigast  i 
hofträngseln,  har  starka  tår  att  lyfta  sig  på,  framsticker, 
hvarhelst  öppning  gifves,  ett  väl  pudradt  hufvud  och  ett 
underdånigt  leende  ansigte,  infinner  sig  flitigt  på  spektakler, 
assembléer,  supéer,  tränger  sig  mer  och  mer  in  i  förnäma 
sällskap,  sätter  tålamodet  emot  deras  första  förakt,  förställ- 
ningen och  smickret  emot  deras  fortfarande  stolthet,  böjer 
sig  gradvis  för  de  högre  och  högre,  blir  gradvis  rakare 
emot  de  lägre  och  lägre,  håller  mätresser,  spelar  högt  spel, 
dömmer  lättsinnigt  öfver  allting  och  stämmer  sitt  tal  dag- 
ligen en  omärklig  halfton  högre  i  suffisans  m.  m.  —  se  då,  min 
herre,  då  göra  så  många  sammanlagda  förtjenster,  att  han 
slutligen  besegrar  fördomen,  och  att  man  glömmer  hans 
första  intet,  öfvertygad  att  naturen  ämnat  honom  till  någon- 
ting högre,  och  at-t  det  varit  af  purt  misstag  som  hon  låtit 
honom  födas  utom  vapenboken.  i\Ien  sådana  exempel  äro 
rara,  och  med  de  egenskaper,  som  fordras  för  att  tvinga 
lyckan  till  en  gunstig  blick,  förenas  sällan  en  så  oblyg 
panna,  som  behöfdes  för  att  riktigt  våldföra  henne.  Blyg- 
samheten förderfvar  den  bästa  grundläggning. 

B.  Men,  min  herre,  till  ett  sådant  lefnadssätt,  som 
ni  här  beskrifvit,  synes  mig  utom  oblygheten  ännu  fordras 
en  liten  sak,  som  man  plär  kalla  medel.  En  man  som  sig 
bör  måste  ju  då  tillika  vara  en  rik  man"? 

A.  Ganska  onödigt.  Han  gör  kredit.  Ingenting  är 
förnämare.^ 

B.  Kan  då  en  man  som  sig  bör,  som  håller  mätresser 
och  ekipager,  också  låta  bli  att  betala  sin  skuld? 

A.     Förträffligen,    min    herre,    förträff  Ii  gen,    nb.    spel- 


346  o.    G.    AF    LEOPOLD. 

skulder  undantagna.  Dessa  skulder  kallas  derföre  heders- 
skulder, till  åtskilnad  från  de  öfriga,  hvilka  hos  folk  som 
sig  hör  icke  angå  hedern. 

B.  Ni  gör  mig  förundrad.  Men  kan  då  en  raan  som 
sig  hör  vara  utan  ära  och  seder? 

B.  Bevars  Gud!  min  herre.  Huru  kan  ni  göra  en 
sådan  fråga"?  Har  jag  icke  redan  i  början  af  vårt  samtal 
ganska  tydligen  sagt  er,  att  en  man  som  sig  hör  måste 
nödvändigt  hafva  hvré  och  karakter,  måste  nödvändigt  äga, 
tillika  med  ett  namn,  verld  och  uppfostran,  måste  kunna 
göra  sin  kompliment  med  behag,  presentera  sig  med  frihet 
i  ett  sällskap,  underhålla  ett  belefvadt  samtal  på  fransyska 
m.  m.  ?  Huru  skulle  han  då  kunna  vara  utan  ära  och 
seder?  Ja,  min  herre,  ärans  känsel  är  hos  folk  som  sig 
hör  merendels  alltid  så  superfin  och  till  den  grad  utspridd 
öfver  hela  deras  varelse,  att  den  någon  gång  införlifvar  sig 
med  sjelfva  kläderna.  Det  har  händt  att  en  smula  pontak, 
spild  på  en  manschett,  derföre  måst  ibland  dem  aftvättas 
med  blod,  i  stället  för  att  den  bland  oss  ofrälse  går  rätt 
bra  ut  med  citronsyra.  Af  samma  orsak  är  det  äfven  som 
ni  dagligen  hör,  att  när  någon  obehörig  råkat  gifva  en  eller 
annan  käppsiäng  åt  en  förnäm  herres  näsvisa  dräng,  så  är 
det  livrét  som  hämnas,  icke  personen,  hvars  skuldror  och 
refben  uppburit  oförrätten.  Slängar  gifna  åt  en  rock  med 
snören  på,  det  är  deruti  som  förbrytelsen  ligger;  hvad  .sjelfva 
ryggen  beträffar,  som  bär  rocken,  så  kommer  den  icke  i 
betraktande.  Sådana  äro  ärans  helgade  lagar;  och  skulle 
ni  väl  tro  sedernas  mindre  grannlaga?  Men  på  hvad  sätt 
kunna  sederna  fullkomligare  röja  sig  än  genom  den  yttersta 
delikatess  i  ord  och  uttryck?  En  sådan  herre  kan  redan 
hafva  betalt  sin  mätress  12,  15,  20  qvartal,  kan  hafva  i 
flera  repriser  släppt  och  återtagit  henne,  ja,  han  kan  genom 
vissa  onämneliga  missöden  längesedan  antingen  hafva  försatt 
henne  eller  blifvit  af  henne  försatt  i  det  för  begges  helsa 
äfventyrligaste  tihstånd,  utan  att  under  hela  denna  långa 
bekantskap  någonsin  hafva  sårat  hennes  köns  blygsamhet 
med  ett  enda  ord  ogilladt  af  sedernas  grannlagenhet. 

B.  Xi  upplyser  mig  småningom.  Och  jag  har  blott 
några  öfriga  frågor  att  göra  er.  Säg  mig:  en  mari  som 
sig  hör,  behöfver  han  äga  hvad  msin  k?d\3.r  sundt  förnuft? 

A.  Alldeles  onödigt.  Det  är  långt  bättre,  om  han  i 
stället    har   den   lyckan    att   till   någon   grad   äga  hvad  man 


GEXS    CÖ3IME   IL   FAUT.  347 

kallar    caquet,    det    vill    säga   konsten    att   tala  utan  att  be- 
höfva  tankar. 

B.  Nå  vidare.  En  man  som  sig  bör,  kan  han  vara 
emot  medelmåttigt  folk  nedlåten  och  umgänglig'? 

A.  Nej,  det  passar  sig  ej.  Han  kan  väl  emellan  fyra 
ögon  kalla  er  för  sin  bästa  vän,  och  äfven  omfamna  er; 
mQW  far  ej  efter  kindbenet  på  honom  i  tredje  mans  när- 
varo. Han  är  förlorad  till  sin  heder,  om  han  vid  sådana 
tillfällen  låtsar  mer  än  knappt  märka  er,  och  om  han  i  brist 
af  annan  midflykt  ej  hittar  på  att  hvissla,  tralla  eller  gapa 
kring  väggarna. 

B.  "  Äro  då  ej   alla  förnäma  män  som  sig  hör^ 

A.  De  borde  vara  det;  men  jag  nödgas  tillstå,  att 
det  gifves  undantag,  och  att  just  de  högsta  i  staten  ofta 
äro  de,  som  minst  uppnå  denna  fullkomlighet,  i  anseende 
till  den  underliga  fantasi,  de  börjat  få  att  sjelfve  vara  män 
af  förtjenster  och  talanger,  lika  så  väl  som  trots  någon  af 
lägre  stånd.  Det  är  snarast  ibland  förnämhetens  litet  lägre 
grader,  som  ni  måste  söka  folk  som  sig  bör,  om  ni  vill 
finna  denna  egenskapen  i  hela  dess  äkta  renhet.  Jag  har 
deremot  sett  regerande  herrar  och  deras  närmaste  rådgif- 
vare  ofta  bemöta  förtjent  folk  af  mindre  namn  med  en  väl- 
vilja och  en  aktning,  som  jag  tror,  Gud  förlåte,  snart  skulle 
kunna  utrota  den  urgamla  och  nyttiga  tyska  afundsjukan 
emellan  de  lägre  stånden  och  det  upphöjdare.  Ni  finner 
således,  min  herre,  att  ehuru  alla  förnäma  verkhgen  äro 
födde  att  vara,  efter  den  beskrifning  jag  här  gifvit,  folk 
som  sig  bör,  kunna  de  likväl,  liksom  fordom  englarne, 
affalla  ifrån  sin  medskapade  fullkomlighet,  och  sådant  sker 
förnämligast  genom  tvenne  fel:  l:o  när  de  nedlåta  sig  ända 
till  högaktning,  vänskap,  umgänghghet,  förtrolighet  med 
förtjent  folk  af  ringare  härkomst;  2:o  när  det  pedantiska 
begäret  får  hos  dem  insteg  att  i  talanger,  kunskaper  och 
verkliga  förtjenster  täfla  med  de  lägre  klasser  af  medborgare, 
som  naturen  skapat  att  slafva  i  allmänna  beställningar,  lärda 
eller  vittra  yrken,  och  det  mera.  Ser  ni,  min  herre,  då 
nedsättes  högheten,  den  goda  tonens  ädla  tanklöshet  för- 
loras, och  anseendet  får  sluthgen  ingen  annan  måttstock 
än  den  lumpna  personliga  förtjensten. 

B.  Ännu  en  enda  fråga.  Säg  mig,  hvad  tror  ni: 
skulle  en  stor  man  kunna  vara  en  man  som  sig  bör,  en 
åmm  kåmm  i  få,  efter  det  äkta  rätta  begreppet   derom"? 


348  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

A.  Min  herre,  naturens  fenomener  äro  otaliga,  men 
detta,  jag  nekar  ej  dertill,  skulle  vara  ett  af  de  sällsammaste. 

B.  Jag  har  nu  ingen  vidare  upplysning  att  begära, 
och  jag  är,  som  mig  synes,  fullkomligen  underrättad.  Det 
är  sant,  jag  trodde  att  tidernas  närvarande  skick  fordrade 
hos  folk  som  sig  bör  en  helt  annan  beskaffenhet.  Det 
har  synts  mig,  att  den  som  odlar  fädernejorden  och  den 
som  försvarar  henne,  den  som  riktar  samhället  och  den  som 
upplvser  det,  vore  egenthgen  och  i  förnuftig  bemärkelse  de 
som  förtjente  ett  sådant  namn;  men  jag  ser  och  erkänner 
min  villfarelse. 

A.     Det  är  förlåtligt  att  bedraga  sig.  Så  rasande  kan 

allting    gå,    att   er   mening   synes    en    dag  icke    så    orimlig. 

Allt    förändras:    sådant    är    de    menskhga  sakernas   vanhga 
lopp.     Tålamod,  tålamod  I 


Något  om  det  så  kallade  nya  stafsättet. 

Ortografien  har  begynt  att  bli,  sedan  någon  tid,  ett 
allmänt  talämne,  och  dagbladen  att  uppfyllas  med  skrifter 
derom.  Ett  af  ryktet  kungjordt  arbete,  bestämdt  att  efter 
möjlighet  upplösa  tvistfrågorna,  rätta  misstagen  och  stadga 
det  ovissa  i  svenska  stafningen,  kan  ej  vara  utan  intresse 
för  nationen,  och  ju  närmare  dess  väntan  synes  vara  att 
uppfyllas,  ju  mer  bör  man  föreställa  sig,  att  deltagandet 
växer  och  att  uppmärksamheten  blir  allmännare.  Som  få 
lära  gifvas,  hvilka  ej,  vare  sig  genom  vana  eller  eftersin- 
nande, fattat  någon  enskild  mening  i  detta  ämne,  är  äfven 
ingenting  naturhgare,  än  att  en  hvar  nyttjar  tillfället  af  när- 
varande tidpunkt  för  att  i  skrift  eller  samtal  yttra  den. 
Hvem  som  har  ett  förslag,  en  tanke,  som  han  tror  grundad, 
skyndar  sig  att  framkomma  dermed.  Hvem  som  fruktar 
att  fmna  måhända  sitt  bruk,  sin  öfvertygelse  motsagda  och 
ogillade,  skyndar  sig  på  lika  sätt  att  i  förhand  lägga  för- 
svaret deraf  inför  publikens  ögon.  Det  allmänna  ryktet  om 
en  ny  stafningslära  medför  olyckligtvis  äfven  misstanken  om 
nyheter  och  förändringar.  Man  tror  att  en  ny  stafningslära 
måste  nödvändigt  vara  detsamma  som  ett  nytt  stafningssätt. 
Hvad  hvar  och  en  finner  i  de  allmänna  papperen  afvikande 
från   sitt  bruk,  sin  princip,  håller  han  för  nya  ortografien, 


XÄGOT    OM   DET    SÄ   KALLADE    XYA    STAFSÄTTET.  349 

till  och  med  de  största  orimligheter.  En  skrifver  och  tycker, 
att  man  borde  bortlägga  I  i  ljus,  d  i  djup,  h  i  hvilken, 
f  i  gifva  m.  m.  Strax  är  man  färdig  att  anse  detta  såsom 
ett  förutsändt  prof  af  det  nya  stafsättet.  En  annan  gör 
sig  qvick  öfver  bortkastandet  af  bokstafven  c  ur  hela  språket 
och  försäkrar  att  man  ärnar  skrifva  hädanefter:  Marsi, 
Luse,  Tasitus,  Sisero.  Strax  är  äfven  detta  nya  staf- 
sättet. Xågra  flera  k  än  vanligt  inkastade  i  dagbladen  för- 
orsaka en  stor  jäsning  i  sinnena,  och  en  stafning  småningom 
införd  sedan  långt  tillbaka  väcker  nu  först  uppseende,  såsom 
förebud  till  en  fullkomlig  sammangaddning  emot  all  veder- 
tagen ortografi.  Allt  försökes  mot  den  öfverhängande  faran, 
ända  till  satiren.  Satiren  är  rätt  god,  af  stort  behof  hos 
oss  i  många  ämnen,  och  torde  en  dag  finna  sitt  lämphga 
rum  äfven  i  detta.  ^len  det  är  en  pil,  som  måste  hafva 
udd  och  ej  kastas  med  den  största  oskickhghet.  Det  är  ej 
nog  att  hafva  ett  i  sin  öfvertygelse  rätt  stafvadt  infall:  deri 
måste  äfven  finnas  en  gnista  sundt  förnuft;  det  måste  ej 
vara  en  med  stor  möda  framtrugad  nonsens,  till  jemmer 
för  det  sunda  vettet.  Efter  ett  nyss  förflutet  tidehvarf,  rikt 
på  mästerstv eken  af  detta  slag,  som  borde  hafva  spridt 
smak  och  urskilning  tfll  alla  klasser,  är  det  sorgligt  att  se 
skrifvas  med  anspråk  på  qvickhet,  och  höra  bifallas  af  en 
mängd  läsare,  att  det  går  som  visan  säger:  alla  blefvo  de 
kaptener;  att  kontraktsprosten  var  en  väl  studerad  och 
hederlig  man,  så  vida  contract  får  sta/vas  med  c;  att 
någon  tagit  en  stor  konfiskation  för  en  stor  fångst  af 
liderliga  qvinnfolk;  att  akademien  är  tryckfel;  och  att, 
om  bokstafven  c  förkastas,  kunde  mången  enfaldig  falla 
på  Kalfvini  lära.  Må  man  låta  öfvertala  sig,  att  tifl  all 
qvickhet  fordras  nödvändigt  förnuftig  mening,  och  att  det 
är  tusen  gånger  bättre  att  stafva  ett  ord  med  hvad  oriktig 
bokstaf  som  helst,  än  att  säga,  efler  hvad  som  är  ännu 
värre  skrifva,  eller  hvad  som  vore  sämst  af  allt  upprepa 
och  prisa  sådana  osmakhgheter. 

För  min  del  väntar  jag  med  ej  mindre  otåhghet  än 
andra  dessa  reglor  för  svenska  stafningen,  hvarpå  akademien 
säges  arbeta,  och  som  berättas  vara  snart  färdiga  att  synas. 
Det  är  kanhända  ej  en  lätt  sak  att  afgöra  stridigheter,  hvar- 
öfver  man  sedan  hundrade  år  aldrig  kunnat  förena  sig,  och 
man  torde  ej  böra  fordra  att  finna  aflt  af  den  fuflkomligaste 
oemotsäghghet  i  ett  ämne,  hvari  det  är  rart  att  någonting  kan 


350  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

verkligen  äga  den.  Det  vore  redan  mycket  att  hafva  undanröjt 
de  missförstånd  och  de  falska  begrepp,  hvilka,  i  detta  fall  som 
i  andra,  troligen  hindrat  den  allmänna  öfverensstämmelsen, 
och  att  hafva  kunnat  omsider  bestämma  åtminstone  de  första 
grundsatserna  med  deras  närmaste  följder.  ^len  om  detta 
skett  med  klarhet  och  grundhghet:  om  reglor  bhfvit  dragna 
ur  språkets  natur,  som  gifva  ordning  deråt,  utan  att,  hvad 
fåfängt  skulle  försökas,  omskapa  det,  om,  med  den  känne- 
dom af  språkets  behof,  som  ej  kan  ägas  utan  af  dem,  hvilka 
i  flera  slag  af  skrifart  gjort  sjelfva  ett  långt  bruk  deraf, 
föreskrifter  blifvit  stadgade,  som  hvarken  motsäga  dess  när- 
varande odling  eller  stänga  dess  vidare  utbildning;  som, 
med  ett  ord,  blott  göra  möjlig  den  allmänna  enlighet  i  skrif- 
ningen,  hvarförutan  ett  språk  alltid  är  närmare  råheten  än 
odlingen  —  då  synes  mig  som  de  män,  hvilka  denna  pligt 
ålegat,  icke  illa  uppfylt  det  kanske  svåraste  af  alla  vittra 
kall  och  förvärfvat  sig  någon  rätt,  om  ej  till  nationens  väl- 
vilja, åtminstone  till  öfverseende  med  den  menskhga  ofull- 
komlighet, hvilken  i  deras  verk  likasom  i  alla  andras  torde 
kunna  möjhgen  upptäckas. 

Sådana  äro  i  detta  ämne  en  enskild  mans  tankar, 
hvilka  han  understår  sig  frambära  till  våra  qvicka  hufvudens 
besinnande,  i  fall  de  skulle  med  gifva,  att  något  besinnande 
behöfde  någonsin  föregå  deras  enskilda  eller  offenthga  om- 
dömen. ]\Iåhända  skall  man  anse  såsom  ett  bevis  på  ett 
inskränkt  hufvud  utan  qvickhet  att  på  sådant  sätt  först  be- 
höfva  inhemta  kännedomen  af  en  saks  förhållande,  innan 
man  vågar  yttra  sig  deröfver  och  att  ej  töras  i  förhand 
gifva  åt  sina  omdömen  den  ädla  utflygt,  som  är  oberoende 
af  tingens  verkhga  beskaffenhet;  men  jag  vet  i  sanning  ej 
sätt  att  undvika  denna  förödmjukelse. 

Hvad  isynnerhet  angår  stafningen  af  antagna  främmande 
ord,  och  deribland  bruket  af  k  i  stället  för  c  i  sådana  ord 
som  direktion,  direktör,  aktör,  kapiten,  akademi,  kredit, 
kontant  m.  fl.,  synes  den  mig  vara  en  sak  för  sig  sjelf, 
helt  åtskild  från  den  svenska  stafningen,  och  böra  anses 
såsom  till  det  högsta  ett  blott  bihang  dertill.  Att  denna 
stafning  begynt  blifva  sedan  någon  tid  allmännare,  torde 
mindre  härleda  sig  från  någon  i  förhand  erhållen  kännedom 
af  en  viss  stafningslära  än  från  ett  småningom  infördt  bruk 
och  det  bifall  dertill,  som  hvar  kännare  af  språkets  fordringar 
måste    nödvändigt    lemna,    äfven   utan  all  kunskap  om  aka- 


>"AGOT    031   DET    SA    KALLADE    XYA    ^TAF>ATTET.  doi 

demiens  stafningsgrunder.  Förföljelsen  emot  denna  oskyldiga 
bokstaf  synes  emellertid  upplifvas,  i  den  mon  som  dess  rätt 
i  svenska  stafningen  visar  sig  på  vägen  att  erkännas.  Jag 
har  ofta  undrat  på  en  sådan  ovilja  deremot  och  tror  ej  de 
största  fiender  af  detta  stafningsbruk  bättre  veta  hvarföre 
de  äro  det,  än  man  i  allmänhet  brukar  veta  orsaken  till 
sina  envisaste  meningar.  Det  påstås  väl,  att  vi  af  ett  natur- 
hgt  högmod  älska  ödmjukheten  hos  allt  som  möter  våra 
ögon,  och  jag  har  tänkt  någon  gång,  i  brist  af  bättre  skäl, 
att  c  gjort  sin  Ivcka  hos  mången  såsom  den  mest  krökta 
och  bugande  bokstaf  i  hela  alfabetet,  då  k  deremot  genom 
sitt  raka  och  sturska  utseende  skaffat  sig,  efter  verldens 
gång,  idel  missgynnare.  Jag  har  likväl  funnit  k,  efter  någon 
vana  dervid,  en  i  grunden  god  och  foglig  bokstaf,  som  för- 
träffligt uppfyller  sitt  kall  och  förtjenar  ingalunda  de  vrånga 
omdömen,  man  derom  utsprider.  Man  afmålar  den  i  syn- 
nerhet såsom  en  grof  och  plump  pöbelbokstaf;  men  det  är 
på  sådant  sätt  som  man  ofta  gjort  förtjensten  orättvisa. 
Utan  skämt  sagdt:  ingenting  synes  i  sanning  oskickligare, 
orimligare,  än  att  följa  i  samma  språk  två  olika  språkstaf- 
ningar  och  att  skrifva  hvart  sjette,  tionde,  femtonde  ord 
på  utländskt  sätt.  Sådana  ord,  som  icke  kunna  umbäras  i 
svenskan,  och  som  redan  blifvit  svenska  genom  behof,  uttal, 
böjningar,  måste  också  nödvändigt  på  svenskt  sätt  skrifvas, 
icke  på  ett  främmande  språks,  hvarigenom  de  för  ögat  och 
tanken  beständigt  skilja  sig  ifrån  de  öfriga  och  likasom  på- 
minna om  obehörigheten  af  deras  bruk.  Att  ljudet  k  i  en 
mängd  antagna  ord  t.  ex.  kanon,  kanal,  klass,  kontrast, 
kontrakt,  kredit,  kontor,  kontant,  kamrer,  kansler,  kalen- 
der, kaliber,  ej  låter  teckna  sig  genom  en  annan  ritning 
än  det  latinska  c,  efter  orden  äro  ursprungligt  främmande, 
denna  ortografiska  trosregel,  inpräglad  vid  skrifboken,  bibe- 
håller sig  sedermera  genom  omsorgen  att  ej  synas  i  saknad 
af  all  främmande  språkkunskap.  En  sådan  omsorg  är  ej 
att  lasta.  Det  är  rätt  snällt  att  veta  hvarifrån  ett  ord  här- 
leder sig;  men  vårt  eget  språk  har  också  sina  fordringar 
af  ordning  och  enstämmighet,  som  icke  böra  uppoffras  åt 
begäret  att  visa  denna  lilla  kunskap.  Man  borde  besinna, 
att  det  egenthgen  är  ljudet,  icke  ritningen,  som  utgör  det 
väsenthga  af  ett  bokstafstecken,  och  att  behörigheten  af 
det  ena  eller  andra  tecknet  beror  iså  snart  ordet  är  till  all- 
mänt   bruk    antaget)    icke    af    det    språks    stafningsgrunder, 


3o2  c.    G.    AF    LEOPOLD. 

hvarifrån  det  är  taget,  utan  af  det  språks,  hvari  det  nyttjas. 
Det  är  helt  säkert  lika  så  förståndigt  att  skrifva  direktion, 
prospekt,  affekt,  distrikt  med  k,  ehuru  de  hafva  c  i  deras 
latinska  ursprung,  som  att  skrifva  med  k  betäckt  af  tectus, 
riktig  af  rectus,  trakt  af  tractus,  krita  af  creta,  kammare 
af  camera,  krona  af  corona,  och  sjelfva  ordet  skrifva  af 
scribere.  När  man  hemtat  sin  språkodling  ifrån  nu  den 
ena  nationens  literatur,  nu  den  andras,  är  det  för  sent  att 
vilja  sedan  utrota  ordblandningen,  och  man  får,  under  så- 
dana omständigheter,  ej  ett  på  en  gång  rikt  och  enformigt 
språk  genom  andra  medel  än  ordlån  och   omstafning. 

Utom  den  mängd  främmande  ord,  hvaraf  umgängestalet 
sjelfsvåldigt  öfverflödar,  räknar  man  de  för  språket  nu  mera 
omisthga,  och  som  i  skrift  mer  eller  mindre  ofta  förekomma, 
till  ett  antal  af  flere  hundrade.  Den  som  ej  sjelf  gjort  denna 
beräkning  tror  den  knappt.  Emellertid  fmnes  deri  alldeles 
ingen  öfverdrift.  Hvad  tvifvelsutan  skulle  följa  af  staf- 
ningen  med  egna  bokstafstecken  vore,  att  denna  mängd  af 
främmande  ord  förlorade  derigenom  efter  hand  deras  natur 
och  utseende  af  utländska  och  oss  tillhöriga.  Den  svenska 
ändelseböjning,  de  redan  antagit,  en  viss  vändning  åt  svenskt 
ljud,  som  de  derigenom  alltid  erhålla,  ändtehgen  vanan  att 
skrifva  och  se  dem  skrifvas  med  svensk  stafning:  allt  detta 
skulle  göra,  att  man  snart  antingen  förlorade  helt  och  liållet 
spåren  af  deras  utländska  ursprung  eller  åtminstone  ej 
mera  tänkte  derpå.  Så  har  skett  med  natur,  kreatur, 
figur,  raoral,  regel,  exempel,  pjerson,  titel,  punkt,  artikel, 
grad,  kammare,  sal,  pjalats,  port,  fönster,  tegel,  park, 
frukt,  grotta,  qvarter,  kofta?!,  kappa,  peruk,  bälte,  fran- 
sar, schatull,  betsman,  så,  knif)  pistol,  musköt,  pik,  lans, 
skrift,  pris,  äfventyr,  lyster,  kuUbytta,  soppa,  salt,  socker, 
kräm,  stall,  boll,  koppel,  kämpe,  klocka,  kloster,  stat, 
krona,  mantel,  purpur,  pjrins,  prinsessa,  prest,  predika, 
messa,  jjrost,  biskop,  erkebiskop,  bibel,  postilla,  funt, 
altare,  och  man  kunde  göra  hstan  så  lång  man  behagade. 
Alla  dessa  ord  hafva  varit  främmande,  alla  hafva  bhfvit  oss 
tillhöriga  genom  egna  böjningar  och  stafning  efter  egna 
språkgrunder.  Men  om  det  således  är  just  detta  ändamål, 
som  måste  i  synnerhet  åsyftas,  hvad  skall  man  då  säga 
om  de  lärde  mäns  grunder,  som  idehgen  ropa:  låtom  oss 
för  allt  i  verlden  ej  nyttja  våra  egna  bokstafstecken  i  de 
antagna    utländska    orden,    på    det    ej    sluthgen    må    hända 


XAGOT    OM   DET    SA   KALLADE    XYA    >TAFSATTET.  ödö 

derigenom,  att  man  icke  längre  anser  dessa  ord  för  latinska 
eller  fransyska,  utan  för  egna  och  vårt  språk  tillhöriga. 

Det  märkvärdigaste  af  allt  detta  är  tvifvelsutan  den 
röst  i  ortografiska  lagstiftningen,  som  hedersnitet,  eller  hvad 
den  gode  gamle  Holberg  fordom  kallade  honetta  ambitionen, 
synes  vilja  tillegna  sig.  Young,  som  skref  på  sin  tid  en 
hel  bok  satirer  öfver  heder sheg aret,  och  som  synes  med 
oaf bruten  uppmärksamhet  hafva  följt  och  utspejat  alla  feno- 
mener  af  denna  ädla  sinnesrörelse,  tyckes  likväl  ej  hafva 
gjort  sig  det  minsta  begrepp  om  dess  möjliga  inflytande  på 
stafningen  af  ett  språk.  En  sednare  erfarenhet  ersätter  i 
den  delen  Youngs  okunnighet.  Den  bevisar,  att  från  segrar 
och  statsplaner  intill  bokstäfver  är  ingenting  för  högt  öfver 
eller  för  lågt  under  den  menskliga  ärelystnaden.  Och  lika- 
som man  säger  att  det  allmänna,  till  allt  utspridda  natur- 
lifvet  är  det  samma  i  sjelfva  solen  och  i  det  minsta  gräs- 
strå, som  växer  på  marken,  så  finna  vi  äfven  hedersdriften, 
fastän  något  olik  till  föremålen,  hkväl  alltid  samma  häftigt 
verkande  passion  —  hos  den  korsikanske  löjtnanten*),  som 
gör  i  våra  dagar  tre  verldsdelars  beundran,  och  hos  den 
svenske,  som  blott  begär  att  få  sin  titel  stafvad  på  fransvskt 
sätt.  Det  starkaste  motståndet  emot  en  mera  förnuftsenlig 
ortografi,  än  den  man  hittills  följt,  förutsäges  verkligen  från 
en  och  annan  af  dem,  hvilka,  genom  forntidens  lån  af  främ- 
mande embetsnamn,  kommit  i  en  afundsvärd  besittning  af 
utländska,  i  synnerhet  fransyska  titlar.  Man  lär  våga  allt, 
gissas  det,  för  den  fransyska  bokstafveringen  af  sin  karak- 
ter; lär  ej  så  lätt  uppoffra  rättigheten  att  skrifva  lieutenant 
på  ett  motvändt  sätt  till  uttalet,  som  säger  löjtnant,  och 
att  stafva  med  c  likasom  med  eur  eller  queur  sådana  titlar 
som  directeur,  controlleur,  fabriqueur;  fastän  c  i  svenska 
ord  aldrig  har  detta  bruk,  och  fastän  ljuden  ör  och  kör 
i  vårt  språk  ingalunda  tecknas  på  förenämda  sätt.  Som 
den  fransyska  titelstafningen,  genom  en  viss  oläslighet  för 
den  olärda  hopen,  förmånligt  utmärker  sig  ifrån  vanliga 
svenska  ord,  så  anses  den  äfven  meddela  i  mon  deraf  en 
större  glans  åt  dessa  titlars  lyckliga  innehafvare.  Den  pry- 
der, påstår  man,  en  utanskrift,  ett  visitkort,  ett  notifikations- 
blad,  en  artikel  i  tidningarne,  helt  annorlunda  än  simpel 
svensk    stafning    och    hör   derigenom,    som   all  annan  heder, 

*)  Napoleon. 

Svenska  Parnassen.     III.  23 


AF    LEuP<:iLD. 


till  förtjenstens  belöning.  Utom  dem  som  i  allmänhet  anse 
för  mycket  olärdt  och  snöpligt  att  ej  skrifva  en  viss  större 
del  af  svenska  språket  på  latin  eller  fransyska,  har  detta 
gamla  prydhga  bruk  således  äfven  ett  slags  helt  egna  och 
särskilda  försvarare,  hvilka  strida  för  osvenskan  deraf,  såsom 
för  en  dem  tillhörig  personhg  hedersrätt.  Om  det  sker  i 
detta  fall  som  i  alla  andra,  att  det  tysta  förnuftiga  omdömet 
ej  gör  buller,  och  att  blott  den  som  ropas  höres:  om  man 
således  har  ingen  rättvis  orsak  att  hålla  några  stoj  ande 
röster  för  den  allmänna  meningen;  bevisa  hkväl  flera  an- 
ledningar och  äfven  offentliga  blad,  att  sådana  verkhgen  gifvas, 
hvilka  betrakta  sysslorna  såsom  betydligt  förringade  genom 
svensk  bokstafvering  och  anse  den  utländska  ritningen  så- 
som en  äganderätt,  tillagd  innehafvaren  genom  fullmaktens 
klara  lydelse,  hvaraf  ingen  således  har  att  frånkänna  någon 
ett  enda  fransyskt  streck.  Förgäfves  lemnade  sjelfva  den 
store  beskyddaren  och  förädlaren  af  sitt  språk,  den  odödhge 
konung  Gustaf  III,  det  mest  talande  vedermäle  af  kärlek 
för  modersmålet,  då  han  ibland  sina  konungsliga  omsorger 
derföre,  äfven  vid  inrättandet  af  nya  embeten  och  värdig 
heter,  nästan  alltid  iakttog  att  gifva  dem  svenska  namn, 
såsom  statsfru,  öfvevstekammarjunkare,  or  den  somhu  ds- 
man,  fogat  m.  fl.  Förgäfves  tyckas  dessa  efterdömen  hafva 
bort  utsprida  aktning  för  vårt  eget  språks  fordringar  och 
leda  småningom  äfven  till  A^åra  utländska  titlars  försven- 
skande, åtminstone  så  mycket  som  kan  ske  genom  stafnin- 
gens  enlighet  med  det  öfriga  språket.  J\lan  \\\\,  i  anseende 
till  dessa  sistnämda  titlar,  hvarken  det  ena  eller  det  andra, 
hvarken  svensk  öfversättning  eller  svensk  bokstafvering. 
Man  vore  säkert  ej  nöjd  med  att  kallas  herr  hufvudraan, 
herr  anförare,  heldre  än  herr  capitaine;  herr  i  stället 
varande,  herr  andre  hufvudraan,  herr  andre  anförare, 
heldre  än  herr  lieutenant;  herr  styresman,  herr  förstyrare, 
heldre  än  herr  directeur  o.  s.  v.;  men  man  vill  ej  hefler 
tillåta  att,  med  bibehållande  af  de  antagna  titlarna,  stafnin- 
gen  åtminstone  rättas  efter  svensk  ljudart  och  svenska  språk- 
grunder. Hvad  som  skett  utan  allt  klander  med  ett  af  de 
högsta  embeten  både  i  stat  och  kyrka,  med  sjelfva  erke- 
biskopstiteln  (ursprungligen:  archi-episcojjus),  får  ej  ske 
med  capitaines-,  lieutenants-,  directeurs-,  cojitr olleurs-, 
ö?/c?i7ez(rs-titlarna,  ehuru  den  erkebiskopliga  titeln  synes  mig, 
om  jag   törs   säga  det,  ingalunda  eftergifva  någon   af  dessa 


NÅGOT    COI    DET    SA   KALLADE   XYA    STAFSATTET,  d55 

hvarken  i  gravitet  och  allvarsam  väldighet  eller  i  fordran 
på  lärd  etymologisk  noggrannhet.  De  som  förklara  sig  der- 
emot  kunna  ej  nog  förundra  sig  öfver  orimligheten  att  in- 
vända emot  ett  fransyskt  bruk  svenska  språkets  fordringar 
(likasom  ett  sådant  språk  som  vårt  hade  några  fordringar), 
eller  huru  man  understår  sig  att  af  sådan  orsak  skära  den 
ena  eller  andra  fransyska  hedersbokstafven  af  medborgare 
och  dömma  dem,  på  eget  ortografiskt  bevåg,  till  simpel 
svensk  titelstafning.  Man  håller  ingen  ortografisk  lära,  ingen 
språk-akademi  i  verlden  mera  berättigad  att  indraga  en  half 
stafvelse  af  titeln  än  ett  hälft  qvartal  af  lönen,  och  synes 
föga  benägen  att,  i  sådana  embeten  och  förrättningar,  åtnöja 
sig  hädanefter  med  en  enda  bokstafs  sämre  vilkor,  än  man 
dervid  hittills  innehaft.  Då  odlingen  af  en  nations  språk 
visserligen  utgör  ett  ej  ringa  moment  af  dess  häfder,  lär 
historien  ej  förgäta  det  ortografiska  krig,  hvarmed  vår  när- 
varande tid  af  denna  anledning  hotas.  Hvad  hon  då  ej 
heller  torde  underlåta  att  ihogkomma,  det  är  att  samma 
behag  till  utländska  titlar,  samma  öfvertygelse  om  deras 
företräde  och  den  större  ära,  de  både  till  ljud  och  stafning 
medföra,  röjt  sig  hos  oss,  äfven  vid  andra  tillfällen  än  detta 
närvarande.  Man  omtalar  ännu  ifrån  en  äldre  regering  en 
inlaga  till  högre  ort  af  trädgårdsrnästarne  i  Stockholm,  hvari 
de  anhöllo  att  få  kalla  sig  orangevrer,  eller  om  detta 
ädlare  namn  ej  skulle  beviljas,  åtminstone  greuneurer,  med 
eu  i  stället  för  ö,  till  befordrande  af  professionens  större 
heder  och  uppmuntran. 


JOHAN  GABRIEL  OXENSTJERNA. 


Johan  Gabriel  Oxenstjerna. 


} 


|m|Aå  man  nämner  Johan  Gabriel  Oxenstjernas  namn,  tän- 
''  ^/''  ker  man  i  första  rummet  på  hans  två  stora  dikter: 
'""^'^  »Skördarne >  och  r>Dagens  Stunder».  Han  är  upp- 
iysningstidehvarfvets  idylHker  och  bildar  i  detta  afseende  ett 
komplement  till  Kellgren  och  Leopold;  detta  skaldetrium- 
virat gifver  oss  en  trogen  och  fullständig  bild  af  den  pseudo- 
klassiska  vitterheten  med  alla  dess  arter. 

Men  om  också  Oxenstjernas  två  nämnda  dikter  före- 
trädesvis tilldrogo  sig  samtidens  uppmärksamhet  och  beun- 
dran, äro  dessa  naturbeskrifvande  poemer  hvarken  de  enda 
af  hans  hand  eller  ens  de,  som  för  vår  tid  äro  de  mest 
njutbara  af  hans  skapelser.  Ty  såsom  författare  var  Oxen- 
stjerna ganska  mångsidig.  Hans  skaldebref,  och  främst 
bland  dem  »Disa»,  täfla  i  qvickhet  och  behag  med  Leo- 
polds, hans  filosofiska  stycken  äro  sprungna  ur  en  sann 
och  verklig  poetisk  känsla,  och  de  »poésies  fugitives»,  han 
strödde  kring  sig  under  olika  perioder  af  sitt  hf,  äro  i  sin 
graciösa  rococostil  ej  blott  karakteristiska  uttryck  för  tids- 
andan utan  ofta  verkliga  små  perlor  af  poesi.  Tillägga  vi 
en  mängd  tillfällighetsdikter,  flera  i  dramatisk  form  och 
hufvudsakligen  afsedda  för  hofvets  förlustelser,  samt  de  tvenne 
stora  och  lyckade  öfversättningarna  af  Milton  och  Tasso, 
så  hafva  vi  i  korthet  antydt  omfånget  af  hans  vittra  verk- 
samhet. 

Bland  1700-talets  store  skalder  är  Oxenstjerna  numera 
den  måhända  minst  läste.  Kellgren  och  Leopold  ingripa 
såsom  författare  —  satiriskt  eller  didaktiskt  —  mera  direkt 
i  tidens  frågor,  och  deras  arbeten  intressera  oss  derföre, 
frånsedt  sitt  värde,  såsom  belysande  tidens  stora  kulturpro- 
blemer.     Oxenstjerna    åter    väljer    sina  ämnen  ur  det  mera 


300  J.  Ct.  oxE^'STJEK^'A. 

enskilda  lifvet  och  besjunger  naturens  och  landtlifvets  herr- 
lighet.  INlen  ingen  art  af  dikt  bleknar  lättare  under  tider- 
nas lopp  än  den  idylliska;  hvarje  tid  ställer  sina  särskilda 
och  olikartade  fordringar  på  den  poetiska  naturskildringen: 
vi  älska  att  i  korta  och  karakteristiska  drag  återfinna  en 
naturstämning,  mera  anad  än  utförd,  Oxenstjernas  samtid 
fordrade  en  omfångsrik  och  detaljerad  naturmålning. 

Detta  är  en  förklaring  af  hans  brist  på  popularitet, 
icke  en  insaga  mot  hans  begåfning.  Tvärtom  ägde  han 
stora  förutsättningar  för  att  blifva  en  framstående  skald. 
]^led  en  liflig  och  spelande  fantasi,  ett  öppet  sinne  för  na- 
turens skönheter  och  en  skarp  blick  för  det  individuella  och 
karakteristiska  hos  menniskoma  förenade  han  en  mångsidig 
beläsenhet  och  en  stor,  inom  hans  krets  högst  sällsynt  för- 
måga att  uppskatta  olika  nationers  och  tiders  vitterhet. 
Dertill  ägde  han  en  stor  lätthet  att  skrifva  och  var  vid  alla 
tillfällen  färdig  att  på  vers  eller  prosa  uppteckna  sina  tankar 
öfver  hvad  som  föreföll.  Enstaka  af  dessa  ögonblickets  poe- 
tiska utgjutelser,  sådana  de  läsas  i  hans  dagböcker,  äro  små 
fulländade  poem,  och  några  af  dem  hafva  till  och  med  an- 
setts värdiga  en  plats  i  hans  långt  senare  utgifna  skrifter. 

Oxenstjernas  lefnadsförhållanden  förete  en  dualism  mel- 
lan den  till  landsbygden  längtande  naturentusiasten  och  den 
förnäme  ädlingen,  som  af  sin  konungs  önskan  delvis  mot 
sin  egen  vilja  kallades  att  bekläda  statens  ansvarsfullaste 
platser  eller  qvarhölls  i  hof kretsen,  hvars  förnämsta  prydnad 
han  var  och  till  hvars  förströelser  han  offrade  en  rundlig 
del  af  sin  tid.  Oaktadt  rang  och  embeten  trifdes  han  dock 
bäst  i  kretsen  af  sina  literära  vänner,  Ehrensvärd,  Schröder- 
heim,  Rosenstein,  Leopold,  Adlerbeth  m.  fl.  och  egnade  åt 
vitterheten  alla  de  stunder,  han  kunde  undandraga  en  be- 
svärlig och  ansvarsfull  embetsverksamhet,  till  dess  han  vid 
en  mera  framskriden  ålder  blef  fri  från  detta  tryckande 
band  och  helt  och  hållet  kunde  hänge  sig  åt  denna  sin 
älsklingssysselsättning.  —  Genom  dessa  olikartade  intressen 
är  hans  lif  mera  skiftande  och  innehållsrikt  än  de  flestas, 
och  hans  diktkonst  har  i  mera  än  ett  afseende  fått  sitt 
skaplynne  af  de  yttre  omständigheter,  under  hvilka  han 
lefde  och  måhända  främst  af  hans  intimitet  med  skalderna 
af  konungens  krets. 

Oxenstjerna  föddes  1 750  pä  det  mångbesjungna  Skenas 
i  Wingäkers  socken.     Han  var  systerson  till  Gustaf  Fredrik 


J.    C4.    OXEXSTJERNA.  361 

Gyllenborg  och  åtnjöt  under  sin  ungdom  hans  uppfostran. 
Vid  14  års  ålder  fick  han  skalden  Bergklint  till  informator, 
och  under  dennes  ledning  fortsatte  han  i  Upsala  sina  stu- 
dier. Genom  umgänget  med  dessa  båda  män  fick  han 
redan  från  barndomen  lust  för  literära  sysselsättningar;  för- 
gäfves  varnade  Gyllenborg  i  tid  och  otid  för  skaldekonsten, 
morbroderns  exempel  verkade  mera  än  hans  lärdomar,  och 
redan  från  Oxenstjernas  trettonde  år  känner  man  små  poe- 
tiska försök  af  honom.  Hans  vistelse  i  Upsala  blef  ej  af 
lång  varaktighet.  Sedan  han  afiagc  kansliexamen,  inträdde 
han  1760  i  kongl.  kansliet  och  blef  samma  år  kanslist  i 
Mindre  sekreta  deputationen,  der  han  tjenstgjorde,  till  dess 
han  i  slutet  af  följande  år  afsändes  till  Wien  såsom  sekre- 
terare vid  svenska  beskickningen  under  envoyén  grefve 
Barck.  Här  qvarstannade  han  till  1774,  då  han  återvände 
till  fäderneslandet  och  erhöll  plats  som  andre  sekreterare  i 
presidentkontoret,  hvarjemte  han  utnämndes  till  kammar- 
herre hos  konungen.  Detta  var  begynnelsen  till  hans  ly- 
sande bana  vid  hofvet  och  i  rikets  tjenst. 

Vi  äga  i  de  dagböcker,  Oxenstjerna  under  sin  ungdom 
roade  sig  med  att  föra,  ett  oskattbart  medel  att  lära  känna 
hans  enskilda  lif  och  blicka  in  i  hans  tankeverld.  Dessa 
dagböcker  förde  han  con  amore;  under  ledsamma  stunder 
voro  de  hans  angenämaste  förströelse,  och  åt  dem  anför- 
trodde han  på  det  mest  oförbehållsamma  sätt  sina  intryck 
och  omdömen. 

Om  vi  genomläsa  den  dagbok,  som  innefattar  åren 
1769 — 71,  så  finna  vi  att  Oxenstjernas  ungdom  icke  var 
utan  sina  bekymmer.  Han  var  af  naturen  en  glädtig  yng- 
ling, som  framför  allt  älskade  landtlifvet,  och  hvars  käraste 
sysselsättningar  voro  studier  i  musik,  språk  och  literatur. 
Men  det  torra  och  för  honom  intresselösa  arbetet  i  embets- 
verken  upptog  hela  hans  tid.  Det  är  rörande  att  se  huru 
han,  fängslad  i  stadens  qvalm  vid  de  tråkiga  protokollerna, 
besjunger  Humlegården  såsom  ett  om  ock  torftigt  surrogat 
för  hans  älskade  Skenas,  och  med  hvilken  förtjusning  han 
egnar  sig  åt  landsbygdens  nöjen  och  till  sin  förnäma  mor- 
moders förtviflan  tumlar  om  med  bönderna,  då  han  under 
de  sparsamma  ledigheterna  frän  kansligöromålen  någon  gång 
får  besöka  sitt  mödernehem.  —  jNled  arbete  och  försakelser 
samlar  han  en  för  hans  små  vilkor  ej  obetydlig  summa  för 
att    skaffa    sig    undervisning    i    musik,    och   frän  sin  strängt 


362  J.    G.    OXENSTJEEXA. 

upptagna  tid  stjäl  han  undan  så  m}xket  han  kan  för  att 
förkofra  sig  i  språkkunskaper  och  derigenom  vinna  tillträde 
till  främmande  länders  literatur. 

Med  svårighet  sliter  han  sig  ur  sin  moders,  sin  mor- 
broders och  den  trogne  Bergklints  armar  för  att  under  flera 
års  tid  uppehålla  sig  i  utlandet.  Resan  ger  honom  natur- 
ligtvis tillfälle  att  se  och  iakttaga  mycket;  men  vistelsen  i 
Wien  var,  åtminstone  de  första  åren,  allt  utom  angenäm. 
Ett  själsdödande  arbete,  dechiffrerandet  af  depescher,  till- 
låter honom  föga  att  njuta  af  det  nya  och  storartade,  som 
verldsstaden  hade  att  bjuda.  Ministerns  hus  var  en  trist 
uppehållsort  för  en  ung  man  af  hans  naturell.  Endast  säl- 
lan sågos  der  gäster,  och  ministerns  familj  var  ej  den  älsk- 
värdaste. För  grefven  sjelf  hyser  han  den  största  beundran 
och  kärlek,  men  med  desto  större  bitterhet  omtalar  han 
grefvinnan,  »en  kammartjenaredotter,  som  förtjente  att  bakom 
stolen  intaga  sin  faders  ställe,  mera  än  att  heta  det  hon 
nu  kallas.»  Ett  och  annat  besök- från  Sverige,  särskildt  af 
hans  vän,  skalden  Tilas,  äro  de  enda  afbrott  i  hans  enfor- 
miga lif. 

I  likhet  med  hela  sin  slägt  tillhörde  Oxenstjenia  hatt- 
partiet, och  likasom  morbrodern  i  sina  memoarer  beklagar 
han  sig  öfver  det  oefterrättliga  politiska  tillståndet  under 
tiden  närmast  före  Gustaf  IILs  tillträde  till  regeringen,  och 
detta  ej  blott  emedan  hans  egen  framtid  genom  partiemas 
strider  gjordes  osäker  och  beroende  af  h varje  regimeförän- 
dring, utan  det  var  framför  allt  en  plåga  för  hans  känsliga 
själ  att  se  fosterlandets  öde  såsom  en  lekboll  i  fraktionemas 
händer.  Man  finner  i  hans  anteckningar  upprörande  skil- 
dringar af  landets  inre  tillstånd  och  sorgligt  drastiska  be- 
skrifningar  af  de  politiska  klubbarne,  der  rikets  öden  preli- 
minärt diskuterades  och  ofta  afgjordes. 

På  detta  ställe  (en  politisk  klubb)  bo  alla  fåfänga  förslager, 
ostadiga  lagar,  bestickningar,  falska  rykten  och  skalder,  som  göra 
smädeskrifter  åt  den  mestbjudande.  Satser  försvaras  och  bestridas 
med  lika  okunnighet  och  lika  envishet.  Dårskap  och  fylleri  taga 
hvarannan  i  famn,  och  det  lilla  förstånd  en  adelsman  har,  dränker 
han  här  i  floder  af  punsch.  Han  tycker  sig  hafva  försvarat  friheten, 
när  ingen  kan  hindra  honom  att  dricka  så  många  glas  han  behagar. 
En  annan  lofvar  med  högra  handen  sin  ära  och  sin  tro,  ocli  tager 
bakom  ryggen  mutor  för  nästa  votering  med  den  venstra.  Man  gör 
heliga  löften  och  skrattar  åt  att  man  beslutit  att  ej  hålla  dem.  En 
partichef  kommer  in,  han  börjar  tala  från  ett  bord,  hvarpå  han  sti- 
ger,   hans    starka    röst   tjenar   till   skäl,    han  blir  trodd  i  samma  mon 


J.    G.    OXENSTJERXA.  363 

som  hanskriker.  Han  svaras  med  ett  skrålande  ja.  Sedan  förbinder 
man  sig  med  glaset  i  hand  att  votera  rätt  och  ej  svika.  Man  dricker 
kungs,  lags  och  frihets  skäl,  och  raglar  i  fylleri  af  bara  kärlek  till 
fäderneslandet.  —  — 

Man  må  under  sådana  förhållanden  ej  undra  på  att 
han  liksom  de  fleste  med  jubel  helsade  Gustaf  III:s  upp- 
stigande på  tronen,  alldeles  oafsedt  hans  beundran  för 
konungen  personligen  och  de  tecken  af  nåd,  denne  såsom 
kronprins  visat  honom. 

!Man  iakttager  hos  Oxenstjernn  redan  under  hans  ung- 
domsår en  egendomlig  blandning  af  skarpsinnig  observations- 
förmåga och  den  mest  öfverströmmande  känslofullhet.  Man 
häpnar  att  hos  en  yngling  finna  en  kritik,  som  icke  skonar 
något,  som  med  logikens  skarpaste  vapen  angriper  häfd- 
vunna  bruk  och  med  den  mest  etsande  satir  bedömmer  miss- 
hagliga personer,  som  komma  i  hans  väg.  Hans  bitande 
omdömen  träffa  säkert  och  tillspetsa  sig  lätt  till  de  kända 
epigram,  som  under  hans  senare  tid  flögo  land  och  rike 
omkring  och  man  och  man  emellan  meddelades  såsom  be- 
vingade ord.  Ett  exempel,  denna  gång  temligen  oskyldigt, 
på  hans  sätt  att  beskrifva  sin  omgifning  erbjuder  följande 
lustiga  skildring  af  ett  aftonsamqväm,  der  man  just  ej  hade 
särdeles  roligt  och  träget  sysslade  med  hans  värsta  fiende, 
kortspel,  hvari  han  mot  sin  vilja  tvangs  att  deltaga: 

Ifrån  konserten  for  jag  till  landshöfding  Boije  och  under  3  tim- 
mar, som  jag  var  der,  hade  jag  leds  ihjäl,  om  jag  ej  af  en  händelse 
funnit  en  bok,  en  ovanlig  sak  på  ett  ställe,  der  alla  sällskap  endast 
mätas  efter  tretal,  och  dagen  ej  tjenar  till  annat  än  att  upplysa  betar 
och  matadorer.  Der  var  direktören  Ehrenpreuss,  som,  ehuru  han  all- 
tid har  kolik  dä  han  spelar  Thombre,  underkastar  sig  denna  sjukdom 
från  morgon  till  qvällen.  Hans  son  var  äfven  der.  Han  stammar, 
läspar,  talar  i  näsan  och  har  alla  möjliga  fel  på  tungan,  utom  det 
som  vore  för  honom  och  andra  aldraly eldigast,  det  att  vara  alldeles 
dumbe,  ty  de  fa  ord,  han  hackar  fram,  äro  gema  sagda  på  någons  be- 
kostnad. Der  var  äfven  gref  Lejonstedt,  som  blandade  sin  stats- 
klokhet uti  talet  om  spelet.  Ingen  kan  som  han  åtnjuta  vällusten  af 
en  soffa.  Hans  kropp  tyckes  endast  bestå  af  leder,  och  han  faller 
efter  alla  skrynklor  på  dynan,  emot  hvilken  han  hvilar.  Den  lille 
lagman  Falkenberg  spelte  ock  här  vid  ett  bord  med  de  tjocka  lands- 
höfdingarne  Strömfeldt  och  Boije.  Han  tycktes  genom  jemförelsen 
med  sin  späda  kropp  ännu  mera  visa  de  andres  ofantelighet  och  satt 
mellan  dem  som  en  duodes  mellan  två  stora  folianter. 

Och  å  andra  sidan  hvilka  ömma  utbrott  af  S}'mpati 
för  dem  han  älskade,  hvilka  patetiska  klagoutgjutelser  vid 
vänners    bortgång,    hvilka  tårefloder   vid  medmenniskors  Ii- 


304  J.    G.    OXENSTJEENA. 

danden :  »Jag  går  mellan  suckar  och  tårar  och  känner  min 
oro  dubbelt  upplifvas  igenom  den  jag  märker  hos  andra. 
I,  mina  stängda  tårar,  som  jag  nyss  i  mitt  sista  farväl  ej 
mäktade  utgjuta  för  mina  föräldrar,  och  åt  minnet  af  mina 
förra  år,  öppnen  nu  edra  floder,  rinnen  i  den  ödsliga  still- 
het, jag  mig  i  qväll  befinner.  I  utgören  min  tröst,  min 
hugsvalelse  och  min  ära;  ty  jag  helgar  eder  åt  ömheten,  åt 
erkänslan,  åt  fäderneslandet,  åt  vänskapen  och  åt  Themir 
(hans  första  kärlek).»  Då  han  utdelar  en  allmosa,  då  han 
ser  en  krympling,  då  han  bivistar  en  bestraffning,  öfverallt 
försjunker  han  i  känslor  och  deklamerar  öfver  dem.  jNIan 
tror  sig  höra  Lidner,  och  man  igenkänner  bådas  älsklings- 
författare, Rousseau:  »Jag  läste  i  dag  La  Nouvelle  Héloise», 
säger  Oxenstjerna;  :^huru  rätt  har  ej  Rousseau,  då  han  sä- 
ger, att  han  ej  skulle  kunna  älska  den  menniska,  som  kunde 
läsa  utan  rörelse  denna  bok.  Jag  har  läst  henne  med  öm- 
het, jag  har  tagit  del  i  deras  öden,  som  der  nämnas,  och 
jag  har  storgrätit  vid  Julies  död.  Jag  skulle  vara  rädd  att 
hafva  att  göra  med  en  menniska,  som  jag  såg  läsa  i  denna 
brefvexling  med  köld.  —  Ack  Gudar,  hvar  är  den  tid,  då 
jag  sjelf  kunde  hafva  varit  ämne  till  denna  bok.  Jag  har 
en  gång  i  verlden  kunnat  säga:  01  ^Nlourons.  ma  douce 
amie,  mourons,  la  bienaimée  de  mon  coeur,  que  faire  de- 
sormais  d'une  jeunesse  insipide  dont  nous  avons  épuisé 
toutes  les  douceurs.»     Oxenstjerna  var  då   19  år! 

Genom  detta  drag  af  känslofullhet,  som  qvarstod,  om 
ock  förminskadt,  under  hela  hans  lif,  skiljer  sig  Oxenstjerna 
från  de  egentliga  pseudoklassikerna.  Äfven  hans  religiösa 
uppfattningssätt  var  djupare  än  deras  och  hänger  i  hop  med 
hans  sensibilitet.  Under  sin  ungdom  söker  han  allvarligt 
bekämpa  tviflets  makter  och  bemödar  sig  att  försona  sin 
omgifnings  rationalism  med  en  varm  och  innerlig  tro.  Han 
berättar  sjelf,  hur  han  en  dag  red  ut  med  presten  mag. 
Dubb  och  som  vanligt  invecklade  sig  i  teologiska  samtal. 
Se  här  några  af  hans  reflexioner  i  anledning  deraf: 

Olycklig  den  som  råkar  tvifla  i  sådana  ämnen  och  ej  äger  styrka 
att  fatta  något  vist,  hvars  hjerta  ömt  ocii  bäfvande  ej  är  nog  djerft 
att  förakta  och  ej  nog  lyckligt  att  kunna  tro.  Sälla  Religion,  de  usles 
enda  tröst,  det  enda  hopp  för  de  förtryckta,  skulle  du  vara  en  inbill- 
ning !  Skall  allt  styras  af  en  händelse,  men  ingen  öfvermakt  vårdar 
mig,  och  äro  alla  de  suckar  fåfänga,  som  jag  utgjuter  för  Honom? 
Månne  en.  slump  fört  mig  utur  intets  djup  att  åter  för  evigt  störta 
mig  dit  igen?    Min  själ,   som  tänker   och   känner,  är  hon  blott  ett  vä- 


J.    G.    OXEXSTJEKXA.  ö*)0 

der,  som  evigt  försvinner?  Är  dä  intet  öga,  som  ser  de  förtrycktas 
tysta  tårar  och  välgerningar  dolda  för  v-^rlden?  Är  ömhet  och  mensk- 
lighet  förgäfves  och  dygd  och  last  gjorda  att  sammanblandas  i  lika 
glömska?  Ack  nej,  mitt  hjerta  säger  mig,  att  någon  öfvermakt  leder 
verldens  öden.  Det  är  dig,  Himlamakt,  som  jag  skall  anropa  att  gifva 
mig,  st>'rka  att  känna  dig.  —  —  Eviga  allmakt,  du  kan  ju  ej  fordra 
af  mig  större  kunskap  än  jag  fått.  Än  mindre,  du  kan  ej  vilja  att 
jag  skall  qväfva  den  förnuftsgnista,  du  sjelf  tändt  och  som  mer  än 
allt  annat  öfvertygat  mig  om  din  varelse.  —  —  Kär  jag  betalar  min 
skuld  åt  naturen,  skall  jag  säga,  jag  har  sökt  att  tjena  dem,  bland 
hvilka  du  låtit  mig  födas,  och  gjord  af  dig  att  njuta  lycksalighet, 
sökt  göra  mina  likar  lyckliga  med  mig  sjelf.  Mitt  hjerta  har  älskat 
dig,  fast  snillet  ej  fattat  hvad  som  öfvergått  dess  svaghet;  jag^  har 
känt  dig  i  din  godhet,  och  ej  sökt  begripa  hvad  jag  trott  mig  allena 
böra  dyrka.  Eviga  förbarmare,  jag  återger  ditt  eget  verk  i  dina  hän- 
der.    Du  kan  ej  åstunda  ditt  kreaturs  olycka. 

Dessa  vackra  tankar  åtföljas,  karakteristiskt  nog,  af  en 
sarkasm  mot  presterna:  >;Jag  var  i  kyrkan  att  höra  Mon- 
telii  inträdespredikan  som  fått  Vingåker,  hvartill  han  begärdes 
af  socknen  enhälligt.  Hans  predikan  var  vacker,  men  lång 
som  två.  Han  gjorde  sedan  ett  tal  att  tacka  Gud,  som 
ledt  honom  sä  lycldigt  i  verlden,  och  böndeme  för  det  för- 
troende, de  hyst  för  honom.  —  —  Aldrig  har  Gud  fått 
längre  tacksägelse,  eller  \^ingåkrame  mera  välsignelse.  Också 
har  IMontelius  skäl  att  vara  tacksam  emot  båda  två.» 

Äfven  vid  mognare  ålder  står  Oxenstjerna  i  sin  reli- 
giösa diktning  på  känslans  ståndpunkt.  Under  det  Leopold 
i  sitt  förträffliga  stycke  >v Försynen»  alltigenom  sträfvar  att, 
om  ock  deklamatoriskt,  bevisa  Försynens  allestädesnärvaro, 
är  det  endast  med  känslan,  Oxenstjerna  söker  fatta  det 
gudomliga : 

Det  är  mitt  hjerta  blott,  som  skall  mig  vägen  visa. 
När  tanken  lyftes  upp  till  Dig. 

Men  känslan  finner  Dig,  der  tankans  styrka  tömmes, 
Dit  ej  förnuftet  når,  dit  hinner  kärleken. 
I  otillgänglig  höjd  du  för  begreppet  gömmes. 
Du  nedsteg  i  välgerningen. 

sjunger  han  i  »Oskuldens  Religion». 

Det  mest  genomgående  draget  i  Oxenstjernas  lif  är 
dock,  såsom  redan  påpekats,  hans  kärlek  till  naturen:  »Na- 
tur, du  utsträcker  din  makt  öfver  alla  hjertan.  Din  röst 
är  lika  öm  hos  alla  själar.  Han  hörs  i  de  ringas  enfaldiga 
hydda,  han  mäktar  ej  förqväfvas  under  den  prakt,  som 
omger  konungatroner».    Under  stunder  af  misströstan  före- 


otj»j  J.    G.    OXENSTJERXA. 

sväfvar  skalden  landtfolkets  enkla  och  friska  lif  såsom  ett 
ideal,  som  hans  egna  förhållanden  ej  tillåta  honom  att 
uppnå : 

Nöjd  med  min  lott  och  med  min  tid 
Jag  skötte  plogen  och  min  skära, 
Och  på  mitt  hemman  njöt  i  frid 
De  skördar  dem  dess  tegar  bäru 

skref  han  1772  från  Wien  till  sin  vän  Toll,  då  hans  fram- 
tid syntes  honom  mörkast.  Det  är  denna  entusiasm  för 
natur  och  landtlif,  som  inspirerat  hans  två  stora  diktverk 
och  många  mindre  stycken,  som  lofsjunga  det  idylliska 
lifvet.  — 

Efter  Oxenstjernas  återkomst  till  fäderneslandet  gick 
hans  befordran  hastigt.  Konungen,  som  värderade  hans 
personlighet  och  umgängesgåfvor,  hans  historiska  namn  och 
hans  poetiska  begåfning,  önskade  hafva  honom  i  sin  omedel- 
bara omgifning  och  ville  tillgodogöra  sig  hans  talang  för  att 
illustrera  sitt  hof.  Utmärkelser  haglade  öfver  honom.  1783 
blef  han  öfverstekammarjunkare,  1786  upphöjdes  han  till 
riksråd  och  förordnades  att  jemte  riksrådet  Emanuel  de 
Geer  förestå  kanslipresidentembetet,  i  hvilken  egenskap  han 
fungerade  såsom  rikets  utrikesminister.  Han  begåfning 
egnade  sig  dock  mindre  för  politiska  värf,  och  då  kungen 
sjelf  skötte  utrikespolitiken,  ofta  utan  att  ens  delgifva  sin 
premierminister  sina  planer,  kände  sig  Oxenstjerna  ofta  förbi- 
gången, så  mycket  mer  som  flera  af  konungens  öfriga  gunst- 
lingar stundom  voro  mera  invigda  i  affärerna  än  han.  Då 
han  dessutom  kände  sig  besvärad  af  sitt  höga  och  ansvars- 
fulla embete,  anhöll  han  om  sitt  entledigande.  Detta  be- 
viljades 1789,  och  han  utnämndes  då  till  öfverste  marskalk 
hos  drottningen  samt  blef  slutligen  riksmarskalk   1792. 

Efter  Gustaf  III:s  död  drabbades  äfven  han  af  den 
nya  regeringens  ovilja  mot  Gustavianerna.  Han  anklagades 
1794  falskeligen  för  delaktighet  i  den  Armfeltska  samman- 
svärjningen, och  man  ernade  på  denna  anklagelse  skilja 
honom  från  hans  riksembete;  på  konungens  föreställning 
inskränktes  dock  »straffet»  till  2  års  tjenstledighet.  I  ett 
bref  till  sin  intime  vän,  den  berömde  Ehrensvärd,  redogör 
han  för  dessa  förföljelser,  som  djupt  grämde  honom,  och 
tillägger:  »Jag  skall  söka  draga  nytta  af  den  ledighet,  jag 
fått;  men  ehuruväl  jag  vet,  att  jag  återfår  om  2  år  mina 
rättigheter   af  konungen  sjelf,    och  fastän  den  frihet,  jag  nu 


J.    G.    OXENSTJEEXA.  367 

äg-er,  verkligen  är  mio-  behadier  och  af  mitt  tänkesätt  alltid 
föredragen  för  alla  embeten,  har  likväl  sättet,  hvarpå  jag 
erhälHt  den,  gifvit  mig  en  förargelse,  som  gjorde  mig  sjuk 
en  hel  månad,  och  som  jag  skäms  att  bekänna,  att  jag 
ännu  ej  hunnit  öfvervinna,  åtminstone  ej  nog  att  kunna  i 
lugn  sysselsätta  mig  med  den  lilla  vitterhet,  som  skall  upp- 
fylla min  tid.» 

Sålunda  mot  sin  vilja  skild  från  hofvet  och  statsvärfven, 
tillbragte  skalden  dessa  båda  år  på  sitt  vackra  Skenas  i 
skötet  af  sin  familj  —  han  var  sedan  ijgi  gift  med  Lovisa 
Christina  Wachschlager  —  sysselsatt  med  vittra  arbeten. 
Efter  Gustaf  Adolfs  tillträde  till  regeringen  återinsattes  han 
i  riksmarskalksembetet,  men  entledigades  derifrån  på  be- 
gäran redan  1801  och  förvaltade  från  1802  endast  ordens- 
kanslersembetet.  Oaktadt  sin  längtan  till  det  fridfulla 
landtlifvet,  synes  han  dock  ej  utan  saknad  hafva  dragit  sig 
tillbaka  från  sina  embeten.  »Jag  vet  ej),  skrifver  han  1805 
till  sin  hustru,  »om  jag  förtjent  att  vara  så  skild  från  all- 
männa befattningar  som  jag  så  tidigt  blifvit;  om  jag  dertill 
är  född  så  oskickelig  som  dessa  två  senare  regeringar  för- 
modligen trott  mig  vara,  och  om  de  vinna  eller  förlora  på 
mitt  uteslutande  från  göromål;  men  sedan  jag  nu  är  skild 
derifrån,  är  allt  återkallande  deraf  mig  obehagligt.  Hvilken 
af  oss  begge,  verlden  eller  jag,  haft  rätt  eller  orätt  att  draga 
sig  från  den  andra,  äro  vi  numera  söndrade  i  begär,  och 
dess  åminnelser  äro  mig  äfven  så  likgiltiga  som  mina  kunna 
vara  för  honom.  Vi  trösta  oss  å  ömse  sidor».  Oxenstjema 
fick  nu  i  stället  odeladt  egna  sig  åt  sin  diktning,  åt  utgif- 
vandet  af  sina  skrifter  1805  — 1808*)  och  åt  Svenska  aka- 
demien, bland  hvars  mest  nitiska  medlemmar  han  var  under 
hela  sin  lefnad.     Han  dog  den  29  Juli   181 8. 

Man  är  van  att  räkna  Oxenstjema  till  den  pseudo- 
klassiska  rigtningen  i  vår  vitterhet,  och  icke  utan  skäl,  då 
man  tar  flertalet  af  hans  skrifter  i  betraktande.  Likväl  är 
han  till  sin  anläggning  vida  mera  mångsidig  än  sina  skalde- 
bröder af  denna  skola.  Han  hade  sett  sig  väl  om  inom 
literaturen:  Voltaire,  Pope,  Rousseau,  Sterne,  Wieland,  Her- 
der,  Schiller,  Gessner,  Milton,  Tasso,  många  andra  att  för- 
tiga, hade  han  studerat,  imiterat  eller  öfversatt;  han  har 
besjungit  »Hvilan^)   efter  Sternes  mönster,   han  har  författat 

*)  De  två  sista  delarne  utkommo    1815   och  26. 


368  J.    G.    OXENSTJERXA. 

Gessnerska  prosaidyller,  ja  han  var  t.  o.  m.  betänkt  på  att 
skrifva  ett  romantiskt  epos.  Enskilda  af  hans  stvcken  på- 
minna om  Thorilds  och  Lidners  stil.  Att  han  kom,  i  den 
grad  han  gjort  att  ansluta  sig  till  den  pseudoklassiska  skolan, 
dertill  har  man  nog  i  ej  så  ringa  grad  att  söka  orsaken  i 
hans  umgänge  med  de  äkta  och  veritabla  Gustavianerna, 
hans  poetiska  uppfostran  i  sällskapet  Utile  Dulci  och  hans 
medlemskap  i  Svenska  akademien. 

Oxenstjenias  största  diktverk  är  Skördarne,  med  hvilket 
han  sysslade  ända  ifrån  1771,  och  som  utgafs  först  1796. 
Det  är  indeladt  i  q  sånger  och  skrifvet  på  alexandriner 
samt  skildrar  svensk  natur  och  svenskt  bondelif  i  skaldens 
hembygd.  I  beskrifningen  har  han  inlagt  talrika  sjelf- 
ständiga  episoder,  reflexioner  och  känsloutbrott,  till  hvilka 
den  ger  anledning.  Några  diktade  personer,  utgörande  ett 
slags  staffage  åt  landskapet,  återkomma  i  de  olika  sångerna, 
och  berättelsen  om  deras  öden  utgöra  nödvändiga  afbrott 
i  den  eljes  tröttande  landskapsmålningen.  Bristerna  i  detta 
poem  har  Oxenstjerna  sjelf  angifvit  i  följande  ord,  skrifna 
till  Leopold:  »Jag  ville  ursäkta  mitt  arbetes  längd,  och 
finner  den  oförlåtlig.  Jag  vill  ge  skäl  till  mina  episoders 
myckenhet,  och  finner  inga  skäl.  Jag  ville  bevisa  deras 
sammanhang  med  hufvudämnet,  och  finner  dem  hårdragna». 
INIen  om  ock  dikten  i  sin  helhet  förefaller  en  nutida  läsare 
långtrådig,  hvartill  anledningen  till  god  del  är  att  söka  i 
den  stela  diktionen  och  de  enformiga  alexandrinerna,  finnas 
dock  många  partier  af  verklig  skönhet. 

Med  mera  nöje  läser  man  Oxenstjenias  andra  stora 
dikt:  Dagens  Stunder.  Äfven  detta  arbete  tillkom  under 
en  lång  följd  af  år,  och  enskilda  delar  publicerades  redan 
i  skaldens  ungdom,  under  det  att  det  hela  först  framträdde 
i  hans  samlade  skrifter.  Poemet  består  af  4  sånger:  Mor- 
gonen, Middagen,  Aftonen  och  Natten  och  skildrar  således 
dygnet  med  dess  olika  vexlingar  och  de  under  dagens 
stunder  skiftande  natursceneriema.  Genom  hela  dikten  går 
tanken  på  likheten  mellan  dagens  stunder  och  mennisko- 
lifvets  åldrar:  ur  denna  synpunkt  kan  den  betraktas  som 
en  stor  naturallegori.  Äfven  här  äro  några  stående  figurer 
och  berättelsen  om  deras  öden  episodiskt  inlagda  i  natur- 
beskrifningen.  De  berömdaste  delarne  af  dikten  äro  Natten 
och  IMorgonen.  Tegnér  påpekar  i  sitt  minnestal  öfver 
Oxenstjerna    målningen   af  morgonvinden   i   den    första,    af 


J.    G.    OXEXST.JERXA.  309 

solnedgången  i  den  tredje  och  hela  fjerde  sången  som  de 
vackraste  partierna. 

En  annan  sida  af  Oxenstjernas  diktning  lära  vi  kålnna 
i  hans  ofvan  berörda  filosofiska  oden:  den  känslofulla  dik- 
ten Oskiddejis  Religion,  i  h\-ilken  tidens  religiösa  rationalism 
fått  sitt  vackraste  uttryck  och  som  slutar  med  den  berömda 
strofen  om  döden  efter  en  ädel  lefnad: 

Så  seglarn,  nalkande  till  fosterjordens  stränder 
Med  kärlek  ser  den  kust,  som  sträcker  ut  sin  hamn, 
Så  går  ett  tröttadt  barn  med  menlöst  räckta  händer 
Att  lyftas  i  sin  faders  famn. 

Vidare  hans  något  torra  lärodikt  Ödet  samt  den  mest  lyc- 
kade inom  denna  grupp,  hans  allegoriska  Ode  öfver  Hoppet, 
hvilket  Tegnér  kallar  »en  verklig  sommarnattsdröm,  en  syn 
i  molnet,  en  dikt  utan  like  i  vår  vitterhet>.  Detta  ode, 
tryckt  redan  långt  förut,  undergick  i  de  samlade  skrifterna 
en  grundlig  omarbetning.  Här  nedan  aftryckes  det  i  sin 
äldsta,  och,  såsom  oss  synes,  mera  poetiska  form.  Jemte 
dessa  större  dikter  har  skalden  gjort  åtskilliga  ganska  värde- 
fulla bearbetningar  af  Davids  psalmer. 

Oxenstjernas  Skaldebref  utgöra  en  ej  obetydlig  samling 
från  olika  perioder  af  hans  lif.  Bland  dem  äro  brefven  till 
Djjtnant  Toll  1772,  Hoff röken  Uggla  1775  och  Öfver- 
direktören  Hagström  1803  anmärknings\'ärda.  Alla  dessa 
bref  öfverträffas  dock  af  det,  som  skalden  1795  skref  till 
Vengarns  ägarinna,  fru  Printzensköld,  och  som  innehåller 
hans  berömda  komiska  berättelse  Disa,  Oxenstjernas  må- 
hända mest  lyckade  arbete.  Han  behandlar  här  i  en  le- 
kande form  den  gamla  sagan  om  Disa,  som  hvarken  åkande, 
ridande  eller  gående,  hvarken  klädd  eller  oklädd,  hvarken  i 
ny  eller  nedan,  inställer  sig  hos  konung  Sigtrud  i  Sigtuna, 
för  att  under  en  hungersnöd  rädda  folket  från  den  radikal- 
kur, som  öfverstepresten  föreslagit,  nämligen  slagtandet  af 
halfva  befolkningen,  och  som  genom  sin  klokhet  och  sina 
behag  intager  konungen  och  utses  till  hans  gemål.  Den 
moderna  kostymen,  i  hvilken  skalden  iklädt  den  gamla  äre- 
vördiga sagan,  gör  ett  särdeles  komiskt  intryck,  på  samma 
gång  sjelfva  skildringen  är  i  hög  grad  behagfull  och  inta- 
gande. Till  denna  berättelse  ansluta  sig  den  rad  ?S.  pieces 
Jugitives,  som  skalden  författade  under  olika  tider,  och  af 
h vilka  flera  förtjena  större  uppmärksamhet,  än  som  vanligen 

Svenska  Parnassen,     JU.  24 


.j.ij  J.    G.    OXEXSTJEEXA. 

kommit  dem  till  del.  Dit  höra  bland  andra  Kärlekens  resa, 
Emili,_  Skärpet,  Bukett  m.  fl. 

Åtskilliga  af  de  epignvn,  som  ofvan  omtalats,  hafva  äf- 
ven  fått  sin  plats  bland  skaldens  samlade  skrifter.  En  del 
andra  finnas  ännu  i  handskrift.  Bland  dessa  torde  det,  som 
rigtades  mot  Gustaf  III,  både  genom  sin  skärpa  och  sin 
historia  vara  det  mest  bekanta.  Det  skrefs  under  en  tid, 
då  nöjen  mera  än  statsaff^ärer  upptogo  konungens  tid  och 
har  följande  lydelse: 

Man  vid  en  konungs  syn  var  i  förundran  dragen 
Som  gick,   af  snillet  förd,  att  fylla  hjeltars  lopp, 
Men,  midt  i  banan  trött,   af  nöjen  blott  betagen, 
På  första  lagern  söfd,  tycks  glömma  verldens  hopp, 
Lik  den,  för  trägna  värf  som  bittid'  stiger  opp 
Och  se'n  är  sömnig  hela  dagen. 

Konungen  råkade  en  dag  få  se  detta  epigram,  då  han 
mot  skaldens  vilja  genomsökt  hans  portfölj.  Sedan  han  läst 
det,  gaf  han  honom  papperet  tillbaka  med  yttrandet:  »Jag 
har  förtjent  det,  då  jag  tvang  er  att  öppna  er  portfölj;  det 
har  gått  mig  såsom  dem,  hvilka  lyssna  vid  dörrarne.  Det 
kan  komma  en  tid,  då  ni  ej  skall  göra  mig  en  sådan  före- 
bråelse, och  då  skola  vi  måhända  båda  vara  mindre  lyck- 
liga.»     Och  framtiden  gjorde  honom  sannspådd. 

Utan  att  vara  blind  för  konungens  fel  och  svagheter, 
skattade  Oxenstjema  honom  högt.  Uti  det  Ärernijnie  öfver 
Gustaf  III,  som  han  på  Svenska  akademiens  anmodan 
uppläste  1794,  har  han  synbarligen  så  opartiskt  det  varit 
honom  möjligt  bedömt  konungens  verksamhet.  Denna  teck- 
ning, gjord  af  en  bland  Gustafs  närmaste,  är  derför  af 
ganska  stort  historiskt  intresse,  och  äfven  i  formelt  afseende 
är  arbetet  den  mest  betydande  bland  Oxenstjemas  prosai- 
ska skrifter. 


Dagens  stunder. 


Första   sängen. 

Morgonen. 

Poemets  ämne.  Första  lysningen.  Uppvaknandet.  Morgon- 
rodnaden.  Färgerna.  Solens  ankomst.  Helsning  till  solen.  Hennes 
verkningar  och  medfölje.  Morgonens  stillhet  jemförd  med  menniskans 
första  ålder.  Hans  ntseende  och  fägring.  Början  af  dagens  arbeten. 
Tankar  om  hembygden  och  ålderns  livila  i  samma  boningar,  der 
ungdomen  fé)rflutit. 

Jag  sjunger  dygnets  fyra  tider 
Och  solens  oombytta  lopp; 
Den  morgon,  som  dess  klarhet  sprider 
Och  lifvar  söfda  verlden  opp; 
Den  middag,  som  dess  lågor  öker 
Och,  tung  och  mattad,  skuggan  söker; 
Den  svala  qväll,  naturens  vän. 
Som  sänks  med  daggens  droppar  neder; 
Den  tysta  natt,  som  mörkret  breder 
Och  jordens  hvila  ger  igen. 

Men  Selis!  du,  hvars  fägring  pryder 
Den  dag,  jag  målar  i  min  sång. 
När  snillet  hjertats  intryck  lyder, 
Ge  hf  åt  begge  på  en  gång. 
Tag  mot  de  taflor,  jag  dig   egnar, 
Och  nöjd,  om  dig  min  gåfva  fägnar, 
Skall  jag,  af  annan  åtrå  närd, 
Ej   ryktets  lof  som  skald  begära; 
Behaga  dig  skall  bli  min  ära. 
Och  ditt  beröm  min  efterverld. 


372  -T.  Ct.  oxenstjeena. 

Af  nattens  stjernbeströdda  slöja 
Var  himlen  än  i  skugga  skymd, 
När  späda  lysningar  sig  höja 
Vid  kanten  af  hans  östra  rymd. 
Snart  ögat  kan  hans  gryning  fatta. 
Dess  strimmor,  ständigt  mindre  matta, 
I  klarhet  ökas  efter  hand; 
Re'n  ljusets  första  skiften  bryta. 
Vid  horisonten  sammanflyta 
Och  bredas  i  en  hvitnad  rand. 

Vid  första  skymten  af  dess  låga 
Sin  spira  sömnen  öfverger 
Åt  en  lifgifvande  förmåga, 
Som  sänker  sig  till  jorden  ner. 
I  mörkrets  djup,  som  allt  betäcker. 
Hon  steg  för  steg  sin  anda   sträcker: 
Med  väckelse  och  känslighet 
Kring  varelsernas  riken  buren, 
Och  kallande  på  nytt  naturen 
Till  verkningar  och  rörlighet. 

Dess  anda  lifvar  menskans   sinne. 
Hon  vaknar  ur  sin  dvalas  tvång; 
Med  lika  kraft  af  hopp  och  minne. 
Ny  och  densamma  på  en  gång. 
O  vällust  af  en  väcknings  stunder, 
För  skapelsens  och  tankens  under! 
O  ständigt  nya  födelse! 
Hvar  dag  en  bild  af  evigheten 
Och  pant  af  den  odödligheten, 
Som  väntar  menskans  varelse! 

Det  sken  likväl,  som  luften  målar, 
Ej   än  åt  synen  visshet  ger. 
Än  har  ej  dagen  sina  strålar. 
Ej  natten  sina  skuggor  mer. 
Men  snart  han  morgonrodnan  kallar. 
Dess  eldflod  öfver  hvalfvet  svallar 
Från  östra  himlens  öppna  dam, 
Der  solen,  som  oss  närmre  hastar, 


MOEGOXEX. 

En  ring  af  klara  spiror  kastar, 
Som  för  dess  uppgång  tränga  fram. 

Likså  en  sprutad  bölja   spelar, 
I  luften  som  kolonner  sänd, 
Och  från  den  höjd,  der  hon  sig  delar.. 
Bhr  till  ett  stråligt  regn  förvänd. 
I  dimmornas  och  skuggans  möte, 
Från  morgonrodnans  ljusa   sköte, 
Gå  hennes  döttrar:  Färgerna, 
Kring  verldens  rymder  återsända, 
Med  facklor,  som,  i  solen  tända, 
Dess  strålars  brytning  sammandra. 

An  deras  prisma  grönskan  målar 
Med  tusen  skiften  klar  och  skymd; 
I  blomstren  öfver  fälten  strålar, 
I  azurn  öfver  luftens  rymd; 
Än  mellan  mörkblå  skyars  bäddar 
Kring  cferas  silfverstänkta  bräddar 
Af  eld  och  purpur  kanter  drar; 
Än  sållar,  liksom  tända  droppar. 
Ett  rörligt  guld  på  vågens  toppar, 
Der  dagens  bloss  sin  uppgång  tar. 

Men  all  den  glans,  naturen  skådat 
Den  stund,  då  morgonrodnan  rår. 
Fördunklas  snart  af  den  hon  bådat, 
Som  sjelf  går  fram  i  hennes  spår. 
Likså,  när  hjelten  fordna  tider 
På  segerns  vagn  fiån  vunna  strider 
Gick  opp,  af  folkslagen  berömd. 
Att  Gudarne  sitt  offer  bära. 
Var  prakten  af  hans  intågs  ära 
Emot  hans  egen  ära  glömd. 

Så,  lyftad  af  de   östanväder. 
Som  kring  dess  uppfart  flyga  opp, 
Nu  solen  sjelf  på  fästet  träder. 
Som  gränslöst  öppnas  för  dess  lopp. 
Dess  fart,  som  stiftar  deras  lagar, 


374  .    J.  Ct.  oxenstjerna. 

Är  följd  af  Timmar,  Ar  och  Dagar, 
Och  Sekler,  som  i  afstånd  gå; 
När  årets  Tider,  mera  nära, 
I  blommor,  ax  och  frukter,  bära 
Den  skänk,  de  af  dess  strålar  få. 

För  henne  Månaderna  tåga 
Och  staka  ut  den  banas  plats, 
Som  leder,   gnistrande  af  låga, 
Emellan  hennes  tolf  palats. 
Kring  Eterns  öknar  ljuset  tränger, 
Der  ingen  gräns  för  solen  stänger 
Dess  allestäds-närvarelse; 
Och  der  dess  blick,  hvart  den  är  buren, 
Möts  af  det  lif  uti  naturen, 
Hvaråt  hon  sjelf  ger  varelse. 

Så,  vid  den  gamla  nattens  ända, 
En  blick  af  den  Allsmäktige 
Kanske  lät  Kaos  återvända 
Och  rum  och  tid  åt  verldar  ge. 
När,  med  sig  sjelf  ej  mer  allena, 
Att  skapelser  kring  sig  förena 
Med  krafter  och  medvetenhet, 
Hans  vilja  böd  naturen  vara 
Och  sig  i  väsen  uppenbara, 
Till  mål  för  hans  barmhertighet. 

Älånn'  han,  att  förestå  det  hela, 
Förlänte  solen  då  sin  makt, 
Att  mellan  verldarna  fördela 
Den  kraft,  han  i  dess  vårdnad  lagt? 
Blef  hon  ett  väsen,  en  förmåga, 
Som  föder  sjelf  sin  egen  låga? 
]\lånn'  ljuset,  som  hon  fästet  ger, 
Blott  till  en  port  dess  omkrets  äger, 
Hvarur  dess  flod  från  himlens  läger 
I  dödligheten  gjutes  ner? 

Själ  af  systemer,  dem  du  leder! 
Lif  af  din  anförtrodda  verld! 


MORGOXEN.  375 

O  sol!  hvad  undran,  om  din.  heder 
Af  jorden  mottog  gudars  gärd? 
Ej   åldrarna  din  kraft  förringa: 
Du  skiften  ser,  men  känner  inga. 
Då  stjernor  dö  och  tända  sig. 
Du  ensam  lika  klarhet  hyser, 
Och  evig  i  den  bana  lyser, 
Der  nya  verldar  möta  dig. 

När  af  din  stad  vid  Nilens  floder*) 
Du  sjelf  ser  inga  märken  mer; 
När  intet  ljud  från  IMemnons  stöder*'-') 
At  dina  strålar  helsning  ger; 
När  Mithras***)  tron  man  fåfängt  söker; 
När  intet  altar  mera  röker 
Vid  Älancos  presters  helga  kall: 
Dig  lik,  i  ostörd  fortgång  skriden, 
Du  varar,  segrande  på  tiden, 
Vid  dina  egna  tempels  fall. 

Förr  än  den  första  lag  af  styrkan 
Förkunnades  åt   svagheten. 
Var  menskoslägtets  glada  dyrkan 
Dig  redan  skänkt  af  kärleken. 
Af  dem  din  mildhet  kom  att  nära 
Du  firas  såg  din  hyllnings  ära 
Med  inga  andra  pligters  bud 
An  offren  blott  af  ymnigheten, 
Dem  hoppet  och  erkänsamheten 
Gaf  åt  välgerningarnas  Gud. 

Kom,  och  ännu  från  österns  troner 
Tag  samma  gärd  som  egnas   dig. 
Hör  af  khmater,  folk  och  zoner 
Din  lofsång,  som  förnyar  sig. 
Se  polens  barn  bland  smälta  isar 
Dig  på  sin  sänkta  drifva  prisar, 
När  Guebern,  af  din  uppgång  mött 
I  samma  stund  vid  Gängens  stränder, 

*)  Thebe  eller  Heliopolis. 
**)  Gäfvo  ljud  vid  solens  uppgång. 
•=**)  Ljusets  gud  (hos  Perserna  m.  fl.). 


376  J.    G.    OXENSTJEENA. 

]\Ied  dina  egna  strålar  tänder 
De  rökverk,  deras  värma  födt. 

Kom,  genom  himlens  kretsar  buren, 
Den  skaparn  lik,  som,  stark  och  mild, 
Förtrodde  åt  din  vård  naturen, 
Att  föreställa  der  hans  bild. 
Ditt  ljus,  som  oombytligt  varar, 
Hans  evighet  oss  uppenbarar; 
När  du  ger  lif,  när  du  förtär, 
Din  lågas  kraft  hans  allmakt  målar; 
Och  när  du  sänder  värmans  strålar. 
Du  vittnet  af  hans  godhet  är. 

^lå  då  vår  röst  till  honom  höjas, 
Att  tacksamhetens  lofsång  ge. 
Må  dagens  blickar,  hvar  de  röjas. 
De  dödeligas  offer  se! 
I  sälla  väsen!    Ljusets  skara! 
Er  dyrkan  skall  ej   ensam  vara. 
Af  stoftets  son,  i  skugga  klädd, 
Skall  samma  röst  ert  samljud  följa 
Ifrån  de  haf,  som  solen  dölja 
Till  morgonrodnans  ljusa  bädd. 

Lif!  njutning!  verksamhet!  förmåga! 
I  Dagens  barn  och  Himlens  ätt! 
Förståndets  krafter!   känslans  låga! 
Hos  menskan  tan  igen  er  rätt. 
Välkomne,  ljusets  gudamakter! 
Som  följt  på  nytt  till  våra  trakter, 
Kring  solens  vagn,  dess  segertåg. 
At  jorden  sällhet  återgifven. 
Och  skönhet,  glans  och  bildning  lifven. 
Som  gömd  i  nattens  mörker  låg. 

Er  ankomst  firad  är  af  löjet 
Och  af  de  lekande  begär. 
Behagen  och  det  rena  nöjet, 
Som  oskulden  i  famnen  bär; 
Men  snart  förena  de  sig  alla 
Att  en  gudinnas  hägnad  kaha, 


MOEGONEX.  37« 

Som,  för  dem  alla  lika  kär, 
Af  oförgänglig  fägring  prydes, 
Af  vällusten  och  åtrån  lydes, 
Och  deras  mor  och  helsan   är. 

Med  Fröjas  gördel  kring  sitt  sköte 
Och  Floras  kransar  kring  sitt  hår, 
Hon  sina  vana  barn  till  möte 
Vid  ungdomsgudens  sida  går. 
I  deras  armar  Astrild  hvilar; 
Der  Hoppet  leker  med  hans  pilar, 
Och  Önskningarna,  sväfvande 
Kring  deras  väg,  den  de  förtrolla, 
I  begges  fotspår  blommor  sålla, 
Hvart  ögonblick  förnyade. 

I  glädjens  väsen!  jordens  vänner! 
Med  vällust  menniskan  er  ser. 
Ej  blott  den  lycklige  er  känner, 
Den  sorgsne  hägnas  ock  af  er. 
Hans  ängslan  af  er  anda  svalkas. 
Ert  lugn  med  ljuset  honom  nalkas. 
Han  känner,  från  sin  oros  strid, 
^led  ömhet  sina  tårar  blandas; 
Hans  klämda  hjerta  lindring  andas 
Och  med  sitt  öde  sluter  frid. 

Och  du,  som  fylt  i  smärtans  läger 
Med  jemmer  nattens  timmars  tal! 
Njut  af  den  morgonen,  du  äger, 
Den  stund,  som  blidkar  dina  qval. 
När  solen  uppgick  för  ditt  öga. 
Du  sade:   sol!  ifrån  det  höga 
Jag  sista  gången  skådar  dig; 
När  natten  sina  skuggor  fälde, 
Du  sade:  natt!  ditt  mörkers  välde 
Skall  aldrig  skingras  mer  för  mig. 

Men  ljuset  åter  genomträngde 
Den  förlåt,  som,  i  tystnad  dold, 
Dig  vid  en  enslig  lampa  stängde 
I  lidandets  och  nattens  våld. 


378  J.    G.    OXEXSTJERXA. 

Ännu  en  gång  dess  milda  möte 

Ger  i  ditt  sönderslitna  sköte 

En  flägt  åt  lifvets  eld  igen, 

Och  morgonen  kring  plågans  bäddar 

Strör  blommor  på  den  grafvens  bräddar, 

Som  väntar  dig  vid  aftonen. 

Anförare  af  edert  gille 
I  dagens  gudar!  främst  bland  er, 
Naturens  son,  det  fria  snille, 
På  jorden  åter  stiger  ner. 
Af  ålderns  vår,  hvari  han  lyser. 
Han  skönheten  och  styrkan  hyser; 
Hans  vällust  hindrets  motstånd  är, 
Hans  lif  och  väsen  verksamheten, 
Hans  föremål  fullkomligheten, 
Och  evigheten  hans  begär. 

Än,  sanningsforskande,  han  tvingar 
I  vishetens  fördolda  natt. 
Än  lyfter  sig  på  diktens  vingar 
I  verldar,  dem  han  sammansatt. 
Att  på  hans  bana  klarhet  sprida. 
Inbillningskraften  vid  hans  sida 
En  dristig  fackla  lyfter  opp; 
Och  i  den  rymd,  dess  låga  dagar. 
Bland  vetenskaperna  ledsagar 
De  fagra  konsters  unga  tropp. 

Allt  väckes,  hvart  han  ögat  vänder, 
Allt  ljusnar  i  en  högre  prakt. 
Och  menskan  mottar  af  hans  händer 
Hans  trollningsstaf  och  skapningsmakt. 
Än  inger  han  det  ömma  hjerta. 
Som  tolkar  känslans  fröjd  och  smärta 
I  sammansatta  toners  ljud; 
Än  lifvets  färg  i  penseln  blandas. 
Och  bronsen  rörs  och  marmorn  andas 
Vid  ögonkast  af  snillets  gud. 

Än  går  han  att  ur  h vilan  rycka 
Den  vise  furstes  höga  .själ. 


3I0KG0NEX.  •'i*--' 

Hvars  omsorg  i  sin  samtids  lycka 
Bereder  nya  slägters  väl; 
Än  hjellen,  som  med  helgad  ifver 
Sitt  blod  åt  fosterlandet  gifver, 
Liksom  sitt  namn  åt  ärans  skygd; 
Än  skalden,  som  med  tjusadt  sinne 
Går  i  sin  sång  för  verld?ns  minne 
Att  göra  evig  begges  dygd. 

Ur  sömnens  tvång  naturen  frälsad 
Likväl  i  stillhet  hvilar  än. 
Af  inga  ljud  är  dagen  helsad, 
Ej  vädret  fått  sin  fart  igen. 
Nvss  väckt,  hon  än  i  tysthet  njuter 
Den  kraft,  sig  i  dess  sköte   gjuter 
Af  morgonstundens  friska  flägt; 
Och  innan  middagssolens  värma 
Emot  dess  eldar,  som  sig  närma, 
Tvcks  hopdra  lifvets  andedrägt. 

Så  dagarna  sig  äfven  bilda 
x\f  menskans  första  oskulds  tid, 
Som,  från  begärets  stormar  skilda, 
Förena  njutningar  och  frid. 
I  lifvets  morgon,  der  hon  danas. 
Hon  känner  sina  sinnen  manas 
Af  milda  lustars  välde  blott: 
Säll  i  sin  växande  förmåga, 
Med  hjertats  värma  utan  låga 
Och  nöjet  utan  åtråns  brott. 

Men  dagen  snart  ur  dvalan  lockar, 
Bland  jordens  stillhet,  glädjens  sång, 
Som,  vaknande  med  luftens  flockar, 
[  skogen  instäms  på  en  gång. 
Med  frihet  tolken  nöjets  qväden! 
Och  när  ni  qvittren  mellan  träden. 
Der  skuggan  kring  er  boning  rår. 
Låt  kärleken  er  stämma  lifva. 
Och  kärleken  det  samljud  blifva, 
Som  först  till  Sehs  öra  når. 


380  J-    <^^-    0XEN5TJERXA. 

Dömd  mellertid  att  suckar  draga 
Bland  sina  likars  muntra  lek, 
^lan  hör  den  sorgsna  dufvan  klaga 
Från  toppen  af  en  torkad  ek. 
Allena  mellan  klippors  säten, 
Hon  tröttar  ekos  ledsna  läten 
Att  svara  mot  dess  jemmerskri. 
Hvad  är,  som  hennes  dagar  tvingar? 
Hon  älska  kan  och  hon  har  vingar: 
Hvad  dröjer  hon  att  lycklig  bli? 

Sitt  bo  hon  i  en  klippa  tränger, 
Som,  krönt  af  nordens  mörka  tall, 
Sin  hjessa  öfver  djupet  hänger 
Och  hotar  Äge  med  sitt  fall. 
Dess  höga  spets  mot  ljuset  strider, 
Förlängda  skuggor  vidsträckt  sprider. 
Och  lägst  vid  vattnets  lugna  bryn 
I  dubbla  skogar  sig  förbyter: 
Den  ena  ner  till  afgrund  flyter, 
Den  andra  gömmer  sig  i  skyn. 

Ur  dessa  berg,  som  svalkan  skyla, 
Flyr,  lekande,  en  hastig  flägt, 
Som  gjuter  nattens  sista  kyla 
I  värmans  första  andedrägt; 
Än  purpurstänkta  skyar  jägtar. 
Än  sädens  vågor  kullrigt  flägtar, 
Än  smyger  kring  en  uddes  land 
Och  vattnets  glas  i  flykten  krusar, 
Hvars  runda  bölja  sakta  brusar 
Och  somnar  mot  en  vassig  strand. 

Med  vingar,  som  på  luften  simma. 
Han  än  kring  horisontens  fjell 
Förskingrar,  hviftande,  den  dimma, 
Som  sträcktes  af  den  våta  qväll ; 
Än  hennes  tunna  däfnad   sänker. 
Som  med  ett  doftadt  regn  sig  stänker. 
Af  solen  i  sitt  fall  förgyldt; 
Och  knappt  till  gräsets  toppar  hinner. 


MORGONEN. 

Der  hon  som  strödda  stjernor  brinner 
J  blomstrens  skålar,  dem  hon  fylt. 

Kring  deras  väliuktsrika  kalkar 
Och  blomningen  af  lindars  rad 
Han  pustar  till  den  strand,  han  svalkar 
Den  svärm,  som  skattar  örtrens  blad. 
Utaf  ett  bi  hvar  väpling  svigtar, 
Som  ur  dess  sköt  sin  samling  riktar, 
När  sommarfoglars  prydda  tropp 
Ueå  färgers  glans  i  luften  svingar, 
Liksom  om  Flora  lånat  vingar 
Åt  blomstren,  dem  hon  ammat  opp. 

Hvad  pensel  färgar  dessa  stränder'? 
Jilånn'  han,  till  sommarns  ärestod, 
Blef  doppad  af  gudinnans  händer 
I  morgonrodnans  gyllne  flod? 
Månn'"hit,  i  fältets' prakt  betagen, 
Af  Junos  fåglar  Iris  dragen. 
På  regnets  båga  stigit  ner, 
Och  öfver  grönskan,  den  hon  målar. 
På  gräset  bredt  sitt  skärp  af  strålar. 
Som  alla  färgers  brytning  ger"? 

För  dagen  återstod  allena 
Att  skåda  menskans  verksamhet, 
Och  snart  dess  krafter  sig  förena 
I  omsorg,  ljud  och  rörlighet. 
Än  skodda  hjulen  fjerran  bullra 
Och  i  en  klapprig  backe  kullra 
Vid  tyngda  kampars  raska  lopp, 
Än  i  de  sträfva  genljud  slamrar 
Ett  dån  af  malmens  digra  hamrar. 
När  fallens  bommar  lyftas  opp. 

Än  jägarns  rop  i  skogen  skallar, 
Som  på  dess  daggbestänkta  stig, 
Förrn  herden  sina  hjordar  vallar. 
Bär  mot  den  vilda  skaran  krig. 
Men  hon  är  ej   allena  sviken: 
Uti  naturens  alla  riken 


ö->i 


382  J-    o,    OXENSTJERNA. 

Vår  lystnad  sträcker  sitt  behof; 
Och,  snärde  i  najadens  bölja, 
De  lätta  stim,  som  stranden  följa, 
Bli  tidigt  trägne  fiskarns  rof. 

Vid  årans  dån  de  skygga  svanor 
Från  sänka  ängens  åar  fly 
Och  breda  ut,  som  ljusa  fanor, 
De  hvita  vingars  höga  sky. 
Till  kryssning  väckt  med  morgonstunden, 
En  fiskmås  kring  de  låga  grunden 
Med  skarpsynt  flygt  i  luften  ror, 
Tills,  nederstört  med  slutna  vingar, 
Han  som  en  blixt  ur  djupet  svingar 
Med  böljans  son  i  sina  klor. 

Ur   hyddan,  som  hans  hvila  skymmer, 
Så  tungt  förtjent  som  oförstörd, 
Re'n  åbon  tidigt  vaksam  rymmer. 
Till  dagens  mödor  återförd. 
Än  åt  en  medfödd  omsorg  trogen, 
I  spåret  af  den  nötta  plogen 
Han  strör  sin  nästa  bergnings  hopp. 
Än  af  den  skatt,  hans  flit  förvärfvar, 
Han  mogna  sädens  rika  kärfvar 
I  gala  stöder  reser  opp. 

Än  lemnar  han  åt  raska  fålar 
En  rymd  för  deras  fria  gång. 
Der,  lifvade  af  värmens  strålar. 
De  kämpas  med  förmätna  språng. 
På  udden  af  det  smala  näset 
Än  tumla  de  i  höga  gräset, 
Än  vada  i  den  ljumma  flod, 
Än  med  ett  gnägg,  som  bergen  svara, 
För  nejdens  genljud  uppenbara 
En  dristig  frihets  eld  och  mod. 

Än  öppnar  han  de  slutna  ängar 
För  sina  hjordars  talrikhet, 
Se'n  daggen  stänkt  på  örtrens  sängar 
Sin  svalka  och  sin  fruktbarhet. 


MOEGOXEX.  38^: 

I  Önskad  frihet  återstälde, 
Med  lek  de  fira  dagen.-:   välde, 
Då  ljudet  trängs  i  nejden  fram 
Af  vallhorn,  skall  och  herde-lurar, 
Bland  ropet  af  de  ilskna  tjurar 
Och  sorlet  af  de  stilla  lam. 

Än  kring  ett  fält,  hvars  skörd  beredes, 
Förent  i  tillstånd  som  i  år. 
Ett  talrikt  sällskap  tidigt  bredes, 
Och  grödan  stupar  i  dess  spår. 
Så  odlarns  flit  med  dagen  delas, 
Och  håg  till  mödan  aldrig  felas, 
Då  nöjet,  fäst  vid  hans  besvär, 
Med  vänlig  hand  dess  börda  stöder, 
Och  kärleken  en  täflan  föder, 
Hvaraf  han  sjelf  belöning  är. 

Njut,  stilla  folk!  i  glömskan  hägnadt, 
Vid  gåfvan  af  ett  tacksamt  land, 
Ett  lif  åt  måttligheten  egnadt 
Och  lönt  med  helsan  af  dess   hand. 
Tag  gärden  af  ditt  lugna  rike, 
O  du!  som  för  din  stolta  like 
Så  gagnelig  som  misskänd  är: 
Försvarare  af  dem  du  föder. 
Och  vid  den  tron,  hvars  makt  du  stöder, 
Sjelf  källan  till  den  skatt,  du  bär. 

Begäret  stormar  ej  hans  hydda. 
Der  enfald  och  förnöjsamhet 
Mer  än  begreppet  dygden  skydda 
Med  lasternas  okunnighet. 
Ur  måtthghetens  lugna  tystnad 
Hans  dyrkan  ej  med  fåfäng  lystnad 
För  ärans  tron  af  oron  bärs; 
Hans  hand  ej  för  den  lycka  röker. 
Som  undanflyr  den  henne  söker 
Och  vistas  der  hon  ej   begärs. 

Du  nejd,  der  under  glädjens  lagar 
Mig  hfvets  första  morgon  lyst! 


j.  c;t.  uxex>tjeena. 


Bevara  för  min  ålders  dagar 
Det  hägn,  der  du  min  ungdom  hyst. 
När,  trött  att  lyckans  omlopp  följa, 
Jag  flyr  igen  till  dig,  att  dölja 
De  ögonblick,  mig  ödet  spar; 
Ack!  låt  mig  nalkas  dina  bygder 
Med  samma  hjerta,  samma  dygder, 
Hvarmed  jag  då  din  åbo  var. 

Låt  af  de  tider,  som  förflutit 
I  dina  skygd,  förena  sig 
Den  sällhet,  jag  hos  dig  har  njutit 
Och  den  jag  återbär  med  mig! 
Som  yngling  fordom  ur  ditt  sköte, 
I  verldens  och  min  framtids  möte. 
Af  hoppets  nöje  gläd  tigt  förd. 
Nu  återförd  till  ensligheten, 
Med  nöjet  af  erfarenheten 
Och  sanningarnas  vittnesbörd. 

Säll  den,  som,  när  hans  afton  skymmer, 
Bär  till  sitt  mål,  vid  ålderns  tid, 
Dess  vishet  utan  dess  bekymmer, 
Och  ej   dess  köld,  men  blott  dess  frid. 
Så  lycklig,  när  att  hvilan   smaka 
Han  i  sin  stillhet  går  tillbaka 
IMed  lugnet  af  en  molnfri  själ, 
Som  när  han  förr  ur  samma  bygder 
Gick  ut  att  öfva  .sina  dygder 
För  äran  och  sitt  slägtes  väl. 

Af  ungdomens  förtjusta  dikter 
Han  der  på  nytt  ej   mötas  får; 
Men  sinnets  ro  och  fylda  pligter 
Ledsaga  dit  hans  trygga  spår. 
Fast  han  ej  helsas  mer  som  like 
I  lekarnas  och  glädjens  rike. 
Är  han  ej  der  förgäten  än, 
Och  om  ej  löjet  honom  känner. 
Likväl  bland  sina  första  vänner 
Käns  han  af  oskulden  igen. 


lUuEGuXEN. 


Ej  Floras  kransar  ensamt  lindas 
Af  Sommarens  och  Vårens  hand: 
Hon  tål  ock  der  en  blomma  bindas 
Åf  sjelfva  Höstens  kylda  hand. 
Den  gyllne  lyran  några  gånger 
Ar  äfven  stämd  till  gubbens  sånger; 
Och  fast  i  skuggan  af  hans  qväll 
Ej  nöjena,  som  fordom,  leka, 
De  på  besök  likväl  ej  neka 
i\tt  stundom  jollra  kring   hans  tjäll. 

Och  Vänskap!  du,  som  åt  hans  hydda 
Bland  dem  allena  vårdar  tro, 
Du  vistas  der  att  honom  skydda 
Med  visheten  och  snillets  ro. 
Han  ägde  under  lefnadsloppet 
Till  sällskap  Dygderna  och  Hoppet, 
Vid  banans  mål  Belöningen, 
Och  med  livar  dag,  som  ökte  tiden. 
Af  den  förflutna,  Samvetsfriden, 
Och  för  den  sista,  Saknaden. 

Ja,  Ömheten  skall  ej  förskjuta 
Den  själ,  som  henne  trogen  var. 
Hon  skall  af  menskor  åter  njuta 
Den  huldhet,  hon  för  menskor  bar. 
Men  när  dig  tiden  än  ej   nekar 
Att  njuta  dina  åldrars  lekar, 
Må,  yngling!   glädjen  af  din  vår 
Med  oskuld  dina  dagar  mäta! 
Den  krans  de  för  ditt  hufvud  fläta 
Skall  vissna  på  dess  hvita  hår. 

Hvad"?  Selis!  är  det  dig  jag  funnit. 
Dig,  som  min  längtan  fått  igen"? 
Hvars  fägring,  i  den  prakt  hon  vunnit, 
Naturen  ensam  saknat  än. 
Förgäfves  ljuset  återskänktes. 
Jag  utan  dig  i  skugga  sänktes, 
Bland  nöjena  jag  ensam  var: 
Du  synes,  tomheten  försvinner, 
Mer  färgad  morgonrodnan  brinner. 
Och  dagen  lyser  mera  klar. 

Svenska  Parnassen.    III. 


3S6  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Gif  morgonen  dess  sista  prydnad; 
Kom,  följd  af  gracer  och  begär, 
Och  kärleken,  som  i  din  lydnad 
Omsider  utan  vingar  är. 
Hvad  skänk  har  honom  öfrig  blifvit"? 
Han  redan  dig  sin  frihet  gifvit. 
Ren  fäst  vid  dig  sitt  väl  och  hopp; 
Hans  tro  skall  bli  hans  lågas  heder: 
Hvar  stund  förnya  dig  hans  eder, 
Hvart  ögonblick  dem  fylla  opp. 

Åt  glädjen  egnom  denna  dagen, 
Som  himlen  än  oss  lemna  vill. 
Dess  qväll,  tör  hända  från  oss  tagen, 
Hör  blott  ett  ovisst  öde  till. 
Af  ögonblick  vi  njuta  kunna 
Tör  det  oss  nu  de  sista  unna. 
Förrän  de  hinna  gå  förbi, 
Låt  oss  dem  då  i  flykten  fästa: 
Den  stund  man  äger  är  den  bästa 
Att  älska  och  att  lycklig  bli. 

Om  i  de  offer,  jag  dig  egnar. 
Du  ser  min  dyrkan  med  behag; 
I  dag,  om  du  min  låga  hägnar. 
Så  har  jag  lefvat  nog  i  dag. 
Låt  ödet,  att  sin  gunstling  löna, 
1  lyckans  famn  dess  lefnad  kröna; 
Hans  förmån  ej   min  afund  bär. 
Din  ömhet  skall  min  lycka  blifva; 
Jag  äger  hvad  hon  ej   kan  gifva: 
Ett  hjerta,  der  jag  älskad  är. 

Natur  och  kärlek,  mina  vänner! 
Er  rätt  hör  hjertat  ensamt  till. 
Man  eder  ser,  man  eder   känner, 
Men  fåfängt  man  er  måla  vill. 
Hvar  eder  blyga  täckhet  visas. 
Hon  i  en  liflig  enfald  prisas, 
Från  dikt  och  lånad  prydning  skild. 
All  konst  mot  ert  behag   försvinner. 
Den  målning,  som  er  närmast  hinner. 
Ar  knappt  en  skuggning  af  er  bild. 


NATTEX.  387 

Fjerde    sången. 

Natten. 

Nattens  ankomst  och  sällskap.  8ömnen,  Mörkret,  ödsligheten. 
Betraktelser  öfver  tystnaden.  Stjernorna.  Norrskenet.  Vintergatan 
och  manen.  Verkan  af  hans  ljus  i  naturen  och  pa  tanken.  Nattens 
missgerningar.  En  väns  graf,  Flogeldar.  Drömmarna.  Gryningen, 
Natten  försvinner. 

Emottag,  stilla  natt,    mitt  vä.sen  i  din  hägnad! 
Bekymrets  likaväl  som  sjelfva  glädjens  fägnad 
Ät  jordens  varelser  förkunna  fridens  bud. 
Tag  fästets  tron  igen,  som  lemnas  dig  af  solen. 
Sträck  ut  din  caducé  från  en  till  andra  polen, 
Och  verldens  hvila  bjud! 

I  qvällens  sista  spår,  som  släcks  för  jordens  öga, 
Går  natten  ändtligt  opp.     På  rymden  af  det  höga 
Två  björnar  dra  dess  vagn  i  himlens  öppna  vidd; 
Oeli  kring  dess  våta  tak,  hvaraf  hon  öfverhöljes, 
Hon  med  en  dyster  vakt  af  mörkrets  bilder  följes, 
Kring  hennes  intåg  spridd. 

Inbillningarnas  tropp,  de  falska  Syners  härar, 
Och  Oron  som  bedrar  och  Villan  som  förfärar. 
Och  Skrämseln,  fyllande  med  spöken  dunkla  skyn, 
Och  Vålnadernas  dans  i  midnattstimmens  möte, 
Och  Skuggor,  hotande  ur  sina  grafvars  sköte, 
Vidskeplighetens  syn. 

Af  deras  härar  följd,  för  dem  hon  lagar  stiftar, 
I  mörkblå  skuggors  drägt,  den  månens  silfver  skiftar. 
Hon  på  sitt  svarta  hår  en  krans  af  stjernor  bär; 
Och  ömsom  från  sin  tron  på  söderns  pol  och  norden. 
Med  vidden  af  sin  famn  omfattar  halfva  jorden. 
Som  i  dess  lydnad  är. 

Då  svepas  på  en  gång  i  mörkrets  däfna  täcken 
Den  rymd,  der  solen  lyst,  och  den,  der  falska  Necken 
Befaller  hotande,  med  treuddsgaffelns  makt. 
Den    skog,  hvars  dunkla  höjd  mot  skyarna  försvinner, 
Och  fälten,  der  man  mer  ej  någon  lemning  finner 
Af  alla  färgers  prakt. 


388  J.    G.    OXENSTJEEXA. 

Hon  sänder  Sömnen  ut.     Han  nattens  intåg  följde  . 
Och  sjelf  i  hennes  famn,  der  skuggan  honom  höljde, 
Låg  som  ett  menlöst  barn  i  vänlig  dvala  sänkt. 
Hans  hjertas  milda  frid  är  i  hans  anlet  målad. 
Och  på  hans  friska  hy,  af  ungdomen   bestrålad. 
Ar  helsans  purpur  stänkt. 

Men  snart,  förskingrande  den  trötthet  honom  tvingar, 
Han  öfver  jorden  far  på  daggbestänkta  vingar, 
Af  dimman  drypande,  som  höjs  ur  Lethes  elf. 
Förgätenhetens  lugn  i  alla  känslor  gjntes. 
Och  menskan  i  hans  band,  der  hon  med  vällust  slutes. 
Begär  sitt  fängsel  sjelf. 

Så  syns  det  gadabarn,  som  himlen  fordom  sände, 
När  ändligt,  ömkande  de  dödliges  elände. 
Han  egnade  en  tröst  åt  deras  plågors  tid. 
Da  sändes  Sömnen  ner,  af  aftonrodnan  buren, 
Följd  af  hugsvalelsen  och  helsad  af  naturen 
Och  varelsernas  frid. 

Med  deras  späda  kung  de  lätta  drömmar  föddes. 
Och  på  den  vallmobädd,  som  kring  hans  vagga  ströddes, 
Af  rosor,  lekande,  sitt  offer  lade  ner. 
Till  honom  Glädjen  flög  att  i  hans  famn  sig  sluta 
Och,  af  sin  sällhet  trött,  i  nöjets  glömska  njuta 
Ännu  ett  nöje  mer. 

Till  honom  nalkades  med  nederslagna   hjertan 
Besväret,  Arbetet  och  Saknaden  och  Smärtan, 
Och  Sjukdomen,  förtärd,  med  döden  i  sitt  bröst. 
Och  Fattigdomen  sist,  af  menniskor  förskjuten; 
Och  sökte  stunders  frid  och  kallade  minuten 
Af  hans  begärda  tröst. 

Utmed  hans  hufvudgärd  var  Glömskan  dem  till  möte, 
Med  Tystnan,  Lindringen  och  Hvilan  i  sitt  sköte. 
Som  mellan  fröjd  och  sorg  i  liknöjd  dvala  låg. 
Ur  kärl  af  elfenben,  der -hon  sin  vallmo  doppar. 
Hon  dem  en  döfdrick  ger  af  aftondaggens  droppar, 
Bemängd  med   Lethes  våg. 


NATTEN.  3S9 

Välkommen  hulda  sömn!  blif  åter  jordens  fägnad, 
Tag  menskan  i  försvar  och  gif  de  hjertan  hägnad, 
Som  under  dagens  tyngd  förbidade  din  tröst. 
Till  dig  ej  löjet  når,  men  sorgen  ock  ej  tränger, 
Och  i  den  helgedom,  du  för  dem  begge  stänger, 
Hörs  ingenderas  röst. 

I  djupet  af  ditt  lugn,  der  lifvets  minnen  vika, 
Liksom  i  grafvens  natt,  de  dödeliga  lika, 
Ehur  dem  lyckan  skilt,  emotta  samma  rätt. 
När,  säll  att  åt  din  makt  sitt  väsen  öfverlåta. 
Du  glädjens  ögon  slöt,  din  hand  på  dem  som  gråta 
Ar  äfven  lika  lätt. 

Fast  ej  din  makt  förstör  de  qval,  som  oss  bedröfva, 
Hvad  du  ej   qväfva  kan,  allt  nog  att  du  kan  döfva: 
Allt  nog  att  åt  vårt  hf  du  ögonblick  beskär, 
Och  skymmer  någon  gång  vårt  öde  med  din  dimma. 
Om  oss  en  sällhet  gifs,  hon  mindre  nöjets  timma 
An  plågans  afbrott  är. 

Men  jorden  mellertid  förstäld  och  stum  och  härjad. 
Af  inga  samljud  väckt,  af  inga  strålar  färgad. 
Är  blott  en  liflös  vidd,  den  skuggan  öfverdrar; 
Och  der  jag  i  en  verld,  som  öfverallt  försvinner, 
Af  väsen,  blott  mig  sjelf,  af  rum,  allenast  finner 
Mitt  eget  .ställe  qvar. 


Hvad  dödlik  ensamhet  förstummar  nattens  timmar! 


Hur  djupt  dess  mörkers  haf  allt  skapadt  öfversvimmar! 
Så  vidsträckt  fordomdags  och  ödsligt  fruktansvärd 
Sig  kaos'  gamla  natt  i  gränslösheten  sträckte, 
Tills  en  allsmäktig  röst  dess  spridda  ämnen  väckte 
Att  samlas  till  en  verld. 

Du  nattens  äldsta  barn,  hvars  skuggor  kring  mig  gjutas. 
Som  var  förr'n  allt  begynt,  och  bli^r  när  allt  skalKslutas, 
I  h vilken  allt  fått  hf  och  släckes  ut  igen. 
Skänk  åt  mitt  väsens  tid,  o  tystnad,  dödens  like! 
Att  förrn  du  mig  förödt,  på  gränsen  af  ditt  rike 
En  stund  bese  dis  än. 


390  J.    G.    OXEXSTJERNA. 

Hvad  var  ön  först,  och  hvem  har  känt  din  börjans  stunder, 
När,  innan  verlden  blef  och  ämnet  fattat  grunder, 
Du  utan  hf  och  gräns  kring  tidens  vagga  flöt? 
Hvem  vet  ditt  väldes  längd,  när  efter  tingens  ända 
[  ditt  förvar  igen  den  rymd   skall  återvända, 
Som  ljuset  inneslöt? 

Vårt  upphof  och  vårt  mål  du  lika  djupt  betäcker: 
I  begges  mörka  krets,  ehvart  sig  tanken  sträcker, 
Hon  fåfängt  kallar  svar  och  är  af  stumhet  mött; 
Och  i  det  ögonblick,  hon  mellan  begge  täljer, 
Du  omger  menskan  än  och  i  din  afgrund  sväljer 
Allt  hvad  dess  möda  föd  t. 

Af  sin  erfarenhet  hon  fåfängt  sig  berömmer. 
Du  seklers  dygd  och  brott  i  samma  afstånd  gömmer. 
Der  efterdömets  sken  oss  ändtligt  undanfly. 
Och  menskan  från  en  verld,  som  steg  för  sleg  försvinner, 
Af  ständig  glömska  skild,  sig  aldrig  upplyst  finner 
Och  plågan  alltid  ny. 

De  häfder,  som  vår  gång  i  mörkret  skulle  stöda. 
Dem  minnet  söker  der  att  som  en  vakteld   föda, 
Förlora  sig  till  slut  i  dina  skuggors  famn. 
Hur  mången  glömd  tyrann,  med  mordisk  ärelystnad, 
Göt  ej  förgäfves  blod  att  mot  din  makt,  o  tystnad! 
Föreviga  sitt  namn? 

Kring  ålderdomens  djup  när  tanken  häpen  famlar. 
Med  konster,  lagar,  språk,  af  dem  hon  spåren  samlar, 
Liksom  igenom  moln,  hvad  folkslag  röja  sig? 
Hvem  lär  mig  deras  namn,  som  plånades  af  döden? 
Du  vet  dem,  tystnad!  blott,  som  gömmer  deras  öden 
Beseglade  hos  dig. 

Än  pyramidens  fot  af  Nilens  urna  skölj  es, 
Men  du  förtiger  den,  hvars  aska  der  fördölj  es. 
Och  gömmer  hans  beröm  i  glömda  teckens  skrift; 
Förborgar  i  dess  grus  Palmyras  kungars  minne, 
Och  sluter  P^rnjots  ätt  och  tidhvarf  evigt  inne 
I  en  och  samma  grift. 


XATTEX.  301 

Hvad  var  det  glömda  folk,  som,  lidens  början  nära, 
I  språkgrund,  hjeltars  namn  cch  tro  och  gudalära 
Kanhända  obekant  af  jorden  ärfves  än? 
Är  det  ert  fordna  ljus,  försvunne  Atlantiderl 
Hvars  kunskaps  första  sken  hos  alla  folk  och  tider 
Den  vise  får  igen? 

I  katakombers  hvalf  säg  mig  hvad  skuggor  vistas, 
Hvad  obekanta  ord   pä  glömda  vårdar  ristas, 
Hvad   slägten  hvila  der  från  Latiens  barndomstid; 
Förrn  Rom,  till  segrar  födt,  och  drottningen  af  städer, 
Steg  opp  utur  de  djup,  som  höljde  hennes  fäder, 
Att  störa  jordens  frid. 

Ehvad  er  tid  och  ätt,  er  makt  och  ära  varit. 
Den  lott,  som  väntar  oss,  har  re'n  ert  namn  förfarit : 
Knappt  fins  af  er  en  graf,  med  stenad  mossa  krönt. 
I  hvilen  der  i  lugn,  af  tystnaden  betäckte. 
Tills,  blandade  med  er,  vår  storhet,  rum  och  slägte 
En  lika  glömska  rönt. 

En  tid  af  nästa  folk  skall  ock  vårt  tidhvarf  nämnas, 
Af  deras  efterverld  åt  forskarn  öfverlemnas. 
Snart,  ovisst  och  förstäldt,  med  gissning  tecknas  af, 
En  stund  sitt  minnes  skymt  i  sagor  än  bevara. 
Men  sist  i  tystnad  dränkt,  vår  ålders  hågkomst  vara 
Så  okänd  som  vår  graf. 

Så  aftonsolens  eld  i  flykten  af  dess  strålar 
En  skog,  ännu  ett  torn  och  än  en  fjellrygg  målar. 
Från  jorden  ändtligt  skils  och  sväfvar  på  en  sky, 
Sist  endast  som  en  rand  mot  himlen  tecknar  dagen. 
Tills  af  en  färglös  natt  omsider  öfverdragen 
Dess  sista  märken  fly. 

Det  hufvud,  jag  bland  er  ur  khppans  gömma  tager. 
Var  det  med  myrten  krönt,  med  törnen  eller  lager? 
Har  det  ett  snilles  eld,  en  hjeltes  anda  hyst? 
Hvem  skiljer  här,  i  val  af  multna  ben  bedragen. 
Den   träl,  som  dött  i  jern,  den  skönhet,  som,  lik  dagen, 
I  Fröjas  gördel  lyst? 


^02  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Af  allt  hvad  han  haft  kärt,  förlorad  och  beklagad, 
Hur  mången  blef  ej  hit  med  vänners  gråt  ledsagad? 
Hur  mången  här,  förtryckt  af  ödets  hårda  slag, 
Har  längtat  till  den  ro,  han  nu  så  länge  njutit. 
Ack!  menniskor  som  jag,  I  äfven  tårar  gjutit, 
Och  lidit  liksom  jag. 

Det  gifves  då  ett  hägn,  dit  ej   förföljarn  hinner, 
Der  öfvermaktens  våld  och  nödens  tvång  försvinner, 
Dit  ödet  mer  ej  når,  der  hämdens  fackla  släcks: 
Det  är  de  skuggors  värn,  som  kring  ditt  rike  bredas, 

0  tystnad!  och  din  ro,  der  de  förgätne  fredas. 

Som  ej  af  stormar  väcks. 

Må  jorden  mellertid  af  dina  mörker  täckas! 
Till  en  förklarad  höjd,  dit  inga  skuggor  sträckas, 
Mitt  öga  lyfter  sig  från  hennes  låga  klot, 
Och  från  den  ödslighet,  som  öfverallt  förfärar, 
Ur  en  oändlig  rymd,  bebodd  af  stjernors  härar. 
Tar  nya  ljus  emot. 

Af  facklor  på  en  gång  ur  nattens  sköte  födda. 
Kring  dess  omätlighet  i  präktig  irring  strödda, 
Till  våra  mörkers  djup  hvad  strålar  sänka  sig! 

1  jordens  enslighet  är  jag  ej   mer  allena: 

Jag  saknar  blott  en  verld,  och  tusen  sig  förena. 
Dem  tanken  öppnar  mig. 

Än  der  med  lånad  glans  planeters  omlopp  röras, 
An  från  ett  okändt  mål  kometer  återföras, 
Som  dölj  t  i  fästets  djup  en  väg  för  jorden  skymd; 
När  med  orörligt  ljus  sig  solens  likar  tända, 
Regera  liksom  hon  och  egna  strålar  sända 
Kring  egna  sferers  rymd. 

Af  solens  tolf  palats  är  glansen  ömsom  skådad. 
Der  af  kl  i  mäter  följd,  af  årets  tider  bådad, 
Hvar  månad  på  dess  väg  ett  hemvist  har  beredt ; 
När  himlen  mellertid  i  kretsar  slutes  inne. 
Dem  åldern  åt  sin  tro  och  sina  hjeltars  minne 
Till  evigt  märke  gett. 


XATTEX.  ;]i)o 

Ej  förr,  af  seglarn  sökt,  den  sljernas  låga  glimmar'), 
Som  närmast  nordens  höjd  regerar  nattens  timmar, 
Förr'n  i  sin  kungadrägt   Cephé  förklarad  är. 
Som,  förd  till  polens  tron  från  Ethiopers  rike, 
Med  Cassiop  ännu,  sin  drottning  och  sin  like, 
En  delad  spira  bär. 

Persé,  som  i  sin  flykt  Medusas  Imfcud  drager, 
An  Andromed  i  vård  emot  det  HafstroU'-)  tager. 
Som  fåfängt  långt  ifrån  vill  henne  nalkas  än; 
Sex  systrar"^)  honom  när  som  himlens  eldar  öka, 
Vid  sina  facklors  sken,  hvar  natt  förgäfves  söka 
Den  sjunde  få  igen. 

I  strid  mot  Oxens  horn,  som  väcker  ej  hans  häpnad. 
Med  klubba,  tigerhud  och  strålig  sköld  beväpnad, 
På  vilda  hafvens  rymd   Orion  trolöst  ser; 
När  Ledas  söners*)  bloss,  som  sig  med  kärlek  följa, 
At  skeppet  sänkt  i  natt  på  oceanens  bölja 
En  vänlig  stråle  ger. 

Emellan  Skorpion,  hvars  kosa  Hijdran  banar. 
Och  Kräftan,  som  till  fejd  Nemcei  lejon  manar. 
Det  stolt  och  oförskräckt  med  blottadt  Hjerta^)  går; 
Utaf  Astrea  följdt,  som,  klädd  i  gudastrålar, 
Med  ymnighetens  ax^)  lycksaligheten  målar 
Af  jordens  barndoms  vår. 

CalUsto')  flyr  ännu  i  skapnad  af  björninna 
De  Hundar,  dem  hon  fört  hos  skogarnas  gudinna, 
Med  dem  Bootes  nu  förföljer  hennes  spår; 

')  Polstjernan. 

2)  Balena. 

^)  Sjustjernorna  eller  Plejaderna,  Atla.s'  döttrar,  som  förvandlades 
till  stjernor,  livaraf  blott  6  äro  synliga,  sedan  den  sjunde  undangömde 
sig,  att  ej  se  Tröjas  förstöring. 

■*)  Castor  och  Pollux,  söner  af  Jupiter  och  Leda,  gynnande  för 
sjöfarande,  för  hvilka  Orion  ansågs  som  olycklig. 

*)  och  ^)  Cor  Leonis  och  Spica  Virginis,  stjernor  af  första 
storleken. 

')  Uisa  Major,  Callisto,  Dianas  nymf,  förledd  af  Jupiter,  för- 
vandlad  till   björninna   af  .Juno,  och  af  jupiter  satt  bland  stjernorna. 


)4  J.    O.    OXEXSTJFr.NA. 

Och  af  sin  gördel  stolt,   livari  Ar^cturus^)  lyser, 
Ej  i  sitt  höga  lopp  för  Skyttens  båga  ryser, 
Hvars  pil  ej   honom  når. 

Än  segrar  Herkules  och  med  sin  klubba  motar 
Den  Orm'')  från  östern  sträckt,  hvars  gap  en  Krona^)  hotar, 
Som  tillhör  hjeltens  vård  och  hans  belöning  är. 
Fast  till  sin  grannes  värn  sig  Björnens^)  tänder  hvässa, 
Han  trampar   med  sin  fot  den   norra  Drakens^)  hjessa, 
Som  sig  kring  polen  snar. 

Orfé!  din  samljudsmakt  på  Lyran  fordom  öfvad, 
Af  himlarymdens  djur  är  än  med  tjusning  pröfvad: 
Två  Hästar^)  följa  den  i  snällt  och  vidsträckt  lopp: 
Delfin^  sig  till  dess  ljud  på  Eterns  vågor  svingar, 
Och   Örnens  höga  flygt  och  Svanens  ljusa  vingar 
Till  henne  lyftas  opp. 

Med  mindre  facklors  mängd,  som  blandas  för  vårt  öga, 
Liksom  af  stjernors  dam,  förklarad  i  det  höga. 
Är    Vintergatans  väg  till  fästets  ändar  spridd. 
För  verldars  möjlighet  hvad  gränser  äro  satta? 
Hvad  sång  kan  deras  prakt,  hvad  räkning  talet  fatta? 
Hvad  tanke  deras  vidd? 

Han,  som  med  lika  makt  förordnar  och  bevarar, 
Hvars  verks  omätlighet  Hans  egen  uppenbarar; 
Han,  förr  och  efteråt  och  nu  den  samma  Gud; 
Han  blott,  i  kommande  och  förra  evigheter, 
Vet  ordning,  tid  och  rum,  och  tal  af  möjligheter. 
Som  vänta  på  Hans   bud. 

I  .solar.  Honom  sjelf  tör  hända  mera  nära! 
Förtäljen  Hans  beröm,  och  fäste,   säg  Hans  ära! 
Om  i  er  ljusa  krets  hans  åsyn  mera  klar, 

')  Arctiirus,  stjerna  af  första  storleken. 

^)  Serpens  ophiucliiis. 

^)  Corona  borealis. 

^)  Lilla  björnen. 

^)  Draco  major. 

'^)  Pegasus  och  Equnlens. 


i95 


I  mindre  afstånd  känd,  af  högre  väsen  njutes, 
Likväl  i  jordens  stoft  ej  menniskan  förskjutes 
Af  sin  och  eder  far. 

Ja,  Han  har  ej  rest  opp  sin  tron  hos  er  allena. 
Ehvar  Han  känslor  satt  och  väsen  sig  förena, 
Han  deras  dyrkan  hör  i  skapelserna  spridd. 
Hvar  verldar"  sväfva  fram  och  hvar  de  undanvika, 
Hans  syn  förloras  ej,  vid  alla  afstånd  lika, 
T  punkter  eller  vidd. 

Allt  innefattande  och  sjelf  af  intet  fattad. 
För  Honom  ingen  hög  och  ingen  ringa  skattad, 
Är  af  sin  storhet  röjd  och  af  sin  småhet  skymd; 
Och  bland  sin  allmakts  verk,  för  Honom  lika  kära. 
Han  bor  i  dygdens  själ  så  gudomsfuUt  och  nära 
Som  i  systemers  rymd. 

Men  om  i  synlig  bild  Hans  boning  kunde  röjas, 
Så  är  det  denna  krets,  der  tankarna  som  höjas 
Se  grunden  af  den  tron,  Han  i  naturen  lagt. 
Ej  hennes  dolda  spets,  den  okändt  ljus  betäcker, 
Men  blott  det  lägsta  steg,  som  af  dess  trappa  räcker 
Till  våra  himlar^  trakt. 

Ett  norrsken,  som  sin  fart  kring  deras  öknar  leder, 
Sin  flägtande  tapet  för  hennes  fötter  breder. 
Af  strålar  sammanväfd  en  genomskinlig  sky. 
Som  lik  en  vågig  eld  i  mörkrets  tomhet  bäfvar, 
Med  färgers  obestånd  i  lätta  flammor  sväfvar. 
Som  tändas,  skifta,  fly. 

Än  som  en  vidsträckt  ring  de  härma  regnets  båga. 
Än  nedergångens  glans,  än  morgonrodnans  låga, 
Än  mötas  i  en  krets  och  tända  solar  opp; 
Än  som  ett  nät  af  guld  de  stjernorna  betäcka. 
Än  strida,  skiljas  åt  och  om  hvarannan  räcka 
Med  tusen  skiftens  lopp. 

Så  förr  på  grekers  fält  de  unga  hjeltar  stridde. 
Och  i  den  täflans  lopp,  som  deras  flockar  spridde. 
Med  gyllne  vagnars  fart  kring  banan  trängdes  fram; 


:-jl)(j  J.    G.    OXEN>TJERNA. 

Så  strör  den  lätta  snö,   från  polens  fjellar  rifven, 
Af  vinterstormens  makt  kring  nordens  ishaf  drifven, 
Sin  yrnings  hvita  dam. 

Snart  för  ett  stilla  ljus  det  lätta  sken  försvinner; 
Liksom  ur  skogens  vård  i  höjden   månen  hinner 
Bland  genomlysta  moln,  som  öppnas  kring  dess  klot. 
I  rymden,  der  hans  makt  en  härmad  dagning  målar, 
Ett  fält  af  mörk  safir,  betäckt  af  nya   strålar, 
Hans  intåg  tar  emot. 

Än  med  det  lånta  ljus,  hans  rundnings  fyllnad  tänder, 
Han  under  trädens  skjul  en  mattad  klarhet  sänder, 
Som  villas  i  sitt  lopp  och  mellan  löfvet  dör; 
Än  hennes  fria  sken,  der  skuggor  dem  ej    bryta, 
Som  en  försilfrad  duk  på  vattnens  speglar  flyta, 
Dem  ingen  ilning  rör. 

Men  fåfängt  vid  hans  bloss  min  åsyn  kusten  följer. 
Dess  längd  mig  undanflyr  och  sig  i  skymning  döljer 
Mot  moln,  som  hvila  sig  på  strandens  hvita  berg; 
I  utsigt,  längd  och  rum,  der  allt  om  visshet  felar, 
Det  hela  röjes  blott,  men  blandar  sina  delar 
I  svag  och  lika  färg. 

Kring  sjöar,  haf  och  berg  och  fält  och  hedars  öken, 
Bland  ljus  och  skuggors  strid  och  bleka  dimmors  töcken. 
Allt  höjes  rysligt  stort  med  obekanta  drag: 
Min  syn,  .som  öfverallt  af  villor  stängs  och  motas, 
I  en  förstäld  natur  med  falska  bilder  hotas 
Vid  en  förförisk  dag. 

Hon  fåfängt  lyses  opp.     Det  sken,  sig  maktlöst  höjer, 
Ej  lifvar  hennes  bild,  ej   dagens  målning  röjer, 
En  hvithet  jemn  och  kall  hans  skiften  öfverdrar. 
Så,  när  i  dödens  famn  man  ser  en  skönhet  härjad, 
Af  alla  blommors  glans,  hvarmed  dess  hy  var  färgad, 
Är  liljan  ensam  qvar. 

Sin  makt  vid  månens  ljus  en  hemlig  oro  sträcker. 
Och  tankens  strödda  kraft  och  hjertats  känsla  väcker, 
Som  enslig,  öm  och  djup,  församlas  på  en  gång. 


Han  hör  ej   glädjens  ljud  sin  stillhets  timmar  störa, 
Och  kärlek  blott  och  sorg  till  vittne  honom  göra 
Af  deras  blyga  sång. 

Från  hvilans  sötma  skild  och  för  bekymret  vaknad, 
När  allt  får  smaka  frid,  du  klagar,  trogna  saknad! 
Med  ömhet  fästad  än  vid  din  försvunna  lott. 
I  nattens  tystnad  van  att  dina  tårar  gjuta, 
Du  bär  dem  åter  dit:  den  tröst,  dn  än  kan  njuta. 
Är  deras  frihet  blott. 

Med  dig  i  samma  sken  förborgadt  snillet  vakar. 
När  ömsom  från  en  krets,  hvars  löjen  det  försakar, 
Det  söker  visheten,  i  nattens  tystnad  lärd, 
Och  ömsom  i  en  flygt,  som  sig  ej  låter  styra, 
Förtjusadt  genomfar  med  sånggudinnans  lyra 
Inbillningarnas  verld. 

Hvi  skall  det  ljus,  som  bör  till  tröst  för  mörkret  tjena, 
Åt  menskhghetens  brott  sitt  bistånd  äfven   läna? 
För  solens  ögonkast  den  mörka  illbragd  räds; 
Men  ur  sin  kula  ledd  af  månens  blick  tillbaka, 
När  oskulden  är  söfd,   missgerningarna  vaka, 
Och  hämden  är  tillstads. 

Af  furiers  fackla  ledd,  som  gnistrar  i  hans  händer, 
Han  ömsom  mordisk  brand  i  hvilans  läger  tänder 
Och  ömsom,  brytande  den  port,  hon  fåfängt  stängt. 
Han  rusar,  plundrande,  i  lugnet  af  dess  hydda, 
Der,  i  en  värnlöshet,  som  borde  henne  skydda. 
Hon  ingen  våda  tänkt. 

Än,  af  en  åtrå  förd,  den  sömnen  ej   kan  döfva. 
Han  tvingar  stängda  hvalf  att  gömda  skatter  röfva. 
Än,  trotsande  det  lugn,  som  öfver  grafvars  mull 
Med  vördad  ödshghet  sin  hemska  tystnad  sträcker, 
Förkrossar  templens  bom  och  djerfva  händer  räcker 
Pä  helgedomens  gull. 

Hvem  väpnar  riddarns  arm?  En  bortförd  skönhets  fara 
Begär  hans  tapperhet  att  oskulden  försvara. 
Hvem  rustar  sig  mot  den,  som  under  nattens  ro 


398  J.    G.    OXEXSTJEENA. 

Mot  ämnet  af  sitt  hat  i  lönväg  sluten  inne, 
Begär  af  mörkrets  lijelp  den  hämd,  hans  fega  sinne, 
Ej  dagen  torts  förtro? 

Hvem  är  den  niding  der,  som  går  i  skuggans  häpnad 
Att  vänta  i  försåt,  med  röfvarns  jern  beväpnad, 
På  resans  dunkla  väg  en  hjelplös  vandringsman? 
JMed  hvad  hans  flit  förvärft  han  till  sin  bonings  sköte 
Gick,  lycklig,  kärleken  och  sällheten  i  möte 
Och  dödens  möte  fann. 

Re'n  väntades  han  der  i  famnen  af  sin  maka, 
Re'n   kring   en  vaktad  eld  hans  barn  med  längtan  vaka 
Emot  den  stund,  som  skall  ge  dem  en  far   igen. 
Olycklige!   ännu  må  hoppet  eder  lätta; 
I  morgon  eder  gråt  skall  på  hans  sköte  tvätta 
Hans  blod,  som  röker  än. 

Hvem  är,  som,  irrande  kring  rysligt  störda  grafvar. 
Besvärjelsernas  bud  mot  mörkrets  andar  stafvar 
För  en  beseglad  skatt,  som  tillhör  deras  våld? 
Som  om  sin  framtids  svar  med  troll-ljud  skuggan  väckte? 
Den  framtid  himlens  nåd,  af  ömkan  för  vårt  slägte, 
Befalt  att  vara  dold. 

Så  natten  häpnadsfuU  sitt  genljud  gaf  tillbaka. 
När  vid  Medeas  rop,  som  Traciens  khppor  skaka, 
Den  tredubbla  Hekat  igenom  mörkren  tjöt; 
Så  bäfvade  dess  lugn  i  ålderdomens  tider 
Vid  ropen  nr  den  skog,  som  gallernas  druider 
I  nattens  boning  slöt. 

Mer  fasande  ännu  hon  såg  sin  fackla  skina, 
^'är  Bedmars')  raseri,  Procid")  och  Catilina'^) 
Beredde  rikens  fall  och  hufvudstäders  brand; 

')  Konspirationen  mot  Venedig,  af  spanske  ambassadören  markis 
Bedmar,  ett  af  historiens  ohyggligaste  minnen. 

^)  Johan  af  Procida,  den  förste  uppliofsmannen  till  den  mas- 
saker, som  är  känd  under  namn  af  Sicilianska  aftonsången. 

^)  Konsphation  mot  Kom. 


NATTEX.  399 

När  Hvmen  åt  Bourbon  en  trolös  myrten  räckte'), 
Paris  blef  dränkt  i  blod,  och  hälften  af  dess  slägle 
Föll  för  den  andras  hand. 

Och  Sverige!  äfven  dig  har  ödet  velat  dömma 
Att  se  ett  helgadt  blod  för  mörkrets  niding  strömma! 
O,  vare,  fosterland!   bland  dina  olycksfall, 
Den  natt,  om  möjligt  är,  från  jordens  hågkomst  tagen, 
Som  i  din  sensta  tid,  ännu  af  rysning  slagen. 
Din  häfd  beCäcka  skall!-) 


Men  när  vid  månens  skymt  missgerningen  fördöljes, 
Förföljer  oskulden  och  sjelf  af  rädslan  följes. 
Ett   tryggt  och  vördadt  lugn  här  utsträckt  har  sin  makt. 
I  djupet  af  det  skygd,  som  skenet  utestänger, 
Ej   brottets  öga  når,  och  ingen  fasa  tränger 
Till  fridens  gömda  trakt. 

Det  är  ej   nattens  skräck,  som  här  sitt  hemvist  tager. 
Den  dunkla  ensamhet,  som  tanken  sammandrager. 
En  lindrig  oro  blott,  en  håg  till  tårar  ger. 
Liksom  af  väsens  hand,  dem  ögat  icke  finner. 
En  tryckning  hjertat  rör,  en  ömhet  känslan   hinner, 
Hvars  ämnen  hon  ej   ser. 

I  skuggor,  som  er  sorg  för  mörkrets  timmar  klagen, 
Som  flyn  ur  grafvens  djup  och  frukten  skåda  dagen! 
Tör  hända  detta  hägn  ger  edert  sällskap  frid. 
Är  det  er  matta  suck,  som  mig  på  vädret  räcker, 
Er  lätta  sväfnings  flägt,  som  löfvets  darrning  väcker 
Vid  jordens  midnattstid"? 

Månn'  vänskapen  till  mig  af  eder  någon   leder? 
Månn'  han  min  sorg  begär?  månn'  någon  fins  bland  eder, 
Som  känt  igen  min  röst  och  sväfvar  i  min  famn? 
Ack!  sjelf  jag  ock  en  gång  bland  eder  tysta   skara 
Skall  sucka  kring  en  vän,  och  i  dess  hjerta  svara 
På  mitt  begråtna  namn! 

')  Massacre  de  la  Saint-Barthélemy  vid  aftonen  af  Henrik  IV:s 
bröllop  i  Paris. 

'•')  Gustaf  lll:s  mord. 


40r)  J.    G.    OXEXSTJERNA. 

Mitt  Öga  fördt  af  er,  i  skenets  matta  strimma 
Ser  vid  en  kyrkas  torn  ett  kors  mot  månen  glimma 
På  kupan  af  ett  tak,  som  hvilar  på  en  graf. 
Jag  känner  denna  graf:  jag  har  dess  boning  slutit. 
Och  af  de  tårars  gärd,  min  långa  saknad  gjutit, 
Jag  der  de  första  gaf. 

0  Stenbock! ')  till  ditt  lugn  jag  ej  som  främling  länder; 
Hit  bar  jag  sjelf  ditt  stoft  med  samma  trogna  händer, 

I  dem  ditt  hufvud  sjönk  mot  min  bestörta  famn; 
Här  svor  jag  dig  en  sorg,  som  aldrig  flyr  mitt  sinne. 
Och  vitsord  ät  din  dygd,  och  kärlek  åt  ditt  minne, 
Och  sånger  åt  ditt  namn. 

Hör  den  bekanta  röst,  hvars  ljud  dig  äter  söka, 
Och  från  de  sällas  krets,  dem  du  har  gått  att  öka, 
Igenkänn.  vid  din  graf  ännu  den  samma  vän, 
Som  tröstade  ditt  slut,  din  sista  vanmakt  skötte, 
Hvars  blick  den  sista  var,  den  dina  blickar  mötte 
Inom  förgängelsen. 

Kom  åter  i  min  famn.     Stig  upp  ur  tystnans  sköte. 
Blif  svnlig.     Tag  en  bild.     Mitt  hjerta  vid  ditt  möte, 
Ehur  förbytt  du  är,  ända  skall  känna  dig. 
Förgäfves  med  mitt  rop  jag  tröttar  hvilans  stunder. 
Ur  evighetens  natt  med  inga  nya  under 
Du  återskänkes  mig. 

Hvad"?  skulle  jag  på  nytt  din  åsyn  än  begära? 
Jag  se  din  fria  själ  de  kedjor  åter  bära. 
Som  fäst  vid  stoftets  tyngd  odödlighetens  ätt  V 
Var  lycklig.     Smaka  frid.     Vid  mälet,  dit  du  länder, 
Tag  i  ditt  ursprungs  sköt  af  evighetens  händer 
Din  återvunna  rätt. 

1  vandring  till  den  höjd,  som  sig  för  jorden  döljer. 
Ej  mer  på  törnens  väg  du  genom  mörkret  följer 

I  ödemarkers  djup  den  fackla,  hoppet  bär. 

')  Grefve   Arvid   ^ils    Stenbock,  generalmajor,   öfverstekammar- 
junkare  och  kommendör  af  Svärdsorden,  död  1782. 


NATTEN.  4ui 

Vid  sanningarnas  sol,  der  det  sin  stråle  länte, 
Du  saknar  ej  ett  bloss,  som  nattens  resa  tjente. 
Men  dagen  ej  begär. 

För  dig  all  skugga  flyr  och  alla  löften  sluta. 
Den  visshet,  du  begärt,  får  du  omsider  njuta; 
Den  far,  ditt  hjerta  sökt,  har  dig  vid  grafven  mött. 
Af  hvad  hans  vilja  gjort  du  intet  ser  förödas; 
Allt  hör  hans  mildhet  till:  allt  hvad  han  låtit  födas, 
Har  han  till  lycka  födt. 

Sjelf  i  sin  enhet  allt:  nog  för  sig  sjelf  allena, 
Hvarför  med  en  natur  bt^slöt  han  sig  förena. 
Bli  känd  af  varelser  och  deras  dyrkans  mål? 
Månn'   blott  att  offer  få  och  blott  sitt  välde  pröfva? 
Nej  det  hans  kärlek  var,  som  att  sin  rikdom  öfva 
Begärde  föremål. 

Dess  afsigt,  af  vårt  fel  fördröjd,  men  icke  bruten, 
Befalte  menniskan  att,  från  sitt  hem  förskjuten. 
En  stund  i  plågans  verld  försona  .sina  brott. 
iAIen  på  den  pröfningsväg,  hvaraf  han  mätte  loppet. 
Hon  ångren,   tårarna  och  dygderna  och  hoppet, 
Med  sig  i  sällskap  fått. 

Från  grafven,  till  hvars  gräns  de  henne  följe  göra, 
Han  böd  dem  i  sin  famn  på  nytt  tillbakaföra 
Ett  återkalladt  barn,  som  får  igen  sitt  arf; 
Och  i  sin  fosterbygd,  bland  sina  fordna  vänner, 
Uti  sin  nya  glans,   med  sällhet  återkänner 
Sitt  första  tidehvarf. 

Likså  den  mörka  våg,  som,  spridd  med  kärrets  bäckar, 
I  grumlet  af  dess  dy  sitt  ursprungs  hvithet  fläckar, 
Likväl  har  uppgått  klar  ur  källans  ljusa  sköt. 
När  hon  från  gyttjan  skils,  med  den  hon  var  förenad. 
Hon  synes  som  hon  är  och  gjutes  hka  renad. 
Som  hon  ur  ådran  flöt. 

Ja,  menskan  skall  på  nytt  sitt  väsens  höghet   lära, 
När  i  en  ombytt  verld,  sitt  ursprung  åter  nära. 
Hon  når  den  evighet,  som  tidens  ställe  tar. 

Svenska  Parnassen.     III.  26 


402  J.    G.    OXins'?TJEENA. 

Låt  döden  strö  dess  stoft:  hon  kan  ej   mera  mista. 
Han  vördar  i  sitt  slag  gudomlighetens  gnista, 
Som  stoftets  anda  var. 

Det  är  då  evigt  ej  som  ömheten  skall  lida! 
Hon  lemnar  sorgen  qvar  på  denna  grafvens  sida 
Och  på  den  andra  möts  af  sällheten  igen. 
Af  jordens  känslor  allt  med  jorden  sjelf  försvinner; 
Och  i  en  annan  verld  hon  af  dem  alla  finner 
Allena  kärleken. 

Så  för  min  saknads  syn  sig  hoppet  taflor  bilda. 
Jag  gjuter  tårar  än,  men  lindrade  och  milda. 
När  månen  på  en  gång  af  moln  är  öfvertäckt ; 
Och  natten,  oförstörd  att  på  sin  tron  regera, 
Med  inga  strålars  makt  det  välde  delar  mera, 

Som  hon  kring  jorden  sträckt. 

Af  alla  hennes  ljus,  dem  molnets  bäddar  qväfva, 
Blolt  några  tomma  sken  med  oviss  flägtning  bäfva 
På  låga  floders  brädd  och  sänka  mossars  dy. 
Det  nattens  irrbloss  är,  som  öfver  träskens  bölja, 
Med  ständigt  obestånd,  de  steg,  som  dem  förfölja. 
Bedrägligt  undanfly. 

Så  sväfva,  flogeldslikt,  omkring  den  vises  minnen 
De  fåfänga  behag,  som  gäckade  hans  sinnen; 
Så  väsenlöst  ännu  kring  ålderdomens  tjäll 
Begären  långt  ifrån  och  lyckans  bilder  glimma, 
Och  ärelystnan,  sol  för  hfvets  middagstimma 
Och  irrbloss  för  dess  q  väll. 

Det  är  i  denna  bild  de  irringsfulla  drömmar 
Till  jorden  stiga  opp  ur  Lethes  mörka  strömmar. 
Inbillningskraftens  barn,  dem  han  med  natten   föd  t, 
Emellan  sanningen,  den  villorna  ledsaga. 
Af  .själen,  der  de  rå,  de  lynnets  bildning  taga, 
Som  ej  med  tanken  dött. 

An  under  minnets  vård  de  sig  förrädiskt  gömma. 
Den  sällhet,  hjertat  mist,  den  sorg,  det  hunnit  glömma. 
Till  ämnen  på  en  gång  för  nytt  bekymmer  ge; 


XATTEX.  4<Jo 

An  med  en  anings  bud  den  dödlige  förfura, 
Som  tror  sitt  ödes  dom  och  framtidernas   lära 
I  deras  gåtor  se. 

Förgäfves  härars  vakt  tyrannens  boning  famnar: 
De  hota  kring  hans  bädd  i  grymma  vilddjurs  hamnar 
Och  skaka  hämdens  glaf  i  hans  befästa  slott. 
Låt  sömnen  sina  band  kring  lastens  hufvnd  fläta; 
De  kalla  ångren  dit:  han  får  sig  sjelf  förgäta, 
Men  icke  siua  brott. 

An  deras  spådoms  röst  vidskepligheten  tvingar, 
An  flyttar  deras  dikt  på   önskningarnas  vingar 
yår  förekomna  håg  till  målet  af  sin  fröjd; 
Än  strålar  lyckans  tron  förklarad  i  det  höga, 
Af  nödens  dunkla  blick  och  glädjens  ljusa  öga 
Med  lika  längtan  röjd. 

An  kärleken  dem  ser,  med  nöjets  myrten  krönta, 
Sin  dyrkan  ta  emot,  och  sina  offer  lönta: 
An  i  en  rymd,  dit  sjelf  ej  diktens  fart  kan  nå. 
De  flyga  yrande;  natur  och  rum  förvilda; 
Ge  nya  väsen  lif  och  andra  himlar  bilda. 
Der  andra  stjernor  gå. 

Så  för  vår  häpenhet  de  villans  taflor  sträcka, 
Förstöra  sömnens  lugn  och  själens  svaghet  gäcka. 
Som  under  deras  lek  dock  känner  sig  igen. 
Förgäfves  tanken  qväfs  och  sinnets  verkning  döfvas; 
När  hjertat  glömmer  sig,  när  våra  ögon  söfvas, 
Begäret  vakar  än. 

Du  fåfängt  sökta  frid,  dit  oron  icke  hinner! 
Månn'  intet  tillstånd  gifs,  der  menniskan  dig  finner'? 
Månn'  åt  dess  usla  lif  du  aldrig  unnad  är? 
Hvar  dag  med  nytt  besvär  dess  känslas  ömhet  retar; 
Och  när  hon  sist  din  tröst  i  hvilans  armar  letar, 
Du  saknas  äfven  der! 

Men  knappt  i  nattens  sång  jag  hennes  målning  lyktar. 
Förrän  hon  oförmärkt  ur  jordens  åsyn  flyktar. 
Af  mörkrets  härar  följd,  till  glömskans  tysta  strand. 


404  J.    G.    OXEXSTJEENA. 

Re'n  tecknas  solens  väg  af  morgonrodnans  händer, 
Som  öppnar  österns  port  och  med  sin  fackla  tänder 
Den  första  grynings  rand. 

Min  stillhet  är  ej   mer.     Jag  dess  välgerning  saknar 
Bland  menskor  återförd,  bekymret  kring  mig  vaknar, 
Med  dagens  början  ny  hans  omsorg  väntar   mig. 
Men  du,  försvunna  natt,  som  fredat  dessa  hinder! 
Om  jag  till  någons  väl  kan  helga  mödans  stunder. 
Skall  jag  ej  sörja  dig. 


Ode  öfver  Hoppet. 

Du  Gudamakt,  som  huld  och  öm 
För  hjertat  målar  i  din  dröm 

Ej  hvad  det  får,  men  hvad  det  lyster 
Som  på  en  diktad  framtid  stödd. 
Af  aningen  och  minnet  född. 

Är  Nöjets  mor  och  Kärleks  syster. 

Du  jordens  väl,  du  milda  Hopp! 

Som  ur  ditt  hägn  i  lifvets  lopp 
Såg  aldrig  än  en  dödlig  vika; 

Som  lyser  plågans  mörka  dag, 

At  sjelfva  glädjen  ger  behag. 
Är  alltid  nytt  och  alltid  lika. 

Din  tröst  af  himlen  blef  beskärd 
Ät  en  till  mödor  ämnad  verld. 

Som  villigt  lyder  dina  lagar. 
Behaglig  i  din  flygtighet. 
Du  följas  än  med  liflighet 

Af  den  du  sviker  alla  dagar. 

O  Hopp!  jag  sjunger  ditt  behag. 

Hvad  plågad  dödlig  om  ej  jag 
Har  njutit  dina  känslors  lycka? 

Mitt  hjerta  näres  af  din  röst. 

När  utan  vänner,  utan  tröst. 
Jag  känner  ödet  mig  förtrycka. 


ODE   ÖFVER   HOPPET.  40o 

Jag  saknar  hvad  mig  kärast  var 

Och  ser  vid  ständigt  mulna  dar 
Min  lyckas  blomster  långsamt  knoppas; 

Men  din  förtröstan,  mäktig  än, 

Ger  mig  i  tanken  allt  igen, 
Och  jag  bhr  nöjd  den  stund  jag  hoppas. 

An  af  en  Ijuflig  önskan  förd. 

Jag  tror  att  Daphne  lyckligt  rörd 
Skall  en  gång  tändas  af  min  låga; 

Jag  hämmar  min  förtvitlans  lopp 

Och  kärlek  offrar  åt  ett  hopp, 
Som  hndrar  och  som  när  hans  plåga. 

An  tror  min  själ  på  mödans  tvång 

Den  sällhet  nå,  der  hon  en  gång 
Ej   nödgas  mer  sitt  tillstånd  klandra; 

Med  ödet  hon  förlikad  är, 

Och  hvad  en  dag  mig  ej  beskär 
Lär  jag  förbida  af  den  andra. 

När  hjelten,  bhnd  i  farans  famn, 

Till  spöket  af  ett  ryktbart  namn 
Bland  svärd  och  blod  och  lågor  rusar. 

Det  Hoppet  är,  hvars  trodda  röst 

En  Karls,  en  Alexanders  bröst 
Med  efter verldens  lof  förtjusar. 

Det  eldar  dygdens  ädla  nit. 

Som  söker  lönen  för  sin  flit 
I  jordens  väl  och  evigheten. 

Och  verlden  ingen  Vasa  sett. 

Om  det  ej  honom  löfte  gett 
Om  äran  och  odödligheten. 

Det  för  den  trägne  landtmans  hand, 
När  han  förtror  åt  jordens  sand 
Det  korn,  som  skall  hans  framtid  föda; 
När  det  bland  isar  tyckes  dö. 
Han  skådar  tryggt  i  vinterns  snö 
En  oviss,  men  förbidad  gröda. 


4UG  J.    &•    OXENST.rEKXA. 

Det  gör,  att  under  stormens  brak 
En  usling  sig  på  brutna  vrak 

Med  sluten  syn  åt  böljan  lemnar; 

Det  lyser  fångens  dödshvalf  opp, 
Som  sjunger  än  en  frihets  hopp, 

Det  ödet  honom  aldrig  ämnar. 

På  kryckan  gubben  svag  och  tung 
Vid  dess  förblandning  ser  sig  ung 

JNIed  dödens  fåror  uti  pannan; 

Han  lägger  grund  till  ett  palats, 
Der  sjelf  han  aldrig  vinner  plats, 

Och  samlar  ägor  för  en  annan. 

Åt  den  som  fräts  af  sjukdoms  q  val 
Det  lofvar  nya  åldrars  tal, 

De  förras  kraft  och  fordna  helsa; 

Det  skymmer  bort  hans  öppna  graf 
Och  i  den  stund,  han  tynar  af. 

Försäkrar  än  att  honom  frälsa. 

Uti  en  verld  för  tanken  skymd 
Det  sigtar  i  en  okänd  rymd 

Bland  gissningars  och  löftens  töcken. 
Det  rår  på  vanskhghetens  lag 
Och  kastas  än  sin  sista  dag 

På  sjelfva  evighetens  öken. 

I  sömnens  vård  bland  drömmars  krets 
Jag  på  en  nytänd  månes  spets 

Fick  Hoppets  klara  boning  skåda; 

Gudinnan  der  på  blommors  bädd 
Var  af  de  strålars  glans  beklädd, 

Som  morgonrodnans  ankomst  båda. 

Dess  hufvud  himlabågen  bar. 
Som  lofvar  oss,  vid  dundrets  dar, 

Att  luftens  hvalf  skall  åter  renas. 
Uti  beständigt  vexlingslopp, 
Af  tankar  en  bevingad  tropp 

I  lekar  kring  dess  syn  förenas. 


ODE    AFVER    HOPPET. 

Hon  från  sin  tron  med  glädtigt  mod 
Gaf  handen  åt  det  tålamod, 

Som  sig  hvart  steg  på  törnen  sårar; 
Men  under  bördan  lydigt  böj  dt 
Är  med  fördolda  sackar   nöj  dt 

Och  ler  med  återhållna  tårar. 

Med  häftig  fart  och  oros  håg 
Till  samma  tron  jag  hasta  såg 

Från  sina  öfvergifna  löjen 
Den  yra  Obeständighet, 
Som,  trött  vid  sin  lycksalighet. 

Begär  af  Hoppet  nya  nöjen. 

Strax  vid  gudinnans  första  vink 

De  lätta  Nöjen  i  en  blink 
Till  dess  förtjusta  ögon  hinna; 

Hon  i  ett  band  dem  fästa  vill, 

Men  när  hon  trycker  knuten  till, 
De  under  hennes  hand  försvinna. 

Kring  tronen  lekte  Drömmars  här, 
Den  bhnda  Önskan,  det  Begär, 

Som  aldrig  fyls  och  aldrig  hvilar, 

Den  unga  Vår,  som   blommor  göt. 
Och  Kärlek,  som  i  Hoppets  sköt 

Med  kogret  hvässte  sina  pilar. 

Utmed  dess  sida  Atråns  hand 
Af  spindeltrådar  knöt  ett  band 

På  Tillfällets  och  Tidens  vingar. 
Förtviflan  i  en  kula  röt. 
Men  fåfängt  på  den  kedja  bröt, 

Med  hvilken  Hoppet  honom  tvingar. 

Jag  här,  i  dunkla  rymders  vidd. 
Såg  mensklighetens  skara  spridd. 

Vid  Hoppets  tron  sitt  öde  fråga: 

Gudinnan  ger  hvar  dödlig  svar. 
Som  i  dess  spegel,  alltid  klar. 

Ser  sitt  begär  och  ej  sin  plåga. 


408  .T.    G.    OXEXSTJEENA. 

Der  visas  den  förföljda  skygd, 
En  flykting  hans  förlåtna  bygd, 

En  girig  än  en  skatt  att  samla, 
Åt  ungdomsvåren  kärleks  lön, 
At  mannaåldern  hjelterön 

Och  än  en  lifstid  åt  den  gamla. 

Fast  glädjen,  den  jag  flygtigt  fann, 
■Med  drömmens  skådespel  försvann. 

Dess  Ijafva  minne  mig  ej   brister; 

^lot  ödets  makt  den  tröst  är  qvar: 
Den  äger  allt  som  Hoppet  har. 

Den  saknar  allt  som  Hoppet  mister. 

O  Hopp!  min  framtid  kallar  dig: 
Låt  i  den  natt,  som  höljer  mig, 

För  mina  steg  din  fackla  föras 

Din  målning  tankens  vällust  gör. 
Hon  ej   en  visshet  önska  bör, 

Hvaraf  din  irring  skulle  störas. 

Låt  hjertat  njuta  stunders  frid, 

När  det  uti  sin  plågas  tid 
Sin  tillflykt  i  din  hägnad  tager. 

Vårt  fängsel  af  din  hand  förgyls; 

Du  är  gudomlig,  när  du  fyls, 
Men  dyrbar  än,  när  du  bedrager. 


Konung  Davids  77:6  psalm. 

Till  Herren  jag  min  klagan  sänder 
Jag  ropar,  och  Han  hör  min  röst: 
I  nödens  tid  med  krossad  t  bröst 
Jag  längtande  till  Honom  länder, 
Och  med  ett  hjerta  utan  tröst 
Ur  mörkret  lyfter  bönens  händer. 

Otröstlig,  sökte  jag  mitt  väl 
Hos  Gud  i  mina  tankar  hinna: 


KONUNG   DAVIDS    7  7:e    PSALM.  ^''-' 

Jag  såg  mig  om  att  Honom   fmna; 
iVIen  vanmakt  öfverföll  min  själ. 

Af  dolda  suckar  ensligt  mättad, 
Han  låter  mig  i  hvilans  tid 
Omkring   min  bädd,  af  tårar  tvättad, 
Förgäfves  kalla  sömnens  frid. 

Emellan  plågan,  den  jag  lider, 
Och  plågan,  som  mig  förestår. 
Jag  återkallar  fordna  tider 
Och  lyckligare  minnens  år. 

På  harpan  tänker  jag  min  smärta. 
Om  natten  ensam  med  mitt  qval; 
Min  ande  forskar,  och  mitt  hjerta 
Besvarar  mina  tysta  tal: 

Vill  Herren  evigt  då  förskjuta, 
Och  ingen  hjelp  bevisa  mer; 
Så  alldeles  sin  mildhet  sluta. 
Och  rygga  löftet,  som  Han  ger? 

Vill  Han  förutan  återvända 
Blott  af  sin  vrede  taga  råd? 
Har  då  barmhertigheten  ända. 
Och  har  han  glömt  att  göra  nåd? 

Dock,  säger  jag,  det  qval  mig  fräter 
Har  Han  ju  sjelf  för  mig  befalt: 
Det  är  Hans  lag  som  ödet  mäter. 
Den  Högstes  hand  kan  ändra   allt. 

Jag  eftersinnar  dina   under 
Och  hvad  Din  allmakt  stort  beredt, 
Så  väl  de  verk,  dem  våra  stunder 
Som  fordna  tidehvarfven   sett. 

Gud !  helig  är  Din  lag,  Din  lära. 
Och  Dina  vägar,  Dina  bud! 
Hvem  är  i  höghet  och  i  ära 
En  Gud  så  stor  som  Du,  vår  Gud! 


410  .T.    G.    OXENSTJERNA. 

Bland  folken  Du  din  kraft  bevisar, 
Du  är  den  Gud,  som  under  gör; 
Och  Israel  förlossadt  prisar 
Den  makt,  som  dem  ur  fängslet  för. 

Dig  vattnen  sågo,  och  förskräcktes, 
Dig  djupet  såg,  och  bäfvade, 
Och  molnets  flod  kring  jorden  sträcktes. 
Och  dina  tordön  Ijungade. 

Och  haglet  flög  bland  Dina  dunder, 
Och  stormen  bland  din  åskas  fall, 
Och  jorden,  rörd  i  sina   grunder, 
Gaf  darrande  dess  återskall. 

Emellan  delta  sjöars  bölja 
Din  väg  på  hafvets  botten  går, 
Och  djupens  floder  öfverhölja 
Din  banas  okänbara  spår. 

Som  herdar  deras  hjord  försvara, 
Så  äfven,  Gud!   på  hka  sätt 
Ledsagar  Du  bland  tidens  fara 
Ditt  valda  folk  och  Arons  ätt. 

Så  kan  Da  ock  i  sällhet  vända 
Den  sorg,  som  trycker  menskans  dar, 
O,  Du!  hvars  makt  vid  tidens  ända. 
Är  hvad  han  för  dess  början  var! 


Parafras  af 

Konung  Davids  9o:e  psalm. 

Verldarnes  Herre!  från  slägte  till  slägte, 
Var  Du  af  ålder  vårt  hopp  och  försvar. 
Förrn  öfver  jorden  Du  bergena  sträckte, 
Är  Du  den  Gud,  Du  af  evighet  var. 

Deremot,  danad  af  stoftet,  Du  låter 
Menniskan  åter  till  stoft  bli  förbytt; 


KOXrXG    DAVIDS    L»0.e    PSALM. 

Sägande:  kommen,  I  dödlige!  åter, 
Och  hvad  I  varit  förblifven  på  nytt. 

Seklernas  längd,  mot  Din  evighet  maten. 
Är  som  en  dag  emot  tusende  år; 
Lika  en  nattvakt,  med  ljuset  förgäten, 
Lika  den  stund,  som  försvunnit  i  går. 

Menskan,  med  strömmen  af  åldrarne  dragen, 
Flyr  som  de  drömmar,  dem  ljuset  förstör; 
Lika  med  blomman  som  väntade  dagen: 
Morgonens  barn,  som  med  aftonen  dör. 

Så,  vid  Ditt  vred  gande,  utan  försköning. 
Bortrycks  vår  varelse,  hastigt  förtärd. 
Och  vår  missgerning,  ur  skuggornas  boning, 
Yppas  för  Dig  i  det  evigas  verld. 

Derföre  gå  våra  dagar  till  ända 
Vid  din  förtörnelses  tvingande  bud. 
Och  till  det  mål,  dit  de  skyndsamme  lända, 
Bortflyga  som  ett  försvinnande   ljud. 

Och,  om  till  yttersta  gränsen  af  tiden 
Lifvet  kan  äfven  förlänga  sin  gång, 
Sjelfva  den  stund,  som  var  gladast  förtiden, 
Var  dock  ej  annat  än  mödor  och  tvång. 

Men  hvem  betraktar  Din  makt  och  sin  fara, 
Under  de  villor,  som  sinnet  förströ? 
Herre!  att  vi  må  förståndige  vara, 
Lär  oss  betänka  att  vi  måste  dö! 

:Men  mellertid,  och  så  länge  Da  skickar 
Fortsatta  ständer  till  dem.  Du  mig  ger, 
Vänd  Dina  ögons  förbarmande  blickar 
Till  den  förgängliges  lidande  ner. 

Gläd  oss,  som  olyckor  länge  betunga, 
Snart  af  Din  nåd  låt  oss  mättas  igen. 
Unna  högtidhgen  oss  Dig  lofsjunga 
Alla  de  dagar,   Du  skänker  oss  än. 


-til 


412  J.    G.    OXENSTJEKNA. 

Låt  Ditt  beskydd  och  Din  herrlighets  ära 
Bli  Dina  lidande  dyrkare  röjd! 
Herre!  och  låt  oss  Din  allmakt  få  lära 
Afven  i  Dina  välgerningars  fröjd! 

Främje  Du  arbetet  af  våra  händer! 
Skydde  Ditt  hägn  våra  gerningars  gång! 
Gynne  din  mildhet  det  offer,  jag  tänder! 
Gille  Din  ära  sitt  lof  af  min  sång! 

Så  skall  min  dyrkan,  hvar  dag  som  förlider 
Prisa  Dig  helig,  rättfärdig  och  stor: 
.  Och  af  dess  lofsång,  den  sista  omsider 
Sluta  sig  i  de  odödhgas  kor. 


Disa. 

Skaldebref  till  fru  Printzensköld  på  Vengarn  1795.*) 

I  detta  vördiga  palats, 
Hvars  byggnadstid  all  häfd  förgätit, 
Och  inom  hvars  befästa  plats 
Kung  Gylfe  kanske  middag  ätit, 
Ni  mins  i  våra  samtals  lopp, 
Att  mången  gång  med  trägna  sinnen 
Vi  roades  att  leta  opp 
De  forna  tidehvarfvens  minnen; 
Och  när  vi  lyckligen   förmått 
Att  söka  fram  en  åldrig  saga. 
Var  det  om  qvällarna  min  lott 
Att  er  densamma  föredraga. 


*j  Disas  resa  till  Sigtuna,  den  hon  efter  oraklens  föreskrift  säges 
hafva  gjort  hvarken  ridande  eller  åkande,  i  ny  eller  nedan,  klädd 
eller  oklädd,  att  hindra  det  offer,  man  tillämnade  vid  en  allmän 
hungersnöd  i  Sverige;  de  rad  hon  gaf;  hennes  upptagande  till  drott- 
ning, och  ändtligen  hennes  inträdande  bland  nordens  förnämsta 
gudomligheter  under  namn  af  Frigga  och  Fröja,  äro  en  af  vår  forn- 
tids mest  kända  sagor.  Hon  säges  hafva  bott  pä  Vengarns  gård 
breddad  Sigtuna,  Sveriges  äldst  kända  kungasäte ;  och  poemet  tillegnas 
af  detta  skäl  min  slägting,  fru  Printzensköld,  Vengarns  nuvarande 
ägarinna. 


4  i. -i 


Ai  Rudbeckens  Atlantica 
Jag  redan  från  min  barndom  liirde, 
Att  mtet  land  kan  djerfhet  ha 
Att  täfla  med  vårt  land  i  värde; 
Att  till  de  hvälfningar,  som  händt 
Af  folk  och  språk,,  dem  verlden  känt, 
I  Sverige  spåren  finnas  skulle, 
Att  Greklands  filosofer  re'n 
Från  Björkö  kommo  till  Athén; 
Att  dess  parnass  var  Kinnekulle; 
Att  man  af  tydliga  bevis 
Ser  än  hur  genom  nordens  is 
Sig  vägen  till  Hesperien  banar; 
Att  Adam  här  i  paradis 
Åt  rönnbär  och  sjöng  Evas  pris 
I  ruggigt  skjul  af  svenska   granar. 
Om  värdet  af  mitt  fosterland 
Vid  dessa  läsningar  betagen. 
Jag  längtade  ifrån  den   dagen 
Att,  till  dess  heder,  af  min  hand 
Se  någon  kunskap  äfven  dragen. 
Med  bläckig  hand  och  dammig  skrud 
Har  Antiqvariernas  gud 
Omsider  täckts  min  önskan  höra, 
Och  med  ett  fynd  belönt  mitt  nit, 
Som  Peringskölds  och  Lönboms'-')  flit 
Ej  hunnit  att  i  dagen  föra. 

Vid  gissningarnas  dunkla  ljus 
Betraktande  vårt  fordna  slägte. 
Historien  af  ert  eget  hus 
En  qväll  min  undersökning  väckte. 
Mitt  forskande  fördjupadt   var 
Att  gissa  från  dess  äldsta  dar 
Hur  Vengarns  fäste  sig  förvandlat: 
Af  hvilken  drott  det  uppbygdt  är, 
Hvad  sköldemör,  som  bodde  här, 
Hvad  stora  värf,  man  här  behandlat, 
Hur  kämparne  från  stridens  prof 
I  gästbud  inom  dessa  vallar, 
Ha  delat  sina  härnadsrof 
*)  Två  historiska  forskare  pä  1 700-talet. 


414  J-    (>■    OXENSTJEENA. 

Och  druckit  rus  ur  slagna  skallar; 

I  denna  sal,  från  hvalf  förbytt, 

Hur  troll  och  jättar  fordom  sutit 

Och  genom  tornets  gluggar  skjutit 

Utur  det   förmak,  ni  beprydt; 

Hur  den  salong,  der  skenet  faller 

Från  kronors  glittrande  kristaller. 

Förr  inom  detta  vikingslott 

Utaf  en  spiseld  lystes  blott. 

Som  sprakade  bland  svarta  galler; 

När  kämpen,  vid  ett  torr  vedsbloss. 

Med  porsöl,  som  i  hornet  jäste, 

En  saga  på  sin  träbänk  läste, 

Der  Voltaire  läses  nu  af  oss 

Uti  en  divas  famn,  som  kröker 

Sin  bädd,  af  gyllne  dynor  rik, 

Kring  bord,  på  hvilkas  mosaik 

Ur  Sevens  koppar  Sulang  röker. 

När  för  min  åsyn  oförtänkt 

En  gudom,  som  man  Fröja  målar. 

Från  takets  höjd  till  golfvet  sänkt, 

Steg  neder  på  en  bädd  af  strålar. 

»Du»,  sade  hon  med  vänligt  tal, 

>:Som  dina  nöjens  ädla  val 

Med  häfdens  forskningar  bereder; 

Som  åldrade  bedrifters  heder 

Ej   mindre  än  förgätna  brott 

Med  lika  flit  i  ljuset  leder: 

Till  dig,  uti  sitt  fordna  slott. 

Du  ser  en  drottning  stiga  neder. 

Jag  var  min  samtids  kärlek  värd. 

Bland  dess  välgörare  var  maten. 

Jag  njöt  förtjenta  offers  gärd. 

Och  tog  mitt  rum  bland  gudars  säten 

Men  hos  en  lättsint   efterverld 

Är  löjlig  eller  ock  förgäten. 

Långt  från  att  hos  hans  vrånga  ätt 

Min  resa  och  mitt  tänkesätt 

En  värdig  hågkomst  skulle  finna. 

Jag  som  en  fabel  än  förglöms, 

Än  i  min  drägt  och  afsigt  döms 

Som  endast  en  behagsjuk  q  vinna. 


41." 


Emot  den  hårdhet  hämna  mig, 
Som  orättvist  mitt  namn  förtryckte, 
Till  riddare  för  Disas  rykte 
Hon  nedsteg  sjelf  att  utse  dig.» 

»O  drottning»,  sade  jag  förvånad, 
»Hvad  vitsord  kan  jag  ge  ditt  namn, 
Hvars  hågkomst,  för  mitt  tidhvarf  plånad, 
Begräts  i  tjugo  seklers  famn? 
Hvad  runor,  högar  ellei   grifter 
Förvara  än  de  glömda  skrifter. 
Som  åt  din  häfdateeknare 
Om  dina  åldrade  bedrifter 
Allena  kunde  kunskap  ge?» 
»Jag»,  svarade  hon,   »i  din  möda 
Skall  sjelf  din  omsorg  understöda. 
Du  vet  det  närmsta  kabinett, 
Med  soffor  och  fåtöljer  kläd  t, 
Som  stundom  er  till  läsning  tjenar 
Och  stundom  sig  på  vänligt  sätt 
Till  middagssömnens  fristad  länar; 
Dess  fordom  jernbeslagna  mur, 
Som  Masreliez  för  eder  målar, 
Och  der  tapetens  silke   prålar 
Bland  Kinas  blommor,  färg  och  djur, 
Befästes  förr  mot  dagens  strålar 
Och  var  min  egen  jungfrubur. 
I  detta  rum,  af  mig  bevarad, 
Min  krönika  du  fmna  skall 
För  dig  på  hordet  uppenbarad; 
I  murens  djup  tills  nu   förvarad 
Mot  tidehvarfvens  olycksfall. 
Der  skall  min  lefnad  bli  förklarad. 
Men  innan  du  för  verlden  gått 
Att  mina  häfders  frejd  bevisa, 
Bär   dem,  med  helsningen  från  Disa, 
Till  arfvingen  af  hennes  slott. 
Vald  sanningen  att  vitsord  bära. 
Dess  kunskap  ej  för  verlden  göm, 
Och  mins,  om  hennes  vitsord  öm: 
Näst  efter  dygdens  egen  ära, 
Är  den  att  tolka  dess  beröm.» 


416  J-    o.    OXENSTJERNA. 

Här,  inom  strålars  förlåt  tagen, 
Försvann  bon  under  dessa  ord. 
Men  af  dess  löften  obedragen, 
Fann  jag  på  kabinettets  bord 
För  mig  en  handskrift  lagd  i  dagen 
Om  Disas  öden  i  vår  nord, 
På  kröniksrim  tillsammans  dragen. 
Jag  går  att  sprida  dessa  blad 
Med  tidningar  kring  alla  länder; 
Men  nu  förut,  som  Disa  bad. 
Till  Vengarns  fru  kopian  sänder, 
I  ord  för  ord  och  rad  för  rad. 


Sic  incipit,  till  punkt  och  pricka: 
I  Sverge  var  en  gång  en  Drott, 
Som  hette  Sigtrud,  och  en  flicka 
Med  Di.sas  namn,  i  Vengarns  .slott. 
Och  inom  dessa  jungfruburar, 
I  menlöshetens  rena  sköt, 
Emellan  evigt  kyska  murar. 
Långt  bort  från  kärleken,  som  Inrar, 
Hon  lifvets  morgon  lyckligt  njöt. 
Af  hennes  skönhet,  vett  och  dygder 
Var  ryktet  re'n  från  Vengarns  bygder 
Bekant  kring  hela  Svithiods  land. 
Ej  någon  kämpe  fans  i  norden, 
Som  icke  sökte  hennes  hand, 
Men  af  så  stort  och  ädelt  band 
Ännu  ej  någon  värdig  vorden: 
Ty,  ättling  sjelf  af  Fornjots  blod 
Och  Uplands  fylki.skonungs  dotter, 
Hon  ökade  sin  lyckas  lotter 
Med  storhet  och  med  ädelmod. 
Och  fast  i  hopp  och  tålamod 
Sig  prinsarne  till  slottet  trängde. 
Och,  för  att  röra  hennes  mod, 
I  rustning  under  fönstren  svängde, 
Såg  hon  med  köld  ifrån  sin  borg, 
Hur  några  dränkte  sig  af  .sorg 
Och  andra  af  förtviflan  hängde. 


ii; 


I  Sigtuna  der  bredevid 
Det  svenska  hofvet  mellertid 
I  dessa  gamla  dagar  bodde. 
Och  Sigtrud  der  i  lycklig  frid 
Sin  styrelse  välsignad  trodde; 
När  en  förfärlig  hungersnöd, 
Som  öfver  hela  norden  rådde, 
Åt  svenska  folket  förespådde 
En  allmän  undergång  och  död. 
;Man  gjorde  allt   hvad    man  förmådde 
I  tidens  oupplysta  dar, 
Men  ingen  hjelp  var  mera  qvar. 
Af  statens  embetsmän  och  lärde 
Med  ängslan  Drotten  råd  begärde, 
Och  imder  väntan   på  beslut 
Emellertid  lät  färdas  ut 
Af  lagens  och  af  templets  söner 
Pålysningar  och  kyrkoböner 
Med  meningar  förutan  slut. 
I  rörande  publikationer 
För  våra  .svältande  nationer 
Man  ölets  yppighet  förböd, 
Och  messingshäktors  öfverflöd, 
Och  lappmuddarnas  tenngaloner, 
Och  kyrsedrank  båd'  hvit  och  röd; 
Och  kronan  sjelf  sig  ändtligt  böd 
Att  ensam,  mot  kontributioner. 
För  allmänheten  brygga  mjöd; 
Man  utsåg  spanmåls-kommissioner 
Att  finna  något  understöd; 
j\Ian  tillsatt  mäsknings-direktioner 
Af  de  förfarnaste  personer; 
Men  folket  fick  ändå  ej  bröd 
Af  ledamöternas  pensioner. 
Omsider  fans  ej   annat  råd 
Än  gudarnas  beslut  och  nåd 
Igenom  ett  orakel  fråga; 
Och  öfverpresten  i  vårt  land 
Lät  i  sin  heligt  öppna  hand 
Sig  redan  folkets  gåfvor  råga. 
Kring  altaret  man  kransar  knöt, 
I  templet  lyste  rökverks  låga. 

Svenska  Parnassen.     III.  27 


418  J-  Ct.  oxenstjerna. 

I  gyllne  skålar  blodet  flöt. 
Oraklet  hördes  ändtligt  svara, 
Men,  efter  vanan,  mörkt  och  torrt: 
:)Ditt  folk,  o  Sigtrud!  är  i  fara 
Att  ödeläggas  innan  kort; 
Och  du  kan  blott  en  hälft  bevara, 
Om  du  tar  andra  hälften  bort.» 


»Ja»,  ropar  Brotten,  »jag  vill  lyda 
Hvad  himlen  bjuder  om  mitt  folk; 
Men  upplys  mig,  du  gudars  tolk! 
Hvad  deras  mörka  tal  betyda. 
Ty  när  från  dödlighetens   syn 
De  sig  i  heligt  töcken  skilja, 
Ditt  öga  tränger  genom  skyn 
Och  skådar  ensamt  deras  vilja.» 
»O  Drott!  till  jorden  nederfall», 
Var  prestens  svar,   »och  icke  klandra! 
Ditt  halfva  folk  du  slagta  skall, 
Att  spara  födan  för  de  andra. 
Af  offrens  inelfvor  jag  ser, 
Att  himmelen  likväl  dig  ger 
Ett  medel  öfrigt  till  försoning. 
Om  för  det  folk,  som  döms  att  dö, 
Till  dig  en  ung  och  fager  mö 
Med  förbön  kommer  om  försköning; 
Men  hon  får  till  ditt  hemvist  då 
Ej  åka,  rida  eller  gå, 
Och  hvarken  komma,  det  är  saken, 
När  dagen  sluts,  när  han  skall  gry, 
1  månens  nedan  eller  ny, 
Och  icke  klädd  och  icke  naken. 
Och  om  i  val  af  färdningssätt 
Och  drägt  och  tid  hon  råkar  fela, 
Skall  hon  af  samma  vilkors  rätt 
Med  offren  lika  öde  dela. 
Nu  är  dig  himlens  vilja  spord. 
Gå,  Drott!  och  uppfyll  dina  pligter.» 
Så  gudars  ombud  i  vår  nord 
Förtydde  då  oraklens  ord 
Med  irringen  af  sina  dikter. 


DIsA.  419 

»o  himmel!  hvilken  griiflig  lag! 
Men  jag  bör  hålla  mina  eder. 
Det  är  Han  sjelf,  och  icke  jag, 
Som  äskar  denna  mordets  dag, 
Som  denna  grymma  fest  bereder. 
Ty,  helge  man !  ditt  gifna  hopp 
Om  flickans  förbön  är  ornöjhgt. 
Hvem  kan  ett  vilkor  fylla  opp, 
Som  är  så  vådhgt  och  så  löjligt? 
Mitt  samvete  är  utan  brott. 
Mot  ödets  makt  hvad  skall  jag  kunna?» 
Så  talte  den  bestörte  Drott 
Och  gick  att  låta  från  sitt  slott 
Med  rikshärolderna  förkunna 
Det  svar,  han  af  oraklet  fått. 

Det  mången  var  likväl  som  trodde, 
Att  i  ett  sådant  tolkningssätt 
Allena  list  och  arghet  bodde 
Och  himlen  gjordes  oförrätt; 
Att  högste  presten,  blott  förtretad 
Af  asarnes  filosofi. 
Som  mer  och  mer  begynte  bli 
Utaf  de  lärde  efterletad, 
Liksom  finansministern,  retad 
Af  uslingarnes  jemmerskri; 
För  att  bli  qvitte  deras  skara, 
Förente  sig  i  det  parti 
Att  himlens  mening  så  förklara; 
I  hoppet  lika  fägnade 
Att  begge,  och  med  minsta  möda, 
Den  ena  slippa  kättare,    • 
Den  andre  tiggare  att  föda, 
Upproriske,  åt  dem  ändå 
Omöjligt  var  för  båda  två 
Att  lärdom  eller  mat  förskaffa, 
Och  strax  från  början  lika  godt 
Att  förekomma  deras  brott 
Som  att  dem  sedermera  straffa. 
Man  hörde  dem  tillika  sist 
Af  allmänhetens  röst  beskyllas 
Att  blott  ha  diktat  opp  af  list 


420  -T.    G.    OXENSTJERXA. 

Ett  räddningsvilkor,  som  de  visst 
Af  ingen  trodde  kanna  fyllas. 
Men  krönikskrifvarens  kritik, 
När  han  ej   saken  riktigt  känner, 
Vill  ej,  fast  hon  är  sannolik, 
Tillegna  två  så  stora  männer 
En  så  barbarisk  politik. 

I  Sigtunas  förskräckta  murar, 
Till  följd  af  gudarnes  beslut, 
Man  mellertid  med  hundra  lurar 
Hör  offerdagen  blåsas  ut. 
Kring  hela  staden  rådde  sorgen: 
Hvarannan  menska,  som  man  skref, 
Till  döden  vald  och  tecknad  blef. 
Från  husen,  gatorna  och  torgen 
Man  dem  till  slottet  sammandref, 
Och  rop  och  jemmer  fylde  borgen. 

Men  medan  tidningar  härom 
Kring  landet  sig  med  fasa  blanda, 
Till  Disa  ryktet  äfven  kom 
Igenom  Dagligt  Allahanda. 
Med  ömkan  i  sitt  ädla  bröst 
Hon  hörde  mensklighetens  röst. 
Nej,  ropte  hon,  så  grymma  öden 
Ej   skola  Sverge  öfvergå! 
Och  sedan  himlen  gett   ändå 
Ett  räddningssätt  mot  denna  nöden. 
Törs  mig  min  känsla  förespå. 
Att  jag  skall  frälsa  dem  från  döden. 
Jag  tror  mig  qvickhet  nog  och  hopp 
Att  fmna  gåtans  lösning  opp. 
Jag  har  nog  mod  till  det  jag  vågar 
Och,  fast  jag  icke  skryta  vill  — 
Vid  dessa  ord  hon  spegeln  frågar  — 
Ej  mindre  fägring  nog  dertill. 

Af  denna  tidens  anekdoter 
Man  finner  väl  att  smädelsen, 
Hvars  arghet  aldrig  underlåter 
Att  lömskt  förfölja  oskulden, 


DISA. 

Försökte  sprida  ut  att  Disa 
Blef  mer  till  detta  storverk  böjd 
Af  hågen  att  sin  skönhet  visa 
I  all  dess  glans  för  verlden  röjd, 
Än  af  att  låta  honom  prisa 
Sitt  ädelmod  och  snillets  höjd. 
Så  gjuter  afimden  sin  galla; 
Men  om  man  blott  med  billighet 
För  tankarna  vill  återkalla 
Hvad  strider  af  medlictenhet, 
Patriotism  och  blygsamhet, 
Ha  måst  hos  henne  förefalla, 
När,  från  sin  slutna  jungfrubur, 
Halfnaken  på  en  öppen  cour. 
Hon  skulle  visa  sig  för  alla 
Emellan  skämtets  oförrätt, 
Glasögonen  utaf  matroner 
Och  ungersvennernas  lorgnett, 
Och  alla  kungliga  personer; 
Så  bör  man  ändtligen  förstå, 
Att  huru  långt  man  ock  må  gå 
Uti  koketteriets  lära, 
Skall  sådan  dristighet  ändå 
Oändeligen  kosta  på 
En  flicka,  som  har  någon   ära: 
Och  att,  när  hon  hkväl  förmått 
Till  sådant  våld  sin  känsla  bringa, 
Så  är  det  sjelfva  dygden  blott. 
Som  kan  en  sådan  seger  tvinga. 
Och  sägen  ändthgt  sjelfva,  ni, 
Förfäkterskor  af  ärbarheten, 
Hvad  nytta  hade   menskligheten 
Väl  haft  af  all  er  modesti. 
När  offrets  dag  var  redan  nära 
Och  Sigtrud  svor,  gudaktigt  rädd, 
Att  om  ej  någon  jungfru,  klädd 
Som  gudasvaren  det  begära, 
Till  honom  kom  att  förbön  bära, 
Så  skulle  domen  fyllas  opp 
Förutan  skonsmål  eller  hopp? 
Hvad"?  om  i  fosterlandets  fara 
Man  fordrar,  att  hvar  medborgsman 


■i-:i 


422  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Skall  offra  allt  att  sig  försvara 
Och  draga  svärden  för  hvarann; 
Skall  då,  när  jernen  redan  måtta 
Emot  h varannan  menskas  bröst. 
Ej   skönheten  till  deras  tröst 
Få  äfven  sina  vapen  blotta? 

Ja,  på  en  gång  mot  farans  makt 
Och  ondskans  tmigor  utan  häpnad, 
Med  dygdens  segrande  förakt, 
Gå,  vackra  Disa!  oförsagdt, 
Blott  i  natm^ens  rustning  väpnad. 
Med  mössa,  bubblande  af  flor, 
Broderad  mantel,  silkesskor 
Och  sobelpels  och  stickadt  bälte 
En  annan  flicka  hade  gått 
Och  vid  paraden  ödmjukt  stått 
]\Ied  en  supplik  till  nordens  hjelte, 
Som  henne  kanske  sjelf  försmått 
Och  låtit  säga  henne  blott 
Med  någon  ungersven  från  tronen 
Att  söka  svar  i  revisionen. 
Nej,  Disa  bättre  har  förstått. 
Och  sedan  hon,  att  fylla  lagen. 
Tog  an  sitt  modiga  beslut, 
Rådfrågade  nu  blott  behagen, 
Hur  hon  det  skulle  föra  ut. 

De  snart  för  hennes  tankar  sade. 
Att  ingen  lag  så  mäktig  var, 
Och  ingen  lagman  så  barbar, 
Mot  hvilken  skönheten  ej    hade 
Oöfvervinnliga  försvar ; 
Att  om  hon  redan  hjertat  dårar. 
När  hon  i  sorgens  drägt  är  döljd 
Och,  bedjande  och  öfverhöljd, 
Har  blott  till  vapen  sina  tårar; 
Så  mycket  mer,  om  i  sin  dag 
Hon  låter  slöjans  förlåt  falla, 
Hon  segra  skall,  fast  hon  är  svag, 
Och  bönen  byta  sig  till  lag, 
Och  vara  sedd  bh  att  befalla. 


423 


Trygg  i  sin  afsigls  ädelmod 

Att  frälsa  olyckligas  blod, 

Hon  således  ej  mera  dröjde, 

Och  dagens  gud  förtjusad  röjde 

Hvad  aldrig  förr  hans  blick  tog  mot; 

För  första  gången  utan  knöt 

Lät  Dygden  lösas  Disas  slöja 

Från  vården  af  de  hvita  klot, 

Som  på  dess  hvälfda  bröst  sig  höja; 

Och,  lossande  dess  klädnads  band. 

Förbytte  med  sin  egen  hand 

Det  linne,  som  dess  sköte  dölj  de 

Uti  ett  ljusblått  silfvernät. 

Som  henne  genomskinligt  höljde 

Och  utan  flägtning  i  dess  fjät 

Dess  bildning  troget  efterföljde, 

Gaf  ögat  blott  dess  halfva  rätt, 

Men  hjertat  en  fördubblad  våda: 

För  glest  att  undangömma  rätt. 

För  tätt  att  alldeles  förråda. 

Så,  simmande  med  flodens  lopp, 

Najaden  sänks  från  solens  lågor. 

Men  skymtar  fram  albasterns  kropp 

Igenom  silfret  af  dess  vågor. 

Att  ändtligen  på  alla  sätt 

Oraklets  föreskrift  förnöja, 

Lät  hon  sitt  ena  ben  bli  klädt 

Med  sporre,  stöfvel  och  manchett; 

Och  tycktes  i  förening  röja 

En  sköldmös  och  Charits  person, 

]\Ied  kroppen  af  Hebé  och  Fröja 

På  benet  af  en  amazon. 

Ett  skärp  af  rosor  ensamt  skryter 

Kring  lifvet  af  dess  lätta  drägt. 

Och  myrten,  kring  dess  hufvud  sträckt, 

I  flätning  med  syrenen,  knyter 

Dess  mörka  hår,  hvars  lockars  flägt 

Kring  hennes  axlars  liljor  flyter. 

Så  retande  i  denna  bild. 
Och  just  då  midnattsstundens  timma, 
Från  qväll  och  morgon  lika  skild, 


424  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Såg  månen  i  sin  fyllnad  glimma, 
Sm  vandring  Disa  trädde  an 
Och  reste  ut  från  Ven  garns  portar 
I  en  kalesch,  hvars  gyllne  spann 
^led  vädrets  hastighet  försvann 
Vid  loppet  af  två  hvita  hjortar. 
]\Ien  som  hon  ock  den  pligten  har 
Att  åka  på  en  gång  och  rida, 
En  vädur  ock  tillika  var 
I  betsel  ledd  vid  vagnens  sida, 
Uppå  hvars  hals,  som  vänligt  böjd, 
Sig  för  sin  vackra  börda  sträckte, 
Sitt  skodda  ben,  från  vagnens  höjd, 
Hon  kring  en  stoppad  sadel  räckte. 

I  slottet  Sigtrud  mellertid 
Förtviflad  på  sitt  öde  klagar. 
»Hvi  spardes  då  till  denna  tid, 
I  vredge  gudar!  mina  dagar? 
Den  nästa  morgonsolens  blick 
Utaf  mitt  folk  skall  offren  skåda, 
Och  ingen  tärna  fms  nog  qvick 
Att  i  det  anbefalda  skick 
Försöka  hjelpa  deras  våda! 
Ack!  om  i  stället  gudarna 
Begärt  en  bal,  en  opera, 
Om  frågan  fått  en  rangtvist  röra. 
En  hofintrig,  en  etikett. 
Ett  sqvaller  och  det  bästa  sätt 
Att  ett  förtal  kring  staden  föra; 
Om  ämnet  hade  varit  nu 
En  måltid  eller  rendez-vous. 
Ett  spejande  hvad  andre  göra: 
Hvad  hade,  i  vår  brydsamhet, 
Af  mina  qvinnors   finthghet 
Jag  icke  då  fått  redan  höra? 
Men  när  oraklets  hårda  tvång, 
Vid  deras  konst,  en  enda  gång 
Behagar  rikets  nytta  fästa, 
Ser  jag  dem  utan  påfund  bli, 
Och  ens  ej   af  koketteri 
Bemöda  sig  för  landets  bästa!» 


DISA. 


Men  knappt  hans  sorg,  i  dessa  tal, 
Förbittrad,  fruntimren  besicylde, 
Förrän  ett  sorl,  som  borgen  fylde, 
Sig  trängde  ända  till  hans  sal. 
På  slottets  gård,  af  månen  dagad, 
Han  snart  med  hopp  och  fruktan  såg 
En  vandring,  som  i  hastigt  tåg 
Af  täta  skaror  var  ledsagad. 
Det  Disa  var,  som  i  sin  skrud, 
Uppfvllande  oraklens  bud. 
Bland  glädjens  och  förundrans  läten, 
Emellan  hundra  facklors  sken. 
På  slottets  trappa  stigit  re'n 
Och  nalkades  till  Drottens  säten. 
Ej  uppsteg  fordom  mera  skön 
På  vågens  bädd  den  unga  Fröja; 
Och  ej  när  hon,  för  äpplets  lön, 
Till  Paris  framgick  utan  slöja. 
Af  håg  att  hennes  intåg  se, 
Hoffruar,  jungfrur,  adjutanter. 
Lakejer,  pager  och  drabanter, 
I  rum  och  gångar  samlade. 
Med  stum  förvåning  gapade 
I  hennes  spår  från  alla  kanter. 
Hofmästarinnan,  himlande, 
Bad  gudarna  att  sig  bevara, 
Och  alla  qvinnor  hviskade, 
Och  alla  karlar  suckade. 
Och  inom  hela  hofvets  skara, 
Vid  åsyn  af  så  fager  mö. 
Af  begges  undran,  lika  värdig, 
En  hälft  var  ren  af  kärlek  färdig, 
Den  andra,  att  af  afund  dö. 
Men  Disa,  som  på  dygden  stöddes, 
Åt  begges  tankar  hemligt  log. 
Och  fast,  för  hvarje  steg  hon  tog, 
Ett  nytt  behag  i  spåren  föddes. 
Fast  tusen  snaror  hemhgt  ströddes 
För  hjertan,  dem  hon  sammandrog, 
Likväl,  af  äran  lika  väpnad 
Mot  kärlekens  och  löjets  makt, 
Hon,  utan  djerfhet  eller  häpnad. 


426  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Till  tronen  framgick  oförsagdt, 

Och  med  en  älskansvärdig  blanning 

Af  sinnesfrid  och  blygsamhet, 

I  tårarnes  vältahghet 

Förente  med  sin  förböns  sanning 

Den  bedjandes  behaglighet. 

»I  din  och  gudasvarets  lydnad», 
Var  hennes  tal,  »förlåt,  o  Drott! 
Om  i  så  ny  och  vågad  prydnad 
En  flicka  nalkas  tilf  ditt  slott. 
När  gudars  vreda  domar  föllo, 
Likväl,  med  återhållen  hand, 
De  förbönsrätten  förbehöllo 
At  qvinnorna  uti  ditt  land. 
Glad  af  det  medel  till  försköning, 
Som  öfverlemnades  mitt  kön, 
Jag  skyndade  ifrån  min  boning 
Att  lägga  för  din  tron  den  bön. 
Som  himlen  fordrar  till  försoning. 
Jag  vet  att  i  mitt  företag, 
Om  af  hans  föreskrifna  lag 
Jag  råkar  något  vilkor  bryta, 
Döms  ock  mitt  eget  blod  att  flyta 
Med  allt  det  blod,  som  gjuts  i  dag. 
Men  om  jag  fyller  opp   hans  vilja 
I  klädnad,  tid  och  vandringssätt; 
Om  jag  åt  dig  förvärfvat  rätt 
Att  från  din  grymma  ed  dig  skilja: 
Så  bryt  vidskeplighetens  dolk. 
Tro  himlen  ej   med  blod  förlika, 
Och,  trotsande  hans  falska  tolk, 
Spar  dina  barn,  och  fräls  tillika 
Ditt  eget  hjerta  med  ditt  folk. 

Ur  fängslens  djup  låt  kallas  åter 
Den  hop,  som  der  i  värnlös  nöd 
Förtviflad,  mellan  valet  gråter 
Af  svärdets  eller  hungerns  död. 
Från  mina  gårdars  fält,  som  hägnas 
Af  årets  sälla  fruktbarhet, 
Dig  Vengarns  rika  skördar  egnas. 


■i-n 


Af  deras  delta  ymnighet 
Låt  dina  frälsta  offer  fägnas ; 
Med  åkerns  redskap  af  din  hand 
Och  denna  nya  säd  försedde, 
Sänd  dem  att  uppta  nya  land, 
Kring  Ghs-sjöns  obebyggda  strand 
I  gagnlös  hvila  vidsträckt  bredde, 
Och  låt  kring  rymden  af  vår  nord, 
Med  deras  händer  fruktbar  gjord, 
Din  spiras  gräns  bli  lika  buren 
Af  odlingen  som  af  naturen. 
Från  Fyriså  till  Titis  fjord. 
Så  verkställs  gudamaktens  vilja, 
Och  under  denna  mening   blott 
Har  jag  det  dolda  svar  förstått, 
Som  böd  dig  folket  från  dig  skilja. 
]\Ien  om  du  tror  att  himmelen, 
När  du  för  denna  mildhet  prisas, 
Med  något  blod  skall  blidkas  än, 
Så  utgjut  för  dem  alla  Disas. 
Nöjd  att  försoningsmedlet  bli 
Emellan  gudarna  och  jorden, 
För  din  och  sällheten  af  norden. 
Tag  mot  en  ny  Iphigenie.» 

För  tronens  fot,  på  knä  förklarad, 
Bar  ödmjukt  Disa  denna  bön, 
Af  ömma  bifall  tyst  besvarad. 
]\Ien  när  hon  uppsteg  mera   skön, 
För  allas  ögon  uppenbarad. 
När  af  de  tårar,  dem  hon  göt, 
Älan  såg  hur  perlorna  beströdde 
På  hennes  obétäckta  sköt 
De  rosor,  blygsamheten  födde. 
Förundran  afbröt  alla  tvång. 
Förtjusta  handklapp  på  en  gång 
Dess  vishet,  tal  och  skönhet  fira. 
Och,  stödjande  emot  sin  spira, 
På  tronen  Sigtrud  reste  sig. 
»O  du»,  sad'  han,   »som  nalkas  mig! 
Om  antingen  som  dödlig  qvinna, 
Till  gudarnes  förtrogna  gjord, 


42?>  J.  <--.  uXJ::^^STJEE^'A. 

Du  kommer,  eller  som  gudinna, 

Att  föra  sjelf  ditt  eget  ord; 

Allt  nog:  ditt  tal,  ditt  bud  skall  lydas, 

Gån,  och  kring  staden  låten  tydas, 

Att  offrens  blod  skall  vara  skönt; 

Att  allt  hvad  lagen   föreskrifvit 

Är  uppfyldt  och  fullkomnadt  blifvit, 

Och  himlens  vredgande  försont. 

Men  hvem  är  du?  bland  gudars  skara. 

Vill  du  från  egna  tempel  svara? 

Vill  du,  allenast  dödelig, 

Af  dina  likar  älskad  vara? 

Befall.     Ditt  väsen  uppenbara, 

Och  säg  hur  man  bör  dyrka  dig.» 

»Mig  tillhör  inga  tempels  ära. 
Du  ser  i  mig  en  dödlig  blott, 
Och  Disa,  som  från  Vengarns  slott 
Var  kommen  att  ditt  hägn  begära. 
Och  i  sin  glömda  bonings  famn, 
Se'n  hon  har  uppfylt  himlens  vilja, 
Går  att  från  verldens  hågkomst  skilja 
Sin  rodnad  hkasom  sitt  namn.» 

»Det  är  då  du»,  sad'  han,   »o  Disa! 
Hvars  fägring  och  förstånd  och  dygd 
Jag  redan  hörde  ryktet  prisa 
Ur  lugnet  af  din   fosterbygd; 
Men  inom  samma  bonings  skygd 
Tro  ej   att  kunna  mer  försvinna. 
Ehvar  din  ära  döljer  sig, 
Kan  du  ej   mer  en  fristad  fmna, 
Dit  ej   hvart  hjerta  följde  dig: 
Tag  mot  af  kärleken  och  mig 
Det  pris,  du  vägrar  som  gudinna. 
En  lycklig  Drott,  ett  tröstadt  land,  ' 
Dem  du  tillika  räddat  båda. 
Ej   kunna  mer  i  Disas  hand 
En  annan  lön  än  spiran  skåda. 
Gif  åt  mitt  folk  till   hägn  i  dag 
Din  mildhet,  vishet  och   behag. 
Hvad  kan  det  till  sin  sällhet  mera 


DISA. 

Af  himmelen  väl  taga  mot? 
Du  bad  för  dem  vid  tronens  fot 
Du  uppgår  dit  att  dem  regera.  >^ 

]^Ied  detta  tal,  emot  sin  brud 
På  trapppan  Sigtrud  stiger  neder, 
Sin  mantels  kronbeströdda  skrud 
Kring  hennes  axlar  vänligt  breder, 
Och  "mellan  tusen  glädjeljud 
Till  kungasätet  henne  leder. 
Der  strax  vid  nästa  morgonen 
De  förste  statens  embetsmän 
Och  sedan  alla  slags  personer, 
I  långsamt  släp  af  processioner, 
Lvckönskade  förlofningen 
Med  tröttande  gratulationer. 
Med  allmän  fröjd  i  stad  och  hof 
Allt  fyldes  opp  af  Disas  lof. 
Och  om,  med  störda  pretentioner. 
En  sårad  afunds  bittra  röst 
Steg  opp  i  någon  tärnas  bröst. 
Hon  döljde  varsamt  dess  passioner; 
Och,  jemkande  med  aktsamhet 
Sin  egenkärleks  rättighet 
Och  fordringen  af  verldens  toner. 
Med  låtsad  fröjd  och  sann  förtret, 
Gaf  dagen  sin  belefvenhet 
Och  natten  sina  konvulsioner. 

Kran  kungasätet  mellertid 
Tog  Sigtrud  således  till  orda: 
»Sen  sanningarne  denna  tid 
Af  mig  mer  upplyst  blifvit  sporda, 
Se'n  jag,  i  min  och  landets  nöd, 
Som  jag  åt  min  konselj   förtrodde, 
Har  sett  hur  litet  understöd 
Jag  haft  af  mina  högtbetrodde; 
Gör  jag  min  vilja  uppenbar: 
Du,  tolkare  af  gudars  svar! 
Dem  yrslan  af  din  spådomsanda 
Förfalskat  eller  ej  förstått, 


429 


430  J.    G.    OXEXSTJERNA. 

Sorn  mig  förledde  till  ett  brott 

Och  vågat  himlen  deri  blanda; 

Och  du,  som  vid  ditt  embetsprof 

Att  sörja  för  mitt  lands  behof, 

Olycklige  finansminister ! 

Af  alla  slags  förvaltningssätt, 

Blott  funnit  slagtandet  mer  lätt 

Än  sörjandet  för  folkets  brister; 

Och  ni,  som  alltid  vistes  mig 

Så  fintlige  för  all  intrig, 

Xi,  hofvets  älskansvärda  tärnor! 

Men  när  ett  enda  nyttigt  rön 

En  gång  begärdes  af  ert  kön, 

Ej   funnen  det  i  edra  hjernor: 

Jag  ger  er  afsked  från  i  dag. 

Af  mera  kloka  företag 

Skall  man  min  tid  härefter  minnas. 

I  Disas  ömhet  och  behag 

Skall  himmelens  försoning  finnas, 

I  hennes  vishet,  Svitiods  skygd. 

Af  hennes  skönhet,  hjertan  vinnas 

Och  vårdas  genom  hennes  dygd.» 

Så  Disa,  värdig  sin  belöning. 
Steg  opp  på  svenska  tronens  höjd, 
Och  norden  firade  dess  kröning 
Med  lika  tacksamhet  som  fröjd. 
Hvad  lagar,  af  dess  klokhet  gifna, 
Hon  sedan  gjort  för  landets  väl, 
I  denna  krönika  likväl 
Ej  äro  vidare  beskrifna. 
Ej  hur  till  slut  från  Sveriges  tron 
Hon  gick,  tredubbel  till  person, 
Än  dyrkad  månens  herskarinna, 
Än  Frigga,  fruktbarhetens  vän, 
Än  Fröja,  mor  af  kärleken, 
Och  såg  sitt  altar  ömsom  brinna 
Af  odlarens  och  älskarns  hand, 
Så  väl  mot  ofruktbara  land 
Som  mot  en  oblid  älskarinna. 
Men  dock  igenom  seklerna 
Är  denna  hågkomst  ej  förgången 


4.:;i 


Och  finnes  än  i  fjerde  sången 
Af  Skördarnes  rimkrönika*). 


Med  detta  slutas  de  legender 
Om  Disas  märkliga  bediift, 
Af  dem  hon  denna  trogna  skrift 
Igenom  mig  er  öfversänder: 
Glad  i  sin  återkomst  ännn, 
Att  efter  tjugo  sekler  skåda 
Hur  makten  att  om  hjertan  råda 
Beständigt  tillhör  Vengarns  fru. 
I  ärans  glans  och  ungdomsvåren 
Som  drottning  hon  befalte  der: 
Ni  endast  undersåte  är 
Och  redan  lutande  med  åren. 
Men  fast  till  er  med  Disas  slott 
Ej   spiran  följt,  den  hon  förvärfvat, 
Med  henne  ni  gemensamt  fått 
Likväl  den  lyckligare  lott, 
Inom  de  boningar,  ni  ärfvat, 
Att  älskas  och  att  göra  godt: 
Den  lott  så  sällan  menskan  egnad, 
Att,  ostörd,  inom  samma  bygd 
Få  öfva  alla  åldrars  dygd 
Och  njuta  alla  åldrars  fägnad. 
Må  der,  i  himlens  hägnande, 
Bland  ädelmod,  välgörande, 
Och  snillets  ro  och  trogna  vänner, 
Det  nöje  länge  bli  er  tröst, 
Som  ensamt  ingen  ändring  känner 
Af  hfvets  sommar  eller  höst. 
Hur  nära  han  till  målet  lider, 
Är  dock  den  vise  lika  säll. 
Förtjensten  räknar  inga  tider, 
Och  dvgdens  dag  har  ingen  qväll. 

*)  I  Oxenstjeraas  Skörd arne,   tjerde  sängen,  är  såsom  episod 
inlagd  Disas  historia. 


.^j:  j.  g.  oxen.-?tjerxa. 


Emili. 

Kärleken,  af  harm  betagen, 
För  sin  moder  klagade: 
Tänk,  min  mor,  att  hela  dagen 
Gracerna  mig  öfverge. 
Gud  vet  hvad  kan  uppehålla 
Den  som  undflyr  kärleken; 
j\Ien  hvad  skäl  som  ock  må  vålla, 
Får  jag  dem  ej   mer  igen. 

På  ett  sätt,  som  ej  har  like, 
Lemna  de  mig  utan  lof, 
Utan  bistånd  i  mitt  rike, 
Utan  sällskap  i  mitt  hof. 
Pilen,  såret  blott  och  smärtan 
Äro  öfriga  för  mig; 
Men  den  makt,  som  vinner  hjertan 
Ha  de  tagit  bort  med  sig. 

Fåfängt  mellertid  på  jorden 
Far  ännu  min  dyrkan  fort. 
Ingen  der  är  bönhörd  vorden. 
Intet  hjerta  lyckhgt  gjordt; 
Älskarns  böner  fåfängt  gjutna, 
Älskarinnan  aldrig  rörd; 
Inga  band  af  henne  knutna, 
Ingen  ed  af  honom  hörd. 

^litt  orakel  är  förstummadt, 
Och  snart  skall  mitt  altare, 
Öfvergifvet  och  försummadt. 
Glömmas  af  de  dödhge. 
Snart  skall  ledsnan  der  ej  yrka 
Offer,  som  få  ingen  lön, 
Tröttad  att  en  Gudom  dyrka, 
Som  ej  mottar  dyrkarns  bön. 

Ändthgt,  trött  att  se  oss  skilda, 
Fattade  jag  det  beslut 
Att  mig  nya  gracer  bilda, 


E:\nLr.  433 


Som  de  fordna  plåna  ut, 
Och  att  ännu  mer  förtreta 
Dem  jag  tänker  öfverge, 
Hos  en  enda  sammanleta 
Värdet  af  de  förra  tre. 

Af  den  ena,  glädtigheten. 
Af  den  andra,  snillets  blick, 
Af  den  tredje,  menlösheten, 
Allas  täckhet,  växt  och  skick, 
Eld  och  vett  förent  med  tycket, 
Qvickheten  från  ondska  fri. 
Verlden  åt  det  mästerstycket 
Har  gett  namn  af  Emili. 

Fordom,  med  det  delta  välde. 
Jag  i  deras  händer  lagt, 
Hvar  af  dem  sig  förestälde 
Olik  i  behag  och  makt. 
Men  den  skönhet,  jag  vill  fira, 
Rådande  på  alla  sätt. 
Äger  med  förenad  spira 
Ensam  hela  deras  rätt. 

Yra  gosse!  svarar  Fröja, 
Skall  du  då,  till  min  förtret. 
Ständigt  nya  märken  röja 
Af  din  obetänksamhet? 
Skall  jag  nödgas  åt  dig  lära. 
Att  ditt  verk  för  båda  två, 
För  din  frihet  och  min  ära 
Kan  en  lika  våda  spå. 

Men  att  ingen  i  vårt  rike 
Måtte,  från  min  dyrkan  fri. 
Tro  att  Fröja  fått  en  like, 
Och  mitt  välde  deladt  bli; 
Att  ej  jorden,  som  mig  prisar, 
Af  en  dödlig  må  ta  lag, 
Astrild!  när  du  henne  visar, 
Säg  att  Emili  är  jag. 


Svenska  Parnassen,     III.  28 


434  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Kärlekens  resa. 

I  fordna  dar  på  Cyperns   stränder^ 
När  Venus  födde  kärleken, 
Utaf  hans  barndoms  späda  händer 
Ej   några  vapen  fördes  än. 
I  lugnet  af  sin  oskulds  dagar 
Han  visste  ej,  att  han  var  gud, 
Och,  ämnad  att  ge  jorden  lagar, 
Tog  mot  dem  sjelf  af  nöjets  bud. 


Den  fackla,  han  med  lekar  tände,. 
Allenast  lyste  i  hans  hand. 
Ännu  hans  lågor  icke  brände, 
Hans  kedja  var  ett  blomsterband; 
Men  ändtligt  ur  sin  barndoms  tystnad,. 
Vid  känslan  af  sin  styrka  väckt. 
Han  önskade  med  segerlystnad 
Att  se  sin  makt  kring  jorden  sträckt. 

Hur  sällan  vet  den  äredryga 
Hvad  han  af  skickeisen  begär! 

0  himmel!  gif  mig  makt  att  flyga, 
Sad'   kärleken,  och  bönhörd  är. 
Ur  luftens  höjd  på  nya  vingar 
Han  verlden  för  sig  öppnad  såg, 
Och  ingen  gräns,  som  vidden  tvingar 
Af  hans  bestämda  segertåg. 

För  honom  jordens  offer  falla 

1  hvart  klimat,  som  honom  ser. 
Han  finner  dyrkan  i  dem  alla, 
Men  tillhör  intet  ställe  mer. 
Och  månare  att  välde  söka 

Än  att  befästa  sina  band, 
Har  tempel  öfverallt  som  röka, 
Men  ingenstäds  ett  fosterland. 

Bland  åtrån,  lekarna  och  löjet 
Så  yr  i  sina  val  som  fri. 
Han  vistas  hvar  han  finner  nöjet^ 
Men  kan  af  inga  fästad  bli. 


KÄELEKENS   RESA.  435 

Då  föddes  först  i  dödligheten, 
Till  evigt  sällskap  af  h varann, 
För  kärleken  ostadigheten, 
Och  sorgerna  för  menniskan. 

Men  snart  han  af  Tartarens  skara 
Såg  i  sin  flygt  sig  sjelf  förföljd: 
Misstankarna,  försåtets  fara, 
Och  falskheten  af  smickret  höljd, 
Och  afunden  med  orma^'  slingad. 
Och  egennyttans  hårda  mod, 
Och  ångerns  hamn  i  fj ettrar  tvingad. 
Och  hämden  rykande  af  blod. 

I  dessa  vilddjurs  grymma  händer 
Han  värnlöst  öfverlemnad  var, 
Xär  himlen  honom  bågan  sänder 
Och  pilarna  till  sitt  försvar. 
Han  segrade,  men  segerns  ära 
Blef  till  en  större  sorg  förvänd; 
^led  vapnen,  dem  han  fick  att  bära, 
Blef  bindeln  honom  äfven  sänd. 

Xu  blind  och  väpnad  från  den  tiden. 
Och  af  sin  fara  skrämd  ännu, 
Han  kastar  pilar  som  i  striden, 
^len  ser  ej  hvar  de  träffa  nu, 
Och  sårar  till  en  lika  smärta, 
I  grym  och  oviss  händelse, 
Med  samma  udd  ett  troget  hjerta 
Som  hjertat  af  en  fiende. 


Visa. 

Jupiter,  som  jordens  lycka 
Anförtrott  åt  kärleken! 
Se  två  fiender,  som  rycka 
Väldet  ur  min  hand  igen. 
Knappt  af  mina  blickar  dragen, 
Älskarn  dem  till  möte  går, 


436  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Förrän  ryktet  eller  dagen 
Stjäla  sig  i  mina  spår. 

Ja,  min  son  I  med  godhet  svarar 
Människors  och  gudars  far, 
Mot  den  våda  du  befarar 
Har  jag  utsett  ditt  försvar. 
Gå,  der  dina  offer  röka, 
Åter  till  de  dödlige: 
Det  beskydd,  du  kom  att  söka, 
Väntar  vid  ditt  altare. 

I  förtröstan  på  ett  under. 
Som  hans  trygghet  återger. 
Kärleken  till  Pafos  lunder 
Från  Olympen  hastar  ner. 
Uti  helgedomens  sköte 
Dold  och  varsam  trädde  han. 
Och  i  templet,  sig  till  möte. 
Tystnaden  och  Skuggan  fann. 

Glad  åt  det  beskydd  han  känner 
Att  sin  säkerhet  förtro. 
Vården  evigt,  mine  vänner! 
Talte  han,  mitt  tempels  ro. 
Genom  eder  jag  begåfvar 
Nöjet  med  en  sällhet  mer. 
Tystnan  gömme  hvad  jag  lofvar, 
Skuggan  dölje  hvad  jag  ger. 


Skärpet. 


Omkring  den  vackra  Celamé 
Hvad  dyrbar  gördel  ser  jag  sluten? 
Är  han  af  Psyches  händer  knuten 
Till  bindel  åt  dess  älskare 

Är  han  det  skärp,  som  Iris  målar. 
När,  från  sin  höjd,  för  jordens  syn 


SKÄKPET.  437 

Hon  bryter  middagssolens  strålar 
Mot  imman  af  den  ljusblå  skyn? 

Är  han  utaf  den  gördel  tagen, 
Hvars  band  kring  Cythereas  kropp, 
I  skuggan  långt  från  Mars  och  dagen, 
Gyniras  son  fick  lösa  opp? 

Nej,  ingen  gudom  vapen  sänder 
Till  en  rival  som  Celamé, 
Hon  knöt  den  sjelf  med  sluga  händer, 
Att  Kärleken  en  snara  ge. 

En  dag  till  hennes   nattduk  buden 
Med  Gracerna,  som  följdes  åt, 
Kom,  lekande,  den  lilla  guden 
Och  väntade  ej   ett  försåt. 

Förmäten  flög  han  kring  och  smekte 
De  täckheter,  hans  öga  såg; 
Men  blef  ej  varse,  då  han  lekte, 
Att  han  i  snaran  redan  låg. 

Ty  när  han  utan  misstro  svingar 
Och  skalkas  med  en  näsvis  hand, 
Knöt  Gelamé  en  af  hans  vingar 
I  nätet  af  sin  gördels  band. 

En  stund  han  med  sitt  fängsel  leker 
Och,  leende  åt  hennes  list. 
Med  ena  vingen  henne  smeker. 
Sen  han  den  andras  frihet  mist. 

Än  vågar  han  sig  ej  beklaga, 
I  skämt  sin  oro  dölja  vill 
Och  söker  sig  ur  fängslet  draga, 
Så  långt  hans  krafter  räcka  till. 

Men  fåfängt  han  på  bandet  rycker, 
Och  gråtande  han  ber  till  slut: 
O  Gelamé!  lös  opp  den  knut. 
Som  mig  så  hårdt  på  vingen  trycker! 


•438  J.    G.    OXENSTJEENA. 

Om  du  vill  öppna  mina  band, 
Till  lösen  ger  jag  dig  min  båga; 
At  dina  ögonkast  min  låga, 
Och  mina  pilar  åt  din  hand. 

Och  evig  ungdom  som  behagen, 
Och  öfver  hjertan  all  min  rätt, 
Och  att  allena  bland  din  ätt 
Af  ingen  dyrkan  bli  bedragen. 

Nej,   fåfängt  är,  sad'  hon,  att  tro 
Hvad  du  förpligtar  i  din  fara: 
För  verldens  och  min  egen  ro 
Skall  du  beständigt  fånge  vara. 

Om  du  blef  fri,  du  glömde  visst 
De  tårar,  du  i  nöden  Hilde, 
Och  öfvade  på  nytt  ditt  välde 
Med  hka  grymhet  eller  list. 

Bedröfvad,  Astrild  i  sitt  stängsel 
Satt  utan  hopp  att  mer  bh  fri. 
När  han  en  dag,  ifrån  sitt  fängsel. 
Fick  se  sin  bror,  som  flög  förbi. 

Du,  ropte  han,  hvars  händer  krossa 
Så  ofta  mina  egna  band, 
Kom,  Hymen!  och  din  bror  förlossa 
Utur  en  obarmhertig  hand. 

Se,  jag  är  dömd  att  bojor  draga. 
Jag  gråter,  och  hon  gäckar  mig. 
Hon  utan  ömkan  hör  mig  klaga. 
Jag  anförtror  min  hämd  åt  dig. 

Lös  opp  det  band,  jag  ej  kan  bryta. 
Och  för  att  jag  må  hämnad  bli. 
Låt  mig  en  stund  på  dig  få  knyta 
Det  band,  hvarur  du  gör  mig  fri. 

Som  fånge  låtsa  der  att  dröja. 
Och  tag  mitt  ställe  för  en  dag. 


439 


Hon  kan  vårt  ombyte  ej  röja 
I  lika  bröders  anletsdrag. 

Men  du,  räds  ej,  på  dina  vingar 
Att  knuten  evigt  tryckes  till: 
Dig  ingen  fjettra  längre  tvingar, 
An  sjelf  du  henne  bära  vill. 

Da  kan,  som  jag,  i  samma  hinder 
Ej  oupphörligt  fästad   bli. 
Det  ögonblicket,  som  mig  binder, 
Är  alltid  det,  som  gör  dig  fri. 

Han  talte.     Hymen  löste  snaran 
Och  intog  stället  af  sin  bror; 
Och  kärleken  blef  frälst  ur  faran 
Och  flög  befriad  till  sin  mor. 

Så  mild  som  den  han  förestälde, 
I  låtsadt  fängsel  Hymen  låg, 
Och  Celamé,  stolt  af  sitt  välde, 
Ej   sina  fångars  byte  såg. 

Men  snart  förställningen  var  bruten, 
Och  snart  det  band,  o  Celamé  I 
Der  du  en  fånge  trodde  sluten, 
Blef  shtet  af  en  segrare. 

Och  när  du  din  eröfring  prisar 
Och  ser  den  bundna  med  förakt. 
Han  på  en  gång  sig  för  dig  visar 
I  frihet  och  i  öfvermakt. 

Ej  nöjets  undersåte  mera, 
Dess  herskare  du  endast  ser; 
Och  lydig  sjelf,  från  att  regera, 
Du  skatter,  men  ej   gåfvor,  ger. 

Vid  skyldigheter,  som  befalla, 
Der  fordom  sjelf  du  spiran  fört. 
Hur  nöjd  du  ville  återkalla 
Den  bedjande,  som  du  ej  hört. 


440  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Men  han  har  flytt.     Du  fåfängt  ämnar 
Att  kalla  honom  mer  igen; 
Och  Hymen  nu  den  hårdhet  hamnar, 
Som  du  beviste  kärleken. 


Bukett. 

Med  årets  vackra  tid  igen, 
Glad  att  dess  prydnad  återfinna, 
Af  vårens  offer  dess  gudinna 
Med  godhet  tage  förstlingen. 

Hon  fordrar  ej  den  rikes  gåfva. 
När  hjertat  re'n  har  gifvit  sig, 
Hvad  äger  väl  en  dödelig 
Att  mera  skänka  eller  lofva? 
Till  Pafos  eller  Cyperns  hamn, 
När  kärleken  i  Fröjas  famn 
Från  någon  vandring  återvänder, 
Han  sjelf  ej  offrets  rökelse 
I  gyllne  kärl  för  henne  tänder, 
Och  lägger  blott  med  lätta  händer 
En  ros  på  hennes  altare. 

Xi  är  i  välde  hennes  like, 
yår  dyrkan  äfven  lika  är. 
At  den,  som  äger  samma  rike, 
Man  äfven  samma  skatter  bär. 


Till   •■  •■  ""■'  då  hon  fylde  femton  år. 

Sofi  I    Tag  mot  med  välbehag 
En  krans  till  eder  högtid  bruten, 
Af  barndomsgudarna  i  dag 
För  eder  sista  gången  knuten; 
Tag  mot  vid  ed  ra  femton  år 
En  bild  af  er  och  jordens  vår. 


TILL   ***   DA   HOX   FYLDE   FEMTON   AR.  441 

Demantens  prydnad  tillhör  er, 
Och  ringa  kan  en  blomma  skattas; 
Men  vänskapen,  som  henne  ger, 
Förhöjer  hvad  i  värdet  fattas; 
Och  i  sin  tanke  pröfvar  mer 
Hvad  hjerta  än  hvad  skänk,  hon  ser. 

I  verlden,  dit  ni  väntad  är, 
Bhf  följd  af  vänskapen  tillika, 
Och  när  behagen  bilda  der 
För  eder  drägter  mera  rika, 
Likväl  i  deras  prydnad  qvar 
Ett  rum  för  hennes  blomma  spar. 

Och  när,  med  hfligare  glans, 
Omsider  kärleken  skall  byta 
Till  myrtens  flätningar  den  krans. 
Som  lekarne  nu  för  er  knyta; 
I  Hymens  bindel  sjelf,  Sofi, 
Låt  vänskapsblomman  fästad  bli. 

En  gång,  vid  ålderdomens  höst, 
Hur  sen  ni  ock  dess  ankomst  hoppas, 
Skall  rosen  vissna  vid  det  bröst, 
Hvarmed  hon  nu  i  täfling  knoppas, 
Och  myrten,  som  hans  kyla  rönt, 
Sjelf  hvitna  med  det  hår,  han  krönt. 

Men  ur  er  krans,  vid  ålderns  flägt, 
När  nöjets  unga  blommor  falla, 
Skall  den,  som  vänskapen  er  räckt, 
Ännu  dem  öfverlefva  alla, 
Och  pryda,  ensam  qvar  hos  er, 
Det  rum,  ni  nu  åt  henne  ger. 

Så,  när  de  färger  tyna  af, 
Som  sig  i  Floras  park  förena. 
Vid  sina  glömda  systrars  graf 
Är  rosens  lemning  sökt  allena. 
Och  njuter  af  sin  vällukt  än 
Det  pris,  hon  mist  af  fägringen. 


442  J.    G.    OXENSTJERNA. 

Brudskrift. 

Eglé,  som  var  med  största  flit 
En  ständig  sqvallerbytta, 
Och  sökt  i  gnabb,  förtal  och  split 
Sitt  nöje  och  sin  nytta, 
Ett  billigt  straff  omsider  fann, 
Och  med  förtjenta  öden 
Har  fått  en  medicus  till  man: 
Tv  svndens  lön  är  döden. 


Predikanten. 


På  predikstolen,  som  man  säger, 
Ni  mattar  ut  åhöraren, 
Som  aldrig  kommer  mer  igen. 
Jag  dömmer  mildare  och  ser,  ni  likhet  äger 
Med  kyrkans  första  far:  Johannes  Döparen. 
Som  han,  bland  verldens  folk  och^rika, 
Ni  söker  ej  vältalighetens  pris, 
Och  nöjer  er  att  på  ett  lika  vis. 
Som  han,  i  öknarne  predika. 


Den  gamle, 

vid  åsyn  af  sitt  porträtt,  mäladt  i  hans  barndom. 

Quantum  mutatus  o.b  illo! 

Hvem  bilda  dessa  penseldrag. 
För  mina  ögon  återförda? 
Hvem  tecknas  här  i  vårens  dag 
Med  dessa  menlösa  behag, 
Af  inga  sorger  än  förstörda'? 
Är  detta  barn  densamma  jag, 
Som  släpar  nu,  förbytt  och  svag, 
I  sexti  vintrar  lifvets  börda? 
I  år,  som  föreställens  här 
Af  lekarna  och  glädjen  mätna! 


DEN   GAJNILE,  443 

I  lätt  tillfredsstälda  begär! 

I  sjelfva,  flygtiga  besvär, 

Så  hastigt  kända  som  förgätna! 

Och,  främst  bland  all  lycksalighet. 

Du  sälla  oförfarenhet 

Af  lycka,  verld  och  hopp  och  vänner! 

Så  långt  från  edra  tidhvarf  skild, 

I  dag  uti  min  egen  bild 

Jag  sjelf  mig  icke  mera  känner. 

Och  bland  de  hågkomster  och  dar, 

Dem  dessa  målningar  förena. 

Har  nu  af  edra  åldrar  q  var 

Ej  mer  än  svagheten  allena. 


NILS  VON   ROSENSTEIN. 

GUDMUND  JÖRAN  ADLERBETH. 

CARL  AUGUST  EHRENSVÄRD. 


Nils  von  Rosenstein, 


täT^iis  von  Rosenstein  föddes  1752  och  tillhörde  en  ätt, 
'■'^P  af  h vilken  flera  medlemmar  inskrifvit  sitt  namn  i  den 
*^^^  svenska  vetenskapens  häfder.  Hans  fader  var  den 
berömde  läkaren  Nils  Rosén,  adlad  v.  Rosenstein,  hans 
moder  Anna  Christina  v.  Hermansson.  Efter  några  års 
studier  i  Upsala  kom  Rosenstein  till  Stockholm,  genomgick 
embetsm.annagraderna  i  kanslikollegium  och  afsändes  efter 
4  års  verksamhet  i  presidentkontoret  (kabinettet  för  utrikes 
brefvexlingen)  såsom  ambassadsekreterare  till  Paris.  Genom 
svenske  ministern  grefve  Creutz  introducerades  han  här  i 
de  förnämsta  literära  och  konstnärliga  kretsar  och  stod 
äfven  till  dennes  efterträdare,  baron  Stael  von  Holstein  och 
hans  maka,  den  berömda  franska  författarinnan  m:e  Stael 
i  ett  vänskapligt  förhållande.  Genom  sina  kunskaper  och 
sitt  fina  umgängesvett  förstod  han  att  öfverallt  göra  sig 
omtyckt  på  samma  gång  han  här  i  brännpunkten  för  tidens 
literära  lif,  omgifven  af  Frankrikes  mest  lysande  män,  till- 
ägnade sig  de  idéer,  som  han  senare  var  kallad  att  göra 
fruktbringande  i  sitt  eget  lands  literatur.  Under  Gustaf 
III:s  resa  i  Italien  var  han  honom  till  mötes  i  Rom  och 
återvände  i  hans  följe  till  Paris.  På  grund  af  det  anseende, 
han  vunnit  i  utlandet,  kallades  han  1784  till  kronprinsens 
informator,  en  befattning,  som  han  innehade  till  1795. 
Rosensteins  inflytande  på  den  unge  fursten  bör  ej  under- 
skattas. Säkerligen  har  man  att  tillskrifva  den  humane  och 
upplyste  lärarens  ledning  de  ljusare  sidorna  i  Gustaf  Adolfs 
karakter;  han  var  ock  en  af  de  fä,  som  i  framtiden  bibehöUo 
den  eljes  misstänksamme  konungens  förtroende.  Vid  Sven- 
ska akademiens  stiftelse  1786  var  Rosenstein  en  bland  de 
af  Gustaf  III  sjelf  kallade  medlemmarne  samt  blef  tillika 
dess    ständiore   sekreterare    och   var   såsom  sådan  den  sam- 


44S  N.    v.    ROSENSTEIN. 

manhållande  länken  inom  akademien  och  bandet  mellan 
dess  medlemmar  och  utom  densamma  stående  literatörer. 
Äfven  på  annat  sätt  var  han  en  målsman  för  bildningen 
i  vårt  land.  Från  1785  intill  Gustaf  III:s  död  hade  han 
nämligen  såsom  kanslerssekreterare  befattningen  med  Upsala 
universitets  angelägenheter  och  var  i  sjelfva  verket  dess 
egentlige  kansler. 

Ehuru  Rosenstein  stod  Gustaf  III  nära  och  åtnjöt  hans 
förtroende  samt  i  många  förträffligt  skrifna  bref  till  konungen 
med  den  största  frimodighet  yttrade  sig  om  alla  hans  rege- 
ringshandlingar, hade  han  dock  aldrig  något  politiskt  in- 
flytande. Han  tillhörde  de  filosofer,  med  hvilka  upplys- 
ningstidehvarfvets  regenter  älskade  att  omgifva  sig,  och  hvars 
råd  gerna  hördes  utan  att  derföre  följas.  Rosenstein  ut- 
talade alltid  ärlio^t  sin  öfvertvgelse  och  förstod  att  klart  och 
vältaligt  framlägga  den,  men  han  var  allt  för  doktrinär  att 
äga  någon  egentlig  statsmannablick  och  lutade  dessutom 
ganska  mycket  åt  ett  republikanskt  åskådningssätt,  sådant 
han  mottagit  det  från  de  franska  upplysningsfilosofenia. 
Han  tillhörde  afgjordt  oppositionen,  ehuru  han  ej  på  ett 
aktivt  sätt  deltog  i  riksdagsförhandlingarne.  Det  var  följ- 
aktligen endast  i  literära  frågor,  hans  inflytande  på  konungen 
gjorde  sig  gällande. 

Efter  Gustaf  III:s  död  vände  sig  förmyndarregeringens 
hat  i  första  rummet  mot  Rosenstein  såsom  den  oppositio- 
nella akademiens  sekreterare,  och  det  var  också  han,  som 
djupast  kände  sorgen  öfver  dess  upplösning.  Sin  befattning 
med  den  unge  konungens  uppfostran,  från  hvilken  man 
ville  skilja  honom,  behöll  han  endast  genom  Gustaf  Adolfs 
egen  ståndaktighet  och  tillgifvenhet,  under  det  han  miste 
sina  öfriga  embeten  och  t.  o.  ra.  var  nära  att  genom  de 
maktegandes  hat  förvisas  ur  riket. 

Sedan  konungen  sjelf  öfvertagit  regeringen,  randades 
en  bättre  tid  för  Rosenstein.  Akademiens  suspension  upp- 
häfdes,  och  han  återtog  sin  ställning  inom  densamma  samt 
återfick  sitt  gamla  inflytande  på  universitetets  angelägen- 
heter. Efter  statshvälfningen  1809  beklädde  han  stats- 
sekreterare-embetet  för  ecklesiastikärenden,  i  hvilken  egen- 
skap han  hade  sig  anförtrodd  högsta  \ården  om  den  lärda 
bildningen  i  vårt  land.     Han  afled  vid  hög  ålder   1824. 

Rosensteins  betydelse  i  vår  literaturhistoria  ligger  mera 
i   hans  personlighet    än    i    hans    skrifter.     Inom    akademien 


X.  v.  ROSE^'>TEI^^  449 

var  han  den  ledande  anden,  med  nästan  alla  mera  fram- 
stående författare  stod  han  i  när?,  beröring,  än  såsom  vän, 
än  såsom  rådgifvare  och  befordrare.  Med  sina  stora  in- 
sigter  kunde  han  visa  de  unge  literatörerna  den  rätta 
vägen,  och  genom  sin  välvilja  och  sitt  inflytande  var  han 
dem  på  mångfaldigt  sätt  till  nytta.  Fastän  han  genom 
böjelse  och  uppfostran  tillhörde  den  franska  smakriktningen, 
var  han  dock  nog  fördomsfri  att  både  teoretiskt,  såsom  i 
sina  Anmärkningar  om  vitterhet  och  smak,  och  praktiskt,  i 
sitt  förhållande  till  andra  författare,  erkänna  estetiska  och 
filosofiska  åsigter,  som  stodo  i  strid  mot  hans  egna,  och 
han  tvekade  aldrig  att  befordra  olika  tänkandes  intressen, 
så  snart  han  hos  dem  sparade  anlag  och  förmåga.  De 
flesta  yngre  författare  stodo  i  tacksamhetsskuld  till  honom, 
Thorild  prisar  hans  rättrådighet,  han  var  en  bland  de  få, 
som  sörjde  för  Lidner  under  dennes  sista  och  olyckligaste 
lefnadsperiod  och  t.  o.  m.  bland  fosforisterna,  akademiens 
argaste  fiender,  stodo  flera  i  personlig  obligation  till  den 
gamle  Gustavianen,  Också  framhåller  Rosenstein  rättvisan 
såsom  en  huf\uddygd,  och  från  den  kunde  aldrig  enskilda 
sympatier  eller  antipatier  förmå  honom  att  vika.  Det  är 
med  tanken  på  denna  hans  ädla  och  oegennyttiga  verk- 
samhet för  vitterheten  och  aUa  dess  idkare,  som  Tegnér 
kallar  honom  »bandet  uti  sångens  krans»  och  sjunger  om 
honom 

Hvar  finnes 
Den  svenske  skald,  som  ej  med  tårar  minnes 
En  själ  så  ljus,  så  ren,  så  faderlig  som  hans. 

Men  om  också  Rosenstein  i  första  rummet  är  vårdaren 
af  den  svenska  kulturen,  vitterhetens  och  lärdomens  be- 
skyddare, de  unges  rådgifvare  och  förespråkare,  har  han 
dock  äfven  sjelf  åstadkommit  arbeten  af  ej  ringa  värde. 
Man  har  ej  utan  skäl  kallat  honom  tidens  störste  prosaist. 
Det  är  visserligen  svårt  för  oss  att  uppskatta  1700-talets 
filosofiska  och  oratoriska  prosastil.  Dess  brist  på  enkelhet 
och  natur,  dess  oupphörliga  och  vidlyftiga  omskrifningar 
af  äfven  den  enklaste  tanke,  dess  pretiösa  sirlighet  i  ut- 
trycket och  framför  allt  dess  utsväfvande  bredd,  skymma 
ofta  meningen  och  göra  sammanhanget  oöfverskådligt.  Den 
karakteristik,  som  Thorild  gifver  af  Rosensteins  »Upplys- 
ningen», torde  nog  vara  tillämplig  på  hela  denna  stil,  näm- 

Si:tnska  Parnassen.     III.  l'L> 


450  N.    v.    EOSENSTEIN. 

ligen  xatt  den  faller  i  amplifikationer,  förlorar  sig  och  ämnet 
i  en  viss  ståtlig  ymnighet,  som  oftast  består  af  idel  prefa- 
tion  och  digression,  hvarigenom  man  oupphörligen  ledes 
intill,  ifrån,  omkring  den  sanning,  som  man  vill  finna >. 
Men  kan  man  sätta  sig  in  i  denna  omsvepsrika  stil,  skall 
man  säkerligen  finna  Rosenstein  vara  den,  som  klarast  och 
renast  behandlat  sitt  språk,  den  som  i  lefvande  skildring  af 
sitt  föremål,  i  ett  lyckligt  val  af  bilder  och  i  satsbyggnadens 
välljud  och  harmoni  har  de  största  anspråken  på  att  räknas 
bland  tidens  klassiska  prosaister. 

Han  har  ej  skrifvit  mycket.  Såsom  minnestecknare 
sattes  han  högt  och  anlitades  härutinnan  ofta  af  de  lärda 
samfund,  han  tillhörde.  Af  hans  hand  äga  vi  sympatiska 
skildringar  af  samtida  författare,  såsom  af  Kellgreii,  fru  Lenn- 
gren,  Lidyier  och  Lehiiherg.  Hans  äreminnen  öfver  presi- 
denten Rosir,  riksrådet  Stockenström,  kanslirådet  af  Sotberg 
m.  fl.  ådrogo  sig  samtidens  uppmärksamhet.  I  likhet  med 
sin  tids  öfriga  minnestecknare  har  han  dock  det  felet  att 
sällan  intränga  i  det  individuella,  i  sjelfva  karakteren  hos 
de  personer,  han  tecknar,  utan  han  älskar  att  pompöst  ut- 
måla de  allmänna  dragen  af  deras  yttre  lefnadsomständig- 
heter  eller  att  fördjupa  sig  i  de  ämnen,  som  stå  i  någon 
gemenskap  med  den  ifrågavarande  personen;  hans  teckning 
blir  alltid  mera  vältalarens  än  historikerns. 

Rosensteins  förnämsta  och  omfångsrikaste  skrift  är  hans 
Försök  till  en  afha?idli}ig  om  Upplysnitigeji,  till  dess  beskaf- 
fenhet, nytta  och  nödvändighet  för  samhället,  skrifven  och 
uppläst  vid  presidiets  nedläggande  i  Vetenskapsakademien 
1789  och  i  omarbetadt  skick  utgifven  1793.  Denna  popu- 
lärt filosofiska  afhandling,  som  söker  bestämma  upplysnin- 
gens begrepp,  men  som  tillika  är  en  art  statslära,  så  till  vida 
som  den  sysselsätter  sig  med  att  utreda  folkens  och  regen- 
temas  inbördes  förhållande,  deras  pligter  och  rättigheter, 
framträdde  således  i  en  kritisk  tid,  då  franska  revolutionens 
stormar  rasade  som  häftigast  och  genljödo  kring  hela  Europa 
samt  äfven  i  vårt  land  injagade  skräck  hos  den  klenmodiga 
och  skuggrädda  förmyndarregeringen.  Under  sådana  om- 
ständigheter var  det  ett  vågsamt  företag  att  offentliggöra 
upplysningstidens  läror,  satta  i  system,  läror  som  i  så  hög 
grad  bidragit  att  framkalla  revolutionens  utbrott.  Också 
ådrog  denna  bok  sin  författare  obehag  från  flera  häll,  och 
t.  o.  m.  Thorild,  som  sjelf  landsförvisats  för  sina  frisinnade 


politiska  asigter,  framkom  med  en  kritik,  som,  ehuru  med 
orätt,  tillskref  Rosenstein  samhällsomstörtaude  läror.  Till 
Svenska  akademiens  upplösning  och  de  styrandes  illvilja 
mot  Rosenstein  var  detta  arbete  en  mäktigt  bidragande 
orsak. 

Denna  skrift  är  dock  ingalunda  revolutionär.  I  princip 
gillar  den  visserligen  de  läror,  som  genom  revolutionen 
proklamerades,  men  förorda  alldeles  ej  deras  våldsamma 
utbredande.  Arbetet  sönderfaller  i  två  hufvuddelar:  den 
första  och  kortaste  utreder  betydelsen  af  ordet  upplys- 
ning, detta  begrepp,  som  gifvit  tidehvarfvet  dess  namn, 
och  med  hvilket  det  älskade  att  karakterisera  sig  i  motsats 
mot  förflutna  råare  tiderymder.  Författaren  visar  här  huru 
förståndets  verkliga  upplysning,  som  ingalunda  samman- 
faller med  en  torr  och  pedantisk  lärdom  eller  ett  hopande 
af  vetande,  består  i  sanna,  tillräckliga  och  tillämpliga  kun- 
skaper, förvärfvade  genom  läsning  och  begrundande  af  goda 
författares  arbeten,  hvarigenom  vi  förskaffa  oss  insigt  i  det 
som  för  menniskan  är  angelägnast  att  veta,  först  och  främst 
om  våra  pligter  och  rättigheter,  och  som  lära  oss  att  und- 
vika fördomar  och  öfvertro.  —  Den  andra  och  vidlyftigare 
afdelningen  afhandlar  upplysningens  nytta  och  nödvändighet 
för  samhället,  dess  inflytande  på  det  allmänna  tänkesättet 
och  den  medborgerliga  andan,  samt  slutar  med  besvarandet 
af  åtskilliga  inkast  mot  dess  behöflighet.  Emot  Rousseaus 
åsigt  om  naturtillståndet  såsom  det  lyckligaste  för  menniskan 
gör  författaren  här  gällande,  att  endast  en  sann  och  verklig 
upplysning  kan  befordra  den  enskilda  och  i  följd  deraf  den 
allmänna  lycksaligheten.  Endast  den  kan  leda  våra  passio- 
ner till  samhällets  nytta,  lägga  band  på  våra  begär  och 
göra  den  otämda  menskliga  kraften  fruktbringande  för  hela 
slägtet.  Den  är  en  ledstjerna  för  lagstiftaren  i  hans  verk- 
samhet, den  eldar  krigaren  till  tapperhet  i  striden  för  foster- 
landet, den  lär  folket  och  regenterna  att  inse  sina  ömse- 
sidiga rättigheter  och  den  tillknyter  föreningsbandet  mellan 
medborgare  och  nationer.  Såsom  svar  på  det  vanliga  in- 
kastet om  fördomars  nödvändighet  för  massorna  uppdrager 
författaren  slutligen  en  historisk  målning  af  allt  det  goda, 
upplysningen  uträttat,  och  kommer  naturligen  dervid  till  den 
slutsatsen,  att  hans  eget  tidehvarf  i  kultur  står  vida  högre 
än  de  föregående.  — 

Afhandlingen  är  i  allmänhet  räsonnerande,  ofta    dekla- 


452  N.    v.    EO?EX>TEI>'. 

matorisk,  skildringar  af  historiska  tidehvarf  och  karakterer 
bidraga  att  göra  den  reflekterande  stilen  lefvande  och  åskåd- 
lig, och  man  märker  hela  afhandlingen  igenom,  att  man 
har  att  göra  med  en  man,  som  är  varmt  öfvertygad  om 
de  läror,  han  predikar.  Hela  arbetet  är  ett  troget  uttryck 
af  hvad  man  på  Gustaf  III:s  tid  tänkte  och  kände  rörande 
dessa  ämnen.  Leopold  kallar  det  den  bästa  bok,  som  skrif- 
vits  på  vårt  modersmål. 

Vi  ätergifva  här  nedan  två  st}'cken  ur  andra  afdelnin- 
gen,  behandlande  upplysningens  inflytande  på  det  allmänna 
tänkesättet  och  sederna  och  dess  inverkan  på  samhället 
samt  vederläggningen  af  några  inkast  mot  dess  nödvändighet. 

Såsom  prof  på  Rosensteins  minnesteckningar  välja  vi 
en  del  af  Talet  ofver  presidenten  friherre  Johan  Rosir,  en 
af  värt  lands  utmärktaste  domare,  den  del  nämligen,  i 
hvilken  författaren  uppdrager  en  bild  af  domaren,  sådan  han 
bör  vara  och  dermed  tecknar  de  egenskaper,  som  utmärkte 
Rosir  i  hans  kall.     Detta  tal  hölls  i  Jakobs  kyrka   1789. 

Om  på  det  heliga  rum,  der  vi  nu  äro  församlade,  der 
allt  skall  förkunna  den  Högstes  lof,  der  tanken  intet  ögon- 
blick får  vara  skild  från  känslan  af  dess  allmakt,  der  allt 
påminner  om  vår  svaghet,  vår  ringhet,  vårt  mtet;  om  på 
detta  rum  det  kan  tillåtas  att  gifva  beröm  åt  de  dödlige, 
att  tillägga  någon  storhet  åt  det  skapade  stoftet,  hvilken 
förtjenar  väl  mera  att  berömmas,  hvilken  kan  med  mera 
skäl  kallas  stor,  än  en  rättvis  domare?  Fören  edra  ögon 
kring  jordklotet,  lemnadt  till  rof  åt  menniskans  otyglade 
begär  och  passioner,  hvad  möter  eder  syn?  Laster  och 
brott,  svagheten,  som  lider,  styrkan,  som  oförrättas,  ondskan, 
som  aldrig  hvilar,  orättvisan  stundom  konstig,  stundom  till- 
tagsen,  alltid  känslolös,  förtryckaren,  som  reser  sitt  hufvud 
ända  upp  till  skyn,  oskulden  trampad  och  förgäten.  I 
skolen  se  ärelystnaden  stödd  på  ränker,  omgifven  af  blodiga 
offer,  egennyttans  tillgrepp,  bedragarens  list,  afundens  for- 
sat, hatets  bitterhet,  hämdens  blodiga  bragder,  grymhetens 
raseri;  öfverallt  våldet,  som  sönderbryter,  upprycker,  qväfver, 
rasar,  förstör.  Lånen  edra  öron,  hvad  sårar  dem?  Usel- 
hetens  jemmer  och  de  förolämpades  klagan,  och  den  för- 
trycktes tysta  suck,  och  den  lidandes  gälla  men  föraktade 
rop.  ^lenniskan  är  i  krig  mot  menniskan;  menskligheten, 
glömd,    qväfd,    vanvördad,    förtrampad;    allt   tynar    i    elände 


TAL   ÖFVER    ROSTE.  4f>3 

och  förtryck,  allt  vimlar  i  oreda  och  förbistring  eller 
under  ett  bedrägligt  lugn  ser  alla  laster  dolda  i  en  ty- 
ranns själ,  all  nselhet  samlad  i  slafvars  öde.  Men  denna 
iitsigt  är  ombytt.  Menniskorna  hafva  upprest  bålverk  emot 
dessa  förödelser,  de  äga  en  fristad  mot  våldet  och  hafva 
funnit  ett  värn  emot  sin  egen  vrånghet.  Samhällen!  Lagar! 
jag  röjer  edra  heliga  band,  jag  välsignar  edert  välde. 

Samhället  vore  intet  utan  lagarne,  och  lagarne,  hvad 
blifva  de  utan  tillämpning  och  verkstähighet?  Svagare  än 
den  enskildes  värnlöshet,  farligare  än  förtryckarens  våld. 
De  bero,  denna  tillämpning  och  denna  verkställighet,  af 
domaren.  Jag  önskade  att  kunna  teckna  en  rättskaffens 
domare.  I,  .som  bären  detta  vördade  namn,  det  första  i 
staten,  lika  gammalt  med  dess  upprinnelse,  införlifvadt  med 
dess  bestånd,  detta  namn,  oskuldens  tillflykt  och  jordens 
tröst,  huru  stort  är  icke  edert  ansvar?  hvilka  sällsynta  egen- 
skaper böra  icke  medborgaren  hos  eder  söka?  hvilka  dygder 
har  han  icke  rätt  att  af  eder  fordra?  Det  är  icke  nog  för 
den,  som  skall  skipa  lagen,  att  känna  dess  bokstaf  och 
mening,  han  måste  känna  dess  uppliof  och  dess  grunder, 
de.ss  ändamål  och  dess  afsigter,  känna  menniskan  i  det  stora 
och  oföränderliga,  i  de  skiljaktigheter,  dem  särskilda  lynnen 
alstra,  i  de  herrligaste  rörelser,  i  de  finaste  afvikelser.  Hans 
förstånd,  redigt  och  klart,  skall  se  och  älska  sanningen, 
oprydd  som  hon  föreställes,  befallande  som  hon  kännes. 
Det  måste  vara  väpnadi,  detta  förstånd,  emot  egenkärlekens 
förförelse,  fördomarnes  myndighet,  inbillningens  villor,  lik- 
nelsernas bedrägeri,  konstens  försåt  och  vältalighetens  kraft; 
aldramest  väpnadt  mot  hjertats  och  känslornas  förledelse. 
Med  en  skärpt  syn  skall  domaren  tränga  genom  allt  hvad 
som  skymmer  eller  döljer  den  sanning,  han  söker,  förstöra 
slughetens  konstverk,  qväfva  den  hårdes  fräckhet,  hjelpa 
den  försagdes  blyghet,  öppna  de  läppar,  dem  fruktan  eller 
föresats  tillyckt,  afdraga  missdådaren  oskuldens  larf,  upp 
täcka  den  oskyldige,  som  någon  gång  glömmer  sin  egen 
styrka  och  framträder  för  hans  syn  under  den  brottsliges 
darrande  skepnad. 

Men  är  han  med  alla  dessa  egenskaper  hvad  han  bör 
vara?  Nej,  det  är  hjertats  dygder,  som  fullkomna  domaren. 
Rättvisan,  den  första  af  dygderna,  som  innefatta  dem  alla, 
bör  för  honom  vara  allt,  och  allt  annat  för  honom  vara 
ntet.     Orörlig    på    sin    domstol    skall    han    se    saken,  aldrig 


4'>4  X.    v.    KöSEXSTEIX. 

personen,  lika  skild  från  vänskap  som  från  hat,  från  hårdhet 
som  från  blödighet;  lika  omöjlig  att  förifras  som  att  be- 
vekas. För  honom  skola  tårar  icke  behöfvas,  på  honom 
skola  tårar  icke  verka.  De  känslor,  han  närer  i  sitt 
bröst,  skall  han  glömma  i  sina  beslut,  frukta  att  finna  en 
brottshg,  aldrig  att  straffa  honom.  Döf  för  den  skyldiges 
böner,  döf  för  naturens  röst,  skall  han  med  en  stadig  hand, 
fast  med  blödande  hjerta,  kalla  döden  öfver  sin  likes  hufvud. 
Den  minsta  .svaghet  blir  hos  honom  ett  brott,  han  får  ej 
dela  mensklighetens  förlåtligaste  fel,  ej  känna  försmädelser, 
ej  oförrätter,  icke  lyda  den  böjelse,  som  ursäktar  och  för- 
svarar hvad  lagarne  fördömma.  Med  ett  djupt  förakt  för 
guldet  och  vinningen,  skall  han  tysta  behofvens  röst,  till- 
.sluta  sitt  öra  för  smickret  och  berömmet,  sitt  hjerta  för 
ynnest,  fortkomst  och  ära,  neka  sig  den  Ijufva  känslan  att 
äga  allas  vänskap,  ej  vekna  för  hot,  ej  bäfva  för  förföljelse, 
le  åt  sina  ovänners  antal,  öf^'erlemna  sitt  rykte  åt  missnöjets 
förtydningar  och  tadlets  smädelser.  Honom  pålägger  en 
tvingande  skyldighet  att  uppoffra  alla  band,  dem  som  tack- 
samheten fästat,  dem  som  vänskapen  knutit,  dem  som  blodet 
helgat.  Han  måste  se  en  vän  förvandlas  till  fiende,  höra 
en  välgörares  förebråelser,  förgäta  att  han  har  en  broder, 
en  maka,  att  han  är  Jar.  Hvad  förmår  att  gifva  en  men- 
niska  denna  styrka?  Åtanken  af  den  högste  domaren,  hvars 
ställe  hon  företräder,  hvars  dom  henne  förestår.  Hvad  be- 
löning väntar  denna  styrka?  Att  i  en  lugn  själ  bära  ett 
tröstande  samvete,  att  sjelf  en  dag  njuta  rättvisa,  om  icke 
förr,  i  grafven,  att  ställa  sig  trygg  inför  hämnarens  ansigte. 
Sådan    bör   en    domare   vara.     Sådan  var  presidenten  Rosir. 


Om  Upplysningen. 


Är  nu  frågan  om  tänkesättens  verkan  på  menniskors 
uppförande,  så  .skiljom  emellan  de  enskilda  och  de  allmänna 
eller  rådande  tänkesätten.  De  förras  verkan  på  hvarje  en- 
skilds uppförande  blifver  tillfälle  längre  fram  i  denna  af- 
handling  alt  utreda.  Men  hurudan  denna  verkan  ock  må 
blifva,    så    få    tänkesätten   en    mångdubblad  kraft,  då  de  äro 


o:\r  rrpLYSXiNGEX.  455 

att  anse  såsom  mängdens  öfvertygelse,  och  hos  en  hel  all- 
mänhet blifva  rådande.  De  blifva  då  källan  till  välvilja, 
vänskap,  kärlek,  högaktning,  beundran.  De  blifva  de  oböj- 
liga lagar,  efter  hvilka  beröm  och  lastande,  heder  eller  skam, 
ära  eller  vanära  utdelas.  Af  dem  låna  hedern,  äran,  sjelfva 
fåfängan  sin  skapnad.  De  blifva  maktens  stöd  eller  för- 
skräckelse; till  dem  måste  hvar  och  en,  som  i  samhället  vill 
vinna  anseende  eller  andra  förmåner  hembära  sina  offer. 

För  att  bestyrka  de  rådande  tänkesätlens  välde,  är  icke 
nödigt  att  ingå  i  vidlyftiga  betraktelser.  Ingen  kan  neka 
detta  välde  utan  att  jäfva  den  dagliga  erfarenheten  och 
hela  historien,  hvilken  nästan  på  hvart  enda  blad  deruppå 
framter  bevis.  Det  är  tänkesätten,  hvilka  i  alla  tider  styrt 
menniskoslägtet.  Det  är  de,  som  tillskapat  lydnad  och  ord- 
ning och  lärt  millioner  att  hörsamma  en  endas  befallningar. 
De  hafva  kastat  menniskor  bedjande  och  bäfvande  vid  de 
belätens  fötter,  deras  egna  händer  bildat.  På  vissa  orter 
hafva  de  gjort  vällustige  despoter,  inneslutne  i  deras  seraljer, 
vördade  och  fruktade  af  hela  menigheter  såsom  gudar.  På 
en  annan  hafva  de  skapat  hatet  till  konungar  och  bragt 
romaren  att  mera  frukta  för  konunganamnet  än  för  sjelfva 
tyranniet.  De  dämpa  hos  de  svarte  känslan  af  deras  för- 
tryck, och  bringa  dem  att  anse  de  hvite  såsom  ett  högre 
slägte.  Tänkesätten  hafva  ledt  folken  i  deras  förhållande 
emot  hvarandra.  De  åtskilde  för  grekerna  menniskoslägtet 
i  tvenne  delar,  greker  och  barbarer,  och  tilldanade  för  deras 
uppförande  emot  dessa  tvenne  klasser  af  menniskor  en  olika 
moral.  Hvad  annat  än  tänkesätten  gjorde  påfvemaktens 
välde?  hvad  annat  har  alstrat  religionskrig  och  förföljelser, 
skapat  martyrer,  infört  de  blodiga  autos  da  fé,  skickat 
flere  hundra  tusende  kristna  att  omkomma  i  det  heliga  lan- 
det? De  hafva  födt  chevaleriet,  begreppet  om  anor,  duellen, 
mäktigare  än  alla  konungar  och  alla  lagar.  De  sträcka  sitt 
välde  öfver  hela  verlden,  till  alla  klasser  af  menniskor.  Då 
den  europeiske  adelsmannen  aftvättar  en  skymf  i  sin  väns 
blod,  ristar  japanesaren  sin  buk,  för  att  icke  öfverlefva  van- 
ära eller  onåd.  Officeraren,  förolämpad  af  någon,  hvars 
höghet  ej  lemnar  rum  för  hämd,  ändar  sitt  eget  lif.  Huru 
många  i  sig  sjelf  likgiltiga  förrättningar  hafva  icke  genom 
tänkesätten  för  de  lägste  medborgare  blifvit  så  afskyvärda, 
att  desse  icke  utan  det  yttersta  våld  dertill  skulle  kunna 
bringas.     Det  är  tänkesätten,  som  alstrat  de  dygdigaste  och 


450  X.    v.    EOSENSTEIX. 

de  brottsligaste  gerningar,  som  störtat  Curtius  i  hålan  och 
satt  knifven  i  Ravaillacs  hand.  Det  är  de,  som  ur  samma 
passion  frambragt  så  olika  gerningar,  som  gjorde  x\lexander 
till  inkräktare  samt  Bernhard  till  stiftare  af  munk-orden, 
Wilhelm  Penn  i  sina  lagar  till  toleransens,  fredens  och  men- 
niskornas  vän,  som  bragt  Brulus  att  af  kärlek  till  sitt 
fädernesland  mörda  sin  välgörare,  och  så  många  andra  att 
dö  för  sina  konungar.  Med  ett  ord:  laglydnad,  frihets  eller 
träldoms  anda,  afguderi,  vidskepelse,  fanatism,  heder,  dygder 
och  laster  hafva  berott  och  bero  af  tänkesätten.  Exemplen 
äro  så  många,  att  nä.stan  intet  hade  behöft  anföras.  Också 
bestrides  icke  tänkesättens  välde.  Tvärtom,  sjelfva  de,  som 
neka  upplysningens  kraft,  erkänna  fördomarnes  styrka. 

Men  då  man  medgifvit  de  enskilda  och  allmänna  tänke- 
sättens, medgifvit  fördomarnes  välde,  hvad  annat  har  man 
gjort  än  medgifvit  upplysningens?  Tänkesätten  kunna  vara 
af  tvenne  slag,  riktiga  eller  oriktiga.  I  det  förra  fallet  äro 
de  villfarelser  och  fördomar,  i  det  senare  hvad  jag  genom 
hela  denna  afhandling  kallat  upplysning.  Emellan  lögn  och 
sanning  är  ingen  skilnad  i  anseende  till  den  som  tror  lögnen, 
ty  för  honom  är  denna  lögn  sanning.  Skilnaden  är  endast, 
att  den  ena  genom  sin  natur  är  ämnad  att  falla,  den  andra 
att  evigt  bestå.  Skulle  nu  icke  sanning  hafva  samma  verkan 
som  lögn,  en  rätt  öfvertygelse  som  en  falsk.  Nej,  den  som 
nekar  detta,  har  aldrig  känt  sanningen,  icke  känt  den  kraft 
och  styrka,  som  hon  för  med  sig,  icke  den  höjd,  h vartill 
hon  Ivfter  själar,  han  är  icke  värd  att  nämna  hennes  hel- 
gade namn. 

Om  det  någonsin  bör  tillåtas  den  filosofiska  skribenten 
att  öfverlemna  sig  till  känslornas  intryck,  om  hans  ifver 
någonsin  bör  väckas,  så  vore  det,  då  fråga  är  om  sanning. 
Men  qväfvom  alla  sådana  utbrott  och  återvändom  till  bevis; 
de  äro  .sanningens  egna  vapen,  och  det  är  blott  i  hennes 
hand,  som  dessa  vapen  blifva  oöfvervinneliga.  Man  invänder, 
att  menniskorna  äro  födde  att  bedragas  och  fara  vilse;  att 
fördomarne  låna  sin  styrka  af  de  passioner,  som  dem  fram- 
födt  och  underhålla:  af  egennytta,  högmod,  fåfänga,  fruktan. 
Det  är  ostridigt,  att  fördomar  ej  kunna  komma  från  mera 
än  tvenne  källor:  från  okunnighet  och  villfarelse,  eller  från 
passioner,  som  förhindra  och  qväfva  förnuftets  bruk  eller 
missleda  och  öfverväldiga  omdömet.  Lemnom  för  en  stund 
passionerna    å    sido    och    säffom   endast,  alt   både  okunnighet 


OM    UPPLYSNINGEN.  457 

och  villfarelse  måste  vika  för  sanningens  ljus.  Okunnig- 
heten, för  sig  sjelf  tagen,  är  ej  tit  betydligt  hinder  för  san- 
ningen, så  snart  denna  får  visa  sig.  Villfarelsernas  välde 
är  ej  heller  säkrare.  Med  allt  hvad  man  kan  säga,  med 
allt  hvad  vi  sjelfva  sagt  om  de  många  orsaker,  som  störta 
menniskan  i  villfarelser,  så  står  det  dock  fast,  att  hon  är 
född  för  sanningen,  att  hon  söker  den,  och  blott  i  öfver- 
tygelsen  finner  trygghet  och  hvila;  att  hon  älskar  sanningen 
i  sjelfva  de  sknggor,  som  hon  i  dess  ställe  omfattar.  Om 
några  hufvaden  tyckas  lik.som  danade  för  det  falska,  ämnade 
att  förvillas  och  bedragas,  så  skola  dock  rätta  skäl  och  be- 
vis verka  på  mängden.  Det  är  en  oundviklig  nödvändighet, 
att  i  striden  emellan  lögn  och  sanning  den  senare  skall 
segra,  om  icke  snart  åtminstone  en  gång.  Blotta  känne- 
domen af  menniskoförståndets  beskaffenhet,  af  naturen  af 
sanning  och  osanning,  är  tillräcklig  att  derom  öfvertyga. 
Lögnen  och  bedrägeriet  hafva  ingen  värre  fiende,  sanningen 
ingen  säkrare  vän,  än  tiden. 

Vi  hafva  redan  sett  så  många  fördomar  falla  för  ljuset 
och  sanningen,  att  sättet  huru  upplysningen  förjagar  för- 
domar och  i  dess  ställe  reser  sanningens  välde,  icke  kan 
vara  oss  obekant.  Alla  nya  sanningar  möta  i  början  mot- 
stånd. Fördomarne  sakna  icke  försvar,  icke  i  skäl,  som 
anföras,  ännu  mindre  i  konster,  egenny*ta,  missbruk  af  makt, 
tvång,  våld.  Nyttjas  skäl,  så  tviflar  man  länge,  förvillar  .sig 
med  ord,  slutar  gerna  med,  att  hvar  och  en  bhfver  vid  sin 
mening.  På  den  sidan,  der  åldern  och  egennyttan  strida, 
sparas  icke  utrop,  icke  smädelser.  Mängden  blir  ännu  på 
denna  sida.  Men  några  rena  hufvuden,  några  dygdiga  hjertan 
se  sanningen  och  våga  antaga  henne.  Deras  antal  ökas. 
Ungdomen,  som  är  friast  för  fördomar  och  egennytta,  går 
på  denna  sida.  Den  blifver  i  sin  lid  gammal  och  myndig. 
Ett  nytt  slägte  uppkommer,  som  antingen  af  öfvertygelse 
eller  af  efterdöme  och  vana  tror  det  rätta,  som  nu  mera 
finner  intet  motstånd.  Om  sanningen  är  nog  lycklig  att  få 
till  anhängare  de  mäktige  på  jorden,  är  dess  seger  så  mycket 
lättare  och  hastigare.  Nyttjas  tvång,  våld,  förtryck,  så 
lyckas  de  blott  till  en  tid.  Förtrycket  ger  ofta  både  dygd 
och  mod.  Mer  än  en  har  vågat  sitt  hf  för  det,  han  trott 
vara  sant.  I  de  afhuggna  hufvudenas  ställe  komma  nya 
lika  dristiga,  men  med  flera  anhängare,  ty  orättvisans  och 
förtryckets    säkraste    verkan    är    att    vända    hopen    till    den 


4.1b  N.    v.    KOSEN>TEIX. 

lidandes  sida.  De  bål,  som  förtärt  sanningens  förfäktare, 
hafva  ofta  ej  annat  varit  än  bloss,  som  upplyst  åskådarne. 
Öfvertvgelsen  sprider  sig,  och  till  slut  är  den  allmän.  Då 
är  ej  mera  fråga  om  tvång  och  våld;  ty  makten  är  ej  mera 
på  tvångets  sida. 

Det  är  på  detta  sätt  sanningen  framtränger  och  häfver 
alla  motstånd.  Det  är  på  detta  sätt  npply.sningen  har  för- 
stört eller  skall  förstöra  alla  villfarelser,  vare  sig  i  det  spe- 
kulativa eller  i  det  praktiska,  i  vetenskaperna  eller  i  politiken. 
Hvad  vi  sagt  om  dess  kraft  öfver  okunnighet,  villfarelse  och 
fördomar,  är  icke  en  af  dessa  satser,  hvilka  blott  i  teorien 
hafva  sin  riktighet.  Både  vetenskapernas  historia  och  den 
borgerliga  bevittna  denna  kraft  med  talrika  exempel.  Men 
jag  skyndar  mig  att  af  alla  dessa  betraktelser  göra  tillämp- 
ning på  den  fråga,  som  egentligen  föranledt  mig  alt  i  dem 
ingå.  Jag  har  sagt,  att  det  varit  omöjligt,  att  icke  orätta 
begrepp  och  omdömen,  att  icke  egennytta  skulle  i  lagstift- 
nings- och  styrelsekonst  tillskapa  mi.sstag  och  villfarelser. 
Alla  lagar,  alla  inrättningar,  allt  borgerligt  skick,  alla  styrelse- 
grunder, som  strida  emot  samhällets  och  medborgarnes  lyck- 
salighet, äro  politiska  villfarelser  och  fördomar,  de  må  för 
öfrigt  hafva  sin  upprinnelse  från  okunnighet,  från  oriktiga 
begrepp,  från  välmening  och  godt  uppsåt,  eller  från  egen- 
nytta och  andra  olofliga  afsigter.  Om  det  redan  tillförene 
är  bevisadt,  att  det  blott  är  en  sann  upplysning,  som  kan 
upptäcka  sådana  villfarelser  och  visa  huru  de  kunna  och 
böra  afhjelpas;  om  det  sedermera  är  bevisligt  och  säkert, 
att  upply.sning  nödvändigt  i  längden  måste  segra  öfver  vill- 
farelser och  fördomar;  så  tror  jag  mig  nu  berättigad  att 
säga,  det  upplysningen  äfven  är  det  medel,  hvarigenom  rät- 
telsen säkrast  och  lättast  vinnes.  Om  derföre  upplysningens 
första  stora  nytta  för  samhället  är  alt  visa  hvad  som  är 
rätt  och  gagneiigt,  så  är  den  andra  att  befordra  detta  rätta 
och  gagneliga  till  verkställighet. 

Första  steget  till  denna  verkställighet  är  villfarelsernas 
fall  och  införandet  af  en  rätt  öfvertygelse  i  stället  för  en 
falsk,  eller  tänkesättens  omskapning.  Ofia  äro  felaktigheter 
i  lagstiftning  och  styrelse  endast  följder  af  okunnighet  och 
orätta  omdömen  om  det  gagnande.  Regenter  och  andre 
styresmän  af  stater  finna  i  de  flesta  afseenden  sin  egen  för- 
del förknippad  med  det  allmänna  bästa.  Sanningar,  som 
upptäcka    missta^f   och    visa    förbättringar,  böra  således  utan 


OM    UPPLYSNINGEN.  450 

svårighet  hos  dem  vinna  insteg.  Äfven  i  de  fall,  der  vill- 
farelserna leda  sitt  ursprung  från  passioner  och  egennytta, 
har  man  sett  konungar  och  statsmän,  nog  fria  från  dessas 
välde  och  med  nog  stora  själar  att  förkasta  det  falska  och 
följa  det  sanna.  Europas  historia  intygar  detta.  Och  huru 
Ijnft  är  det  icke  för  den,  som  älskar  menskhgheten,  att 
hembära  dem,  som  styrt  menniskorna,  ett  sant  och  välför- 
tjent  lof!  Många  sanningar  hafva  funnit  försvar  af  de  sty- 
rande och  af  dem  till  samhällets  förmån  blifvit  antagna 
och  verkstälda.  Det  har  gått  fortare  eller  långsammare, 
allt  efter  som  upplysningen  hunnit  tränga  till  de  stora. 
Bland  flera  exempel  inskränkom  oss  till  några. 

Reformationen  började  ljuset  i  Europa,  äfven  det  politi- 
ska. En  Fredrik  den  vise,  en  Filip  den  ädelmodige,  Fredrik 
i  Danmark,  ännu  flere  furstar  och  den  som  tacksamhet  och 
vördnad  sätta  främst  i  våra  hjertan,  Gustaf  Vasa,  antaga  detta 
ljus  och  blifva  dess  försvar.  I  reformationens  spår  följa 
friheten,  först  börjad  i  Holland,  och  toleransen,  hvars  lagar 
den  store  Wilhelm  af  Oranien  stiftade  midt  bland  lågorna 
af  ett  religionskrig.  Grotius  lär  nationerna  hvad  de  äro  hvar- 
annan  skyldige  äfven  då,  när  kriget  tyckes  upplösa  alla  band. 
Ett  stort '  snille  förde  då  en  mäktig  spira  och  ett  segrande 
svärd.  Gustaf  Adolf  läser  Grotius,  ändrar  sitt  uppförande 
emot  dem,  han  bekrigar,  ger  Europas  furstar  ett  efterdöme, 
som  af  många  blifvit  följ  dt,  af  ingen  utan  blygd  till  en  viss 
grad  kan  förgätas.  Den  samme  Grotius  hade  visat  natio- 
nernas inbördes  rättigheler  och  skyldigheter  på  den  vida 
rymd,  som  tyckes  tillhöra  ingendera  af  dem.  Hans  tankar 
bestridas,  de  följas  icke  genast;  men  afhandlingar  byggas 
på  dessa  grunder.  Ett  nästan  allmänt  fredsfördrag  fastställer 
dem,  och' en  regent  i  våra  tider,  som  på  detta  ställe  minst 
behöfver  nämnas,  väcker  största  delen  af  Europa  att  erkänna 
deras  sanning  •■'O.     En  embetsman  i  Frankrike,  Boisguillebert, 

'■'■)  Utrechtska  freden  har  utstakat  de  grunder,  som  borde  följas 
emot  neutrala  makter  i  sjökrig.  Första  propositionen  om  deras  utvid- 
gande kom  verkligen  frän  Sverige,  under  sista  kriget  emellan  Frank- 
rike och  England^  Eyssland,  Danmark,  Holland,  Neapel,  Portugal, 
Preussen  instämde  i  samma  fordran.  Den  erkändes  af  Frankrike, 
men  bestriddes  till  en  del  af  England.  Omständigheter  gjorde,  att 
intet  derom  blef  inryckt  uti  freden.^  De  amerikanska  staterna  uppma- 
nade en  tid  efter  denna  fred  alla  europeiska  makter  att  vidtaga  de 
uti  armerade  neutralitetstraktaten  lagda  grunder  och  att  dem  utsträcka 
derhän,  att  de  enskildas  förmögenhet  skulle  pii  sjön  vara  lika  fredad. 


NT.    V.    RO-EX>TErX. 


skrifver  en  numera  sällsynt  och  föga  käncl  bok,  hvariiti 
han  visar  de  misstag,  som  i  hans  fädernesland  begingos  i 
hushållning  och  finansärenden.  Han  förföljes,  men  väcker 
uppmärksamhet.  Flere  snillen  sysselsätta  sig  med  dessa  ämnen. 
Flere  regenter  verkställa  hvad  dessa  snillen  tänkt  och  skrifvit. 
Frankrike  tillåter  en  fri  spanmålshandel,  minskar  förpaktar- 
nes  oskäliga  vinst,  får  ändtligen  en  Turgot  och  en  Necker. 
Fénélon  visar  åkerbrukets  värde  och  fredens  nytta.  Piegen- 
terna  hedra  snart  plogen  och  uppmuntra  plöjaren.  I  det 
samma  land,  der  författaren  af  Télémaque  blef  förvist  från 
hofvet,  kommer  icke  mera  än  tjugu  år  derefter  en  minister, 
som  grundar  hela  Frankrikes  politik  på  nödvändigheten  att 
behålla  hvad  det  ägde,  att  stämma  en  eröfringslystnad, 
som  måst  vidkännas  gränser.  Afsteg  från  dessa  grunder 
infalla,  men  tid  efter  annan  återtagas  de,  och  deras  öfver- 
vigt  tyckes  blifva  märklig'-'). 

Men  vi  få  ej  föreställa  oss,  att  politiska  sanningar  alltid 
skola  instämma  med  de  rådandes  böjelser  eller  intresse;  att 
de  icke  skola  möta  hinder  af  passioner  och  egna  nyttan. 
Jag  har  tills  nu  uppskjutit  att  tala  om  det  stöd,  passionerna 
lemna  fördomar  och  villfarelser,  dels  för  att  sammanbinda 
tillämpningen  med  betraktelserna,  dels  emedan  det  egent- 
ligen är  i  det  borgerliga  samhället,  som  passionerna  visa 
sin  verkan,  och  att  de  politiska  sanningar  näst  religionens 
sanningar,  hvarom  na  icke  egentligen  är  fråga,  äro  de,  .som 
kunna  vänta  det  mesta  motstånd.  De  häftiga  sinnesrörelser, 
hvilkas  välde  i  ögonblicket  är  starkt,  men  sällan  långvarigt, 
kunna  icke  betydligen  förhindra  sanningens  framsteg.  Det  rätta 
motståndet  kommer  af  de  stadigare  passioner,  som  egentligen  af 
oss  kallas  passioner,  och  framför  allt  från  egna  nyttan  eller 
egna  mtresset.  Dessa  äro  redan  uppgifna  såsom  hufvudsakliga 
källor  till  villfarelse.  Jag  tror  likväl  icke,  att  deras  förmåga 
att  bibehålla  villfarelsen  är  lika  stor  som  att  den  tillskapa. 
Det  motstånd,  hvarom  nu  talas,  är  af  tvenne  slag.  Det 
första  är  den  förvillelse,  passionerna  och  egna  nyttan  åstad- 
komma i  förståndet;  men  dervid  är  nödigt  att  skilja  emellan 

som  den  redan  genom  krigsbruket  är  till  lands.  ^lan  bör  hoppas, 
att  sä  menskliga  ocli  rättmätiga  anspråk  nägon  dag  godkännas. 

*)  Detta  skrefs  17S9.  Grefve  Vergennes  hyste  samma  tankar 
om  Frankrilces  sannskyldiga  intresse  som  kardinalen  Fleury.  Att 
öfvertygelsen  om  onyttigheten  af  eröfringar  var  hos  de  npplyste  i 
Frankrike  rådande,  svntes  tvdligen  vid  den  fiirsta  national-assembléen. 


OM   UPPLYSXINGEX.  461 

sjelfva  passionen  och  de  falska  begrepp  eller  omdömen,  den 
alstrar.  Passionen  eller  intresset  kan  blifva  qvar,  äfven 
förblifva  rådande,  och  omdömet  likväl  rättas  genom  skäl 
och  öfvertygelse.  En  daglig  erfarenhet  visar,  att  menniskor 
kunna  fatta  en  öfvertygelse,  som  strider  tvärt  emot  deras 
egen  fördel.  Och  om  ej  detta  vore,  så  skulle  passion  och 
förnuft  vara  detsamma,  så  skulle  ingen  sammanstämning  i 
öfvertygelse  hos  menniskor,  hvilka  delas  af  så  olika  böjelser 
och  intressen,  vara  möjlig.  Det  är  härigenom  som  upplys- 
ningen äger  sin  första  kraft  öfver  passionernas  motstånd. 
Sjelfva  olikheten  af  passioner,  stridigheten  af  intressen,  öpp- 
nar en  nv  väg  för  sanningen.  Om  alla  menniskor  hade 
samma  hufvudpassion,  hade  enahanda  intresse,  så  skulle  det 
gå  svårt  att  öfvertyga  dem  om  det,  som  häremot  är  stri- 
dande. Men  nu  förhåller  det  sig  annorlunda.  Äskådarne, 
långt  ifrån  att  dela  den  förvillelse,  som  passionen  uppväcker 
hos  dem,  som  deraf  beherskas,  vända  sig  lätt  till  den  mot- 
satta meningen.  Det  ena  intresset  uppväger  det  andra,  den 
ena  fördomen  strider  emot  den  andra,  och  emellan  båda 
tränger  sig  sanningen  fram.  Så  i  det  moraliska,  så  i  det 
politiska.  Den  storättade  föraktar  det  högmod,  köpmannen 
drager  af  sina  penningar,  och  denne  ler  åt  en  stolthet,  som 
behofvet  ofta  förödmjukar;  en  tredje  och  vida  talrikare  klass 
ler  åt  båda,  ser  hos  dem  begge  blot+  en  och  samma  dår- 
skap under  olika  skepnad.  Det  är  de  storslägtades  öfver- 
drifna  anspråk,  som  kraftigast  öfvertygat  mängden  om  obil- 
ligheten af  dessa  anspråk.  Det  är  monopolistens  uteslutande 
tvång,  som  kraftigast  öfvertygat  om  nyttan  af  fri  handel. 
Om  den,  som  angriper  en  villfarelse  eller  fördom,  ej  kan 
hoppas  att  öfvertyga  dem,  hvars  passion  eller  intresse  han 
stöter,  så  kan  han  så  mycket  säkrare  räkna  på  de  öfrigas 
bifall.  Detta  bifall  ökas  i  mån  af  de  egennyttigas  försök 
att  försvara  fördomarne.  Det  stora  intresse,  katolska  pre- 
sterskapet  hade  att  arbeta  emot  reformationen,  bidrog  mer 
än  mycket  att  göra  deras  ifver  fruktlös  och  slutligen  löjlig. 
Det  andra  slag  af  motstånd,  sanningen  möter  från  pas- 
sionerna och  egna  nyttan,  äro  alla  de  medel,  dessa  använda 
för  att  qväfva  sanningen  och  hindra  dess  utbredande:  konst, 
bedrägeri,  försmädelse,  förföljelse.  Jag  har  redan  anmärkt 
dessa  medel  och  anmärkt,  att  de  ej  länge  kunna  verka. 
Tiden  upptäcker  konsten  och  bedrägeriet.  Försmädelsen 
faller    af    sig   sjelf.     TvåViget   och   förföljelsen   gå   emot  sina 


i;w-EN>lKiN. 


ändamål.  Under  det  vi  omtalt  passionernas  motstånd,  hafva 
vi  upptäckt  en  ny  styrka  för  sanningen.  Om  någras  passion 
och  intresse  strider  emot  nya  meningar,  så  finna  andra  ur 
samma  skäl  sin  räkning  att  dem  understödja  och  befordra. 
Upplysningen  kan  således  vänta  hjelp  från  enahanda  källor, 
som  den  finner  motstånd.  Det  egna  för  politiska  sanningar 
eller  politisk  upplysning  är  att  instämma  med  mängdens  in- 
tresse, att  derföre  lätt  draga  mängden  på  sin  sida.  Och 
hvad  styrka  ger  icke  mängden  åt  en  mening?  Det  biträde 
värman,  ifvern,  sjelfva  entusiasmen  gifva,  tillhöra  ej  ensamt 
fördomarne;  det  tillhör  äfven  sanning  och  upplysning.  Ty, 
om  sanningens  egentliga  gång  är  varsam,  om  hon  gjuter  i 
själen  lugn  och  en  vis  köld,  så  väckes  dock  dess  förfäktares 
ifver  stundom  genom  kärlek  till  sanningen  och  begäret  att 
gagna,  stundom  genom  sjelfva  motståndet.  Denna  ifver  är 
så  mycket  kraftigare,  som  den  är  ren,  som  den  icke  känner 
någon  hemlig  förebråelse,  som  den  icke  behöfver  studsa  vid 
känslan  af  sina  afsigter,  icke  frukta  att  bära  tanken  ned  till 
sitt  hjerta  och  sitt  samvete.  Mot  denna  ifver,  må  jag  ännu 
en  gång  få  upprepa  det,  må  de  mäktige  det  aldrig  glömma! 
mot  denna  ifver,  mot  den  dygdiges  stadgade  beslut,  lijelpa 
intet  hot,  inga  straff.  Sanningens  vänner  kunna  dö  på  sina 
förfölj ares  befallning,  men  sanningen  dör  icke  med  dem, 
utan  uppstiger  segrande  ur  deras  aska.  Men  fördjupom  oss 
icke  i  betraktelser.  Vädjom  till  erfarenheten  och  tiU  ett  enda 
stort  exempel. 

Det  kan  till  upplysningens  heder  och  menskhghetens 
tröst  icke  för  ofta  anföras  detta  fall  af  ett  välde,  som  var 
rest  uppå  förståndets  förtryck,  hade  mörkret,  okunnigheten 
och  fruktan  till  grundval;  konst,  bedrägeri,  bål,  bilor,  evig 
förbannelse  till  stöd  och  försvar:  ett  välde,  för  hvilket  ko- 
nungarne bugade  sin  hjessa  och  folken  bäfvade.  Aldrig 
hade  menniskoförståndet  upptänkt  ett  mera  sammanhängande 
system;  aldrig  någon  makt  varit  vidsträcktare,  aldrig  förfär- 
ligare, aldrig  bättre  kringskansad.  Några  sanna  hufvuden 
börja  tvifla;  de  framställa  sitt  tvifvel;  de  blifva  offer  för  sitt 
nit,  och  våldet  tystar  för  en  tid  sanningen;  men  ett  nytt 
anfall  på  denna  makt  kommer,  och  från  hvilken?  Från  ett 
af  dess  lägsta  redskap  och  ringaste  tjenare,  från  en  obetyd- 
lig munk.  Hvad  har  han  för  vapen?  Skäl  och  bevis.  För 
härar?  Ett  oförskräckt  inod,  ett  hjerta,  färdigt  att  dö  för 
sanningen.     Han    finner    motstånd,    men   äfven  försvar;    för- 


OM    rPPI.YSXIXGEX.  4(j3 

följare,  men  äfven  anhängare.  Ljuset  och  mörkret  strida; 
men  ljuset  segrar,  och  dess  seger  är  nästan  aUmän.  Den 
ofanthga  kolossen  ramlar  och  tyckes  i  sitt  fall  varna  de 
mäktige  att  aldrig  mera  lita  på  annan  styrka  än  den  san- 
ningen grundat. 

Tviflom  då  icke  mera  på  sanningens  och  upplysningens 
kraft.  Tviflom  icke  att  de  skola  segra,  antingen  de  under- 
stödjas eller  förföljas  af  makten.  Varom  försäkrade,  att 
osanning  står  på  en  osäker  grund,  att  alla  falska  begrepp 
och  all  falsk  öfvertygelse  skola  falla,  att  upplysningen  skall 
omskapa  tänkesätten  från  orätta  till  rätta.  Om  okunnighet, 
villfarelse,  egennytta,  våld,  kränkt  menniskors  rättigheter, 
infört  obilliga  och  skadliga  lagar,  sökt  sänka  och  qvarhålla 
menniskoslägtet  i  mörker  och  fördomar,  så  kunna  vi  vara 
öfvertygade,  att  mörkret  sent  eller  bittida  skall  vika  för 
ljuset,  och  att  med  ljuset  fördomarne  skola  försvinna.  Men 
när  denna  omskapning  är  skedd,  när  rätta  begrepp  äro  in- 
förda, när  menniskorna  äro  upplysta,  så  frågas  ännu,  hvad 
åstadkommer  denna  upplysning  till  verklig  nytta?  Staters 
öden  bero  icke  af  hvad  menniskorna  tänka,  men  af  hvad 
de  göra.  Äro  med  mörkret  och  villfarelsen  passionerna  och 
egennyttan  äfven  förstörda? 

Jag  har  förutsett  dessa  frågor  och  der  före  sökt  be- 
stämma naturen  och  styrkan  af  de  särskilda  krafter,  hvilka 
verka  på  menniskors  uppförande.  Det  är  nu  tid  att  deraf 
göra  fullkomlig  tillämpning,  i  synnerhet  på  samhället.  Man 
kan  i  filosofiska  ämnen  ej  nog  ofta  gå  tillbaka  till  grunderna, 
ej  nog  eftersträfva  redighet  och  ordning.  Ihågkommom  der- 
före  hvad  som  förut  blifvit  sagdt  om  förståndet.  Den  kraft, 
förståndet  äger  öfver  våra  gerningar,  är  den,  vi  tillägga  upp- 
lysningen. Den  minsta  grad  af  styrka,  vi  kunna  tillägga 
förståndet,  följaktligen  upplysningen,  är  att  leda  enskildes 
gerningar  till  deras  verkliga  sällhet,  så  ofta  de  icke  af  pas- 
sioner derifrån  dragas;  att  styra  deras  uppförande  emot 
andra  menniskor  och  emot  samhället  i  alla  de  fall,  der  deras 
eget  väl  instämmer  med  andras  och  det  allmänna  bästa, 
eller  åtminstone  icke  deremot  är  alldeles  stridande.  Dermed 
är  redan  mycket  vunnet,  särdeles  i  samhället.  Antingen 
man  talar  om  de  styrande  eller  lydande,  om  regenter  eller 
enskilde,  så  äga  de  i  samhällets  välgång,  tillväxt  och  bestånd 
ett  allmänt  intresse.  Rättade  begrepp  om  det,  som  för  samhället 
är  nyttigt,  måste  således  på  deras  beslut  och  gerningar  hafva 


404  N.    v.    Ri^SENSTEIX. 

en  stor  inflytelse,  ålniinstone  sä  ofta  icke  särskilda  intressen 
eller  passionerna  förleda  dem.  Jag  är  icke  bland  dem,  som 
älska  att  smäda  regenter,  ministrar  eller  menniskor  i  all- 
mänhet; de  fela  kanske  äfven  så  ofta  af  falska  begrepp 
som  af  elaka  afsigter.  Icke  hafva  alla  de  regenter,  som  iit 
tömt  sina  undersåters  blod  och  förmögenhet  för  onödiga  och 
fruktlösa  krig,  varit  ensamt  drifna  af  ärelystnad.  Icke  hafva 
alla  de  statsministrar,  som  lagt  fjättrar  på  handeln,  närin- 
garne och  rörelsen  trott  sig  handla  mot  statens  sannskyldiga 
väl.  Båda  hafva  ofta  tänkt  att  befordra  det  allmänna  bästa. 
1  flera  sekler  har  man  ansett  folkens  lycksalighet  bero  af 
segrar  och  eröfringar.  Den  som  inrättade  skråen,  som  gaf 
uteslutande  handelsrättigheter,  trodde  sig  kanske  hiföra  ord- 
ning och  påskynda  näringarnes  och  handelns  tillväxt.  Jag 
har  redan  genom  exempel  bestyrkt,  huru  med  sannare  be- 
grepp regenterna  rättat  fordna  misstag  och  villfarelser,  och 
anser  öfverflödigt  att  framföra  nya.  Detsamma  gäller  om 
den  enskilde  medborgaren.  Han  kan  äga  sitt  särskilda  in- 
tresse, ofta  stridande  mot  statens;  men  om  vi  ock  lemna 
detta  intresse  det  mest  vidsträckta  välde,  så  måste  han  i 
alla  andra  fall  vilja  sitt  fäderneslands  bästa  och  söka  detta 
bästa  efter  sina  begrepp  derom.  Deras  falskhet  eller  rätthet 
kan  således  icke  vara  likgiltig.  De  orätta  begreppen  måste 
nödvändigt  åstadkomma  skada,  de  rätta  deremot  nytta. 

Det  vore  dock  att  för  mycket  inskränka  förnuftets  och 
upplysningens  välde,  om  man  ensamt  ansåg  dem  verkande 
i  förening  med  passioner  och  den  egna  nyttan.  Ett  upplyst 
förstånd  har  utan  tvifvel  en  större  kraft  och  äger  öfver 
vårt  uppförande  ett  välde,  som  ofta  leder,  styr  eller  qväfver 
passionerna.  Utbrott  af  passioner  gifvas,  som  härröra  af 
okunnighet  och  falska  begrepp.  Aldrig  hade  Philip  II  och 
hertigen  af  Alba  (hvad  böjelse  till  grymhet,  de  ock  af 
naturen  må  hafva  ägt)  låtit  flere  tusen  flandrare  dö  under 
bödelssvärdet  eller  i  lågorna,  om  de  ej  varit  styrda  af  en 
blind  vidskepelse.  Jacques  Clement  och  Ravaillac  hade  icke 
mördat  sina  konungar,  om  de  icke  dermed  trott  sig  göra 
himmelen  en  tjenst.  Det  gifves  följder  af  naturliga  böjelser 
och  af  den  egna  nyttan,  som  aldrig  blifvit  desamma,  om 
icke  förståndet  tillika  varit  förvilladt.  Intet  är  naturligare, 
än  att  konungar  skola  älska  sin  makt.  Men  huru  många 
regenter  hafva  icke  öfverdrifvit  sina  anspråk  och  lekt  med 
menniskors  rättigheter,  derföre  att  de  icke  känt  dessa  senare. 


OM    UPPLYSXIXGEN.  46r» 

Konung  Jakob  I  trodde  såsom  en  trosartikel,  att  hans  makt 
var  ensamt  af  gudomligt  upphof  och  oinskränkt;  att  hans 
undersåter  hade  en  ovilkorlig  skyldighet  att  lyda  utan  minsta 
rättighet  till  gensägelse  eller  motstånd.  Om  han  haft  en 
annan  öfvertygelse,  är  troligt,  att  denne  verkligen  milde  cch 
välmenande  konung  icke  genom  obilliga  påståenden  lagt 
grund  till  sin  sons  och  hela  sin  ätts  olycka.  Man  berättar 
om  en  annan  konung '''j,  för  mycket  upphöjd  af  sin  samtid 
och  för  mycket  lastad  och  förringad  i  våra  dagar,  att  han 
en  gång,  förtörnad,  att  man  nämnt  staten  tillika  med  honom, 
invändt:  staten,  det  är  jag.  Femtio  år  senare  hade  han 
med  samma  despotiska  böjelser  hvarken  kunnat  tänka  eller 
säga  detta;  och  det  hade  redan  varit  en  vinst  för  hans  folk. 
Det  man  blyges  att  erkänna,  det  gör  man  kanske;  men 
man  gör  det  åtminstone  med  någon  återhållsamhet.  Denna 
återhållsamhet  är  ett  af  de  band,  upplysningen  lägger  på 
menniskor,  och  ett  steg  till  dygden.  Jemför  utbrotten  af 
samma  passion  eller  sinnesrörelse  hos  en  oupplyst  eller  en 
upplyst  menniska,  af  vreden  hos  en  caraib  eller  hos  en 
europé;  af  begäret  till  dryckenskap  hos  den,  som  sätter  en 
ära  i  fylleri,  eller  den,  som  anser  det  för  en  last;  af  hög- 
modet hos  en  adelsman,  som  tror  födselns  företrädesrätt, 
eller  en  som  är  fri  från  denna  fördom;  af  egennyttan  hos 
en  köpman,  som  gjort  vinningen  till  sitt  uppenbara  föremål, 
eller  hos  en  officer,  som  åtminstone  måste  bekänna  andra 
grundsatser.  Återhållsamhet  och  anständighet  hafva  sin  första 
upprinnelse  från  öfvertygelsen  om  det  rätta. 

Dock,  det  gifves  något  som  är  öfver  allt  detta;  det  gifves 
dygd,  och  en  dygd,  som  är  förståndets  verk.  Äfven  som 
menniskor  finnas,  hvilka  tygellöst  följa  begärens,  passionernas 
och  egna  nyttans  ingifvelser,  så  finnas  de,  hvilka  väga  följ- 
derna och  förhållandet  af  sina  gerningar.  Äfven  som  men- 
niskor finnas,  hvilka  antingen  icke  känna  sina  pligter  eller 
försumma  dem,  så  finnas  de,  hvilka  uppfylla  dessa  pligter, 
derföre  att  de  känna  dem,  derföre  att  de  känna  det  band, 
.som  öfvertygelsen  om  det  rätta  pålägger.  Med  öfvertygelsen 
följer  en  kraft,  lättare  att  känna  än  beskrifva.  Olycklig 
den,  som  icke  känt  denna  kraft,  som  nekar  dygdens  varelse 
bland  de  dödlige.  Ja,  visserligen  gifves  den;  visserligen  gifvas 
menni.skor,  hvilka  kufva  sina  begär  och  passioner  och  upp- 
offra   sin    egen    fördel    åt    sina    pligter   och   åt  allmänt  väl. 

*)  Ludvig  XIV  i  Frankrike. 
Svenska  Parnassen.    111.  30 


4G<i  X.    v.    rX)SEX.-TEIN. 

^lan  bar  sett  bland  medborgare  Sokrater,  Aristider,  Eparai- 
nonder,  Reguler,  Seipioner  och  Catoner;  på  tronen  har  rnan 
sett  Titer,  Trajaner,  Aureher.  Låt  goda  böjelser,  låt  begä- 
rens måttlighet  eller  svaghet,  låt  en  hemlig  egenkärlek,  en 
förstäld  äregirighet  och  ett  doldt  högmod  hafva  del  i  men- 
niskors  dvgdigaste  gerningar.  Säg  att  då  Bristol  "■'')  ädel- 
modigt afslog  Philip  den  IV:s  frestande  anbud,  det  var  denne 
konungs  medvetenhet,  icke  sitt  eget  samvete,  som  han  fruk- 
tade. Härled  alla  dessa  goda  gerningar,  hvilka  undangöm- 
mas för  verldens  ögon,  från  en  annan  art  af  högmod;  neka 
att  någon  mensklig  dygd  är  ren;  nog  af  att  den  gifves,  så- 
dan som  den  är,  nog  af  till  det  upplysta  förståndets  ära. 
Ty  om  böjelse  och  afsigter  kunna  leda  oss  till  goda  och 
berömliga  gerningar,  så  måste  det  åtminstone  vara  förståndet, 
som  säger  oss  hvad  som  är  godt  och  berömligt.  Det  kan 
ej  heller  vara  utan  verkan  på  böjelserna.  Det  kan  ej  undgå 
att  med  framställandet  af  rätta  ändamål  och  gerningars  sanna 
förhållande  väcka  de  goda  och  tillbakahålla  de  elaka  böjel- 
serna. Det  måste  genom  utvisandet  af  begären  och  passio- 
nernas skadliga  följder  kunna  qväfva  dem,  genom  teckningen 
af  en  sann  eller  inbillad  ära,  af  sanna  eller  inbillade  fördelar 
kunna  leda  passionerna  till  rätta  ändamål.  Det  måste  kunna 
tillskapa  den  vana,  som  utgör  dygd.  Men  om  detta  är  för- 
ståndets verkan  på  menniskors  uppförande;  om  öfvertygelse 
äger  någon  kraft  öfver  passionerna;  om  dygd  fmnes;  hvad 
bör  då  blifva  följden  af  politisk  upplysning?  Att  kunna 
tillskapa  dygdiga  regenter  och  medborgare,  hvilka  utan  af- 
seende  på  eget  intresse  skynda  till  verkställighet  det,  som 
upplysningen  visar  för  samhället  vara  rätt  och  gagneligt. 

Man  kan  icke  neka,  att  förståndet  och  sanna  grund- 
begrepp verka  på  våra  gerningar,  utan  att  neka  allt  hvad 
menniskor  i  alla  tider  erfarit  och  sagt  om  sedelära,  religion, 
uppfostran,  odling,  om  samvete  och  dygd.  För  en  författare 
är    det    en    tillfredsställelse    att    se   den   mening,  han  fattat, 

"■ )  Lord  Digby,  grefve  af  Bristol,  var  engelsk  ambassadör  i 
Madrid.  Han  hemkallades  af  sin  ovän,  den  nedrige  gunstlingen  hos 
Jakob  och  Carl  I,  hertigen  af  Buckingham,  som  pä  honom  ville 
hvälfva  skulden  af  egna  felsteg  i  den  misslyckade  giftermalsunder- 
handlingen.  Bristol  visste  att  han  skulle  blifva  ett  offer.  Konungen 
i  Spanien  bjöd  honom  först  att  stanna  hos  sig  och  sedan  en  stor 
summa  penningar,  med  löfte  att  ingen  derom  skulle  fä  kunskap. 
Det  är  en,  som  nödvändigt  måste  veta  det,  svarade  ambassadören, 
och  som  aldriy  skcdl  förlåta  det:  det  är  gr  ef  ven  af  Bristol. 
Ar  det  möjligt  att  läsa  sådana  drag,  och  neka  att  dygd  gifves? 


o:\r  rppLYsxiNGEX.  4ij, 

instämma  med  dessa  enkla  och  allmänna  begrepp,  hvilka 
det  sunda  förnuftet  bland  alla  folk  och  i  alla  tidehvarf  gjort 
rådande,  och  dem  blott  klyftigheten  kan  förvända  eller  be- 
strida. Jag  vore  dock  gerna  färdig  att  bedja  om  ursäkt  för 
anförandet  af  så  kända  sanningar.  Men  det  hör  till  de 
många  besynnerligheter,  hvilka  menniskosnillet  varit  mäktigt 
att  framalstra,  att  man  ständigt  ropat  på  nödvändigheten  af 
uppfostran,  af  sedelära,  af  rätta  grundsatser,  af  samvete, 
och  tillika  frågat,  om  upplysning  är  nyttig  för  samhället. 
Äro  då  medborgarens  gerningar  af  annan  beskaffenhet  än 
menniskans?  Älan  vill,  att  allmänt  väl  skall  befordras,  och 
vill,  icke  tillåta,  att  det  får  kännas  och  undersökas.  Man 
vill  att  menniskor  skola  vara  lyckliga,  och  vill  icke,  att  de 
skola  känna  sina  rättigheter.  Många,  som  medgifva  verkan 
och  nödvändigheten  af  en  moralisk  upplysning,  hafva  nekat 
nyttan  af  en  pohtisk.  Ännu  återstår  mer  än  en  strid  med 
fördomen.     Men  följom  vår  gång. 

Sanna  begrepp  eller  upplysning  äga  likväl  endast  en 
del  af  sin  styrka,  så  länge  de  ensamt  anses  såsom  en  en- 
skild menniskas  öfvertygelse.  Man  ser,  ty  värr!  mer  än 
ofta  menniskor  handla  emot  en  rätt  öfvertygelse,  emot  sitt 
samvete.  Det  är  först  då  upplysningen  är  spridd  till  flere, 
då  den  är  allmän,  åtminstone  hos  de  tänkande  i  en  nation, 
som  den  visar  sin  rätta  verkan.  Den  får  då  samma  kraft, 
som  vi  sett  de  rådande  tänkesätten  äga,  den  blifver  hvad 
man  sagt  meningarne  och  fördomarne  vara:  verldens  drott- 
ning. Det  är  då,  som  de  sanna  grundsatserna  i  moral  och 
pohtik  icke  kunna  bestridas  utan  förebråelse  för  besynnerlig- 
het eller  löjlighet.  Då  är  det  som  sanningarne  liksom  in- 
supas med  modersmjölken,  fortplantas  genom  uppfostran  och 
bibehållas  genom  vanan.  Den  ene  följer  dem  af  öfvertygelse 
och  dygd;  andra  följa  dem  af  behof,  egennytta  eller  fruktan ; 
den  berömsjuke  för  vinsten  af  ett  lof;  den  regeringssjuke 
för  att  behaga  dem,  han  vill  vinna  och  styra;  den  fåfänge 
för  att  icke  synas  löjlig.  Få  våga  handla  mot  allmänt  rå- 
dande meningar.  Sjelfva  de  lastfulle  måste  visa  aktning  för 
sanningar  och  grundsatser,  dem  ingen  kan  stöta  utan  att 
blottställa  sig  för  vanära  och  afsky.  De  nödgas  tygla  sina 
böjelser  och  återhålla  deras  utbrott.  De  tvingas  åtminstone 
till  en  förställning,  brottslig  och  föraktlig  i  sin  natur,  men 
ofta  nyttig  för  samhället  i  sin  verkan,  till  denna  förställning, 
hvilken   en  författare  kallat  lastens  vördnadsoffer  åt  dvgden. 


4(38  X.    v.    EOSEXSTETN. 

j\Ien  saminanfattom  nu  i  en  enda  teckning  verkningarne 
af  politisk  upplysning,  eller  en  rätt  kännedom  af  livad  som 
hör  till  samhällets  väl  och  dess  medlemmars  lycksalighet. 
Denna  kännedom  måste  nödvändigt  skaffa  rättelse  i  de  miss- 
tag, hvilka  utan  egennyttiga  afsigter  blifvit  begångna  af  blott 
okunnighet  och  falska  omdömen.  Vidare  måste  den  leda 
styrande  och  lydande,  så  ofta  de  icke  af  passioner  eller  en- 
skilda intre.ssen  föras  på  sidan.  Den  skall  förekomma  de 
för  samhället  skadliga  utbrott  af  passioner,  som  härröra  af 
falsk  öfvertygelse  och  föreskrifva  passionerna  och  den  egna 
nyttan  en  viss  måtta.  Mer  än  en  gång  skall  upplysningen 
väcka  dygdiga  regenter  och  medborgare  att  åt  det  allmänna 
göra  offer  af  egna  fördelar,  att  verkställa  hvad  som  synes 
strida  emot  deras  enskilda  intresse.  Uppgif  stålens  och  med- 
borgarnes  rättmätiga  fordringar,  och  man  skall  kunna  hop- 
pas att  se  Theopomper  födas,  som  höra  dessa  fordringar'*"). 
Kristendomen  bevisade,  att  träldom  är  otillbörlig  och  stri- 
dande mot  menni-skors  rätt,  och  i  de  flesta  land  uppstod  en 
Birger  Jarl.  Filosofien  har  visat  oss,  att  lifegenskapen  är 
en  skadlig  och  skamlig  lemning  af  träldomen,  och  flere  herrar 
hafva  afskaffat  den,  och  en  upplyst  statsminister '■"•')  har  för- 
tjent  en  ärestod,  kanske  den  mest  rörande,  som  någonsin 
blifvit  rest,  kanske  den  säkraste  att  alltid  bestå:  en  ärestod 
af  frigifne  jordbrukare.  Den  dygdige  författare,  som  vågar 
höja  sin  röst  till  försvar  för  menniskors  rättigheter  och  till 
yrkande  af  d^ras  sällhet,  kan  vara  viss,  att  denna  röst  en 
dag  skall  ljuda  i  någon  dygdigs  hjerta,  hvilken  med  viljan 
förenar  förmågan.  Hvad  dygd  icke  gör,  skall  begäret  efter 
ära,  fruktan  för  vanära,  kanske  ännu  en  annan  och  starkare 
fruktan  göra,  när  upplysningen  hunnit  blifva  rådande.  Styrelse- 
grunderna måste  nödvändigt  ändras  och  rättas  efter  tänke- 
sätten. I  allmänhet  att  tala,  skall  upplysningen  göra  regenter 
och  medborgare  dygdigare  och  lägga  band  på  de  odygdiga. 
Den  skall  antingen  skapa  nyttiga  ändringar  och  rättelser 
eller  ock  genom  tänkesätten  och  sederna  göra  dessa  ändrin- 
gar mindre  nödiga. 


*)  Tlieopompus,  konung  i  Sparta,  minskade  konungamakten. 
Då  han  derföre  fick  förebråelser  af  sin  gemål,  svarade  han :  Jofi  har 
f/jort  den  säkrarr,  iy  jafj  har  stödt  den  på  laf/arna. 

**)  Grefve  Bernsdorfl"  dansk  statsman. 


OM   UPPLYSNINGEN.  469 


Förenings-  och  lydnadsbanden  nämndes,  och  med  dem 
grund pelarne  till  samhällens  trefnad,  lugn  och  bestånd.  Utan 
föreningens  styrka  upplöses  snart  samhället;  utan  regering 
kan  intet  samhälle  bestå,  och  ingen  regering  utan  lydnad. 
Lagarnes  varaktighet  och  helgd,  medborgarnes  dygd  och 
kärlek  till  fäderneslandet,  deras  villighet  att  uppfylla  sina 
skyldigheter,  deras  tålsamhet  och  fördrag  med  de  uppoffrin- 
gar, samhället  kräfver:  allt  detta  bevarar  samhällens  lugn 
inom  sig  och  hindrar  dem  att  af  skakningar  sönderbrytas. 
Då  jag  visat  till  hvad  grad  samfundsdygden,  seder  och  den 
medborgerliga  andan  bero  af  upplysning,  då  jag  visat,  att 
laglydnad  är  den  rätta  lydnaden,  och  att  denna  säkrast  grun- 
das på  öfvertygelse,  har  jag  sagt  det  förnämsta  i  detta  ämne 
och  behöfver  blott  tillägga  några  anmärkningar.  Om  upp- 
lysmngen  underrättar  menniskor  om  deras  sannskyldiga  lyck- 
salighet och  bidrager  att  i  samhället  göra  dem  lyckligare, 
måste  den  nödvändigt  öka  kärleken  till  fäderneslandet  och 
stärka  föreningsbandet.  Det  vore  orimhgt  att  tro,  det  någon 
skulle  mindre  älska  ett  fädernesland  eller  vara  mindre  an- 
gelägen om  dess  bestånd,  då  han  der  känner  sig  äga  rättig- 
heter och  finner  sig  vara  lycklig,  än  då  han  känner  sig 
förtryckt  och  osäll.  Om  kärleken  till  fäderneslandet  stundom 
kan  vara  lika  stark  hos  de  folk,  som  äro  tryckta,  men  icke 
känna  sina  bojor,  så  kan  den  omöjligen  förblifva  varaktig. 
Hvad  är  det,  som  försäkrar  varaktigheten  af  allt  som  rör 
menniskor  eller  på  dem  ankommer?  En  sann  öfvertygelse. 
Alla  onaturliga  samhällsinrättningar,  alla  skadliga  lagar  bära 
inom  sig  fröet  till  sin  egen  förstöring.  Man  kan  för  en 
menniska  dölja  den  sjukdom,  som  hemhgen  undergräfver 
hennes  varelse;  men  då  hon  genom  tillfällighet  eller  genom 
känslan  af  plågorna  kommit  till  kunskap  om  det  onda,  är 
det  omöjhgt  att  hindra  henne  önska  dess  afhjelpande;  omöj- 
ligt utan  tvång  att  hindra  henne  från  att  söka  bot.  Och 
om  vi  lämpa  detta  till  samhället,  huru  länge  kan  väl  tvånget 
vara?  Men  gif  deremot  menniskor  rättigheter,  och  se  om 
de  dem  bevara.  Försök  att  återtaga  den  äganderätt,  jord- 
brukaren en  gång  fått;  försök  att  återföra  träldomen  eller 
att  fråntaga  en  hel  nation  någon  af  de  fördelar,  om  hvilkas 
värde  den  är  öfvertygad, 


470  :^^.  v.  kosenstein, 

Alla  erkänna,  det  lydnaden  hos  mängden,  att  dess  still- 
het, äro  följder  af  dess  tänkesätt;  ty  hvad  annat  än  tänke- 
sätten kan  fjättra  en  öfverlägsen  styrka?  Men  hvarföre  då 
icke  tillika  inse,  att  tänkesätten  icke  äro  pålitliga,  förr  än  de 
äro  stödda  på  en  sann  öfvertygelse"?  Hafva  vidskepelse, 
okunnighet,  fördom,  bedrägeri  varit  tillräckliga  alt  för  alltid 
utestänga  känslan  af  ett  verkligt  ondt,  och  de  skakningar, 
denna  känsla  vållar?  Hafva  de  kunnat  förhindra  en  lättrörd 
menighet  att  blifva  ett  verktyg  i  dristiga  bofvars  händer? 
Så  ofta  menniskorna  brutit  samfundsbandet,  förglömt  lyd- 
naden eller  stört  lugnet,  hafva  de  antingen  varit  jagade  ur 
sin  stillhet  af  något  verkligt  ondt  eller  förförda.  Det  förra 
kan  icke  med  säkerhet  förekommas  utan  genom  det  ondas 
afskaffande.  Förförelsen  kan  ensamt  förebyggas  genom  en 
rätt  upplysning.  Rådfrågom  åter  häfderna.  England  var 
ett  rof  för  de  vådhgaste  skakningar,  inbördes  krig  och  de 
största  ohyggligheter,  till  dess  det  fick  den  konstitution,  det 
nu  äger.  Sedan  den  tiden  hafva  inga  betydliga  rörelser 
varit,  och  lagarne  undergått  få  förändringar.  I  hvilka  länder 
hafva  de  tätaste  förändringar  förefallit?  Hvarest  har  det 
varit  lättare  att  åstadkomma  en  resning,  i  England  eller 
i  Frankrike?  Det  rätta  medlet  att  bereda  ett  stadigt  lugn 
är  att  göra  menniskor  lyckliga  och  upplysta.  J\Ian  säge 
hvad  man  vill  om  deras  lättsinnighet  och  ostadighet,  de 
önska  icke  att  ändra  det,  de  äro  öfvertygade  vara  god  t  och 
nyttigt.  Vid  hvart  steg  derföre,  som  lagstiftningen  tager 
till  sin  förbättring,  vid  hvart  steg  menniskorna  göra  till  en 
större  lycksalighet,  tillknytes  föreningsbandet,  stadgas  sam- 
hällets lugn  och  försäkras  dess  och  lagarnes  bestånd.  Det 
gagneliga,  som  bhfvit  upptäckt  och  genom  verkställigheten 
bevisadt,  kan  icke  falla  utan  vid  dessa  hvälfningar,  då  barbari 
eller  träldom  få  öfversvämma  något  land  eller  hela  delar  af 
jordklotet. 

Man  skall  icke  förebrå  mig  att  ensamt  hafva  tält  om 
rättigheter  hos  folken,  (jfvertygad  att  deras  nämnande  är 
behagligt  för  en  mild,  rättvis  och  upplyst  regering,  känner 
jag  med  en  fördubblad  styrka  medborgarens  och  under- 
såtens pligter;  och  hvilken  skulle  mera  lifligen  än  jag  kunna 
känna  dessa  sistnämnda?  Om  jag  vågade  tro  min  röst  äga 
någon  förmåga,  skulle  jag  i  våra  dagar  snarare  vända  den 
till  folken  än  till  regenterna.  Jag  skulle  djupt  i  medborgares 
hjertan  söka  ingräfva  dessa  eviga  sanningar:  att  inga  rättig- 


Ö3I    L'PPLY?NIXGEX.  471 

heter   gifvas   utan   skyldigheter;    att   i   samhället  de  ena  äro 
äfven  så  heliga  som  de  andra;  at^   de  uppsprungit  ur  samma 
källa;    att  de  leda  till  samma  föremål,  menniskors  och  sam- 
hällets   lycksalighet.     Jag    skulle    försöka   att   med  segrande 
styrka    öfvertyga   tidehvarfvet  om  de  uppoffringar,  samhället 
fordrar.     Må   sanningen    taga  vältalighetens  rum!     .Jag  talar 
icke   liär   om   de  uppoffringar,  hvarliU  enskilde  vid  särskilda 
tillfällen    äro   förbundne;    icke   om   skyldigheten   att   dö  som 
Decierne,   att   hda   som   Reguliis,  att  som  de  romerska  frun- 
timren   under    puniska    kriget    göra    staten    ett   offer   af  sitt 
guld    och  sina   prydnader.     Men   samhället    kräfver    stadiga 
och    stora   uppoffringar,    en  inskränkning  af  det  vi  kalla  na- 
turliga   rättigheter    och    medfödd   frihet,   ett   tvång   på  vissa 
af  våra  böjelser  och  vissa  gerningar,  som  eljest  kunnat  vara 
likgiltiga,    en    minskning   af   det   vi   kalla  naturlig  jemlikhet, 
och  en  nödvändighet  att  tåla  vissa   företräden  och  hos  andra 
se    större    förmåner,    än   dem   man  sjelf  äger.     Den  upplys- 
ning är  ofullkomlig,  som  icke  öfvertygat  menniskor  om  dessa 
skyldigheter.     Den  svåraste  af  dem  alla  är  den  att  tåla  ojemn- 
heter    och    olikheter.     Det    är   icke   blott   då  olikheterna  äro 
obilliga,  som  denna  svårighet  röjer  sig.    Man  kan  vara  viss, 
att  ett   afunds-   och  otålighelsfrö  ligger  doldt  och  färdigt  att 
uppskjuta    i    alla    tidehvarf,    bland    alla   nationer,    med    alla 
religioner,  med  alla  regeringssätt,  med  eller  utan  det  vi  kalla 
filosofi.     En  jemlikhetsyra   tyckes   nu   hafva   bhfvit  rådande. 
De   som   icke   känna  hvad  gränser  jemlikheten  i  det  borger- 
liga   samhället    bör    hafva,    se    icke   hvart   de   kunna    blifva 
förda   frän   slutsats   till  slutsats,  från  steg  till  steg.     Kanske 
skola    de    icke    stanna,  förrän   de   upplöst   samfundet.     Man 
beskyller    filosofien   för   denna   yra.     Den  har  dock  visat  sig 
utan  all  filosofi,  ofta  i  de  gamla  staterna,  i  Tyskland  vid  bonde- 
krigen och  anabaptisternas   uppträden,   i  England  under  bor- 
gerliga   kriget,    i  Italien   vid   Masaniellos   uppror.      Den  skall 
kunna   födas    i    alla   länder,    der  regeringen  förlorar  sin  akt- 
ning   eller    nationen   genom   olyckor   eller  förförelser  sättes  i 
harnesk.     Nekom    ej    derföre,  att    vissa    skribenter   haft   del 
i    det,  vi    se    för   våra  ögon.     Men   är   det  troligt,  att  dessa 
skribenter  haft  samma    verkan,    om,   i   stället  för  att  bränna 
deras    böcker,    man   vederlagt   dem;    om  man  gjort  sig  vin- 
ning att  upplysa  allmänheten*)?    Är  det  troligt,  att  skriben- 

*)  Afven  sä  rättvist  det  är  att  skribenter,  hvilka  oförsynt  brv^ta 
emot  lagarne,   angripa   regeringssätt  och  smäda  regenter,  blifva  straf- 


472  N.    v.    ROSEXSTEIN. 

terna  sjelfva  gått  till  den  ytterlighet,  hvarifrån  en  del  af 
dem  icke  kan  fritagas,  om  de  ägt  en  fullkomlig  frihet  och 
icke  af  sjelfva  tvånget  blifvit  retade  till  öfverdrift,  bitterhet 
och  smädelse?  Vi  kunna  icke  omnämna  mera  än  ett  land, 
som  länge  haft  tryckfrihet.  Det  är  det  land,  som  jag  så 
ofta  tagit  till  exempel,  England.  Knappt  kan  någon  besyn- 
nerlighet upptänkas,  som  icke  der  blifvit  framstäld ;  men 
hvad  skada  hafva  besynnerligheterna  gjort?  Det  gifves 
trenne  säkra  medel  att  förekomma  folkyra:  det  första  är  att 
regera  menniskorna  väl  och  göra  dem  lyckliga;  det  andra 
att  efter  hand  afskaffa  det,  som  är  obilligt  och  med  skäl 
skulle  kunna  öfverklagas;  det  tredje  att  upplysa  folket. 
När  alla  andra  utvägar  synas  hafva  varit  för  svaga,  hvar- 
före  icke  försöka  dessa?  Välsignom  de  regenter,  som  dem 
vidtagit ! 

Af  hvad  natur  de  uppoffringar  ock  må  vara,  som  för 
samhällets  väl  och  bestånd  äro  nödiga,  är  öfvertygelsen  om 
deras  nödvändighet  det  kraftigaste  och  varaktigaste  drifskäl 
att  dertill  förmå  menniskor;  och  andra  uppoffringar  än  de 
nödvändiga  böra  icke  äskas.  Om  menniskorna  skulle  vara 
nog  olyckliga,  att  kunskaper  och  upplysning  skulle  lända 
till  deras  skada  och  förderf,  så  vore  det  blott  öfvertygelsen 
derom,  hvilken  kunde  hindra  förståndet  att  nyttja  sina  för- 
mögenheter, som  kunde  på  ett  bindande  sätt  stämma  dess 
sträfvande  till  ljus  och  fullkomlighet.  Men  sökom  icke 
exempel  bland  orimligheter.  Det  gifves  fall,  der  samhället 
verkligen  fordrar  en  inskränkning  i  bruket  af  våra  förmögen- 
heter, i  rättigheten  att  njuta  och  använda  hvad  utan  orätt- 
visa blifvit  förvärfdt.  Det  gifves  till  exempel  grader  af  öfver- 
flöd  och  yppighet,  som  kunna  vara  skadliga  för  samhället  i 
allmänhet  eller  för  ett  visst  samhälle  i  hänseende  till  dess 
tillgångar*).  Hittills  hafva  lagar  varit  otillräckliga  att  hämma 
öfverflödet.     Öfvertygelsen  om  dess  förderflighet  tyckes  hafva 

fade,  äfven  så  skadligt  är  det  att  för  långt  sträcka  intoleransen.  En 
af  olägenheterna  är  att  de  rättsinnige  bUfva  ohågade  att  vederlägga 
det  osanna.  Detta  har  visat  sig  i  Frankrike.  Jag  påminner  mig 
härvid  ett  ställe  hos  Kousseau,  hvilket  jag  ej  nu  kunnat  igenfinna 
och  således  icke  med  dess  egna  ord  kan  anföra.  Meningen  är  ungefär 
denna:  Il  parut  un  ouvrage,  qui  me  sembloit  ren  verser  les  principes 
de  la  raorale  et  de  la  vertu.  Je  comptois  le  réfuter;  j'appris,  que 
l'Auteur,  dont  je  respectois  le  caractere,  étoit  malheureux  et  persécuté 
par  les  prétres ;  je  n'eus  point  le  courage  de  continuer. 
*)  I  anledning  af  öfverflödsförbudet  1793. 


OM    UPPLYSNINGEN.  4«0 

vttrat  sig  i  en  allmän  klagan,  men  föga  mera  uträttat.  Få- 
fängt vänta  vi  någon  stor  verkan  af  en  vacklande  och  obe- 
stämd öfvertygelse,  af  kalla  uträkningar  eller  de  mest  varma 
deklamationer,  så  länge  begreppen  äro  orediga,  så  länge 
tvisten  emellan  flera  stridiga  intressen  är  oafgjord,  så  länge 
den  yppige  är  ansedd,  hedrad  och  afundad.  Men  om  detta 
svåra  och  invecklade  ämne  blefve  rätt  utredt;  om  man  rätt 
skilde  emellan  vällefnad,  njutningar,  öfverflöd,  yppighet,  få- 
fänga, prakt;  om  man  visade  hvad  som  verkligen  är  skad- 
ligt för  sederna  och  således  för  alla  samhällen,  hvad  som 
blott  i  en  viss  samfunds-  eller  handelsställning  är  skadligt; 
om  man  ibland  de  skadliga  verkningarne  urskilde  dem,  som 
böra  förekommas  genom  lagar  eller  genom  tänkesätt  och 
efterdöme;  visade  i  hvilka  fall  tillverkningen,  i  hvilka  bruket 
bör  förbjudas,  i  hvilka  ingendera;  om  man  ådagalade  orätt- 
visan af  vissa  öfverflöds-  och  yppighetsgrenar,  borttoge  täc- 
kelset af  en  glänsande  yta  och  blottade  bottnen,  sköljd  af 
den  fattiges  svett  och  tårar;  om  man  i  synnerhet  sökte  be- 
taga menniskor  möjligheten  att  på  samhällets  och  medmen- 
niskors  bekostnad  vara  yppige,  och  hindrade  dem,  som  yp- 
pigheten gjort  egennyttiga  och  fala,  att  kunna  skada  sam- 
hället; om  man  af  allt  detta  gjorde  tillämpning  på  hvart 
land  och  sökte  väcka  en  allmän  öfvertygelse;  skulle  väl 
denna  öfvertygelse  vara  utan  all  kraft,  skulle  det  vara  omöj- 
ligt att  hväifva  vanäran  och  åtlöjet  på  den  yppige;  skulle 
den  medborgerliga  andan  icke  kunna  blifva  en  skräck  för 
förbrytare? 

All  dygd  fordrar  sinnesstyrka;  och  samhällets  bestånd 
inom  sig  äskar  manlighet  och  ståndaktighet  hos  dess  med- 
lemmar; dess  försvar  emot  utvärtes  anfall  äskar  tapperhet, 
stvrka  och  härdighet.  Vekliwhet  är  en  af  orsakerna  till 
folkens  undergång.  Man  har  beskylt  vetenskaperna,  och 
skulle  äfven  gerna  vilja  beskylla  upplysnmgen,  att  göra  men- 
niskorna  vekligare.  Denna  beskyllning  är  lätt  utredd  och 
i  det  hufvudsakligaste  besvarad,  om  man  till  densamma 
lämpar  hvad  som  ofvanföre  blifvit  sagdt  om  sederna  i  all- 
mänhet. Sedan  jag  åtskilt  vetenskaper  och  upplysning  från 
hvarandra,  och  dem  båda  från  de  rätta  orsakerna  till  yppig- 
het, vällust  och  dessas  följd,  veklighet ;  sedan  jag  visat,  att 
en  rätt  upplysning  är  det  säkraste  botemedel  för  det  onda, 
som  från  dessa  källor  härrör,  återstår  blott  en  eller  annan 
påminnelse    att    göra.     Ingen    lärer    kunna  påstå  att  upplys- 


4 1  4  X.    v.    KOSEXSTEIX. 

ning  skall  göra  ett  folk  mindre  angeläget  om  sitt  fädernes- 
lands försvar;  att  en  upplyst  man  skulle  vara  färdigare 
än  en  slaf  att  böja  sin  skuldra  under  ett  främmande  ok 
eller  att  se  det  land,  der  han  är  lycklig  och  säll,  styckas 
och  delas.  Med  en  rätt  upplysning  måste  kärleken  till 
fäderneslandet  tilltaga.  Men  viljan  gör  icke  tillfylles;  till 
försvaret  behöfves  styrkan  och  äfven  den  fysiska.  Ju  längre 
menniskorna  hunnit  i  odling,  ju  svagare  och  vekligare  har 
man  tyckt  sig  fmna  dem.  Det  måste  medgifvas,  att  vi  icke 
äga  våra  förfäders  kroppsstyrka,  men  behöfva  vi  den?  Vi 
äro  omgifne  af  våra  likar.  Folkslagen  älska  att  gifva  sig 
ett  företräde  i  krigsväsendet,  att  tillägga  sma  härar  en  öfver- 
lägsenhet  i  tapperhet  och  andra  egenskaper.  Jag  tror  dock 
skilnaden  hos  de  flesta  soldater  icke  vara  betydlig;  åtmin- 
stone icke  betydligare,  än  att  den  kan  jemnas  genom  öfning, 
krigsaga  och  genom  dessa  känslor,  hvilka  aldrig  underlåtit  att 
ingjuta  mod  i  hjertat,  då  man  rätt  förstått  att  väcka  dem: 
kärlek  till  fäderneslandet,  till  frihet,  till  regenter  och  anförare, 
till  äran.  Se  här  de  rätta  skälen  till  segrar.  I  alla  tider 
hafva  de  härar  segrat,  som  varit  bäst  öfvade,  som  varit 
drifna  af  starka  passioner.  Krigskonsten  ersätter  hvad  som 
brister  i  styrka.  Om  ett  af  dessa  folk,  som  upphöjas  för 
bibehållandet  af  naturens  styrka  och  den  härdighet,  det  råa 
lefnadssättet  gifver,  angrepe  de  europeiska  nationerna,  huru 
långt  skulle  det  väl  komma? 

I  vissa  tider  och  hos  vissa  folk  har  man  sett  ett  mod, 
en  styrka,  ett  förakt  'för  besvärligheter,  för  farorna  och 
döden,  som  af  hela  härar  gjort  så  många  hjeltar,  som  de 
haft  stridsmän.  Entusiasmen  har  födt  dessa  hjeltar,  dem 
häfdatecknarne  och  skalderna  förevigat.  Aldrig,  aldrig  skall 
en  rättsint  medborgare  nyttja  sin  penna  att  förringa  dessa 
ädelmodiga  försvarare  af  fäderneslandet;  aldrig  med  en 
brottslig  hand  bortrycka  den  lager,  som  i  en  ren  afsigt  blif- 
vit  köpt  med  eget  blod,  eller  kullslå  de  stöder,  dem  ett 
räddadt  folk  upprest.  Men  då  vi  med  tårarne  i  ögat  och 
högheten  i  hjertat  beundra  Leonider,  Miltiader,  Themistocler, 
glömmom  icke  de  olyckor,  som  framkallat  deras  dygd,  att 
dö  eller  att  segra.  Man  kan  icke  vänta  att  se  ett  ^larathon 
eller  ett  Salamis  utan  att  se  svärmar  af  fiender  hota  ett 
svigtande  land.  Det  fordras  en  Kannibal,  det  fordras  Trasi- 
meniska  och  Canniska  nederlag  för  att  frambringa  Fabier 
och    Marceller.      Grekland    hade    icke    sett    ett    Sparta,    ett 


OM    UPPLYSNINGEN.  ^'"^ 


\thén  ett  Thebe,  om  det  ej  bäfvat  för  en  Darius  och  en 
Xerxes  I  en  sådan  ställning  skall  en  stat  slutligen  möta 
en  Philippus  och  en  Alexander,  ty  all  dygd,  som  är  grundad 
på  entusiasm,  kan  icke  blifva  beständig.  Man  ser  icke  ett 
Rom  utan  att  se  det  tillskapadt  af  fiender  och  faror,  utan 
att  se  det  arbetande  för  ett  välde,  som  slutligen  skulle  be- 
reda dess  fall.  Knappt  är  något  af  nationerna  dyrare  be- 
taladt  än  deras  ära  och  namnkunnighet. 

Beklagom  derföre  icke  för  hastigt  de  tider  eller  de  folk, 
<om    icke    Ivsa    i    historien.     JMen   beklagom  folken  och  län- 
derna, om    de    sakna   hjeltar,   när   de  dem  behöfva;    om  de 
sakna    manlighet    och    sinnesstyrka,    om   de   äro  nedsjunkna 
till    vekliahet    och    fecrhet.     Intetdera   är   att   befara  med  en 
^ann  upplvsnmg.     I   trots   af  all  den  klagan,  man  fört  öfver 
nvare    tiders    seder,    hafva    dessa    tider   framvisat   män    och 
hieltar    åt  livilka  Athén  och  Rom  icke  skulle  tveka  att  gitva 
burskap.     Jag  nämner  dem  ej,  af  fruktan  att  glömma  någon, 
af    fruktan    att    gifva    dem   för   svaga  loford.     Huru  mycket 
mera  äro  deras  likar  att  förvänta,  om   upplysningen  far  för- 
bättra både  vår  belägenhet  och  våra  seder,  om  den  far  dana 
en  rätt  medborgerhg  anda?    En  nations  vård  om  sma  rättig- 
heter   och    sin    lycksalighet   skall   underhålla   manlighet    och 
sinnesstyrka,    äfven   föda   entusiasm,  då  den  erfordras;    skall 
förekomma  en  sybaritisk  veklighet,  skall  försäkra  samhallens 
bestånd.      Dessa    stater,    grundade    på    öfverdrifna    dygder, 
hafva  fallit.     De  nuvarande  europeiska  folkslagen  hafva  under- 
irått    ändringar,    pröfvat    blidare   eller   oblidare    skiften,  men 
efter  en   långt    större    tidslängd    är    intet   änna   fullkomligen 
underkufvadt;  intet  begrafvet  under  egna  rmner;  mtet  såsom 
greker   och   romare  försvunnet.     En  mera  naturlig  samhalls- 
ordnincr  och  en  större  upplysning  äro  dertill  orsaken.    Schweiz 
består^utan  äregirighet  och  egna  krig,  dem  en  del  skribenter 
ansett  så  nödiga  till  folkens  bestånd.    Jag  har  en  gäng  hört 
en  man  af  det  inskränkta  antal,  som  med  skäl  förtjenar  att 
kallas    upplvsta    och  verkliga   filosofer,    framställa   en  fråga. 
Om    det   fredliga   system,  som  filosoferna  yrka  och  mängden 
synes  f^illa    skulle  blifva  rådande  i  Europa;    om  de  folkslag, 
hVilka  "bebo  denna  verldsdel,  en  dag  skulle  lefva  i  samdragt 
och   enighet;    om   all   öfning   i  krig  saknades;  borde  Europa 
då    frukta    att    blifva   ett   rof  för   ett  stridbart    folk?     Ännu 
äro    vi    långt    från   nödvändigheten   att   afgöra   denna  fråga. 
Men    om    det,    som   varit    ansedt   för  ett  tankespel,  och  som 


X.    v.    ROSEN^TEIX. 


alltid  torde  förblifva  det,  skulle  gå  i  fullbordan,!  så  böra  vi 
ej  lieller  då  misströsta  om  upplysningens  förmåga  att  förutse 
och  förekomma  faran.  En  liten  stats  innevånare  kunna 
blifva  sybariter,  helst  om  träldomen,  såsom  hos  de  gamle, 
sätter  de  fria  utur  nödvändighet  att  arbeta.  I  ett  stort  land, 
der  alla  äro  fria,  skall  arbetet  hos  mängden  bibehålla  en 
viss  kroppsstyrka  och  härdighet.  Utvägar  gifvas  att  äfven 
under  fredslugnet  hos  ett  folk  underhålla  en  mihtärisk  anda. 
Ehuru  ingen  entusiasm  kan  vara  beständig,  så  kan  en  jemn 
kärlek  till  fäderneslandet,  frihet  och  sjelfständighet  under- 
hällas. Genom  alla  dessa  medel  och  en  rätt  samhällsord- 
ning bör  veklighet  och  feghet  kunna  förebyggas.  Vi  kunna 
vara  försäkrade,  att  upply.sning  bidrager  till  samhällens  be- 
stånd äfvensom  till  deras  lycksalighet. 

Men  om  allt  det  jag  sagt  till  upplysningens  fördel  med- 
gifves,  skola  likväl  dessa  inkast  göras:  kan  icke  upplysnin- 
gen blifva  skadhg?  Behöfvas  icke  fördomar,  åtminstone  hos 
den  lägre  hopen?  Är  det  möjligt  att  upplysa  en  hel  all- 
mänhet? Egentligen  höra  dessa  frågor  till  den  del  af  min 
afhandhng,  som  ännu  återstår,  och  i  densamma  ämnar  jag 
dem  utreda;  men  de  äro  för  betydliga  att  icke  äfven  här 
vidröras.  Ännu  såg  man  aldrig  i  dödligheten  något  godt, 
som  icke  kunnat  medföra  olägenheter,  ännu  intet,  som  men- 
niskorna  icke  kunnat  hiissbruka.  De  som  säga,  att  en  yttrad 
tanke,  en  samling  af  ord,  en  skrift  aldrig  kunna  blifva  ett 
brott,  säga  en  orimlighet,  som  blott  af  de  oförståndige  kan 
tros  och  upprepas.  Ettdera  kunna  meningar  och  skrifter 
uträtta  intet,  eller  kunna  de  uträtta  både  ondt  och  godt. 
Ettdera  tjenar  upplysning  till  intet,  eller  kunna  falska  begrepp, 
en  ofullkomlig  upplysning,  kringspridda  bland  en  allmänhet, 
göra  skada.  Då  frågan  är  om  upplysning,  behöfver  jag  icke 
tala  om  det  falska.  Om  det  framställes  såsom  en  mening 
med  köld  och  med  bevis,  äro  bevis  och  vederläggning  det 
säkraste  medel  att  betaga  all  skadlig  verkan.  Utsås  det 
såsom  frön  till  jäsningar  för  att  reta  en  allmänhet  till  hat 
och  bitterhet,  till  olydnad  och  samfundsbandets  brytande, 
sakna  regeringar,  som  äro  kloka  och  allvarsamma,  aldrig 
medel  att  förekomma  det  onda,  att  straffa  förbrytaren  och 
hålla  menigheten  i  stillhet.  Lyckligtvis  är  det  sällan  menig- 
heten, som  reser  sig  sjelf.  Hvad  begrepp  den  ock  hyser, 
blir  den  gerna  stilla,  till  dess  tillfälle  yppas  genom  regeringars 
svaghet    eller    äregiriga   menniskors    anläggningar.     En  klok 


OM    UrPLYSXTXGEX.  4  .  "< 

regering  är  öfver  båda  dessa  faror.  När  vi  derföre  ifra  för 
den  ädlaste  af  menniskors  rättigheter,  den  att  upplysa  sina 
likar,  så  klandrom  icke  de  regeringar,  hvilka  söka  före- 
komma missbruket  af  denna  rättighet,  hvilka  med  förnuft 
vaka  emot  all  förförelse. 

Den  rätta  frågan  är,  om  det  sanna  icke  äfven  kan 
åstadkomma  ondt.  Genom  dess  egen  natur  kan  det  visser- 
ligen icke  skada,  ty  hvad  afgör  det  sanna  i  de  ämnen,  som 
röra  samhället?  Nyttan.  Men  om  samhället  vore  illa  in- 
rättadt.  om  medborgarne  vore  i  mislning  af  sina  rättigheter 
eller  förtryckte,  skulle  icke  då  kännedomen  af  det  goda,  af 
rättigheterna,  kunna  åstadkomma  skada,  och  skulle  icke  i 
sådana  fall  en  fortfarande  okunnighet  vara  lyckligare?  Man 
skall  icke  nöja  sig  med  det  svaret,  att  denna  kännedom  är 
omöjlig  att  för  alla  tider  förekomma;  man  skall  fråga,  hvar- 
före  åtminstone  icke  så  länge  som  möjligt  är  förekomma 
den;  hvarföre  väcka  en  allmänhet  ur  ett  stilla  lugn  till  äf- 
ventyrliga  uppträden?  Då  vi  skärskåda  det  onda,  som  upp- 
lysning möjligen  skulle  kunna  verka,  så  afgörom  icke  för 
snart,  att  det  som  kunde  vara  skadligt  eller  vådligt  för  vissa, 
är  det  äfven  för  samhället.  Vare  i  synnerhet  långt  ifrån 
oss  att  af  feghet  förråda  sanningen.  Anmärkom  endast  att 
upplysningen  har  tvenne  sätt  att  verka,  hvilka  båda  kunna 
leda  till  ändamålet.  Det  första,  det  jag  genom  hela  denna 
skrift  beskrifvit,  det  som  är  upplysningens  egentliga  medel, 
är  att  genom  skäl  och  bevis  förstöra  fördomarne,  bibringa 
en  sann  öfvertygelse  och  af  tiden  vänta  rättelsen.  Med  en 
rätt  upplysning  följer  foglighet,  fördrag  med  menniskors 
villfarelser,  fel  och  svagheter,  äfven  med  olägenheter,  en 
afsky  för  våldsamma  utvägar.  Sällan  såg  man  de  upplyste 
vara  orolige  medborgare.  För  att  visa  upplysningens  rätta 
värde,  har  jag  framstält  dessa  lyckliga  förbättringar  i  sam- 
hället, i  lagar  och  författningar,  dem  upplysningen  utan 
skakningar,  utan  blod,  utan  förstörelse  tillvägabragt.  Jag 
har  dock  äfven  framstält  en  annan  tafla;  och  huru  skulle 
den  kunna  döljas?  Huru  skulle  en  författare  kunna  vara 
nog  svag  att  icke  omnämna  sanningens  kraft  att  bryta  alla 
hinder,  att  tränga  genom  eld  och  lågor?  Men  huru  skulle 
han  tillika  kunna  vara  nog  ensidig  att  förtiga  att,  när  san- 
ningen med  våld  måste  utbreda  sitt  välde,  hafva  dess  spår, 
likasom  spåren  af  allt  våld,  varit  blodstänkta  och  märkta  af 
menniskoslästets    olyckor?     Så  ofta  nå^on  stor  villfarelse  är 


478  N.   v.   PvOSEN-^TETN. 

rådande  i  tänkesätten  eller  i  samfundsordningen;  så  ofta 
flera  af  ett  stort  intresse  äro  drifna  att  förfäkta  denna  vill- 
farelse, kan  sanningen  icke  vänta  att  med  benägna  öron 
blifva  hörd,  kan  den  icke  gerna  undgå  att  möta  ett  starkt 
motstånd.  De  som  angripa  osanningen  kunna  vara  foglige, 
endast  räkna  på  öfvertygelsen  och  dess  kraft;  men  deras 
anhängare  likna  icke  dem:  mängden  är  icke  upplyst  och 
desto  retligare.  Frön  till  jäsning  och  rörelser  äro  utströdda. 
Obetänksamhet,  öfverdrifvet  nit,  äregirighet  göra  dessa  frön 
verksamma.  Menigheten  uppreses,  fanatismen  födes,  och 
våld  och  hämnd  och  mord  och  brand  och  förödelse  utmärka 
hvart  enda  af  dess  steg'-'). 

Sådant  är  upphofvet  och  fortgången  af  de  revolutioner, 
dem  sanna  ändringar  i  tänkesätten  tillvägabragt.  Verlden 
har  sett  tvenne  stora  revolutioner  af  detta  slag.  Den  ena, 
då  kristendomen  förjagade  hedendomen;  den  andra,  då  re- 
formationen angrep  påfvemaktens  inkräktningar  på  sannin- 
gen och  samhällens  rättigheter.  Båda  skulle  nödvändigt 
vinna  framgång.  Det  var  oundvikligt,  att  läran  om  en  enda, 
evig,  osynlig  gud  skulle  segra  öfver  polyteismen  och  af- 
guderiet.  Lika  oundvikligt,  att  en  rätt  uttydning  af  skriften 
skulle  förstöra  en  falsk.  Ingendera  var  ämnad  hvarken 
genom  sin  natur  eller  sina  förfäktares  afsigter  att  göra  annat 
än  godt.  Apostlarne  predikade  freden  och  befalde  svärdet 
att  hvila  i  skidan.  Luther  och  Melanchton  voro  de  dygdi- 
gaste  menniskor.  Likväl  hafva  båda  dessa  revolutioner  kostat 
strömmar  af  blod.  Vid  alla  sådana  tillfällen  är  öfverdrift 
omöjlig  att  undvika.  Satserna  drifvas  till  ytterlighet ;  ur  det 
sanna  skapas  de  löjligaste  och  de  orimligaste  meningar,  till 
dess  man  med  möda  ibland  en  svärm  af  klyftigheter,  osan- 
ningar och  ursinnigheter  igensöker  detta  enkla  och  sanna, 
som  till  dem  gifvit  ursprung.  Men  yran  svalnar,  menniskorna 
komma  till  sansning,  det  falska  försvinner,  sanningen  blir 
ensam  qvar,  och  med  henne  det  rätta  och  det  nyttiga.  Om 
icke  all  den  nytta,  man  åsyftat,  vinnes,  så  är  dock  mycket 
vunnet.  Detta  har  händt  vid  de  tvenne  revolutioner,  jag 
anfört.  Både  kristendomen  och  reformationen  hafva  ökat 
menniskors    lycksahghet,    äfven    i    det   borgerhga   samhället. 

*)  Det  är  denna  passus,  som  föranledde  Thorilds  kritik,  i  hvil- 
ken  han  beskyller  förf.  för  att  hafva  förordat  våldsamma  omstörtnin- 
gar.  —  R:s  mening  är  blott  att  säga,  att  sanningen  faktiskt  ofta  segrat 
endast  genom  blodsutgjutelse. 


0:>[    I-PPLY.-XIXGEX.  4.U 

Bör  man  för  det  onda,  de  verkat,  vilja  vara  det  goda  för- 
utan? Bör  man  önska,  att  hvarken  kristendomen  eller  re- 
formationen gifvits?  Nej.  men  man  har  full  rätt  att  önska, 
det  dessa  kunnat  framtränga  utan  olyckor;  att  önska,  det 
regenterna  och  folken  varit  klokare. 

Då  det  gifves  ett  sätt  för  sanningen  att  blifva  verkstäld 
utan  våldsamhet,  är  detta  sätt  utan  tvifvel  det  bästa  och 
det  Ivckligaste.  Ehuru  svårt  det  är  att  i  en  strid  emellan 
stora  intressen  vänta  Ingn,  måtta  och  rättvisa,  tror  jag  lik- 
väl de  häftiga  utbrotten  icke  omöjliga  att  afvärja.  Om  i 
ett  tidehvarf,  der  de  våldsammaste  skakningar  antingen  sön- 
dershta  eller  hota  Europas  stater,  en  enskild  medborgare, 
som  älskar  menniskorna,  sitt  fädernesland  och  sanningen, 
som  lider  vid  sina  likars  olyckor,  vågar  yttra  några  tankar, 
så  skall  hans  förmätenhet,  i  fall  detta  namn  någonsin  bör 
gifvas  välmeningen,  åtminstone  finna  en  ursäkt  i  renheten 
af  hans  afsigter.  Fåfängt,  fåfängt  smickrar  sig  någon  makt 
att  kunna  förstöra  det  sanna.  De  mäktige  böra  derföre 
endast  skilja  det  sanna  och  det  nyttiga  från  det  falska 
och 'skadliga.  Skyldigheten  att  göra  denna  urskillning  ålig- 
ger framför  allt  regenterna,  hvilka  då  först  äro  sin  makt 
värdiga,  när  de  handla  med  undersåter  som  en  fader  med 
sina  barn.  Det  sanna  och  det  nyttiga  en  gång  kändt,  är 
det  regenters  skyldighet  att  det  till  verkställighet  befordra. 
De  äro  denna  verkstäUighet  skyldige  icke  allenast  åt  sitt 
folk,  som  har  rätt  att  af  dem  fordra  sällhet,  utan  äfven  åt 
sin  egen  ära;  ty  hvad  ära  är  den  att  i  en  fruktlös  strid  emot 
sanningen  upphemta  snart  kullfallande  fördelar,  .skörda  snart 
vissnade  lagrar?  Den  hjelte,  som  börjat  det  konungahus, 
af  h vilket  Sverige  regeras,  Gustaf  Vasa,  är  regenters  eftersyn. 
Han  såg  sanningen  och  verkstälde  den  i  trots  af  fördomen 
på  ett  sätt,  som  skall  väcka  alla  tiders  vördnad  och  be- 
undran. Phihp  II  utsläckte  reformationen  i  Spanien,  och 
Sixtus  V  har  förvärfvat  sig  namnkunnighet  genom  sin  konst 
att  upprätthålla  påfvemaktens  lutande  anseende.  Ingendera 
har  dock  kunnat  förekomma  en  allmän  och  betydlig  ändring 
i  tänkesätten.  Konungar!  I  som  viljen  finna  ett  rum  i 
minnets  tempel,  väljen  emellan  Gustafs  eller  Philips  och  Sixti 
odödlighet.     Valet  bör  icke  bhfva  eder  svårt. 

Så  stor  skyldigheten  att  verkställa  det  goda,  så  stor 
den  att  verkställa  detsamma  med  varsamhet,  klokhet,  foglig- 
het   och    stillhet.     Alla    hastiga    och   häftiga    ändringar   äro 


K.    v.    iiu>EN:>Ti-:iX. 


vådliga.  Den  regent,  som  älskar  sanningen  och  menniskors 
väl,  rättar  lagarne,  när  det  kan  ske;  men  när  rättelsen 
blifver  äfventyrlig,  sätter  han  sin  dygd  i  goda  lagars  ställe. 
Han  gör  åtminstone  sitt  tidehvarf  lyckligt,  om  ödet  och  om- 
ständigheterna förneka  honom  att  lemna  de  följande  annat 
än  efterdömet.  Lika  helig  med  de  nu  nämnda  skyldigheterna 
är  en  annan,  att  förhindra  det  onda,  att  förekomma  skak- 
ningar  och  våldsamma  brytningar.  Jag  har  nämnt  de  ut- 
vägar, alla  regeringar  dertill  äga.  Visserligen  fordras  rätt- 
visa, hushållning,  klokhet,  försigtighet,  mod  och  ståndaktig- 
het; men  med  dem  är  allting  möjligt.  Måtte  regenterna, 
då  de  efler.sinna  sina  medel,  icke  misskänna  den  styrka, 
som  en  rätt  upplysning  lemnar  dem! 

Kanske  skall  det  blifva  svårare  att  förmå  folken  till 
klokhet.  iMen  livarföre  oförrätta  denna  vördnadsvärda  och 
väsentliga  del  af  samhället,  som  egentligen  kallas  folket? 
Det  är  till  dess  förledare,  man  bör  tala,  till  dessa  förledare, 
som  våga  göra  enfalden  till  ett  verktyg  och  flytta  menniskans 
heliga  känsla  af  sin  rätt  bland  de  förödande  krafter,  som 
härja  och  blodfärga  jorden.  Jag  räknar  bland  förledare 
äfven  clem,  som  drifne  af  ett  obetänksamt  nit  börja  skak- 
ningar,  hvilkas  slut  de  hvarken  kunna  styra  eller  förutse. 
Dessa,  h/arest  de  finnas,  böra  ihågkomma,  att  staters  grund- 
läggning, tillväxt,  förbättring,  bevarande  fordrar  seklers  möda; 
att  deras  förstöring  ofta  varit  ett  ögonblicks  verk  och  en 
följd  af  ett  enda  obetänkt  och  förhastadt  steg;  att  revolutio- 
ner lättare  börjas  än  föras  till  slut;  att  den  kloke  icke  kuU- 
rifver  utan  säkerhet  att  åter  kunna  uppbygga.  De  böra 
ihågkomma  (må  detta  vara  sagdt  utan  all  slags  vrängning), 
att  rättelsen  ofta  varit  svårare  än  det  onda,  att  om  de  till- 
kommande slägter  äga  en  billig  fordran  att  genom  våra  upp- 
offringar blifva  lyckliga,  så  äga  vi  en  lika  ostridig  rätt  att 
icke  för  deras  skull  blifva  fullkomligen  olyckliga.  Då  man 
nitälskar  för  ändringar  och  förbättringar,  bör  man  eftersinna, 
om  de  kunna  verkställas;  eftersinna  hvart  och  ett  lands  be- 
lägenhet; eftersinna  att  det  som  kunnat  lyckas  på  ett  ställe, 
kan  misslyckas  på  ett  annat;  att  Amerikas  exempel  icke 
bevisat  tillräckeligen  för  Frankrike;  och  att  detta  lands  efter- 
döme,  i  fall  det  icke  kommer  att  afskräcka,  dock  ej  torde 
bevisa  för  alla  länder.  Varsammast  böra  alla  nyhetsälskare 
vara  bland  de  folk,  som  icke  kunde  vara  säkra  att  ensamma 
få  vara  sina  lagstiftare.    De  böra  icke  på  något  ställe  fordra 


OM    UPPLY?NLS-GE-V.  4öl 

mera  dvcrd,  försakelse  och  uppoffringar,  än  man  af  menniskor 
kan  lofva  sig;  icke  vänta  att  ej  finna  motstånd;  icke  vänta 
att  med  den  grad  af  upplysning  eller  rättare  af  mörker, 
som  nu  regerar  bland  folket,  kunna  styra  eller  återhålla 
detsamma,  då  det  en  gång  blifvit  satt  i  rörelse.  Och  om 
de  detta  eftertänka,  månne  de  skola  misstänka  den  försigtige 
för  en  låg  feghet?  månne  de  skola  vara  så  färdiga  till  kla- 
gan och  beskyllningar?  månne  de  icke  sjelfva  skola  in- 
stämma i  de  rättsintes  tåliga  beslut  att  afbida  den  tid,  då 
uppoffringar  ske  med  lätthet,  då  rättelserna  göra  sig  sjelfva? 
Den  är  ej  värd  att  kallas  upplyst,  som  vill  ett  ändamål, 
utan  att  känna  och  öfverväga  medlen;  den  är  ej  värd  att 
nämna  Sanning  och  Upplysning,  som  icke  vågar  åt  deras 
kraft  förtro  menskhghetens  och  samhällets  sak. 

Jag  har  skilt  de  tankar,  jag  nu  framstält  från  alla  till- 
satser, dem  känslan  kunnat  ingifva.  Det  kalla  förnuftet, 
jag  vet  det,  är  icke  i  tidens  smak.  Man  ropar  på  känsla, 
värme,  entusiasm.  Men  måtte  åtminstone  förnuftet  få  visa 
dessa  deras  ändamål,  deras  medel  och  deras  gränser!  Det 
kalla  förnuftet  gjorde  aldrig  något  stort,  sade  en  vältalig 
filosof.  Nog  af,  "att  det  behöft  och  kunnat  nedsätta  passio- 
nens ytterhgheter,  ur  öfverdriften  skapa  det  rätta,  bestämma 
och  fullkomna  det  goda;  nog  af,  att  det  ensamt  förmår 
frambringa  det  nyttiga  och  det  varaktiga.  Den,  som  under 
en  allmän  jäsning  i  menniskors  sinnen  vågar  föra  förnuftets 
språk,  vågar  yrka  på  måtta  och  rättvisa,  behagar  merendels 
ingen  och  stöter  oftast  alla.  Det  är  likväl  en  tillfredsställelse 
att  hafva  sagt  sanningen  och  följt  sin  öfvertygelse.  Och 
hvilken  åligger  det  att  utan  afseende  på  personer,  tänkesätt, 
partier,  beröm  eller  förtal  yrka  sanning  och  rättvisa,  om 
icke  den,  som  vågar  föra  pennan,  som  vågar  tillgripa  detta 
vapen,  hvilket  Pope  kallade  hehgt,  gifvet  till  sanningens 
försvar  och  aldrig  utan  vördnad  kunde  vidröra.  Skribenter! 
misskännen  hvarken  eder  rätt  eller  eder  pligt;  eder  rätt  att 
framställa  sanningen,  eder  pligt  att  framställa  den  utan  skada. 
Eder  åligger  det  att  hela  menskhghetens  sår  och  återföra 
menniskorna  till  måtta  och  sansning.  Af  eder  ensamt  skall 
det  lugn  återställas,  som  svärdet  aldrig  med  säkerhet  för- 
mådde åstadkomma.  Befrien  upplysningen  från  alla  beskyll- 
ningar,  t  vingen  dess  fiender  till  en  evig  tystnad"^). 

*)   Att  detta  stycke  och  några  af  de  föregående  blifvit  tillagda, 
sedan  jag   först   skref  min  afhandling,  lärer  jag  icke  behöfva  säga. 
Svenska  Parnassen.     III.  31 


482  N.   v.   ROSENSTEIN. 

Ännu  är  denna  tystnad  icke  nära.  Den  skall  förmod- 
ligen icke  komma  i  våra  dagar,  icke  komma  så  länge  man 
kan  fråga  om  fördomar  äro  nödiga,  om  det  är  möjligt  att 
upplysa  en  allmänhet.  Utan  att  nu,  som  sig  borde,  kunna 
afhandla  dessa  frågor,  har  jag  förbundit  mig  att  dem  vid- 
röra. Till  deras  fulla  utredande  skulle  fordras  att  genomgå 
och  skärskåda  alla  fördomar,  hvilka  varit  rådande,  att  afgöra 
hvad  som  är  fördom  eller  icke.  Om  vi  rätt  tala,  är  i  poli- 
tiska ämnen  ingen  mening,  som  för  samhället  är  nyttig,  en 
fördom;  ty  i  samhällsordningen  är  sant  och  nyttigt  blott 
ett  och  detsamma.  Jag  är  äfven  försäkrad  att  mycket,  som 
vissa  menniskor  vilja  skydda  från  all  undersökning  under 
namn    af    nyttiga    fördomar,    vid   hvilka   man  icke  bör  röra. 

De  hafva  afseende  på  deu  franska  revolutionen,  om  hvilken  jag  för 
öfrigt  med  sorgfällighet  undvikit  att  tala,  öfvertygad  att  tiden  ännu 
icke  är  kommen  att  rätt  dömma  den  samma.  Domen  skall  först  hos 
en  efterverld  med  opartiskhet  kunna  fällas,  åtminstone  da  först  med 
opartiskhet  kunna  höras.  En  mängd  af  skrifter  med  och  mot  skola 
dä  redan  vara  förgätna,  våra  häftiga  tvister,  båda  sidornas  obillighet, 
smädelser  och  beskyllningar,  de  misstankar,  hvarmed  man  sökt  fläcka 
oskyldiga  menniskor,  allt  detta  skall  vara  begrafvet  i  glömska  eller 
genom  historien  lievaradt,  partierna  och  deras  blinda  anhängare  till 
blygd  och  vanära.  Efterverlden  skall  skilja  emellan  sjelfva  grund- 
satserna och  deras  öfverdrift,  deras  tillämpning,  sättet  och  medlen 
att  dem  verkställa,  personers  uppförande,  äregiriga  och  egennyttiga 
afsigter;  äfven  skilja  grundsatserna  från  utgången.  Den  skall  efter- 
sinna  orsakerna  till  den  omnämnda  revolutionens  upphof,  följder  och 
utgång;  sätta  hvar  och  en  af  dessa  orsaker  i  sitt  tillbörliga  rum;  af- 
göra hvad  som  bör  tillskrifvas  förflutna  regeringars  felsteg  eller  svag- 
het, hvad  äregiriga  anläggningar,  hvad  skrifterna  och  tänkesätten, 
hvad  tidernas  och  Frankrikes  belägenhet,  hvad  nationens  lynne,  hvad 
sjelfva  grundsatserna,  hvad  motstånd  de  funnit.  Den  skall  bestämma 
hvad  meuskligheten  genom  denna  förut  ohörda  händelse  vunnit  eller 
förlorat.  Med  ett  ord,  efterverlden  skall  göra  hvad  vi  dels  icke  kunna, 
dels  icke  vilja  göra.  Emellertid  medför  franska  revolutionen  ostridigt 
de  n^-ttigaste  lärdomar  och  varningar.  Lycklige  de  regenter  och  de 
folk,  som  veta  att  sig  deraf  begagna. 

Den  olyckligaste  verkan,  franska  revolutionen  kunde  medföra 
för  de  öfriga  folkslagen,  vore,  om  man  sammanblandade  en  rätt  filosofi 
och  en  sann  upplysning  med  vissa  öfverdrifna  satser,  hvilka  i  Frank- 
rike blifvit  yrkade.  Jag  har  träffat  menniskor,  hvilka,  då  man  tält 
om  upplysning,  filosofi,  frihet  ocli  menniskors  rättigheter,  trott  att 
man  predikat  den  så  kallade  jakobinismen.  Man  beskyller  i  allmän- 
het den  nyare  filosofien  att  innehålla  de  nyssnämnda  satserna.  Om 
man  undantager  några  få  författare,  hafva  de  flesta  filosofer,  hvilka 
i  senare  tider  skrifvit,  just  sagt  helt  annat,  än  hvad  maii  dem  till- 
lägger. Men  det  är  lättare  att  skrika  och  beskylla  än  att  bevisa, 
läsa  och  undersöka. 


ÖM  UPPLYSNINGEN.  483 

skall  efter  den  strängaste  pröfning  finnas  vara  bland  de 
sanningar,  dem  samhällsordningen  gör  oumkullstötliga.  Men- 
niskorna  äga  så  stort  behof  af  samhällslefnaden,  att  de  slut- 
ligen måste  öfvertvgas  om  riktigheten  af  allt  hvad  för  sam- 
hället är  nödvändigt.  Det  är  ur  detta  skäl,  som  man  alltid 
sett  lugnet  återkomma  efter  skakningarne,  lydnaden  efter 
sjelfsvåldet,  ordningen  efter  oredan.  .Man  kan  vara  säker, 
att  de  rätta  och  nyttiga  begreppen,  om  de  för  en  tid  kunna 
försvagas  och  kullslås,  en  dag  skola  återtaga  sitt  välde. 
Men  det  som  verkhgen  är  och  förblifver  fördom  och  osan- 
ning, kan  det  aldrig  vara  nyttigt?  Bör  det  icke  bibehållas, 
åtminstone  för  att  förekomma  skakningar  och  en  vådlig  bryt- 
ning? Tiden  tillåter  icke  att  anföra  exempel.  Jag  skall 
svara  med  en  hknelse.  Är  det  nyttigt  för  ett  hus  att  hafva 
ett  stöd,  som  nödvändigt  måste  falla?  Ryck  icke  bort  detta 
skröphga  stöd  utan  att  kunna  ditsätta  ett  annat,  men  dit- 
sätt  det  säkra,  så  snart  som  det  möjligen  kan  ske.  Se  der 
det  förhållande,  som  förnuftet  utstakar  i  anseende  till  för- 
domarne. Om  jag  hade  alla  sanningar  i  min  hand,  sade 
den  kalle  och  kloke  Fontenelle,  skulle  jag  väl  vakta  mig 
att  öppna  handen.  Men  utan  tvifvel  hade  denne  filosof, 
som  icke  kan  beskyllas  att  hafva  förrådt  sanningen,  velat 
efter  hand  öppna  ett  fmger  i  sender.  De  upplyste  böra, 
om  ännu  en  liknelse  tillätes  mig,  anse  sig  såsom  ögonläkare 
och  med  varsamhet  släppa  ljuset  i  de  ögon,  dem  de  öppnat. 
Hvartill  all  upplysning,  om  den  icke  lär  de  upplyste  sjelfva 
att  blifva  kloke  och  nyttige?  Denna  stilla  och  varsamma 
gång  är  ej  upplysningen  ensamt  föreskrifven  af  förnuftet, 
men  ofta  en  nödvändig  följd  af  sakernas  natur.  Man  för- 
jagar icke  på  en  gång  fördomarne.  Det  moraliska  ljuset 
är  icke  som  det  fysiska  den  snabbaste  af  alla  krafter.  För- 
domarne måste  småningom  afnötas.  Om  vissa  sanningar 
skulle  genom  sin  behaghghet  för  mängden  finna  vägen  för 
sig  banad  och  öppen,  om  i  detta  fall  ett  för  tidigt  ljus 
kunde  blifva  så  mycket  farligare,  som  det  måste  blifva  hälft 
och  ofullkomligt,  så  äga  regeringar,  såsom  ofvanföre  är  sagdt, 
säkra  medel  att  förekomma  faran,  utan  att  vidtaga  det  frukt- 
lösaste af  alla  medel,  det  att  söka  qväfva  sanningen. 

Men  skall  ljuset  hos  mängden,  särdeles  hos  den  lägre 
och  talrikaste  klassen  af  medborgare,  någonsin  blifva  fuU- 
komhgt,  någonsin  annat  än  hälft  och  skimrande?  Skall 
menniskors  allmänna  öde  nåsonsin  blifva  annat  än  att  kastas 


4>'54:  ^'.    V.    EOSENSTErS\ 

från  en  fördom,  från  en  villa  i  en  annan?  Skall  känne- 
domen af  rättigheter  någonsin  hos  folket  blifva  åtföljd  af 
måtta,  lydnad  och  sedighet?  Jag  fäster  mig  genast  vid  den 
sista  frågan,  och  frågar  tillbaka  om  bestämda  begrepp,  om 
dessa  rättigheter  skulle  vara  farhgare  än  den  lättrörda  otålig- 
het, än  den  hemliga  afund,  som  inga  medel  kunnat  före- 
bygga; jag  frågar  om  regeringar  skola  vara  oförmögnare  att 
styra  ett  klokt  än  ett  dumt  och  oklokt  folk,  i  fall  dessa 
regeringar,  enligt  alla  regeringars  pligt,  icke  begära  annat 
än  det,  som  är  rätt  och  godt.  Ty  att  mörkret  är  nyttigt 
för  elaka  afsigter,  det  kan  af  ingen  bestridas. 

Det  är  om  möjligheten  att  bibringa  allmänheten  be- 
stämda begrepp  och'  en  fullkomlig  upplysning,  som  man 
tviflar.  Men  hvarföre  icke  skilja  emellan  fullkomlig  och  till- 
räckhg  upplysning?  Ihågkommom  hvad  derom  i  början 
blifvit  sagdt.  Den  upplysning  är  tillräcklig,  som  leder  hvar 
och  en  till  sällhet  och  fullgörande  af  sina  skyldigheter.  I 
samhället  är  hvar  och  en  tillräckhgen  upplyst,  som  vet  hvad 
han  i  sin  krets  behöfver  veta.  Hvad  behöfver  mängden 
veta?  Sina  rättigheter  och  sina  skyldigheter,  samhällets 
föremål,  hufvudsakliga  ordning  och  nödvändiga  behof.  Den 
behöfver  känna  sina  rättigheter,  ty  utan  denna  kännedom 
är  den  icke  säker  att  blifva  lyckhg,  icke  säker  att  ej  blifva 
förtryckt.  Den  behöfver  känna  sina  skyldigheter,  ty  utan 
denna  kännedom  skulle  rättigheterna  lätt  kunna  missbrukas 
och  samhället  förstöras.  Kännedomen  af  samhällets  föremål, 
ordning  och  behof  blir  den  säkraste  grund  både  för  öfver- 
tygelsen  om  skyldigheter  och  för  deras  uppfyllande.  Det  är 
härigenom,  som  den  medborgerliga  andan  tillskapas.  Det 
folk,  som  icke  äger  dessa  kunskaper,  är  oupplyst,  är  lätt 
förtryckt,  beror  till  sin  sällhet  af  andras  nycker  och  är  snart 
förfördt  till  resningar  och  rörelser.  Ju  mera  mängdens  be- 
grepp kunna  vidgas,  ju  lyckligare  för  densamma  och  sam- 
hället, ju  starkare  dessa  band,  hvilkas  nödvändighet  jag 
ofvanföre  bevisat.  Icke  får  man  vänta,  att  en  menighet  skall 
blifva  så  upplyst,  att  den  kunde  styra,  icke  en  gång  så  upp- 
lyst, att  den  i  alla  fall  kan  dömma  om  sina  styresmäns  upp- 
förande. Det  är  nog,  att  den  känner,  när  de  kränka  dess 
rättigheter  eller  hufvudsakligen  handla  mot  samhällets  väl. 
Dessa  begrepp  och  omdömen,  hvilka  vid  alla  tillfällen  hejda, 
binda  och  leda  de  styrande,  böra  komma  från  den  klass, 
som    egentligen    genom    sin    uppfostran   och    sin   belägenhet 


OM  rPPLYSKIXGEX.  485 

kan  förvärfva  sig  en  vidsträckt  upplysning.  De  styrandes 
egen  upplysning,  antingen  de  äro  födde  till  styrelsen  eller 
dertill  genom  folkets  förtroende  utsedde,  har  det  främsta 
rummet  i  taflan  af  en  allmän  upplysning,  af  en  upplyst 
nation. 

Häraf  se  vi  hvad  med  en  allmän  upplysning  bör  för- 
stås, och  huru  långt  vi  kunna  sträcka  vår  fordran.  Exempel 
skola  närmare  förklara  min  mening.  Det  är  ej  möjligt,  att 
en  folkmängd  i  alla  fall  skall  kunna  dömma,  när  krig  för 
samhället  är  nödvändigt  eller  icke;  men  hvar  och  en  lägre 
medborgare  kan  veta,  det  ingen  bör  hafva  rättighet  att  dag- 
ligen tvinga  honom  till  soldat,  och  med  denna  kunskap  kan 
han  ganska  lätt  förena  öfvertygelsen  om  sin  skyldighet  att 
efter  lagarnes  utstakade  ordning  gå  i  fält,  när  samhällets 
behof  det  fordrar,  och  den  styrande  makten  det  befaller. 
En  svensk  äger  verkligen  denna  upplysning  och  är  derföre 
icke  mindre  nitisk  alt  försvara  sitt  fädernesland  än  en  maroc- 
kan, som  kan  med  våld,  likasom  kreaturen  till  slagtare- 
bänken,  föras  till  stridsfältet.  Icke  kan  hvar  och  en  lägre 
medborgare  känna  sitt  fäderneslands  handelsintresse,  men 
han  kan  lätt  veta  och  vara  öfvertygad  att  monopoler  strida 
mot  dess  rätt.  Detsamma  gäller  i  anseende  till  allt  det 
öfriga.  Hufvudgrunderna  kunna  af  alla  blifva  kända,  fast 
deras  tillämpning  vid  särskilda  fall  måste  bero  af  de  mera 
upplysta.  Vi  böra  icke  misströsta  att  bibringa  dessa  hufvud- 
grunder  åt  en  hel  allmänhet,  icke  att  kunna  stödja  med- 
borgerliga skyldigheterna  på  en  sann  öfvertygelse  eller  att 
sträcka  upplysningen  så  långt  som  den  till  samhällets  väl 
behöfver  sträckas.  Flera  skäl  kunna  oss  derom  öfvertyga. 
Jag  skall  i  korthet  framställa  dem. 

Möjhgheten  att  med  kännedomen  af  rättigheter  hos  en 
allmänhet  förena  den  lika  angelägna  af  skyldigheter,  är 
egentligen  det,  som  kan  sättas  i  fråga;  ty  att  begrepp  om 
rättigheter  och  förmoner  kunna  bibringas  menniskor,  derom 
lärer  ingen  tvifla.  Om  vi  se  på  särskilda  folkslag,  fmna 
vi  hos  dem  en  olika  grad  af  upplysning  om  sina  rättigheter. 
En  tysk  har  om  dem  vidsträcktare  begrepp  än  en  turk,  en 
engelsman  än  en  tysk,  en  medborgare  från  det  fria  Amerika 
än  en  engelsman,  och  likväl  kan  man  icke  säga,  att  med- 
borgerliga skyldigheterna  mera  försummas  af  den  ena  än 
af  den  andra;  att  engelska  regeringen  till  exempel  har  min- 
dre  utvägar  att   freda  och  försvara  landet  än  den  turkiska, 


486  N      v.    ROSEXSTEIN. 

En  engelsman  skulle  icke  lyda  en  storvizir,  men  han  lyder 
lagen  och  den  som  lagen  likmäligt  befaller,  och  denna  lydnad 
kommer  icke  från  fruktan,  men  från  öfvertygelse.  Jag  är 
viss,  att  om  i  Turkiet  föreslogs  att  införa  samma  begrepp 
om  medborgerliga  rättigheter,  som  i  Europa  äro  rådande, 
skulle  man  ropa  på  samhällets  förstöring,  och  likväl  består 
Europa  långt  bättre  och  säkrare  än  det  turkiska  väldet. 
Det  är  öfvergången  från  det  ena  tillståndet  till  det  andra, 
som  kan  blifva  äfventyrlig,  och  derom  är  redan  taladt.  Men 
då  vi  se  en  olika  grad  af  upplysning  hos  olika  nationer, 
hvad  böra  vi  deraf  sluta?  Att  de  mindre  upplysta  kunna 
bringas  till  samma  begrepp  och  kunskaper  som  de  upp- 
lystare,  och  äfven  att  dessas  upplysning  skulle  kunna  för- 
ökas. En  turk  kan  blifva  det  en  tysk  är,  en  tysk  det  en 
engelsman  är,  och  denna  kanske  mycket  mera  än  hvad  han 
ännu  är.  Vi  öfvertygas  vidare  härom,  då  vi  jemföra  tide- 
hvarfven  och  olika  personer  ibland  samma  klass  af  med- 
borgare. Om  någon  för  femhundrade  år  sedan  här  i  Sverige 
skulle  hafva  sagt,  att  en  tid  skulle  komma,  då  man  ej  alle- 
nast i  sitt  hus,  utan  på  gatorna  i  de  folkrikaste  städer,  på 
allmänna  vägar  kunde  vara  säker  för  allt  öfvervåld,  att  denna 
säkerhet  icke  ensamt  skulle  ligga  i  lagarne,  utan  ännu  mera 
i  tänkesätten,  att  bland  tusende  knappt  en  skulle  finnas,  som 
tänkte  på  våld,  visserligen  skulle  man  hafva  lett  åt  en  sådan 
spådom,  åberopat  menniskors  elakhet  och  omöjligheten  att 
dem  upplysa  och  förbättra.  Då  vi  jemföra  allmogen  ytterst 
vid  en  af  våra  gränser  och  den,  som  är  i  granskap  med 
våra  städer,  då  vi  jemföra  en  bonde,  som  bivistat  riks- 
möten med  en,  som  dem  icke  bivistat,  bönder  i  allmänhet 
med  handtverkare,  är  skilnaden  i  upplysning  märkelig.  Det 
vore  en  oförrätt  att  beskylla  någondera  af  dem  att  vara 
elak  medborgare  eller  förgäten  af  sina  undersåtliga  pligter. 
Det  vore  att  oförrätta  sanningen,  om  man  icke  häraf  insåg, 
att  det  är  möjligt  att  utan  skada  för  samhället  upplysa  de 
lägre  medborgarne.  Och  hvilken  skall  väl  med  visshet  ännu 
kunna  utstaka  gränserna  af  denna  upplysning? 

Utan  tvifvel  skall  man  här  åter  ånyo  tala  om  fördomar- 
nes nödvändighet,  och  att  de  medföra  en  större  säkerhet. 
Om  säkerheten  har  jag  så  ofta  sagt  min  tanke,  att  jag  icke 
behöfver  upprepa  den.  Men  för  att  vederlägga  mig  skall 
man  säga,  att  sanning  och  upplysning  hos  hopen  aldrig  kan 
blifva  annat  än  fördom.     Det  måste  erkännas,  att  sanningen 


OM  rPPLYSXIXGEX.  487 

hos  den,  som  icke  rätt  inser  dess  grund,  dess  bevis  och  dess 
gränser,  bhfver  en  art  af  fördom.  Ehuru  jag  tror,  att  de 
nyttigaste  begrepp  och  sanningar  äro  så  enkla,  att  de  kunna 
fattas  af  alla  menniskor,  så  vill  jag  dock  medgifva,  att  något 
kan  vara  af  annan  beskaffenhet,  och  att  mängdens  kunskaper 
i  detta  afseende  skola  blifva  fördomar.  Men  om  således 
fördomar  måste  vara,  hvarföre  icke  låta  det  rätta  och  det 
sanna  utgöra  folkets  fördomar  heldre  än  det  falska  och  det 
orätta?  Hvarföre  icke,  om  vi  väl  i  vår  öfvertvgelse  fästa 
denna  oomkullstöthga  sanning,  att  nyttigt  och  sant  i  sam- 
hällsordningen äro  ett  och  det  samma,  skadligt  och  falskt 
ett  och  det  samma?  Befarom  icke  dervid  den  så  mycket 
öfverklagade  lösligheten  i  menniskoförståndet,  och  hörom 
icke  dem,  som  ropa  att  vi  blott  äro  ämnade  att  vara  en 
lekboll  för  ohka  osanningar  och  olika  fördomar.  En  verk- 
ligen nyttig  sanning  har  ännu  aldrig  fallit,  der  man  tillåtit 
den  att  rota  sig,  der  bedrägeri,  konst  eller  tvång  icke  blifvit 
använda  att  den  förstöra,  och  dessas  verkan  skall  upplys- 
ningen förekomma. 

Vi  äga  så  mycket  mindre  rättighet  att  tvifla  om  möj- 
ligheten att  upplysa  allmänheten,  som  vi  icke  utan  att  för- 
råda sanningen  kunna  neka,  det  man  på  flera  ställen  sig 
derom  hittills  föga  bekymrat  Är  den  allmänna  uppfostran 
på  något  ställe  hvad  den  kunde  och  borde  vara?  Kunna 
vi  bestämma  verkningarne  af  en  rätt  uppfostran?  x\llt  hvad 
vi  med  visshet  veta,  är  att  folkens  seder  och  lynne  äro 
bättre  i  mån  af  den  allmänna  uppfostrans  godhet;  att  folket 
är  sedigare  och  dygdigare  i  de  protestantiska  länder,  der 
allmänna  undervisningen  är  mera  vårdad  och  renare  i  sina 
grundsatser.  Skall  icke  undervisningen  kunna  sträckas  till 
ännu  flera  ämnen?  Skall  icke  ett  större  antal  af  verkhgen 
upplyste  bland  de  högre  klasser  af  medborgare  kunna  in- 
flyta på  hopens  tänkesätt,  seder  och  uppförande?  Det  gifves 
derjemte  ett  annat  medel  att  upplysa  alla  folk,  ett  medel, 
som  är  det  kraftigaste  och  säkraste,  och  detta  medel  är 
lagarne.  Icke  har  en  svensk  mera  studerat  menniskans 
rättigheter  än  de  lifegne,  men  han  vet,  att  personlig  frihet 
är  en  rättighet,  emedan  han  genom  lagarne  är  fri.  Han 
vet,  att  ingen  bör  dömas  ohördan,  ingen  efter  godtycko,  utan 
alla  efter  lag,  emedan  han  har  domstolar,  lagar  och  en 
stadgad  rättegång.  Han  vet,  att  folket  bör  skattlägga  sig 
sjelft,  emedan  denna  dyrbara  rättighet  är  det  svenska  folket 


488  N.    v.    EOSEXSTEIN. 

bevarad.  Engelsmannen  vet,  att  han  icke  bör  hållas  i  häkte 
utan  att  höras  och  dömmas,  emedan  han  har  ett  Habeas  Corpus. 
Begreppen  om  skyldigheter,  lydnad  och  uppoffringar  kunna 
genom  samma  utväg  tillskapas,  stadgas  och  fästas  i  menni- 
skors  öfvertygelse.  Detta  är  den  stora  hemligheten  i  en 
mycket  omtvistad  sak.  Stifta  rättvisa  och  goda  lagar,  och 
var  viss  att  hos  folket  skapa  upplysning,  lydnad  för  öfverhet, 
aktning  för  lagarne,  känsla  af  skyldigheter,  kärlek  till  fäder- 
neslandet, nit  för  dess  väl  och  bestånd,  seder,  samfundsdygd 
och  en  rätt  medborgerhg  anda. 

I  detta  ofullkomliga  utkast  af  hvad  jag  framdeles  vidare 
bör  utföra,  hoppas  jag  åtminstone  hafva  gifvit  anledning  att 
betaga  de  tvifvelsmål,  som  tycktes  återstå  emot  upplysnin- 
gens nytta.  Men  om  det  hkafullt  skulle  hafva  händt  mig 
hvad  som  lätt  händer,  att  intagen  af  mitt  ämne  hafva  för 
mycket  sett  detsamma  från  den  goda  sidan;  om  jag  förbigått 
något  af  de  skäl,  hvilka  emot  min  mening  kunna  anföras; 
om  man  ännu  skall  tro  sig  berättigad  att  förfäkta  fördomar- 
nes sak,  ännu  påstå  att  undersökning  är  farlig,  att  det  är 
nyttigare,  äfven  i  anseende  till  det  sanna,  att  mängden  tror, 
än  att  den  pröfvar  och  dömmer;  om  man  icke  skall  återvända 
att  upprepa  dessa  med  så  mycken  myndighet  framstälda 
statsmaximer,  hvilka  nästan  fått  helgden  af  trosartiklar,  så 
ville  jag  först  fråga,  om  menniskorna  med  fördomarne  varit 
så  lyckliga,  de  kunna  blifva;  jag  ville  åberopa  historien; 
och  om  denna  fråga,  detta  åberopande  ej  heller  skulle  af- 
göra  tvisten,  så  äger  jag  ett  skäl,  hvilket  alltid  skall  för- 
blifva  oöfvervinneligt.  Är  det  möjligt  att  förbjuda  mensk- 
liga  snillet  forskning  och  undersökning  V  Är  det  möjhgt  att 
hindra  detta  förnuft  att  upptäcka  det  falska  och  se  det 
rätta?  Är  det  möjligt  att  för  alltid  förekomma  upplysning? 
Om  det  vore  möjligt  på  vissa  ställen,  är  det  väl  möjhgt  i 
Europa,  sedan  boktryckerikonsten  blifvit  uppfunnen?  Hvilken 
är  den  fördom  eller  osanning;  hvilket  är  det  falska  system, 
som  kan  lofva  sig  ett  varaktigt  bestånd,  sedan  man  sett 
påfvesystemet  falla?  Det  stora,  det  oomkullstötliga  skälet 
för  upplysningen  är  dess  oundvikliga  nödvändighet.  Om  så 
är,  om  sanningen,  ehuru  stundom  den  långsammaste,  alltid 
förblifver  den  starkaste  kraft  på  jorden,  hvad  böra  vi  göra? 
Lyda  upplysningen,  märka,  följa,  äfven  skynda  dess  fram- 
steg, men  då  vi  följa  och  skynda,  tillika  söka  styra  och  leda 
det  sanna  till  verklig  nytta  för  menniskor  och  samhället. 


OM   UPrLYSNIXGEN.  489 

Jag  kan  icke  lemna  mitt  ämne  utan  att  omröra  den 
verkliga  nytta,  upplysningen  gjort.  Denna  nytta  skall  på  ett 
segrande  sätt  intyga  dess  värde.  Kastom  ögat  på  Europas 
historia.  Ur  mörker  och  barbari  hafva  vi  framskridit  till  ett 
ljus,  utan  tvifvel  ännu  ofullkomligt,  men  säkert  i  sin  grund, 
rent  och  lofvande  större  fullkomlighet.  Från  en  förvänd 
hafva  vi  framskridit  till  en  förbättrad  samhällsordning.  Ve- 
tenskaperna äro  stödda  på  säkra  grunder,  drifna  till  en  stor 
höjd,  och  barbariets  återkomst,  om  icke  alldeles  omöjlig,  är 
åtminstone  icke  lätt  att  befara.  I  de  ämnen,  som  närmast 
röra  samhället,  äro  många  vigtiga  sanningar  upptäckta  och 
till  en  del  verkstälda.  Mensklighetens  öde  är  märkligen 
förbättradt.  Följa  vi  framskridandet,  så  se  vi  först  träl- 
domen  afskaffad,  derefter  se  vi  feodalsystemets  onaturligheter 
efter  hand  rättade  och  minskade,  tronerna  befästade  emot 
fåväldets  tillgrepp,  folken  befriade  från  små  tyranner.  Lif- 
egenskapen  på  flera  ställen  upphäfd,  friheten  i  vissa  ländei 
stadgad,  i  de  flesta  genom  regeringsgrunderna  större  än  fordom. 
Om  öfverlefvor  af  förra  tiders  oordningar  ännu  låta  känna  sig, 
så  äro  de  åtminstone  mindre  tryckande.  Regenterne  styra 
efter  naturligare,  menskhgare  och  sundare  grundsatser,  och  i 
det  hufvudsakliga  äga  vi  en  större  lycksalighet.  Gudaläran 
är  renad  från  vidskepelse  och  stora  missbruk.  Påfvemakten, 
fordom  så  förfärlig,  är  nu  knappt  värd  att  nämnas.  Det 
fordom  öfverklagade  prestväldet,  så  äfventyrhgt  för  samhållet, 
om  vi  rådfråge  häfderna;  så  onödigt  för  religionen,  om  vi 
rådfråge  exemplen  af  England  och  Holland,  der  religionen  är 
bäst  bevarad,  detta  välde  är  antingen  förstördt  eller  drar  det 
sina  sista  och  döende  andetag.  Inqvisitionen  vågar  sällan 
förkunna  sina  blodiga  domar.  Samvetsfriheten  gör  dagliga 
framsteg.  Lagarne  hafva  undergått  betydliga  förbättringar, 
från  spridde  äro  de  i  flere  länder  förenade  i  en  samling, 
tillgänglig  för  alla;  rättegången  är  förkortad;  onaturhga  lagar 
alldeles  upphäfda  eller  rättade.  Sjelfva  de  brottshge  erfara, 
att  de  äro  menniskor,  häkten  är  blifna  drägligare,  tortyren 
mera  sällsynt,  straffen  mildrade.  Jag  nämner  icke  den  nytta, 
vetenskaperna  åstadkommit  i  flera  borgerliga  förrättningar  och 
yrken,  i  krigskonsten  med  alla  dess  grenar,  åkerbruket,  bergs- 
rörelsen, slöjderna;  jag  förbigår  flera  stora  påfund  och  upp- 
täckter, hvilka  befordrat  menniskors  sällhet  eller  beqvämlig- 
het.  Men  sjelfva  grunderna  till  den  allmänna  hushållningen, 
så  länge  okända  och  förvända,  börja  nu  att  rätt  blifva  upp- 


4l«j  X,    v.    EOSENSTIEN. 

dagade.  Om  en  fullkomlia:  och  allmän  verkställighet  saknas, 
så  bör  den  förväntas.  Om  de  flesta  länder  trvckas  af  en 
stor  skuld,  hvarifrån  har  den  sin  upprinnelse?  från  förra 
tidernas  falska  politik,  och  hvarifrån  bör  det  ondas  afhjelpande 
komma?  från  en  sannare.  Krigen  föras  med  mindre  grym- 
het, och  utan  förmätenhet  torde  vi  kunna  hoppas  att  se 
dem,  om  icke  mera  sällsynta,  åtminstone  kortare  och  mindre 
förödande.  Allt  detta  är  ostridigt  upplvsningens  verk,  och 
det  största  af  dess  verk  är  det,  yi  sett  bland  ett  folk,  skildt 
från  vår  verldsdel  genom  oceanen,  men  dermed  förenadt 
genom  sitt  ursprung,  seder,  ljus  och  odling.  Vi  se  hos 
detta  folk  en  lagstiftning,  hvilken  i  sin  art  ojemförlig  med 
alla  föregående,  äfven  företett  den  i  historien  förut  okända 
syn  att  utan  våld  eller  skakning,  genom  en  otvungen  följd 
af  öfverläggning  och  öfvertygelse,  hafva  bhfvit  ändrad  och 
förbättrad.  Huru  många  skäl  till  större  hopp  för  en  fram- 
tid! Om  en  äfventyrhg  ställning  i  våra  dagar  inbrutit*), 
om  regenterne,  hittills  genom  tänkesätten  säkrare  än  i  något 
tidehvarf,  nu  tyckas  hotade,  så  varom  visse,  att  säkerheten 
skall  åter  blifva  stadgad;  om  lugnet  tyckes  nära  att  för- 
svinna; om  folken  synas  färdiga  att  förstöra  sig  sjelfva,  så 
misströstom  icke  att  se  sanningen  och  förnuftet  återkomma. 
Fällom  endast  icke  modet.  Störst  skulle  faran  blifva,  svå- 
rast följderna  för  menskligheten,  om  djerfvare  än  Prome- 
teus  och  brottsligare  än  han,  vi  skulle  försöka  att  släcka 
snillets  och  sanningens  hehga  låga,  af  en  mild  försyn  ämnad 
till  menniskors  tröst  och  deras  lycksalighet. 

Om  i  någon  verldsdel  funnes  ett  folk,  för  hvilket  ett 
hårdt  luftstreck  och  fattigdomen  gjort  friheten  nödig,  men 
flera  orsaker  ofta  svår  att  äga  och  bibehålla.  Om  detta  folk 
inom  sig  behöfde  all  frihetens  varsamhet,  trygghet  och  säker- 
het, utom  sig  mot  mäktiga  grannar  all  enväldets  enkelhet, 
skyndsamhet,  samdrägt  och  stvrka;  om  det,  för  att  icke 
sönderslita  sig  sjelft,  behöfde  en  stark  motvigt  i  en  endes 
hand:  om  med  dessa  behof  samma  folk  likväl  aldrig  rätt 
förstått  dem;  om  man  trott  friheten  kunna  bestå  utan  per- 
sonlig   säkerhet,    med    urtima    domstolar    och    förtryckande 

*)  En  stor  olägenhet  af  franska  revolutionen  är,  att  åtminstone 
för  någon  tid  liafva  stämt  den  böjning  till  nyttiga  förbättringar,  som 
i  Europa  var  synlig  och  tilltagande;  att  hafva  i  det  stället  tillskapat 
villrådighet,  fruktan  och  kanske  återfall  till  redan  aflagda  fördomar 
och  villfarelser. 


OM   UPPLYSXINGEN. 


491 


grundsatser:  om  man  der  tält  om  frihet  i  läger  och  om 
krigsaga  på  torgen;  om  man  ti-ott  allt  hulpet,  blott  vissa 
medborgare  förlorade;  om  lynnet  hos  detta  folk  företedde  de 
mest  förunderliga  motsatser:  på  en  gång  begär  efter  ära 
och  hvila;  dristighet  och  modfäldhet;  tapperhet  och  vällust; 
allvarsamhet  och  fåfänga;  rättvisa  och  afund;  högmod  och 
färdighet  att  härma;  långsamhet  och  ostadighet.  Om  hos 
samma  folk  alla  olägenheter  kännas  snart  och  allmänt;  om 
denna  känsla  föder  missnöje,  och  missnöjet  längtan  efter 
ändringar;  om  derföre  ändringarne  der  varit  tätare  än  i 
något  annat  land,  i  sin  natur  merendels  hastige,  obetänk- 
samme, störtande  från  en  ytterlighet  till  en  annan.  Om  på 
jordklotet  funnes  ett  sådant  folk,  för  hvad  folk  skulle  en 
rätt  upplysning  vara  mera  oumgänglig,  och  i  hvad  tid 
skulle  den  vara  nödigare  än  i  en  tid,  då  orediga  och  obe- 
stämda begrepp  lätt  igenom  förföriska  exempel  kunde  kasta 
allmänheten  i  villor  och  sätta  fäderneslandet  i  våda? 


Gudmund  Jöran  Adlerbeth. 

land  de  berömdare  gustavianska  författarne  är  Adler- 
beth den,  som  står  Leopold  närmast.  Visserligen 
ägde  han  ej  dennes  mest  framstående  egenskap,  qvick- 
heten,  och  hade  ett  alltför  allvarligt,  nästan  pedantiskt  lynne 
för  att  begagna  sig  af  det  lekande  skämtets  vapen,  men 
såväl  i  sina  dramer  som  i  sin  didaktik  rör  han  sig  inom 
samma  områden  och  skrifver  i  samma  stil  som  sin  vän 
och  mästare.  I  rikedom  på  idéer  likasom  i  produktivitet 
står  han  vida  under  honom,  men  uppnår  i  sina  verser  ett 
större  formel  t  mästerskap  än  de  flesta  af  sina  skaldebröder. 
Denna  sida  af  poesien  var  också  den,  som  mest  intresserade 
honom.  Inom  den  sven.ska  metriken  har  han  infört  en 
mängd  nya  former  eller,  om  de  delvis  förut  försökts,  skaffat 
dem  burskap  i  vår  literatur.  Som  lagstiftare  för  den  moderna 
svenska  versifikationen  har  han  derför  sin  förnämsta  be- 
tydelse. 

Adlerbeth  föddes  1751  i  Jönköping,  vistades  under  sin 
barndom  på  familjens  fideikomiss  Ramsjöholm,  der  han  åt- 
njöt undervisning  af  sin  fader,  kom  derefter  till  Upsala  samt 
ingick  efter  fulländade  studier  i  konungens  kansli,  der  han 
avancerade  till  protokollsekreterare.  Redan  frän  sin  Upsala- 
tid  sysselsatte  han  sig  med  poetiska  öfningar  och  tillhörde 
de  vittra  sällskap,  som  på  den  tiden  florerade  i  Upsala  och 
Stockholm  (Apollini  Sacrum  och  Utile  Dulci);  åtskilliga  af 
hans  ungdomsdikter  äro  införda  i  deras  poetiska  samlingar 
(Vitterhetsnöjen).  För  dramatiskt  författarskap  hyste  han 
förkärlek  och  öifversatte  tidigt  flera  af  de  franska  mästarnes 
dramer.  På  grund  af  detta  intresse  kom  han  i  beröring 
med  Gustaf  III,  för  hvilken  han  presenterades  af  Gyllen- 
borg. Konungen  satte  värde  på  Adlerbeths  vittra  begåf- 
ning,    fastade    honom    vid   sin   person  samt  anförtrodde  åt 


c.   J.   ADLERBETH.  -i^^ 

honom  enahanda  uppdrag,  som  han  gifvit  Gyllenborg,  Leo- 
pold och  Kellgren,  att  vara  poetiska  medarbetare  i  hans 
dramer.  På  detta  sätt  har  äfven  han  sin  andel  i  Birger 
Jarl,  ett  drama,  till  hvilket  konungen  gjort  utkastet;  lika- 
ledes författade  eller  öfversatte  han  flera  baletter  och  diver- 
tissementer,  afsedda  att  inläggas  i  konungens  pjeser.  Med 
en  operatext,  skrifven  af  Adlerbeth,  Cora  och  Alonzo,  in- 
vigdes den  nya  operan  1782.  1778  utnämndes  Adlerbeth 
till  riksantiqvarie  och  antogs  tillika  till  konungens  hand- 
sekreterare. Då  denne  1783  anträdde  sin  utländska  resa, 
åtföljde  honom  skalden  och  hemsände  från  Italien  korta 
resebeskrifningar  till  den  af  Regnér  utgifna tidskriften  »Svenska 
Parnassen». 

Såsom  politiker  har  x\dlerbeth  spelat  en  viss  roll  ^  1  vår 
historia.  Han  var  en  varm  anhängare  af  de  franska  frihets- 
lärorna, uppträdde  i  debatterna  på  Riddarhuset  såsom  oppo- 
sitionsman och  var  särskildt  vid  1789  års  riksdag  en  af 
konungens  ifrigaste  vedersakare.  Det  var  på  grund  af  hans 
yttrande  vid  detta  tillfälle,  som  konungen  gaf  efter  för  adelns 
önskan  att  erhålla  tid  till  öfverläggning  om  Förenings-  och 
Säkerhetsakten.  Detta  yttrande,  som  vunnit  en  stor  rykt- 
barhet, hade  följande  lydelse: 

Inför  E.  K.  M:s  tron  vågar  en  undersäte,  som  rönt  de  dyrbaraste 
vedermälen  af  E.  K.  M:s  nåd  och  erkänner  dem  med  vördnadsfullaste 
tacksamhet,  att  upphöja  en  ovan  och  sväfvande  röst.  Men  allernådigste 
konung!  hvarken  tid  eller  tillfälle  tillåter  mig  att  nu  nämna  mma  en- 
skilda "^underdåniga  förbindelser  emot  E.  K.  M.  såsom  välgörare.  Pa 
denna  stund  är  ej  fråga  om  annat  än  mitt  nit,  min  kärlek  för  E.  K.  M. 
såsom  min  konung,  för  Sverge  såsom  mitt  fädernesland.  Jag  finner 
mig  närvarande  vid  det  högtidligaste  tillfälle,  som  i  menskligheten  kan 
yppas,  vid  den  vigtigaste  öfverläggning,  som  kan  förehafvas.  Förlat, 
allernådigste  konung!  den  ömma  sinnesrörelse,  som  af  mig  utpressar 
tårar.  Betagne  af  samma  känslor  ser  jag  mina  närvarande  medbröder, 
detta  rikes  ridderskap  och  adel.  De  äro,  såsom  jag  är  öfvertygad, 
alla  lika  brinnande  med  mig  af  nit  för  E.  K.  M.  och  fosterlandet^, 
men  de  fleste  tilläfventyrs  lika  oförmögne  att  stadga  sina  tankar  pa 
denna  stunden  öfver  ett  ämne,  som  skall  afgöra  ett  helt  rikes,  milli- 
oner menniskors  öde  för  sekler.  Så  stort  detta  verket  är,  så  nödigt 
att  dervid  använda  betänksamhet.  Med  djupaste  undersätlig  vördnad 
för  E.  K.  M.,  med  varmaste  kärlek  för  samtliga  mina  medborgare  af 
de  öfriga  stånden,  besvär  jag  E.  K.  M.  vid  Gud,  vid  sin  tron,  vid  sitt 
hjerta,  vid  sitt  ädelmod,  vid  samtid  och  efterverld,  att  oss  mätte  för- 
unnas någon  betänketid. 

Adlerbeths    frimodighet    behagade   konungen,    och    vid 
ett    enskildt  samtal  dem  emellan  tog  denne  honom  i  famn 


494  c.   J.   ÅÖLERBETil. 

och  förklarade,  att  hans  tal  var  det  vackraste  han  någonsin 
hört,  men  komplimenterade  sig  äfven  sjelf  såsom  den  der 
förstod  att  göra  rättvisa  ät  olika  åsigter.  Oaktadt  konungens 
välvilja  och  hans  många  nådevedermälen  mot  Adlerbeth, 
hvilka  denne  äfven  i  sina  bref  till  sin  vän  Rosenstein  tack- 
samt erkänner,  sympatiserade  han  dock  aldrig  med  konungen. 
Hans  omdöme  om  Gustaf  III  har  utfallit  oväntadt  strängt; 
t.  o.  m.  mot  hans  enskilda  person  vänder  han  sig  med  en 
mycket  skarp  och  närgängen  kritik.  Hans  karakteristik  af 
konungen,  hemtad  ur  hans  »Historiska  Anteckningar»,  är 
nedan  återgifven. 

Efter  Gustaf  IILs  död  drog  Adlerbeth  sig  tillbaka  frän 
det  offentliga  lifvet.  Först  efter  1809,  sedan  han  medverkat 
vid  utarbetandet  af  konstitutionen,  egnade  han  sig  ånyo  ät 
statens  tjenst.  Han  inträdde  i  statsrådet  och  qvarstannade 
der  till  181 5.  Efter  statshvälfningen  upphöjdes  han  i  fri- 
herrligt  stånd  och  blef  1814  serafimerriddare.  ^  Adlerbeth 
afled   1 81 8  på  Ramsjöholm. 

Jemte  Leopold  är  Adlerbeth  tidehvarfvets  förnämste 
tragediförfattare  och  har  t.  o.  ra.  af  kritiker  satts  högre  än 
denne.  Af  hans  tvenne  originaltragedier  är  ämnet  till  In- 
giald  Illråda  hemtadt  ur  var  äldre  historia,  ehuru  skalden 
tillåtit  sig  stora  poetiska  friheter  i  behandlingen  af  detta 
ämne.  I  sitt  andra  sorgespel  Kelonid  behandlar  han  det 
från  Plutarkos  lånade  ämnet  om  den  spartanska  drottningen 
Kelonis;  äfven  här  har  han  omstöpt  handlingen  för  att  göra 
den  mera  egnad  för  tragisk  behandling,  utan  att  dock  ämnet 
vunnit  derpä.  Båda  dramerna,  byggda  efter  franska  smak- 
regler, lida  af  det  samtida  sorgespelets  vanliga  torrhet  och 
deklamation  samt  brist  på  konseqvens  i  karaktersteckningen 
och  än  mera  på  historisk  trohet 

Adlerbeths  öfriga  dikter  utgöra  endast  ett  fåtal  och  äro 
mestadels  af  didaktiskt  innehåll.  Sådana  äro  Samvetet,  För- 
gängligheten, Hafideln,  Söinnen,  Graf skrift  öfver  en  Bonde, 
Vid  ett  Observatoriiim  m.  fl.  De  vidlyftigaste  äro  skrifna  i 
form  af  Skaldebref  efter  mönstret  af  Horatii  och  Boileaus 
epistlar,  men  äro  1  förhållande  till  sin  längd  föga  innehålls- 
rika. Ett  par  af  dem  beskrifva  naturen  i  Oxenstjernas  stil; 
endast  i  ett  —  till  Leopold  —  har  skalden  sökt  att  anslå 
den  lätta  och  lekande  ton,  som  i  allmänhet  utmärkte  denna 
art  af  diktning,  dock  utan  framgång. 


G.    J.    ADLERBETH.  4^5 

Såsom  ofversättare  intager  Adlerbeth  ett  framstående 
rum  i  vår  literaturhistoria,  och  denna  hans  konst  samman- 
hänger med  hans  intresse  för  främmande  poesi  och  hans 
ofvan  omtalade  versifikatoriska  studier.  På  en  tid,  dä  man 
nästan  enbart  sysselsatte  sig  med  den  franska  och  klassiska 
literaturen,  upptäckte  han  de  skatter,  hvilka  den  gamla  is- 
ländska poesien  bar  i  sitt  sköte,  och  återgaf  på  ett  ganska 
lyckligt  sätt  Ejvinder  Skaldaspillers  liksång  öfver  Konung 
Håkan  Adalstens  Föst  re,  fritt  omskrifven  pa  rimmade  j  ara- 
biska verser.  Ehuru  bearbetningen  naturligtvis  ej  är  jem- 
förlig  med  originalet  i  kraft  och  skönhet,  är  dock  Adler- 
beth s  försök  lofvärdt  såsom  ett  sträfvande  att  gifva  en  na- 
tionell riktning  åt  vår  poesi.  I  sina  parafraserande  bear- 
betningar från  Tasso  aflägsnar  han  sig  väl  mycket  från  ori- 
ginalets anda;  deremot  äro  hans  öfversättningar  af  de  tre 
store  romarskalderna  Virgilius,  Horatius,  Ovidius,  mönster- 
giltiga i  sitt  slag  och  torde  ännu  i  trohet  mot  texten  och 
en  korrekt  versifikation  stå  oupphunna  i  vår  literatur.  Ad- 
lerbeth fortsatte  här  den  gamle  Nikanders,  Regnérs  och 
Gyllenborgs  sträfvanden  att  gifva  klassiska  versmått  infö- 
dingsrätt i  svenskan,  och  han  behandlade  äf\en  teoretiskt 
de  metriska  frågorna. 

Slutligen  har  han  författat  åtskilliga  prosaarbeten,  dels 
minnesteckningar  på  uppdrag  af  de  akademier,  han  tillhörde, 
dels  ock  ett  större  arbete:  Historiska  Anteckningar.  Detta 
senare  behandlar  tiden  från  1771  till  1807  och  är  särdeles 
innehållsrikt  och  tillförlitligt.  I  stilistiskt  hänseende  är  det 
dock  något  torrt  och  magert  samt  väl  annalistiskt  hållet, 
men  undviker  också  derigenom  den  svassande  och  affekte- 
rade stilen  i  tidens  prosaliteratur.  — 

Till  karakteren  var  Adlerbeth  en  strängt  redbar  man, 
som  aldrig  svek  sin  pligt  mot  fosterlandet  och  alltid  fasthöll 
vid  de  principer,  han  för  sig  uppstält,  äfven  med  fara  att 
misshaga  de  maktägande.  Vida  mera  karaktersfast  än  Leo- 
pold, mindre  impressionibel  än  Oxenstjema,  närmade  han 
sig  både  i  åsigter  och  karakter  sin  vän  Rosenstein,  men 
hade  derjemte  i  sitt  politiska  lif  flera  tillfällen  än  denne  att 
prononcera  sina  frisinnade  och  mot  regeringen  oppositio- 
nella meningar.  Någon  egentHg  skaldenatur  var  x\dlerbeth 
icke;  han  var  dertill  alltför  torr  och  regelrätt;  men  såsom 
en  högt  bildad  man  intresserade  han  sig  för  literaturen,  och 


496  G.   J.   ADLÉRBETM. 

i  likhet  med  hela  Gustaf  lILs  omgifning  kände  han  sig 
manad  att  försöka  sina  krafter  inom  poesien,  och  att  dessa 
försök  merendels  slogo  väl  ut,  derpå  äro  de  flesta  af  hans 
dikter  fulleiltiora  bevis. 


Konung  Gustaf  III:s  karakteristik. 

Ingen  konung  har  besuttit  tronen  med  mera  smickrande 
liknelser  till  en  säll  och  ärofull  regering  än  Gustaf  III. 
Efter  regeringsförändringen  1772  hade  denne  herre  icke  be- 
höft  mera  än  hvila  sig  på  sina  lagrar,  föra  ett  stilla  och 
lugnt  regemente  och  låta  sina  undersåter,  som  tillbådo  ho- 
nom, njuta  fredens  och  trygghetens  frukter,  under  det  de 
ännu  hade  i  friskt  minne  de  ohyggligheter,  som  inbördes 
tvedrägt,  förföljelser  och  osäkerhet  medfört.  Men  naturen, 
som  utrustat  honom  med  sällsynta  och  lysande  gåfvor,  hade 
ej  skänkt  honom  de  egenskaper,  som  skulle  göra  honom 
och  hans  fädernesland  lyckliga.  En  orolig  ande,  underhållen 
af  en  utsväfvande  inbillningsgåfva  och  flera  mäktiga  för- 
domar, tilläto  honom  icke  följa  den  jemna  och  afmätta  väg, 
vishet  och  rättrådighet  föreskrifva,  och  tyglades  icke  af  de 
grundsatser,  som  tillhöra  en  dygdig  och  ren  karakter.  Han 
ådagalade  alltid  mera  snille  än  upplysning.  Hans  ärelystnad 
var  oinskränkt ;  men  vid  ära  förband  han  intet  annat  begrepp 
än  lysande  välde  och  trodde  den  bestå  mera  i  ett  stort  än 
i  ett  godt  namn.  Deruti  såg  han  det  förnämsta  målet  för 
en  konungs  bemödande,  och  i  en  konung  en  dödlig,  som 
föga  borde  bindas  af  sedolärans  föreskrifter.  Dessa  fel  till- 
hörde hufvudsakhgen  hans  uppfostran  och  den  tid,  hvari 
han  uppväxte.  Till  båda  kan  hänföras  hans  konstlade  vä- 
sende, hans  vana  att  heldre  genom  omvägar  än  rätt  fram 
gå  till  sina  ändamål.  Deremot  hade  både  uppfostran  och 
lynne  del  i  hans  förblindelse  af  fabelhjeltars  bragder  och 
oupplysta  tiders  apoteoser,  i  hans  outtröttliga  håg  för  blän- 
kande förslag,  i  hans  ständiga  ombyten  af  nöjen  till  sking- 
rande af  en  hkformig  lefnads  ledsnad,  i  hans  böjelse  för 
ståt,  den  han  trodde  böra  utmärka  huru  högt  en  konung  är 
uppsatt    öfver    andra    menniskor.     Deraf   hans    fåfänga,    de 


KOXUXG    GUSTAF    IIIIS    KARAKTERISTIK.  ilj? 

många  trappsteg  af  nyskapade  värdigheter,  med  hvilka  han 
omgaf  sin  tron,  hans  yppiga  hof,  hans  otahga  förströelser, 
hans  kallsinnighet  för  sitt  folk,  hans  slösaktiga  hushållning, 
hans  onödiga  inmängande  i  Europas  angelägenheter,  hans 
krig,  hans  ingrepp  emot  nation  och  stånd,  ömsom  våldsamt 
och  utan  larf,  ömsom  och  oftast  omklädda  med  ett  täckelse 
af  förställning   och    skrymtan,  hvilka  tiden  dock  snart  afref. 

Denne  herre  ägde  det  lättaste  begrepp,  det  starkaste 
minne,  den  rikaste  uppfinningsgåfva,  beläsenhet,  smak,  be- 
lefvenhet,  vältalighet.  Ingen  prins  har  med  mera  värdighet 
talat  från  en  tron,  ingen  i  enskilda  lefnaden  varit  älskvär- 
dare. Ingen  har  bättre  förstått  konsten  att  utan  föroläm- 
pande gifva  ett  afslag,  ingen  att  mera  tillfredsställande  med- 
dela ett  obestämdt  löfte.  Derföre  intog  han  ofta  sina  ovän- 
ner med  sin  artighet  och  sina  behagande  maner.  Honom 
kan  ej  bestridas  skarpt  och  omfattande  öga  att  se  saken  i 
stort  och  i  en  blick,  fin  menniskokännedom  och  statsklokhet, 
rådighet,  ståndaktighet,  välde  öfver  sig  sjelf  i  motgångar  och 
när  han  trodde  det  behöfvas.  Deremot  var  hans  hjerta  utan 
uppriktig  dygd,  utan  sannskyldig  känsla  för  andra  än  honom 
sjelf.  Eder,  löften,  lagar,  ansåg  han  för  nyttiga  band  på 
en  enfaldig  menighet;  de  tjente  mera  att  pryda  hans  tal  än 
att  styra  hans  gerningar,  sjelfsvåldig  i  medgång,  brådstör- 
tade  han  sig  i  olyckor,  utur  hvilka  han  visste  draga  sig  med 
en  fyndighet  på  medel,  som  förtjent  mera  beundran,  om 
han  varit  mera  laggrann  i  valet. 

Tåhg  fast  sällan  rättad,  afhörde  han  anständiga  före- 
ställningar af  folk,  dem  han  kände  för  kunskap  och  välme- 
ning. Men  ehuru  han  syntes  högakta  dessa  egenskaper, 
sökte  han  dem  ej  hos  dem,  han  utsåg  till  sitt  biträde.  Han 
valde  heldst  dertill  sådana  personer,  som  visste  dagtinga  med 
sin  öfvertygelse,  men  af  dem  äskade  han  en  blind  lydnad 
för  sin  vilja.  Deraf  kom  ock,  att  han  var  omgifven  af 
sluga  men  nedriga  redskap,  och  att  ändtligen  föga  någon 
ärhg  man  ville  af  honom  emottaga  förtroendesysslor. 

Man  har  berömt  honom  för  mildhet  och  kärlek  för 
vetenskapen.  Den  förra  bestod  i  en  lättrörd  själ,  i  en  med- 
född känsloömhet,  i  en  håg  att  lysa  med  ädelmod,  mera  än  i 
stadgad  grundsats.  Den  visade  sig  ock  derföre  mera  mot  en- 
skilda än  mot  det  allmänna.  Den  senare  omfattade  förnäm- 
ligast teatern  och  konsterna,  ty  de  stadiga  och  allvarsamma 
vetenskaperna  aktade  han  föga,  ja,  skydde  såsom  farliga,  då 

Svenska  Parnassen.     III.  32 


498  G.   J,    ADLEEBETH. 

de  upplyste  nieimiskor  om  deras  rätt.  Man  har  sagt,  att 
han  bättre  passat  till  konung  i  Frankrike  än  i  Sverge.  Jag 
fruktar,  att  han  utblottat  hvad  rike,  som  fallit  på  hans  lott; 
ty  hans  håg  var  alltid  spänd  högre  än  hans  förmåga.  Med 
mera  skäl  kan  sägas,  att  han  lefvat  bakefter  sitt  tidehvarf. 
Hans  ärelystnad  och  prakt  var  Ludvig  XIV:s,  hans  politik 
Mazarins  och  kardinal  de  Retz's. 

En  opartisk  efterverld,  som  dömmer  honom  efter  ger- 
ningarne,  skall  i  dem  finna  spår  efter  ett  lysande  men  ej 
riktigt  snille,  ett  lättsinnigt  men  icke  hårdt  hjerta.  Den 
skall  göra  honom  heder  för  en  sällsynt  förgätenhet  af  oför- 
rätter 1772,  för  en  blid  regering  till  1788,  för  flera  helso- 
samma  författningar,  för  svenska  språkets,  smakens  och 
vitterhetens  häfd,  för  en  viss  storhet  i  själen  och  alla  före- 
taganden; —  men  den  skall  ock  nödgas  medgifva,  att  han 
i  andra  afseenden  och  särdeles  till  slut  varit  en  skadlig  re- 
gent,  att  han  inkräktat  sitt  folks  rätt,  uppoffrat  dess  blod 
och  välmåga  i  ett  onödigt  krig,  skämt  sina  undersåters  seder 
genom  elaka  exempel,  veklighet  och  yppighet,  uppretat  dem 
till  ståndshat,  inbördes  afund  och  kif,  nyttjat  tidens  mörker 
att  genom  dessa  och  flera  lika  brottsliga  utvägar  stadga  den 
för  menskligheten  mest  hånliga  despotism,  der  trälarne  skola 
rosa  sig  att  vara  fria. 


Man  har  hos  Gustaf  III,  likasom  Tacitus  hos  Tiberius, 
anmärkt  flera  tidehvarf.  Början  af  hans  regering  utmärkte 
ett  saktmod,  en  återhållsamhet,  som  icke  igenkändes  vid  dess 
slut.  Han  iakttog  ordning  i  sitt  lefnadssätt  och  i  sina  göro- 
mål.  Han  hörde  och  följde  jemväl  föreställningar.  Han  var 
öm  om  sina  undersåters  omdöme.  Allt  detta  försvann  med 
tiden  och  han  blef  sjelf  sitt  allt.  Var  det  förställning  i  ung- 
domen, den  han  sedermera  trodde  sig  kunna  umbära?  Eller 
blef  han  i  sjelfva  verket  förderfvad  af  smicker  och  medgång? 
Kanhända  böra  begge  frågorna  bejakas. 

Sällan  har  en  prins  med  förstånd  varit  begärhgare  på 
smicker.  Han  tiflät  det  slösas  på  sig  muntligen,  skrifthgen 
och  i  tryck.  Sjelfva  riksdagshandlingarne  vittna  derom  på 
ett  sätt,  hvilket  hka  litet  hedrar  nationen  som  konungen. 
Men  också  hafva  få  furstar  blifvit  mera  smädade.  Icke  nog 
att    hans    många    och   verkliga  fel  blefvo  tadlade  och  öfver- 


KONUNG   GUSTAF    m:S   KL^RAKTERISTIK.  499 

drifna;  honom  pådiktades  nya.  Han  beskyldes  för  att  supa, 
förmodligen  i  anseende  till  sin  rödfnasiga  hy,  och  för  att 
stjäla,  vid  ett  tillfälle  då  drottningen  förlorat  en  måtthg 
summa  dukater.  Hans  ovänner  satte  på  hans  räkning  en 
mängd  lika  skamlösa  som  ogrundade  anekdoter,  och  en  kung, 
som  gjorde  revolutioner  efter  behag,  utspriddes  ej  sällan 
vara  afvita. 

Gustaf  in  gjorde  föga  skillnad  mellan  rättvisa  och  nåd. 
Derför  såg  man  honom  ömsom  flat  och  sträng,  således  ojemn 
i  sitt  uppförande  och  illa  betjent  inom  sitt  hof,  der  allt  gick 
till  med  oordning.  Lagfarenheten  ansåg  han  för  en  vådhg 
vetenskap  och  snarare  såsom  ett  hinder  för  sin  vilja  än  som 
en  förmur  för  allmän  säkerhet.  Ordning  älskade  han  så 
litet,  att  han  aldrig  frågade  efter  tiden.  Det  var  ej  ovanligt, 
att  han  spisade  middag  kl.  6  och  7  om  aftonen  och  lade 
sig  kl.  5  om  morgnarne.  I  få  prinsars  förmak  har  man 
längre  väntat.  Han  ägde  gunstlingar,  dem  han  upplyftade 
till  anseende.  Men  så  snart  de  hunnit  till  vigtiga  embeten 
eller  nog  välstånd  att  bero  af  sig  sjelfva,  kallnade  han  och 
ansåg  dem  med  misstänksamhet.  Den  var  förlorad,  som  lät 
förstå  att  han  ville  styra  honom. 

Med  mycket  fria  tänkesätt  i  rehgion  och  moral  före- 
nade han  en  besynnerlig  vidskepelse.  Han  trodde  på  syner 
och  uppenbarelser  samt  på  spådomar  om  tillkommande  ting, 
hvarföre  han  ej  underlät  att  i  sina  förehafvanden  rådfråga 
dem,  som  voro  dåraktiga  eller  nedriga  nog  att  med  så  be- 
skaffade upplysningar  förnöja  hans  vetgirighet.  En  mamsell 
Arvedson,  som  spådde  i  kaffe,  hördes  både  när  fälttåg  och 
riksdagar  förehades. 

Till  denna  vidskepelse  kan  föras  hans  öfverdrifna  be- 
grepp om  en  konungs  höghet.  Ett  krönt  hufvud  var,  efter 
hans  tanke,  ett  inför  den  Högste  sjelf  privilegieradt  väsende. 
Smörjeisen  trodde  han  omedelbart  meddela  en  gnista  af 
gudomlighet. 

Utan  medfödd  böjelse  till  könet  ville  han  desto  mera 
synas  belefvad  mot  fruntimmer,  och  han  dref  mot  dem  sin 
höflighet  längre  än  någon  kavaljer  i  hans  hof.  Af  naturen 
rädd  (ett  fel,  som  vanhgen  åtföljer  en  stark  inbillningsgåfva), 
ville  han  synas  djerf  och  förakta  all  fara.  Denna  svaghet 
hade  ej  ringa  del  i  hans  böjelse  för  krig,  hvilket  af  allt 
tivad  en  konung  tillhör,  han  minst  förstod  och  minst  var 
skickhg  till.     Derifrån  kan  ock  ledas  han  sätt  att  utföra  det 


500  Cx.    J.    ADLERBETH. 

å  la  Charles  XII  med  en  slösad  och  tillgjord  personlig  tap- 
perhet. Han  var  nog  Proteus  för  att  aldrig  i  farans  stunder 
förråda  svaghet,  och  nog  aktör  för  att  med  sanning  spela 
rollen  af  en  hjelte. 

Hans  sätt  att  se  saker  röjes  i  följande  drag.  Någon 
som  af  välmening  erinrade  honom  hans  orättvisa  vid  1789 
års  riksdag  och,  för  att  taga  honom  på  det  ömma,  frågade 
hvad  han  trodde  historien  skulle  derom  säga  till  efter- 
verlden,  fick  till  svar:  »Att  jag  varit  ferm  och  att  alla 
klanderfulla  anteckningar  om  mitt  uppförande  äro  parti- 
skrifter». 

Ibland  denne  konungs  mest  herskande  fördomar  var 
det  värde  han  satte  på  börd.  När  nöden  tvang  honom  att 
kasta  sig  i  de  ofrälse  ståndens  armar  och  att  smickra  det 
hat  emot  adeln,  han  sjelf  hos  dem  upptändt  genom  den 
förras  obilliga  gynnande,  kunde  han  dock  ej  skilja  hjertat 
ifrån  det  stånd,  han  trodde  vara  födt  att  omgifva  tronen. 
Hans  ofrälse  rådgifvare,  med  åtnjutande  af  allt  förtroende  i 
vigtiga  ärender,  fmgo  aldrig  tillträde  till  hans  bord  eller  i 
hans  enskilda  sällskap.  När  han  en  gång,  efter  en  öfver- 
läggning  med  dessa  nykorade  vänner  vid  1789  års  riksdag, 
besökte  öfverhofmästarinnan  grefvinnan  Fersen,  frågade  han, 
om  han  ej  luktade  snusk,  och  under  vistandet  på  Drottning- 
holm 1791  deltogo  de  adlige  officerarne  af  det  så  illa  anskrifna 
blå  och  gula  gardesregementet  i  hans  societet,  under  det  en 
ofrälse  kapten  af  det  hvita,  som  infann  sig  vid  en  dejeuner, 
derifrån  afvistes  och  lika  med  sina  kamrater  derifrån  be- 
ständigt afhölls. 

Franska  hofetiketten  var  hans  modell.  Derifrån  konun- 
gens förakt  för  roben  "^J  eller  civilstaten,  derifrån  drabantkårens 
nedsatta  anseende,  inrättningen  af  Dames  de  Palais  och  Pre- 
miers gentilshommes  de  la  Ghambre**),  andhge  mäns  dekore- 
rande med  ordnar,  adlige  personers  befordran  till  biskopar 
etc.  När  Rosenstein  förordnades  till  kronprinsens  informator, 
ville  konungen  att  han  skulle  bli  prest  och  lofvade  honom 
survivans  på  Vesterås  stift,  Schröderheim  var  utsedd  till 
erkebiskop  efter  Menander,  när  1786  års  riksdag  tvang  ko- 
nungen att  gå  ifrån  denna  plan. 

Ceremonier    och    högtidliga    uppträden   handterade   han 

*)  Domarståndet. 
**)  Hofsysslor. 


CATO.  501 

såsom  hufvudsaker  och  reglerade  en  procession  med  lika 
uppmärksamhet  som  planen  till  ett  fälttåg  eller  en  allians. 
För  teatern  kan  hans  böjelse  snarare  kallas  fureur  än  pas- 
sion. Det  var  det  nöje,  han  utan  afbrott,  utan  förändring 
ojemförhgen  satte  framför  alla  andra,  och  hvarföre  han  upp- 
fylde  Stockholm  med  teatrar.  Han  spelade  sjelf  ofta  både 
komedier  och  tragedier,  och  sedan  grefve  Carl  Scheffer  med 
knäfall  bevekt  honom  att  derifrån  afstå,  författade  han  desto 
flera  teaterstycken  samt  lärde  aktörerna  spela  dem.  De  voro 
merendels  lyckliga,  utom  i  plaisanteri,  som  hos  honom  aUtid 
var  kallt.  Till  större  delen  voro  de  dock  sammansydda  af 
franska  pjeser. 

Gustaf  III  förlät  heldre  de  flesta  fel  än  det  att  göra 
honom  ledsen.  En  minister,  som  tröttade  hans  tålamod  i 
den  delen,  var  ej  långt  ifrån  sitt  fall.  De  gunsthngar,  som 
förenade  snille  och  munterhet  med  en  lycklig  talgåfva,  voro 
vissa  att  antingen  ej  falla  eller  att  snart  resa  sig  åter. 
Exempel  skulle  kunna  anföras  af  baron  Armfelt,  Schröder- 
heim,  grefve  Borch,  grefvinnan  Wrede. 


Cato. 

Den  täflan  slutad  är,  som  folkslagen  förfärar, 
Och  Caesar!  verldens  tron  är  utan  delning  din. 
Pompejus  är  ej  mer,   och  hans  bestörta  härar 
I  Roms  beherskare  tillika  vörda  sin. 

Njut  all  den  ära  segern  föder 

Bestänkt  af  dina  landsmäns  blod; 

Och  skyl  för  öfvervunna  bröder 

Förtrycket  under  ädelmod! 

Förglöm,  af  rökverk  yr,  bland  skaror  som  dig  dyrka, 
Pharsal  och  Rubicon  och  dina  samvetssår! 
Det  gifves  dock  en  makt,  det  finnes  dock  en  styrka, 
Som  ej  din  kedja  räds,  och  som  din  nåd  försmår. 
Emot  de  gudar  på  din  sida, 
Som  verlden  dömt  att  blifva  träl. 
En  makt  ännu  förmår  att  strida;  — 
Det  dygden  är  i  Catos  själ. 


502  G.    J.    ADLERBETH. 

Med  detta  hjeltemod,  som  är  sig  alltid  lika, 
Som  Rom  och  lagarna  till  döden  trohet  svor, 
Han  ser  Orientens  strand  och  Tibern  gifva  vika, 
Och  friheten  ändå  uti  hans  hjerta  bor. 

I  skygd  af  hennes  höjda  fana 

Ej  Libyens  öknar  bränna  mer. 

På  segerns  eller  dödens  bana 

Han  hka  trygg  sin  fristad  ser. 

Han  nalkas  templets  fot,  der  folkens  fikna  lystnad 
Begär  sin  framtids  ljus  af  Ammons  gudasvar. 
En  samlad  menighet  i  djup  och  helig  tystnad, 
Af  vördnad  för  hans  blick,  sig  blygsamt  undandrar. 

Han  skyndar,  säger  man,  att  skörda 

Sin  frukt  af  dygd  och  gudars  nåd. 

Hans  suckar  skola  blifva  hörda, 

Att  inse  himlens  dolda  råd. 


Styrd  af  den  gudakraft  sig  i  hans  hjerta  röjer, 
Och  värd  att  bryta  fram  ur  templets  helgedom, 
Hans  stämma  öfverljudt  med  dessa  ord  sig  höjer: 
Min  framtid  oåtspord  må  dölja  ödets  dom! 

Den  lag  beror  af  inga  öden. 

Som  skall  orygglig  leda  mig. 

Min  pligt  i  lifvet  och  i  döden 

Bestämdes  oföränderlig. 

Af  det  orakels  ljus,  man  här  med  trängtan  söker, 
Hvad  sanning  dagas  opp,  som  visare  mig  gör? 
Om  förrän  jag  med  skam  för  oket  skuldran  kröker, 
Jag  under  vapnen  fri,  ej  döden  välja  bör; 

Om  våld  förmår  en  man  förfära; 

Om  krönta  brott  ej   äro  brott; 

Om  det  ej  ökar  dygdens  ära 

Att  kämpa  mot  en  vidrig  lott. 

Om  nit  för  fosterlands  och  samfundsbröders  bästa, 
För  seder  och  för  rätt,  ej  har  sitt  värde  qvar, 
Fastän  dess  möda  ej  förmått  att  segern  fästa; 
Om  redlighet  förtjenst  af  lyckans  ynnest  drar; 


Jag  dessa  frågor  vet  besvara, 
Och  sjelfva  Ammons  gudaröst 
Ej   mera  tydligt  kan  förklara 
Den  lag,  jag  läser  i  mitt  bröst. 

Ja!  evig  tystnad  må  i  detta  tempel  råda: 
Jag  söker  ej  dess  svar;  jag  söker  icke  här 
Den  Gud,  jag  öfverallt  får  i  naturen  skåda. 
Hans  boning  himmel,  jord  och  rena  hjertan  är. 

Hur  skulle  han  sin  sanning  dränka 

I  dessa  öknars  heta  grus, 

Att  blott  åt  få  med  njugghet  skänka 

Ett  evigt,  allmäTit,  hehgt  ljus? 

Hans  bud  behöfva  ej  af  menniskor  förklaras, 
Hans  skaparröst  var  nog  att  dem  tillkännage. 
Jag  blef.     Då  talte  han.    Då  lät  han  uppenbaras 
Hvad  mig  af  nöden  var,  hvad  jag  har  lof  att  se. 

Han  som  naturens  byggnad  stälde 
.   Och  stjernans  lopp  sin  riktnmg  gaf, 

Ledsagar  mig  med  osedt  välde 

Ifrån  min  vagga  till  min  graf. 

Må  den  försagdes  blick  i  framtidstöcknet  famla 
Förvirrad  om  sitt  mål  och  rådvill  om  beslut! 
Han  gudasvaren  må  till  rättesnöre  samla 
Och  vid  ett  lånadt  ljus  sin  bana  mäta  ut! 
Långt  från  att  mig  oraklen  trygga, 
Mig  tryggar  gränsen  af  mitt  lopp, 
Den  gräns  de  ej  förmå  att  rygga, 
Der  hopp  och  fruktan  höra  opp. 

Ja,  mellan  skiftens  kast  och  dolda  dagars  dimma, 
Om  segern  bhr  min  lön,  om  nederlag  min  lott. 
Förr  eller  senare  mig  förestår  den  timma, 
Som  byter  i  en  dröm  det  hf,  jag  genomgått. 

Så  hjelten  som  den  fege  skördas; 

Men  när  man  dem  i  griften  lagt, 

Den  enes  minne  evigt  vördas. 

Den  andre  glömmes  med  förakt. 


504  G.   J.   ADLERBETH. 

Ejvindr  Skaldaspillers  liksång 

öfver  konung  Håkan  i  Norge. 

Den  Gud,  som  örlig   styr,  böd  ödets  kyrjor"')  fara 
Kring  Norden,  att  se  ut  en  kung  af  Yngves  ätt, 
Som  med  sitt  mod  förtjent  att  gäst  i  Gimle  vara 
Och  njuta  gudars  rätt. 

De  funno  Haralds  son,  som  brynjan  på  sig  dragit 
Och  stolt  af  ärans  hopp  i  fanans  skugga  stod, 
Der  mellan  svängda  svärd  en  strid  sin  början  tagit. 
Som  tömde  strömmar  blod. 

Den  här,  som  honom  sett  förmätna  jarlar  gifva 
Förtjenta  banesår,  blef  eldad  af  hans  röst; 
Och  skenet  af  hans  hjelm  förmådde  styrkan  lifva 
I  hvarje  krigsmans  bröst. 

Af  ädel  ifver  tänd,  han  brynjan  från  sig  kastar, 
Och  skild  från  vapnens  skjul,  blott  af  sitt  mod  betäekt. 
Emot  den  kämpaflock  i  heta  duster  hastar, 
Som  hjeltens  täflan  väckt. 

Hans  svärd,  af  dvergar  smidt,  sig  genom  pansar  tvingar, 
Än  sköldar  genomskär,  än  splittrar  digra  spjut, 
An  nött  af  täta  hugg  mot  klufna  hjelmar  klingar, 
Der  blodet  frusar  ut. 

Uti  den  tappra  här,  som  i  hans  fotspår  följer. 
Mot  niången  hj essäs  skål  i  stycken  klingan  far. 
De  röda  vågors  svall,  som  fältet  öfversköljer. 
Till  hafvet  utlopp  tar. 

Så  rasar  Odens  storm  med  dödens  kalla  ilar. 
När  ära  eller  guld  har  eldat  kämpars  mod; 
Och  korpens  snåla  blick  på  likens  bäddar  hvilar, 
Begärhg  efter  blod. 

De  djerfva  kungar  nu  med  brutna  sköldar  rasta 
Och  trötte  stöda  sig  på  sina  slöa  svärd. 
Ej  tros,  att  segerns  son  till  Valhall  skulle  hasta 
Sin  ärefulla  färd. 

*)  Valkyrior. 


EJVINDR   SKALDASPILLERS    LIKSÅNG.  505 

Men  Gandels  tordönsröst  hörs  oförmodadt  ljuda. 
»Nu  växer»,  säger  hon,   »de  bhda  Gudars  fröjd. 
»De  med  en  tahuk  flock  den  tappre  Håkan  bjuda 
Till  deras  sälla  höjd». 

Han  lystrar  på  de  ord,  som  till  hans  öra  tränga. 
Han  ser,  han  känner  strax  de  hårda  Möjors  blick, 
Som    under  sköld  och  hjelm  de  skarpa  glafvar  svänga 
Och  skifta  striders  skick. 

»Har  Skagel!»   ropar  han,   »din  m.ordlust  än  ej  blifvit 
Förnöjd  af  allt  det  blod,  hvari  du  verlden  dränkt?» 
»Gläds!»  svarar  hon,    »min  hand  din  fiende  fördrifvit. 
Min  hand  dig  segern  skänkt. 

»All  ära  omger  dig,  som  kan  på  jorden  vinnas. 
En  högre  återstår :  sök  den  i  himlarne ! 
Den  skall  för  dig  beredd  i  Odens  salar  finnas, 
Der  han  dig  önskar  se.» 

»Att  värdigt  ta  emot  en  drott,  hvars  bragder  blänka 
Med  oförgänglig  glans,  hans  son  befallning  fått; 
Och  Brages  fylda  horn  är  färdigt  att  dig  skänka 
Odödlighetens  lott. » 

Strax  käns  en  kyla  sig  i  Håkans  ådror  sprida. 
Han  Brage  gladlynt  ser  vid  gudahofvets  dörr. 
»Njut»,  säger  han,   »den  fröjd  vid  åtta  bröders  sida. 
Som  hjeltar  kröna  bör». 

Den  sälle  konungen  i  Åsars  boning  hastar. 
Ej  sjelfva  tronens  prakt  är  mer  hans  åsyn  värd. 
Af  fordna  skatters  tal,  allt  hvad  han  ej  förkastar 
Ar  brynja,  hjelm  och  svärd. 

De  följa  honom  än:  de  teckna  än  hans  ära. 
Men  kring  hans  lägerstad  de  trogne  Norges  män 
I  vördnadsfulla  bröst  hans  ädla  minne  bära 
Och  det  välsigna  än. 

Den  kung  i  lycklig  stund  till  verlden  boren  blifver, 
Som  vet  förvärfva  sig  så  stort,  så  frejdadt  namn, 
Hans  dygd  till  ryktets  pris  ett  älskadt  ämne  gifver 
I  sista  åldrars  famn. 


506  G.    J.    ADLERBETH. 

Förr,  förr  lär  Fenrisulf  den  tunga  kedja  bryta, 
Der  han  i  mörkrets  djup  från  sekler  bunden  stått, 
Och  rasa  verlden  kring,  än  den  kan  åter  skrvta 
Med  lika  dråplig  drott. 

Bedröfvelse  och  qval  på  Håkans  bortgång  följa; 
Det  tappra  folk,  han  styrt,  i  vanmakt  tynar  af. 
Det  saknar  eld  och  mod;  det  älskar  blott  att  skölja 
Med  tårar  hjeltens  graf. 


Vid  ett  observatorium. 

Menska!  som  med  väpnadt  öga 
Skådar  i  det  dolda  höga, 
Känn  ditt  intet,  bhf  ett  grand, 
Då  du  spanar  nya  himlar, 
Der  af  verldar  rymden  hvimlar, 
Liksom  hafvets  brädd  af  sand! 

Men  då  du  på  tankens  vingar 
Högst  bland  gömda  solar  svingar, 
Märk  att  af  ett  himmelskt  ljus 
I  ditt  bröst  en  gnista  lågar. 
Vid  hvars  sken  du  mäktigt  vågar 
Lyfta  dig  från  jordens  grus! 

Granska  himlaklotens  lagar! 
Afmät  deras  lopp  för  dagar, 
Deras  lopp  för  tusen  år. 
Medan  ljus  dig  måste  tryta 
Hvad  på  denna  myrstacks  yta 
Dig  i  morgon  förestår! 

Se  dess  trånga  krets  förödas 
Af  de  maskar,  som  der  födas. 
Och  för  skiften,  skiften  fly, 
Medan  himlahären  röres 
I  en  fred,  som  aldrig  stores, 
Döf  för  jordens  låga  gny. 


CtRAfskrift  öfver  en  bonde.  0U< 

Vörda  midt  i  dess  förvirring 
Denna  ordning  utan  irring, 
Stämpeln  af  det  majestät, 
Som  i  gränslösa  regioner 
För  myriader,  i  eoner, 
Mätte  ur  bestämda  fjät! 

Lyft  din  själ,  att  sig  förlora 
I  det  outgrundligt  stora, 
Och  från  dess  omätiighet 
Nedstig  i  ditt  eget  hjerta! 
Styr  begären,  glöm  din  smärta 
I  ditt  stofts  omärklighet! 


Grafskrift  öfver  en  bonde. 

Gå,  ärlige,  enfaldige, 
Att  njuta  ro  ifrån  din  möda! 
Den  moder  skall  dig  hvila  ge, 
Som  räckte  dig  en  tarflig  föda. 

Den  moder  skall  dig  hvila  ge. 
Som  du  med  trogen  omsorg  skötte; 
Åt  den  din  svett  du  offrade; 
För  den  du  dina  krafter  nötte. 

Naturen  ur  sitt  rika  sköt 
Förlänt  din  flit  hvad  du  förvärfvat. 
Du  hennes  jemna  huldhet  njöt. 
Men  hennes  smek  dig  ej  förderfvat. 

Att  fylla  upp  begärens  mått, 
Hon  gaf  dig  hvad  behofven  kräfde. 
Hon  gaf  dig  än  en  bättre  lott; 
Hon  vällusternas  kunskap  qväfde. 

Da  kände  ej   det  öfverflöd. 
Som  orklösheten  vekligt  närde; 
Förr  hungrig,  än  du  åt  ditt  bröd. 
Förr  trött,  än  hvila  du  begärde. 


508  G.   J.   ADLEEBETH. 

Så  enkel  som  ditt  lefnadssätt 
Var  ock  din  korta  sedolära. 
Du  visste  göra  hvar  man  rätt 
Och  frukta  Gud  och  kungen  ära. 

Du  granna  lexors  tomma  ljud 
I  minnet  icke  lärt  förvara. 
Du  öfvade  de  dygders  bud, 
Som  andra  nöjas  att  förklara. 

Du  ej   på  ärans  styltor  steg, 
Ditt  värde  ej  af  titlar  dömdes. 
Du  gjorde  gagn,  och  ryktet  teg, 
När  härjarns  illbragder  berömdes. 

Och  när  den  djerfve  gunstlingen 
Till  maktens  höga  spets  sig  trängde, 
Der  hvässadt  utaf  afunden 
Damokles'  svärd''')  för  honom  hängde. 

Och  sömnlös  vid  sin  furstes  hof 
En  hotad  lycka  sökte  skydda. 
Du  af  din  låghet  fredad,  sof 
Så  obekymrad  i  din  hydda. 

Din  eftertanke,  sund  och  ren, 
Du  endast  till  din  gerning  vände. 
Du  var  tillfreds,  att  solen  sken, 
Att  vattnet  släckte,   elden  tände, 

Att  kornet  grodde  i  din  mull; 
Att  regn  och  sol  beredde  äring; 
Att  du  blef  klädd  af  fårens  ull 
Och  drog  af  sädens  kärna  näring; 

Men  verkningarnas  dolda  skäl 
Din  gissning  icke  klyftigt  tydde. 
Okunnig,  men  förutan  gräl, 
Dig  ej  okunnigheten  brydde. 

*)  Dionysii  gunstling  och  smickrare.  Dionysius,  för  att  gifva 
honom  begrepp  om  sin  lycka,  den  Damokles  sä  högt  prisade,  lät  ho- 
nom sitta  pä  sin  tron,  vid  ett  läckert  bord,  omgifven  af  prakt  och 
yppighet,  men  upphängde  en  bar  värja  pä  en  träd  öfver  hans  hufvud. 


DEN   GIRIGE.  500 


Du  ansåg  jorden  för  den  plats, 
Der  tidens  prof  du  skulle  röna, 
Och  himmelen  för  Guds  palats. 
Der  han  de  trogna  skall  belöna. 

Och  när  du  öppnad  såg  din  graf 
Och  skulle  verlden  öfvergifva. 
Dig  ingen  tvekan  oro  gaf; 
Du  trygg  dig  trodde  salig  blifva. 

Du  jordas  på  din  kyrkogård, 
Der  fäders  ben  tillförne  finnas. 
På  mullen  reses  ingen  vård, 
Och  dina  barn  dig  endast  minnas. 

Ja,  redlige,  enfaldige! 
Af  dig  är  allt  bland  oss  försvunnit. 
Du  jorden  flitigt  odlade, 
Du  ock  i  jorden  hvila  funnit. 

O  filosof!  han  var  din  bror. 
Du  strålen  klöf  och  luften  vägde: 
Visst  var  din  synkrets  mera  stor, 
Men  mera  fred  du  aldrig  ägde. 

Och  detta  minne,  denna  pust. 
Som  efter  dig  från  grafven  sväfvar, 
Inbillningskraftens  tomma  lust, 
Som  till  odödligheten  sträfvar; 

Det  ock  förgås  i  tidens  famn: 
Du  skall  med  bonden  lika  glömmas; 
Och  begges  stoft  och  begges  namn 
I  samma  tysthet  ändthgt  gömmas. 


Den  girige. 

Saga. 
Krysofilus  var  en  ibland  de  dårars  tal, 
Som  gullet  rätt  och  slätt  för  gullets  skull  begära. 
Bland  allt  hvad  lyckan  ger  det  var  hans  enda  val, 
Och  blott  att  spara  vara  hans  lära. 


510  G.    J.    ADLEKBETH. 

Att  lifvfets  matta  låga  nära. 

Knappt  åt  en  magrad  kropp  han  unde  föda  nog; 

Hans  rifna  klädnad  ej   förslog 

För  luftens  våld  att  honom  skydda; 

Och  vilddjursnästet  lik  var  denna  usla  hydda, 

Der  han  på  glesa  strån  sin  korta  hvila  tog. 

En  önskad  frukt  han  re'n  för  sina  mödor  njutit, 

Då  han  uti  en  ödslig  skog, 

Dit  vägen  aldrig  vandrarn  drog, 

Af  nattens  fackla  lyst  i  jordens  sköte  slutit 

Ett  hundra  blanka  mynt  af  guU, 

Bestänkta  med  hans  svett  och  höljda  väl  med  mull; 

Och  nu  han  gått,  sitt  kall  med  dubbelt  nit  att  yrka 

Till  flere  skatters  samlande. 

Hvad  Gud  Krysofilus  var  ifrigast  att  dyrka 

Man  ren  lär  utan  möda  se. 

Till  Jofurs  tempel  dock  man  varseblef  bland  andra 

01ymp'ske  gudens  dyrkare, 

Vår  girige  en  dag  med  utmärkt  andakt  vandra. 

Som  offer  han  ett  magert  lam 

Till  helgedomen  förde  fram. 

»O  Fader!»  var  hans  suck,    >/Som  jord  och  himlar  lofva, 

Förunna  mig  en  skatt,  ett  rikedoms  förråd. 

Som  gör  mitt  hjerta  nöj  dt  och  vittnar  om  din  nåd.» 

Den  allvise  blott  log  åt  skrymtarns  bön  och  gåfva. 

»Väl»,  sade  guden  tyst,    »den  skatt,  som  han  förtjent, 

Till  girighetens  blygd  skall  honom  bli  förlänt!» 

När  gubben  nästa  natt  sig  hade  lagt  att  sofva, 

Till  honoQi  i  en  dröm  så  lydde  Jofurs  ord: 

>^Din  önskan  är  tillfyllesgjord. 

Det  berg,  hvarvid  du  bor,  en  kula  öfvertäcker. 

Som  djupt  sig  under  jorden  sträcker. 

Stig  utan  lampa  dit,,  så  skall  du  finna  der 

En  skatt  så  tung,  att  den  går  öfver  din  förmåga. 

Den  tillhör  dig.     En  klump  af  bara  gull  det  är. 

Besök  den,  när  du  vill.    Men  aldrig  må  du  våga 

Beskåda  den  vid  ljus,  förrän 

Du  någon  del  deraf  till  utgift  ämnar  vända». 

Den  gamle  vaknade,  när  talet  var  till  ända. 

Han  kröp  i  hålan  strax,  och  kände  allt  igen. 

Som  han  i  drömmen  hört  och  glädjetårar  fälde. 

Och  kysste  der  sin  skatt  och  gret  och  kvsste  den 


DEX   GIKIGE.  r^ll 

På  nytt.     Ej  någon  kung  mer  älskade  sitt  välde. 

»O  finge  jag  dig  skåda  blott!» 

Så  var  hans  suck.    »Men  hvad?  Jag  får  dig  ju  handtera 

Du  är  1  alla  fall,  fast  obesedd,  min  lott; 

Jag  känner  ju  din  vigt:  jag  bör  ej  önska  mera.» 

Snart,  under  föreburet  skäl. 

Att  han  i  grottans  famn  en  hemlig  dyrkan  skötte, 

Han  stängde  den  med  mur  och  lås  och  rigel  väl,' 

Och  daghgt  någon  stund  allena  der  förnötte. 

Krysofilus  sig  lik  för  öfrigt  var  i  allt: 
Han  pengar  samlade  och  svalt. 

Sågs  tiggarn  på  långt  håll,  han  tidigt  vek  af  vägen. 
Och  kom  han  honom  när,  han  lättingen  dref  borl. 
Han  blef  af  nödens  språk  så  rörd  och  så  förlägen 
Att  samtalet  blef  alltid  kort.  "     ' 

En  vän,  hvars  hela  gods  gått  opp  i  rök  och  låga. 
Han  hörde  jemra  sig.      »O  hvad  det  gör  mig  plåga!» 
Så  skrek  den  girige:   »Hvi- var  jag  icke  der? 
Jag  skulle  vatten  öst  och  användt  all  förmåga 
Att  dämpa  eldens  våld.     Hvad  den  förfärlig  är! 
Och  dock  man  om  dess  vård  så  föga  omsorg  bär!» 
Men  när  hans  vän  ock  väckte  fråga 
Om  något  bistånd  i  sin  nöd, 
Fans  hos  Krysofilus  ej   fyrk  till  understöd. 
Snart  en  bedröflig  kunskap  länder, 
Att  en  hans  son  på  Joniens  haf 
Var  fallen  röfvare  i  händer 
Och  smidd  i  jern  och  dömd  att  evigt  vara  slaf, 
Om   gubben  till  hans  hjelp  ej   femti  drakmer*) 'sänder. 
»Ve»,  ropar  han  bestört,    »ve  denna  olvcksfärd! 
Att  trotsa  vind  och  våg,  hvi  blef  väl  pilten  lärd? 
En  faders  trägna  bön  skall  gudars  misskund  tvinga 
Att  göra  honom  fri  —  men  pengar  har  jag  inga.» 

Nu  medan  denne  son  var  stadd  i  slafverl. 
Gick,  som  tillförne  skett,  ej  någon  dag  förbi. 
Att  ej  Krysofilus  sin  rygg  i  kulan  krökte 
Och  der  af  skuggan  skymd  sin  kära  skatt  besökte. 
»Tack  vare  himlen»,  sade  han, 
»För  denna  tröst  i  lifvets  öden! 
Den  på  min  ålderdom  en  tillflykt  blir  i  nöden, 

*)  Ett    mynt    i    Aten.     Hvar    drakma    gjorde    ungefår   8    skill. 
svenskt  mvnt. 


512  G.   J.    ADLERBETH. 

Hvad  öde  heldst  mig  vänta  kan.  — 

Dock  skall  (så  fortfor  han)  man  nyttja  trygg  sin  lycka, 

Med  varsamhet  den  nyttjas  vill. 

Må  derför  aldrig  mig  så  tungt  behofven  trycka, 

Att  jag  min  gömda  skatt  skall  nödgas  gripa  till!» 

Hans  ålder  mellertid  till  höga  år  var  skriden. 

Hans  rikedom  omkring  hans  bygd 

Var  allmänt  kunnig,  till  hans  blygd 

I  väntan  på  hans  död  hans  barn  förnötte  tiden, 

Med  hat  till  hans  person  och  kärlek  till  hans  gods. 

Omsider  blef  han  sjuk,  och  alla  väl  till  mods, 

Då  döden  utan  krus  mot  honom  lien  höjde. 

Ibland  betraktelser,  som  icke  stort  förnöjde 

Han  ändthgt  sina  barn  till  bädden  träda  böd. 

»I  skolen»,  talte  han  med  möda, 

»Begråta  innan  kort  er  hulda  faders  död. 

Emottan,  fast  jag  ser  ert  ömma  hjerta  blöda, 

Det  arf,  som  för  er  skull  är  samladt  af  min  flit, 

Men  framför  allt  hkväl  för  fromhet  och  för  nit 

Af  himlen  mig  till  lön  förunnadt. 

I  denna  kula  göms  (jag  förr  det  ej   förkunnat) 

En  skatt,  en  khppa  gull,   en  skänk  af  dundrets  gud. 

Jag  aldrig  den  besett:  uttryckeligt  förbud 

Mig  afhöll  derifrån,  förrän  den  nyttjas  borde.        .„ 

Den  ligger  hel  och  orörd  qvar. 

Åt  eder,  mina  barn!  jag  detta  offer  gjorde; 

Det  var  åt  er  jag  haft  den  hehgt  i  förvar.» 

Han  slöt  sitt  tal  och  lif.  —  De  voro  icke  lata 

Att  nedgå  till  hans  skatt;  hvar  en  sin  fackla  bar. 

De  funno  denna  skatt:  hur  blefvo  de  ej  flata? 

Det  en  ofantlig  gråsten  var. 


Carl  August  Ehrensvärd. 

^i?y  hrens\'ärd  är  vår  ende  konstfilos" ifiske  skriftställare  under 
det  förflutna  seklet.  JMänga  af  våra  framstående  för- 
fattare hade  tänkt  och  skrifvit  öfver  poesien  och  dess 
lagar;  den  bildande  konstens  teori  låg  deremot  i  värt  land 
i  sin  linda  på  en  tid,  då  vi  redan  kunnat  räkna  flera  konst- 
närer af  rang,  och  då  utlandet  varit  vittne  till  framträ- 
dandet af  åtskilliga  mer  eller  mindre  genomarbetade  konst- 
filosofiska  system.  Så  hade  i  Tyskland  den  berömde 
Winckelman  vid  midten  af  seklet  sökt  att,  stödd  på  antiken, 
utreda  de  fria  konstenias  lagar  och  skrifva  deras  historia. 
Ej  fullt  tvenne  decennier  senare  framträdde  Ehrensvärd 
med  sina  två  arbeten:  Resa  till  Italien  och  De  fria  kon- 
sternas filosofi,  till  andan  påminnande  om  Winckelmans 
verk,  men  skrifna  under  väsentligen  andra  förhållanden 
och  i  en  helt  olika  stil.  Jemte  dessa  båda  skrifter  äga  vi 
af  Ehrensvärd  en  Promemoria  till  Gustaf  III,  författad  så- 
som en  vägledning  för  konungen,  då  denne  skulle  anträda 
sin  resa  till  södra  Europa.  Den  innehåller  i  hufvudsak 
samma  idéer  som  de  nyssnämnda  båda  skrifterna,  men  ut- 
märker sig  till  skillnad  från  dem  genom  ett  mera  samman- 
hängande framställningssätt. 

Ehrensvärd  hörde  till  samma  literära  krets  som  de 
män,  hvilka  ofvan  blifvit  skildrade.  Han  stod  i  stor  ynnest 
hos  konungen  och  i  ett  nära  vänskapsförhållande  till  Oxen- 
stjerna,  Adlerbeth  och  Rosenstein,  med  hvilka  han  ock 
flitigt  brefvexlade.  Äfven  med  Thorild  hade  han  gemen- 
samma intressen,  och  angående  sina  konstteoretiska  åsigter 
utbytte  han  idéer  med  denne  och  inhemtade  hans  råd. 

Ehrensvärds  literära  och  konstnärliga  studier  tillhöra 
hans  lediga  stunder.  Hans  egentliga  verksamhet  faller  inom 
krigskonstens  område,  och  hans  namn  tillhör  härigenom 
äfven,  och  framför  allt,  den  politiska  historien. 

Sienska  Parnassen.     111.  ?>'å 


r)14  c.    A,    EHPvEXSVÄRD. 

Han  var  son  till  den  store  Augustin  Ehrensvärd, 
svenska  skärgårdsflottans  skapare  och  Sveaborgs  grundläg- 
gare,  och  föddes  1745.  Redan  i  sin  ungdom  deltog  han 
vid  fadrens  sida  i  drabbningarna  under  det  pommerska 
kriget  och  arbetade  sedermera  på  Sveaborgs  befästning  och 
skärgårdsflottans  utrustning.  Före  sitt  trettionde  år  hade 
han  redan  avancerat  till  öfverste.  År  1780  anträdde  han 
i  sällskap  m.ed  en  slägtinge  den  resa  till  utlandet  med  Ita- 
lien som  mål,  h vilken  han  på  hemresan  två  är  senare  skil- 
drade, och  som  äfven  gaf  anledning  till  hans  andra  skrifter 
af  samma  art.  Aret  efter  sin  återkomst  utnämndes  han, 
under  Gustaf  III:s  vistelse  i  utlandet,  genom  ett  försegladt 
kungligt  bref,  till  amiral  och  anförare  för  skärgårdsflottan 
efter  sin  vän  Trolle.  I  denna  egenskap  förde  han  under 
ryska  kriget  befälet  i  det  första  slaget  vid  Svensksund  den 
24  Aug.  178g.  Stridens  olyckliga  utgång  är  bekant;  men 
i  hvad  mon  Ehrensvärd  har  någon  skuld  i  det  förkrossande 
nederlaget  är  ej  fullt  utredt;  att  han  här  ej  fullkomligt 
gjort  sin  pligt  synes  sannolikt.  Nedslagen  öfver  denna  mot- 
gång, drog  han  sig  emellertid  tillbaka  och  slog  sig  ned  på 
sitt  fädernegods  Tosterup  i  Skåne,  der  han  helt  och  hållet 
egnade  sig  åt  vetenskapliga  och  konstnärliga  studier.  Efter 
Gustaf  IILs  död  inträdde  han  åter  i  sin  befattning  såsom 
flottans  högste  styresman  under  titel  af  generalamiral  och 
hade  såsom  sådan  många  och  olikartade  embetsgöromål  i  och 
för  flottans  administration,  men  ledsnade  efter  3  år  åter  pä  sin 
befattning  och  tog  1 795  afsked  på  allvar.  På  resa  till  Norr- 
köpings riksdag   1800,  afled  han  hastigt  i  Örebro. 

Ehrensvärds  stora  konstnärliga  begåfning  framlyser  i 
den  mängd  teckningar  och  utkast,  med  hvilka  han  illustre- 
rade sina  skrifter.  Dessa  handteckningar  utmärka  sig  ge- 
nom en  ovanlig  f}-ndighet  och  uppfinningsrikedom  samt  visa 
en  st()r  säkerhet  och  korrekthet  i  utförandet.  Med  ritstiftet 
ätergifver  han  på  ett  sinnrikt  sätt,  vanligtvis  allegoriskt,  en 
qvickhet  eller  ett  infall,  så  att  man  skulle  kunna  karakterisera 
hans  teckningar  såsom  en  art  grafiska  epigram.  På  detta 
sätt  har  han  i  en  serie  karakteristiska  mer  eller  mindre  skämt- 
samma teckningar  med  korta  förklarande  eller  snarare  supp- 
lerande underskrifter  behandlat  svenska  historien  från  äldsta 
tider  till  Adolf  Fredrik,  ett  verk,  som  Oxenstjerna  med  rätta 
kallat   »snillets  lek  i  svenska  historien». 

Ehuru    Ehrensvärd    ej  var  professionell  konstnär,  hade 


c.    A.    EHEEX-VARD.  ,)1,) 

han  sålunda  i  sin  artistiska  beråfnino^  en  vio^tisr  förutsättnino; 
för  att  kunna  förstå  och  bedömrna  konsten,  Hksom  han  i  sin 
qvickhet  hade  ett  medel  att  med  träffande  omdömen  ka- 
rakterisera hvad  han  såg.  Under  sin  resa  i  Italien  fick 
han  ögonen  öppna  för  konstens  storverk  och  de  olika  län- 
dernas skaplynne.  Det  var  dessa  intryck  och  de  reflex- 
i<^ner,  till  hvilka  de  gåfvo  anledning,  som  han  nedskref  i  de 
arbeten,  vi  äga  af  hans  hand.  De  äro  derföre  ingalunda 
att  betrakta  såsom  lärda  vetenskapliga  afhandlingar,  utan 
helt  enkelt  en  estetiskt  bildad  konstnärs  hastigt  ned- 
skrifna  anmärkningar  öfver  de  konstföremål,  som  väckt 
hans  uppmärksamhet  och  deras  inbördes  sammanhang. 
Och  dock  äro  dessa  kortfattade  reflexioner  genom  sin  snill- 
rikhet ofta  mer  upplysande  och  träffande,  än  en  lång  ut- 
redning öfver  samma  föremål  skulle  varit.  Dock  icke  alla. 
En  del  af  dem  äro  så  subjektiva,  att  de  knappast  begripas ; 
andra  äro  uppenbara  paradoxer.  Detta  gäller  dock  endast 
om  ett  fätal.  Den  stil,  författaren  valt  för  sin  framställning, 
gör  också  innehållet  svåråtkomligt.  Den  är  sammanträngd 
ända  till  obegriplighet  och  ytterst  bizarr,  med  en  obestämd 
terminologi.  Ibland  kan  man  ej  frigöra  sig  frän  den  före- 
ställningen, att  författaren  af  all  makt  eftersträfvat  en  på- 
fallande originalitet.  Stilen  är,  såsom  man  riktigt  betecknat 
den,  en  verklig  stenstil,  ja  snart  sagdt  en  hieroglyfskrift, 
svår  att  tolka,  men  hvars  tydning  oftast  belönar  den  möda, 
man  haft  dermed.  Den  kateketiska  formen  i  »De  fria  kon- 
steriias  filosofi»  förefaller  något  sökt,  så  mycket  mer  som 
svaret  merendels  redan  ligger  i  sjelfva  frågan. 

Ehrensvärd  är  en  stor  antik-entusiast.  I  den  nyare 
konsten,  specielt  i  nordens,  ser  han  endast  barbari,  och 
likasom  antiken  är  konstens  början  och  slut,  så  är  dess  för- 
nämsta konstart,  plastiken,  för  honom  konsten  par  préfé- 
rence,  under  det  måleriet  med  dess  material,  färgen,  ned- 
sjunker till  en  konst  af  andra  rangen.  Dessutom  utmönstrar 
han  ur  konsterna  en  mängd  former,  hvilka  vi  ålro  vana  att 
anse  såsom  väsentliga  moment  inom  densamma,  såsom 
hvalfvet  och  kupolen  inom  arkitekturen,  samt  inskränker  i 
hög  grad  ämnena  för  konstnärlig  behandling;  så  anser  han 
t.  ex.  landskapsmålningen  såsom  otillåtlig.  j\Iånga  af  hans 
synpunkter  och  resultat  äro,  såsom  lätt  inses,  numera  för- 
åldrade, andra  åter  öfverraska  genom  sin  nyhet  och  origi- 
nalitet.    Svacrast    är   han   i  de  allmänna  estetiska  teorierna. 


.")!()  '      \.   ehi;en>vJ\f:d. 

då  han  filosc-fiskt  söker  intränga  i  konstens  begrepp  och 
väsen,  skarpsinnigast  dä  han  bedömmer  en  enskild  natur- 
eller konstföreteelse;  man  finner  då  som  oftast  högst  träf- 
fande omdömen,  särskildt  kunna  hans  observationer  angå- 
folktyperna ej  undgå  att  slå  läsaren  genom  sin  sanning. 

Ehrensvärds  tre  skrifter  komplettera  i  viss  mon  hvar- 
andra;  endast  genom  att  taga  kännedom  om  dem  alla  får 
man  en  rätt  kännedom  om  hans  konstfilosofiska  ståndpunkt; 
hvar  och  en  af  dem  har  också  sitt  särskilda  intresse  ur 
framställningens  synpunkt,  hvadan  de  alla  tre  här  återgifvas. 
At  de  i  originalerna  förekommande  teckningarne  har  natur- 
ligtvis i  ett  arbete  såsom  detta  ej  kunnat  inrymmas  någon 
plats. 


Resa  tili  Italien  1780,   1781,   1782. 

Företal. 

Denna  reseheskrifninrj  hav  den  wOjligaMe  korthet, 
och  vore  verkligen  för  kort,  om  icke  andra  resehenkrif- 
nimjar  vore  för  långa. 


Den  7  Juni  reste  han  på  ett  fartyg  ifrån  Stockholm  till 
Havre  de  Grace. 

Derifrån  till  Paris. 

Hudon  tyckte  han  icke  så  fullkomlig  artist  som  Sergel, 
och  Pigal  hade  inte  sökt  den  stora  smaken. 

Han  behagade  säga,  all  smak  i  staden  var  fransysk, 
han  ville  dermed  bemärka,  ett  godt  i  ett  slags  glädtigt,  ett 
ondt  i  ett  slags  tvärt,  ett  godt  i  ett  slags  rikt,  ett  ondt  i  ett 
slags  brist,  ett  godt  i  ett  slags  eld,  ett  ondt  i  ett  .slags  torrl. 

Fransyskt  ville  då  säga  det  samma  som  qvickt,  stym- 
padt,  obetänkt,  torrt,  fattigt  och  glad  t. 

Lyon.  Der  såg  han  qvinfolkshafvudbonaden  liksom 
öfverallt  i  Frankrike,  nämligen  af  mössor. 

Deras  ansigten  liknade  hvarandras  i  hela  riket. 

Fransyskans  röst  är  stark;  rösten  tilltar  sedermera  åt 
söder,  men  i  en  klar  ton. 


Här  och  i  norra  delen  af  Italien  brukar  småfolket  papper 
till  fönsterrutor. 

TiuHTi.  Hans  ögon  befriades  från  Alpiska  bergen,  de 
äga  fägring  pä  långt  håll;  men  midt  ibland  dem  röner  man 
en  känsla  af  förödelse.  Berg  åro  lemningar  af  en  sönder- 
fallen yta  på  en  planet. 

Man  får  der  den  upplysning  ait  bergspetsar  samla  skyar 
och  släppa  lös  dem  på  himlahvalfvet;  de  äro  spetsar  på  en 
stor  elektricitet;  man  begriper  således  huru  bergsträckor 
kunna  förorsaka  khmat  i  khmat. 

Smaken  i  byggnaden  såg  han  förbytt,  han  trodde  det 
bör  förundra  alla  ifrån  norden  att  skåda  så  mycken  arbetad 
marmor  och  den  mängden  af  målningar. 

Här  finnes  kabinetter  af  antika  lemningar. 

Folket  pä  landet  hade  ombytt  sitt  utseende,  en  svensk 
tror  dem  svenske,  enfaldigare  åthäfvor  än  i  fransyska  bond- 
hopen  var  der  till  orsaken. 

Milano.  En  eftermiddag  såg  han  på  ett  skådespel 
sättet  huru  italienare  begabba  fransoser,  och  huru  italienare, 
som  söka  härma  en  fransos,  icke  kunna  härma  honom.  Detta 
tror  han  kommer  deraf,  att  lynnena  på  nationerna  äro  så 
skilda,  att  icke  en  gång  finnes  någon  härmningsart  dem 
emellan. 

Han  fann  Italien  likna  en  jemn  U-ädgård,  öfverallt  lika 
upp brukad. 

Piacenza.  På  torget  två  kopparbilder  af  regenter,  rätt 
bra  gjorde. 

Parma.  Den  bekanta  Magdalena  af  Correggio  sitter  här. 

Bologna.  Här  såg  han  kabinetterna  fulla  af  Carrac- 
cer  &c.  &c,  &c.  &c.  &c.  &c.  och  sade  han,  till  att  se  kabi- 
netter och  omtycka  allt  eller  inte  omtycka  allt,  bevisar  ingen 
ting;  det  är  ovisst  om  man  äger  känslan  af  det  vackra,  man 
kan  äga  en  känsla  af  sitt  nationella  täcka,  men  det  är 
inte  nog. 

Florens.  Han  blef  förundrad  se  taflor  med  Rafaels 
stil  målade  innan  Rafael. 

Rom.     Antiken  har  haft  smak  och  vi  ha  sökt  smak. 

Terracina.  Ligger  vid  udden  af  en  bergsträcka,  som 
kommer  från  Apenninerna  och  slutar  sig  i  hafvet.  Här 
bakom  börjas  Neapolitanska  landet. 

Kabinetter  =  museer. 


.,)iS  I  .    A.    EHKEN^VAED. 

Hitintills  hade  snörlifvet  varit  i  bruk,  men  i  Neapoli- 
tanska landet  syntes  inga  snörlif. 

En  resande  har  en  vacker  utsigt  från  Mola  di  Gaeta; 
han  ser  öar  i  Medelhafvet  och  bakom  Cap  Miseno  ser  han 
Vesuvius;  ibland  på  dessa  ställen  endast  i  luften. 

När  man  kommer  utföre  en  hög  bergsträcka  ner  åt  de 
Lyckliga  fälten,  får  man  en  stor  utsigt:  ögat  älskar  vid- 
sträckt, då  det  vidsträckta  har  ett  anseende  af  lycka,  och  då 
kring  det  vidsträckta  fältet  är  en  hög  gräns.  Omkring 
himlabryn  ser  man  x\penninerna  och  de  omätliga  bergen  vid 
Castellarnare,  till  höger  synes  en  lång  backe  stryka  på  landet 
som  en  dimma.  Neapel  ligger  skymd  af  samma  backe.  Ve- 
suvius inom  detta  fältet  ligger  på  sitt  egna  fält,  och  långt 
uti  hafvet  hitom  horisonten  ser  man  ön  Capri. 

Den  som  är  ifrån  Norden  fmner  ett  stort  nöje,  då  han 
får  se  palmen  och  ett  citronträd  växa  ibland  åker  och  går- 
dar, då  han  får  se  kryddland  stora  som  åkerfält,  gårdar 
strödda  som  blomster,  folket  i  rörelse  som  under  en  högtid, 
och  jorden  bära  sin  frukt  i  tre  lag. 

Qvinfolken  bära  en  röd  skarlakansdrägt  med  ett  grönt 
förkläde,  håret  på  itahenska  sättet,  och  en  fladdrande  duk 
till  hufvudbonad.  Bönderne  gingo  med  antika  skoplagg. 
Han  sade  i  Neapels  land  finnas  många  enfaldiga  och  otill- 
skurna drägter,  hvilket  man  måtte  fmna  i  de  länder,  der 
folket  nöjde  åt  sitt,  ej  älska  det  nordiska  ombytet. 

Man  bör  omtycka  färgen  på  deras  qvinfolk;  den  var 
ideal  eller  ett  utsökt  vackert  och  bemärkande  en  sann  helsa. 
Man  kunde  inte  säga,  den  var  för  röd,  för  hvit,  för  blå, 
för  gul;  alla  färger  tycktes  väl  utförda,  och  det  starka  af 
färgen  var  utspridt  på  rätta  ställen.  Barnen  voro  lefvande 
blomster;  man  såg  mycket  barn,  mycket  hafvande  qvinnor 
och  ett  stort  manfolk. 

Palermo.  Ingen  ting  fann  han  af  konster;  man  sade 
honom,  här  skulle  fmnas  målningar  af  Polidor;  han  fann 
öfverflöd,  grannlåt  och  vacker  natur. 

Han  besåg  prins  Palagonias  slott  utanför  staden;  man 
öfverenskommer  vara  uppbygdt  af  en  olycklig. 

Han  såg  andra  landtgårdar,  dem  han  sade  vara  mönster 
för  landtgårdar. 

Landet  hade  lefvande  stängsel  af  aloe  och  Ficus  Indiens. 

Han  for  öfver  land  till  Girgenti  på  en  hästbår;  han  såg 
våra  trädgårdsörter  växa  vildt;  han  såg  berg  af  ^larienglas. 


klapperstenar,  agater,  rika  dälder,  och  för  ögat  ett  helt  nytt 
byggnadssätt  på  byar  och  små  séäder. 

Girgenti.  Han  reste  strax  till  templen.  Landskapet 
var  besynnerligt,  öfverallt  syntes  förstörelsen  af  en  stor  stad, 
ändå  var  detta  leende,  gärdesgårdarne  voro  af  pelare  och 
arkitraver,  stenen  var  ren,  hade  qvar  sin  första  färg,  var  gul. 

Jag  vill  inte  beskrifva  dessa  tempel,  som  ännu  qvar 
vittnade  om  forntidens  smak;  sade  jag  de  voro  sant  vackra, 
fick  jag  ett  krig  som  varade,  om  jag  sade  tvärt  om,  så  kom 
jag  i  en  villervalla  med  hvad  jag  tänker  säga  i  konster. 

La    Valetta.     Hufvudstaden  på  Malta. 

Ön  är  en  platt  klippa  af  en  gul  sten,  som  ger  gult 
dam  och  gula  hus.  Denna  beväpnade  munkorden  har 
fyra  galerer  och  ett  ruttet  skepp. 

Inrättningarna  kunna  sköta  en  stor  flotta. 

Qvinfolken  äga  ordentliga  ansigten,  ej  derföre  alla  vackra. 

Karlkönet  ha  ärliga  tycken,  bruka  mustacher. 

St/racusa.  Staden  nu  så  ful  som  fordom  stor  och  be- 
prydd.  Han  besåg  de  få  öfverlefvor,  som  voro  qvar;  han  såg 
Dlonysii  öra.  Utanför  staden  såg  man  en  vacker  trakt; 
man  såg  en  mängd  af  stora  växter  fullkastade  med  blomster, 
häckar  af  sammanflätade  örter,  träden  växa  vilda,  man  såg 
floder  ut  ur  förstörda  vattenledningar,  nedfallna  delar  af  hus 
uthuggna  ur  berg,  spridda  egendomar  på  ett  uppodladt  fält, 
en  lycklig  ställning  på  solen,  ren  himmel,  och  Etna. 

Catania.  Staden  har  ett  bedröfligt  läge,  kusten  är 
lava,  grundvalen  af  den  nya  staden  är  på  toppen  af  ett 
annat  Catania. 

Etna  är  ett  berg  sammansatt  af  Vesuvier,  man  kan 
inte  se  hela  Etna  utan  på  långt  håll;  då  visar  det  sig  uti 
en  blå  dimma. 

Han    ville    inte  använda  tre  dagsresor  att  fara  dit  upp. 

Han  reste  ifrån  Catania,  ut  på  sjön  syntes  röken  från 
Etna  svart,  orörlig,  och  stigande  genom  två  lag  af  moln. 

Taormlna.  Sicilien  har  der  en  annan  trakt,  trångare 
dälder  mot  bergstopparne,  bergen  gröna,  deras  spetsar  af 
bar  sten,  vid  solens  upp-  och  nedgång  syntes  målningen  rik 
på  färg. 

Messina.  Välbyggd,  rik',  vacker  hamn  och  en  täck  strand. 

Han  tog  här  en  ny  speronara ;  den  som  blef  tagen  ifrån 
Girgenti  lemnades.    Skillnad  på  besättning:  de  ifrån  Girgenti 

Speronara  =  en    slags   lätt  båt,  som  brukas  i  medel hafstrakter. 


.yj,0  '  .    A.    EHEENSVAKD. 

voro  ideala,  desse  voro  mensklige,  man  har  ofta  i  varma 
klimater  tillfälle  få  se  deras  växt. 

Scylla.  Ar  en  vattensprutning  förorsakad  af  en  rul- 
lande hafsvåg  genom  en  grotta,  hälft  under  och  hälft  öfver 
vattubrynet;  liknar  de  sprutningar  man  fmner  kring  stranden 
vid  Syracusa.  Vågen,  som  är  hög  och  långslutt,  innehåller 
således  mycket  vatten,  och  med  sin  höjd  måste  ha  en  stor 
kraft;  när  denne  rullar  i  ett  sådant  hvalf,  täpper  den  in- 
gången, förandes  luften  framför  sig  åt  bottnen  på  grottan, 
som  ej  slipper  ut,  men  tar  sin  kraft  igen  och  bryter  genom 
vattenmassan.  Detta  sker  med  ett  skott  och  ett  vattendam, 
som  liknar  rök. 

Klädedrägten  på  Sicilien  är  en  efterlemning  af  den 
spanska. 

Stroinholi.  Utur  detta  berget  kom  eld.  När  kastnin- 
gen skedde,  syntes  eldgnistorna  uppstiga  långsamt;  hvar  eld- 
gnista är  en  Ljungby  sten,  och  hvar  kastning  har  en  större 
hastighet  än  skottet  ur  ett  gevär;  detta  förundrar,  men  af- 
ståndet  från  ögat  gör  den  långsamma  rörelsen. 

Etna  syntes  lysa  samma  afton  ända  tills  om  morgonen, 
då  vi  ifrån  Etna  kunde  stå  uti  sjön  med  vår  speronara  in- 
emot 20  tyska  mil. 

Kusten  från  Salerno  är  stor  och  vacker,  stranden  är 
säkert  tio  våra  bergshöjder,  allt  ifrån  sjön  till  toppen,  och 
ifrån  Salerno  till  Neapel  är  bebodt;  här  ser  man  hus  ofvan 
på  åkerfält,  och  åkerfält  ofvan  på  hus. 

När  han  kom  till  Neapel  gjordes  resan  till  Rom,  der- 
ifrån  till  Caprarola  och  Orvieto,  derefter  restes  tillbaka  till 
Rom,  återigen  till  Neapel,  det  var  den  gången  han  såg 
Psestum. 

V^ägen  ifrån  Neapel  till  Salerno  och  trakten  till  la  Cava 
är  vacker  på  ett  stort  sätt;  man  blir  lycklig  att  se  verlden 
bebodd.  Vid  la  Cava  börja  fälten  åter  brytas  i  berg,  klip- 
porna kastades  åt  skyarna,  och  stora  vattenfall  störtade  under 
vägarna,  men  öfver  allt  rådde  en  fruktbar  stillhet.  När  man 
kommer  öfver  en  bergsrygg,  får  man  hafvet  och  en  annan 
teater. 

Pcestiun.  Tre  antika  tempel,  några  mästare  i  konster 
utropat  för  efterlemningar  af  det  fula  byggnadssättet,  barn- 
domssnillen utan  medfödd  smak,  alla  ifrån  Norden. 

Caserta.     För  stort,  oren  smak,  vackrare  än  fransvskt. 


KE.-A    TILL    ITAJ.rKX.  '_! 

Monte  Cassino.  Der  finnes  en  cirkelrund  collisé,  och 
ett  litet  tempel  af  stor  sten.  Här  på  landet  syntes  neapoli- 
tanska qvinnodrägten  enfaldigare  än  förut. 

Han  for  till  Rom,  derifrån  till  Terni.  Han  reste  nu  till 
Sverige.  Mellan  Terni  och  Rom  tycktes  marken  vittna  med 
en  slags  förstörelse,  som  kastat  runda  stenar  af  kalksten 
mellan  fasta  hällar  af  lava.  att  eldsprutningar  på  dessa 
ställen  vi.sat  sig,  kanske  innan  jordklotets  sista  förändring; 
men  han  tänkte  nu  uti  saker  han  intet  förstod. 

Det  tyckes  ju  längre  man  kommer  i  bergstrakter,  ju 
mera  äga  boningsplatserna  ett  inhyses  tycke  af  lycka.  Han 
började  stiga  in  i  Apenninerna. 

Söder  ut  tyckes  folket  i  utseendet  lida  en  slags  nöd, 
änskönt  med  en  bättre  jord  och  en  bättre  himmel. 

Orsaken  till  detta  utseende  ligger  törhända  uti  en  slags 
flit  bergsboar  fått,  och  uti  en  slags  hvila  slättborne   behållit. 

I  sig  sjelf  bör  den,  som  med  lätthet  får,  lefva  sällare 
än  den,  som  med  möda  hemtar,  och  då  utseendet  hos  slätt- 
bon är  uselt,  är  det  detsamma  som  af  utseendet  ej  vittnar 
flit,  medan  bergsbon  får  en  vana  att  sätta  ett  visst  utseende 
i  allt.  Bergsbon  tyckes  öfvergå  slättbon  i  sin  natur,  men 
skulle  en  lagstiftare  sätta  slättbon  i  rörelse,  äfven  som 
nöden  sätter  bergsbon,  blir  deraf  en  annan  sak. 

Fallet  vid  Terni  är  otroligt,  ^len  grumligt  vatten  och 
smal  ström. 

Uti  Alperne  får  man  äfven  strömmar  utföre  berg,  de 
släppa  berget,  rusa  fritt  utföre,  och  förvandla  sitt  utseende; 
de  äro  rökar  som  slå  ned. 

Cicifa  Castellana.  Man  äger  der  efterlemningar  af  de 
etruskers  bvggnader;  dessa  bestå  af  ofantliga  huggna  stenar. 

TiU  Spoleto  är  vägen  stygg,  den  går  in  i  tjocka  Apen- 
ninerna; när  man  uti  Italien  säger  en  ful  trakt,  är  den  inte 
som  ikring  vissa  städer  i  Sverige,  våra  berg  äro  granit  med 
mossa,  deras  äro  fruktbara.  Af  alla  trakter  är  ingen  så  ful 
trakt  som  ikring  Rom,  men  blir  en  vacker  trakt  i  jemförelse 
med  den  ikring  kho. 

Spoleto.  1  staden  och  i  nejden  voro  täcka  hus;  de 
tycktes  likna  de  små  hus,  man  finner  skildrade  i  antika 
målningar. 

Foligno.     En  tafla  af  Rafael. 

Collisé  =:  antik  amtiteater. 


.ySl  <  .    A.    EJIKENSVAKI). 

Ajicona.  En  antik  port.  Folket  hade  i  allmänhet  af- 
lagt  den  rundskurna  kappan. 

Ansigtsställningen  gick  nu  allt  mer  och  mer  ifrån  det 
ordentliga.  Käringar  voro  för  ens  ögon  redan  löjliga,  saken 
tilltager  mera  norr  upp,  och  är  besynnerhg. 

Pesaro.  Ett  tyskt  tycke  på  hus  och  grannlåter  bör- 
jade småningom  i  färg  och  utseende. 

Rimini.     Folk  med  fräknar. 

Cesena.  Under  hus  tog  arkader  öfverhand,  deras  ut- 
seende är  fult,  deras  nytta  är  veklig.  Alla  kommoditeter 
tillhöra  de  möderne,  ett  fnllt  fyllande  af  sanna  behof  till- 
hörde antiken. 

Det  är  otrohgt  huru  en  sak  blir  vacker,  då  ögat  röjer 
en  sannfärdig  orsak  till  allt. 

Det  är  otroligt  hvad  en  mångfaldig  sammansättning  till 
dolda  behof  är  ful. 

Folket  uti  Cesena  säges  vara  en  qvarlefva  af  ett  fran- 
syskt  folk  och  det  muntraste  uti  Italien. 

I  allmänhet  kan  man  inte  kalla  itahenaren  munter,  men 
alldeles  inte  trumpen,  det  är  en  jemn  och  stadig  nation  full 
af  eld. 

Qvinfolken  i  sina  kläder  gå  icke  mer  i  hufvudfärger, 
de  gå  finrandiga;  se  således  orena  ut  på  långt  håll. 

Vid  utfarten  for  öfver  bryggan  af  ett  enda  hvalf  öfver 
en  stor  ström  med  låga  kanter;  de  möderne  ha  en  slags 
omåtthghet. 

Omåttlighet  förbjuder  det  vackra  genom  ett  för  mycket 
och  med  det  samma  med  ett  för  htet. 

Bologna.  Han  återsåg  Rafaels  vackra  Cecilia.  En 
artist  som  Rafael  med  antik  stil  är  Apelles. 

En  artist  behöfver  mycket,  inte  nog  ha  vett,  inte  nog 
ha  eld,  han  skall,  som  en  ungdom  känner  kärlek,  känna  det 
ädla;  utan  sammanbindningen  med  tycket  af  fullkomlighet 
är  en  tafla  ett  foster  utaf  handtverk,  utan  det  sköna  i  det 
vackra  är  en  tafla  ett  Rafaels  mästerstycke. 

När  konsten  skildrar  en  menniska,  är  det  inte  nog  att 
den  menniskan  ser  lefvande  ut,  den  bör  vara  den  vackraste 
menniska,  och  vara  lefvande  på  det  vackraste  sätt. 

Uti  Petronii  kyrka  såg  han  gamla  taflor,  all  lid  en  väl- 
lust att  se,  ehvar  och  af  eho. 

I  kabinetterna  såg  han  en  svärm  af  Guida,  Gver- 
cino  &c.  &c.  &c.  &c 


KE:?A     TILJ,    ITALIEN.  •>_.) 

Rafael  älskade  han  alltid,  antingen  de  voro  af  honom 
sjelf  eller  af  hans  skola,  tv,  sade  han,  der  finner  man  tycke 
af  stil. 

Uti  instituten  såg  han  taflor  af  Tibaldi. 

Ingenting  röjer  vår  nordiska  smak  mera,  än  det  tycket 
man  haft  för  plafond,  som  plafonerat. 

Öppen  himmel  i  ett  tak,  ett  rum  utan  tak,  sådant 
är  yra. 

Rafael  hade  smak,  när  han  uti  Farnesina  målade  taflor 
i  taket. 

Hvad  händer  i  en  plafond  som  plufonerar"?  Figurernas 
förkortning. 

När  man  valt  en  sådan  natur,  är  det  icke  att  vara 
utan  smak. 

]\Ienniskan  ser  sin  like  och  hela  naturen  i  egen  hori- 
zont,  fogeln  ser  i  plan.     Insekten  ser  i  plafond. 

Xär  man  uti  landet  Europa  är  nybörjare  i  en  sak,  är 
inte  underligt  att  man  försöker;  efter  misslyckade  försök 
bör  man  hålla  upp. 

Han  såg  anatomisaker  i  vax.  Desse  hade  en  ohygg- 
ligare ton,  än  dem  han  sett  i  Florens,  men,  sade  han,  de 
voro  inte  derför  bättre  gjorda. 

Han  såg  Guidos  St.  Pietro,  så  omtalt,  så  väl  målad, 
sa  bra  konserverad,  och  så  ful. 

Vid  åsyn  af  denna  tafla  blef  han  bestört.  Hvad  olycka, 
sade  han,  att  det  går  an  att  måla  väl  med  låg  stil,  och 
hvad  är  icke  detta  för  ett  stort  hinder  i  konsterna. 

Qvinfolken  hade  en  afgjord  hy  i  hvitt  och  rödt,  näsan 
upphöjd,  på  bondpigor  antik  hufvudbonad,  bättre  folk  med 
svarta  sidendukar. 

Reggio.  Här  sågs  gamla  och  unga  qvinfolk  kring 
landet  bära  till  hufvudprydnad  en  hatt,  liten  som  ett  löf, 
utan  nytta  och  utan  prydnad. 

Parma.     Der  återsåg  han  de  vackra  taflor  af  Corregglo. 

x\lla  barn  och  qvinfolk  i  Parma  hade  samma  ton  af 
fysionomi  och  färg  som  i  hans  taflor.  Färgen  är  en  vacker 
köttfärg,  som  går  i  ljusgrönt.    Hvar  målare  målar  sitt  slägte. 

Man  bhr  bestört,  när  man  ser  stora  teatern. 

Landet  liknade  förtjusta  ängar. 

Piacenz-a.  Ännu  varade  samma  slags  tycken  som  i 
Parma  ibland  qvinfolken. 

Man  såg  äfven  hufvudfärgen  pä  håren  vara  ljus. 


>24  (  .    A.    EIIKENSVAF.D. 


Mellan   Milano  och  Lodi  börjades  åter  de  svarta  haren. 

Qvinfolken  med  sina  ljusa  här  gingo  likafullt  barhufvade 
och  antikt. 

Pdsåkrar,  ängar,  kanaler,  planterade  träd,  utgjorde  p.i 
dessa  trakter  ett  tycke  af  diktade  landskaper. 

Milano.     Här  arbetas  mycket  af  granit. 

Qvinfolken  af  medelståndet  kläddes  nu  på  fransyska. 

Man  kommer  norr  opp,  naturen  tar  af.  Bröstbenen 
synas,  och  på  bara  fötterna  ådror  och  senor.  Saken  är  af- 
gjord,  man  kan  säga,  farväl  folk  på  andra  sidan  om  Apen- 
niner,  farväl  styrka  och  helsa,  orsak  till  skönhet  och  smak, 
farväl  vackra  natur.  Norden  nalkas,  välkommen  oreda. 

Arkitekten  Bramante  målade;  hans  målning  är  mäster- 
hg,  ej  i  blomster,  ej  i  små  englahufvud  bland  skyar,  men  i 
figur  och  med  stil. 

Leonardo  da  Vincis  stora  tafla  Nattvarden  är  lika 
med  en  Rafael. 

Det  man  inte  fann  uti  hela  Italien,  var  en  rätt  byggd 
kolonnad ;  omsider  finner  man  den  i  Schweizerskolan  här  i 
Milano;  detta  är  skam  för  Bernini. 

Uti  Arona  är  en  kollosal  figur  af  hamrad  koppar,  ar- 
betet af  nyare  tider;  figuren  en  prest,  femtio  alnar  lång. 

Han  reste  öfver  sjön  till  Isola  Bella. 

Montesquieu  talar  om  Isola  Bella  uti  Essai  sur  le  Gout. 

^lellan  Brescia  och  Milano  hade  allmänheten  utstående 
kmd knotor,  dem  man  ofta  ser  i  Norden.  Magert  folk  för 
magra,  de  fylhge  fetlagde,  hos  barnen  ej  så  vackra    tycken. 

Naturen  mister  nu  sin  jemvigt;  hos  qvinnor  syntes 
bondblygsel,  hos  karlarne  en  fjeskaktighet,  men  det  skym- 
tade, det  var  i  en  liten  grad  mot  hvad  det  förblef  sedermera. 

Här  ser  man  små  boskap. 

Mantua.     Giidio  Romano  var  en  stor  artist. 

Verona.  Vackra  hus  af  Palladio,  Har  en  stor  väl- 
bevarad  collisé.     Folkets  ögon  började  bh  stora. 

Vicenza,     Vackra  hus  af  Palladio. 

Padua.     ^Målning  af  Giotto. 

Han  for  på  La  Brenta. 

Landet  liknade  alltid  en  trädgård. 

Folkel  vid  sjön  fingo  liksom  ett  bättre  skaplynne. 

Venedig.  Han  såg  tvenne  lejon  af  marmor,  ett  grekiskt 
arbete,  och  fyra  hästar  af  brons. 

Tabernaklet    och    mosaikerne    i    hvalfvet   af    S.   Marcos 


kyrka  af  lika  sti].  Sjelfva  kyrkan  i  förskämda  grekiska 
smaken,  ej  ful. 

Den  förskämda  grekiska  smaken  kallas  götisk  i  allmän- 
het, man  vet  att  göterne  hade  ingen  smak,  de  apade  eller 
röfvade.     Tvenne  saker  som  med  hvarann  slägtas. 

Uti  arabeskerna  i  Pompeji  och  Hereulaneum  är  götiska 
arkitekturen  målad,  man  ser  derigenom  huru  litet  man  har 
fog  alt  kalla  den  götisk. 

Pallad  ii  arbeten  täcka,  ej  rena  ifrån  infall. 

Qvinfolken  buro  hvita  lakan  öfver  hnfvudet. 

De  bättre  hade  svarta  sidendukar. 

När  man  öfverger  Venedig,  lemnar  man  Italien. 

Omkring  gränsen  röjer  man  en  slags  primitiv  drägt. 
Cypressen  försvinner,  och  hvart  steg  är  nu  ett  afsked  af 
Italien  Här  kommer  en  ström,  som  gör  gränsen,  och  på  ett 
ögonblick  råkar  man  tysk  mat,  tyska  hus,  en  annan  röst, 
annan  sång,  andra  ansigten.  Han  tyckte  inte  öm  att  se  så 
ofta  bindlar,  som  bemärkte  tandvärk,  så  hetsigt  färgade  kin- 
der, som  bemärkte  lungsot,  och  ett  slags  sinneslättja,  som 
kallades  godhet. 

I  bergena  syntes  en  annan  primitiv  drägt. 

Trakten  i  Tyskland  börjas  med  höga  fjell,  stora  barr- 
skogar, hus  af  timmer,  stängslet  af  gärdsel,  vattenkonsterna 
pumpstockar,  och  qvinfolks  hufvudbonaden  mössor.  Fysiken 
i  menniskan  tyckes  också  vara  af  en  annan  art,  hufvudet 
på  menniskan  är  bredt,  att  fylla  ansigtet  med  liniamenter 
behöfves  stora  ögon,  qvadratisk  panna,  liten  näsa,  stor  mun, 
kort  haka.  Att  finna  dessa  ansigten  ej  bli  sköna  är  lätt, 
det  är  troligt  att  de  bli  täcka,  och  de  bli  läcka. 

Nordiska  qvinnan  får  en  färg,  en  ungdom,  ett  infall, 
som  ställer  i  tycke  hvad  som  brast  i  sant,  friskhets  glädjen 
blandar  sig  med  lidandet  af  klimatets  tryckning,  och  sätter 
en  ömhets  stämpel  på  ansigtet,  som  ger  åskådaren  förtjus- 
ningsvillan. 

Norden  år  hufvudstaden  för  det  täcka,  uti  Södern  re- 
gerar det  sköna. 

Naturen  lär  så  vilja  för  en  viss  orsaks  skull  i  kli- 
mat erna. 

Wien.     Der  ser  man  vackra  tycken  i  mängden  af  könet. 

Kabhietterna  äro  aktningsvärda. 

Tyskar  ha  mycket  i  sin  natur  åt  grannlåt,  ett  intet 
för    sann    smak;   de    lia   täckhet  blandad  med  tungt,  liksom 


')2C)  c.    A     EHREN.^VÄRD. 

fransosen  har  sin  täckhet  blandad  med  kvickt,  och  vi  i 
Sverge  med  torrt. 

Uti  Ungern  såg  man  en  skugga  af  den  fordna  romerska 
soldatdrägten.     Besynnerhgt  finna  den  skuggan  utom  Italien. 

Detta  är  en  slags  helgdagsdrägt,  om  hvardagarne  bru- 
kas en  slags  busaroner,  hvilken  afritad,  med  städade  fållar, 
med  ett  ord  idealiserad,  blir  lik  Dacernes  drägt  på  Kolon- 
nerna Trajana  och  Antonina. 

Manfolken  ha  mustacher,  och  i  håret  lika  italienare. 

Qvinfolken  gå  nästan  barhufvade. 

Uti  Österrike  bära  bönderna  sina  byxor  i  hängsle  och 
bruka  pjexor. 

Prag.  På  landet  hela  sommaren  gingo  qvinfolken  i 
får.skinnströja,  och  hade  sina  hufvuden  för  solen  insvepta  i 
serveter. 

Dresden.     Man  reser  öfver  trakter  af  lava. 

Husen  blifva  små,  tre  våningars  hus  likna  modeller  på 
tre  våningars  hus.      De  äro  ändå  större  än  i  Stockholm. 

Man  kan  se  hvad  storlek  de  italienska  hus  äga  och  de 
i  Wien. 

Trakten  är  vacker;  hvad  som  finnes  och  försvinner  för 
ögat  i  Italien,  gör  nu  en  stor  effekt,  små  strömmar,  små 
berg. 

Polsdam  och  Berlin.  Ögat  tror  sig  finna  flera  ko- 
lonner här  än  i  Rom,  men  ögat  frågar  öfverallt:  kolonner 
hvad   gör  ni  V 

Stralsund.  Pa  andra  sidan  om  Anclam  såg  han  redan 
sråstenar. 


Religionerna. 

Uti  intet  land  en  så  sann  religion  som  uti  Europa,  och 
uti  intet  land  som  Europa  der  folket  äro  så  förderfvade  på 
jordklotet;  felet  ligger  då  hos  dem  .som  sköta  en  sann  re- 
ligion. 

Hvar  gång  prester  hemta  lefnad.snöjet  ur  det  verld.sliga, 
blir  hvad  religion  det  må  vara  illa  skött.  Då  presterne 
hemta  sitt  lefnadsnöje  ur  det  gudomliga,  händer  alltid  hos 
dem  ett  försakande  af  det  verldsliga,  och  hvad  religion  det 
må  vara  blir  väl  skött. 


EE-A    TILT.    ITALIEN.  . 'L  . 

Om  regeringar. 

I  hela  Europa  syntes  en  regent  öfver  alla  regenter,  och 
denna  envåldsregent  var  en  samling  af  lefvande  varelser, 
som  alla  hade  sin  lust  i  väldet.  Sådant  skulle  nödvändigt 
hindra  lagstiftarne  att  stifta,  och  folket  ifrån  ordning;  folket 
måste  gripa  till  förbiidna  nöjen,  de  rena  försvunno:  ordnin- 
gen och  allt,  ända  till  och  med  det  vackra  led;  en  märk- 
värdig sak  i   förstörelsen. 


Om   ordning. 

Uti  de  länder  jag  varit  i  Europa  såg  jag  ordningen 
likadan,  och  det  var  en  naturlig  sak.  Mesta  om.sorgen  var 
att  skapa  straff,  i  brist  på  medel  att  sätla  folket  ur  stånd 
till  fel.  Denna  omsorgen  låg  i  obehörigas  händer.  Ingen 
fann  borgerlig  ordning,  ingen  fann  uppfostran;  regenten  kunde 
intet  mer  än  rätta,  men  intet  tillskapa;  allting  framfördes 
i  skeppsbrott;  ändamålet  var  ständigt  icke  att  komma  i  lycka, 
men  att  komma  ur  nöd.  Detta  förstörde  naturliga  nöjet, 
och  satte  en  stor  försummelse  i  det  hela;  deraf  blef  kring- 
spridt  öfverflöd,  krigsfolk  under  gevär,  och  satte  menniskans 
nöjen  i  nvheter.  Jag  såg  ingens  omtanka  kunna  rå  på  folk- 
hopen, skadlig  metall  till  husgeråd,  oartad  föda,  påskyndade 
arbeten,  ohelsa  och   hastverk. 


Om  handeln. 

Den  förde  allt  i  samhället  med  blotta  uträkningar,  och 
i  hvilka  uträkningar  moralen  icke  var  inbegripen.  Den  lade 
grundval  för  orättvisa,  och  väckte  begär  för  saker  utan 
gagn.  Den  gick  sina  egna  steg  utan  att  vara  innefattad  i 
lagstiftningen;  den  gjorde  hvar  dag  uppror  emot  lagstiftarn, 
och  tog  ett  herravälde  utan  namn. 

Det  var  handeln,  som  öfverändakastade  prestväldet,  den 
omkulikastar  med  tiden  kungaväldet,  den  tål  inga  moraliska 
sammanband,  all  sinnes  ordning  skall  vika  om  inte  handeln 
fj  ett  ras. 


.)1'S  r.    A.    EinJEX^^VARD. 

Hvad  orsaken  tyckes  vara  till  den  skilnad,  hvilken 
synes  mellan  vårt  tidehvarf  och  det  fordna. 

1:0.  Romarn  hade  rådt  en  tid  öfver  Europa,  på  ett 
annat  sätt  än  fordom  han  rådde,  fordom  med  svärd,  nu  med 
bok.     Och  han  har  alllid  rådt  öfver  Europa  i  stort. 

2:o.  De  nordiska  folkslagen  blandade  med  södern  .sina 
egna  seder.  Deribland  var  qvinfolksfriheten  det  hufvud- 
sakliga. 

3:o.  Kompassen  lärde  livar  och  en  lefva  på  andra 
ställen  än  i  sina  fädernesland. 

Detta  äro  de  hufvudsakerna,  som  stält  Europa  der  det 
nu  står,  andra  seder,  andra  tänkesätt,  andra  ändamål.  Förut 
rådde  en  styrka,  och  man  fick  i  sina  nöjen  en  ordning  och 
en  varaktighet,  nerverna  ha  fått  en  stöt,  och  man  kan  inie 
utliärda  hvad  som  sker  på  ett  allvarsamt  sätt.  Man  har 
tappat  på  u[bytet;  fordom  voro  olyckorna  af  en  grof  art, 
men  nu  af  en  känslofull  art;  fordom  voro  lyckorna  på  et  I 
starkt  sätt,  de  äro  nu  på  ett  ovisst  sätt. 


På  hvad  sätt  Italien  tyckes  vara  i  sitt  läge  delt  ifrån  norr, 
och  på  hvad  sätt  Frankrike  tyckes  tillhöra  Norden. 

Det  tyckes  att  norr  om  Friolska,  Alpiska  och  Pyreneiska 
bergen  bor  ett  enda  folk,  som  sträcker  sig  till  norra  polen. 
Söder  om  dessa  berg  har  jag  sett  italienska  folket:  en  slägt, 
men  föränderlige  inom  sig.  Söder  om  Apenninerna  är  ett 
annat  skifte  af  samma  folk;  söder  om  denna  bergsträckan, 
som  slutar  .sig  vid  Terracina,  återigen  ett  annat  skifte;  snedt 
öfver  hafvet  åt  öster  bo  grekerna. 

De  stora  bergsträckorna  tyckas  löpa  ihop  i  Alperna, 
dessa  kasta  sina  grenar  genom  Savoyen  och  famna  om  Frankrike 
norr  om,  ett  stycke  från  Calais;  den  andra  sträckan  går 
söder  om  samma  land,  och  der  hafvet  släpper,  börjas  Pyre- 
néerna; detta  sätter  Frankrike  i  en  låda.  Man  kan  tro  att 
bergsryggar  genom  sina  spetsar  och  långa  sträckor  i  anse- 
ende till  verldselektriciteten  kunna  dela  land  i  klimat,  äfven 
som  polcirklar  dela  jorden  i  klimat,  det  ena  för  den  or- 
sakens skull,  det  andra  för  en  annan  orsak. 

Italien  tyckes  vara  för  sig  sjelf.  Norden  och  Frankrike 
en  klass  ihop,  hvaruti  Frankrike  är  en  särskild  del. 


RESA    TILL    ITALIE>r.  529 

Om  nationernas  fysik. 

För  ett  godt  öga  synes  pä  köttet,  att  fysiken  måste  vara 
mera  satt  och  mogen  på  dem  som  bo  söder  iit  än  norr 
opp.  Det  gifves  äfven  tillkänna  på  deras  växt.  Förhållandet 
emellan  lemmarne  för  att  utgöra  en  fullskapnad,  och  rörelsen 
i  deras  ställningar  för  att  göra  en  expression. 

Håret. 

Det  svarta  häret  är  öfverallt  bland  de  södra  folkslagen, 
det  ljusa  tillhör  norden,  i  söder  krusigt,  i  norden  rakt. 

Ögonen. 

De  bruna  ögon  äro  så  allmänna  åt  södern  öfver  Alper 
och  Frioler,  att  man  uti  Italien  aldrig  ser  de  blå,  uti  Norden 
ser  man  i  mängden  bla  ögon,  ibland  de  bruna. 

Färgen. 

Man  ser  Genuesare  och  Provencaler  brunare  än  de 
öfrige  uti  Italien.  Hos  qvinfolket  är  färgton  i  hullet  grönt 
och  pionrödt. 

Uti  Norden  celadon  och  rosenrödt. 

Hullet. 

Bondfolkets  händer  äro  icke  beklädda  med  ett  groft  och 
skarpt  hull,  och  lina  hullet  får  icke  fräknar  på  andra  sidan 
om  Apenninerna. 

Tänder. 

De  ijamla  behålla  tänder. 


Utseendet. 
Så    masra    och    så    feta    finnas    icke   uti   Italien   som  i 


Norden. 


Om  fysionomier. 

Det  bör  icke  vara  inbillning,  att  hvart  folk  äger  sina 
egna  fysionomier.  Den  italienska  skulle  jag  beskrifva,  om 
det  gick  an  att  beskrifva  fysionomier.  Jag  vill  endast  säga 
att  på  andra  sidan  om  Apenninerna  äro  ansigten  tecknade 
med  en  slags  stadga,  och  uti  Norden  med  en  viss  slapphet; 

Svenska  Parnassen.     111.  31 


530  c.    A.    EHRENSYÄRD. 

att  tala  som  artist  ligger  i  deras  ansigten  en  bättre  stil  än 
i  Norden,  att  tala  som  allmänheten  ha  deras  ansigten  en 
bättre  art. 

Skilnaden  i  de  nordiska  ansigtens  teckning  och  de 
södras,  är  att  streckena  i  de  södras  kontur  går  i  denna  ton 
C/[)  och  i  de  nordiska  i  denna  -^_^X'~^. 

Det  ena  är  i  en  mera  tät  ton,  det  andra  i  en  mera 
slapp  ton. 


Om  klädedrägten  ibland  folket. 

Alla  qvinfolk  i  Itahen  gå  med  uppkransadt  här.  At- 
skillige  ha  större  eller  smärre,  mera  stärkta  eller  ostärkta 
kläden  på  hufvudet.  Kroppsdrägten  tyckes  vara  på  somliga 
ställen  hvad  man  kunde  kalla  primitiv,  så  enfaldig  i  sin  sam- 
mansättning, att  de  delar,  af  hvilken  den  består,  icke  ännu  äro 
tillskurna;  af  alla  drägter  tyckes  det  vara  denna  som  bäst  klär. 

Jag  har  sett  en  sådan  drägt  på  gränsen  vid  Kärnthen, 
som  går  sedermera  till  förändringar,  med  hvilka  förändringar 
hufvudbonaden  åtföljer,  denna  tyckes  visa  småningom  huru 
ett  fritt  kläde  afstympadt,  kringskuret  och  sedernjera  tillsydt 
med  spetsar,  skapar  sig  till  den  allmänna  europeiska  flygel- 
mössan. 

Karlarnes  drägter  bland  folket  äro  mera  nyss  antagna 
och  med  jemkningar;  de  äro  i  den  fransyska  snitten. 

Lavantströjan  och  rundskurna  kappan  äro  likväl  antika 
efterlemningar,  hvilket  synes  på  några  målningar  och  på 
drägter,  som  vara  ännu. 

Karlarnes  hår  behålla  sin  naturliga  växt  ifrån  sin  hvirfvel 
från  hj essän  ned  åt  pannan.  Det  afklippes  strax  nedanför 
hårgården  och  behålles  något  längre  i  nacken. 

På  samma  sätt  gå  de  med  håret  i  Ungern. 

Uti  Norden  behålles  håret  lika  långt  afklippt  och  struket 
allt  bakut. 

Den  förderfliga  drägten  snörlif  brukades  inte  uti  Nea- 
pels land. 


KESA    TILL    ITALIEN.  Öol 

Några  bruk. 

Q  vinfolken  och  karlarne  uti  Italien  bära  icke  på  ryggen, 
men  på  axeln  och  hufvudet. 

Uti  Tyskland  och  Frankrike  bära  qvinfolken  på  ryggen, 
och  få  en  framstupa  ställning,  eller  gå  de  lutande  bak- 
länges och  bära  på  magen. 

Detta  bevisar  en  slags  ofullkomlighet  uti  åtbörder  mot 
italienskan. 

Tycken  och  sedvanors  likhet. 

Tyskan  och  fransyskan  bära  mössor  till  hufvudbonad. 

De  bära  på  lika  sätt  sina  bördor. 

Kördonen  äro  likartade. 

Franso.sen  och  italienaren  hkna  hvarann  i  språket,  i 
röstens  styrka,  i  hårets  allmänna  färg,  i  sängkläder. 

Fransosen  och  tysken  likna  hvarann  i  ansigtets  tycken. 

Italienaren  är  olik  fransosen  och  tysken  i  ansigtets 
tycken. 

Olikhet  och  likhet  i  lefnadssättet. 

Fransosen  liknar  tysken,  och  liknar  inte  italienaren. 
Fransosen  och  tysken  äta  i  sällskap.  Italienaren  njuter  dessa 
naturens  grofva  behof  ensam  utan  prunk. 

Alla  nationer  i  norr  om  Alperna  begära  qvinnan  för 
sina  ögon.  Könens  sällskap  med  hvarann  hos  dessa  natio- 
ner är  nödigt. 

Italienaren  har  denna  sällskapsfrihet  genom  imitation 
efter  nordiska  folkslag  eller  af  en  gemensam  religion;  ty 
alla  söderländska  nationer  sätta  en  sträng  ordning  emellan 
könen,  då  de  följa  naturen.  Detta  hafva  också  lagstiftare 
gjort,  när  de  inbegripit  könet  in  i  lagarne.  Qvinnan  är 
inte  brottslig  af  sig  sjelf,  men  karlen  retar  och  faller  sjelf  i 
försummelse,  lättsinnighet,  oordning,  och  förlorar  en  viss 
mandom  i  tänkesätt,  han  får  en  slags  naturlig  lefnad  in  i 
staten,  som  inte  fogar  sig  med  öfverenskommelsen  i  en  stat. 
Denna  oordning  är  i  norden  inte  så  farhg,  i  södern  vore 
den  farlig.  I  norden  hjelper  man  sig  fram,  i  söder  är  man 
antingen  stor  eller  förlorad. 


JÖL'  c.    A.    EHREXSYAED. 

Om  nationernas  sinnelag  i  en  upprörd  ställning. 

Italienaren  är  inte  lätt  uppretad  att  bli  arg.  Han  bhr 
mördare  när  han  blir  arg. 

Fransosen  blir  lätt  arg,  skall  således  inte  mörda. 

Den  nordiske  blir  aldrig  mer  än  ond. 

Italienaren  är  således  inte  sticken. 

Fransosen  är  sticken. 

Den  nordiske  är  sticken. 

Italienaren  har  inte  envigeskampen  tillagd  sm  natm-  i 
allmän  lefnad. 

Den  är  natarhg  hos  alla  de  nordiske. 

Italienaren  är  således  kallsinnig  för  ohöflighet,  för  sma 
sqvaller,  för  små  förtal  och  för  små  orättvisor  i  seder. 

Franso.sen  och  den  nordiske  är  alldeles  inte  kallsinnig 
för  små  orättvisor  i  seder. 

Italienaren  hamnar  ingenting  annat  än  verkligheter,  och 
alla  nordiske  hämnas  fåfänga  med  mera  begär  än  verkhg- 
heter,  en  besynnerlig  sak;  och  kring  Östersjön  när  hämden 
företages  för  en  verklig  sak,  bhr  den  så  tilltagen,  att  den 
aldrig  hinner  en  gång  komma  på  förslag,  utan  dör.  Af  allt 
detta  händer  den  vänlighet  i  nordiska  nationer,  och  den 
styrkan  af  dygd  man  sett  uti  Italien. 


Om  nationernas  laster,   som  komma  af  sinnelaget,  och 
oordning. 

Italienaren  när  han  röfvar,  mördar  inte. 
Fransosen  gör  merendels  begge  delarne  pä  en  gång. 
I  norden  har  man  gjort  så  med. 

I  sjelfsvåldiga  lefnaden  är  italienaren  hemlig.  Den  nor- 
diske skryter. 

Om  nationerna  när  de  öfva  grymhet. 

När  fransoser  och  itahenare  öfva  grymhet  sker  det  rätt 
och  slätt. 

Den  längre  upp  i  norden,  när  han  öfvar  grymhet,  brukar 
gyckelspel. 

Tager  rättvisan  svärd  hos  de  två  förra  nationer,  sker 
det  med  gyckelspel,  uti  norden  rätt  och  slätt. 


RESA    TILL   ITALIEX.  o^lri 

Om  folkets  dygder  och  oseder  i  sammanlefnad. 

Italienaren  har  inga  öfverdrifter  i  sättet  att  lefva.  Ej 
löjlig,  ej  plurnp,  ej  hård;  han  är  allvarsam  i  böjelser,  eldig 
i  lek  och  stark  i  hämd.  Superi,  skryteri,  slagskämperi  är 
honom  obekant. 

Italienarens  allvar  i  böjelser,  samt  naturliga  lätthet  att 
finna,  se  och  begripa,  tillsammans  med  en  vårdslös  regering, 
föder  skälmstycken.  Samma  folk  med  uppfostran  och  tillsyn 
använda  sin  styrka  på  ett  annat  sätt. 

Italienarens    hufvudodygder   komma   af  en  slags  styrka. 

Italienarens  hufvuddygder  komma  af  en  slags  styrka. 

De  nordiska  folkslagen  äro  behäftade  med  en  öfverdrift 
i  sättet  att  lefva;  de  utöfva  sin  styrka  med  språng,  detta 
sätt  ger  ingen  kraft,  men  gör  en  hetsighet;  häraf  komma 
inga  storverk,  men  de  vanliga  liastverk.  De  supa,  de  skryta, 
de  slåss,  de  öfva  fåfängan  och  äga  det  första  smickret  i  sina 
ändamål;  dessemellan  dväljas  de  i  dvala,  och  uti  en  slags 
sinneshvila  taga  de  en  stor  hvila.  Klimatet  gifver  dem  en 
slags  nöd,  en  kort  arbetstid  och  lång  hvilotid  och  således 
bjuder  dem  att  ha  detta  lynne.  Det  är  naturligt  att  de 
nordiske  skola  äga  afund  i  motgång,  det  är  naturligt  att  de 
nordiske  skola  äga   öfverdrift  i  medgång. 

Deras  hufvuddygd  är  våld  och  deras  hufvudodygd  afund. 
Källan  härtill  är  öfverdrift. 

Fransosen  är  mindre  tung,  således  hastigare,  har  mera 
mångtanke  i  sin  öfverdrift,  således  hårdare.  Hans  hastighet 
och  hans  mångtanke  gör  honom  qvick,  hans  qvickhet  och 
hans  öfverdrift  gör  honom  ostadig.  Det  är  svårt  att  säga 
hvad  fransosen  är. 

Hans  hufvudodygd  är  lättsinnighet,  hans  hufvuddygd 
är  lättsinnicfhet. 


Om  nationernas  art,  lynnen,  gry. 

Gemena  folket  utvisar  arten,  det  bättre  uppodlingen, 
men  uppodlingen  hos  de  bättre  behåller  en  art  af  sjelfva 
arten  i  folkslaget. 

Italienaren  sätter  inte  det  sanna  i  klassen  af  det  fåfänga, 
och  sätter  inte  fåfängan  i  kla.ssen  af  det  sanna,  han  äter  i 
stillhet,  och  i  byggnad  och  hofhållning  gör  allmänhetens 
ögon   till  viljes  med  all  den  prakt,  ett  tidehvarf  begär. 


c.    A.    EHPvEXSVAED. 


Italienaren  har  en  slags  ordning. 

Folket  i  norden  de  förbyta  saken,  i  sina  naturliga  behof 
sätta  de  prakt,  och  hvarest  prakt  gjorde  en  verkan,  der 
sätta  de  hushållning,  de  gå  tvärt  emot  saken.  Det  kommer 
deraf.  att  deras  naturliga  öfverdrift  och  lättsinnighet  bjuder 
dem  i  hvart  ögonblick  att  påminnas  om  den  öfverflöds 
Ivckan  de  kunna  ha,  deraf  kommer  en  fattigdom,  som  för- 
bjuder dem  hvad  de  borde  ha. 

Om  man  ej  i  norden  lockades  af  mat,  skulle  man  kunna 
glädja  hvarann  med  de  ädla  och  de  varaktiga  foster  af  nöjen. 
Men  norden  är  ej  skapad  för  det  varaktiga.  Norden  är 
skapad  att  förstöra,  att  gripa  och  njuta,  i  stället  för  att 
skapa  och  underhålla;  den  förra  driften,  tillbakahållen  ifrån 
andras  förderf,  gör  det  förderfvet,  att  man  förstör  sig  sjelf; 
en  gifven  drift  tål  inga  hinder;  naturen  har  befalt  och  saken 
verkställes. 

Fransosen  är  en  glad  nation,  full  af  hetsigheter;  norden 
är  en  tung  nation,  full  af  hetsigheter;  italienaren  är  mogen 
och  full  af  eld. 

Denne  söker  måtta  och  får  vällust,  de  förre  söka  väl- 
lust och  få  öfverdrift. 

Itahenaren  söker  ett  sant  i  naturen  och  får  ett  stort. 

Den  nordiske  söker  ett  stort  och  får  ett  för  mycket. 

Den  ena  är  gjord  att  njuta  starkt  och  länge;  de  andre 
iiro  gjorda  att  njuta  hastigt  och  ofta. 

Den  ena  är  gjord  att  skapa. 

De  andra  att  förstöra. 


Om  uppodling. 

Nationernas  uppodling  i  mer  eller  mindre  grad  an- 
kommer på  deras  prcster,  hvilka  förbjuda  eller  tillåta  vissa 
saker. 

Uti  hvad  delar  de  finnas  uppodlade  ankommer  på  deras 
regeringssätt,   hvilka   behöfva  eller  icke  behöfva  vissa  saker. 

Hvad  framsteg  en  nation  gör  ankommer  på  lynnet,  och 
lynnet  på  klimatet. 

Det  bästa  klimatet  i  norden  är  i  Frankrike:  der  finnes 
också  af  de  nordiske  det  skickligaste  folket;  men  der  bred- 
vid   finnes  ett  annat  land,  som  har  sitt  folk  i  en  mera  ord- 


TiESA    TILL   ITALIEX. 


ning  i  allmän  lefnad,  och  således  med  ett  liksom  sämre  folk 
öfvergår  fransosen. 

Uti  allt  hvad  italienaren  tillätes  att  tänka,  hinner  han 
längre  än  de  nordiske:  fria  konster,  musik,  gyckelspel,  rid- 
skolan, fäktarkonsten,  luftspringarkonsten  etc.  etc.  Han  kan 
således  icke  lysa  i  ett  filosofiskt  och  i  ett  politiskt  tidehvarf: 
allt  är  hos  honom  andligt,  och  i  hus  nöjen. 


Rom  är  ingen  vacker  stad ;  men  gifver  tillkänna  stora 
steg,  menniskan  gjort  ifrån  och  till  barbarismen:  den  för- 
varar aktningsvärda  qvarlefvor  af  den  fordom  uppodlade 
verlden . 


•  St.  Peters  kyrka. 

Bramante  lofvade  ställa  Rotundan  i  luften;  men  oaktadt 
all  barnslighet,  var  hans  planritning  den  bästa.  Den  planen 
af  Michel  Angelo  var  också  en  vacker  planritning;  men  en 
evighet  af  efterkommande  skämde  bort  så  många  förslag, 
och  den  i  trehundrade  år  under  arbete  stående  kyrkan  blef 
ful,  grann,  häcklad  och  berömd. 

När  man  frånvarande  hunnit  befästa  sig  i  den  tron,  att 
kyrkan  är  ett  konstens  mästerstycke,  och  då  man  träder 
midt  framför  faeaden,  är  det  icke  underligt,  att  man  tycker 
sig  se  det,  man  så  ofta  hört.  Men  då  man,  utan  fördom 
för  prål,  ser  dess  orediga  grundval,  kolonnaden,  ha  förkropp- 
ning,  kyrkan  likna  ett  boningshus,  dess  dome  stå  naken  i 
vädret,  finner  man  att,  om  byggnaden  haft  utseende  af  ett 
tempel;  om  de.ss  dome  hade  tillhört  byggnaden;  om  ej  borg- 
gården ägt  qvickhetsfund  i  perspektiven,  men  låtit  ögat  skönja 
ett  naturligt  perspektiv;  om  kolonnaden  stått  ren,  hade  denna 
kyrka  i  alla  tidehvarf  varit  en  vacker  kyrka,  fast  icke 
klassisk. 

Inuti  är  kvrkan  som  i  fall  en  byggnad  hade  växt  och 
tilltagit  i  ett  jemnt  förhållande;  deraf  hände  nödvändigt,  att 
rummet  icke  blef  nog  stort,  änskönt  folket  blef  för  smått; 
om  på  detta  sätt  man  byggt  kyrkan  som  hälften  af  Rom, 
liade  man  önskat  henne  stor. 


n.if)  c.    A.    EHEEX^VART). 

Kyrkan  är  för  stor,  våra  behof  taga  oss  sjelfva  till  skala: 
kroppen  har  en  viss  rymd,  vår  samling  är  ett  visst  antal, 
röstens  styrka  på  ett  visst  afstånd:  deraf  följer  att  rmn  ha 
vissa  proportioner  och  kanna  gifvas  äfven  för  stora  som 
för  små. 

Ögat  har  en  regel  deri,  att  det  har  i  sin  natur  men- 
niskans  behof. 

]\Ien  om  man  ville  göra  en  sak  besynnerlig  och  der- 
jemte  behålla  det  vackra  utseendet,  som  alltid  sker  då  saken 
blir  begriplig,  bör  man  alltid  frälsa  någonting  i  hufvudsaken 
ifrån  granskningen,  och  detta  sker,  då  likheten  i  den  delen, 
sjelfva  saken  vill  härma,  är  bibehållen  i  ett  stort. 

När  en  sak  går  ifrån  sitt  allmänna  förhållande  i  be- 
hofvet,  gifs  sedermera  hvarken  öga  eller  gräns,  om  icke  man 
får  fästa  sig  på  en  annan  natur. 

Man  bör  då  så  laga,  att  någonting  behålles  i  formen, 
som  kan  likna  någonting  stort. 

Naturen  har  gifvit  oss  stora  berg  till  ett  mönster  för 
stora  massor.  När  en  sak  har  en  viss  bredd,  en  viss  längd, 
en  vi.ss  höjd,  följer  icke  deraf  en  likformig  proportion  under 
tilltagandet  till  stort ;  när  naturen  lägger  en  massa,  sker  det 
ej  allenast  i  sammanhang  med  materiens  egenskap,  utan  ock 
med  massans  mängd,  och  hon  gör  ett  stort  berg  helt  annor- 
lunda än  ett  litet. 

Ännu  en  sak:  de  gamle,  alltid  våra  mästare,  satte  utom 
en  viss  bredd  i  hvad  de  gjorde  högst,  äfven  en  viss  måtta 
i  höjden  i  hvad  de  gjorde  bredt.  Detta  ligger  äfven  i  na- 
turen: ett  stort  berg  har  diametern  af  sin  fot  större  än 
perpendikeln  af  hela  berget,  i  den  mon  det  blir  högt,  eller 
ju  större  bredd,  ju  mindre  höjd  i  samma  proportion. 

En  annan  sak:  en  massa,  samlad  för  att  höjas  i  vädret, 
bör  för  ögat  visa  en  angelägen  sak,  nämligen  en  försäkran 
om  sin  stadga.  St.  Peters  kyrka  är  bruten  på  taket  i  två 
små  och  en  stor  dome;  saken  borde  äfven  likna  naturen  i 
den  delen:  ju  större  ett  berg  verkhgen  är,  desto  jemnare 
yta  tyckes  det  ha. 

När  man  antog  dessa  lagar,  kunde  man  med  ett  litet 
göra  ett  stort,  man  bedrog  ögat  med  behag,  och  kunde  icke 
falla  i  det  fel  att  göra  en  stor  sak  liten. 


EE,*A    TILL    ITALIEX.  .K,t 

St.   Peters  dome. 

De  gamle,  våra  mästare  i  sanning  och  smak,  bvggde 
Pantheons  dome  infattad  i  sidoväggar;  denna  försigtighet 
bemärkte  något  stort. 

Våra  domer  stå  nakna  i  luften,  visa  sig  lätta  och  föra 
oss  ifrån  att  de  äro  store.  St.  Peters  dome  kan  således 
icke  ge  någon  naiv  idé  om  sig  .sjelf. 


Om  smaken  uti  Neapel. 

Här  får  smaken  sin  grmidval  uti  ett  blindt  tycke,  utan 
lag,  utan  vett.  Den  yrar  i  tanklöshet  med  ingen  befallning 
åt  andra  nationer.  Således  gör  denna  smak  icke  ondt.  Tag 
bort  deras  ornamenter,  stå  fyrkantiga  och  välstöpta  hus  qvar, 
utan  förkroppningar.  De  stora  arbeten  hos  dem  se  stora 
ut.  De  förbjuda  tillhörigheterna  att  arbeta  emot  saken.  När 
man  med  skäl  försakar  smaken  i  deras  obelisker,  har  man 
likväl  icke  orsak  att  vredgas:  man  ler  åt  en  massa,  några 
roliga  barn  samlat. 

En  lätthet  skönjes  i  neapolitanska  lynnet:  kärfhet,  fräck- 
het, nidskhet,  plumphet,  torrhet  och  tyngd  äro  bannlysta  ifrån 
deras  klimat.  Folket  leka  i  konsterna  gladt  och  fritt,  och 
som  de  ha  ingen  stadga,  få  de  grannt;  men  de  hafva  aldrig 
förvandlat  saken  i  grannlåt,  blott  satt  grannlåt  på  saken. 
Deras  smak  upparbetad  vore  den  enda  i  Europa,  som  kunde 
bli  ideal. 

Deras  mynt  i  grekiska  tiden  visar  oss  en  sanning  liäraf. 
De  ha  ingenting  medfödt  emot  smak,  och  den  tiden  med 
sin  smak,  lika  som  nu,  ägde  de  derjemte  lärdom  i  samman- 
sättningen och  hade  begrepp  om  prydnaden.  Deras  mynt 
bevisar,  att  de,  lika  med  de  andra  grekerna,  öfvergingo 
romarne. 


Neapolitanska  skolan. 

Denna  skola  öfvergår  den  fransyska  i  naturlig  smak. 
Och  fransosen  har  ingenting  öfver  neapolitanska  skolan  mer 
än  den  äran  att  en  gång  i  sin  lifstid  härmat  den  romerska. 
Och  detta  har  aldrig  neapolitanska  skolan  gjort. 

Fransosen  alltid   kärf,  stympad  och  öfverdrifven,  är  utur 


A.    EfTEEX.^VAED. 


stånd  att  hinna  ett  oskyldigt  lynne  i  någon  konst:  han  har 
af  nöden  att  stödja  sig  på  andra  och  vara  qvick. 

Dessa  skolor  jemföras  efler  de  begge  ha  en  glad  ton. 

Det  gläder  ögat  att  se  neaopolitanarens  medelmåttiga 
taflor:  alltid  vackra  ansigten,  täcka  lemmar,  lediga  ställnin- 
gar, klar  färg,  fri,  men  begriplig  sammansättning:  ingen 
konst,  intet  band,  godt  och  utan  möda. 

Om  denna  skola  haft  tillfälle  till  de  sanna  principerna 
i  konsterna,  och  i  barndomen  fått  med  alla  sina  sinnen  se 
och  känna  det  vackra  i  menniskan,  månne  de  icke  fått  en 
sann  kän.sla  af  dygd,  så  nödig  för  expression;  en  öfvad  helsa 
inom  sig  och  för  ögat,  så  nödig  för  teckningen  och  ställnin- 
garna; en  städad  ordning  i  sinnet  och  smaken,  så  nödig  för 
ornamenter:  månne  icke  de  hade  behållit  lagarne  af  ordning 
och  skönhet  och  ännu  varit  greker  i  vår  tid? 

Ett  sådant  hopp  kan  man  ha  om  denna  skola,  änskönt 
Rafael  och  Givlio  Romano  funnits  till. 


Om  antika  målningarna  i  Portici. 

Erfarenheten  visar,  det  en  allmänhet  af  nordiska  folkslag 
ej  i  sin  första  känsla  omtycker  skönhet.  Vår  allmänhet  ger 
sin  aktning  åt  snillemödan  i  en  konst  —  man  vill  se  en 
konst  vara  en  konst  —  och  på  det  öfverdrifna  i  en  smak: 
man  vill  se  det  yppiga  kring  det  täcka. 

Men  de  förstå  icke  skönheten  strax.  Den  artisten,  som 
inträder  i  Porticis  kabinett,  är  från  norden,  och  de  målningar, 
der  sitta,  äro  utkast  efter  ett  skönt,  man  ej  i  hast  förstår. 

Artister  i  våra  tider  ha  en  tung  idé  om  skönt:  vår 
lefnad,  vår  ro,  och  den  olika  uppfostran  vi  ha  inom  så 
många  klasser  af  folk,  förbjuder  känslan  om  ett  sant;  vi  lefva 
sålunda  i  okunnighet  om  det  rätt  vackra  i  naturen,  om  det 
rätt  sanna  i  ordning  och  om  sann  smak. 

Det  moderna  ögat  i  Porticis  kabinett  söker  endast  efter 
hvad  det  förstår,  och  dessa  taflor  vårdslösa  hvad  det  mo- 
derna ögat  förstår.  Taflorna  äro  gjorda  åt  deras  egen  lyck- 
liga tid,  och  de  uttrycka  hvad  det  antika  ögat  förstod;  det 
bör  då  icke  förefalla  allt  för  underligt,  att  så  många  gått 
flata  ifrån  kabinettet  i  Portici. 

N.  B.  Malningarne  i  de  uppfunna  städerna  äro  tapeter  eller 
väggmålningar,  gjorda  af  de  små  målare,  livars  slägte  ännu  målar  i 
Trosa  och  i  Hjo:  detta  upphöjer  konsten  i  antika  tiden. 


EESA    TILL    ITALIEN.  .>.i!.i 

Bronskabinettet. 

Man  finner  dem,  som  tro  att  våra  handtverkare  arbeta 
lika  väl,  smaken  undantagen.  Men  när  man  ser  kärl,  gång- 
jern  oeh  skräp,  mått  och  vigtskålar,  etc.  etc.  som  tjent  i 
bättre  och  sämre  hus,  i  tempel  och  kyffen,  lika  aktsamt, 
väl  och  täckt  gjorda;  synes  att  handtverkare  i  så  liten  stad 
som  Hereulaneum  böra  hedrat  sin  tid  mer,  än  hvad  de 
hedra,  som  i  ett  litet  antal  nu  sitta  i  två  stora  hufvudstäder, 
London  och  Paris. 

Om  Fria  Konster. 

Uti  konsterna  hafva  de  nationer  gått  skickligast,  som 
inom  sig  haft  den  mesta  ordning  i  seder. 

Med  mesta  smak  hafva  konsterna  gått  hos  de  nationer, 
som  haft  bästa  klimatet. 

Uti  Flandern  och  Holland  gingo  konsterna  långt;  men 
utan   smak. 

Uti  Italien  åtföljdes  konster  och  smak  på  ett  bättre  sätt. 

Grekerna  ha  nu  inga  konster,  och  fordom  öfvergingo 
de  alla  nationer. 

Konsterna  nu  för  tiden  öfvas  af  nordiska  folkslag:   man 
känner    konsternas   nu   varande   värden,   och  man  finner  att 
konster  och  smak  rätta  sig  efter  seder  och  klimat. 
Anmärkning. 

Det  folk,  hos  hvilket  ordningen  fått  herraväldet,  eller 
det  folk,  hos  hvilket  alla  ting  efter  mensklig  grad  uttänkas 
och  verkställas,  det  måste  bo  i  ett  godt  khmat,  efter  orga- 
nerna  i  det  lefvande  der  vinner  en  stor  styrka  och  behåller 
en  stor  måtta. 

Man  har  tid  att  tänka  och  njuta  i  ett  godt  klimat  mer 
än  i  norr,  der  klimatet  sätter  en  stor  nöd  i  våra  behof,  och 
en  stor  sinneshvila,  då  nöden  är  förbi;  sjelfva  klimatet  kastar 
ur  hvila  i  hastverk,  och  kastar  ifrån  hastverk  till  hvila. 

Xordiska  folkslagen  ha  sinneslättja  och  våld  i  sina 
känslor;  detta  föder  en  dristighet,  som  afstympar  den  tid, 
hvilken  fordras  att  mogna  en  sak,  eller  ock,  om  tiden  bibe- 
hålles,  aftynar  elden;  man  kan  icke  begära  en  sann  konst 
och  en  sann  smak  i  nordiska  khmater.  Stora  artister  i 
norden  hafva  sökt  motsatsen  häraf  med  stor  styrka  och  stort 
geni  i  sina  arbeten;  men  bevisat  derjemte  för  sig  sjelfva, 
med  en  stor  ära,  sanningen  af  ofvanstående  anmärkning. 


i4'J  c.    A.    EHr.EX>VÄRD. 


De  fria  konsternas  Filosofi. 


Nej. 


Om  högsta  skönheten. 

Är  Gud  synlig  som  person? 


Vore  han  på  detta  sätt  sj/nlig,  hrad  hände  dåf 

Då  hände,  att  han  vore  i  skönhet  så  öfverträffande 
vårt  begrepp  och  derjemte  så  ledande  till  våra  känslor,  att 
organerna  fingo  en  rörelse  vid  dess  åsyn,  som  förstörde 
menniskovarelsen. 

Hr  ar  af  kari  man  sluta  detta  f 

Detta  slutar  man  deraf,  att  då  man  i  allmänhet  erfar 
något  stort  och  förträffligt,   blir  man  betagen. 

Har  man  aldrig  skildrat  Gud? 

Mest  alla  nppodlade  folkslag  hafva  skildrat  honom. 

Ar  det  oss  tillåtet  att  skildra  Gud? 

Det  bör  vara  tillåtet  att  skildra  honom,  efter  sådant 
förer  nytta  med  sig;  ty  efter  vi  hafva  tillstånd  att  nämna 
honom  och  ge  honom  ett  namn  på  våra  menniskospråk,  bör 
det  äfven  vara  oss  tillåtet  att  ge  honom  en  skapnad  för  ögat. 

Men  är  det  icke  oanständigt  att  ge  honom  en  skapnad? 

Nej ;  ty  den  bör  gifvas  honom  af  det  mest  vackra  vi 
känna,  och  som  är  det  mest  färdiggjorda  af  all  ting  på  vår 
jord:  nemligen  menniskoskapnaden  i  sin  friskhet. 

Hvad  menas  med  friskhet  ? 

All  natur  i  sin  fullkomlighet.  Jag  menar  härmed  icke 
allenast  hvad  doktorer  och  allmänheten  i  dagligt  tal  anse 
vara  friskt;  men  jag  menar  hvad  på  deras  språk  de  mena 
den  vara,  som  i  allt  har  en  frisk  konstitution,  och  tvärtom, 
en  sjuk  menniska  anser  jag  ej  allenast  den,  som  har  feber 
eller  krämpor,  nämligen  ett  jäsande  ondt;  utan  den,  som 
har    i    skapnaden    ett    förhinder,    eller    som    har  ett  skapadt 


DE    FKIA    KONSTERNAS   EILOSOFI.  541 

ondt;  och  vore  han  stark  som  Herkules  och  hade  han  ett 
solgrand  i  olag,  antingen  med  eller  utan  sveda,  så  kallade 
jag  honom  sjuk.  När  man  talar  om  sanning,  skall  man 
tala  ett  rent  språk,  annars  fmner  man  sig  i  en  härfva  af 
ord,  ur  hvilken  man  aldrig  kan  bli  utredd. 

Friskhet  kallas,  då  ett  djur  är  fullkomligt.  Sjukdom, 
då  ett  djur  är  ofullkomligt. 

Hcad  bemärker,  då  yttre  delen  af  eii  djur  är  väl  skapadt^ 

Det  bemärker,  att  det  inre  bör  vara  väl  skapadt.  Så- 
ledes verkningarne  ädla. 

Men  hur  a  kan  en  menniskoskapnad  injaga  vördnad  för 
en  åskådare? 

Jo,  som  mesta  delen  af  menniskoslägtet  icke  är  full- 
komligt, så  känna  menniskor  en  st^  •-  vördnad  för  dem,  som 
se  fullkomhga   ut. 

Men  blir  icke  denna  vördnad,  man  känner  i  åsyn  af  en 

sådan  bild,  långt  mindre,  än  den  man  borde  känna  vid 

ett  sådant  tillfälle,  då  Gud  är  skildrad? 

Nej,  allt  annat,  som  öfvergår  menniskonaturen,  kunde 
ej  åstadkomma  rediga  känslor,  af  den  orsak,  att  våra  organer 
icke  äro  städade  till  andra  känslor  än  till  dem,  som  åtfölja 
vårt  begrepp. 

Hvad   äro   organer? 

De  instrumenter,  som  menniskan  äger  till  sina  behofs 
fyllande.   —   Hon  äger  yttre  och  inre  organer. 

Hvad  förstås  med  inre  organer? 

Dermed  förstås  de  organer,  menniskan  har,  för  att  vilja, 
minnas    och   urskilja:    såsom   en  hjerna,  ett  hjerta,  etc.  etc. 

Några  folkslag  hafva   tillskapat   Gud  med  betydelser  af 

djurskapnader;  de  hafva  då  icke  gjort  rätt,  efter  de  icke 

antagit  menniskoskapnaden  dertiil,och  menniskoskapnaden 

i  sin  fullkomlighet? 

Nej,  de  hafva  derigenom  fråntagit  honom  den  egenska- 
pen att  vara  vacker.  Det  första  man  bör  uppväcka  för  Gud 
hos  menniskan,  är  behaget. 


'»42  c.    A.    EHKENSVARD. 

Men  livad  nytta  har  det  med  sig   alt  skildra  Gud? 

Det  är  otvifvelaktigt,  att  det  förer  en  stor  nytta  med 
sig.  Man  bör  uppväcka  på  alla  sätt  tanken  på  honom,  och 
ett  öga  fattar  hastigare  och  på  en  gång  mer  än  ett  öra. 

Huru   kan   nian   uti   en  enda  nienjiiskoskapnad  beteckna 
Guds  egenskaper f 

Man  kan  icke  beteckna  alla  Guds  egenskaper  i  en  enda 
flgur,  och  derjemte  bibehålla  ett  vackert  utseende.  Derföre 
bör  man  beteckna  hvar  gudomlig  egenskap  för  sig  sjelf, 
särskildt  i  hvar  sin  figur. 

Hcad  utvägar  har  nian   dertilU 

Uti  könen,  i  åldern,  i  styrkan;  hvartill  man  äfven  till- 
lägger betydelser:  såsom  spiran,  vingar,  tordön,   etc.  etc. 

Vore  det  icke  oanständigt  att  visa  gudomliga  egenskaper 
med  märken  af  könf 

Nej ;  ty  det  ena  könet  är  icke  bättre  än  det  andra. 
Dessutom,  när  en  sak  skall  visas  vacker,  får  ingenting  der- 
ifrån  vara  skildt. 

Hvad  kallas  att  skildra  Guds  egenskaper? 
Det  kallas  att  personifiera  Guds  egenskaper. 


Om  det  sköna. 

Hvad  är  skönt? 
Det   fullkomliga. 

Hvad  är  täckt? 
Oredan. 

Hvad  är  styggt? 
Förstörelsen. 

Huru  verkar  skönhet? 

När  ögat  far  se  det  sköna,  råkar  det  en  ordning  i  na- 
turen, som  sätter  saken  för  sinnet  i  ett  outsägligt  begrepp; 
man  känner  och  man  begriper  allt. 


PE    FRIA    KOXSTEEXAS;    FILOSOFI.  Ö43 

Huru  verkar  täckt? 

När  ögat  får  se  det  täcka,  råkar  det  en  vacker  oreda 
i  naturen,  som  leder  sinnet  att  känna  mycket  och  begripa 
ingenting. 

Huru  verkar  styggt? 

När  ögat  får  se  styggt,  råkar  det  en  förstörelse  i  na- 
turen, som  ger  henne  i  begrepp,  att  varelser  få  slut,  och 
menniskan  här,  som  i  skönhet,  känner  och  begriper  allt. 

Hvad  är  vackert? 
Ett  täckt  närmare  skönhet. 

Hvad  är  fult? 
Ett  täckt  närmare  stygghet. 

Hvarifrån  får  man  kunskap  och  känsla  om  skönhet, 
täckt  och  fult? 

Ifrån  någonting  medfödt  i  egen  natur  och  genom  upp- 
fostran. 

Huru  vill  man  detta  förståt 

Med  någonting  medfödt  i  egen  natur  menas  det  innersta 
i  en  sjelf,  som  alltid  leder  menniskan,  genom  sitt  stora  sam- 
manhang, hon  har  med  hela  naturen,  att  framför  allt  älska 
det  fullkomliga,  det  sköna  och  det  i  stort  färdiggjorda  all- 
ting. Med  uppfostran  menas  den  ständiga  aktning,  man 
måste  ge  på  naturens  skick,  för  att  vänja  sig  gå  ifrån  för- 
domar tillbaka  till  naturen. 

Med  ett  sådant  utforskande  hvad  finner  man? 

^lan  finner  att  naturen,  lemnad  sig  sjelf,  är  alltid  skön; 
men  oroad  af  händelser  och  förfång,  blir  hon  oartad  och  får 
ett  fult  skaplynne. 

Hvaraf  kommer  dessa  förfång? 

De  komma  af  de  små  lagar  i  naturen,  som  lägga  sig 
i  vägen  för  de  stora. 

Hvilka  exempel  är  o  härpå? 

En  myra  förvillade  växten  af  ett  mastträd,  ett  klimat 
stannade  naturens  färdiggörelse,  vekhga  lefnaden  förtog  skön- 
het, brist  på  lycka  gjorde  spelöjet  och  låga  åthäfvan. 


544  c.    A.    EHREN5VÄRD. 

Allt  detta  kallar  jag  naturens  små  lagar,  som  lagt  sig 
i  vägen  för  da  stora. 

Efter  allting  i  naturen,  lemnadt  sig  sjelft,  år  skönt, 
h vårföre  är  en  spindel  icke  skönf 

Den  är  skön  i  sitt  slag;  men  den  förefaller  oss  ful, 
derföre,  att  när  man  tycks  begripa  den,  så  finna  vi  blott 
skadan,  den  kan  göra. 

Menniskan  finner  då  ingenting  annat  skönt,  än  det 
som  i  första  känslan  lofva.r  ett  godt? 

Nej. 

Hvad  äger  ett  ting,  som  lofvar  ett  godt,  en  mjtta^ 

Behag. 

En  menniska  kan  således  icke  kalla  alla  ting  sköna, 
ehuru  de  i  naturen  voro  sköna? 

Nej,  hon  är  icke  född  att  begripa  alla  ting.  Och  det 
är  icke  i  alla  ting,  hon  finner  ett  behag;  ty  behag  kommer 
af  begär. 

Månne  ett  grekiskt  ansigte  på  en  c/rinna  skulle  förtjusa 
en  nordisk  inbgggare? 

Det  grekiska  ansigtets  räta  drag,  dess  allvarsamma 
tycke,  dess  fullmogna  färg  och  svarta  ögon  skulle  knappt 
behaga  en  nordisk  inbyggare;  det  utvisade  en  viss  makt 
och  .satte  den  nordiska  i  tvifvelsmål  om  sin  egen,  i  stället 
för  att  ansigten,  som  likna  omogna  och  nyss  utspruckna 
blomster,  förtjusa  i  högre  mått,  uppväcka  ett  häftigare  begär 
och  äga  ett  mer  behag.  Det  grekiska  ansigtet  hade  ej 
gåfvan  att  verka  känsla  på  ett  häftigt,  men  på  ett  kraftigt 
sätt,  och  ibland  de  nordiske  inbyggare,  som  ha  en  viss  het- 
sighet, medförde  detta  ansigte  en  vördnad  och  ingen  nytta: 
det  blef  obehagligt  på  ett  visst  sätt. 

Ar  menniskan   icke  skapjt  att  alltid  föredraga  de  stora 

sanningar  i  naturen,  utan  blott  böjas  till  de  afsteg,  som 

äro  henne  mest  och  häftigast  tjänliga? 

Menniskan  bär  alltid  vördnad  för  det  fullkomliga,  men 
är  alltid  mest  intagen  af  hvad  hennes  natur  säger  för  henne 
vara  lättast.     Menniskan  har  inga  andra  rättesnören  än  sina 


DE    FRIA    KONSTEEXAS   FILOSOFI.  Ö-lf) 

behof.  Och  som  det  vore  henne  af  ett  stort  behof  att  vara 
fullkomhg,  är  ingen,  som  icke  syftar  dit;  men  menniskan 
måste  stanna  inom  en  gräns:  der  har  varit  små  Jagar,  som 
lagt  sig  i  vägen  för  de  stora.  Dock  hkväl  hgger  en  hemhg 
känsla  för  fullkomlighet  i  hvar  menniska. 

Hvad  är  skönt  för  menniskan^ 

Allt  hvad  som  i  naturens  alster  är  oss  närmast  nyttigt, 
och  af  menniskoverk  allt  hvad  som  är  gjordt  rätt  på  saken, 
ländande  till  fyllnad  för  de  rena  behofven  i  menniskans 
friska  natur. 

Och  tvärtom,  tingens  skönheter  fly  mer  och  mer,  som 
de  blifva  sammansatte  och  menniskans  rena  natur  onyttige, 
i  det  samma  de  blifva  hennes  oartade  natur  tjenlige. 

Hvilka  åro  dessa  naturens  alster  ocJi  menniskoverk^ 

Det  som  är  oss  närmast  nyttigt  i  naturens  alster,  det 
är  menniskan  och  trädet.  Och  af  menniskoverk  är  en  slöja 
vackrare  än  styfkjorteln  och  den  skurna  rocken.  Ett  natur- 
ligt hår  vackrare  än  hårlocken  med  hårnål.  En  vagn,  der 
man  ser  nakna  inkråmet  af  remmar,  jernbvglar  och  träverk, 
är  ej  så  vacker  som  en  gammal  romersk  vagn.  Ett  tempel 
och  en  lada  äro  vackrare  än  mazardtak  och  kyrktorn.  En 
ingångsport  med  trappa,  styltor  och  ett  skjul  är  vackrare 
än  en  vagnsport,  etc.  etc. 

Ålen,  af  naturens  alster,  efter  menniskan  för  menniskan 

är    vackrast,   så   hör   allt,   hvad   meiniiskan   mest  liknar, 

i  graden  dernäst  vara  vackrast? 

Ja,  lejonet  är  vackrast  i  graden  derpå. 

jlfen    är   icke  markattan  menniskan  närmare  och  likare, 
och  således  vackrare  än  ett  lejon? 

Nej,  markattan  är  icke  lika  och  icke  nära  menniskan, 
som  lejonet  och  hästen. 

Huru  skall  man  detta  för  st  åJ 

När  man  ser  naturen,  bör  man  se  allt.  ^Menniskan  är 
i  en  mekanisk  likhet  med  markattan;  men  ingen  så  stor 
likhet  på  lifsverkningens  sida.  Menniskan  har  de  höga  lifs- 
verkningarne  i  naturen;  af  dem  har  lejonet  äfven  en  del, 
markattan    har   af  dem   ingen  del,  och  hon  har  alla  menni- 

Svenska  Parnassen,     111.  35 


54G  c,    A.    EHRENSVÄED. 

skans  fel.  Markattan  är  en  förstörelse  af  menniskan,  och  men- 
niskan  ser  sig  der  i  ett  förnedringstillstånd.  Lejonet  och  hästen 
ha  de  höga  lifsverkningarne.  Och  som  de  inre  organernas 
mognad  förnämligast  utgöra  djurets  varelse,  så  verkar  sådant 
på  våra  känslor:  man  finner  mer,  än  hvad  ögat  finner,  och 
af  alla  ting  är  det  ögat,  som  ser  minst.  Dessutom  är  lejonet 
menniskan  långt  nyttigare  i  naturen  än  markattan.  Och  af 
djur  i  naturens  stora  sammanhang,  det  mest  nyttiga  af  alla 
djur,  i  sina  lefvande  verkningar,  deraf  att  det  rensade  jord- 
klotet ifrån  ett  öfverflöd  i  djurriket,  som  i  ett  naturhgt  till- 
stånd hade  legat  menniskan  i  vägen. 

Hvad  är  det  höga  i  lifvets  verkningar^ 

Verkningarne  af  en  fullmognad  organisation,  eller  af 
den  organisation,  för  hvilken  i  sitt  danande  ingenting  legat 
i  vägen,  som  är  frisk  och  sund  så  i  proportioner  som  i  sak. 
Till  hvilket  derjemte  kommer,  att  denna  organisation  skall 
till  fullkomlighet  äfven  ha  naturens  gåfva  af  styrkan. 

De  andra  djuren,  i  livad  grad  förefalla  de  menniskan 
att  vara  skönaf 

Mestadelen  af  alla  de  andra  djuren  hafva  de  låga  de- 
larne af  hfvets  verkningar  sig  förlDehållne;  således  är  det 
hos  dem  deras  färg,  som  förtjusar  oss  enkannerhgen. 

Hvaruti  består  trädets  skönhetf 
I  det  att  man  ser  en  så  stor  sak  vara  så  lätt,  och  dess 
behag  ligger  uti  den  nytta  det  visar  med  sin  skugga. 

Men   utaf  jiaturens   alster,   hvad  sak  förtjusar  oss 
aldramestf 
Det  är  blomstren. 

Hvarqf  kommer  det? 
Deraf    att    färgens   klarhet   gifver   oss   första  känningen 
af  friskhetens  lycksalighet. 

Kunna  alla  komma  till  läran  om  vackert? 
Nej,  människan  är  icke  alltid  så  fullkomligt  väl  skapt, 
dessutom  är  svårt  ifrån  antagna  bruk  och  barnaintryck  åter- 
komma till  sanningen.  ^lenniskans  allmänna  sysslotid  för- 
hindrar äfvenså,  att  hon  till  denna  lära  .skulle  behöfva  nya 
klimater,  tid  och  en  menniska. 


DE   FETA    KONSTERNAS   FILOSOFI.  o4< 

Men  om  en  sak  är  väl  gjord,  kan  liveni  som  vill  se  det? 

I  den  mon  man  sjelf  är  väl  gjord  och  sjelf  är  väl 
uppfostrad. 

Hvad  vill  det  säga  att  vara  väl  gjord? 

Det  vill  säga,  hvad  jag  sagt  förut,  att  till  sina  yttre 
och  inre  organer  vara  väl  skapad,  att  ingenting  legat  i  vägen. 

Uppfostra!  hvad  «''  uppfostra? 

Att  uppfostra  är  att  städa  för  en  ungdom  alla  saker 
så  i  ordning,  att  den  finner  hufvudlagarna  af  de  i  dager 
stälda  saker. 

Härtill  lägges  öfningen  i  delarne,  för  att  genom  vana 
fästa  det  man  fattat  genom  begrepp. 

Hvad  händer,  då  man  är  illa  skapad  och  fått  en  god 
uppfostran? 

Deraf  händer,  att  man  i  sina  alster  sätter  det  lag- 
bundna, men  ej  lif  i  saken. 

Hvad  händer  tvärtom,  när  man  är  väl  skapad  och  icke 
fått  en  god  uppfostran? 

Deraf  händer,  att  man  sammansätter  sina  saker  med 
flärd. 

Hvad  är  färden  af  en  sak? 

Flärden  är  saken  dit  åt,  ett  stort  sken  af  saken,  det 
är  icke  så  klart  som  färgen,  men  det  är  mera  lysande  än 
all  möjlig  färg  och  all  möjlig  sak.  Det  är  icke  hvad  man 
kallar  sakens  skapnad;  men  det  är  en  mångdubbel  skapnad 
at  saken.  Det  har  ett  hf;  men  det  har  icke  mer.  Det  är 
hvad  en  dimma  visar  på  långt  håll  från  en  sak.  Den  visar 
allt  och  intet  nog,  den  visar  mer  och  icke  allt.  I  det  stället, 
att  ytan  sjelf  är  saken,  och  när  den  synes,  gör  ögat  slut- 
satsen; dimman  är  borta,  känslan  är  tillfreds,  begreppet 
fyldt,  och  man  ser  ett  sant. 

Som   icke  menniskan  kan  göra  allt,   när  hon  verkställer 
något,  hvad  är  det  angelägna  af  en  sak? 

I  synliga  ting  skapnaden  eller  teckningen,  i  .sinliga 
saker  sammanhanget  eller  tanken  af  saken. 


548  c.    A.    EHEEXSVÄED. 

Hvilket  är  det  mest  angelägna  i  en  sak? 
I  synliga  ting  färgen,  i  sinliga  saker  orden. 

Hvarföre  sättes  i  allmänhet  så  mycket  värde  på  färg 
och  på  ordf 

Derföre  att  färgen  och  orden  äro  de  första,  som  tagas 
emot  af  känslorna,  och  ge  således  första  nöjet. 

Hvarföre   sätter  du  då  färgen  att  vara  den  minst  ange- 
lägna delen  f 

Derföre  att  den  är  bedräglig  och  kan  bedra.  Likaså 
är  det  med  ord. 

Är  icke  skapnaden  lika  så  bedräglig? 

På  den  ser  man  värdet  af  ett  ting,  och  af  tanken  finner 
man  värdet  af  saken.     Dessa  äro  icke  bedrägliga. 

En  ful  menniska  med  blomsternas  färg,  är  den  icke 
skönare,  än  den  väl  skapta  med  mindre  färg? 

Nej. 

Hvad  slutar  man  liäraf? 

Att  skapnaden  är  angelägnare  än  färgen,  för  att  göra 
en  sak  till  vacker. 

Utaf  menniskoverk ,   hvarföre  äro  de  ting,  rätt  på  saken 

gjorda    till  Jtennes   nytta,   i  friskt   tillstånd   vackrare  än 

dC;  som  med  grannlåter  göras  till  liennes  heqvämligheter 

i  hennes  förfallna  tillstånd f 

Derföre  att  de  sisfa  sakerna  äga  sin  grundval  i  men 
niskans  flärd. 

Hvad  är  flärden  i  menniskanf 
Det  är  verkan  af  hennes  sjukdom  i  de  inre  organerna. 

Huni  vill  man  förstå  och  bevisa  detta? 

Naturen  har  så  skapat  allting,  att  det  i  eget  bestånd, 
underhållet  af  få  behof,  äger  sin  lycka;  när  ett  ting  börjar 
gå  öfver  denna  gräns,  ger  det  sig  i  en  villervalla,  som  gör 
att  dess  blotta  varelse  på  detta  sätt  ej  mer  meddelar  samma 
sällhet;  man  far  då  vidare  fort,  i  stället  att  man  borde  vända 
tillbaka:    man   arbetar   sig   längre   fram,    man   vill   skapa  en 


DE    FKIA    K0>r5TP:KNAS    FILOSOFI.  04'.» 

sällhet,  efter  man  gått  förbi  en  sällhet;  man  måste  i  sitt 
arbete  ändock  förblifva  inom  naturen,  och  man  fördubblar 
mängden  af  det  man  njuter,  i  hopp  att  ersätta  brist  på  nöjet 
af  det  som  njuter. 

Öfverflöden  öfverhopa  hvad  som  förlorade  styrkan  till 
ett  begär,  fysiken  utshtes  och  inbillningen  uppretar  mer  än 
behofvet  gjorde  förut;  de  inre  organerna  sysselsättas  på 
sistone  med  ledsnad  och  upptäckter,  uträkningarne  tilltaga 
och  känslorna  gå  förlorade,  allt  försvagas  uti  de  inre  orga- 
nerna och  man  yrar,  sedan  man  förlorat  styrka  och  sanning; 
kännandes  sjelf  omsider  ofullkomliga  tillfredsställelser,  söker 
man  inbilla  de  friska,  att  man  upphittat  nöjen  i  ett  slags 
högre  grader,  och  detta  är  flärden,  som  gör  den  smak  och 
det  lefnadssätt,  som  försätter  alla  menniskoverk  ur  det  vackra 
tillståndet  och  lägger  dem  i  sammansättningsklassen. 

Huru  tjena  sådana  folkslag,  som  äro  sjuklige  i  sina  inre 

organer  eller  som  belådas  med  Jtärden,  till  qftecknings- 

mönster  i  sinnesverkningar  för  målare  och  poeter? 

Dessa  folkslag  tjena  icke  för  målare  och  poeter,  deras 
expressioner  kunna  inte  antagas  i  expressioner  af  de  figurer, 
som  sammansätta  en  historietafla ;  äfven  så  litet,  som  deras 
kroppar  tjena  dertill. 

Af  hvad  orsak? 
Derföre  att  flärd  icke  får  synas  i  de  figurer,   som  sam- 
mansätta historiska  händelser. 

Jag  har  frågat  livad  flård  af  en  sak  vore,  hvad  flärd  i 
menniskan  var;  nu  frågas,  hvad  menas  med  flärd  i 
expression  ? 
Flärd  i  expression  är  falska  uttryck,  som  antingen  er- 
sätta sin  brist  genom  ett  onödigt  behag  eller  genom  en  viss 
öfverdrift.  När  rena  naturen  verkar,  verkar  den  på  ett 
enkelt  sätt.     Ett   lagom  och  en  måtta  utgör  ett  sant  behag. 

Hunc   ske   verkningarne  i  folk  med  sjuka  inre  organer? 

De  löpa  öfver  en  gräns  af  måtta;  antingen  ligga  de 
under,  då  heta  de  låga  verkningar,  eller  gå  de  öfver,  då 
heta  de  öfverdrifna. 

Hvad  kallas  måttan  i  sinnesverkning  arme? 
Den  kallas  det  ädla. 


A.    EHEEXSVAED. 


Är  det  icke  tillåiet  i  historiska  taftor  att  skildra  de 
högmodiga? 
Nej ;  men  de  höga. 

De  spotska? 
Nej ;   men  de  oförfärade. 

De  arga? 
Xej ;  de  vred  a. 

Af  hvad  orsak? 

Af  samma  orsak  som,  på  fysikens  vägnar,  man  i  en 
historisk   tafla  icke  kan  måla  en  fet,  en  dverg  eller  en   Ivtt. 

Hvad  var  det  angelägna  i  de  sgnliga  tingen? 
Teckningen  eller  tingens  skapnad. 

Hvad   är   det   angelägna   i   åthäfvan   och    sinnesrörelsen? 
Det  ädki  i  sinnesrörelsen. 

Af  dessa  två  ting,  teckning  och  det  ädla  i  sinnesrörelsen, 
hvilket  är  det  angelägnaste? 
Det  ädla  i  sinnesrörelsen. 

Hvaraf  kommer  det? 

Det  kommer  deraf,  att  som  menniskans  angelägnaste 
delar  bestå  i  hennes  inre  organer,  så  ger  hon  också  sin 
mesta  aktning  på  deras  verkningar. 

Hvad  följer  här  af? 

Häraf  följer  att  menniskan  ger  aldramest  sin  aktning  pä 
smak  i  konster  och  på  dygden  i  lefnaden. 


Om  fria  konsterna. 

H  vilka  är  o  de  fria  konster? 
De  äro  byggnaden,  målningen  och  bildhuggeriet. 

Ingen  mer? 
Poesien. 

Hvarföre  nämnde  du  icke  poesien  straxt? 
Derföre  att  som  icke  dervid  fordras  handtverket,  är  det 


DE   FRIA    KONSTERNAS   FILOSOFI.  .  )i 

så  skildt  ifrån  de  andra  konsterna,  att  det  räknas  blott  som 
en  skicklighet. 

livad  är  poetens  göromåU 

Att  med  ord  måla  livad  målarn  målar  med  pensel. 

Kan  poeten  måla  kistor letaflor? 
Ja,  teaterstycken  och  hjeltedikter. 

Hcarföre  skrlfces  med  rimsluts 

Derföre  att  ju  mer  ett  folkslag  faller  till  tankspriddhet, 
ju  mer  behöfves  besynnerligheter  att  fästa  tankarne  vid  ämnet. 

Hcad  behöfcer  målare  göra  till  ett  sådant  ändamåls 
vijinande'^ 

Målaren  skall  göra  tvärtom:  han  bör  afkläda  all  främ- 
mande sak  och  spara  undan  alla  de  förvillelser,  som  åstad- 
kommas  af  lysande  färg,  onödiga  återsken  och  bullrande 
tillbehör;  han  skall  laga  att  allt  hvilar  utom  ämnet. 

Hcad  kunde  man  säga  att  rimsluten  äro? 
De  äro  glas  och  ram  för  hvar  tanke. 

Då  äro  de  en  slags  städning? 
Ja. 

De  äro  således  icke  några  bullrande  tillbehör? 

Jo,  för  en  tafla  för  ögat  vore  detta  en  oreda;  men  i 
poesien,  der  känslorna  röras  efter  hvarann,  är  detta  en  stor 
lijelpreda  för  en  åhörare. 

Hvad  likheter  äga  dessa  toenne  saker  föröfrigt  med 
hvarann? 

Poeten  talar  för  örat,  målarn  för  ögat,  begge  för  käns- 
lorna. När  begge  kunna  sina  språk,  den  ena  sitt  moders- 
mål och  den  andra  anatomien  af  menniskokroppen :  den  ena 
har  tungan  och  rösten  att  uttala  sitt  modersmål,  och  den 
andra  vana  i  sin  hand;  den  ena  en  vacker  röst,  den  andra 
en  vacker  pensel,  så  äro  de  ännu  ingenting,  och  dem  åter- 
står ännu  konsten. 

Hvad  ligger  för  en  konst  i  de  fria  konster? 
Konsten  att  välja  det  vackra. 


5o2  c.    A.    EHEENSVAKD. 

Uttyd  detta:  är  o  icke  alla  sanningar  vackra?  Ar  icke 
för  arkitekten  allt  Jivad  som  i  byggnaden  grundar  sig 
på  matematik  och  mekanik,  det  vackra,  och  allt  livad 
som  ligger  i  målning  och  bildhuggeri,  för  målare  och 
bildhuggare  af  naturens  delar,  det  vackra,  och  för  poeten 
alla  tankar  och  alla  känslor  vackra? 
Nej,  matematik  och  mekanik  äro  endast  utdrag  af  na- 
turens stora  lagar,  hvilka  stora  lagar  äro  sammansatta  i 
naturens  verkningar  med  andra  oss  okända  sanningar,  som, 
då  dessa  i  sin  sammanblandning  verka  i  naturen,  utan  hin- 
der alltid  åstadkomma  skönhet;  men  åtskilda  kunna  ingen- 
ting fullkomligt  uträtta  i  menniskohand.  Ett  hus  är  icke 
naturens  foster;  ett  hus  är  ett  menniskoverk,  och  är  man 
nödsakad,  med  särskild  kännedom  om  lagarne  af  det  vackra, 
så  göra,  att  huset  blir  vackert. 

Men  i  anseende  till  målning  och  bildhuggeri,  hvarföre 
får  man  icke  anse  för  vacker  naturen  som  hon  ärf 
Man  fmner  att  naturen,  lemnad  sig  sjelf,  är  alltid  vacker ; 
men  oroad  af  händelser  och  förfång,  blir  hon  oartad  och 
får  ett  fult  skaplynne,  sådant  hindrar  en  konstnär  att  antaga 
för  giltig  naturen  som  den  är:  I  allmänhet  en  elak  upp- 
fostran, oartad  luft  att  lefva  uti,  oöfvade  kroppar,  vrång 
klädedrägt,  illa  burna  foster,  tvunget  och  ostädadt  sinnelag, 
sjelfsvåldiga  utbrott,  förskämmer  teckningen,  färgen,  helsan, 
åtbörderna  och  ögonkasten;  man  måste  således  leta  och 
sammanfoga  för  att  tillstädja  ett  vackert,  som  då  sällan  syns. 
Samma  lag,  som  tjenar  häruti  för  målarn,  tjenar  för  poeten. 

Hv ad  följer  af  allt  detta? 
Häraf  följer,  att  en  arkitekt  skall  mera  kunna  än  bygg- 
nadskonsten och  att  en  målare  och  bildhuggare  skall  kunna 
mer  än  konsten  att  härma. 


Välja. 

Hv  ad  fordras  för  att  välja  väl? 
Smak. 

Hvad  är  smak? 
Smak  är  känslan  af  naturens  allrahemligaste  sanningar. 

Huru  många  slag  af  smak  finna.s? 
Tvenne. 


DE   J-RIA   KOXSTERXAS   FILOSOFI.  OOÖ 

Hvilka  år  o  de? 
Den  stora  och  den  lilla. 

Hvilken  har  den  stora  smaken? 
Den  som  väljer  den  fullkomliga  och  den  friska  naturen. 

Hvilken  har  den  lilla  smaken? 
Den   som   väljer  det  hvardagsvackra,   det  medelmåttiga. 

Är  ingenting  vidare  härvid  att  anmärka? 
Jo,  att  i  begge  dessa  två  val  kan  man  vara  utan  smak, 
och  i  dessa  begge  två  val  kan  man  ha  smak. 

Hvaraf  kommer  det? 
Deraf  att  man  i  begge  dessa  delar  af  smak  har  antin- 
gen   sett   eller    icke    sett   det  nog  hemhga  och  det  nog  fina 
af  sanningarna. 

Hvilka  exempel  ära  härpå? 

Italienska  skolan  har  ofta  mälat  den  stora  smaken  utan 
smak,  Rafael  målade  med  mer  smak  än  alla  de  andra;  men 
ägde  den  icke  ändå  på  ett  rätt  sätt. 

Fransosen  har  en  tvungen  smak  i  en  stor,  och  mycken 
och  öfverdrifven  smak  i  den  lilla.  Flamländaren  har  en 
plump  smak  i  den  stora,  och  holländaren  har  naiv  smak  i 
den  plumpa. 

Hvad  är  naivitet  eller  det  innerliga? 
Det  är  just  det  som  sätter  smak  i  friska  naturens  af- 
skildrande  och  låghet  i  den  sjuka:  naiviteten  är  känslan  af 
det  man  gör  —  uti  den  är  största  värdet,  när  man  målar 
det  friska,  och  uti  den  hgger  minsta  värdet,  när  man  målar 
det  sjuka. 

Hvad   skall  man   då   taga   i   akt,    när  ett    mindre  stort 
skall  målas,  eller  när  ett  fult  måste  målas? 
Man   skall   i   den   fula  saken  visa  allt  det  vackra,  i  det 
man  förvandlar  det  fula  i  det  starka. 

Om  man  med  ett  ord  skulle  vilja  säga  hvad  konst- 
smaken är? 
Då    säger  man,   den  är   att  välja  det  vackraste  af  sak 
och  ur  sak. 

Kan  en  sak  vara  med  smak  och  vara  naiv? 
Ja. 


5Ö4  r.    A.    EHRENSVÄRI). 

Kan  det  finnas  naivitet  i  stor  smak? 

I  liten  smak? 

Kan  en  sak  vara  naiv  utan  smak? 

Kan  smak  gijvas  utan  naivitet? 

Stor  smak  utan  naivitet? 


Ja. 
Ja. 
Ja. 
Ja. 
Ja. 


Hurudan  är  stor  smak  utan  naivitet? 
Den  är  lik  cle  låga,  som  söka  att  vara  ädla. 

Italienska  skolan,  hurudan  är  den? 
Den  har  stor  smak  utan  naivitet  i  allt;  det  felas  honom 
naivitet  i  det  vackra;    den   har  i  det   vackra   en  slags  brist, 
men    på    ett    stort  sätt  och  ibland  ett  slags  öfverflöd  på  ett 
lågt  sätt,  men  alltid  på  ett  stort  sätt. 

Var  icke  Rafael  ädel? 
Den  ädlaste;  men  med  en  liten  öfverdrift,  icke  i  starkt, 
men  i  ett  för  godt. 

Hvad  är  för  ett  ondt  i  ett  för  godt? 
Uti    ett    för    godt   ligger   ett  slags  älskvärd  svaghet,  så 
att,  om  denna  svaghet  vore  borta,  visades  en  säkrare  godhet ; 
det  kom  då  närmare  och  det  blef  det  ädla. 

Hvad  är  det  ädla? 
Det  är  måttan  i  allting. 

Xaivitet,  stor  smak,  liten  smak,  lågt,  plumpt,  etc.  etc. 
med  hvad  konstord  åtskiljas  dessa? 
!\led  ordet  stil.     Detta  ord  bemärker  det  sätt,   hvarmed 
konstnären  har  känt.     Af  känslosättet  härslammar  stil. 

Hvilka  är  o  stilarne? 
Den  ideala  och  den  låga. 

Hvad  är  den  låga  stilen? 
Den  stilen,  som  på  minsta   sätt  har  en  känsla  af  sjuk- 
dom,   eller    af    någonting    öfver   eller  under  måttan;    det  är 
den,    som    på    minsta    sätt    har   en   öfverdrift,  antingen  i  en 
visad  styrka  eller  i  ett  visadt  behag. 


DE    FRIA     KONSTERNA-    FlLo^UFT.  ).).:' 

Uti   den    stil,   som    stfider    emot    ett    sant    lagom,    emot 
ett    ädelt,  emot   ett  friskt,   Jivilka  målare  ha/va  målat  i 
denna  stiU 
Alla  ifrån  Giotto  och  Cimabue,  på  loOO-talet;  inbegripet 
Rafael,  till  nuvarande  tid. 

Hvad  är  ideal  stiU 
Det  är  naiva  härmningen  af  såväl  de  friska  yttre  orga- 
nerna,  som  de  inre  friska  organernas  verkningar. 

Hvilka  hafca  arbetat  uti  den  ideala  stilen? 
Antiken. 

Ar  det  icke  en  fördom  att  hålla  antiken  i  företräde  för 
de  nyare  arbeten? 
Nej,  antiken  har  företrädet,  af  orsak  att  vore  det  blott 
en  grekisk  krukomakares  kladd,  är  alltid  der  för  ögat  syn- 
bart det  angelägna  af  saken,  såsom  teckningen  af  ett  full- 
skapadt,  sammansättningen  till  ett  ändamål  i  stort,  som  ock 
de  exprimerade  lifsverkningarne,  hvilka  alltid  uttryckas  der. 
inom  klassen  af  det  allvarsamma,  eller  det  ädla,  eller  det 
friska. 

Ideala  stilen  är  således  den,  som  icke  har  prunk  eller 
låghet  i  stort,  och  icke  låghet  eller  prunk  i  smått,  som 
visar  naturen,  der  hon  skall  vara  och  icke  der  hon  är. 
Som  i  expressioner  visar  mognad  och  återhåll,  som  har 
det  innerliga  af  allting  och  som  ger  en  allvarsam  och 
en  älskansvärd  känsla  för  naturen? 

Ja. 

Hcad  är  skicklighet? 

Att  göra  det  väl,  det  man  antingen  uttänkt  väl  eller 
uttänkt  illa  —  eller  göra  det  väl,  som  man  uttänkt  med 
goda  eller  elaka  känslor. 

De   nyare   arbeten,   äro   de  lika  så  skickligt  gjorda  som 
antikens? 
Ja. 

Hvad  liar  händ  t  deraf? 
Häraf  har  händt  den  trätan,  som  länge  varat,  ännu  varar 
och  varar  nödvändigtvis  i  alla  tider  hos  de  nordiska  folkslag. 
Nemligen:     hvilket    har    företrädet,     antiken    eller    det 
moderna? 


556  c.    A.    EHEEXSVÄKD. 

Om  byggnad. 

Hcad  är  en  hyggnacU 

Det  är  ett  tak  eller  ett  skjul  på  styltor,  med  eller  utan 
väggar. 

På  livad  sätt  äger  en  bijggnad  ett  sammanhang  med 
lagarna  af  det  vackra? 

Om,  efter  menniskans  sanna  behof  i  ett  friskt  tillstånd, 
man  fullkomligt  verkstälde  en  byggnad  efter  träets  fasthets- 
lagar tillika,  så  skulle  det  vackra,  i  allmänna  utseendet, 
skapa  sig  sjelf,  men  fordrade  derjemte  en  slags  städning  i 
smådelarna,  för  att  visa  ögat  en  färdiggörelse. 

Hvarföre    händer   detta   endast,  då  huset   byggdes  åt  en 
fu  llkomllg  menn  i  ska  ? 

Der  före  att  eljes  förstörde  en  veklig  menniskas  hög- 
färds- och  beqvämlighetsbehof,  med  sina  inrättningar,  möjlig- 
heten att  göra  en  vacker  sak. 

Ar   det   ingenting  annat,   som  förstör  möjligheten  att  fa 
en  vacker  sak? 

Jo,    vekligheten    hos    menniskan    försätter    hennes   inre 
ler 
mes  rätt. 


organer   i   ett    svagt  tillstånd,  då  hvarken  kännes  eller  döm 


Ar   det   ingenting   annat,   som  förstör  möjligheten  att  få 
en  vacker  sak? 

Klimatet  hindrar  det  vackra  i  ett  byggnadssätt,  dels 
igenom  tillgångsbrist  på  ett  handterligt  ocli  varaktigt  virke, 
dels  genom  de  mått  och  steg,  man  måste  taga  i  byggnads- 
sättet att  förhindra  en  tidig  förstörelse,  dels  igenom  brist 
på  krafter  att  arbeta  hälleberg. 

Hvarpå  grundar  sig  det  sköna  i  en  byggnad? 
På  träets  egenskap. 

Icke  på  stenens  egenskap,  som  är  varaktigare? 
Nej. 

Icke  på  metallernas  egenskap,  som  äro  starkare? 
Nej. 


DE   FEIA   KONSTERNAS   FILOSOFI. 


Träets  egenskap,  hvad  är  den^ 
Raka   linien,   fyrkanten    och  siockens  cirkelrundning  till 
kolonn. 

Hvad  år  stenens  egenskap^ 
Med  den  härmar  man  träet  och  den  uthärdar  tiden. 

Hvad  är  metallernas  egenskap? 
Deras  egenskap  i  skapnad  är  ingen;  man  smälter,  smi- 
der och  skapar  dem  efter  godtycke.  I  det  stället  att  ett 
hus  får  af  träets  natur  en  gifven  naturlig  skapnad,  och 
hade  man  aldrig  annat  haft  att  bygga  utaf  än  metaller, 
hade  den  naturliga  skapnaden  af  ett  hus  varit  okänd. 

Ligger  någon  natur  i  den  skapnaden,  som  ett  trähus 
åstadkommer? 
Ja. 

Hvaraf  kommer  det? 
Det    kommer    deraf  att  menniskans  instinkt,  hennes  be- 
hof  och  de   saker,    naturen  ger  att  dem  uppfylla,  ligija  i  en 
kedja;  och  träet  är  till  ett  hus  första  virket. 

Hvarföre  år  träet  det  första  eller  det  närmaste  i  naturen 
att,  som  virke  till  ett  hus,  uppfylla  menniskans  hehof? 
Derföre  att  af  allt  virke   till  hus,  är  detta  det  beqväm- 
ligaste    att   arbeta,  och  ett  hus  af  trä  är  det  helsosammaste 
för  en  menniska. 

Hvarifrån  härstamma  hvalf? 
Ifrån  jordkulor  och  deras  ingångar;  ty  när  man  gräfver 
sig  horisontell  in  i  jorden,  faller  sand  och  jord  ned  och  till- 
skapar ett   hvalf. 

Hvad  år  det  då  för  naturliga  saker,  som  ge  lag  åt 
hyggnadslagar? 
Trä-  och  jordarbete. 

Stenen  gifver  då  inga  lagar  i  byggnaden? 
Nej,    stenen    är    ingenting    annat    än    det,    hvartill    jag 
honom  tillskapar,  och  i  stenen  härmar  jag  träet. 

Hvilket   är  rätta   och  naturliga  sättet  att  hy  gg  a  väl  för 
ögat  och  nyttan? 

Att    härma    träet    ofvan    på   jorden    och  bygga    hvalf  i 
källarn. 


558  c.    A.    EHREXSVÄr.D. 

Kan  nian  gå  ifrån  dessa  lagar  och  behålla  skönhet f 
Nej,    man    tappar    i    det    sköna    och    faller   i   leksaker: 
häri  kan  finnas  ett  vackert,  ett  täckt,  ett  falt  och  ett  styggt. 

Huad  är  styggt  i  kust 

Alla  de  hus,  som  bära  höga  tak,  efter  liksom  ögat  blir 
förledt  att  tro  en  del  af  huset  undergått  förstörelse,  att  det 
blifvit  i  hastighet  rättadt  med  ett  stort  tak,  som  innehåller 
den  förlorade  våningen. 

Hvad  är  fult  i  hus? 

Alla  de  hus,  som  byggas  med  utsprång,  och  i  hvilkas 
facader  man  satt  den  så  kallade  rörelsen. 

Hvad  är  täckt  i  husf 
Alla    de    hus    äro    täcka,    som    i    en   viss  oreda  de  ha, 
hjelpa  sig  för  ögat  derifrån,  i  det  att  de  ha  en  lagom  storlek 
och  derigenom  förminska  sina  fel. 

Hvad  är  det  vackra  i  brjggnaderf 

De  byggnader  kunna  anses  vackra,  som  visa  en  viss 
storlek;  som,  ehuru  sammansatta  på  ett  oordenthgt  vis,  lik- 
väl, med  ett  slags  bedrägeri  i  täckt,  skaffat  sig  ögats  ursäkt 
med  ett  nöje. 

Säg  ett  exempel  på  detta  senare  fall? 

Pantheon  i  Rom  är  en  stor  härmning  af  en  jordkula. 
Har  en  kupig  ihålighet,  ett  enda  hål  på  det  högsta  af  hvalf- 
vet  och  är  inuti  en  fallkomlig  likhet  af  en  sann  sak.  Men 
utanpå  är  det  en  samling  af  jordarbete  förblandadt  med 
trävirke. 

Förhållandet  af  dessa  samlingsfel  är  i  en  mästerlig 
måtta,  man  godkänner  massan  och  man  ser  denna  samling 
heldre  med  nöje,  än  man  skärskådar  saken. 

Sådana  kupor,  som  Pantheon  är,  blifva  icke  de  vackra, 
när  de  ställas  på  torn? 

Detta  äro  de  domer,  man  nu  för  tiden  brukar;  till  ännu 
större  orimlighet  äro  de  nakna  och  ej  i  mur  inneslutna:  de 
likna  till  sin  skapnad  en  lätt  sak  och  ge  ögat  en  osäkerhet, 
när  det  får  skåda  dem  så  stora  och  så  högt  upp.  —  Pantheon 
är  väl  uttänkt;  den  liksom  är  infattad  i  sidoväggar,  ej  högt 


DE   FEIA    KONSTERNA?   FILOSOFI.  ~^f)9 

i  luften,  och  ger  således  en  säkerhet  och  det  nöjet  att  vid 
en  så  stor  sak  vara  säker. 

Man  finner  ofta  byggnader  öfver  jord  med  hvalfbågar, 
och  de  mesta  byggnader  i  Europa  äro  blandade  med  be- 
prydda  hvalf. 

Hvarför  vissa  folkslag  omtycka  hvalf,  ligger  deri,  att 
hvalf  se  farhga  ut;  det  är  en  viss  stor  massa,  som  hänger 
i  luften,  och  till  att  röra  vissa  folkslag  behöfs  en  viss  stor 
massa. 

Hvilken    af  de  fria   konster  begär  mest  den  sanna  och 
den  allvarsamma  smaken? 

Byggnaden,   efter   den  slår  stilla  och  har  ingen  rörelse. 


Om  målning. 

Hvad  är  målning  f 

En  prydnad  eller  ett  ornament. 

Huru  vill  man  förstå  och  bevisa  detta? 

En  taflas  natur  kommer  ifrån  byggnaden.  Kommer 
ifrån  en  vägg.  När  en  vägg  fått  sin  golflist,  sin  taklist,  sina 
hörnlister,  står  en  fyrkantig  tomhet  var,  hvilken  begär 
prydnad. 

Hvad  är  prydnad? 

Det  är  ordning  för  ögat. 

Af  hvad  ting  kan  man  sammansätta  en  ordning 
för  ögat? 

Af  alla  ting;  man  kan  af  bara  prickar  städa  till  en 
ordning  för  ögat. 

Kan  man  icke  bruka  mennisk  ofigur  en  till  sammansättning 
af  denna  pryd.nad? 

Så  mycket  mer,  som  den  friska  menniskan  är  i  och 
för  sig  sjelf  den  vackraste  prydnad  i  naturen,  då  hon  till- 
lika har  de  åtbörder,  som  naturligtvis  falla  sig  hos  en  så 
dan  menniska. 


jOU  c.  a.  eheexsvaed. 


En  sådan  tafla  hvad  utvisar  den^ 

Den  utvisar  ett  ämne,  en  händelse,  och  kallas  historie- 
tafla. 

Kan   en  ta/ta,  som  skildrar  ett  djjgdigt  stycke,  derjerate 
af  sig  sjelf  bli  en  prydnad. 

Nej,  en  tafla  måste  icke  allenast  äga  en  sammansätt- 
ning för  sitt  ämnes  utförande,  utan  ock  äga  en  samman- 
sättning, städad  efter  sitt  ställe  och  sin  omkrets. 

Den  skall  äga  en  ordning  för  ögat,  äfven  som  ett  städ- 
ningssätt  lämpadt  för  ämnet,  det  utförer. 

Hvad  menas  vidare  med  detta? 

Som  på  teatern  det  icke  är  nog  att  föreställa  ett  dyg- 
digt  stycke,  så  bör  man  föreställa  det  på  ett  visst  sätt  för 
ögat,  för  örat  och  från  det  ställe  man  ser  saken;  ty  om 
aktörerne  ginge  fram  och  tillbaka,  om  de  talte  med  en  all- 
män röst,  om  de  ginge  vända  ifrån  folket,  om,  då  de  hvi- 
skade,  de  verkligen  hviskade,  skulle  skådespelet  göra  ingen 
verkan;  det  är  i  föreställningen  mycket,  hvari  man  icke  får 
följa  naturen;  denna  skall  följas  i  ett  stort  och  ifrångås  på 
ett  stort  sätt.  På  detta  sätt  är  äfven  uti  en  tafla;  utom 
aktsamheten  i  ämnet,  måste  jag  så  laga  i  sammansättningen^ 
att  det  utgör  ett  vackert  mönster,  och  små  naturhga  saker 
derför  uppoffras.  Man  är  stundom  nödsakad  löpa  in  i 
orimligheter. 

Hvad  är  ett  mönster? 

Jag  kallar  mönster  ett  ögonspel,  som  ritade  ting  hafva 
för  ögat.  Ordet  är  lånadt  ifrån  hvad  q  vinfolken  ibland  sy 
efter.  Det  är  en  viss  städning  för  ögat  af  de  ting,  taflan 
består  utaf.  Att  desse  ha  en  viss  storlek,  ett  visst  afstånd 
ifrån  hvarann,  ett  visst  afstånd  så  till  sågandes  ur  taflan, 
och  ett  visst  afstånd  inom  taflan. 

Hvad  oinmligheter  får  man  ibland  göra? 

Det  är  i  basreliefer  detta  exempel  visar  sig  mest;  man 
är  nödsakad  till  absurditeter,  såsom  i  basrelieferna  på  Go- 
lonna  Trajana  och  Antonina,  der  soldaterne  äro  stora  som 
de  hus,  i  hvilka  de  tända  eld,  större  än  bryggan,  de  mar- 
schera öfver,  och  der  alla  strömmar  löpa  upp  och  ner.  Det 
skulle  beteckna  en  stor  enfaldighet,  om  någon  beskylde  mä- 


DE    FRIA    KONSTERNAS   FILOSOFI.  .'i(jl 

staren  till  dessa  basreliefer  att  ej  haft  nog  insigt  i  perspek- 
tivet; det  synes  strax,  att  detta  är  gjordt  med  flit,  att  hnä- 
relieferna  äro  betydelser  och  inga  porträtter  af  ämnet,  och 
att  Liti  allt  är  en  öfverenskommelse,  som  det  är  en  öfver- 
enskommelse,  att  två  drängar  på  en  teater  skola  hviska,  att 
det  höres  af  allt  folket  och  icke  af  deras  herre,  som  står 
bredvid. 

Det  är  sakens  natur  af  materien,  jag  skildrar  på,  och 
afståndet,  hvarifrån  saken  äkall  ses,  som  tillåter  eller  för- 
bjuder vissa  saker. 

Men,    oaktadt    alla    mellankommande    tillfällen,   säg  pä 

punkten,  hvarföre  en   tafla  bör  vara  så  noga  städad,  så 

att  hennes  städning  skall  utgöra  det  första  af 

hennes  värdet 

Derför  att  hennes  ändamål  är  alt  pryda  och,  utan  ord- 
ning, likna  alla  saker,  ogjorda  eller  förstörda. 

Hvad  följer  här  af? 

Häraf  följer  tvä  saker.  Det  ena,  att  en  tafla  skall  få 
en  städning  åt  prydnad,  och  den  andra,  att  hon  skall  få  sin 
städning  efter  ämnet. 

Om  så    skulle    Jiända,  att  dessa  tcå  städningssätt  skulle 
strida  mot  hvarannan,  hvilkHdera  hör  rå? 

Det  städningssättet,  som  tillhör  prydnaden,  eller  synliga 
tings  ordning  för  ögat,  bör  rå,  efter  prydnaden  var  den 
första  skyldigheten  af  taflan.  Det  första  af  hvad  ögat  råkar 
på  taflan  är  dess  mönster,  ögat  råkar  mönstret,  innan  det 
råkar  ämnet. 


Om  ämnen  för  målning  och-bildhuggeri. 

Hvad  ämnen  böra  dessa  fria.  konster  ha? 

De  ämnen,  som  alla  känna  och  de,  som  göra  en  nytta, 
att  de  synas. 

H varför  skall  man  taga  kända  ämnen? 

Derför  att  första  nöjet  är  förlorad t^  om  en  tafla  skall 
uttydas;  att  uttyda  en  tafla  är  att  uttyda  ett  fmt  samman- 
hang; det  är  att  se  det  långsamt,  som  bör  ses  på  en  gång. 

<Si'e«5A-a  Farnassen,     JU.  36 


ÖR2  c.    A.    EHEEXSYÄRD. 

Hcarför  bör  tqflorna  målas  för  allmänheten  ? 

Derföre  att  i  eft  samfund  bör  ingenting  ske,  som  icke 
allmänheten  har  del  uti,  antingen  till  sitt  nöje  eller  till 
sin  nytta. 

Hvilka  ämnen  höra  då  målas  ^ 

Landets  religion  och  förfäders  dygder. 

Skulle  man  kunna  af  skildra  de  grekers  gudar  f 

Om  de  kunde  nyttjas  till  egna  betydelser. 

Förer    det    stor    nytta    med   sig   att  skildra  för  allmän- 
hetens ögon  nu  i  ett  handlande  tidehvarf,  deras  dijgdiga 
regenter,  förfäders  dater  och  ett  folkslags  äraf 

Nej. 

Hcarqf  kommer  det? 

Det  kommer  deraf,  att  nu  hafva  folkslagen  mera  uträk- 
ning än  känslor. 

Hvad  skall  man  måla? 

Man  bör  icke  måla  någonting  allvarsamt,  innan  handels- 
verlden.  som  förstör  sederna,  och  de  nya  filosoferna,  som 
förstöra  religion,  hafva  försvunnit. 


Om  smak  och  geni. 

Hvad  skilnad   är  det  mellan  antiken  ocli  det  moderna? 

Antiken  är  grekiska  arbeten,  eller  grekiska  arbeten  imi- 
terade af  romare.  Och  det  moderna  är  arbeten  af  nordiska 
folkslag,  som  lefvat  mellan  Alperna  och  norra  polcirkeln. 

Nej,  jag  menar,  hvad  skilnad  är  det  mellan  arbeten  af 
de  konstnärer,  som  lefvat  för  1800  år  sedan  i  Grekland, 
och  deras,  som  bott  mellan  Alperna  och  norra  polcirkeln? 

Det  är  den  skilnad,  att  de  förre  haft  smak  och  de  se- 
nare ha  sökt  smak. 

Vi  som  är  o  nordiske,  ha  vi  geni? 
Ja,  äfven  så  väl  som  antiken  haft  geni. 


i>iL    KKIA    KONSTERXAS    FILOSOFI.  .^(jH 

Ho  t  ra  de  möderne  haft  geni  och  ingen  smak? 
Hvad  är  geni? 

Geni    är    ett   öfversvämmande   af  egenskaper  till  någon 
höjd  öfver  allmänheten. 

Ett  sådant  ö/cerscämmande  kan  det  icke  medföra  smak? 
Nej,  om  icke  alla  dessa  egenskaper,  som  öfverflöda,  stå 
med    hvarann    i    rätta   förhållanden,    proportioner  och  öfver- 
ensstämmelser. 

Om   en  menniska,  med  allmänna  egenskaper,  äger  dessa 
sina  egenskaper   i  rätta  förhållanden,  hvad  händer  då? 

Då  händer,  att  den  lyckliga  menniskan  har  smak. 

Om    en    menniska   äger  alla  sina  egenskaper  högre   upp 

än  allmänheten  och  äger  dem  äfven  bibehållna  i  sina 

rätta  öfterensstämmelser,  hvad  händer  då? 

Då    händer,   att    denna   fullkomliga   menniska  har  hade 
smak  och  geni. 

Om    en   menniska,   med  höga  egenskaper,  äger  dessa  uti 
ett  oj emt  förhållande,  hvad  händer  då? 

Då    händer  den   olyckan,  att  på  jorden  finnes  en  men- 
niska, som  har  geni  och  ingen  smak. 

Om  det  händer  att  somliga  egenskaper  ligga  liksom  upp- 
före, och  somliga  ligga  liksom  nedföre,  hvad  händer  då? 

Då  händer  den  oreda,  som  kallas  qvickhet? 
De  qvicka  ha  de  smak? 

Naturen    af   smak    fordrar   den    saken,  att  sådane  icke 
kunna  hafva  en  ren  smak. 

Hvaraf  kommer  det,  att  smaken  är  så  svår  att  få,  och 
att  qvickhet  hittar  man  öfver  allt? 

Af    den    orsak,    att    naturen    har   allt   för  lätt  att  löpa 
öfver  proportionerna,  och  allt  för  svårt  att  hålla  sig  inom  dem*). 


*)  Lii.s  ^  om   detta,    och  sätt  ordet  dygd  i  stället  för  ordet  smak, 
slä  alla  sanningarne  in. 


,>'j4  C.    A.   EHEENSVAKD. 

Om  menniskan. 

Hvad  sätter  rörelse  i  det  lef vande  tinget  menniskan^ 
Hennes  beliof. 

Ingenting  merf 
Icke  ett  solgrand. 

Det  är  då  beho/cen,  som  göra  henne  vettig,  fintlig, 
iippbrukad^ 

Ja. 

På  hvad  sätt? 

Behofven  odla  först  upp  de  angelägnaste  organerna  och 
sedan  de  finare. 

Hvad  kallar  du  de  angelägnaste  organerna? 

Jag  kallar  detta  de  fem  sinnena  och  kroppens  uthärdighet. 

Hvad  kallar  du  de  finare  organerna? 

De  organer,  som  utgöra  inbillningskraften  och  eftertanken. 

Hvad    kallas    det  folket,    som   blott   behöfver  det  första, 
eller  som  blott  behöfver  de  angelägnare  organernas 
uppodling  ? 
De  vilda. 

Hvad  kallas  de  folkslag,  som  behöfva  de  finare  orga- 
nernas uppodling. 

De  civiliserade. 

Hvaraf  kommer  vilda  och  uppodlade. 

Derigenom  att  jorden  är  rund,  har  flera  klimater,  och 
menniskoslägtet  är  nog  starkt  att  kunna  utstå  att  bebo 
dem  alla. 

Hvad  händer  der  af? 

Att  det  finnes  två  slags  folk  till  i  verlden,  nämligen 
de,  som  lefva  i  de  bästa  luftstrecken  och  blott  som  men 
niska  behöfva  sig  sjelfva,  och  de,  som  lefva  i  sämre  klimater, 
der  alla  behöfva  hvarann. 

De  som  behöfva  hvarann  är  o  civiliserade? 
Ja. 


DE   FRIA    KONSTERNAS    FILOSOFI.  i^G.^ 

Hvaraf  kommer  det? 

Det  kommer  deraf,  att  som  ett  hårdt  klimat  ger  många 
behof,  måste  allting  påtänkas,  och  menniskorna  hjelpa 
hvarann,  och  upprinner  ur  denna  källa  vetenskaper  och 
sällskapsdygder. 

Ju  sämre  klimaUju  mer  civiliserade  folkslag  följaktligen? 
Nej,  dertill  fordras  en  viss  beqvämlighet;  ty  en  viss 
nöd  i  klimatet  förtar  alltsammans  af  drift  och  mångtanka, 
äfvensom  en  viss  lycka  i  klimatet  gör  detsamma  icke  af 
behof. 

Huru  skall  man  förstå  detta? 

De  mest  civiliserade  folkslag  ser  man  ha  bebott  de  lå- 
gorna klimatena.  Negern  har  fått  allt  af  naturens  hand  och 
hans  behof  äro  lätt  fylda;  grönländarn  måste  arbeta  otroligt 
efter  en  rå  föda,  begge  hafva  fått  naturens  ytterligheter. 
Negern  för  hetta,  och  grönländarn  för  sitt  arbete,  hafva 
ingen  mer  tid  öfrig,  än  den  de  hvila  sig  på ;  men  de  folk- 
slag, som  bebo  lagoma  klimater,  der  något  arbete  ger  mycken 
vinst  och  någon  möda  mycken  styrka  i  behåll,  de  hvila  sig 
mindre  och  liksom  äga  råd  till  upptäckande  af  glade  behof 
i  naturen. 

Men  äro  icke  alla  behof,  som  kunna  fyllas  och  bli 
fylda,  glada  behof? 
Ja;  men  desse  nyssnämnda  behof  kunna  ensamt  få 
namn  af  glada  behof,  efter  de  nästan  äro  skilde  ifrån  de 
nödvändiga;  de  nödvändiga  behofven  kunna  få  sin  klass 
ibland  mödorna,  och  deras  fyllande  äger  en  större  känsla 
af  glädje. 

Men,  efter  de  så  kallade  glada  behof  finnas  till  i 
naturen,  äro  de  likväl  nödvändiga? 

De  äro  nödvändiga  för  somliga  folkslag;  ty  en  lindrig 
möda  ger  en  lindrig  hvila,  och  då  måste  i  denna  hvila 
ännu  göras  arbeten,  för  att  undgå  ledsnaden. 

Hvarifrån  kommer  lyckan? 

Ifrån  behofven. 

På  livad  sätt? 

Behofvet  i  sig  sjelf  är  en  nöd,  och  behofvet,  som  är 
fvldt,  är  en  Ivcka. 


oGO  c.    A.    EHRENSYÄEI). 

Menniskans  lycka  lär  vara  densamma  öf ver  allt,  så  snart 
alla  hennes  hen  of  fyllas,  och  månne  icke,  på  den  starkt 
af  sina  angelägna  heltof  upprörda  me?iniskan,  känslan 
är  i  hehofvets  fyllande  clfven  så  stark,  som  känslosumman 
är  stor  af  alla  lindrigt  fylda  hehof  hos  en  annanl 

Visserligen. 

Men,   som  fysiken   och    lifvet  ha  en  gräns,  kan  en  men- 

niska  vara  så  stark,  att  hon  då  skulle  kunna  känna  med 

en    enda    känsla    så   mycket,  som  en  annan  känner  med 

många  och  åtskilda  känslor  i  ordning"^ 

Nej. 

Men  månne  minnet  kan  vara  så  tillräckligt,  att  en  men- 
niska,  som  känner  lindrigt  och  särskildt,  det  vill  så  mycket 
säga,  som  hade  sina  känslostunder  uppspädda  med  mycken 
tid,  kunde  anse  sig  i  likhet  genom  samlandet  af  f ordna 
känslor,  med  den,  som  hade  de  kraftiga  känslor 

på  en  gång^ 
Nej. 

Hvaraf  kommer  det? 

Det  kommer  deraf,  att  lif  och  fysik  ha  en  gräns.  Den 
ena  .skickligheten  gör  den  andra  förlorad,  och  saknaden  af 
den  ena  skickligheten  fördubhlar  den,  som  är  qvar;  annars 
skulle  man  skapa  menniskor  till  gudar. 

Men  man  säger  att  vanan  gör  allt? 

Hon  gör  mycket;  men  hon  har  lifvet  och  fysiken  till 
gräns. 

Det  menniskan  har  af  naturen  är  således  en  viss  summa! 

Ja. 

Då  äro  alla  menniskor  likaf 

Nej,  fastän  alla  ha  fått  en  lika  summa,  är  icke  sum- 
man delad  hos  dem  på  ett  lika  sätt. 

På  hvad  sätt  delas  denna  summa? 

Denna  summa  är  delad  i  jemförelse  med  deras  klimater. 

Hvad  slutsats  gör  du  af  allt  detta? 

Att  ingenting  är  så  nödigt,  som  att  fylla  med  öfverens- 
kommen   ordning   den  ordning,  man  tappar  genom  klimater. 


DE    FRTA    KONSTEEXAS   FILOSOFI.  00  < 

Om  klimat. 

Hrad  gör  klimatet  på  menniskosiiinet,  i  anseende 
till  konsterna. 

Klimatet  verkar  isynnerhet  på  smaken. 

På  livad  sätt  vevkar  klimatet  på  smaken. 

Som  smak  är  det  finaste  menniskoverk,  är  det  mest 
vidhängande  lynnet  af  den  menniskan,  som  har  den,  och 
som  khmatet  delar  menniskans  skickligheter  inom  sin  gifna 
summa,  så  kan  det  hända,  att  jnst  det,  hvilket  utgör  smak, 
är  försvagadt,  för  att  fördubbla  några  andra  angelägnare 
skickligheter,  samma  menniska   till  nytta  i  det  gifna  klimatet. 

Verkar  icke  klimatet   något  på  handverket  i  konsterna'^ 

Det  verkar  i  allting;  men  på  handtverket  af  allting 
verkar  isynnerhet  lagstiftningen. 

Hvad  är  lagstiftning? 

Det  är  att  fylla  genom  öfverenskommen  ordning  den 
ordning,  man  tappar  genom  klimater. 

Hvad  är  det  första  i  en  lagstiftning! 

Sederna. 

Äga  sederna  någon  verkan  på  konsterna? 

En  ganska  stor  verkan. 

På  hvad  sätt? 

I  det,  att  sederna  sätta  första  uppfostran  i  ungdomen, 
så  ha  de  antingen  vant  menniskan  till  ordning  eller  oord- 
ning, till  allvar  eller  till  flärd. 

Hvad  gör  allvar  i  seder  till  handtverket? 

Det  gör  att  allting  blir  bra  och  varaktigt  gjordt. 

Hvad  gör  flärd  i  sederna? 

Den   gör   att  allting  blir  oaktsamt  och  vårdslöst  gjordt. 

Hvad  slutsats  gör  du  af  allt  detta? 

Att   konster  och  smak  rätta  si»  efter  seder  och  klimat. 


öGhi  c.    A.    EHRENSYÄRD. 


Underdånigste  promemoria  till  H.  M. 
Konung  Gustaf  III. 

Det  första  Eders  Älajestät  märker  på  sin  resa  till  Italien 
är  smakens  omskiften  ibland  de  folkslag  Ers  Majestät  genom- 
far. Detta  märkes  öfverallt;  men  h vad  isynnerhet  Ers  Maje- 
stät får  se  åt  södra  delen  af  Europa,  är  att  smaken  tar  till. 

Om  Ers  Majestät  vill  bese  denna  progression  på  lät- 
taste sätt,  täckes  Eders  Majestät  beskåda  den  sämre  allmän- 
heten; ty  hvad  de  bättre  angå,  så  visa  de  ingenting  så  klart, 
att  man  icke  behöfver  mycket  arbeta  för  att  dönima  med 
säkerhet  om  nationerna;  detta  kommer  dels  i  anseende  der- 
till,  att  de  förnäma  antaga  hvarandras  bruk,  dels  i  anseende 
till  någon  hel  nation,  som  kan  ha  ett  herravälde  i  seder, 
dels  igenom  den  ostadgan  och  förmognad,  öfverflöden  natur- 
ligtvis ge. 

Öfverflöden  sätta  ett  visst  glitter  i  lefnaden;  smaken  i 
sjelfva  allmänheten  ger  lagar  åt  artisten,  man  förlorar  sma- 
ken genom  smaken  sjelf.  Den  menskliga  svagheten,  beqväm 
till  en  viss  känsla,  uti  ett  visst  lefnadssätt,  hatar  sanning, 
följaktligen  skönhet,  som  är  en  perfektion  af  sanning,  och 
det  qvicka  och  granna  försöker  hvar  dag  förgäfves  att  ge 
stora  känslor;  hela  verlden  blir  otillräcklig  att  blott  med 
geni  få  smak. 

Det  är  ibland  bondfolket,  när  Eders  Majestät  reser,  man 
får  smakens  historia,  och,  kastandes  sina  ögon  på  den  upp- 
brukade konstens  produkter,  gör  Eders  Majestät  .sjelf  denna 
besynnerliga  historias  .slutmening. 

Bland  tyskar  får  Ers  Majestät  se  mycken  håg  för  grann- 
låter;  men  skaparen  har  nekat  folkslaget  smak. 

Fransosen  tänker  mycket,  har  skicklighet  och  en  smak, 
som  förnöjer;  men  tjenar  blott  för  qvickhet  och  fruntimmers- 
ögat. ^ 

Uti  öfra  delen  af  Italien  ser  Ers  IMajestät  huru  kyrkans 
rikedomar  och  ogjorda  tycken  yrat  med  fulla  krafter;  men 
öfverallt  frambryter  geni,  nyheter,  vördnadsvärda  omåttlig- 
heter  och  någonting,  man  i  början  sätter  värde  på. 

I  Rom  ser  man  allt  detsamma;  men  mycket  mera  all- 
varsamt. 

Uti  Neapel  synes  grannt,  oför.ståndiga  prydnader,  barns- 
ligheter; men  ett  glädligt  och  godt,  som  kan  ursäkta. 


PROfE^rOETA    TILL   GUSTAF    m.  509 

Emellertid  kan  det  aldrig  falla  Ers  Majestät  in  att  tro 
Neapel  med  skäl  i  gamla  tider  fått  heta  Grekland,  och  att  i 
Rom  fans  så  många  sanna  mästerstycken.  Ers  Majestät 
följer  derföre  med  nöje  nationernas  egna  lynnen,  och  smaken 
in  i  bloden  på  hvart  folkslag,  för  att  finna  trohgt,  att  fordna 
vissa  nationer  gått  långt. 

Det  blir  Eders  Majestät  rohgt  att  se  en  sak,  besynnerlig 
nog,  huru  folkets  fysik  tyckes  bli  vacker  åt  söder;  huru 
tycket  alldeles  förändras  hos  könet,  när  man  kommer  öfver 
tyska  gränsen,  antingen  om  Alperna  eller  Friolska  bergen; 
huru  händer  och  fötter  bh  bättre  och  bättre  lagda  och 
skapta,  allt  som  man  kommer  närmare  Medelhafvet.  Då 
man  kommer  öfver  Apennmerna,  huru  ålderdomen  behåller 
någonting  fast  och  ärbart  i  ansigtet  och  huru  små  barn  all- 
tid se  friska  ut.  Återigen,  när  man  reser  från  söder  åt 
norr,  huru  hksom  fysiken  tar  af;  huru  ådror  och  senor 
svälla  på  händer  och  fötter,  medan  hullet  lägger  sig  ned; 
huru  ålderdomen  får  ett  flått  och  hdande  utseende;  huru  åt- 
börderna förändra  sig  åt  Tyskland,  och  ändtligen,  när  man 
råkar  in  i  Tyskland,  huru  man  saknar  det  man  sett. 

Fysiken  är  en  grundval  i  djuret  till  dess  känslor  och 
utbrott,  uti  en  nation  således  till  dess  smak.  Och  ju  mer 
en  sak  är  konstig,  att  det  tyckes  var  inga  reglor  dertill,  ju 
mer  sammanhängande  tyckes  den  saken  ligga  med  sjelfva 
maskinen. 

Gemena  folkets  klädedrägter  äro  derför  allt  för  nöj- 
samma; de  visa  huru  somliga  folkslag  af  allt  sitt  hjerta  hata 
smak.  Omkring  Neapel  får  man  återigen  se  bondflickan 
klädd  tvifvelsutan  i  sin  fordna  grekiska  drägt,  så  enkel,  så 
ledig  och  så  lätt  och  derjemte  för  ögat  i  en  sådan  allvarsam 
täckhet,  att  man  finner  delarna,  som  utgöra  skönhet,  blott 
bestå  uti  enfaldiga  behof  och  en  mycket  mogen  natur. 

Det  man  för  öfrigt  märker  ibland  folkslagen,  är  deras 
hus.  Fransyska  och  tyska  bondhusen  med  sina  vederstyg- 
gelser  af  de  olyckliga  behof,  hårda  klimater  alstra,  skrämma 
bort  det  mest  nyfikna  ögat,  i  stället  för  att  neapolitanska 
bondhusen  göra  prydnad  på  sitt  landskap. 

Skålar,  koppar,  krus  och  krukor,  uti  Neapel  och  Sici- 
lien, göras  af  bönder  och  befinna  sig,  olyckligtvis  för  oss,  i 
bättre  form  och  proportioner,  än  kärlen  på  ^larieberg,  i  Sévre, 
i  Berlin,  i  Dresden. 

De    uppbrukade    konsterna   visa  sig  icke  så  rediga;  det 


;jiU  c:    A.    EnEEX=YARD. 

är  ett  otroligt  arbete,  man  har  att  finna  huru  en  lappris- 
tafla  i  Xeapel  har  en  naturhgare  smak  än  det  romerska 
mästerstycket,  och  huru  den  romerska  lappristaflan  har  en 
mera  sann  smak  än  den  fransyska  med  all  sin  läckerhet. 
Jag  har  också  märkt  huru  det  är  svårt  för  en  van  allmän- 
het att  finna  ett  snörlif  fult. 

Naturen  är  alltför  lätt  stäld  i  oreda  af  de  så  kallade 
förbättringar,  man  måste  derför  låta  sitt  öga  alltid  åtfölja 
det  simpla,  och  derigenora  dömma  nationerna. 

Man  bhr  ofta  på  ett  sådant  sätt  frestad  att  fördömma 
mångfaldiga  saker,  som  förhastade  lagar  och  inkomna  seder 
oskyldigtvis  infört;  men  till  ett  förderf  för  det  oskyldiga 
nöjet  att  se  det  vackra,  njuta  och  lefva  med  styrka. 

Eders  Majestät,  upplyst  i  menniskohistorien  och  född 
till  lagstiftare,  har  ett  stort  nöje,  då  han  gör  slutsatser  efter 
.simpliciteterna.  Desse  slutsatser  komma  att  strida  emot 
många  auktorer,  som  sökt  smickra  sig  och  regenter.  De  ha 
den  sats,  att  öfverflöden  drifva  konsterna  till  sin  höjd,  räk- 
nandes smaken  som  ett  intet,  och  att  regenten  är  stor,  då 
han  endast  vet  betala  och  beställa. 

Ers  Majestät  finner  tvärtom  på  sin  resa,  att  detta  blott 
förökat  artisternas  antal  och  förlorat  hela  smaken  i  Europa. 

När  Eders  Majestät  hinner  få  se  antika  efterlemningarne, 
tror  Ers  Majestät  i  början  ett  af  två,  antingen  att  all  ting 
deraf  är  vackert,  eller  tycker  Ers  Majestät  om  ganska  få 
saker;  detta  härrör  blott  deraf,  att  han  ej  ofta  sett  den  stilen, 
de  gamla  haft.  Antiken  har  en  stil,  de  moderna  dels  hatat, 
dels  icke  kunnat  få;  den  ligger  uti  en  slags  naivitet.  Men 
slutligen  får  Ers  Majestät  ett  stort  nöje  att  se  hvad  full- 
komlighet menniskan  kan  lägga  vid  sitt  aldraminsta,  med 
hvad  ordning  hon  följt  naturen,  blott  för  att  komma  till  ett 
stort  nöje,  och  hvart  menniskan  är  mäktig  att  gå,  då  hon 
alltid  behåller  det  känslosättet  att  arbeta  för  efterkommande. 
Huru  alla  dessa  saker  synas  i  alla  de  gamlas  konster,  och 
huru  de  haft  uppsigten  på  prydnaden,  för  att  föra  den  till 
nytta,  igenom  ett  evigtvarande  stort  ändamål,  och  derigenom 
handterat  konsterna  som  en  egentlig  del  i  sammanhanget, 
och  deras  skyldighet  och  smak  som  en  stor  fråga  i  lagstift- 
ningen. 

Besynnerliga  saker  ser  man  i  antiken. 

En  besynnerlig  sak,  som  icke  existerar  i  vår  konstverk!, 
är  ett  sfändif{t    varande  maner;    hos  de  gamle  se  alla  saker 


PEO^IE-ArORTA    TILL    (;i>TAF    ITI. 


ut  som  af  en  mästares  hand,  i  dess  barndom,  under  mogna 
åldern  och  på  dess  ålderdom.  Deita  bevisar,  jemte  deras  full- 
komlighet, att  hufvudprinciperna  i  skönhet  arbetade  och 
fullkomnade  deras  sanna  smak,  gjorde  allting  likformigt  och 
utgjorde  en  sann  smak,  följaktligen  den  enda  rätta,  som  fins 
till  i  verlden. 

En  annan  besynnerlig  sak  finner  Ers  Majestät  vid  ge- 
nomseendet af  kabinetterna,  nämligen  att  allting  skildrar 
blott  religion  och  regenters  historia;  man  ser  aldrig  de  låga 
delarne  i  lefnaden,  och  de  allmänna  händelserna  i  privata 
slägter. 

En  annan  besynnerlig  sak  kan  icke  undfalla  Ers  Maje- 
stät, nämligen  att  det  pittoreska  aldrig  valdes  ur  den  sön- 
driga  och  kapricösa  naturen.  Diogenes  hade  aldrig  slarfvig 
kappa,  och  grafvården  firades  aldrig  med  död.skalle;  det  pitto- 
reska söktes  alltid  uti  det  fullkomliga,  uti  det  vackra. 

En  annan  bes\Tmerlig  sak  får  Ers  Majestät  se  i  kabi- 
nettet i  Portici.  Ers  Majestät  får  se  huru  armurerne,  som 
som  der  förvaras,  se  annorlunda  ut,  än  de,  som  befinnas 
.skildrade;  derigenom  märkes  huru  artisterna  alltid  sökte  det 
vackra,  och  då  hufvudsaken  var  tagen,  uteslöts  en  hop  ac- 
cessoirer,  som  ibland  utgjorde  det  fula. 

Att  icke  sådant  händer  nu  för  tiden  är  obegripligt,  och 
att  sådant  händt  hos  de  gamla,  måste  antingen  hafva  sin 
källa  i  alla  artisternas  blod  eller  i  lagar  och  förordningar. 
Ty  tvärt  om  finner  Ers  Majestät  uti  de  moderna  kabinet- 
terna huru  taflan  aldrig  med  full  värdighet  framvisar  ett 
stort  ämne ;  huru  skönhet  aldrig  är  sökt,  blott  en  täckhet, 
och  när  skönheten  sökts,  huru  täckheten  är  förglömd;  huru 
det  fullt  friska  i  menoiskokroppen  aldrig  tycks  vara  fattadt, 
och  huru  själens  uttryck  öfverdrifs  eller  ligger  i  det  låga. 
Man  finner  huru  artisten  håller  åskådaren  nog  lättrogen  (att 
anse)  för  vackert,  då  han  smickrar  med  ett  fint  skinn,  en 
len  färg,  en  lat  ställning,  lysande  draperier  och  ett  häftigt 
skuggspel;  medan  teckning,  komposition,  färg  och  expression 
gå  mi.ste  om  måtta  och  ärbarhet.  Det  val,  våra  artister  göra, 
synes  ganska  väl  i  kabinetterna,  och  alltihop  sluter  sig  med 
att  våra  artister  gerna  söka  den  låga  .stilen,  som  antingen 
passar  deras  tidehvarf  eller  deras  egna  känslor,  att  de  söka, 
med  köld  för  det  rätt  vackra  och  för  den  sanna  smaken, 
blott  ett  städadt  porträtt  af  hvad  ögat  ser  och  hvarest  ac- 
cessoirerne    intaga  äfven  så  stora  fält  som  hufvudämnet,  att 


o.j:  c.  a.  eheexsvard. 

i  detsamma  artisten  tyckes  visa  begrepp  om  konsten,  syndas 
emot  smak,  och  i  detsamma  han  t  veks  söka  smak,  syndas 
emot  konsten. 

Flamländaren,  smaklig  i  handtverket,  är  oartig  i  hufvud- 
saken.  Deras  historiemålare  ha  målat  lågt  det  höga.  Rubens, 
med  ett  stort  geni,  med  ett  dråpligt  handtverk,  stora  konsten, 
poetiska  elden,  har  en  medelmåttig  smak,  om  icke  man  näns 
kalla  den  ful.  Han  är  liksom  stäld  i  tvedrägt  mot  antiken, 
hvarest  man  ofta  får  se  saker  af  ett  vårdslöst  handtverk, 
alltid  i  en  stor  och  sann  smak. 

Fransosen,  fordom  romerska  skolans  imitatör  i  höga 
ämnen  och  stil,  nu  skickhg  med  behag;  men  liten  och  hinner 
icke  halfvägs  öfver  den  omåtthga  gränsen,  som  är  emellan 
det  sanna  och  det  qvicka. 

Itahenska  skolan  är  en  förstörelse,  det  är  en  ny  bygg- 
nad på  en  gammal  grundval;  byggnaden  är  icke  passad  till 
en  sådan  god  grundval,  de  ännu  ha  i  sin  smak;  de  hata 
och  vilja  imitera  fransosen. 

Det  är  på  detta  sätt,  Ers  Majestät  får  se  huru  smaken 
följer  nationernas  egna  värden  i  naturen  och  deras  mora- 
litet i  allmänna  lefnaden.  Tanken  och  ett  hjerta  stäldt  i  barn- 
domen fullkomnar  sin  gerning  i  en  likformig  stil  med  tiden. 
Organernas  mognad,  som  kommer  af  klimatet,  sätter  en 
slags  naturlig  smak  i  konsterna  och  sederna,  vana  till  dygd 
och  sanning  i  lefnadssättet,  således  folkets  uppfostran,  sätter 
i  konsterna  den  måtta  och  ärbarhet,  skönhet  vill  ha  i  sin 
fullkomlighet. 

Eders  Majestät  får  ibland  de  antika  ruiner  en  hop  af 
tankar,  man  icke  i  Norden  får  tillfälle  till.  Och  Eders  Ma- 
jestät får  klart  orsaken  till  åtskilliga  förut  mörka  ämnen. 

Flamländare  och  Holländare  hade  i  jemförelse  med  gre- 
ken ett  hårdt  klimat;  men  deras  menniskoordning  var  god 
nog.  De  hade  derför  en  otrohg  skicklighet  i  det  sanna;  men 
en  derjemte  stygg  smak  i  sitt  val  och  sitt  sätt. 

Fransosen  för  hundrade  år  sedan,  med  imitationen  efter 
både  gamla  och  nyare  italienare,  anlände  ändtligen  ur  en 
nordisk  barbarism;  men  sedan"  nationen  sjelf  hade  mognat 
och  antog  i  konsterna  det  egna,  fingo  deras  konster  en  tydlig 
färg  af  deras  lefnadssätt. 

Italien  fick  konstnärer  flyktande  ifrån  Konstantinopel, 
derpå  växte  konsterna  med  framgång,  togo  till,  och  Rafael, 
som    i    allmänhet    hålles    för    den   första,    var  verkligen  den 


PKO.ME-MOKIA    TILL    c:TL>iAi-     lil.  .  >  i  ■' 

sista  och  den  bäste  af  italienske  konstnärerne.  Sedan  hans 
skola  försvann,  förföllo  konsterna  i  hela  Europa,  och  kunde 
icke  repa  sig,  så  snart  norra  delen  af  Italien  började  hand- 
tera  dem  i  sällskap  med  Tyskland  och  Nederländerna.  Bo- 
lognesiska  skolan  med  Caraccerne  förstörde  alltsammans 
inom  Itahen,  och  nu,  derigenom  att  italienarn  smittas  af 
fransyska  sättet,  hvilket  de  likväl  tyckas  hata,  och  deras 
naturhga  smak  är  hög,  så  kufvas  deras  egen  smak  och  den 
andra  kan  icke  perfektioneras. 

Det  tyckes  ständigt,  att,  ehuru  smaken  äger  sin  källa  i 
khmatet,  kunde  konsterna  likväl  föras  till  ett  något  större 
ändamål,  än  hvad  de  nu  fylla  i  Europa.  Lagstiftarne  hafva 
nyss  sluppit  prestväldet,  och  i  sina  saker  knappt  hunnit 
stadga  de  första  delarna.  Eders  Majestät  skall  fmna  med 
nöje  huru  fordom  i  södra  länderna  man  haft  ögat  på  allting, 
och  huru  oförsvarlige  våra  prester  varit,  som  med  helge- 
domens uppenbarande  ville  bevisa  att  menniskoskickligheterna 
kunde  läras  i  kyrkan.  Våra  konster  i  nyare  tider  hafva 
derföre  nästan  allesammans  framkommit  lika  som  ett  slags 
tålda  sjelfsvåld  och  förbudna  nöjen,  man  stundom  eftergaf; 
allting  gick  liksom  i  en  sjelfsvåldig  och  en  privat  väg,  och 
regeringarne  blandade  sig  hufvudsakligen  aldrig  med  sederna, 
utan  ensamt  med  sina  trupper  och  sitt  försvar.  Presterne 
hindrade  alltid  lagstiftarne,  och  teatern,  ibland  annat  en  så 
nödig  uppfostran  för  folket,  bär  ännu  i  sin  form  stämpeln 
af  ett  förbudet  nöje,  en  lång  vind  eller  en  flygel,  hvarest 
man  spelat  i  mjugg. 

Dessutom  målningen,  som  skildrat,  med  fullkomlig  till- 
låtelse,  de  nyttigaste  delar  i  lefnaden,  som  är  bibliska  hi- 
storien, var  nödsakad  att  skildra  en  lidande  och  förföljd 
menniska,  en  slarfvig  apostel,  och  hvars  sinnebilder  i  sig 
sjelfva  sköna,  utgöra  för  ögat  ingen  skönhet;  det  blef  för 
smaken  således  en  nödvändighet  att  förgås  af  två  ting,  både 
igenom  de  låga  känslor,  som  åtfölja  förbudna  nöjen,  hvilka 
alltid  äga  sin  varelse,  då  inga  nöjen  tillåtas,  och  dessutom 
igenom  den  sällhet,  man  i  allmänhet  haft  hos  somliga  na- 
tioner att  måla  fula  ting  väl. 

Nu  återstår  rifva  ner  berg  och  resa  upp  andra,  innan 
man  hinner  skapa  en  slags  jemnvigt  mellan  nyttan  och  kon- 
sterna. Detta  är  en  samling  af  hvad  Eders  Majestät  får  se, 
icke  roligt  i  sitt  hela,  men  charmant  i  detaljer.